Seren Harris väg till sig själv

Svält gav en förunderlig skärpa till tankarna, noterade Seren när hon gick ensam genom London i gryningstimmarna. Hon hade lämnat sjukhusrocken och istället lagt beslag på den skjorta som åkt av hennes sällskap, lång nog att kunna fungera som klänning åt henne. Skorna hon tagit, jo, de var lite stora men fungerade. Rocken likaså.

Den lilla, lilla låga av liv som försiktigt flämtade i hennes bröst, väckt av vrede, stärkt av en kort stunds tillhörighet, värnade hon om. Värmde sig på. Fokuserade på. Den... Det var den som var viktig nu. Ingenting annat. Ingen annan.

Skärpa.

Hon måste finna bränsle till den någonstans, i lagom doser så att den inte kvävdes. Det var som hon sagt till honom. Hon ville inte aktivt dö, men orkade inte det här med att försöka leva heller, så vad gjorde man då? Existerade. Väntade. Hon hade effektivt tystat honom när han börjat prata om att hon var både fånig och självisk, borde ge tillbaka till de som hade gett henne något. Som om hon någonsin försökt göra annat!

Vreden hade fått henne att vakna till.
Det fick vara nog nu.

 

-Tar du mig med till Shrewsbury så får du göra vad du vill med mig. Jag har inga pengar.

Konduktören granskade henne från topp tilll tå.

-Är fröken från vettet?

-Inte riktigt, men jag måste till Shrewsbury.

-Och är beredd att sälja er kropp och själ för detta?

Seren ryckte lite på axlarna.

-Får jag lov att fråga vad som finns i Shrewsbury som är så viktigt, unga fröken?

Hon tvekade lite men mötte så hans blick.

-Hopp.

-Hopp?

-Förhoppningsvis.

Mannen såg allvarligt på henne.

-Hopp är hårdvaluta i dessa dagar. Finner hon det, så får hon dela med sig lite av det som betalning i efterskott.

Med en blick omkring sig smugglade han den trasiga flickan ombord.

Hoppet om hopp manifesterades av övervåningen i stationsbyggnaden. Rastrummet för järnvägsarbetare. Förr eller senare borde han dyka upp. Om inte idag, så imorgon. Eller dagen därpå. Kroppen hade vant sig vid att gå på sparlåga, hon skulle kunna klara sig länge än.

Redan samma dag dök han upp, hoppet personifierad.

Patrick var lika talför som alltid, det vill säga inte alls, och nickade bara mot sin adoptivsyster när han såg henne i ett hörn. Slog sig ner mitt emot henne, räckte henne sin vattenflaska som hon tacksamt tog emot.

-Vart ska du härnäst?

-Hemåt.

Nickade mot tidtabellen. Klockan sex gick sista tåget. Om en timme. Seren blundade och tog en klunk vatten till. Kände lågan flämta till lite starkare. Hon hade tur. Han kunde lika gärna ha varit uppe i Skottland nu, eller på väg någon helt annanstans. Shrewsbury var hans utgångspunkt.

Patricks ögonblickliga förälskelse i tåg den där julen för tio år sedan hade hållit i sig. Lokförare skulle han bli, kosta vad det kosta ville! Tim hade hjälpt honom med det han behövde för att kunna studera. Llandre passade honom så mycket bättre än London, full av förtvivlan och distraktioner, så han hade arbetat hos Lowri för mat och husrum. Fröken Llewellyn bodde också kvar och gav sig helhjärtat i att se till att pojken kunde hämta in all kunskap han hade missat och som han behövde för att nå sina mål. Efter flera år som tågstädare, där han polerade och lärde sig funktionen kring varje enskild mekanism, hade han blivit eldare. Han älskade varje moment av sin långa utbildning.

-Kan du ta mig med?

Ännu en nick. Han hade tvättat av sig, och skulle nu äta en rejäl smörgås innan det var dags för dagens sista sträcka. Räckte den till Seren, hon såg ut att behöva äta något.

Hon ryggade först tillbaka. Hade inte haft något i sin mun förutom vatten sedan hon kräktes upp sin medicin hos Delysia. Kexen som erbjudits hade givit henne panik. Det var inte så att hon inte förstod att kroppen behövde mat, hon var inte dum, men det hade låst sig något hemskt i hennes huvud. Samtidigt ville hon värna om den där lilla spiran av livslust. Utan näring skulle både den och hon dö. Ytterst försiktigt bröt hon loss en liten, liten bit ost som stack ut, inte större än en halv ärta. Tog ett djupt andetag och stoppade den i munnen. Försökte betvinga kräkreflexerna när hon kände smak. Tvingade sig att hålla kvar biten i munnen, blundade, andades djupt.

Mitt namn betyder stjärna, tänkte hon. Det måste vara ett tecken.

 

Stjärna.

Det blev stjärnorna som gav henne kraft under den här tiden. Som om hennes inre låga återspeglades i himlen.

-Sann styrka vinner du inte förrän du en gång brutits ner till spillror, samlat ihop dem och byggt upp dig själv igen. För varje liten flisa du sammanfogar med din odödliga själ, flödar en ny kraft genom dina ådror.

Tystnad och ord. I tystnaden kunde Morrigans ord slå rot och växa. Röttterna blev som ett nät som samlade ihop alla vilsna, bortsprungna delar. Tystnaden läkte, gav henne möjlighet att fokusera och reflektera när hon inte behövde säga något. Ingen krävde det av henne här, vana som de var vid både Ellys och Aidens tysta perioder. Inget märkligt med det, så länge hon gjorde sitt jobb på The Railway Inn. Stället hon avskytt för att det hade representerat hur hennes familj hade slitits sönder blev nu hennes fristad.

Snabbt gick det inte. Stjärnorna på himlen tog inga plötsliga kliv. En smak och konsistens i taget, tills hon förmådde sig till att äta tillräckligt för att orka. Morrigan utformade ritualer för ätandet och drickandet. För tvagningen. För alla göromål som tidigare lätt hade glömts bort. De och himlakropparna blev något konkret för Seren att hålla sig i, tills hon slutligen vågade börja rikta blicken inåt, mot sig själv, sina mönster, sina låsningar. Vågade tyst ställa de omöjliga frågorna till sig själv. Vem var hon? För första gången – vem var hon, utan att sätta sig själv i relation till någon annan? Om hon inte var någons dotter, syster, vän, älskarinna?

Steg för steg började hon validera sig själv. Började med sin kropp. Ytttersta leden på pekfingret. Studerade den. Kände på den. Cirklade lätt runt den med andra handens fingrar. Hur kändes det? Levande. Bit för bit, finger för finger, en hand, en arm. Hud. Följde ådrorna. Kände blodet rinna. Hjärtat slå. Luften fyllla lungorna. Provade sina tankar, en efter en. Övade sig i att hålla fast en tanke i taget. Tvingade sig till stillhet. Andades. Utförde sina ritualer. Fortfarande tyst.

Tiden blev oviktig medan årstidsväxlingarna fick en större betydelse. Grenarna som tyckts döda väcktes upp från en lång slummer. Förundrat betraktade Seren skådespelet. Kände på de små gröna löven, drog in deras doft. Smakade på dem. Kände sig som ett med dem, kände att det var samma livskraft som flödade genom dem och henne. Livet... det blev något helt annat än en yttre faktor som bara skulle klaras av. Vad brydde sig det skira bladet om svek? Ingenting.

En dag i taget. En tanke i taget. Sakta men säkert plockade Seren Harris upp bit för bit och infogade i det pussel som var hon själv.


Lucky

”Mor, är jag en flicka eller en pojke?”

Lucky kom ihåg första gången frågan hade ställts rakt ut. Det var efter en lek ute på gatan, där barnen skulle dela in sig i två lag. Tjejerna mot killarna. Innan dess hade det inte fokuserats på det, alla hade lekt i grupp, jagat i grupp, gått på skattjakt i grupp. Ingen hade brytt sig om att fråga om vad man var, inte förrän ”lilla prinsessan” kom in i gruppen. Hon kallades så, fröken Simona, nyligen ditflyttad, nyligen lite för fattig för att bo kvar i sitt fina hus men inte för fattig för att ha kvar sina överklassmanér och lite för opraktiska kläder för gränderna i South Bank. För henne var det viktigt! Stor skillnad på flickor och pojkar! Och nu skulle de delas in.

Lucky, ska inte du vara med?

Joo...

Ja, men gå med i ditt lag då!

Lång tvekan.

Måste bara gå och kissa först!

Ha ha, måste du kolla om du har en pinne eller en ficka? Så att du vet vilket lag du ska vara med i?

 

Ja. Faktiskt.

 

Lucky hade ingen aning om att detta var det ögonblick som Essie och Mack hade fruktat länge nu. Oväntat länge. I flera år hade de lyckats hålla Luckys tillstånd hemligt. Klarat sig verbalt undan med att varken säga han eller hon. Har du sett Lucky? Åh, nu har den rackaren norpat ur kakburken igen! Man borde slå ungen på fingrarna. Om någon vågat sig på att fråga rakt ut så hade de åkt på en dask av Essies trasa, eller en örfil av Mack. Sköt du ditt! Och barnen, ja, de hade inte brytt sig. Lekar där man kikade under varandras kläder hade Lucky blivit ordentligt avskräckt från av sin överbeskyddande moder. Mycket ofog kunde hon tåla från sin älsklings håll sade hon, klättra upp på höga murar, allmänt bus, men inte det. Då skulle mor bli ledsen! Lucky ville inte för allt i världen göra sin mor ledsen. Det var det enda hot som bet. Så nej, ingen titt under kläderna. Och hur skulle man då kunna veta att man var annorlunda.

Att man var ett missfoster.

Att man borde visas upp på cirkus.

 

Frågan den gången hade fått ett grafiskt svar.

”Ser du den här duken, Lucky? Är den blå eller röd?”

”Den är ju rutig. Blå och röd.”

”Precis. Gud har skapat dig rutig. Så är det. Inget mer med det.”

Lucky hade tittat noga på duken.

”Men jag förstår inte.”

”Allt är inte det ena eller det andra. Sant att de flesta är röd eller blå. Men du har skapats till att vara unik. Du är både pojke och flicka. ”

”Vad konstigt!”

”Inte konstigare än att sexfingersjohnny har ett extra lillfinger. Ibland hittar Gud på sådana saker.”

”Varför det?”

”Det kan du fråga när du står inför Honom en dag. Fram till dess ska du rakryggad vara stolt över att vara Hans unika skapelse. Gå ut och lek nu och säg att du kan vara med i vilket lag du vill.”

Just då hade det känts självklart. Mor visste ju allt! Om Gud hade gjort det här så måste det ju vara rätt! Gud kunde inte göra fel. Människan trodde ibland att saker var misstag, men då litade de inte tillräckligt på Gud. Så det så.

 

Men det var svårt att lita på Gud och Hans stora plan när ingen annan gjorde det.

 

Just den dagen hade det gått bra. Men Lucky, så fånig du är! Om du går till killarnas lag så är du ju kille! Nästa gång protesterade tjejlaget. Men Lucky, du kan väl inte vara med oss! Lägg av! Vadå varför inte? Du är ju kille!

Det blev viktigare med det där ju äldre de blev. När man slutade leka i grupp, började dela upp sig. Började i skolan. Flickor. Eller pojkar. Det där första spontana valtillfället blev permanent. Ingen ifrågasatte. Ingen hade heller tittat noggrannare på det där pappret som låg i något arkiv, där en ruta inte var ordentligt ifylld. Slarv! Eller möjligen mutor.

 

”Mor... vad tänkte ni egentligen?”

Essie satte sig ner med en suck, händerna om sin tekopp. Hon satt sällan, men vid allvarliga samtal kunde hon inte gå omkring och dona i köket.

”Det enda vi tänkte på var att skydda dig.”

”Genom att ljuga?”

”Ljuga och ljuga... vi sa inte som det var, helt enkelt. Vi var rädda för att någon skulle ta dig ifrån oss.”

Elvaåriga Lucky började fundera mer och mer på sin identitet. Pojke passade inte. Flicka? Nej, inte det heller. Det var som mor hade sagt då. Rutig.

”Är det en sjukdom då? Du sa att det var Gud.”

”Naturligtvis är det Gud. Men människor lyssnar inte alltid på det. Om något är annorlunda, så är det skrämmande och då blir de... elaka. Det finns ingenting som plockar fram så mycket ondska hos människor som när de är rädda. Vi ville att de skulle se dig som Lucky. Inte som en liten och söt flicka, inte som en stor och duktig pojke. Du är ju vår gåva från Gud.”

”Vet far om detta?”

Far, ja... Jack Enöga, som blivit mutad med en flaska whisky för att ta på sig faderskapet och hastigt gifta sig med Essie... Den biten tyckte Essie var onödig att berätta. Jack som nog varit lite konfunderad över att inte riktigt veta om han hade en son eller en dotter hade blivit lättad vid sitt senaste sällsynta besök i land, då han hört ”han” om sitt påstådda barn.

”Far lyssnar till de som säger att du är pojke. Han vet inte. Men han älskar dig precis som du är. Du har många som älskar dig precis som du är, glöm aldrig det.”

”Men det kan bli ännu fler som inte älskar mig för precis den jag är, mor. Vad gör jag då?”

Essie tuggade på läppen. Det hon nu skulle säga var något hon egentligen inte ville. Men hon kände människor. Tyvärr.

”Då, Lucky... Då ska du slå dem på käften. Farbror Mack ska lära dig att slåss som en karl. Och vår Annie ska lära dig att slåss som bara en flicka i nöd kan göra, med alla fula knep. Du ska spela på alla de styrkor du har.”

 

Så Lucky började slåss. Lärde sig av far, av Tim, av Annie. Lärde sig att slåss riktigt fult. Lyssnade till allt som sades om kvinnokampen, arbetarnas kamp, fackens kamp. Sökte paralleller där de fanns att få. Låt vara att det skulle bli svårt i framtiden att inte höra till en klart definierad grupp, man eller kvinna. Men det gick att identifiera sig på andra sätt. Tillhöra på andra sätt. Och slåss för rätten att vara sig själv.


Missans brev till Eirik

Stillheten sänkte sig både i stugan och i Missans sinne när sista gästen hade lämnat stugan. Sannerligen oväntade gäster. Sofia av alla människor. Mäster Aemilius. Dvärgar. Grannar från förr som nu hittat tillbaka. Blandningen och krocken gjorde henne alldeles lugn, som om allt skedde i en drömvärld. När de gått igen var det som om ingenting hade hänt.

Utom en sak.

Eirik visste att hon levde.

Om något av alla hennes brev äntligen nått fram eller om budet nått honom på andra vägar visste hon inte. Det spelade heller ingen roll. Han hade gråtit, fick hon höra. Oklart varför. Lättnad över att han inte dödat henne? Sorg över att han inte var fri från henne, som han trott?

Han hade varit hennes enda ankare så många år. Och hon, vad hade hon varit? Också ett ankare, men ett som tyngt honom när han behövt segla.

Mäster Aemilius skulle vidare imorgon. Förr eller senare skulle han träffa på Eirik, trodde han. Om hon litade på honom? Varken eller. Men ett sista brev skulle hon försöka få igenom innan hon gav upp. Hon plockade fram ett ark och skrivdon.

-Har de gått?

Karel vågade sig ner från loftet. Blicken lätt förvirrad. Den hon hatade mest.

-Ja, de har gått.

-Har inte Lina kommit hem än?

Åh nej... inte det här. Inte idag. Inte nu.

-Jodå, hon ligger och sover.

-Var är mor och far?

Missan svalde hårt, andades djupt ett par gånger för att hålla rösten stadig.

-De sover också. Gå och lägg dig igen, Karel, det är natt.

Till hennes lättnad lydde han utan protester.

 

Älskade Eirik, skrev hon inte. Jag håller på att bli tokig här, på riktigt, skrev hon inte. Av allt jag varit med om, alla vidrigheter, all ondska, är ingenting värre än detta. För att kunna överleva måste jag stänga av helt. Utföra mina sysslor. Ha ändlösa konversationer med min bror, samma som mal om och om igen, om sådant som inte längre finns. Allting i hushållet gör jag själv, vilket på sätt och vis är bra eftersom jag är så slut när jag går och lägger mig att jag somnar direkt. Ingen möjlighet har jag att fly in i min skyddande kattform, och jag urholkas lika säkert som droppen sliter ner stenen. En gång inbillade jag mig att jag skulle kunna leva när jag kom hem. Nu vet jag att jag återvände för att dö. Kanske kommer min kropp att leva länge än men mitt sinne är svart. Skrev hon inte. Det var inte det han behövde höra.

Länge stirrade hon in i ljuslågan innan hon vägde varje ord och skrev:

 

Eirik

Du har levt en lång tid i tron att jag var död, för din hand. En lång tid då du behövt bygga upp dig själv igen. Förmodligen behövde du vara utan mig för att kunna göra det, och för att kunna bli den du behöver bli. Nu har jag fått besked om att du vet att jag lever, men jag vill inte att det ska bli en ny boja för dig.

De löften vi en gång gav har burit mig igenom många svårigheter. Det var dem jag klamrade mig fast vid för att behålla min livsgnista. En låga som lyst mig hela vägen hem igen. Jag bor återigen i vår hemby, tillsammans med Karel som överlevt med svåra skador. Din farbror Torkel är också välbehållen och hjälper oss med det kött vi behöver. Visste han att jag skrev så skulle han be mig hälsa varmt, det vet jag.

Ja, löftena höll mig över ytan. Men vi är inte desamma längre. Ingen och ingenting är sig likt. Jag behöver gå vidare med mitt liv, du med ditt.

Lev väl.

Missan

 

Ytterligare några genomläsningar innan hon långsamt vek ihop brevet. Handen hade av gammal vana velat skriva ”Din för alltid” eller ”Med all min kärlek”, men det var inte längre sant och passade dessutom mycket dåligt i ett brev där hon bekräftade deras uppbrott som egentligen skett för länge sedan. Hon hade ingen kärlek. Mindes knappt vad det var.

Gå vidare med sitt liv...?

Gå vidare?

Eller bara... stanna. Apatiskt uthärda ett ingenting.

Nåja. Hon var mätt och torr. Allt hon önskat under lång tid.

Alltså var allt bra.

Allt var bara bra.

 

 

 

 


En dag i taget

Jaha, så var det dags igen.

Essie suckade djupt inombords när hon såg i vilket skick Penny Gianelli dök upp för sitt kvällsskift. Berusad och sönderslagen. De trodde kanske inte att det syntes utanpå, de där människorna som tillfogade skada där kläderna dolde, men smärtan lyste alltid igenom i ögon och kroppshållning.

Gud Fader dömer, hade hon sagt till prästen, och det försökte hon efterleva. Det var inte hennes sak att ge några råd oombedd eller klandra någon. Hennes självpåtagna uppgift var att finnas till för de som behövde henne.

Vi behöver varandra, var en annan tanke som genomsyrade Essies syn på livet. Johnny Gianelli behövde Penny, något som kunde ta sig våldsamma uttryck ibland och ömsintare andra stunder. Penny behövde Essie när Johnny hade varit för svår, och Essie själv behövde få ta hand om andra. Egentligen var det ingen större skillnad. Världen var en våldsam plats, den dagliga kampen en del av livet. Vad kampen bestod av berodde till största delen på hur tillgången till mat och en torr sovplats såg ut. Många kämpade för ren överlevnad från en dag till en annan. De som inte behövde jaga mat kunde välja något annat att slåss för, som rättigheter och en massa politiska drömmar. Vad skulle hända om de väl fick som de ville, de där som stod och ropade om rättvisa? Skulle de sitta nöjda, eller rastlöst finna ett nytt mål att sträva mot?

Nå, det betydde inte att Essie tyckte om när hennes vänner blev slagna. Det gjorde hon inte. Men det var som det var med den saken. Ett äktenskap var ett löfte, i nöd och i lust. Nöden kunde tvinga fram ett äktenskap, liksom lusten om den fick följder. Om man inte tog saken i egna händer. Och därmed gick miste om möjligheten att få fler barn. Hade hon bara vetat hur illa det skulle gå... Hon hade litat på honom när han sagt att givetvis skulle de gifta sig och bilda familj, bara inte just då, så just det här barnet kunde de faktiskt inte få, det förstod hon väl? Det måste helt enkelt försvinna. Hon kunde lita på honom, han hade varit med om det här många gånger förut – nej, alltså, förstås inte han själv, utan vänner till honom, eller, nej, inte ens vänner utan bara ytligt bekanta för sådana vänner hade förstås inte han... men hursomhelst visste han vad han gjorde. Hon skulle bara ligga stilla så skulle han...

Essie sköt minnet ifrån sig och snöt sig ljudligt i sin trasa. Lilla Penny, vart hade hennes barn tagit vägen? Hade Johnny verkligen sålt det, så som det viskades om? Hon hoppades nästan det. Att den lilla hade kommit till en familj som tog hand om henne ordentligt. Älskade henne, så som Essie själv älskade alla de hon tagit under sina vingars beskydd. Kalla det botgöring eller kompensation, det spelade ingen roll. Hennes livs största misstag hade hjälpt så många andra.

Sveket hade kunnat knäcka henne, hon hade varit så ung och tillitsfull! Om inte Mack hade funnits där för henne så skulle hennes egen kamp inte varit särskilt olik Pennys. Nu höll de istället ihop, i ett sorts äktenskap som fungerade mycket bättre än hos de flesta omkring dem. Männen klagade över sina lata fruntimmer, kvinnorna över sina odugliga män, och det verkade som om deras äktenskap inte innehöll något annat än just det – nöd, och lust. Ingen kärlek, ingen vänskap, ingen lekfullhet. Nej, sannerligen om hon behövde en sådan man!

 

Mack stack in huvudet i köket.

-Var det Penny som kom?

-Det var det. Hon behövs i disken ikväll.

Hon kunde se hur hans käkar spändes. Mack hade alltid haft ett gott öga till Penny och led av att se henne bli illa slagen.

-Om han bara tagit mig på orden igår, morrade han. Det hade gjort gott att få slå honom på käften!

-Eller så hade du själv åkt på stryk. Du är inte i dina glansdagar längre, vet du.

-Hördu!

-Ja ja. Jag menar, att hur skulle det se ut om du slog ner alla våra gäster. Ingen skulle våga sig hit längre.

-Jag hade nöjt mig med att slå ner honom.

-Och givit lilla Penny ännu mer besvär. Du vet hur sådana där män är. Dessutom vet man aldrig var man har typer som han. De är lömska och kan mycket väl sätta eld på hela vårt lager med rom medan vi sover.

Mack mumlade något ohörbart och återvände till utskänkningslokalen.

Essie tog sin trasa och började torka disk. En ren trasa. Hon hade massor likadana, men det gjorde besvärliga kunder gott att inte riktigt veta om hennes främsta vapen var rent eller detsamma som hon torkat upp spottloskor med.

En dag i taget, tänkte hon lugnt.

En dag i taget.


Köpa rosor

En något äldre, distingerad herre steg in på The Seventh Barrel och såg sig förlägen omkring. Hit kom alla möjliga och även en del omöjliga gäster så Essie tog ingen notis om honom till en början. När han stått och trampat på samma fläck en stund, gick hon emellertid fram till honom och undrade vänligt:

-Är det något jag kan hjälpa till med? Det här är mitt ställe.

Mannen harklade sig ett par gånger och sade lågt:

-Jag är intresserad av rosor.

Det var inte mycket som kunde förvåna Essie efter alla år som pubägare, men nu höjde hon på ögonbrynen.

-Rosor?

Han rodnade.

-Ja, ni vet... rosor.

-Nog vet jag vad rosor är, men några sådana säljer vi tyvärr inte.

Något olyckligt smög sig in i främlingens ögon.

-Åh... Jag ber om ursäkt... Är jag kanske inte på The Seventh Barrel?

-Jo, nog är ni det, men... Mack! Kom hit!

Brodern lämnade motvilligt samtalet om gatuboxning som han varit djupt engagerad i.

-Vad?

-Mannen här vill ha rosor!

-Rosor?

-Du hörde rätt. Är det nån sorts kod för något elände som du har dragit hit igen bakom ryggen på mig? Nån sån där absent eller nåt?

-Absint, nej, det var Gröna Damen. Rosor har jag ingen aning om vad...

Så gick det upp ett ljus för honom och han började gapskratta, medan gästen kände sig alltmer bortgjord.

-Menar du Rose, som i namnet? Är det en person du söker?

Stram nick.

-Du vill alltså ”köpa rosor?”

Ny harkling.

Mack drämde näven i närmaste bord och skrattade så att han tjöt.

-Han vill ha vår Becky, Essie!

-Rebecka, rättade Essie. Och vad är det som är så roligt med det?

Becky, det var för vänner det, inte för potentiella kunder.

Mack viftade avvärjande med handen, han måste skratta färdigt innan han pressade fram:

-Men hör du inte hur förtjusande det lät? Jädrar i min lilla låda, det måste varit Oscar som har hittat på ett sådant spratt! Komma hit och leta efter rosor, ja, det är min grabb det! Han har alltid haft ordens gåva. Var det han? Oscar Harvey?

Mannen såg ut att vilja sjunka genom golvet när Essie spände blicken i honom.

-Hörnu, min gode herre! Ser jag ut att vara en hallick? Jag säljer öl. Rom, om det krävs något extra under västen. En och annan smörgås. Men inte lammkött, förstått? Nu sätter han sig ner och dricker några stop och väntar snällt för att se om Rebecka dyker upp eller ej, och så gör han upp med henne direkt om det ska bli någon affär av.

Med ett bestämt tag om den rockklädda armen föste hon bort gästen till ett hörn och tryckte ner honom på bänken. Så lutade hon sig närmare och väste:

-Och så hoppas jag verkligen att han har tvättat sin Petter Niklas ordentligt! Hon är en fin flicka, vår Rebecka, och han ska inte komma och tro att han kan behandla henne hursomhelst eller vara lortig under den där fina ytan han har. Begrips?

Utan att vänta på svar vände hon ryggen mot honom och dolde ett leende bakom handen.

Köpa rosor! Det var det roligaste hon hört på länge. Det skulle allt bli något att skriva om i breven ikväll!


Essie Tanner, femtonde oktober 1898

-Patrick?

Essie Tanner petade försiktigt till pojkens fötter med sina skospetsar för att väcka honom. För varje ny gäst fick hon uppfinna ett nytt sätt att närma sig. Ett vänligt tag om skuldran skulle hon själv föredra att använda, men hon hade lärt sig under alla dessa år att beröring var något som de flesta av hennes små vänner förknippade med något obehagligt.

På ett ögonblick flög den magra lilla varelsen upp och slog huvudet i bänken som han sovit under.

-Förlåt, miss! Förlåt!

Yrvaket flög han omkring i rummet, försökte städa, putsa, damma, göra allt som han trodde att han skulle få skäll för att han inte redan hade gjort, utan att veta vad som krävdes av honom. Nu hade han försovit sig till något igen, som alltid, nu skulle han väl få stryk?

Essie fick bita sig i läppen för att inte stryka över det ostyriga håret, medveten om att det inte skulle ha någon lugnande effekt alls på honom.

-Ingen fara. Jag har stekt lite bacon till frukost, kan du bära in en tallrik till Mack? Det är bästa sättet att väcka honom på. Då håller han sig på gott humör resten av dagen.

Tveksamt tog Patrick emot tallriken som tanten höll fram mot honom. Gott humör? Det förknippade han med när far kom hem full och sjöng. Då kunde han vara snäll. En stund. Sedan tog det snälla slut. Men... det doftade verkligen underbart!! Munnen vattnades och ögonen höll på att ramla ur sina hålor. Om han bara finge äta upp alltsammans och sedan rymma sin väg, det skulle vara värt det!

Hungern talade sitt tydliga språk och Essie hade inga svårigheter att tyda det.

-Jag har lite bröd på gång också i ugnen. När du har gett det där till Mack, så tar vi oss en bit också, du och jag. Sedan har vi mycket arbete som väntar på oss. Det var allt tur att du kom förbi igår kväll och letade efter din far. Jag funderar också på vart han kan ha tagit vägen. Stanna här idag och hjälp mig du, så sätter vi Mack på att ta reda på vad som hänt!

De strykberedda ögonen for mellan fatet och Essie. Vad var haken? Eller fanns det kanske inte någon hake, eftersom han skulle arbeta för maten? Han borde gå hem, far skulle bli så arg, men... de hade ju blivit utkastade, och far hade inte funnits på något av sina vanliga ställen, så Patrick hade inte vetat vart han skulle ta vägen. Han borde veta, far skulle skälla på honom, han borde ha hittat ett nytt hem åt dem eller... Något skulle han få smörj för i alla fall. Så mycket var säkert. Men innan dess kunde han få bröd. Nytt bröd, inte mögligt! Om det inte var något lurt? Med en ängslig, desillusionerad suck skyndade han upp till övervåningen med fatet. Lite bacon nu och sedan aldrig kunna visa sig här igen, eller vänta en stund och kanske få lite bröd också? Det var värt att chansa. Om damen ljög om brödet så kunde han alltid hämnas på henne senare. Hämnd var bra, sa far. Det gav en något att leva för.

Essie såg efter pojken med en känslosam klump i bröstet, en blandning av sorg över hur illa människor kunde behandla sina barn och tacksamhet över att hon hade möjlighet att hjälpa till ibland. Oräkneliga var de trashankar som hon hade tagit hand om genom sitt liv. Ibland hade det gått illa, som när Mack nästan hade blivit ihjälhuggen i sömnen när en av deras gäster försökt komma åt dagskassan som förvarades under madrassen. Andra gånger hade de blivit bestulna på lösöre men nästan alltid fått det tillbaka av gäster som kände igen pinalerna. Oftast hade det dock gått bra. Säkert hade det att göra med deras princip att här gavs inget bort gratis. Mat och husrum arbetades det för, hur liten eller hur sliten man än var! På så sätt behövde ingen känna att de utsattes för välgörenhet, och de fick behålla den lilla stolthet de hade kvar.

Alla som betalade för sig var välkomna till The Seventh Barrel på South Bank. Här gjordes ingen skillnad på fattig och mindre fattig, studenter eller arbetare, ärliga hantverkare eller mindre hederliga yrkesutövare. En dag kan vi komma att behöva varandra, resonerade Essie och slog dövörat för prästens förmaningar om att en gudfruktig kvinna som hon borde hålla en högre standard på sitt etablissemang. ”Han ska inte komma här och kasta sten i glashus”, hade hon svarat varpå han hade satt upp en oförstånde min. Han, Guds oskyldiga lamm! Som bara kom till puben för att ta sig ett glas rom eller två enbart för att stödja hennes verksamhet. Då hade hon spänt blicken i honom och sagt att hörnu fader, i himlen är det vår Fader som dömer, för Han ser varje liten människa för sig, och kan förstå och förlåta handlingar som vi människor inte begriper oss på. Därför ska inte vi ödsla tid på att sköta Hans jobb, utan koncentrera oss på att vara goda medmänniskor, och respektera varandra så gott det går, förstått? Hon hade inte berättat att hon visste allt om hur han frikostigt stödde andra verksamheter. Hennes pojkar och flickor, som hon kallade alla som någon gång sökt hennes hjälp oavsett hur gamla de var, kunde berätta både det ena och det andra om prästens moralnivå. Det som anförtroddes henne stannade hos henne. Om hennes barn inte hade någon annan i sitt liv som de kunde lita på, så skulle de åtminstone kunna känna sig trygga hos henne!

Medan hon tog ut det doftande brödet ur ugnen smög sig Patrick in i det lilla köket och tryckte sig mot väggen, beredd till flykt men fasthållen av de ljuvliga ångorna.

-Ah, där är du, lilla vän! Ta ner ett par tallrikar från hyllan därborta så grundar vi med lite te innan vi sätter igång med arbetet. Det står ”tallrikar” på en skylt där, ser du det? Ta ner ett par muggar också.

Allt i köket var prydligt märkt med textade lappar. En av Essies största ambitioner var att lära sina gäster att läsa någorlunda, utan pekpinnar, utan tadel. En dag kunde det komma väl till pass. Om inte annat så kunde de skriva till henne när de givit sig av för att pröva sina vingar.

Medan de satt och åt – Patrick längst ut på kanten på sin stol, beredd till flykt – kom Mack ner med det tomma fatet i sin fyrkantiga näve. Hela han var märkligt fyrkantig, med en haka nästan lika bred som pannan.

-Ah, godmorgon mina vänner! Var är min morgonkram?

Han bredde ut sina korta armar och Essie gav honom leende en ordentlig kram. Det här var något de hållit på med ända sedan de tagit emot sitt första oplanerade fosterbarn, som inte visste att man kunde kramas utan att det skulle leda till något förfärligt obehagligt. Syskonen ville visa att det fanns ett sätt att vara mot varandra som inte behövde handla om våld eller oönskade ting. Även när de inte hade någon gäst, vilket var sällan, så gav de varandra en morgonkram. Det var svårt att vara osams med någon då. Förresten var det omöjligt att vara arg någon längre stund på Mack även utan kramar. Han var alltid på gott humör. Till synes en slarver, men Essie visste att han hade fullständig kontroll över allt som rörde The Seventh Barrel och dess gäster. Bakom den glättiga ytan och det bullrande skrattet ruvade en hökblick. Hans hjärta var lika stort som Essies och han satte en ära i att vara en ny sorts manlig förebild för de luggslitna stackare som de tog under sina vingar. Nog hade det hänt att han förälskat sig i kvinnliga skyddslingar, och vice versa, men han hade hållit sig i skinnet och inte utnyttjat situationen. Istället valde han sina flickvänner ur den betalande kundkretsen. Essie höll sig till dryckesleverantörerna, det blev minst tjafs så.

-Jaha, så det här är Paddys son, eller hur? Paddy har inte setts till på ett par dagar, så du kan väl stanna här och hjälpa oss lite tills vi får några nyheter om honom? Jag skulle verkligen behöva hjälp med att stapla ved efter frukosten. Vad säger du om det, grabben?

Patrick nickade lydigt, och Essie som inte kunde hålla sig från en öm gest rufsade istället om sin brors hår.

-Det är allt tur att jag har er idag, när så mycket ska göras!

 

Puben öppnade vid lunchtid, då det serverades enklare smörgåsar till studenter och de som hade möjlighet att komma ifrån sitt arbete en kort stund, och förstås för de som ville börja dricka tidigt eller bara sitta och prata. Mack intog sin plats bakom disken och lämnade den endast för kortare ärenden, medan Essie och idag också Patrick skötte arbetet omkring och snyggade upp borden allt eftersom. Framåt eftermiddagen och fylldes lokalen nästan till bristningsgränsen, för att bli något luftigare timmen innan stängning.

Just när strömmen började mattas av stormade en lång, välbyggd man in med en rasande uppsyn.

-Är hon här! röt han, mer som en anklagelse än en fråga.

Patrick kröp in under ett bord och slog händerna för öronen.

-Ta det lugnt, Gianelli, skrockade Mack. Brinner det någonstans?

De mörka ögonen sköt mördande blixtar mot värden.

-Jag har varnat er! Om ni gömmer henne igen, så...

-Här göms ingen, avbröt Essie skarpt och satte händerna i sidorna. Ska du dricka eller bråka?

Mack kavlade upp ärmarna och spände musklerna.

-Det var sannerligen länge sedan jag var med om ett ordentligt slagsmål! Vad säger du? Ska vi gå ut en stund?

Italienaren fnös och spottade på golvet innan han vände ryggen mot dem och gick.

Gästerna iakttog sensationslystet scenen. Essie var känd för att ha en fast hand med besvärliga gäster, hur skulle hon hantera detta?

Hon bara log och torkade upp loskan med handduken som alltid hängde i hennes förkläde.

-Nästa gång spottar jag i hans öl, förkunnade hon lugnt. Och den som får för sig att man kan bete sig såhär på The Seventh Barrel får gärna tänka om genast, om man inte vill ha den här trasan i synen. Nån kommentar om det?

Ett mumlande ”nejdå” och förlägna blickar ner i stopen.

 

Mack tog Essie åt sidan.

-Var är Penny?

-Jag vet inte, det var ett tag sedan jag hörde av henne. Jag hoppas hon skriver snart.

-Du och dina brev, log han. Får vi slut på dasspapper så behöver vi åtminstone inte vara oroliga!

-Hördudu du! Du låter allt min skatt vara ifred. Har du hört något om Paddy?

Han blev allvarlig.

-Det ryktas om en irländare som blev ihjälslagen i hamnen igår kväll. Det kan vara han. Jag bad både Oscar och May att försöka ta reda på mer.

Essie suckade, både av lättnad och för hur ledsamt livet kunde vara ibland.

-Nåväl, pojken får förstås stanna hos oss tills vidare.

-Det är klart.

 

När alla gäster hade fösts ut, så tog de sig en smörgås innan grovrengöringen av golvet. Patrick var så trött att han klippte med ögonen men vågade ingenting säga.

-Jaha, grabben, kan du tänka dig att stanna hos oss ett tag till och hjälpa till? Du jobbade på bra idag, och vi vet fortfarande inte vart din farsgubbe har tagit vägen.

-Ja, jag vet faktiskt inte vad jag hade tagit mig till utan dig idag, inflikade Essie och räckte pojken en brödbit till. Du kan väl stanna? Vi kan lägga lite halm och en filt inne i vår kammare, där är det varmast.

De små beniga axlarna som varit uppdragna hela dagen sjönk ett par tum. Inte ett ord hade han sagt på hela dagen efter morgonens framviskade förlåt, och inte heller nu fick han fram något. Nickade bara häftigt.

Essie och Mack sken upp.

-Vad trevligt! Då gör vi iordning så får vi krypa ner, det har vi sannerligen förtjänat efter den här dagen, tycker ni inte?

 

Det kändes bra att pyssla om någon igen, tyckte Essie när hon stoppade om den halvsovande Patrick en stund senare. Höra ett barns snusande andetag. Kanske visste Gud vad Han gjorde när Han inte hade givit henne några egna barn, som skulle ha vuxit upp och lämnat henne. Nu hade hon en ojämn men konstant ström av barn att ta hand om, tillsammans med Mack som aldrig skulle drömma om att bära hand på någon som var mindre än han. ”Kanske blir man en bättre människa av stryk”, brukade han säga. ”Vi blev ju rätt bra, både du och jag. Men jag tror att våra ungar har fått sin beskärda del, och de blir nog inte sämre av att vi låter bli att slå dem.”

Nej, det trodde inte Essie heller. Kanske var det snarare tvärtom, att barnen blev ännu bättre av att man var snäll mot dem. Men något sådant sade hon inte högt, inte till vemsomhelst.

-Om jag kunde begripa varför karlarna har nöje av att slå sina fruntimmer, filosoferade Mack när han kröp ner bredvid henne i den lilla kammaren efter kvällsbestyren. Att slåss med någon jämnstark, eller tillochmed starkare kan jag förstå, men lilla Penny?

-Å, jag vet nog de som hugger åt sig en stol och slår tillbaka.

-Tja, jo, det kunde väl kanske vara livat... Men det finns väl roligare saker att göra med sin fru, kan jag tro!

-Tyst med dig, log Essie och drämde kudden i huvudet på sin bror.

-Godnatt, mitt söta lilla huskors, flinade han till svar.

 


Tillbaka i Månhella del 2

Missan vaknade med en ovan känsla i kroppen. Hon höll ögonen stängda en stund till för att se om hon kunde identifiera den. Tankarna hade blivit klarare för var dag sedan hon lämnat Margholien, men morgnarna var fortfarande en stund av vaghet.

Något tyngde henne. En varm kropp nära hennes fick henne att tänka på Sten, men var det en arm hon hade över sig? Vems var det?

Hon slog upp ögonen och såg ner på handen som vilade mot hennes axel.

Just det. Torkel. Nu mindes hon. Hon hade somnat mitt i berättelsen om vildsvinet. Vilken behaglig känsla det hade varit!

Försiktigt lösgjorde hon sig för att göra sina morgonärenden i skogen. Regnet öste ner och hon skyndade sig att bli klar.

Torkel vaknade av draget från dörren när hon kom in igen.

-Godmorgon, mumlade han lite förläget och sträckte på sig.

-Godmorgon. Har du sovit?

-Som en stock. Du?

-Ja.

Stämningen kändes tryckt. Torkel verkade lite illa till mods, och Missan kunde förstå honom men tänkte inte acceptera det. Alldeles för mycket hade hänt, hände fortfarande, i världen omkring dem för att de skulle ha råd till att låta vänskapen falla på grund av, ja, både det ena och det andra. Hon lade ett par vedträn på glöden, satte sig vid fotändan på britsen med ryggen mot väggen och drog filten över sig.

-Jag vill inte rota i dina saker. Har du någonting att äta, eller så att du kan göra något varmt att dricka åt mig?

-Visst har jag det. Jag ska bara...

Torkel log lite generat och gjorde också ett ärende ut i hällregnet, och rös när han kom tillbaka.

-Huvaligen! Är jag bara rätt klädd så har jag inget emot regn, men idag räcker det ju med att titta ut för att bli blöt in på bara skinnet!

Han plockade fram en bit bröd och torkat kött, och satte en trefot med regnvatten över elden.

Missan tog en tugga av brödet och undrade:

-Har du några planer för dagen?

-Nej, inte direkt. Du då?

Hon tuggade en stund på det hårda brödet.

-Jag hade ju tänkt gå hem till byn, men det är inte alls lockande i det här vädret. Det är så välsignat skönt att vara torr och varm!. Får jag stanna här?

-Det är klart att du får.

-Vi kanske skulle prata ordentligt? Så att det inte blir konstigt mellan oss?

Torkel suckade och satte sig ner vid huvudänden.

-Ja du. Det borde vi nog göra. Men jag vet inte vad jag ska säga.

-Till att börja med – har du någon käresta, som kan tycka illa om vad som hände mellan oss?

-Nej, nej. Inte alls. Men det har du.

-Eirik, menar du?

-Mm.

Tystnaden lade sig över det lilla rummet, förutom regnet mot taket och ljudet av vattnet som värmdes. Torkel tog till orda igen, mycket lågt:

-Jag svor att beskydda er. Det känns som att jag har svikit Knut. Både för att jag inte fanns där för er, för att jag inte kunde skydda er, och för... för igår. Det är inte riktigt så man beter sig när man skyddar någon. Jag utnyttjade dig.

Missan sträckte ut en hand mot honom som han både tvekande och tacksamt tog emot.

-Eller så utnyttjade jag dig, men spelar det någon roll? Behöver det vara så förfärligt allvarligt?

Han skakade på huvudet.

-Vanligtvis är det ju inte det, men... Jag vet inte, Missan. Det känns allvarligare än vanligt, just för att det är du. Du kom som ett eko från en lycklig tid, jag hade velat bli igen den jag var för dig då, trygga farbror Torkel som ser efter dig och hjälper dig och...

-Det kan du väl vara ändå?

-Det blev lite mer komplicerat.

-Varför det?

-Det förstår du nog.

Irriterat kastade hon lite med huvudet.

-Se omkring dig! Hela världen och människorna i den är förryckta! De slåss och torterar och experimenterar på de mest hårresande sätt och försvarar sig och sviker och förråder och anger och spionerar och rövar bort och bränner och mejar ner och mördar och förstör! Men ändå, mitt i allt kaos, så älskar de, de skrattar och spelar och sjunger och får barn och lever, både i Margholien och här. Javisst, jag har hängt upp hela min existens på Eirik, i hela mitt liv, trots att han inte har velat det. Till slut nötte jag ner hans försvar, som droppen som urholkar stenen, men hade jag inte varit så envis så kanske han aldrig hade börjat älska mig, eller tro sig älska mig, vilket det nu kan vara. Kanske älskade han mig bara för att han inte orkade stå emot min envishet längre. Och han var katten så snabb att ge sig ut i kriget frivilligt, ska du veta. Innan vi hann gifta oss. Om jag inte mer eller mindre hade tvingat honom den sista kvällen innan han for, genom ren känslomässig utpressning, så hade du nog blivit den första mannen för mig nu igår. Kanske älskar han mig inte alls för den jag är, utan älskar mig som symbol, som den han slåss för.

Anletsdragen hade varit hårda under detta, men mjuknade något:

-Eller så är det verkligen så att han älskar mig och gör allt detta för min skull. Det onda han gjorde... Jo, jag förstår att han behöver rena sin själ. Om klostret är det rätta stället för det, så väl bekomme. Kanske kommer den dag då han återvänder till byn med helt hjärta och söker efter mig, och vill ta vid där vi slutade. Vad vet jag. Det jag med säkerhet vet, är att något så mänskligt som en tillfällig förening mellan två fysiska kroppar endast är en försumbar droppe i det oändliga hav av känslor som stormar i den här vansinniga världen. Dessutom är det mellan dig och mig. Jadå, jag lovade honom trohet en gång i tiden, men han lovade mig också sådant som han inte har hållit. Om vi börjar om, han och jag, så måste det bli under förutsättning att allt vi gjort, tänkt och sagt tidigare stannar i det förflutna. Och börjar vi inte om... så spelar det heller ingen roll. Förutom för mig. Det spelar en enorm roll för mig just nu.

Lite oroligt sneglade han på henne.

-Gör det?

-Ja, det gör det. För du fick mig att känna mig som en människa för första gången på mycket länge.

-Som en människa? Vad menar du?

Med den rykande koppen i händerna betraktade hon honom fundersamt. Ville hon verkligen berätta allt för honom om sitt kattjag? Behövdes det, nu när det nionde livet verkade vara förbrukat? Å andra sidan hade Torkel levt nära djur i skogen i över halva sitt liv. Han skulle kanske förstå. Samtidigt kändes det så befriande att han såg henne som den hon varit. Inte som en toka.

-Jag menar att jag har haft några... intensiva år. Jag har varit fånge. Flykting. Tjänare. Lägst av de lägsta, föraktad, bespottad, försumbar. Med dig känner jag mig nästan som mig själv igen. Och det här... vad vi nu ska kalla det. Om vi måste kalla det något alls. Det som hände. Det drev stumheten ur kroppen på mig. I åratal har jag gått med en sorts overklighetskänsla som skydd. Visst har jag kunnat känna köld och hunger och värme, men det har aldrig liksom... nått mig. Jag vet inte om du kan förstå vad jag menar. Jag har varit bedövad. Kunnat konstatera att ja, det där gjorde ont, men... Åh, jag vet inte. Du... väckte mig. Och det är jag tacksam för. Innerligt tacksam!

Återigen sträckte hon ut sin hand mot honom, återigen tog han den och tryckte hårt.

-Tack, Missan. Jag behövde nog höra det. Det är inte så lätt att hålla reda på rätt och fel, och vad som är betydelsefullt eller meningslöst eller likgiltigt i tider som dessa. Först kämpade jag för de jag hoppades skulle finnas kvar. Sedan kämpade jag för...

Med ens rätade han på sig.

-Åh, Missan! Jag skulle ha berättat genast för dig! Karel lever!

Ett försiktigt hopp tändes i hennes ögon.

-Karel? Min bror? Han är inte borta?

-Nej! Jag trodde också att han hade gått under. Men han lever! Han är mycket skadad, och... ja, jag måste berätta det för dig, så att han inte överrumplar dig. Han lever i det förgångna. Vi har hjälpts åt att bygga upp ert hus igen, och han tar hand om allt så gott han kan, och... han tror, eller låtsas, jag vet inte vilket... han lever som om ni finns omkring honom. Som om ni bara tillfälligt är ute och ordnar med det ena eller andra, men väntas hem närsomhelst. Han lagar mat åt er, dukar åt er, bäddar åt er... På sätt och vis är det rörande att se, men samtidigt... oändligt kusligt och sorgligt.

Stilla lät Missan detta sjunka in, med blicken in i elden. Till slut vände hon sig mot Torkel.

-Du vet att Lina är död?

-Ja. Det vet jag. Jag begravde henne.

Ögonen tårades på dem båda.

-Verkligen? Blev det vackert?

-Så vackert jag förmådde göra det. Jag plockade midsommarblommor, och...

Rösten bröts.

-Du såg allt, Missan. Såg och förstod mer än någon annan. Visste du hur det låg till?

-Ja. Jag visste att du älskade henne. Och jag vet också att hon älskade dig.

Händerna som grep om hans krus vitnade.

-Vad är det du säger, viskade han.

-Hon sade det aldrig, men jag såg hur hon följde dig med blicken. Och hon hade ett halsband med bokstaven T inristad, närmast kroppen. Minns du det där hjorthornet som du gjorde slantar åt oss av, att leka handel med? Hon gjorde hål i en av dem senare, för att kunna ha om halsen.

-Men varför...

-Hon tänkte väl detsamma som du. Att far inte skulle godkänna det. Hon ville inte förstöra vänskapen mellan dig och far. Och du dolde det bra. Hon visste inget om dina känslor.

Han lät det sjunka in en lång stund. Snörvlade till.

-Så annorlunda allt hade kunnat vara...

-Allt hade varit annorlunda om inte om hade varit. Förmodligen hade det varit ännu mer smärtsamt för er båda om ni vetat att längtan var ömsesidig. Hon var alldeles för ängslig för vad folk tyckte och tänkte om henne. Jag tror inte att hon hade orkat med skvallret.

-Du har nog rätt.

Missan ställde ifrån sig sitt krus och räckte ut armen mot honom.

-Kom här, bad hon mjukt. Låt mig hålla om dig lite? Snälla?

Han skakade på huvudet.

-Inte nu.

Med en känsla av att ha blivit ratad och undanknuffad kröp hon ihop lite, tog kruset igen för att ha något i händerna. Kände ett starkt behov av att springa därifrån. Gömma sig någonstans, vartsomhelst, gömma sig från tröttheten som hotade att bryta ner henne nu när hon var tillbaka i sina hemtrakter men inte var välkommen.

Torkel veknade och strök hennes skuldra försiktigt.

-Jag menar inte så. Det är bara det... att jag inte vet hur man gör när man blir omhållen. Jag vet bara hur man skjuter fiender i det dolda och ser efter andra. Det känns som att jag skulle rasa ihop om du höll om mig.

-Jag förstår, viskade hon utan att se på honom.

-Missan... Du? Kan inte jag få hålla om dig istället?

-Så att du får vara den stora, starka hjälten och jag den hjälplösa?

Han kunde inte låta bli att le lite snett.

-Nja, hjälplös tror jag då inte att du är. Långt därifrån. Men... ja, något ditåt. Det känns som att jag har ett existensberättigande när jag ser efter någon.

-Men jag ska inte få lov att bry mig om dig, menar du?

-Så lät det kanske.

-Jo.

-Nå, det var kanske lite orättvist. Men vi kanske ska prata vidare om vad du har tänkt dig. Hem till byn alltså? Vad vill du göra där?

-Jag är inte så bra på att tänka logiskt och långsiktigt. Målet var att komma tillbaka. Det kändes som att det var dags. Jag har irrat runt i världen alldeles för länge och om jag väl har hittat ett ställe där jag kunde tänka mig att slå mig till ro, så... Så har omständigheterna inte tillåtit det utan jagat bort mig igen. Jag såg ju förödelsen med egna ögon och visste att ingenting fanns kvar, så jag kan inte förklara mig. Kanske hoppades jag att några hade överlevt och börjat bygga upp husen igen, och då skulle jag hjälpa till. Och så var det ju också. Är han svårt skadad? Karel? Du vet ingenting om Lillebror?

-Nej, honom har jag inte sett till. Han var ju inte i byn under massakern så det finns en möjlighet att han hann undan. Kanske är han gömd någonstans, kanske hjälper han motståndsrörelsen på något sätt, han var ju så klipsk... Karel har förlorat en arm och ett ben men han låtsas som att han inte är skadad alls vilket gör det ganska komplicerat. Han behöver hjälp som han vägrar erkänna att han behöver. Jag vet faktiskt inte vad som skulle hända med honom om han tillät sig se sanningen.

-Sanningen är inget absolut begrepp.

-Kanske inte, men vissa fakta kvarstår rent krasst.

-Tror du att han skulle bli upprörd av att få se mig?

-Nej, det tror jag inte. Mig hälsade han som om vi setts senast igår. Frågan är hur du skulle orka med att leva i hans fantasivärld, du som verkar ha förståndet intakt.

Missan vek undan med blicken. Förstånd var inte heller ett absolut begrepp. Att gå in i sitt kattjag var förmodligen det förståndigaste hon kunde göra under vissa omständigheter, men intakt...? Nja, det var nog att ta i.

-Jag har en magisk amulett, sade hon för att undvika en eventuell diskussion om hennes mentala hälsa.

-Jaså, log han.

-Mm. Jag fick den av en drakfågel.

Hon halade fram den lilla flöjten och visade honom. Torkel rätade på sig och skärpte tonen:

-En drakfågel?

-Ja. Jag bodde hos honom ett tag. I skogen. Sedan skulle jag gå någonstans med ett meddelande åt honom, och för att jag inte skulle villa bort mig så gav han mig den här. Den hjälper mig att hitta tillbaka till ställen jag har varit på. Och så skyddar den mot magi.

-Verkligen?

-Ja. Oknytt kan inte heller komma i närheten av mig.

-Kan de inte?

-Nej. En försökte, men han höll på att kvävas. Det var ganska intressant.

-Du sitter inte och driver med mig nu?

Sårad stoppade hon amuletten under kläderna.

-Varför skulle jag vilja göra det!

-Ville han inte ha tillbaka en så mäktig amulett?

-Han skulle ha fått tillbaka den när jag kom tillbaka, men...

Blicken blev fjärrskådande. Hur var det nu? Hon mindes inte.

-Han dog, avslutade hon vagt.

Torkel skakade lite på huvudet och log.

-Säger du det.

-Underligare ting har väl hänt?

-Det är förstås sant.

-Men jag är alldeles för vanlig och försumbar för att någon ska vilja ge mig en skyddsamulett?

-Det sade jag inte!

-Det var dessutom för att få fram ett meddelande som tydligen var viktigt. Inte för att skydda mig som person. Då kanske det blir lättare för dig att tro på det?

-Men Missan! Bli inte arg! Det är klart att jag tror på dig.

Hon kände att det inte var sant, men orkade inte bry sig om det. Plötsligt kände hon sig både gammal och trött. Det hade nog sina nackdelar att bli sedd som den person hon var förr. Skulle hon orka med Karels verklighetsflykt, eller var den en säker väg tillbaka till hennes egen förvirring? Och om så vore, skulle det då skada?

Ja, det skulle det! Hon ville inte leva i gränslandet längre, hon ville...

Något annat.

Torkel hade något farbroderligt beskyddande i blicken som gjorde henne uppgiven. Om hon visade sig hjälplös så skulle han nog ta hand om henne. Så som de alla gjort, under åren. Då hade hon behövt det. Men nu?

-Jag vill sova, deklamerade hon och kröp ihop på bänken.

 

När hon sov som katt drömde hon ingenting. Som människa dök det upp en mängd oönskade minnen och situationer. Skarpt, vitt ljus. Eld. Rök. Förtvivlan. Känslan av att vara jagad.

-Missan, vakna!

Med bultande hjärta rycktes hon ur mardrömmarna och stirrade på Torkel utan att kunna svara.

-Du är trygg här. Ingen ska få ta dig.

Försiktigt strök han henne över håret som så många gånger förr. En spinnande känsla väcktes i henens bröst och hon översköljdes av lättnad. Katten hade inte övergivit henne! Hon slets mellan längtan efter att få sjunka in i den andra världen där ingenting var viktigt utom att ta vara på varje ögonblick av njutning, och önskan om att få vara människa igen.

Kvickt kröp hon upp i Torkels famn och gömde huvudet mot hans hals.

-Jag vill att det ska bli lugnt i världen, viskade hon.

-Jag också.

En lång stund satt hon tyst. Hon hade en amulett som skyddade mot magi. Den hjälpte förmodligen föga mot fysiskt våld, men magiker var oftast fega kräk som inte vågade ta en närstrid. Sten hade också sagt att amuletten kunde förstärka redan befintlig magi. Att det var därför furstens folk också var intresserad av den.

-Finns det de på vår sida som också håller på med magi och sådant? undrade hon, fortfarande viskande.

-Jo. Det finns det. Magi måste med magi bekämpas. Det här kriget handlar om vem som är starkast, på flera plan än vi vet om.

-Jag hatar magi.

-Jag vet inte, Missan... Jag har haft ganska många samtal med en god vän om det här. Han är präst och ser ibland på livet från ett annat håll än jag, men... Han säger att det vi kallar magi egentligen bara är naturkrafter som vetenskapen ännu inte lyckats förklara, eller komma underfund med. Göra upp eld, till exempel, det måste ha tett sig som magi innan människan lärde sig hur man gjorde. Nu är det inget magiskt över det.

-Men alla ritualer...

-Jag vet inte så mycket om sådant.

Hon var tyst så länge att Torkel kikade ner på henne.

-Vad vet du om ritualer?

Med en suck rätade hon på sig och lutade ryggen mot väggen.

-Jag vet inte om jag vill prata med dig om den saken. Det känns som att du skulle föredra att göra som Karel, att låtsas att jag var densamma som när du såg mig senast.

Han sänkte huvudet lite.

-Förlåt.

-Sluta patronisera mig?

-Jag ska försöka.

Avvägande betraktade hon honom en stund. Vad ville han? Vad ville hon? Något annat, ja, men vad?

-Vad vill du, Torkel?

-Gällande vad?

-Låt oss tala i stora ord. Livet. Vad vill du med livet?

Han kliade sig lite i nacken. Lade mer ved på elden.

-Ja du. Jag är en enkel man. Jag vill kunna ströva runt i skog och mark, jaga för föda men inte för grymhet, kunna besöka mina vänner, ta mig ett stop och ett stopp när jag har lust... Låta döden komma den dag den kommer, men helst inte som resultat av ondska.

-Det låter bra. Vardag. Spinna garn. Laga mat. Diska. Lyssna på berättelser och musik. Somna i tron på att morgondagen kommer att likna den föregående, med de sysslor som måste utföras för den dagen. Leva, utan att grubbla så mycket.

-Jo. Det är nog vad de flesta vill.

-Men du måste acceptera att jag inte är den jag var förr. Det finns ingen anledning att berätta om allt som har omformat mig. Det behöver du inte veta och jag behöver inte heller berätta. Men vi måste veta var vi har varandra. Om vi ens har varandra.

-Vad menar du med det?

-Jag vet inte riktigt. Kanske att du inte behöver känna något ansvar för mig bara för att du en gång lovade min far att se efter oss.

Torkels blick skärptes när han spände den i Missan.

-Ett löfte är ett löfte!

Hon kunde inte låta bli att le. Jodå, det mantrat hade hållit henne uppe många gånger, till vissa personers gränslösa frustration. Stackars Sofia, som frenetiskt försökte få henne att lämna ifrån sig det där noggrant förseglade dokumentpaketet som Sten givit henne.

Leendet bleknade bort när hon mindes brevet som sades vara från Eirik. Någon hade ansträngt sig för att försöka lura henne. Vem? Och varför? Hon ruskade lite på sig.

-Nåväl. Jag kan gott behöva någon som ser efter mig. Och jag behöver nog komma tillbaka till byn innan vi pratar mer om framtiden. Se hur det känns, både att vara tillbaka och att träffa Karel igen.

 

Dagen efter hade regnet lättat så att de kunde bege sig till byn som nyss varit hemvist för spöken men nu försiktigt började viska om liv och hopp. Förutom hennes barndomshem var smedjan på gång, och ytterligare ett par hus hade fått grunden lagd.

Missan hade förväntat sig den vanliga känslan av att marken gungade under henne när hon möttes av en situation som ansträngde hennes förnuft. Istället kände hon till sin förvåning hur ett varmt lugn spred sig från bröstet ut till varje del av hennes kropp. Huset som stod på samma plats som hennes hem var till formen detsamma, men hon kände hur det utstrålade något nytt, något obevekligt, något... något hoppfullt mitt i det som en gång varit död och förtvivlan. Hon stod alldeles stilla och bara tog in känslan. Hemma! Hon hade äntligen kommit hem!

En haltande figur skymtade i dörröppningen. Hjärtat gjorde en volt – Karel! Hennes älskade storebror! Med ett jublande tjut sprang hon den sista biten mot gårdstunet och slog armarna så häftigt om honom att han tappade balansen och föll omkull med Missan över sig. Hon bara skrattade, och fick med sig honom också.

-Missan, vad går det åt dig?

-Jag blev bara så glad att se dig!

-Vi sågs ju imorse!

-Jag vet, men ändå!

Orden rann över hennes läppar utan att hon tänkte över det.

-Har du Lina med dig?

Karels röst hade blivit hes, som om hans hals blivit ohjälpligt skadad av något. Eller någon. Nog hörde hon klangen i den, den lätta oron över att hon skulle sticka hål på hans bubbla. Det kanske hon skulle en dag, men inte nu.

-Nej, du får nöja dig med mig. Och Lillebror vet man aldrig var man har, eller hur?

Han skrattade nöjt, trygg i att hon spelade med.

-Du har rätt. Det vet man aldrig. Jag dukar åt honom varje dag, ifall han skulle dyka upp, men...

-Ja, det gör du rätt i, för en vacker dag står han här och det är bra att han känner att han alltid är medräknad.

-Precis vad jag tänker!

Ivrigt pratade de i munnen på varandra, i en sorts märklig blandning av att inte ha setts på mycket länge med en både sann och inbillad känsla av att de aldrig skilts åt.

Börja om på nytt.
Här fanns hennes möjlighet!

-Torkel, våra förråd verkar vara på upphällningen. Går du ut och ser om du kan hitta något åt oss att laga till middag?

-Jag vet inte om jag vill lämna dig ensam.

-Jag är inte ensam. Jag är med min bror. Vad skulle kunna hända?

”Vadsomhelst”, tycktes Torkels blick svara, men han lämnade dem.

 

-Mycket har förändrats i byn, konstaterade Missan stilla när de tog en promenad efter att det första återseendetumultet hade lagt sig.

-Ingenting har förändrats.

Tonen i Karels röst hade en underlig klang och Missan sneglade fundersamt på honom. Hon undrade vad han faktiskt såg. Kanske låg det ett filter framför hans ögon. Kanske var det så avancerat att de levde i olika tider, men ändå samtidig på något sätt. Det skulle inte förvåna henne det minsta. Att ifrågasätta hans verklighet skulle vara lika nonchalant som Torkels avfärdande av hennes amulett. Hon måste lära sig att se det han såg, och komma underfund med om han såg något av det nya. Försiktigt provade hon:

-Är inte det där huset nytt? Det som Torkel sade skulle bli ett färgeri? Precis bredvid gamla Orvars stuga?

Stugan låg inte ens i ruiner utan var helt utplånad. Förmodligen hade stenarna använts till det nya husets grund.

Tankarna malde tydligt i Karels huvud när han processade den gamla och nya informationen. Trögt och långsamt kom svaret:

-Joo... Jo, nog är det ett nytt hus de håller på att bygga!

Han skrattade till lite.

-Hur har jag kunnat missa det! Tja, så går det när man har fullt upp.

-Ska vi gå bort och titta på det?

-Jag vet inte...

-Imorgon kanske?

-Kanske. Nu är det dags att börja förbereda middagen. Är han inte tillbaka snart, den där Torkel?

 

Aldrig förr hade väl Torkel Jägare skjutit sig middagsmat så snabbt som nu. Snart var han tillbaka med ett par duvor som han bad Missan hjälpa honom plocka medan Karel fick fart på elden.

-Nå? mumlade han uppfordrande.

Hon satt tyst en stund medan hon rytmiskt separerade fjädrarna från skinnet. Lina hade älskat att krypa ner under ett fjäderfyllt täcke. Och Torkel hade visst älskat att förse henne med fjädrar.

-Det kommer bli... en utmaning. Jag kommer behöva din hjälp.

-Självklart.

-På flera sätt.

-Jag är beredd att hjälpa dig på alla sätt jag kan.

-Bra. För jag kommer behöva dina sagor och din snabbtänkthet. Förutom det rent praktiska. Jag vet inte hur man tar hand om någon annan. Jag har bara haft mig själv att tänka på, och Karel kan...

Där avbröt hon sig. Hade tänkt säga ”Karel kan nog inte hålla tillgodo med råa skogsmöss som jag gör när jag är katt”. Istället fortsatte hon lite tystare:

-Karel kan behöva lite annat sällskap också, och mer rejäl mat om han ska återhämta sig. Men jag... jag kommer inte att kunna leva i hans verklighet. Vi måste ändra hans syn. På ett sätt som han kan hantera.

-Hur menar du nu?

-Jag vet inte riktigt just nu. Jag får improvisera.

 

Måltiden intogs under glättigt samtal om grannars väl och ve, människor som antingen var döda eller försvunna sedan länge. Mor och far hade ”gått till sängs”, Linas frånvaro förklarades med att hon sov över hos en väninna. De diskade undan och slog sig ner på de låga bänkarna framför brasan med en kopp varmt vatten. Förr hade kvällarna avslutats med rogivande örtte, men något sådant fanns inte att tillgå nu.

Stugan hade bestått av ett stort rum med eldstad, matplats och sovplatser samt en mindre kammare som Knut hade byggt till när barnen började bli större. Om någon av dem ville bilda familj men samtidigt stanna på gården, så kanske de ville ha ett eget litet utrymme. I stora drag var hemmet återskapat så som det hade sett ut, men alla detaljer och alla minnen som suttit i väggarna saknades givetvis. Allt doftade nytt. Tomt. Främmande. Känslan av att ha kommit hem rann av Missan mer och mer när hon var inomhus. Helst hade hon velat be Torkel följa med henne ut en stund, men regnet hade återvänt och brasan sprakade inbjudande. Längtan att krypa ihop hos honom och drömma sig bort tryckte hon undan och lade istället sitt huvud i Karels halva knä. Funderade över om det ändå vore bäst att ge sig av och låta Karel fortsätta leva i sin egen värld. Vem var hon att vända uppochned på den, om han var tillfreds? Men vart skulle hon själv då ta vägen? Det skulle vara så lätt för henne att glida in i hans värld. Låtsas tillsammans med honom. Förlora fotfästet totalt. Överleva istället för att leva. Vad det nu innebar, att leva.

Egoist, hade Sofia kallat henne. Den mest egoistiska hon någonsin mött, som bara tänkte på sig själv. Kanske var det dags att leva upp till det nu. Ta det hon ville ha. Forma världen som hon själv ville ha den, så gott det gick.

-Berätta om hur Karel förlorade sin arm och sitt ben, bad hon plötsligt innan handen som låg över hennes hår började klia henne till glömska, utan att ha tänkt igenom det nogrannare än att hon inte stod ut med broderns förnekande av förlusten.

Det enda benet under hennes huvud spändes, och handen grep tag i håret så hårt att hon måste bita ihop för att inte skrika till.

-Vad? flämtade Torkel förfärat.

-Du vet, när du skulle på björnjakt men råkade fastna med foten i ett snår av rötter och inte kom loss, och björnen var på väg att attackera dig.

Torkel andades djupt några gånger och köpte sig tid genom att omsorgsfullt stoppa sin pipa. Klarnade strupen och började så stadigt han förmådde:

-Har jag någonsin berättat om när Karel räddade mig från att bli björnmat?

-Nej, aldrig, svarade Missan lydigt.

Karel satt tyst. Andades knappt.

Så spann Torkel en ny saga, där Karel var hjälten och modigt räddade sin vän med sitt eget liv som insats, och offrade nästan en tredjedel av sin egen lekamen.

-Ja, så gick det till och jag kan inte tacka dig nog. Även om vi lever i svåra tider... Jag menar... även om... Nå, jag älskar livet och är inte färdig med det än. Och björnskinnet blev till en rejäl vinterkappa åt någon rikeman.

Stämningen i salen vibrerade när tystnaden lade sig. Missan kikade upp när handen togs ifrån henne och såg hur Karel långsamt lyfte den mot sin sargade sida och kände på den. Samma sak med benet. Där det borde ha varit ett ben. Länge satt han tyst med blicken i intet.

-Läggdags, mumlade han grötigt och sköt försiktigt undan Missan som reste sig upp till sittande. Med lätt förvirrad blick sökte han efter sin krycka. Kände på den också. Vägde den i handen. Slöt handen om den understa tvärslån och reste sig långsamt. Lämnade rummet för kvällsbestyren, med ny tyngd i steget.

Torkels näsvingar hade vitnat av vrede när han spände blicken i Missan efter att dörren slagit igen.

-Vad i alla onda makters namn är det du håller på med?

Hon ryggade tillbaka lite inför hans intensitet.

-Improviserar!

-Du ljuger för honom!

-Än sen då?

-Vad ska det bli härnäst? Ska du hitta på alternativa berättelser om alla ruiner också? Om era föräldrar? Om Lina? Det förbjuder jag dig!

-Alternativet är att jag försvinner härifrån, och det tänker jag inte göra!

-Bättre det än att du bygger upp en ny sorts fantasivärld som han kan gömma sig i! Fattar du inte vad det kan göra med honom?

-Lära sig använda de lemmar han har kvar ordentligt, kanske?

-Åh, du din...

-Min vad?

Torkel reste sig häftigt och sparkade omkull närmaste pall.

-Inga fler lögner!

Tyst såg hon på honom och kände modet sjunka.

-Nåväl.

-Svär på det!

-Jag svär på det. Jag ska inte ljuga mer för Karel.

-Eller för mig!

-Eller för dig.

-Eller för någon!

Mitt i tomheten bröt sig ett snett leende fram.

-Jag tar lika allvarligt på löften som du gör, Torkel. Men en välplacerad lögn kan vara skillnaden mellan att vara fånge och fri. Och jag tänker inte vara fånge mer. Men mot dig ska jag vara ärlig, om du nu insisterar.

Han fnös och gick ut.

 

Hemma.

Vad nu det betydde.

Friden hon känt avtog dag för dag. Hade hon bara fått lov att ändra Karels minnen! Lina skulle kunna ha blivit rikt bortgift, långt därifrån, så att hon inte väntades hem närsomhelst. Föräldrarna skulle kunna, ja, faktiskt kunnat ha dött naturligt, eller åtminstone varit på besök hos Lina. Denna ständiga väntan på att de skulle komma in genom dörren närsomhelst höll på att göra henne galen på riktigt. Spökhusen som Karel tvingade henne att se gjorde henne så yr att hon måste sätta sig ner och blunda. För hon såg dem. Klart som dagen – men utan skuggor. Människorna som bott där irrade också omkring på gårdsplanen med döda blickar.

Torkel tittade förbi en stund varje dag, då han lämnade något ätbart eller hjälpte till med något, men han åt inte med dem igen och undvek hennes blick när hon försökte prata med honom. Det gjorde mer ont än någonting annat. Vad var det hon hade tänkt? Att hon skulle ta det hon ville ha? Hon ville ha trygghet, vardag, vänner. Människorna som rörde sig runt nybyggena hälsade vänligt på henne men vänskap så som hon känt den på Hammargården var det inte tal om.

De skulle ha byggt henne en vävstuga. Hon kunde ha hjälpt till med gårdens försörjning. Allt hon någonsin velat ha fanns där. Utom Eirik. Men man kunde väl inte få allt.

Om fursten störtades och alla ondsinta magiker förintades, så skulle hon kunna återvända till Brytebröderna och leva i trygghet, och ingen skulle ha anledning eller anse sig ha rätt att ta henne därifrån.

Tanken fick mogna en tid.

Till slut bestämde hon sig.

Hon förklarade för Karel att hon måste resa bort en tid. Lång tid. Troligen flera år.

Han fick något förvirrat i blicken.

-Lyssna på mig, Karel. Om jag kan, så kommer jag tillbaka. Men det är inte omöjligt att jag dör, för det är en farlig resa jag ska ut på.

-Vart ska du då?

-Jag vet inte riktigt, men det finns saker som jag måste göra om jag ska kunna få det liv jag vill ha.

-Men vi har det väl bra här, och snart ska du och Eirik gifta er och då kan ni bo i kammaren.

-Eirik har lämnat mig.

-Nej, nej! värjde han sig och backade ett par steg. Allt är som det alltid har varit!

-Inte allt. Jag önskar att det vore det, men nu är det som det är. Kanske kommer han tillbaka till mig. Kanske inte.

-Du måste stanna här och vänta på honom! Tänk om han kommer tillbaka imorgon?

-Tror du inte att jag har tänkt så själv! Tänk om, tänk om inte! Jag vill inte sitta här overksam och bara kasta bort mitt liv på ett luftslott! Jag måste... göra något!

-Men jag behöver dig, gnällde han och grep tag i hennes arm.

-Skaffa dig en hustru! Skaffa dig ett eget liv!

Bittert skratt.

-Vem vill ha en halv man?

-Å, det finns väl viktigare delar av dig som fortfarande fungerar som de ska! Tror du inte att jag hör dig om kvällarna? Jag är inget barn längre. Jag vet vad du gör. Du har byggt upp en fin liten gård, och med lite hjälp kan du få den att blomstra igen. Mor och far kommer inte tillbaka, Lina kommer inte tillbaka, men det finns människor av kött och blod som lever nära dig och säkerligen skulle dela ditt liv om du bara lät dem! Människor dör, Karel, det dör folk varje dag på både naturlig och olycklig och otrevlig väg, men du och jag lever och vi kan välja att leva på riktigt eller leva på låtsas. Jag är trött på att låtsas, gör vad du vill men jag ger mig av för att skaffa mig ett liv!

Med de orden packade hon ihop lite mat och sina få tillhörigheter medan han stod handfallen och såg på henne. Hans tafatthet fick hennes hjärta att vekna och hon lade armarna om honom.

-Jag älskar dig, Karel. Du är min bror. Att du finns kvar i den här världen, om än något reducerad, gör mig bara ännu mer besluten att försöka göra slut på allt som hotar oss.

Han fnös i hennes hår.

-Hur ska du lyckas med det hade du tänkt?

-Jag kommer nog på något.

-Du, som inte kan något annat än att spinna?

Märkligt nog var hans föraktfulla ton befriande i jämförelse med den nästan paniskt glättiga han dittills haft. Därför blev hon varken arg eller ledsen. Dessutom hade han rätt.

-Jag får väl lära mig, svarade hon vänligt och försökte göra sig fri. Då klamrade han sig fast vid henne så hårt att det nästan knakade till i revbenen.

-Gå inte!

-Jag kan inte stanna här längre, bland spöken.

-Snälla... Jag behöver dig!

-Till vad? Jag vill inte leka familj med skuggor längre. De är döda, Karel. Borta. Kanske inte lillebror, men de andra är borta. Jag såg dem. Torkel begravde dem. Byn är borta. Nedbränd. Förstörd. Och jag tror att du vet att det inte var en björn som tog det du förlorat. Jag trodde inte att det var min sak att slå hål på bubblan du omgivit dig med, och det är det kanske inte heller men du förtjänar att få veta varför jag måste ge mig av. Torkel fick mig att lova att inte ljuga för dig mer. Han är så arg på mig för det där med björnsagan. Förlåt mig.

Karel började skaka i hela kroppen och föll ner på knä. Missan lade ifrån sig knytet och tog honom i famnen.

-Jag vet, viskade hon. Jag vet, käraste bror. Mina fötter står också på ostadig grund. De har tagit så mycket ifrån mig... Jag vet knappt vad som är upp och ner, jag vet inte om saker som har hänt faktiskt har hänt eller om de ska hända eller om det bara sker i mina tankar. Jag trodde att jag skulle kunna anpassa min egen bubbla till din, men det går inte. Om jag stannar, så måste vi leva på riktigt, Karel. På riktigt. Se ruinerna men samtidigt hjälpa till att bygga upp allt igen. Gråta, men också skratta. Sörja men samtidigt älska. Vågar du försöka?

-Nej! Jag vill inte! Jag vill att allt ska vara som det var! Som det alltid har varit! Som det alltid ska bli!

-Ingenting är beständigt, det vet du. Det var det inte innan heller. Varje dag hände något nytt. Jag kan hålla med om att det hände alldeles för mycket otäckt nytt på alldeles för kort tid, som håller i sig alldeles för länge, men om vi inte bygger upp det som de har raserat, inklusive oss själva, så har de vunnit. Och det tillåter jag inte. Ingen ska få äga mig igen. Varken mig eller mina tankar eller min rädsla.

-Gå inte!

Missan suckade djupt. Borde hon ha smugit iväg under natten, som hon först tänkt? Nej, det hade nästan varit som att ljuga och då hade hon aldrig kunnat återvända med rak rygg.

-Nåväl.

-Stanna!

-Jag stannar ett tag till.

-För alltid!

-Det finns inget som heter så, Karel!

-Lova!

-Jag kan bara lova från dag till dag. Idag stannar jag. Imorgon vet jag inte.

 

Långsamt och smärtsamt förändrades deras liv. Karel kämpade mot verklighetens demoner som hotade förtära honom, och tog emellanåt sin tillflykt till drömvärlden för att få ett andningshål. Missan vägrade spela med men sade inte heller emot honom. Alltmer gled hon tillbaka till den hon varit innan, tyst och tillbakadragen, och visste inte om hon tyckte om det eller ej. Bit för bit byggde hon upp en vardag. Fick tag på kardor och en slända så att hon kunde börja spinna igen. Det gav henne en välkommen tankepaus, då hon kunde koppla bort allt annat. Frestelsen att låta katten ta över kliade i henne när hon slet med hushållssysslorna eller förtvivlade över Karels oregelbundna sammanbrott, men hon visste att det skulle vara fegt. Katten fanns där när hon verkligen behövde den, när hon var hotad på ett eller annat sätt. Inte som något att gömma sig i bara för att livet inte var som hon ville. Lugn och ro, det var allt hon trodde att hon velat ha. Nu när hon var tillbaka till sina rötter och dag lades till dag utan andra hot än när brodern slog omkring sig för att undkomma osynliga fiender, så kröp en ny längtan fram.

Samhörigheten med någon.

Låset som öppnats av Torkel, porten som varit så igenrostad att hon inte ens tänkt på den, hade släppt fram en längtan som plågade henne värre än någonting annat. Huden skrek efter längtan att bli berörd. Ungdomens vilda blod forsade på nytt och lät sig inte stillas av en klapp på huvudet. Kanske skulle hon inte ens kunna fly in i katten längre. De mänskliga drifterna hade tagit över.


Torkel Jägare i Månhella

Torkel Jägare var nästan född in i en saga. Yngst av tre bröder, annorlunda, klumpig och i sin iver att duga bar han sig ännu avigare åt så att han rev ner saker omkring sig. Kvick i tanken, men vad hjälpte det i en grovsmedja där det var uthållighet och muskelkraft som gällde? Därför sög han till sig alla berättelser vid elden, om hur det alltid var den tredje och yngsta brodern som till slut löste problemet och vann både kungariket och prinsessan. Nog vore det något, att komma hem som herreman med den vackraste flickan någon sett! Nåväl, han kunde gott tänka sig att komma hem med en vacker prins också. Både män och kvinnor var vackra och lockande. Oräknerliga var de gånger då han fått sig en åthutning i smedjan för att han glömt bort det han var satt att göra, förlorad i åsynen av glänsande muskler som arbetade. Då rymde han ut i skogen istället. Där var det ingen som tjatade på honom. Där kunde han låtsas att han var världens bästa spanare och jägare. Övade sig i timmar på att smyga efter vilda djur, så ljudlöst som möjligt.

Hemma blev allt värre ju äldre han blev. En småpojke kunde väl få springa i skogen, men skulle han vara en del av den här familjen så måste han faktiskt dra sitt strå till stacken och det innebar att arbeta i smedjan, därmed basta! Se på dina båda bröder, ta efter dem!

Det var nu inte så lätt att jämföra sig med de tystlåtna, starka ynglingarna som tog efter far i allt och gjorde allting rätt. Torkel var för rastlös, de rätta musklerna ville inte utvecklas och han kände sig instängd i den varma smedjan. Efter ett ordentligt familjegräl i yngre tonåren där han återigen blev kallad en lat odugling och snyltare fick han nog. Om han inte dög, så skulle de minsann slippa honom!

Med indignationens tårar fritt rinnande sprang han ut i skogen, till sin fristad. Här tänkte han stanna livet ut, så det så! Han skulle nog visa dem! Exakt vad de skulle få se var han inte helt klart över, men något storslaget! De skulle få ångra! Tigga honom om att komma tillbaka för att de upptäckt att de inte klarade sig utan honom. Yngste brodern skulle få upprättelse till slut!

När mörkret föll mattades revanschlystnaden av. Så ensamt det var i skogen! Så många underliga ljud som inte hördes under dagen. Svischanden. Snörvlanden. Krafsanden. Usch, varför hade han bara sprungit iväg sådär! Hungrig var han också. Undrar om han skulle kunna smyga hem igen. Med svansen mellan benen? Nej tack!

Stoltheten fick honom att räta på sig. Jaha, så han hade överilat försatt sig i en knepig situation. Så fick han väl lösa den, då! Till att börja med måste han stanna där han var, så att han inte förirrade sig för långt bort. Sedan behövde han faktiskt lite verktyg. Gärna en filt eller två, för vårnatten var ganska kylig. Extrakläder vore inte dumt. Något att förvara vatten i. Lite bröd. Eldstål!

Under den natten föddes en övertygelse. Han skulle klara sig i skogen! Varför skulle han inte kunna bli en riktigt skicklig jägare? Han var duktig på att skjuta prick. Åtminstone på stilla mål. Det var väl bara att öva sig! Full av självförtroende och den märkligt lätta känslan man kan ha i kroppen efter en sömnlös natt smög han tillbaka till byn så fort det ljusnade. Inte hem, fattades bara, utan till vännen Knut som med sina föräldrar drev ett minimalt jordbruk. Försiktigt smög Torkel in i husets enda rum och ruskade på klumpen i den säng som han hoppades var Knuts. Han hade tur.

-Mh?

-Kom med ut!

-Nu?

-Nej, igår! Kom nu!

Yrvaket snubblade Knut upp och ut på farstutrappan.

-Jag behöver din hjälp!

Ivrigt radade Torkel upp allt han under natten hade kommit på att han behövde.

-Va?

-Kniv, rep, både tjockt och tunt, några filtar, och… äsch, du sover ju fortfarande!

Omilt skvätte Torkel lite kallt vatten från regntunnan i ansiktet på den yrvakne.

-Hördu!

-Hjälper du mig?

När Knut vaknat till och fått situationen klar för sig, så drogs han också med i äventyrsandan. Tillsammans byggde de ett ordentligt vindskydd och en eldstad. De experimenterade med att tillverka en båge men kom fram till att de behövde ordentliga verktyg till det och att de nog måste försöka skaffa en hantverkskunnigt tillverkad. Den egentillverkade fungerade dock bra att öva prickskytte med. Knut kastade iväg kottar och gräsbollar för att ge Torkel ett rörligt mål att öva på. Hela våren och sommaren ägnade de åt vad som till hälften var en spännande lek, till hälften allvar. Knut hade ju arbetet på gården att sköta, men dagarna var långa och ljusa, gården var liten och hans föräldrar tog lättare på livet än Torkels. Så länge de hade mat på bordet och gården inte vansköttes, så mådde pojken bara bra av att vara ute och se sig omkring! Nötter och bär hade han också med sig hem, det förgyllde kosten.

Efter den första ensamma, oroliga natten fann Torkel att han njöt av att sova i skogen, med ett ordentligt skydd och vetskapen om att ha en vän att dela allt spännande med. Ändå fann han till sin förundran att han saknade familjen. Flera gånger hade han lekt med tanken på att besöka dem, men kom fram till att han måste ha åstadkommit något mer rejält innan dess. Frustrationen växte. Det var inte alls så lätt att lära sig på egen hand som han trott. Nu kändes det som att behöva uppfinna hjulet på nytt.

-Det känns som att vi bara leker, klagade han för Knut en kväll när de satt och metade vid bäcken.

-Tja, kanske det. Vad är det du vill då?

-Jag skulle vilja klara mig i skogen, på riktigt. På sommaren går det an, men hur ska jag klara mig i vinter när jag verkligen måste kunna jaga för att få mat? Det enda vi har lyckats fånga hittills är en död uggla.

-Då är det nog dags att du börjar be om hjälp.

-Vem då? Jag känner ingen!

Knut funderade.

-Det är en gårdfarihandlare i trakten nu. Jag frågar honom om han känner till någon!

Jodå, gårdfarihandlaren var bekant med de flesta inom ett stort område, och lovade undersöka saken.

Några veckor senare väntade en väderbiten figur vid vindskyddet när Torkel varit på en planlös tur i området. Tyst satt hen och rökte en pipa med långt skaft. Nickade kort som hälsning. Torkel visste inte riktigt vad han skulle göra. Nickade tillbaka och slog sig ner på den andra av stubbarna framför eldstaden. När figuren rökt färdigt rengjordes pipan noggrant innan den stoppades undan innanför skinnvästen.

-Så du vill lära dig leva i skogen du.

-Jo, det var tanken.

Eftertänksam nick.

-Namn är ett människors påfund. Varken djur, stenar eller växter vet eller bryr sig om vad du kallar dem. Människan har emellertid ett behov av att sortera och kategorisera. Därför ska du få lära dig namn. Mig kan du kalla Kai.

 

Det blev starten på Torkels nya liv. Skogen som han älskade och hade försökt leva i fick ett nytt djup när han lärde sig om växter, mineraler och djur. Kai hyste en djup respekt för allt levande och inpräntade i honom att aldrig ta ett liv, vare sig från växt eller djur, för rent nöje eller av likgiltighet. Grymhet var det största tecknet på mänsklig svaghet! Djuren förtjänade respekt och en så snabb och smärtfri död som möjligt. Respekten visades också genom att ta tillvara alla delar av djuret. Senor, hud, fett, hinnor, ben, allt fanns en användning för. Han fick lära sig att tillverka bågar för olika ändamål, bygga ett ordentligt vinterrede åt sig – ja, Kai kallade det för rede – och hur han skulle hålla värmen. Kai förklarade sig vara en ensamvarg som inte tyckte om för mycket sällskap åt gången.

-Ett par dagars intensiv träning, ett par dagars övning tills du kan allt jag har att lära ut.

Ett par dagar var ett flytande begrepp. Ibland dröjde det veckor innan Kai dök upp för nästa lektion, men Torkel var ändå nöjd med arrangemanget som gav honom tid att repetera och experimentera på egen hand. Allt smygande i skogen under uppväxten hade givit honom en god grund och han lärde sig snart att fånga djur med snara. Med ett litet knippe fasaner på ryggen kände han att det var dags att gå hem till familjen. Den första snön låg i ett tunt täcke och han hade varit borta sedan våren.

-Någon som är sugen på fasan till middag? hälsade han nonchalant, med ängslan väl dold, när familjen satt samlad till frukost.

-Jaha, är det dags att komma hem nu! Det börjar bli kallt, kan man tro?

Mor snörpte på munnen och korsade armarna över bröstet.

Då reste sig fadern och räckte ut handen mot Torkel.

-Fasan blir utmärkt det. Slå dig ner och ta lite frukost.

Bröderna sneglade försynt på mor, men det var far de ville likna.

-Trevligt att ha dig hemma igen.

-Vad har du haft för dig?

Moderns bemötande hade modfällt Torkel men nu kände han värmen sprida sig i bröstet.

-Jo, det ska jag berätta!

Så hittade han på en hårresande historia om hur han blivit bortrövad av trollen men kommit loss senast igår tack vare sin list.

-Och de här fåglarna plockade jag med mig på vägen. Tro det eller ej, men de växer på träd i trollens rike!

Männen drog på munnen.

-Så allt prat från Knut om att du byggt dig en hydda i skogen...?

Torkel log brett.

-Det är bara sagor, förstår ni väl!

 

Med tiden blev han Torkel Jägare, den som alltid ordnade prima kött till festligheterna, tillika Torkel Sagoberättare som välkomnades i alla hem. Dit han kom, blev det fest. Grannar bjöds in, instrumenten putsades av. Diskreta blinkningar, hemliga möten, brustna hjärtan. Inte kunde en sådan som Torkel stadga sig, det förstod man väl? Efter en obehaglig incident då en ung flicka trodde sig vänta hans barn tog han det lite försiktigt och höll sig till män eller gifta kvinnor. Så många var det nu inte, byn var liten och han ville helst fortsätta hålla sig väl med alla.

Livet rullade på. Storebror Olaf gifte sig med Anna och fick två barn som dyrkade sin farbror. Pojken Eirik kunde lyssna i timtal på berättelser, om och om igen, och följde gärna med ut i skogen. Knut fann Isa och fick fyra barn med henne. Tredje födseln höll emellertid på att sluta illa. Flickan föddes alldeles för tidigt och det var osäkert om hon skulle klara sig. Isa var svårt medtagen så vården av den lilla föll på Knut, som ständigt bar henne under skjortan.

-Jag vill att hon ska höra mina hjärtslag, förklarade han grumligt för Torkel när de en dag satt i solen och lät en flaska mjöd gå mellan sig.

Torkel hade dragit sig för att besöka vännen. Med de två första barnen, och med Olafs barn, var allt bara roligt. Man kunde skratta och skoja. Nu tyngdes situationen av ett allvar som han inte riktigt tyckte om.

-Det är nog en bra ide, instämde han vagt utan att ha någon aning om saken.

-När mor dog härom året så sörjde jag inte. Hon hade haft ett bra liv, tämligen långt ändå. Alla ska dö. Det är så det är. Men du Gode, kan hon inte få leva lite först?

Torkel hummade lite. Visste att han utan tvekan skulle ställa sig ivägen för en pil mot Olafs barn. Dem kände han och älskade. Ja, Knuts äldre också. Men ett sådant här litet knyte? Det var ju knappast ens en människa. Mer en liten harpalt. Eller faktiskt, som en kattunge, som syskonen Karel och Lina hävdade att hon var. Deras Missan.

Knut snöt ur näsan på marken.

-Fy tusan, vad har du haft i det här mjödet? Jag måste sätta mig på dass en stund. Kan du ta henne?

-Vad?

-Kan du hålla henne? Om jag bara skulle pissa så kunde jag nog klara det, men nu får du skylla dig själv om du bjuder mig på rävgift.

Utan att vänta på svar krånglade han ut det lilla paketet och räckte det till Torkel.

-Öppna skjortan.

-Men...

-Seså, hon får inte bli kall! Konstra inte, det är väl inget underligt med att ha en unge på bröstkorgen?

Hjälplöst fann sig Torkel i att få den lilla inpackad under tunikan. Andhämtningen var snabb som hos en skrämd skogsmus, och han kunde känna det lilla hjärtat slå ofattbart hårt mot hans hud.

-Såja, viskade han och kupade försiktigt sin hand över henne. Du är trygg hos mig. Far skulle bara gå och... hm... Han kommer snart. Ingen fara. Jag är här.

Efter en lång stund kom Knut tillbaka och räckte ut händerna för att ta barnet. Torkels första instinkt var att skydda henne från att bli tagen från honom, från den livsuppehållande värmen. Knut såg rörelsen och log lite.

-Man känner sig både mäktig och maktlös samtidigt, inte sant?

-Jo.

-Torkel?

-Mm?

-Vi har varit vänner länge nu.

-Sant.

-Vi har upplevt mycket tillsammans. Hjälpt och stöttat varandra i både svåra och glada stunder.

Torkel skämdes lite, kände att han nog borde ha kommit tidigare men nåja, nu var han i alla fall här och hade till och med tagit hand om den lilla en stund. Skammen ersattes av stolthet.

-Jo, vi har gjort så gott vi har kunnat i alla fall.

-Om något händer mig... Ser du efter mina barn då?

Tyst såg Torkel undan, in mot sin älskade skog. Knut skyndade sig att tillägga:

-Jag menar inte att du ska uppfostra dem eller ha hand om dem till vardags och så! Även om jag litar på att du skulle klara det utmärkt, så är det inte... Det har jag ingen rätt att be dig om och det är inte heller det jag vill. Men... titta till dem ibland? Se till att de har det bra? Hjälpa Isa lite då och då om hon blir ensam med dem? Se till att ingen är elak mot dem om de blir föräldralösa?

Pyret på bröstkorgen gnydde och Torkel kände något underligt bryta fram. En känsla av... ansvar? För första gången räddes han inte det ordet. Ansvar på avstånd, det skulle passa honom fint! Stadigt mötte han vännens blick.

-Det skulle jag sätta en ära i!

 

Trettiofem år senare hade han henne återigen på sin bröstkorg.

Herregud.

 

I skogen märkte Torkel endast av årstidsväxlingarna, medan åren som gick mättes i hur barnen växte. Eirik hade smittats av hans frihetstörst, gick hellre i skogen än arbetade i smedjan. ”Kunde väl tro det”, muttrade Olaf och blängde på sin bror. Han var dock inte lika hård mot pojken som deras far varit. Ville inte riskera att förlora honom.

Livet förflöt i ett behagligt tempo.

Tills det slog i spillror.

 

Redan på långt håll hade något känts annorlunda utan att han kunde sätta fingret på vad det var. Ju närmare byn han kom, desto hårdare slog hjärtat i bröstet. Varför var det så tyst? Vad var det för underlig lukt? Och de märkligt stilla vibrationerna, varifrån kom de?

När han såg den nedbrända byn, så var det som att hjärnan slutade fungera. Så märkligt, var det enda han förmådde tänka. Därefter steg fasan. Vettlöst rusade han runt i allt det svarta. Försökte ruska liv i de förkolnade, förtvinade gestalter som bränts inne eller låg spridda på gårdstunen. Sjasade bort korparna och ropade i öronen på de som lyckats fly undan elden men blivit nedstuckna. Skrek namnen på alla han älskade, alla vänner och släktingar, utan en tanke på att det kanske fanns någon i närheten som ville ta även honom av daga.

Först när han nådde Knuts lilla stuga ute i kanten av byn tystnade han.

Nedanför vårdträdet, som inte nåtts av elden, låg den enda kvinna han någonsin älskat så djupt att han varit beredd att avstå ifrån sitt fria liv.

Lina.

Knuts äldsta dotter, vacker, vänlig, rörande naiv.

Inte en skråma syntes på hennes vita kropp. Inte ens korparna hade nänts hacka i hennes skönhet. Så vit, så blå, så kall! Instiktivt drog Torkel av sin tunika och lyckades få den på henne. Brokorna och hosorna likaså.

-Förlåt, jag vet att de luktar svett och inte alls är särskilt rena och hela och fina. Jag ska se om jag kan hitta något annat åt dig senare, blir det bra?

Nej, tänkte han tyst. Jag har inte blivit galen. Jag vet hur det ligger till. Men just nu behöver jag få bete mig såhär. Måste låtsas lite till. Det här är för stort för att ta in just nu.

-Så, jag bär dig lite. Jag tänkte att du skulle få hälsa på mig, du har ju aldrig varit i mitt lilla krypin. Minns du hur vi brukade skoja om att du skulle besöka mig där? Att jag skulle behöva någon som du, som kom och gjorde det fint hos mig? Du är så duktig på det, Lina. Allt du rör vid blir vackert. Tror du att jag blir vacker nu, när jag bär dig såhär?

Hela vägen till hans vinterrede småpratade han med henne. Låtsades få svar. Skrattade lite.

Jodå, så hade det varit, att de pratat om hans lilla hem. Det måste ju se förfärligt ut där, menade Lina. Med tanke på hur ovårdad han själv var. Den kommentaren hade fällts av henne redan som barn, vilket hade sårat honom lite då han själv tyckte att han lade en del möda på att vara både snyggt och praktiskt klädd. För Lina gick emellertid det estetiska framför allt praktiskt. Han hade med nöje utstått hennes uppsnyggningsförsök. Låtit henne både tvätta och fläta hans hår och stoppa in blommor i länkarna. Ansa skägget. Ju äldre hon blev, desto svårare hade det blivit att behålla den farbroderligt gemytliga tonen och inte flirta med henne. Knut må vara hans bäste vän, men Torkel var tämligen säker på att en uppvaktning inte skulle uppskattas. Troligen inte av Lina heller. Hon drömde om en fin, rik och vacker man. Noll av tre var inte särskilt imponerande. Det sades att kärlek och hosta kan man aldrig dölja men han gjorde verkligen sitt yttersta.

I hyddan lade han försiktigt ner Lina på den skinnbeklädda bädden, rättade till hennes ostyriga lemmar och fann fram en filt som han bredde över henne.

-Vänta här så ska jag hämta något att dekorera med så gott jag kan.

Som bedövad gick han planlöst runt en stund och plockade åt sig allt vackert han kunde se. Midsommarens alla blommor, glimmande stenar, några lövruskor. Inte tänka. Inte tänka. Händerna skakade våldsamt när han bredde ut blommorna över filten och hennes långa hår. En impuls att skära av en hårslinga att spara sjönk undan då han inte förmådde sig att göra någon som helst åverkan på hennes gestalt. När den sista stenen var utlagd stod han länge och såg på Lina. Tänkte: ”

Jag skulle kunna fortsätta låtsas. Inbilla mig att du fortfarande lever, att du bara sover. Men trots alla mina skrönor så ligger det inte till för mig att vara oärlig. Inte när det är allvar. Och om jag låtsas, så kan jag inte hämnas dig.

Ett iskallt lugn fyllde honom från topp till tå. Ja, han skulle hämnas dem alla.

 

Torkel länsade sitt lilla hem på de ting han ansåg sig behöva innan han tog farväl av Lina. Utan att se sig om gick han till sitt tanketräd, en stor ek där han brukade klättra högt upp i kronan och fundera över tillvaron. Nu tänkte han över sin situation, medveten om att en adekvat reaktion på katastrofen låg och lurade någonstans i sinnet utan att förmå sig att bryta ut ännu. En av hans filosofikamrater var präst, och senast häromveckan hade de diskuterat det pågående kriget. ”Att döda är alltid en synd, men ibland är det vad som krävs för att försvara det vi håller heligt. Det vi måste akta oss för är dock att döda av samma skäl som de, och på samma sätt. Om vi också hänfaller till grymhet, så kan vi lika gärna gå över till furstens sida.”

Nej, tänkte Torkel. Han skulle inte vara grym. Tvärtom skulle han döda dem så barmhärtigt han kunde, precis som han gjorde med djuren. Inte plåga dem i onödan. Han skulle bli den gode hämnaren.

 

Till en början höll han sig i ensamhet. Utövade alla sina smygarkonster och sköt endast när han såg fienden ensam eller i så små grupper att han hann döda dem allihop. För varje fälld furstetrogen gjorde han ett märke i sitt koger, för att kunna göra bot när tillfälle gavs. Ibland gick det dagar, rentav veckor innan han lyckades få korn på någon, ibland hade han en riktigt bra dag. Så småningom fann han den gömda motståndsrörelsen och började umgås med dem. Försåg dem med kött och fick mänskligt sällskap i utbyte. Lärde sig om Nyckeln och Väktarna. Lovade att hjälpa dem, utan att för den sakens skull svära någon ed. Han fick höra att furstefolket hade tagit många fångar, och hoppet steg. Kanske hade inte hela hans familj blivit utplånad ändå? Beslutsamheten ökade ännu mer.

 

När befrielsen väl kom, så bröt sorgen ut med full kraft. Dittills hade han haft något att kämpa för. Något att hoppas på. Först nu tvingades han inse att alla var borta. Vänner, syskon, barnen som inte var några barn längre. Vad fanns det nu att leva för? Skönheten i naturen, freden, javisst, men han var så innerligt trött! Under en period släppte han allt. Drack sig redlös dagligen. Vaknade med hamrande baksmälla och förbannade livet samtidigt som han inte förmådde göra slut på det. Han ville bara... slippa. Få sova.

På väg in till Månhella för att fylla på sitt spritförråd mötte han en en dag en gestalt som väckte något till liv i hans fortfarande berusade hjärna.

-Ah, Torkel, så bra. Har du tid att hjälpa mig lite?

Karel! Gode Herre, det var Karel, Knuts äldste son! Var det sant, eller såg han i syne? Det fanns bara ett sätt att ta reda på det. Att följa med.

-Javisst. Visst.

Karel tog sig fram med en provisoriskt tillverkad krycka. Halva vänsterbenet saknades helt från ljumsken. Likadant var det med vänsterarmen, där en otäck grop buktade in i kläderna där axeln borde sitta. Bara det var en indikation på att han nog inte var ett hjärnspöke.

-Hur står det till med dig då? undrade Karel i neutral samtalston.

-Jo tack... Lite huvudvärk bara.

Godmodigt skratt.

-Festat om lite, vad? Ja, det kan man väl få lov till ibland. Spara lite till höstfesten bara! Du förser oss väl med förstkassigt kött, som vanligt?

-Höst..fest?

-Som vanligt. Missan håller på att brygga rönnbärsvin, och Lina är ute i skogen idag och plockar nypon.

En iskall hand grep om Torkels inre.

-Är Lina i skogen?

-Ja, hon tjatade om att jag skulle följa med och hjälpa henne, men vi har råkat ut för en liten olycka med huset så jag behöver faktiskt snickra lite på det. Far och jag hjälps åt men han börjar bli så klen så det vore bra om du hjälpte till lite.

Fylld av onda aningar följde Torkel med mot byn, lyssnande till Karels fantasier om festförberedelserna. När de kom fram till resterna av byn, som såg kusligt fridfull ut nu när naturen lagt en förlåtande slöja över förödelsen, fick Torkel tårar i ögonen av att se hur Karel hade försökt bygga upp sitt hem igen med kvistar och mossa. Med reducerade lemmar fanns det inte stor möjlighet för honom att göra det ordentligt. Han svalde hårt flera gånger och klarnade strupen genom att harkla sig.

-Ja du, Karel. Jag ser att det har blivit en rejäl skada. Låt mig hämta några vänner så kan vi hjälpas åt att få ordning på det här lite snabbare!

Karel lyste upp och log brett. Först nu såg Torkel något underligt längst in i blicken. En sorts distans.

-Tack du, det vore bussigt!

-Jag tror nästan att vi behöver en helt ny stock, den här gamla ser lite rutten ut, tycker du inte?

Han viftade vagt med handen åt rishögen. Karel gned sig om hakan.

-Jo, kanske. Ja, du har nog rätt!

-Kom så går vi och letar rätt på ett riktigt bra träd, och fäller det.

Inte gick det att bygga hus med färska träd, det visste han nog, men just nu var han desperat efter att få komma därifrån och få något annat att tänka på!

 

Mötet med Karel var det som gav Torkel livsgnistan tillbaka. Löftet till Knut ekade i hans minne. ”Se efter mina barn!” Den uppgiften hade han misslyckats grundligt med, men nu skulle han göra sitt bästa för att gottgöra! Fylld av ny energi började han höra sig för om hjälp med bygget och material. Alltför många gårdar kring Månhella stod tomma. En del kunde återbefolkas av de som förlorat sina hem, men det fanns gott om halvt raserade hus med oskadade stockar som han med gott samvete fraktade till sin gamla by. Sakteliga tog huset form. De som hjälpte till hade fått strikta order att spela med och inte uppröra Karel i onödan med fräna kommentarer. Kryckan hade diskret bytts ut mot en rejälare, och Karel blev involverad i bygget så gott det gick. Alltid fanns det något mindre att bära, något att hålla.

-Grunden till smedjan är faktiskt intakt, påpekade någon en dag. Och städet står där det står. Kanske skulle vi ta och bygga upp smedjan också, och se om vi kunde få hit en smed? Vi skulle gott kunna behöva en lite närmare, nu när vi försöker reparera staden så gott det går. Ahriksriddarna behöver säkert också en smed. Det här är inget dumt läge alls för en smedja! Vad säger ni?

Motstridiga känslor stred i Torkel. Ville han bygga upp sina rötter igen, eller låta dem vila i myllan? Åh, pytt, han var väl ingen småunge! Man måste vara praktiskt, inte sentimental.

-Det är klart att vi ska bygga upp smedjan!

 

Sakta men säkert började Månhella resa sig ur askan och järngreppet. Invånarantalet hade reducerats starkt, eftersom endast de som behållits som tjänare tillåtits leva under furstens styre. Resten hade fått tjäna som mat åt Nidvinter eller förvandlats till vandöda. Ganska många hade också lyckats fly. Köpingen som nu byggdes upp var en blandning av återvändare, nyanlända och ovanpå det runt hundratalet Ahriksriddare som fått ta över Månhella slott. Allt som påminde om ockupationsmakten jämnades med marken. Stämningen i staden präglades av revanschlust och nybyggaranda. Så småningom skulle väl var och en hemfalla till sina egna affärer, men än så länge hjälptes man åt.

 

”Den skramlande tunnan” var tillhållet för de återvändare som inte riktigt orkade med entusiasmen. De som såg på nykomlingar med misstänksamhet. Torkel var i grunden en positiv man men ibland behövde han få sitta i ett hörn och bara gräva ner sig tillsammans med andra dystergökar.

Plötsligt stod hon där.

Missan!

Ännu ett av Knuts barn som hade klarat sig mot all förmodan. Hans lilla pyre, den tysta och försynta, Eiriks skugga som han försökt stötta så gott han kunnat i hennes övergivenhet. Ömheten exploderade i bröstet när han tog henne i sin famn. Hon verkade inte leva i någon sorts låtsasvärld som Karel gjorde. Kanske kunde han prata med henne? Verkligen prata allvar, få sörja de förlorade tillsammans med någon som känt dem lika väl som han? Behovet att ta hand om henne blev överväldigande och trots att hon var lång tycktes hon inte väga mer än en fjäder i hans famn när han bar henne till sitt krypin som bara var marginellt större än det han lämnat Lina i för vad som kändes som en livstid sedan. Sedan dess hade han inte satt sin fot i den delen av skogen.

Vad som hände sedan kunde han varken förklara eller försvara. Aldrig förr hade han känt någon attraktion till henne. Egentligen gjorde han det nog inte nu heller. Inte till henne som person, men hennes doft, hennes röst, allt påminde honom om en lycklig tid som han skulle ge vadsomhelst för att få tillbaka. Hade hon avvisat honom eller ens tvekat så skulle impulsen snabbt ha sjunkit undan, men nu... Sant att han hade initierat, men hon hade tagit över kommandot med en sådan självklarhet att han inte förmådde sätta stopp även om en del av honom hunnit ångra sig.

”Jag ska bära din skugga...”

Det var inget litet löfte.

Gamla instinkter sade åt honom att fly från ansvaret, tillbaka in i skogen, leva sitt ungkarlsliv lika fritt som förr. Ett hugg av dåligt samvete ansatte honom också. Eirik levde, hävdade Missan bestämt. Om han levde, så betydde det att Torkel hade tagit sig friheter med brorssonens trolovade. I krig och kärlek var allt tillåtet sades det i sagorna, men hur var det med fred och tillfällig lusta?

Han suckade djupt och ändrade ställning på britsen som blev alldeles för hård att ligga på med en annan människa över sig.

Missan lyfte huvudet, så att hennes panna vilade mot hans haka.

-Sover du inte?

-Nej.

-Fryser du?

-Nej.

De flesta kläderna hade han fortfarande på sig, liksom hon. De hade inte tagit sig tid till annat.

Tystnaden hotade att bli ansträngande.

-Berätta en saga för mig, bad hon till slut.

Det stod still i huvudet.

-Jag kommer inte på någon. Jag har inte berättat sagor på många år.

Hon låg också tyst en stund, innan hon sade:

-Har jag någonsin hört den där om när du träffade på ett vildsvin lika stort som ett troll?

Hennes formulering fick honom att skratta till. Mindes att det var ungefär så han hade börjat alla sina berättarstunder.

-Nej, den har du aldrig hört.

-Berätta den för mig!

-Då måste jag lägga mig bättre tillrätta. Du är tung, vet du.

Hon log lite och reste sig upp, och rättade samtidigt till kläderna. Han gjorde detsamma. Undrade om de skulle prata om vad som hänt, låtsas som ingenting eller bara låta det bero så länge. Kanske var det ingen stor sak. Kanske var det en livsavgörande händelse.

Torkel lade sig på sidan på britsen, så att det blev en smal remsa kvar åt henne. Där lade hon sig igen, med ryggen mot hans bröst och hans arm tryggt om henne.

Så tog han till orda:

-Jo, det var en dag mitt i den kallaste vintern...


Tillbaka i Månhella del 1

Vad hade hon väntat sig?
Lättnad? Sorg? Återseendets glädje?
Resan söderut hade tagit Missan hela sommaren och en god bit av hösten, till fots och med tillfälliga skjutsar. Om nätterna hade hon antingen fått tak över huvudet i utbyte mot musik, eller så klev hon in i sin kattgestalt och kurade ihop sig på något skyddat ställe. Känslan av att vara jagad hade lagt sig efter några dagar. Hon hade inte bråttom någonstans, vare sig från eller till.
Klippan med resterna av Månhella slott höjde sig fortfarande över staden. Ett sår gapade i berget, representativt för alla som mist sina liv, eller sina hem och de kära. Ekade mot Missans egen tomhet. Jaha, så nu var hon här. Vad skulle hon ta sig till nu då?
Nå, ännu var hon inte riktigt hemma. Hennes hem hade legat på andra sidan staden, närmare Almarviken. Hon måste antingen ta en omväg runt hela staden, eller gå igenom den. Kvällen nalkades och regnet hängde tungt i luften, kanske kunde hon få tak över huvudet någonstans?
Första huset hon nådde pulserade av ett varmt ljus och bullrande skratt. Några magra hästar stod utanför och en skylt som såg oväntat ny ut vajade i vinden: ”Den skramlande tunnan – stadens bästa värdshus!” Det bådade gott. Försiktigt gläntade hon på dörren.
Församligen tystnade tvärt och ett dussintal blickar vändes vasst mot henne.
-Jag spelar för en bit bröd och lite salt, hälsade Missan och sökte med blicken efter någon sorts värdshusvärd. Eller, skänkstuga handlade det snarare om. Värdshus var ett lite väl storslaget ord för den lilla byggnaden i ett plan.
En gestalt lösgjorde sig makligt från klungan och tog ett par steg mot Missan med armarna i kors över bröstet. Två flätor hängde ner mot ett brett läderbälte där diverse köksredskap och möjligen även vapen satt fästa. Bruna ögon mötte stadigt hennes.
-Vad för dig hit till vår stad?
-Det började bli dags att gå hem.
-Varifrån kommer du, då?
Som alltid när hon ansattes av frågor, svajade något till i huvudet och tidslinjen suddades ut.
-Vad spelar det för roll? Om jag vore här i ljusskygga ärenden så skulle jag ljuga och säga något som passar er. Nu vill jag bara söka skydd från regnet en stund, och gärna försöka hålla mig vid liv ett par dagar till med lite ätbart. Jag vill ingen något ont.
Ännu en person, som suttit längst inne i hörnet, reste sig och gick tungt de få stegen mot Missan.
-Jag går i god för henne.

Å, den rösten!
I ett hjärtslag var Missan tillbaka till ungdomen. Hopkurad på bänken med huvudet i någons knä lyssnade hon med ett litet leende till Eiriks farbror Torkels berättelser om allt han varit med om och alla skrönor han hört under sina många vandringar. ”Har jag nånsin berättat om...?” börjades alltid sagostunden. ”Nej, det har vi inte hört om, berätta!” var det förväntade svaret, oavsett om ämnet var bekant eller ej. Hursomhelst spelade det ingen roll om själva temat hade hörts förut, för Torkel ändrade alltid detaljer från gång till gång. Ibland hände det att någon åhörare protesterade. ”Tjugo rövare? Var det inte femton?” varpå Torkel med glimten i ögat påminde dem om att de ju aldrig hade hört detta förut, så hur kunde de veta det?
Minnet av värmen i smedsgården ekade i Missans trötta kropp. Människovärmen och den stora eldstaden med sinnrika rör i form av ett träd, som fördelade eldens hetta i hela storstugan. Dit hade hon alltid varit välkommen. Nå, det hade funnits perioder då Eirik hade undvikit henne. Mumlat något ursäktande och givit sig av när hon kom på sina dagliga besök. Visst hade det gjort ont i henne men hon kunde inte hålla sig borta. Bara att få se honom en kort stund gjorde hennes dag perfekt. För att inte besvära honom så mycket – och, handen på hjärtat, också för att han inte skulle kunna be henne att inte komma – så riktade hon sina ärenden och besök till hela familjen. Inte för att någon lät sig luras. Alla visste vem som ägde hennes hjärta.
En eftermiddag när hon hade lämnat en härva nyfärgat garn och Eirik hade smitit ut med en avmätt nick lade Torkel en arm om hennes ihopsjunkna axlar.
-Har jag någonsin berättat för dig om älvorna och flickan som önskade bort sin skugga?
Tyst skakade Missan på huvudet. Klumpen som värkte i halsen gjorde det omöjligt att svara.
-Kom och lägg dig här en stund du, så ska jag berätta.
Sagostunderna brukade vara ett allmänt nöje som kunde dra lyssnare från halva byn, men den här gången drog sig Torkel undan till en bänk längst inne i hörnet, där man förvarade krus och byttor till matlagningen och brukade sitta och ansa rotfrukter när det var för kallt att vara ute. Han lade sin smidiga hand, så olik sin bror smedens, på hennes huvud och kliade rytmiskt.
-Jo, som du vet så finns det många olika sorters älvor. Somliga är så små att de ryms i din hand, och kan lätt tas för trollsländor en dimmig dag. Det finns också älvor som är lika stora som bergatrollen, ja, ännu större! De kan anas tidiga morgnar i skogen och över sjöar dit de har kommit för att dricka morgondagg, som ju är älvornas favoritdryck. Och så har vi den sorten som liknar oss människor. Det du kanske inte har tänkt på är att älvor inte har någon skugga. De är så lätta och skira, så solen lyser rakt igenom dem. Jag har träffat på älvor många, många gånger under mina vandringar i skogen men också ibland i städerna, eftersom älvor är lika nyfikna på oss som vi är på dem. Nåväl. Den här berättelsen handlar om en flicka, som vi kan kalla Tuva. Hon bodde alldeles intill en skog, och brukade smyga efter älvor. Du vet ju hur det brukar vara när man letar efter något, inte sant? Precis som när du letade blodspindlingar att färga garn med, du fann dem inte förrän du slutade leta. Det är likadant med älvor, de vill minsann inte bli hittade utan visar sig bara på sina egna villkor. Så hur än Tuva letade och ropade och försökte sätta ut fällor med honungsvatten som lockbete – ja, älvor är tokiga i honung – så fann hon dem inte. Det verkade som att ju mer hon letade, desto tystare blev skogen.
Torkel gjorde en paus för att ta en klunk te. Ibland måste strupen fuktas, ibland måste en paus läggas in i berättelsen för sakens skull.
-Ja, Tuva var verkligen besatt av älvorna. År efter år försökte hon locka fram dem. Men en dag fick hon något annat att tänka på. Matteas från grannbyn hade bett om hennes hand. Hennes föräldrar jublade, ty flickan var allmänt sedd som världsfrånvänd och kanske inte direkt arbetsskygg men särskilt flitig var hon då inte. De hade givit upp hoppet om att hitta en friare till henne. Matteas var en god bit äldre, men det var säkerligen bara en fördel i det här sammanhanget. Tuva själv hade aldrig ens tänkt på sin framtid, så fokuserad var hon på att hitta älvornas rike. Så för en gångs skull gick hon in i djupaste skogen med tankarna någon helt annanstans. Då dök de äntligen upp, älvorna! Ljudlöst smög de sig närmare Tuva som inte såg dem komma, så inne var hon i sina egna tankar. Inte förrän en av dem lätt rörde vid hennes kind märkte hon av dem.

Lätt som en fjäder strök Torkel över Missans kind så att hon rös till.
-Att vidröras av älvor liknar ingenting du tidigare har känt. En del säger att det är som att få spindelväv i ansiktet, men jag håller inte med. Det är mer som ett... pirrande i huden. Ett svalt, nästan fuktigt pirrande. Det var vad Tuva kände och förfärat tumlade hon baklänges i den lilla skogsgläntan där hon satt sig på en mossig sten.
”Vad vill ni!” utropade hon burdust, hon som i långt över tio år övat på hövliga och vördnadsfulla fraser att hälsa älvorna med.
De log lite retsamt.
”Frågan är väl snarare vad du vill oss, du människobarn.”
”Jag vill er ingenting!”
”Så? Är det därför du har sökt efter oss så länge och så hett?”
Tuva rodnade och såg ner i marken. De hade ju helt rätt! Hon hade sökt efter dem, men kunde just nu inte komma på varför.
”Jag vill vara en av er!” var det första hon kom att tänka på att säga.
”Så minsann? Nå, det kräver en del uppoffringar av dig!”
”Jag gör vadsomhelst!”
De skrattade överlägset.
”Det säger du. Då får du börja med att göra dig av med det där du har vid dina fötter.”
Tuva såg förvirrat omkring sig.
”Vad menar ni?”
”Det där mörka, som ni människor alltid verkar dra omkring på i dagsljus. Det som sitter fast vid fötterna.”
”Menar ni min skugga? Men – hur ska jag bli av med den?”
”Det är ditt problem att lösa.”
Älvorna drog sig bakåt och verkade lösas upp bland träden. Som bedövad satt Tuva kvar och försökte smälta det som hänt. Hade hon drömt? Nej, beröringen vid hennes kind kändes ännu i huden. Hon såg ner på sin skugga och greps av en intensiv motvilja. Hon måste bli av med den, det enda hindret som låg mellan henne och älvorna!
När Tuva kom tillbaka till byn, så såg hon på människorna med helt andra ögon. De tycktes så tunga och klumpiga, ständigt med dessa skuggor som hon aldrig reflekterat över tidigare. Nu kunde hon inte tänka på något annat än hur hon skulle bli av med sin egen och bli till någon annan, till något annat. Om hon varit disträ tidigare, så blev det sju resor värre nu. Hon frågade alla om de visste hur man blev av med sin skugga, och fick förbryllade eller förfärade blickar som svar. Vad för slags fråga var det!
Så en dag när hon frågade en gammal man som sålde små kryddpåsar vid den årliga höstmarknaden, så fick hon äntligen svar! Jodå, han visste nog hur hon skulle bära sig åt. Men visste hon verkligen vad hon gav sig in på? Hade hon tänkt över konsekvenserna? Det hade Tuva inte, men var vid det här laget så besatt av att bli av med den eländiga skuggan som följde alla hennes rörelser, så hon svarade att jo, hon visste minsann vad hon ville!
”Nå, då så. Det enda du behöver göra är att säga till din familj och dina vänner att du inte längre vill tillhöra dem, att de måste släppa dig fri. Så måste du betala mig tre guldmynt, eller likvärdigt. Till sist säger du tre gånger högt på ett ställe som ekar: `Jag skänker herr Lakari min skugga`. Sedan är du fri från den.”
”Herr Lakari? Vem är det?”
”Det behöver du inte bry dig om, du vill väl bli av med skuggan?”
”Mer än något annat.”
”Då vet du vad du ska göra. Möt mig vid den gamla eken vid midnatt.”
”Men hur ska jag få tag på tre guldmynt!”
”Det är ditt problem att lösa.”
Tuva tänkte så det knakade i hennes förvirrade huvud. Tre guld, det var mer pengar än hon ens hört talas om! Men, om hon ändå tänkte lämna människornas värld, så behövde hon inte bry sig om vad som hände med den. Så hon förhärdade sitt hjärta, gick till sin familj och de som hon tidigare sett som sina vänner och sade så hemska saker till dem att de grät och inte protesterade när hon kungjorde att hon inte längre ville ha med dem att göra. Endast en såg lugnt på henne. Matteas som bett om hennes hand.
”Så, Tuva, du har äntligen funnit ett sätt att bli av med din skugga?”
”Ja, tänk för att jag har det!”
”Involverar det möjligen en herr Lakari?”
”Det har inte du med att göra!”
”Du har rätt. Du har gjort helt klart för mig att du inte vill veta av mig, att dina drömmar om framtiden inte var desamma som mina. Det kan jag acceptera. Men min kärlek till dig är starkare än att den dräps inte av några hårda ord från dig. Därför ger jag inte upp så lätt, och därför ska jag ge dig en utväg, om ditt nya liv inte blir som du tänkt dig. Gör då allt detta motsatt! De människor som du nu stöter ifrån dig, knyt dem nära igen! Om du har blivit ombedd att göra något annat, gör då detta omvänt. Och istället för att anropa herr Lakari, så ropa mitt namn!”
Tuva fnös och lämnade honom. När mörkret fallit smög hon sig in i alla hus och stal allt hon kunde komma över av värde. Detta överlämnade hon till gubben vid midnatt, som avtalat, orolig för att det inte skulle räcka men han förklarade sig nöjd.
”Gå nu in i skogen och ropa det jag sagt, så ska du se att du blir av med din skugga!”
För varje steg in bland träden sjönk de mänskliga känslorna undan. Till slut hamnade hon vid den djupa ravinen, där de som barn lekt med ekon. Med en röst som blev både starkare och ihåligare för var upprepning gav hon luft åt orden som äntligen skulle frälsa henne:
”Jag skänker herr Lakari min skugga! Jag skänker herr Lakari min skugga! JAG SKÄNKER HERR LAKARI MIN SKUGGA!”
Först kändes ingenting annorlunda. Tuva såg sig om, men i nattmörkret kunde hon inte avgöra om formeln haft någon verkan. Hon lade sig ner i mossan för att sova, men fukten gick rakt igenom huden och kylde ner hennes blod så att hon rös av obehag.
”Hallå!” ropade hon ut i mörkret. ”Jag är redo att bli en av er nu!”
”Er nu... er nu... er nu...” svarade ekot, med en underton av hånskratt.
Överallt var för kallt att ligga eller ens sätta sig ner. Nå, tänkte Tuva, nog kunde hon hålla sig vaken en natt tills den värmande solen steg! Förväntansfullt inväntade hon gryningen, och fann att hennes önskan slagit in. Gryningsljuset sökte henne – men väjde undan! Huttrande sträckte Tuva ut sin hand för att fånga strålarna, som dansande gled ifrån henne lika lätt som älvorna hade gjort. Utöver den obehagliga känslan av att vara frusen kunde hon inte känna någonting. Varken hunger eller törst, varken glädje eller sorg, varken trötthet eller energi. Jo, ett kunde hon känna: Tomhet!
Utan mål strövade hon genom skogen. Tankarna på både älvor och människor rann av henne, och just för att hon inte sökte så kom återigen älvfolket fram till henne och rörde hennes kind. Denna gång kände hon ingenting.
”Så minsann, du gjorde dig av med din skugga ändå.”
”Ja. Jag gjorde det.”
”Önskar du fortfarande bli en av oss?”
”Det bryr jag mig inte längre om.”
”Inte det? Nåväl, som du vill!”
Med ett lätt skratt lämnades Tuva ensam igen.
Dagar och nätter flöt ihop till en sorts icke-existens. Människor som befann sig i samma område som hon i skogen kunde ana en sorts närvaro men varken såg eller hörde henne, och hon tog ingen notis om dem. Så gick åren, utan hennes vetskap.

Torkel tystnade så länge att Missan såg upp på honom. Han harklade sig lite och lät fingrarna löpa genom en hårslinga som lossnat ur hennes fläta. Så fortsatte han:
-En dag, eller om det var natt, även det hade mist sin betydelse för henne, stod Tuva framför just den ek där hon hade mött den gamle mannen och givit honom allt hon stulit. För första gången sedan dess rörde sig något i hennes bröst, när de sedan länge glanslösa ögonen föll på namnet som stod ristat i trädet:
Matteas
Några fraser ekade i hennes diffusa minne:
Om ditt nya liv inte blir som du tänkt dig.
Gör allt omvänt!
En ny känsla dunsade igenom det som skulle föreställa hennes kropp.
Längtan!
Å, kunde hon bara få sin skugga tillbaka! Återställa allt hon förstört!
Göra allt baklänges?
Ekot.
Febrigt rusade hon in i skogen igen, sökte efter ravinen där hon givit upp sitt jag. Fann den till slut och ropade:
”Jag ber Matteas om min skugga! Jag ber Matteas om min skugga! JAG BER MATTEAS OM MIN SKUGGA!”
Därnäst gällde det de tre guldmynten. Hon måste återlämna något värdefullt till alla hon stulit av. Med ens brann hennes tankar av aktivitet. Vad kunde vara värdefullt för människor, som hon kunde ge? Mänskliga minnen kröp sakta fram till hennes nyväckta medvetande. Växter, bär, sällsynta svampar att använda som krydda eller att färga garn med. Blodspindlingen som var så svår att finna, hon visste precis var det fanns ett bestånd som skulle kunna reparera en stor del av skadan.

Missan kikade upp på Torkel och log. Misstänkte starkt att hela berättelsen improviserades fram när nu blodspindlingen dök upp, och kände sig varm i magen. Torkel log tillbaka och ryckte lite på axlarna.
-Dagar och nätter fick med ens substans igen, och Tuva samlade guld från skogen som hon smög in i förråden hos sina forna vänner. Om nätterna viskade hon till dem, var och en som ännu levde, bad om förlåtelse och framförde en innerlig önskan om att få bli en av dem igen. Så återvände hon till eken och väntade.
Matteas, hennes friare, mötte henne i glittrande gryningsljus. Hans hår och skägg hade grånat men ögonen var desamma. Under tystnad räckte han fram en liten snidad ask till henne, som hon försiktigt öppnade. Med ett ihåligt sus smet något mörkgrått ur asken och snodde sig runt Tuvas fötter. Med den återvände både tankar och känslor. Sorg och glädje. Hunger och törst. Solen som hon sträckte ut sin hand mot vek inte längre undan, utan lade sig mjukt på hennes ådrade hand och lämnade en lång skugga på marken.
Blygt räckte hon sin hand mot Matteas, som tog den i ett tryggt grepp.
”Har du vakat över min skugga all denna tid?”
”Inte riktigt. Det tog mig lång tid att vinna den från herr Lakari.”
”Hur bar du dig åt för att göra det?”
”Det ska jag berätta en annan dag.”
Och det, min käraste lilla Missan, det är en helt annan berättelse.

Allt detta kom tillbaka till Missan när hon hörde Torkels röst:
-Jag går i god för henne.

Likt sagans Matteas hade Torkels hår och skägg antagit en grå nyans. Doften var emellertid exakt densamma, konstaterade Missan med en djup suck när hon föll i hans famn. Skog, salt och läder. Hans björnstarka armar tryckte nästan luften ur hennes lungor. När hade hon senast blivit omhållen? Kliad bakom örat, javisst, och en försiktig hand på hennes axel ibland av Brytebröderna. Ryggen mot Stens bröstkorg under tiden i hans stuga, men han hade aldrig hållit om henne. Det här var första gången sedan...
Sedan Eirik drog ut i kriget.
Inte ens när de hade setts de få gångerna hade de omfamnat varandra på detta sätt. De mötena hade varit präglade av anklagelser och förtvivlan.
Här kunde hon stå för alltid!
-Lov vare Den Förste, jag trodde aldrig att jag skulle få se dig igen! viskade Torkel grumligt mot hennes hår när han till slut lättade lite på sitt grepp.
-Nu är jag hemma igen, svarade hon i samma tonläge.
På nytt hårdnade greppet och hon kunde känna att han grät. Försiktigt lirkade hon loss en hand och strök honom över kinden.
-Så, vännen. Bjuder du mig på något att dricka?
Torkel snöt sig i nederkanten av manteln och nickade utan att släppa henne.
-Det kan du lita på. Hannela? Ett stop mjöd hitåt! Eller ta två! Hörni, slashasar, maka på er så att Missan får plats! Det här är en gammal vän till mig. Hon är fullständigt pålitlig!
En våg av obehag sköljde genom magen. Pålitlig? Var hon det? För vem, i så fall?
Med en stadig arm om hennes axlar gjorde Torkel plats åt dem på bänken. Per automatik kröp hon upp och lade huvudet i hans knä, trots bänkgrannens protester över att bli undansparkad. Torkel försvarade henne.
-Hon har gått långt, hördu! Medan du har suttit och latat dig hela dagen och druckit upp dina sista småslantar. Gå hem till din man nu, och låt Missan få ordentligt med plats!
Godmodiga skratt. Nu när främligen var godkänd kunde man lätta på vaksamheten som låg på lur strax under ytan.
Mjödet bars ut och hon lyfte lite på huvudet för att dricka. Trots att det inte var starkt kändes drycken genast i knäna. Hon hade inte druckit något annat än vatten på flera år. Impulsen att ta några riktigt djupa klunkar för att bara domna bort var så stark att hon inte förmådde kväva den. Snart låg hon med ett avslappnat leende i Torkels knä och inte många ögonblick senare sov hon djupt.

Nattkylan fick Missan att kvickna till när hon fann sig bli buren genom vindlande gränder.
-Vart ska vi? undrade hon lojt, fullkomligt trygg i hans famn.
-Jag har en liten stuga inne i skogen.
-Jag kan gå själv.
-Det tror jag säkert, men om jag tror rätt så har du gått alldeles tillräckligt. Och jag tycker om att bära dig. Trevligare än att släpa hem vildsvin!
Hon skrattade till.
-Jag tror jag luktar som ett vildsvin.
-Inte då! Du doftar som en vårdag.
Det fick henne att skratta ännu högre. Hon protesterade inte mer mot färdsättet utan vilade huvudet mot hans bröst och lät sig bli omhändertagen.
Stugan låg en bra bit in i skogen, och påminde henne om Stens gömställe. Liksom där gick rökgången inte rakt upp, utan verkade försvinna någonstans för att inte avslöja den som inte ville bli funnen. Först vid den låga ytterdörren satte Torkel ner henne.
-Du gode tid, Missan! Att ha dig här... Att ha någon alls här som jag bryr mig om! Jag trodde att alla var borta. Nej, låt oss inte prata om det nu! Du är här, du lever, du är varm och andas, du är dig tillochmed lik! Det är... det är alldeles oerhört!
Var hon sig lik? Ja, hon kunde förstå att han tyckte det, efter att bara ha träffat henne en kort stund och inte fått någon insyn alls i hennes splittrade sinne. Innan kriget hade hon mestadels hållit en låg profil. Talat tyst och sällan. Hur hon skulle bete sig nu när hon ville börja sitt liv på nytt fick tiden utvisa.

Stens stuga hade varit rymlig, välstädad, ständigt redo att ta emot gäster. Torkels krypin var helt klart inget annat än ett ställe att sova på när tak över huvudet behövdes. En smal brits och en eldstad, det var allt. Inte ens en pall.
-Det är inget slott precis, ursäktade han sig och sparkade undan några vedklabbar som låg ivägen.
-Det är helt perfekt, försäkrade Missan och log mot honom.
Då slog han armarna om henne igen och drog in hennes doft.
-Jag har varit så ensam...
-Jag också.
-När jag kom tillbaka... När... Jag hade varit ute och jagat som vanligt. Varit borta ett par veckor. De måste ha kommit strax efter att jag givit mig av. Allt var kallt. Svart och kallt och dött och korparna... de... Ingenting var kvar. Ingen var kvar. Städet i smedjan... det stod där... naket bland ruinerna... Om jag bara hade stannat kvar...
-Så hade du också varit död, viskade hon ömt.
-Jag hade kunnat skjuta dem alla, på säkert avstånd! Jag hade kunnat rädda er!
-De var för många.
Det visste hon egentligen ingenting om, hon hade själv varit utanför byn under attacken, men det kändes som rätt sak att säga.
-Jag hade kanske kunnat...
-Det tjänar ingenting till att se bakåt, vännen min. Det som har hänt har hänt. Det är vad vi gör med vårt nu och vår framtid som spelar någon roll.
Orden som lämnade hennes mun förvånade henne nästan själv. Var det verkligen hon som stod här och talade lugnande ord till Eiriks farbror, den starka och erfarna som visste och kunde allt? Menade hon det hon sade? Vad vi gör med vårt nu – så hade hon inte tänkt förut. Nuet hade bara varit splittrade ögonblick utan sammanhang. Hade hon verkligen återfått förmågan att skapa lite struktur inuti och kanske tillochmed omkring sig?
Fortfarande med ett hårt grepp om henne snubblade orden ur honom:
-Jag gjorde vad jag kunde senare! Jag... jag sköt dem, alla jag såg, jag smög i staden och i omgivningarna och... Om dagarna täljde jag till nya pilar medan det var ljust, gömd i skogen, och när mörkret föll letade jag upp dem och... Det krävdes aldrig mer än en pil för att fälla dem. Jag träffade varje gång. De fick aldrig tag på mig. Jag ville hämnas er. Varenda en. Du måste tro mig! Jag har inte suttit här och gömt mig, jag byggde bara det här för att... för att jag måste sova ibland på vintern, jag är ledsen, jag borde inte ha sovit alls, jag... förlåt!
-Det var klokt av dig att sova ibland. Så orkade du döda fler.
Ivrigt grep Torkel tag i hennes ord.
-Ja! Det var så jag tänkte! Det går inte att göra misstag, och man måste sova för att kunna vara koncentrerad, du förstår det? Jag drack ingenting utom vatten! Måste hålla mig skärpt hela tiden. Först långt efter att borgen fallit unnade jag mig en rejäl fylla, för jag orkade inte längre då. Det var som att all kraft rann ur mig. Jag hade kämpat så länge för er skull, och så plötsligt var staden befriad men – men ni var inte där! Jag hade lurat mig själv att tro att om jag bara lyckades, om de bara försvann, så skulle ni krypa fram ur något gömställe och allt skulle vara som vanligt igen. Men det gjorde ni inte. Bara...
Han hejdade sig. Torkade tårarna som nu rann fritt igen mot hennes hår och släppte taget.
-Du måste vara trött.
-Onekligen.
-Jag vill höra din historia, Missan, men du ska få vila ut ordentligt först. Säg mig bara – är du verklig?
Något svajade till igen i hennes huvud.
-Låt mig känna efter en stund?
Undrande nickade han och tog ett steg bakåt. Stugan var så liten att han då genast slog i väggen.
Missan satte sig på britsen. Hon kände sig fortfarande yr i huvudet efter mjödet. Och hon var kissnödig. Om inte det var verkligt, så visste hon då rakt inte! Det fick henne att skratta.
-Ja, jag är faktiskt verklig! Och behöver kissa!
Torkel strök sig lite generat över skägget men föll in i skrattet.
-Ja du! I alla mina vakna och sovande drömmar om att någon av mina nära kommer tillbaka till mig, så har ingen av dem haft det problemet så jag måste tro att du faktiskt finns. Men jag har inget för dig att... Hrm. Jag brukar liksom bara... gå ut.
-Vet du, jag tyckte mig se en skog där ute. Den kanske jag kan lätta på trycket i?
Det fick honom att skratta ännu hjärtligare, av lättnad över att ha någon att skratta med överhuvudtaget.

-Jag sover förstås på golvet, erbjöd Torkel galant när Missan var tillbaka från sin lilla skogstur.
-Varför det?
-För att du är den enda gäst jag har haft här och jag vill försöka komma ihåg hur det är att dela utrymme med en annan människa.
-Britsen ser onekligen ganska smal ut, så det blir lite väl trångt att dela.
-Kommer inte på fråga! Så mycket minns jag i alla fall. Lägg dig nu tillrätta så ska jag se vad jag kan hitta för att hålla dig varm.
Med en underligt doftande filt över sig kurade Missan ihop sig på britsen och lät tystnaden sprida sig.
-Är det verkligen ingenting kvar? viskade hon efter en lång stund.
Torkel drog på svaret.
-En del håller på att bygga upp byn.
Hon satte sig tvärt upp.
-Gör de!
-Det är inget hälsosamt ställe, Missan.
-Jag vill bo där.
-Nej, det vill du inte.
-Någon följer mina steg! Jag är säker på att det är Eirik. Han måste kunna finna mig!
-Eirik finns inte längre.
-Jo, det gör han!
-Missan...
-Jag vet att han lever och jag vet var han är och jag vet att han har gjort så mycket ohyggligt att han måste rena sin själ och... Och kanske kommer han aldrig att bli den han var igen, men vem av oss blir väl det efter något sådant här? Kanske älskar han mig inte längre efter allt jag har utsatt honom för och allt han har blivit sagd att jag har gjort, kanske har han stängt av sina känslor för allt och alla för att lyckas överleva... men om han letar efter mig, så måste jag ge honom en chans att finna mig och jag har försökt lämna meddelande till honom på övernaturlig väg om att jag lever och att jag väntar på honom hemma och... Han är inte död! Han är inte det!
På ett ögonblick tog sig Torkel upp från golvet för att lugna henne. Varsamt lade han armen om henne.
-Förlåt mig. Naturligtvis lever han än och letar efter dig. Jag har blivit för cynisk av allt dödande, och har glömt hur stark er kärlek var. Är.
-Jag är hans skugga, Torkel. Jag är den som ska förankra honom!
-Hans skugga?
-Minns du inte sagan du berättade för mig en gång? Om flickan som sökte efter älvorna? Var inte Eirik den flickan? När han inte ville veta av mig för att jag var för lojal, älskade honom för mycket, kvävde honom, pressade honom utan att mena det, när han längtade efter något annat och ville prova andra aspekter av livet? När det var viktigare för honom att få sin fars respekt och gick ut i kriget trots att han inte behövde, när han trodde att skuggan var oviktig, att den alltid skulle finnas där... Men han har förlorat sin skugga, Torkel! Han har gjort så mycket onda ting... Och nu tror han att han kan finna den i det där klostret, men han förstår inte att det är jag som bär skrinet med hans skugga!
-Missan, lugna dig!
-Jag tänker inte lugna mig, han tror att han har dödat mig, Torkel! De har fått honom att tro att han har stuckit kniven i mig, våndas han över det eller är han lättad över att bli av med mig eller har han insett att det bara var bländverk? Förstår han ens att han måste leta efter mig för att kunna bli hel igen? Har han någonsin älskat mig på riktigt, eller är det bara jag? Är det alltid, alltid bara jag? Vem bär min skugga? Vem ska göra mig hel igen? Måste jag göra det ensam?
Ordflödet tystades av ett par varma läppar.

Torkels brinnande ögon så nära hennes.
Frågande. Skrämda. Skrämmande.

Kattgestalten hade räddat henne undan mer genom åren än hon hade tänkt över. Ingen under hennes fångenskap eller ensamma resor hade försökt utnyttja hennes kropp. Ingen av de som haft henne som lustigt husdjur hade verkat komma på tanken att använda henne till något annat. Inte ens Magnus Gadd som var känd för sitt heta blod hade gjort ens antydan till närmande.
”Varför luktar du katt? - För att jag är en katt.”
”Du doftar som en vårdag.”
I Hammargården hade något av hennes längtan väckts till liv. Hade inte Jörgen varit gift, så hade hon nog kunnat tänka sig att försöka glömma Eirik och stanna kvar. Där hade hon det bra. Kattdoften gjorde henne ointressant, men kanske hade hon kunnat byta gestalt och bli mänsklig hos dem. Med mänskliga drifter.
Odört hade påbörjat lösgörandet mellan Missan och hennes totem. Resten hade hon gjort själv. Trodde sig kunna bestämma över katthamnen, kunna krypa in i den när hon ville.
Men när har man någonsin lyckats bestämma över en katt?
Övergav den henne när hon satte foten i Månhella igen?
Som straff, eller för att den inte längre behövdes?
Eller för att de nio liven till slut förbrukats?
Med bultande hjärta försökte hon skydda sig mot denna omtumlande närhet genom att kliva in i katten, en tankens handling som fram till idag varit så självklar att hon inte ens tänkte över hur det gick till. Det var något hon bara gjorde, lika enkelt som att öppna eller stänga sina ögon.
Den oväntade kyssen hade fått andra delar av hennes ack så mänskliga kropp att pulsera i takt med hjärtat och det var omöjligt att samla sig kring något sådant som en katt. Att känna blodet svalla i delar som hon trott var döda grumlade allt annat.
Ett vagt, protesterande eko försökte bryta sig igenom dimman som började fördunkla hennes blick.
Eirik...
Eirik sitter i ett kloster och kanske aldrig mer vill se dig.
Torkel var stark och hade med lätthet kunnat ta sig de friheter som ingen annan försökt sig på under dessa splittrade år, om han velat. Istället väntade han. Andades skälvande, alldeles för nära henne, alldeles för långt ifrån henne.
Tankarna och känslorna virvlade omkring i en svindlande malström. Eirik skulle inte tycka om. Eirik är inte här. Du är den mest själviska person jag någonsin har träffat. Kanske hade Sofia rätt.
Här fanns någon. På riktigt. Någon som just nu behövde henne. Någon som kanske kunde låta henne behöva honom.
Det skulle kunna vara enkelt. Ett kort, fysiskt möte för att stilla en plötsligt uppkommen hunger. Tung sömn, skamsna blickar imorgon, överenskommelse om att glömma. En förstörd vänskap. Möjligen upprepande av akten, med svartnande samvete, bitterhet, ånger, vånda.
Eller så kunde hon dra sig undan nu, med osläckt längtan, likväl skam och ansträngd munterhet imorgon. Låtsas som ingenting alls samtidigt som de skulle kasta förstulna blickar på varandra.
Nej.
Inget av det tänkte hon spela med i.

Omedvetet grep Missan tag i amuletten och kände hur den vibrerade då hon slogs av en mäktig insikt.
En amulett är aldrig starkare än sin bärare.
En amulett är enbart ett redskap för att kanalisera bärarens egen styrka.
Hon var stark. Starkare än hon själv eller någon annan förstod.
Hon var också en egen individ.
Aldrig mer skulle hon låta någon annan diktera vad hon skulle göra eller inte!
Samtidigt som styrkan fyllde hennes medvetande, blev hon rädd för densamma och grep efter närmaste ankare.
Torkel.
Med ena handen om amuletten och den andra om hans nacke drog hon försiktigt hans huvud den sista lilla biten så att hans läppar bara snuddade vid hennes.
-Du ska bära min skugga, andades hon.
-Jag ska bära din skugga, ekade han lika ljudlöst.
Med det lät hon sig drunka i sin mänskliga kropps längtan.

Efter trolovningen i Griftedal, 1151

Ett lätt regn fuktade sommarhimlen när Missan lämnade Griftedal bakom sig. Symboliskt, tänkte hon. Det gamla som sköljs bort.
Med en invand rörelse kände hon efter att amuletten hängde om halsen. Den döljer dina spår, hade Sten sagt om den. Sannerligen hade han rätt! Det verkade som om den även dolde spår som inte satts på marken. Trolovningsfesten hade varit full av gäster som hon i vanliga fall skulle ha ryggat undan för, men som nu inte ägnade henne en blick. Jo, den där märkligt diffusa figuren som velat undersöka henne redan på Högmyren tog ett par steg närmare, men föll ihop på golvet när han kom för nära. Hårboll, hävdade han inför Iasmina som förskräckt skyndat till undsättning. Sedan hade han låtit henne vara. Rödkåporna... såg de henne inte? Magikern som också varit på Högmyren, hon som fått sin lärjunge avrättad? Solaris själv? Nej, hon hade väl tankarna på annat denna dag. Trolovning. Vad innebar det egentligen för dessa människor? Var löften lika heliga för dem som de var för henne?
Musikundervisningen hon fått hos familjen Gadd hade påverkat henne mer än någon kunde ana. Kroppen har sitt eget minne, som till skillnad från sinnets minnen visade sig vara intakt. Fingrarna flög lätt över de flöjter som hon fått, rörelser som viskade om kvällar vid brasan och vaktimmar vid färgningsgrytorna hemma i Månhella. Ju mer hon spelade, desto klarare framträdde mönstret i den mosaik hon nyss sett som tusentals oordnade skärvor. Varje ton förde henne tillbaka till sig själv.
Ytterligare en gäst hade känt igen henne. Vad var det hon kallades? Odört? Dansade till musiken, krävde med suverän självklarhet en stor del av salens yta. Bar på något som verkade hindra henne från att komma fram till Missan. Lade det ifrån sig, klappade henne.
Å, denna njutning!
”Du är skamlös som en katt”, skrockade Odört. Filosoferade vidare: ”Jag har aldrig sett någon som står så nära sitt totem.”
Det gav Missan något att fundera på. Fler minnesglimtar trädde fram medan händerna rörde sig. Hur hon alltid tyckt om att krypa ihop på en bänk med huvudet i någons knä och bli struken över håret. Långt innan hon tappade förståndet – vilket kanske inte alls var vad som hänt! Snarare tvärtom. Shamanen talade om totem som om det vore något som alla människor hade, lika viktigt och självklart som ett hjärta men lika osynligt som en själ. Å, hon borde ha frågat mer om detta! Hon visste att hon varit nära döden som nyfödd, egentligen alldeles för liten för att klara sig. Var det därför och redan då som hennes totem växte sig ovanligt starkt? Hade det en egen vilja och självbevarelsedrift? Var det i själva verket katten som styrde hennes improviserade besvärjelser när hon inlåst kämpade för att vända magin till skydd istället för skada?
Strykningarna över hennes huvud och rygg gjorde henne levande och markerade gränsen mellan det som var hon och yttervärlden. Det var inte bara kelsjuka som gjorde att hon tiggde beröring. Hos bröderna på Hammargården hade hon fått detta i rikt mått och blivit mer mänsklig än hon varit på... ja, tiden var fortfarande ett abstrakt begrepp för henne, men – länge. Mycket länge. Känslor som legat bedövade sedan innan kriget började röra sig i henne. Längtan efter något mera.
Odört undersökte hennes fötter. Påstod att där fanns trådar som drog henne tillbaka. Kunde också se att någon följde hennes spår. En lång man med blå ögon.
Eirik.
Var det så?
Om så vore, var amuletten till hinder för honom också?

Att känna hur tankarna blev allt klarare var som att beskåda en soluppgång. Milt, livsgivande ljus till skillnad från det skärande vita.
Missan lyssnade till sina olika kroppsdelar som var och en hade sin egen önskan. Benen kliade, ville springa bort. Hjärtat bultade om att återvända till Hammargården. Förnuftet meddelade krasst att där kunde hon aldrig mer känna sig trygg. Så länge hon befann sig i Margholien, skulle hon anses vara någons egendom. Ett levande föremål som kunde hanteras hursomhelst, flyttas vartsomhelst. Och något, kanske var det katten, pekade tydligt åt ett håll:
Hem.

Nej, hon skulle inte göra fler överilade flykter.
Medan fingrarna dansade, tvingade hon sig själv att vara stilla inombords och överväga alternativen. Stanna hos Magnus? Han behandlade henne väl. Men något var inte som det skulle. Orden hörde hon inte, men plötsligt ägnades hon fler blickar än hon var bekväm med. Något sades om henne. Med största sannolikhet något som inte skulle göra hennes liv bättre.
I en paus packade Missan ner sina instrument och smög fram till Magnus. Lade sig intill honom på bänken.
-Jag är väl inte fånge hos dig?
I praktiken var hon nog fånge i Margholien, men hon behövde veta hur hennes vistelse hos honom definierades.
-Nej, det är du inte! Du är min gäst. Varför frågar du så?
-Jag ville bara veta. Det är inte alltid självklart.
Han såg ut över havet av gäster, verkade något mer sammanbiten. Missan sträckte ut en försonande hand till honom.
-Gjorde jag dig ledsen?
-Ja, lite.
-Förlåt. Det var inte meningen. Jag har haft det bra hos dig.
Magnus Gadd nickade stramt utan att se på henne.
Tyst låg hon kvar en stund. Tvingade sig till stillhet trots att kroppen skrek efter att få fly.
-Det är dags för mig att gå hem nu, sade hon till slut.
-Gör det du.
-Får jag lov till det?
-Det är klart att du får lov!
Förundrad reste sig Missan från den smala bänken.
Var det verkligen så, att hon kunde lämna vargarnas håla utan att de tänkte jaga henne?
Nästan överdrivet långsamt lämnade hon huset. Tänkte att hastiga rörelser kanske skulle dra uppmärksamhet till sig och visa att Magnus hade fel. Att hon inte hade rätt att gå. Bara det visade att hennes tankar fungerade mer användbart än tidigare – hon förmådde planera.

Sommarregnet avdunstade innan det hann tränga igenom hennes mantel. Greppet om amuletten hårdnade medan hon i tillkämpat avslappnad promenadtakt tog sig fram igenom staden. Vad behövde hon? Mat och vatten hade hon försett sig av i festgården så att hon kunde klara sig i några dagar. Manteln skulle värma henne. Det enda som saknades nu var en riktning.
En av amulettens egenskaper var att hon kunde hitta tillbaka till platser hon varit på tidigare. Om hon spelade en melodi på ett ställe och lämnade det, så kunde hon höra ekot därifrån om hon spelade samma melodi igen.
Tänk om det fungerade på andra sätt också?
En visshet växte inom Missan:
Det kommer att fungera om jag bestämmer mig för det!
Från fingertopparna och inåt risslade kroppens minne, nådde hjärtat och sinnet och kopplades ihop med hennes lungors luft. Melodin hon spelat för Eirik natten efter deras egen trolovningsfest genljöd för första gången sedan dess, kopplades ihop med de osynliga trådarna som Odört menat drog henne bakåt.
Hon har fel. De drar mig inte bakåt utan framåt.
De drar mig hem.

Frihetens eufori berusade Missan när hon sent på kvällen passerade stadsgränsen och började vandra på landsvägen. Natten var ljus och ljum och hon njöt av att inte behöva se sig om.
Först när mörkret föll slog henne tanken:
Magnus Gadd kanske inte hade förstått vad hon menade med hem.
Den alltför bekanta skräcken sköljde över henne igen. Benen tog kommandot och på nytt fann hon sig springa ifrån ett ställe hon ville lämna så snabbt som möjligt.
Hem.
Hem till Månhella.

Gårdfarihandlarens berättelse

Myntet har två sidor, säger somliga. Då har de inte tittat på det ur alla vinklar. Det finns en kant också, så smal att det kanske inte ens går att balansera myntet på den, men likväl finns den där. Aldrig ger någon det tredje alternativet, kant, när det ska singlas slant. Ena sidan, eller andra. Slåss, eller fly.
Krig är obegripligt, säger somliga. Då har de inte tänkt på hur självklart det egentligen är. Du har något jag vill ha, du vill inte ge mig det, så då tar jag det med list eller våld. Inget konstigt med det, eller hur? Sedan är det inte alltid särskilt trevligt att bo i just det område som någon annan vill ha. Men ärligt talat, det är bara en bit mark. Traditioner kan man ta med sig om det nu är så förfärligt viktigt. Människor... Tja, jodå, visst finns det de jag tyckt om och saknar men annars är jag rätt osentimental av mig. Det finns skitstövlar överallt, likväl som det finns godhjärtade både i Margholien och därifrån jag kommer.
En kant är jag, myntets kant, som rullar undan trubbel och skapar mig ett nytt liv när det gamla tar slut. Rullar omkring i världen med min kärra, fylld av varor som jag samlar på mig från ställen jag snokat rätt på under mina många och långa vandringar. Vem mer än jag vet att gammelmoran i Näsgården tillreder den effektivaste hostmedicin som går att uppbringa? Vem känner till hemligheten bakom de hållbara ostarna från Löske-Pera? Ja, inte ens jag vet ju hemligheten men han säljer ostarna til mig och jag säljer dem vidare för en god förtjänst. Ibland blir jag bestulen, ibland rånad, men hittills har jag fått behålla livet och vad mer kan man egentligen begära i den här världen? Här och var har jag små penninggömmor som oftast fått vara ifred, och alltid finns det någon som har en bädd och något att stoppa i magen på mig. Så är det ofta med gårdfarihandlare. Vi kommer med nyheter och blir därför väl emottagna. Jag har gjort mig populär genom att berätta goda historier, noga anpassade efter rådande politiskt klimat givetvis, och genom att aldrig propsa på att få sälja. Aldrig en sur min om någon inte har råd just den gången. Pengar går inte att äta så jag är nöjd bara jag blir bjuden på något litet. Blir jag inte det, så återkommer jag inte till just den gården någon mer gång. Varför skulle jag?
Rätt osentimental, sade jag. Ibland händer det dock något som skär rakt igenom det här skalet som jag av ren självbevarelsedrift byggt upp omkring mig. Man kan liksom inte värja sig när man sitter där med fötterna på en pall invid elden efter en lång vandring, med magen full av kålsoppa och en liten sked starkt innanför västen, och plötsligt, som en sådan där blixt från en klar himmel som de brukar säga, så hörde jag någon sjunga:

”Från Elenenburg bort till Norrholmen ner till Örnnästet och Tuna
Så till Drakhem och genom Almarsjön och sedan up till Geda
Upp till Gripeborg bort till Vidmarkshus och ända bort till Salfors
Via Silverån ner till Lejonnästet, sedan till Arosia!”
Jösses, vad hjärtat hoppade till!
På mitt mynts kant har jag rullat hit till Margholien från Gedanien. Naturligtvis vet ingen om det. Känns inte särskilt aktuellt att avslöja det heller. Den här sångerskan, var hon också hemifrån eller hade hon lärt sig den någon annanstans? Eller vad säger jag, hemifrån, hem är ju där jag lägger min hatt som det också sägs så käckt. Nå, där jag en gång plockade upp min hatt och satte den på huvudet för att gå, då. Geda. Varför satt någon här och sjöng en sång därifrån? Var hon fullständigt från vettet?
Normalt sett skulle jag ha hållit god min och låtit henne sjunga sig rakt i fördärvet. Inte var det mitt problem! Men man är väl en blödig idiot ibland. När hon lagt ifrån sig instrumentet hon trakterat och kröp ihop på bänken satte jag mig bredvid henne. Hon såg upp på mig ett ögonblick och makade sig närmare så att hon kunde lägga huvudet i mitt knä. Jag blev alldeles handfallen, gamla karln! Inte ens i mina kraftdagar var jag någon som flickorna såg efter två gånger. Det här kunde kanske utveckla sig till en angenämare kväll än jag kunnat tro. Lite tafatt lade jag en hand på hennes axel. Det fanns inte så många andra ställen att lägga den på. Harklade mig och såg mig omkring. De övriga i stora salen var fullt upptagna med sitt.
-Du ska nog vara lite försiktig med vad du sjunger, du tösabit, sade jag.
Säkert var hon runt trettio-fyrtio men den åldern är ungdom för mig.
-Varför det?
-Det kanske kan vara lite komprometterande att sjunga om Gedanien här.
-Gjorde jag?
-Eh... ja? Alla ortsnamnen du radade upp?
Hon fick något fjärrskådande i blicken.
-Jaha.
-Visste du inte det? Att de ligger i Gedanien?
-Kanske.
-Hm. Nåväl. Håll dig till kärleksvisorna, du. Och den där om att vara fursten trogen, den passar bra här skulle jag tro.
-Den är min livförsäkring.
-Vad?
-De tycker om att höra sådant. De onda.
Då blev jag rädd.
-Hördu, nu ska vi inte lägga några värderingar i hur människor är. Du pratar farligt nu, det vill jag inte vara med om.
-Vi kan prata om dina drömmar och önskemål istället?
Det är inte ofta jag blir paff.
-Mina vad?
-Vem är du? Vad önskar du av livet?
-Åh, en torr bädd och något i magen duger gott åt mig!
Hon nickade så att det korvade sig på mitt byxskinn.
-Torra bäddar är bäst. De blöta är så...
-Blöta, fyllde jag i och vi skrattade båda lite.
Utan att tänka över det strök jag henne över håret. Det kändes liksom på sin plats att göra det, utan att jag kan förklara varför.
-Varför ligger du här i mitt knä, du lilla sångfågel? kunde jag inte låta bli att fråga.
-För att du satte dig här och ditt knä såg mjukt ut. Klappa mig mer!
Nog hann jag tänka tanken på att klappa både här och där, men så fort den var tänkt så rös jag till lite och skämdes. Det kändes helt fel. Människan i mitt knä var inte skapt för att bli tafsad på. Jag höll kvar handen på huvudet och kände något varmt i bröstet, sådär som man kan få när en fågel landar i ens hand för att smaka på några smulor.
Då kom någon och knuffade till henne så att hon nästan ramlade ner.
-Hördu! Hade han några kardor du ville ha?
-Jag har inte tittat än.
-Men gör det då! Imorgon får du gå hem igen, du har gjort det du ska här och vi kan inte hålla dig i maten längre.
Hon såg på mig och log lite.
-Har du kardor som används till att göra ullrullar?
-Visst har jag det.

-Märklig figur, påpekade jag lite senare när värdfolket hade sjasat henne i säng.
Moran fnös.
-Det kan du tro. Hon är inte klok någonstans. Tydligen är hon under familjen Gadds beskydd, och de lämpade av henne på Hammargården för något år sedan eller så, om jag minns rätt. Sa inte ett ord på flera veckor, berättas det. Men spinna kan hon så vi har låtit henne bo här några dagar medan hon har arbetat. Morbror som tog hand om allt sådan gick ju och dog för oss i höstas och vi andra, ja, naturligtvis kan vi spinna, det kan väl alla, men vi har inte riktigt hunnit med. Det är ju så förfärligt mycket att göra på en gård.
-Sannerligen är ni flitiga, berömde jag och fick en belåten blick tillbaka. Och generösa, som tar emot tokor i ert hem sådär! Är ni inte rädda att hon ska göra er något?
Ny fnysning.
-Den där? Inte då. Det har hon inte vett till. Kan inte tänka en redig tanke. Frågar man henne om något så kan hon inte svara, hon vet inte ens vilken tid på dagen det är. Men imorgon blir vi av med henne, Den Förste vare lov. Då ska hon tillbaks till Brytebröderna, som har fått henne på halsen för sina synders skull.
-Å, är de syndiga?
-Det måste de vara! De har ju varit trälar en gång!
-Ja, då förstås!
Sa jag att jag är en mästare på att vända kappan efter vinden och att stryka annat folk än tokiga fruntimmer medhårs?

Morgonen grydde och det var dags för mig att dra vidare också, åt något håll som jag ännu inte hade bestämt.
-Hittar du hem nu då? muttrade moran till spinnerskan. Vi vill inte veta av att du irrar runt och kommer tillbaka hit!
Kvinnan tog tag om en märklig flöjtliknande sak hon hade om halsen.
-Jag borde hitta tillbaka med den här.
-Hur då? undrade jag nyfiket.
-Jo, om jag är på ett ställe, och spelar en viss melodi, och så går jag därifrån och spelar samma melodi någon annanstans, så hör jag ekot ifrån det ställe jag utgick ifrån och då vet jag vilken riktning jag ska gå i.
-Verkligen?
-Kanske.
-Brukar det fungera?
-Det har fungerat förut, eller kommer att fungera, jag vet inte riktigt.
Vad det var som fångade mig kan jag inte svara på. Det oväntade? Hursomhelst bestämde jag mig för att slå följe med henne. Hammargården låg nästgårds, vilket innebar en dagsmarsch. Vi gav oss av efter frukostmålet och var framme strax innan natten föll. Jag har inget emot att vandra ensam men ibland är det trevlig med sällskap. Vi pratade om sådant vi såg på vår väg, så som underligt formade träd och stenar, försökte identifiera fåglar, hittade på melodier. Utan text för säkerhets skull. Att försöka fiska lite efter varifrån hon kom var lönlöst. Faktiskt verkade hon inte riktigt veta det. Kanske lika bra, för som jag sade, ett land är bara en bit mark som råkar ligga någonstans.
På Hammargården blev vi väl emottagna trots att vi kom så sent.
-Missan, välkommen hem! Så skönt att ha dig här igen, vill du ha lite varmt att dricka? Och herrn, välkommen ni också, gårdfarihandlare ser jag? Vi ska nog hitta en vrå åt herrn också.
Sällan blir jag kallad herrn, kan jag lova! Kanske hade det att göra med att husfolket en gång varit ofria? Fri har jag åtminstone alltid varit. På myntkanten rullade jag snabbt undan fångenskap.
I ett land som detta får människor ofta en hårdare yta. Bästa vännen kan vara drakfågel eller furstens spion, dina ord måste vägas på en finkalibrerad våg. Ingen är det hon verkar vara. Ryktena hade givetvis nått mig om att självaste gruvfrun hade figurerat som kökspiga just här på gården. Fullt av otäckstyg i görningen. Dessa tre bröder hade emellertid något oförstört i sin karaktär som gjorde att jag slappnade av lite mer än jag kanske borde göra. Man tror att man är karg och håller andra på armlängs avstånd, och så kommer det någon med ett genuint vänligt leende och en kopp med något rykande som doftade härligt och slår hål på den illusionen. Missan, som hon tydligen kallades av någon anledning, kröp genast ihop på en bänk och lade huvudet i någon av brödernas knä, så som hon gjort med mig. Han klappade om henne och frågade lite om hur hon haft det, utan att få svar. Hon bara blundade och log.
Jodå, det var en lisa för själen att få krypa ner mellan lakan - bara det! - i en halmbädd och känna vänligheten omkring mig. Så behagligt att jag bestämde mig för att stanna några dagar under förevändning att jag behövde laga lite material. Naturligtvis kunde jag betala bra för mig, fattas bara annat! Den ene av bröderna verkade tala pengapungens språk och bjöd mig ivrigt att stanna kvar så länge jag önskade så jag tog honom på orden. Under den kommande veckan delade jag villigt med mig av mina berättelser och allt skvaller medan jag reparerade lite remmar och kärl och allt vad jag kunde hitta på för att dra ut på den behagliga tillvaron. En och annan sång och melodi på mungigan blev det också, och då satt hon och lyssnade som trollbunden, den här Missan som tycktes mer och mer normal för varje dag som gick. Självmant berättade hon för mig att hon under en tid varit fånge, och att man experimenterat med hennes huvud tills hon varken visste ut eller in.
-Allt är som en mosaik berättade hon. Något som är sönderslaget och ihoprafsat till den som är jag. Det stör mig inte så mycket, förutom när folk envisas med att vilja tortera mig för att få mig att berätta saker som jag inte kan svara på. Det börjar bli lite enerverande.
-Tortera dig? Varför vill de det, du som är så oskyldig?
Hon ryckte lite på axlarna.
-Å, de hittar på skäl. Både fursten och drakfåglarna har en viss förkärlek för att hota med tortyr. Att de inte börjar ledsna snart!
-Men Missan! Drakfåglar? Dem måste du verkligen hålla dig ifrån, det förstår du väl?
-Det är inte så lätt, när man inte vet vilka de är! Man sitter och pratar med en kökspojke, och vips pratar han om frihet och frågar om jag vill följa med till drakfåglarnas läger och så ligger han alldeles sönderslagen några timmar senare här på golvet och dör i min famn.
-Nå, du skulle nog slippa hot om tortyr om du inte pratade så mycket om sådant.
-Men jag kan inte komma ihåg allt jag inte borde prata om!
-Kanske är det bättre att vara tyst då?
-Det är jag emellanåt. När jag är en katt.
-Ursäkta?
-När jag är en katt.
-Åhå. Ja, det är sällan man hör katter prata.
I ett annat sammanhang hade jag avfärdat allt som struntprat. Här kändes det emellertid självklart. Troligt också. Nog hade jag sett effekterna av de så kallade vetenskapsmännens experiment här och där. Trasiga människospillror som satt och dunkade huvudet i väggen eller stirrade apatiskt in i densamma. De som överlevt alltså. Som förvridna småbarn var de där experimentörerna, som drog benen av spindlar för att se hur de vred sig i vånda. Jag är slipad nog att kunna umgås med vemsomhelst och skoja och dra rövarhistorier, men ibland kostar det på lite extra. Det krävs is i magen för att skoja med en rödkåpa. Tur att man är en harmlös gammal gubbe. I deras ögon.

Friden bröts när en kvinna med familjen Gadds vapen på dräkten anlände mitt under frukosten en morgon. Utan ett ord slog hon sig ner, bredbent för att markera sin rätt att ta plats, och tog för sig av maten. Ohyfs är ett av de simplaste knepen för att sätta sig i respekt. Är man stupid så har man inte mycket annat att ta till och det här var inget snille de hade skickat. Bröderna svalde oskicket. Missan försökte smita undan. Då tog den objudna gästen till orda:
-Du stannar där du är. Du ska följa med mig.
Brodern som hette Jörgen stelnade till lite.
-Får man lov att fråga varför?
-Det har inte du med att göra.
-Nej, givetvis inte, men... ja... hon hör ju till gården, så...
-Hon hör till herr Magnus Gadd och han har andra planer för henne.
I tumultet som följde hann jag inte riktigt se vad som hände, men några ögonblick senare låg Missan på golvet med handfängsel och den burdusa personens fot på sitt huvud. Det gick så fort att ingen av oss hade kunnat ingripa även om vi velat.
-Packa matsäck åt mig. Den här förtjänar inget.
Jörgen hade nästan tårar i ögonen.
-Men... inte behöver ni behandla henne på det här sättet!
-Rymningsbenägen, sade de till mig och det stämmer ju, eller hur? Nå, upp med dig!
Foten lyftes från huvudet för att uppfordrande sparka till henne. Då kröp hon ihop till en liten orörlig, tyst boll på golvet.
Jörgen föll på knä bredvid henne och lade försiktigt en hand på hennes rygg.
-Hon hör till gården, upprepade han tyst. Herr Gadd lämnade henne i våra händer.
-Har du svårt att förstå? Nu är hon i mina.
-Vart tänker ni ta henne?
Kvinnan ilsknade till och lossade ett vapen från sitt bälte.
-Jag har varit tålmodig och vänlig mot er. Nu är det slut med det! Se till att få upp den här kraken på fötter!
Det gick inte alls. Något fick mig att misstänka att ordern gällde att ta Missan oskadd vart hon nu skulle föras. Annars hade hon troligen legat rejält illa till.
Osentimental, men inte otacksam. Bröderna hade givit mig mat och husrum i en vecka. Tjänster och gentjänster.
-Vet ni, kapten, jag ska händelsevis åt ert håll och kan nog bistå med lite vallningshjälp.
Inte visste jag om hon var kapten men det är alltid ett bra ord att ta till. Högre rang än kapten lär inte skickas på sådana här skenbart simpla uppdrag.
Misstänksam blick från den som jag i fortsättningen kommer att kalla kapten, även om hon med största sannolikhet inte var det. Namn brydde jag mig inte om och skulle nog inte ha blivit anförtrodd något sådant heller.
-Och hur kan du veta åt vilket håll jag ska, gubbe?
Jag gned näsan lite. Det brukar ha en avväpnande effekt. Ser lite gulligt farbroderligt ut, har någon sagt.
-Å, ni ska väl längs med vägen, kan man tänka? Missan här kan gott få åka på min kärra.
-Men... viskade Jörgen i vag protest.
Jag blinkade lite åt honom medan kaptenen kastade en blick ut genom fönstret på min lilla varukärra. Jag vet nog inte själv riktigt vad jag menade med den blinkningen. Kanske skulle den verka lugnande. Konspiratorisk. Vi förde en lågmäld diskussion när jag också med möda tog mig ner i marknivå.
-Seså, hjälp mig att lyfta upp henne, så kanske någon kan samla ihop hennes saker?
-Hon... hon har inga saker.
-Inte det? Nåväl. Nog bäst att inte bråka om det här, inte sant?
-Men hon vill ju inte! Tänk om de är elaka mot henne?
-Jo, men har de nu satt sig i sinnet på att ta henne härifrån så kan priset bli lite väl högt för at vägra. De kan bränna ner hela gården, vet ni.
Då rörde Missan på sig lite och såg upp på Jörgen med en blick full av hopplöshet, sorg och något annat som gjorde mig varm om mitt gamla förhärdade hjärta.
-Jag följer med, viskade hon.
-Du behöver inte, Missan. Vi... vi kan... vi hittar på något.
Hon grep med handen om den flöjtliknande amuletten om halsen.
-Jag hittar tillbaka.
-Men...
Sådär hade de nog kunnat bli sittande en stund om jag inte hade gripit tag i tillfället.
-Så bra, tösen. Jag följer med åtminstone en bit och tittar till dig.
Långsamt kravlade hon upp till sittande. Något hände med hennes blick. Den verkade på samma gång både glida undan och fokuseras. Svårt att förklara. Så vände hon sig mot Jörgen och sade lågt:
-Glöm mig inte. Så länge du inte glömmer mig, så kanske jag finns. Och säg till Risto att jag gick frivilligt. Jag vill inte att han blir... jag tror inte han skulle tycka om att någon sparkade på mig.
Jörgen nickade utan att kunna svara.
-Glöm mig inte, upprepade hon och lät sig föras ut.

Vad kan jag säga om färden? Tja, jag försökte göra den så munter som möjligt utan att ha något för det. Missan låg tyst i kärran, kapten var inte på humör. Jag hade kunnat avvika närsomhelst, men nu hade jag hunnit bli lite nyfiken. Och det kändes helt ärligt inte så bra att lämna en apatisk kvinna i kaptens våld.
Efter några övernattningar, som jag förstås förväntades betala för själv eftersom ingen bett mig följa med, men som jag till viss del kom undan genom byteshandel eller att sova i stallet, kom vi fram till en gård som jag kände väl. Herr Magnus Gadds eget residens minsann! Nu känner jag inte herr Gadd personligen, fattas bara, utan går efter vad rykten och tjänstefolk säger. Fler barn än han kan räkna, säger somliga. Ont förtal, jag är säker på att han kan räkna till hundra. Bestämd men rättvis och vänlig mot den som det förtjänar. Kanske helt enkelt för att det kräver mer energi att vara despotisk än vänlig? Det är en man som tycker om nöjen och livets goda.
Nu råkade det sig så att han själv stod ute på gårdsplanen för att göra sig redo för avfärd till någonstans när vi anlände.
-Men se Marja, redan tillbaka? Utan gäst?
Underdånigheten plockades fram.
-Inte alls, herrn, hon har rest hela vägen i kärran här.
Herr Gadd stegade fram och kastade en blick ner i vagnen.
-Bunden?
Icke-kaptenen hade inte hunnit ta av handfängslen och försökte slingra sig. Mumlade något om flyktbenägen, kraftigt motstånd, kanske ett missförstånd och annat.
-Missan bjöds hit som vår gäst, Marja. Det här har du skött mycket illa.
Han gjorde ett tecken åt några tjänstefolk och beordrade dem att ta hand om Missan. Varligt! En kammare stod redan klar åt henne. Eftersom kärran var min, så hjälpte jag också till och flyttade undan några varor som riskerade att välta. Samtidigt passade jag på att viska till henne:
-Herr Gadd är en hederlig karl. Ta det lugnt och gör som han ber om så behöver du inte fly! Här finns mat och en torr bädd. Ta vara på det!
Om hon förstod vad jag sade var svårt att säga. Hon betraktade mig uttryckslöst och lät sig hjälpas ner. Handfängslen hade grävt djupa, otrevliga sår i hennes handleder eftersom hon aldrig givit upp försöken att komma ur dem. Apatisk var nog fel ord, insåg jag.

Berättelsen fick jag i köket hos mina gamla bekanta. Jo, det hade slagits vad. Ordentliga insatser, viskades det om. Hur det hade startat visste ingen, men det hela hade landat i att Missan skulle tränas upp till musiker och kunna spela på en finare fest. Man skrattade gott åt detta. Det där tokiga fruntimret som någon plockat upp ur skogen, som knappt sade ett vettigt ord? Det här kunde bli riktigt skojigt! Kanske kunde man passa på att göra sig lite lustig på hennes bekostnad också. Ända in till köket hade vadslagningen nått. Några hade satsat för, några emot. De som hade sina pengar på att hon skulle klara det tänkte bestämt hjälpa till så mycket de förmådde, så det så! Allt var tillåtet. Utom mord. Eller ja, det gick ju för sig, men då blev vadet ogiltigt.
Bedrövad lyssnade jag till kacklet. Jaha, riskerade hon nu livet om hon blev för duktig? Jag funderade på om jag skulle försöka låta herr Gadd veta detta, men beslutade mig för att jag hade lagt mig i tillräckligt. Det fick bli som det blev med detta.

Efter en natts stärkande sömn gav jag mig av från gården. Nog undrar jag hur det kommer att gå för henne, det gör jag. Kanske får jag veta det en gång. Kanske inte. Nåväl, livet är fullt med frågor man aldrig får svar på.
Dags att vandra vidare.

Missan på Hammargården 1151, efter Gravberget

Morgonens första försiktiga ljus väckte Missan ur en drömlös sömn. Det var ett trick hon hade, att släppa fram katten i sig strax innan hon somnade. Då sov hon alltid gott. Kanske var det en betydande del i att hon aldrig visste var hon befann sig när hon vaknade. Och kanske hade Samuel rätt i sina funderingar om amuletten? Om den dolde hennes spår, kunde det då vara så att det var den som gjorde att hon inte fick ordning på tid och rum?
Samuel... De hade inte haft så mycket med varandra att göra under de få veckor han varit dräng på gården. Nickat vänligt, växlat några ytliga ord om väder och vind. Hur de hamnat i diskussion om drömmar och planer mindes hon inte, men orden föll som regn på den jord som tidigare varit torr, men som försiktigt börjat fuktas av tidigare samtal under dagen. Kanske hade livet kunnat ta en tvär vändning, om de faktiskt hade givit sig av söderut tillsammans? För att söka efter något fridfullt ställe i denna värld? Sedan hade de talat om brevet. Drakfågeln Sofia hade blivit infångad och kastad i en trasig hög på golvet i storstugan. Inte vidare hyfsat sätt att bete sig mot sitt värdfolk, tyckte Missan. Slänga blodigt folk omkring sig sådär. Visste de hur svårt det var att få ur fläckar ur trägolvet? Nåväl. Missan hade gått fram till Sofia, som viskade och visade med handen att hon hade ett brev, men inte visste hur hon skulle få fram det.
Ett brev från Eirik?
Märkligt nog tändes inte det förväntade jublet i hennes bröst. Kanske för att hon inte trodde på det på allvar. Så många brev hon skrivit som aldrig blivit besvarade, varför skulle det vara annorlunda nu? Men visst ville hon ha det! Så när Sofia plötsligt var försvunnen, tydligen utbytt mot någon viktig person som drakfåglarna lyckats slå klorna i, så var brevet också borta. Eller i furstefolkets klor, vilket kunde vara aningens komprometterande för Missan. Vad gjorde ett brev till henne i en drakfågels väska? För säkerhets skull hade hon givit dokumenten hon fått av Sten till Risto, och sagt till honom att öppna paketet och göra med det det han fann bäst. I all hast glömde hon bort att han inte kunde läsa. Men om brevet till henne nämnde något om att hon hade dessa dokument, så kändes det bäst att ärligt kunna säga att hon inte längre hade dem.
Samuel hade sett granskande på henne och lågt frågat:
-Vill du att jag ska ta dig till dem?
Drakfåglarna.
Hon måste fundera en stund.
-Med tanke på att hela skogen kryllar av furstesoldater som jagar efter dem så känns det väl inte som det absolut smartaste att göra, att gå dit, men... Jag vill ha mitt brev.
Så de hade gått ut i mörkret tillsammans. Gömt sig när det kom någon på vägen, men mötte sedan några personer som tydligen var de rätta, som följde henne sista biten.
-Är det inte lite vanskligt att ta med mig till ert läger? undrade Missan. Hur vet ni att jag inte är en förrädare?
Dittills hade hon inte haft någon positiv erfarenhet alls av dessa drakfåglar. Hårda, oförsonliga, med samma hot om våld och tortyr som furstens folk. Men denne man var lättsammare och svarade vänligt:
-Hur vet du att jag inte leder dig rakt till en djup ravin i skogen?
-Det förstås.
Stämningen blev nästan gemytlig. Han sjöng en visa för henne, som hade skänkt honom förstaplatsen i den ekivoka sångtävling som de hållit kvällen innan i lägret. Katter rodnar inte, och ämnet var så främmande för Missan att hon knappt ens förstod alla anspelningar i texten. Minnet av den enda kärleksstund hon upplevt i den vägen var så behäftat med både sorg och de falska, vita minnen som magikerna implanterat i henne när de försökte tömma henne på alla känslor. Hon visste inte riktigt vad uttrycket ”vilja ha någon” innebar. Mannen hon talat med vid elden senare på kvällen, främlingen som anförtrott henne att han och hans brorsdotter verkligen ville ha varandra men inte kunde på grund av sociala konventioner... Hon förstod det inte. Vad låg det för hemskt i det?
Något brev fanns förstås inte i drakfåglarnas läger. Sofia sade att hon hade givit det till någon som sedan visade sig vara en förrädare. Missan suckade djupt och tänkte att jaha, då blir det väl hot om tortyr och sådant igen. Kanske bäst att hon gav sig iväg redan nu? Men nej, det orkade hon inte. Ville inte lämna Hammargården. Hon skulle nog kunna klara sig ändå. Det hade hon alltid gjort hittills. Hon vände tillbaka, tillsammans med fyra drakfåglar som skulle försöka hjälpa henne att få tillbaka brevet från den där Elin. Missan hade protesterat, var de inte kloka? Skulle de verkligen närma sig gården, som var pin tjock av folk som inget hellre ville än att hänga dem uppochned? Äsch, de skulle nog klara sig den här gången också!
Missan fick känslan av att de nog tyckte att det var lite spännande ändå, att smyga på fienden och försöka lura dem. Nu var det inte deras förtjänst att brevet till slut kom i hennes händer, det var något av barnen som fann det åt henne, öppnat naturligtvis. Hon behövde bara kasta ett öga på det för att se att det inte var från Eirik.
-Vi kan garantera att det är äkta, hävdade en snorkig man högdraget.
-Men det är det inte.
-Vi har studerat sigillet och kan intyga...
-Jaså? Känner ni Eiriks handstil och hans sätt att uttrycka sig? Det här brevet är inte från honom, säger jag.
Hånfull uppmaning:
-Så bränn det då!
Utan att blinka kastade Missan brevet i elden. Det gjorde honom aningens ställd. Så började någon fråga henne om dokumenten, som det mycket riktigt hade stått om i brevet. Vad handlade det om?
-Inte vet jag!
-Men det stod ju att du hade några dokument!
Katten i henne fräste:
-Jag kan väl inte hållas till svars för vad det står i ett förfalskat brev till mig!
De lät henne vara.
En stund.
Tills de fångat in Samuel och avslöjat honom som drakfågelsympatisör, varpå han under tortyr hade berättat att han visat Missan till deras läger längre bort i skogen.
-Jag trodde inte att du tyckte om drakfåglar, sade en av soldaterna nästan bedrövat.
-Det gör jag inte heller, svarade Missan sanningsenligt. Visst hade mannen med den tvivelaktiga visan varit trevlig nog, men Sofias otrevlighet vägde tyngst. Drakfåglar ville hon inte befatta sig med.
-Men du har ju varit hos dem!
-För att de hade ett brev till mig, ja! Som visade sig vara falskt!
-Vet du inte att det är belagt med dödsstraff att umgås med drakfåglar?
Katten ilsknade till igen:
-Umgås? Det är väl inte att umgås! Jag gick dit för att hämta mitt brev, och de hade det inte, och då gick jag igen!
-Du vet alltså var de befinner sig?
-Det är klart att jag inte vet! Om jag går ut ifrån den här gården så hittar jag inte hem igen, om jag så bara går utanför grinden!
-Så praktiskt då!
-Tro mig, det är alls inte praktiskt!
Den fruktade doktor Igel gick förbi, och Missan högg tag i honom.
-Berätta för dem att det inte är någon idé att de försöker tortera mig, Igel! Du vet att det inte går.
Han log sitt märkliga lilla leende och svarade lugnt:
-Korrekt. Det lilla som fanns där inne har vi fått ut för länge sedan. Spara er mödan.
Där grep Jörgen in. Å, den milda, fina mannen som slog knut på sig själv för att furstefolket inte skulle ha något att anmärka på, som småträtte med sina båda bröder men slöt upp bakom dem så fort det behövdes. Nu var det henne han kämpade för. Henne!
-Missan skulle aldrig, aldrig ha något med drakfåglarna att göra! Hon är fullständigt lojal! Jag ska erkänna att jag haft tjänstefolk här som kanske inte alltid har haft sina sympatier helt där de borde vara, och några som jag inte kunnat vara helt säker på, men aldrig Missan! Hon älskar den här gården, precis som vi gör, och hon skulle aldrig göra något sådant!
Förundrat såg Missan upp på honom. Dubbel förundran – dels för att han tog henne i försvar, dels för att han... Ja, vad gjorde han? Ljög han, eller trodde han verkligen på det han själv sade? Trodde han på henne?
Med en djup suck lät de henne vara. Helgen hade varit full av bråk och tortyr och avslöjanden och avrättningar, kanske hade även de fått nog.
Samuel hade de slängt in i en kammare. Förmodligen var det dummaste hon kunde göra att söka efter honom just nu när hon hade ögonen på sig, men när folk kommit till ro så smög hon ändå in till honom. Han var djupt medvetslös, andades knappt. Vibrationerna omkring honom sade att han inte hade långt kvar. Hon satte sig på knä, och strök försiktigt över hans ljusa hår. I tankarna försökte hon nå honom:
”Jag stannar hos dig tills du nått ditt mål. Minns du vad vi talade om? Lugn och ro. Om du finner det dit du ska, så vila där och se efter de du älskar!”
Hon blev inte förvånad över att höra ett svar inom sig:
"Jag vet inte om jag kommer att komma till en bättre plats, eller om jag lämnar en bättre värld bakom mig. I min hast att skydda de oskyldiga så har jag angett andra. Jag förstår inte hur du kan vara med mig nu, men jag kan bara be om ursäkt för det som eventuellt kan hända dig i framtiden då ditt namn lämnade mina läppar och nådda Salamandrarnas öron. De har ögonen på dig och jag vill inte att du eller andra skall skadas på grund av mig."
Hon svarade:
"Jag vet att allt kommer bli bra. Du var vänlig mot mig. Du litade på mig och hjälpte dig så därför älskar jag dig och vill värna om din själ innan den lämnar den här kroppen.”
"Tack för ditt sällskap. Lev i Frid, Missan, och jag hoppas du hittar det du vill hitta i livet."
"Jag börjar göra det nu. Mycket tack vare dig”
"Det gläder mig!”
Ett sista rosslande andetag sade henne att kroppen som låg framför henne nu var tom.
-Farväl, viskade hon högt.

Med en märklig känsla i kroppen sökte hon upp en så avskild vrå som möjligt att sova i. Något började vakna i henne. Något som sovit under en lång, lång tid.

Stora salen var full med främmande människor i fina kläder när hon steg upp dagen efter. Igen,eller fortfarande. Svårt att veta. Hon stod villrådig några andetag innan hon letade upp sin mantel och gick ut på gården. Elden vid de smala bänkarna hade ännu inte tänts, men hon lade sig ändå på dem, kurade ihop sig mot kylan. En stum känsla i kroppen sade henne att hon inte hade ätit på länge. Hade hon varit på flykt igen? Hon blundade en stund och lät känslan av välbefinnande jaga bort alla tankar. Trots allt folk så fanns här ändå något som var bra. Det var hon säker på, även om hon just nu inte kunde minnas exakt vad. Någon slog sig ned bredvid henne, och hon slog upp ögonen för att se vem det var. Vännen Ristos vänliga ansikte fyllde henne med glädje. Hon log brett och sträckte ut sin hand mot hans.
-Godmorgon!
Risto hade haft oerhört svårt att sova på natten, alltför mycket hade hänt och känslan av att det inom en snar framtid skulle komma ett vägval var påtaglig. Dagen hade vart oerhört händelserik med svärdet Aurinko i centrum liksom malmen. När kvällen så kom och svärdet såväl som den resterande malmen stängts in i gruvan uppstod en tydlig känsla av att existera för tunt. En bit av honom fanns nere i gruvan och kände den råa fukten mot kroppen liksom en del av honom fanns inne i Maga Solaris huvud och kunde till viss del känna vad hon tänker såväl som ha direktkontakt med hennes hjärna och påverka hennes val.
När det så till sist blev ljust steg han upp och konstaterade lite surt att alltför många var kvar, så han tog med sig en frukosttallrik ut för att få vara ifred och tänka. På en bänk fick han se Missan och mindes då tydligt hur hon kröp upp i famnen på den mycket obehaglige doktor Igel under gårdagskvällen. Han bestämde sig för att skjuta lite på sina egna bryderier då han inte kunde släppa det konstiga i den synen, så han gick till bänken, satte sig bredvid henne och sökte hennes hand.
-Godmorgon.
-Du ser bekymrad ut.
- Ja, gårdagen var en alltför händelserik dag. Du, vem är egentligen den där obehaglige doktorn?
-Vem?
-Igår runt middagen kröp du upp i knät på en man jag tror de kallar Igel.
-Var det igår?
-Ja enligt mitt sätt att räkna tid var det igår
Hon nickade eftertänksamt, och Risto fortsattte:
-Vem är karln som ger mig kalla kårar? Sedan du kom hit till gården har jag ofta haft glädje av din reaktion när nya kommer hit och genom att läsa ditt kroppsspråk kunnat avgöra om det är personer att lita på eller inte. I detta fall motsäger dock din reaktion min egen upplvese vilket gör mig förbryllad.
-Jag förstår inte.
- Personen som kallas Igel gav mig ett mycket obehagligt intryck men du kröp upp i hans famn
En oro spred sig i Missans mellangärde.
-Men, Risto! Du kan inte använda mig på det sättet! Vem man litar på är fullständigt individuellt. Jag menar... Man kan lita på folk på olika sätt. Jag litar på att du och bröderna tar hand om mig när det behövs. Samtidigt så litar jag på att den där Solaris vill mig illa. Det är därför det är lättare för mig att vara i furstetroget sällskap, för där vet jag att de flesta vill mig illa så jag behöver inte vara orolig för det, om du förstår.
-Jag förstår och det var inte på något sätt min mening att ytnyttja dig, jag ser det mer som en klok fingervisning
-Tycker du?
-Ja.
-Åh...
Det var länge sedan någon hade kallat henne klok. Det var svårt att ta in.
-Det känns som du har en instinkt för det
Hon såg forskande på honom. Tänkte att det nog är katten i henne som vädrar fara. Hon hade inte pratat så mycket med Risto om det här med hennes katt-jag. Kanske var det dags.
-Han gör mig inget illa. Han kliar mig bakom örat, nästan försvarade hon sig.
-Men du vet att han gjort mycket konstigt också? Har ni känt varandra länge?
Missan skrattade lite. Det här med hennes tidsuppfattning var ett kapitel för sig. Hon hade försökt förklara det som att tiden var som ett snöre, som någon hade klippt i många små bitar, en del korta och en del lite längre, och hon visste inte hur de hängde ihop eller om det saknades några bitar, eller om det ens fanns någon början eller slut.
-Hur ska jag kunna veta vad som är länge! Jadå, han gjorde en massa förfärligt konstiga och obehagliga saker medan jag var inlåst, men förstår du inte? Det är just därför jag kan lita på honom! Han vet att det inte är någon idé att göra otäcka saker med mig längre, för jag blir en katt då och då finns det inget att göra och det vet han så han försöker inte ens, och han tog mig tillochmed i försvar när de där furstemänniskorna ville tortera mig igår för att de sa att jag hade varit hos drakfåglarna.
Så tillade hon lite tystare:
-Och han är den enda som kliar mig bakom örat.
-Och du klarar att se förbi vad som har varit?
-Katter bryr sig inte om annat än att bli kliade bakom öronen. Dessutom. .. inget av det där var ju riktat mot mig personligen. Jag var bara något de experimenterade på. Inte mer än en sak. Men sedan... jag bryr mig inte om varför han kliar mig. Kanske njuter han av det bisarra i det hela. Kanske är han som en annan jag var hos, som tyckte om att ha ett konstigt husdjur. Men hon ville ha mig till en ritual och då rymde jag. Skulle Igel också vilja utnyttja mig till något rituellt så skulle jag vägra, och jag skulle välja döden framför att låta mig tvingas. Sten har lärt mig olika sätt att dö utan hjälpmedel, och jag har ett litet näverkuvert med gift som jag alltid bär på mig om det skulle behövas. Men att klia mig är att vara snäll mot mig och jag... jag suger i mig all snällhet jag kommer över.
Risto kramade hennes hand.
-Jag tror att jag förstår hur du menar även om det är svårt att relatera till.
-När någon kliar mig. .. allt annat försvinner och blir oviktigt.
-Det är så fascinerande att lyssna på hur du fångar det positiva,
-Om jag skulle fånga det onda så skulle jag drunkna inifrån. Och beröring som får mig att glömma bort tid och rum, som bara får mig att njuta i ögonblicket, kan inte vara ond. Men jag förstår vad du menar. Att se dig med Solaris... gjorde ont.
-Fast solaris har aldrig gjort mig något ont, jag vet att jag inte kan lita på henne och att jag bara är intressant så länge det finns nytta av mig men det är ömsesidigt. Det ger ett jämställt möte
-Det gör ont ändå.
Hon låg tyst en stund och funderade. Verkade nästan vädra något i hans aura. Något fattades. Han var inte som vanligt. Hon såg sökande på honom med en blick som växlade mellan fjärrskådande, lyssnande och sökande. Hans själ... Den var splittrad! Vad var det han sagt? Att en del av honom fanns i svärdet? Och en del hos... Det mindes hon inte, men kunde höra ekot av den. Instinktivt sträckte hon ut sin fria hand mot hållet där gruvan låg. Det var som att hennes egen kärlek till smeden svarade henne långt bortifrån, och utan att egentligen veta vad hon gjorde så sög hon den till sig. Likadant med delen som fanns någonstans i huvudbyggnaden. Så suckade hon förnöjt och kröp ihop på den kalla, smala bänken.
-Så. Nu är din själ hel, i mitt hjärta. Och om du en dag vill bli hel igen, så låt mig veta. Jag kan hjälpa dig.
Orden rann över hennes läppar utan att hon hade någon aning om hur hon skulle kunna hjälpa honom. Risto undrade också.
-Hur skulle det gå till och hur kan min själ vara hel hos dig men splittrad hos mig?
Svaren kom från dolda källor inom henne:
-För att jag kan samla ihop delarna. För att jag älskar alla dina delar och då hör jag dem. Spelar det någon roll hur?
-Ja det spelar roll då det handlar om.mitt väsen och jag inte förstår hur det skulle vara möjligt och vad för konsekvenser som skulle kunna komma
-Konsekvenserna är mina.
Hon försökte skaka fram ett minne som inte vill visa sig. Det var något underligt med det minnet. Det var varken vitt, som de fabricerade minnena, eller grönt som från hennes tid som katt, och inte heller hade det den varmt ljusgula nyans som de äkta minnena från hennes människotid hade. De här var... nästan violetta. Kunde det vara något så bakvänt som ett minne av något som inte ens hade hänt? Trevande försökte hon förklara:
-Men jag tror... Att det är en av de bitarna som är... Längre fram. För jag minns inte vad som händer. Jag... Ser det bara. Att jag står där. Framför gruvfrun.
- Biten som är instängd i gruvan?
-Ja. Den är i tryggt förvar, men... Men om du vill ha tillbaka den en dag, så kan jag få loss den åt dig.
-Oj frestelsen att få tillbaka mer än den från gruvan är ännu alldeles för stor, kanske en dag dock om det inte innebär stora risker för dig.
-Jag tror inte att din tid som tre har nått sitt syfte än. Men en dag. Jag tänkte att det kanske kan vara bra för dig att veta att du kan bli hel.
- Ja det är självklart underbart om det nu är säkert att det är så
Hon såg nästan förvånad ut.
-Tror du mig inte?
-Det är alltid lite svårt att tro på saker man inte kan förstå, därmed inte ment att jag misstror dig.
-Är inte det själva innebörden av att tro? Att inte helt förstå?
-Jo så är det väl men nyckeln är inte helt förstå, detta förstår jag inte alls.
Missan nickar och såg in i resterna av det som igår var en eld. En död brasa gav henne alltför ofta synen tillbaka av hennes nedbrända barndomshem, och hon tyckte sig nästan se de förkolnade resterna av föräldrarna där bland de brända pinnarna som inte gått upp i rök ännu. Hon drog häftigt efter andan och vände bort blicken, ruskade lite på sig medan hon satte sig upp, rak i ryggen.
-Det är mycket som kan verka svårt att förstå till en början. Det gäller bara att se på det från rätt håll, eller för den delen, kanske låta bli att se på det alls. Att tova ihop ull, till exempel. Det är enkelt om man inte försöker att förstå. Karda ullen på rätt sätt, lägg sjoken mot varandra på rätt sätt, blöt med såpa och bearbeta. Så enkelt. Men om man börjar titta närmare på exakt vad det är som händer, och hur och varför det kan bli vattentäta stövlar av denna ull, så blir det hela så övermäktigt att man baxnar. Och så är det med mig, Risto. Jag tycker själv att jag är en mycket enkel person. Jag intrigerar inte, och håller mig inte med krångliga relationer. Det enda jag önskar av livet är att någon kliar mig bakom örat. Eller att jag får lov att vara torr. Får jag dessutom vara någorlunda varm, så är jag nöjd. Sedan har jag förstås den här fixeringen vid Eirik, men... Jag vet om att den är en illusion. Jag är naiv, men inte dum. Men...
Hon gjorde en liten paus och sökte hans hand igen, som hon släppt medan hon kavat sig upp till sittande. Nu såg hon honom rakt in i ögonen.
-Tittar man närmare, så är det nog inte fullt så enkelt. De försökte få Eirik att skada mig, förstår du. De hånlog och sa att nu skulle de sätta hans lojalitet till fursten på prov, och nu skulle han få tillämpa några av de tekniker han lärt sig för att tillfoga smärta. Jag var verkligen beredd att dö för honom där och då, men inte på det sättet! Det kunde jag bara inte. Kan du själv föreställa dig hur det skulle kännas att skada någon du håller av? Så jag sa... Jag sa att de inte visste vem de hade att göra med. Att jag hade sett in i Nidvinters ögon, vilket gav mig en styrka som de inte kunde föreställa sig. Att jag är mycket starkare än de tror. Och, vet du... Det är sant. Jag besitter en styrka som jag själv inte vetat om, men som jag ser och känner nu när jag konfronteras med dem som gjorde mig illa en gång. Den här amuletten...
Hon grep med sin lediga hand om den lilla träflöjten med tillhörande smycke som hon fortfarande hade om halsen.
-Den har fler egenskaper. Den döljer inte bara mina fysiska spår. De kan inte heller se vad jag är. Vad jag besitter. Och den lockar fram mina egna källor, som sprang fram genom sprickorna av mitt förlorade jag. Kanske är det verkligen som vi talade om igår, att jag har förunnats att se den hela, stora bilden, och att det är därför som mitt sammanhängande medvetande splittrades. Inte ens Igel kunde se igenom mitt katt-jag. Solaris såg lite väl nyfiket på mig, men det var förmodligen för att hon försökte placera mig, försökte minnas var hon sett mig. Sedan struntade hon i mig. De vet inte, Risto. Men jag vet. Jag vet att jag kan få tillbaka din själ med min blotta viljekraft. Fråga mig inte hur. Bara tro på mig. Tro på mig som om jag vore ett av de sagoväsen som du kan så mycket om.
Risto lyssnade under tystnad, lät hennes ord sjunka in innan han svarade:
- Det tycks finnas väldigt mycket mer hos dig än jag hade anat och jag tycker mig känna spår av en styrka som inte är förunnad människor. Jag ska tro på dig för är det något de gamla sångerna lärt oss så är det att även de högre ofta skall gå ibland oss och då får jag finna mig i att tro och inte förstå
Även de högre...
Hon, som i så många år trott sig vara den lägsta och enklaste av dem alla.
Hon, som kastats handlöst mellan att vara katt och människa, mellan att vara någons ägodel, leksak, börda, och nu till slut, äntligen, någons vän.
Här fanns hennes grogrund.
All magi som studsat mellan väggarna här, den hade hon automatiskt dragit åt sig, och precis som förr hade den gjort henne ännu starkare.
Ja. Nu skulle hon släppa fram all den kärlek som hon visste att hon besatt. Och ju mer den fick flöda fritt ur den bottenlösa källan, desto starkare skulle hon bli.
Leendet spred sig från magen, ner i tårna, ut till ögonen som strålade ikapp med solen.

Nu började hennes riktiga liv.
Äntligen.

Hammargården, januari 1151 (strax före Gravberget)

Varje morgon dröjde det en stund innan Missan kunde reda ut var hon befann sig. Dagens bästa stund. Ofta försökte hon inte ens minnas, utan lekte med tanken på att hon var hemma, att allt annat bara varit en mardröm. Befann hon sig utomhus, så kröp verkligheten ikapp mycket snabbare, men idag befann hon sig i en varm bädd som doftade gott. Kanske var hon ändå hemma?

Tiden hos Sten hade hjälpt henne att få ordning på mosaiken, på kronologin.

Tiden efter hade stökat till den igen.

 

Sten...

Å, varför hade han anförtrott henne de där eländiga dokumenten?

Drakfåglarna hade försökt både locka och hota henne att avslöja var de fanns. Idioter.

Ett stycke hade hon slagit följe med dem, tillbaka till Sten, i förhoppning om att han fortfarande levde och kunde fria henne från löftet att inte ge det till någon annan än Eirik. Snart nog hade en av dem muttrat när han trodde att hon inte hörde, om att det måste finnas effektivare sätt än detta. Varför skulle man jamsa med den här tokan för? Kunde de inte bara hänga henne uppochned i ett träd tills hon berättade vad de ville veta?

Det var nog för henne att avvika.

 

Tiden upphörde att existera, men det verkade vara sen vår när hon med amulettens hjälp letade sig tillbaka till den gömda stugan i Margholerskogen. Amuletten som skulle dölja hennes spår kunde även leda henne tillbaka dit hon ville gå. Om hon spelade en viss melodi på den innan hon gav sig av, och sedan spelade den igen när hon ville återvända, så skulle hon höra ekot från det väderstreck hon borde gå åt. Det hade hjälpt henne, annars hade hon aldrig hittat tillbaka.

Sten levde fortfarande, nätt och jämnt, härjad av feber och en infektion i pilsåret som vägrade ge sig. En av drakfåglarna hade stannat kvar för att vårda honom, av ren tacksamhet för vad han gjort för dem under åren.

-Du... kom tillbaka, viskade han hest när hon knäföll bredvid hans bädd.

-Ja. Jag ville se om du fanns kvar.

-Inte länge till.

-Jag kan se det.

-Stanna kvar hos mig?

-Ja.

-I resten av mitt liv?

-Ja.

-Även om jag... överlever?

Svaret kom tveklöst.

-Ja. Jag stannar hos dig.

-Även om... Eirik..?

Missan strök undan det gråsprängda håret från pannan, blött av febrig svett.

-Jag vet inte. Jag tänker inte ljuga.

Sten blundade och nickade.

-Jag förstår. Du?

-Ja?

-Han förtjänar dig inte.

-Livet handlar inte om att förtjäna.

-Vad handlar det om då?

-Om att finna något att hålla fast vid. Något som motiverar mig att ta nästa andetag, och nästa, och nästa.

-Även om det är en illusion?

-Kanske särskilt om det är en illusion. Jag vet att mina drömmar inte har någon substans, Sten. Men jag vill inte bara lägga mig ner och dö.

Han hostade. Missan torkade lugnt och sorgset bort det blodiga slemmet från munnen. Sorg? Å, det var länge sedan hon kände! Katter känner ingenting. Kanske började hon bli människa igen? På riktigt? Var hennes nio liv slut nu?

-De där dokumenten...

-Jag har dem fortfarande.

Irriterad rynka mellan ögonbrynen.

-Det är bara papper, Missan. Låt dem inte ha några hållhakar på dig. Ingen av dem! Jag löser dig från mitt löfte. Gör med dem vad du vill.

-Men...

-Jag orkar inte längre, Missan. Jag orkar inte slåss. Jag...

En ny hostattack berövade honom medvetandet.

Han återfick det aldrig.

 

Jodå. Visst kunde hon klara sig ensam i stugan tills drakfåglarna hade ordnat något åt henne. De hade lovat Sten. Och de ville ha hennes amulett. Och dokumenten. Tydligen skulle amuletten förlora all sin kraft om den stals eller togs med våld. Den måste överlämnas frivilligt, vad var det för idiotiskt påfund!

Tiden lyftes återigen ur sitt sammanhang. Länge var hon ensam. Så hämtades hon, lämnades till en familj som kallades Gadd. Därifrån vidare till Hammargården. Ett nytt ställe, ett bland många. Håglös och uppgiven fortsatte hon att andas, bet sig fast i tanken på Eirik, skrev brev på brev som aldrig gav svar. Troligen lämnades de inte ens fram. Vem var han egentligen, Eirik? Skulle hon ens känna igen honom om de sågs igen? Han, som låtit sig manipuleras och trodde att han hade dödat henne. Hade han kanske velat göra det? Velat bli av med henne?

 

Musiken blev hennes livlina. Musiken, och vänligheten! Jörgen och hans bröder... Risto, smeden på gården, hade smitt henne en järnflöjt då han märkte att hon uppskattade musik.

Något vaknade till liv i Missan.

Något att slåss för!

Här ville hon stanna.

Här ville hon leva!

 

Drakfåglar runt knuten...

Hur skulle hon kunna hjälpa till att jaga bort dem?

 


Gravberget

På S:t Ahriks gille, i Ljusets År 1140 och AD 2001, dök Missan upp för första gången. Jag minns inte vem som drog med mig, bara att jag just då inte hade ork att sätta mig in i ännu en ny värld efter Gyllene Hjorten och Wyrd, så jag sa att jag ville spela något enkelt. Någon förvirrad. Typ någon som tror att hon är en katt. Helt taget ur luften, vill jag minnas, men det blev upptakten till en historia som spelats fram under sexton år, och inte är slut än på länge.

Sommaren 2001 upprepades rollen på ett lajv som sträckte sig över en hel helg, och då behövde hon ha lite mer kött på benen. Arrangören tilldelade henne en trolovad ur det förflutna, och jag började skriva bakgrundshistorier. Utposten blev ett av mina bästa lajv någonsin, tack vare att tajmingen med min egen vardag och ett sagolikt väder ovanpå det var klockren. Missan hade en hel skog att ströva i. Hon tog tupplurar i solen, strövade fritt omkring, åt när hon var hungrig, badade, låg på en brygga och blev kliad bakom örat, varvat med några intensivt känslomässiga scener med den trolovade som nu dök upp från ingenstans.

Efter det har det varit svårt att få till ett bra spel med henne, annat än glimtvis. Hon dök upp på Jakthornet 2004, Den Svarta Nyckeln 2010 och Fristad 2014. Att skriva om henne har varit roligare än att spela henne. Då och då vill jag plocka in henne i spel, helt enkelt för att se vad som händer, men när jag nu skulle spela henne på Gravberget, januari 2017, så funderade jag på vad jag behövde för att kunna ha roligt i spel. Svaret var: Relationer! Via chatt pratade jag ihop mig med några av de som skulle spela gårdsfolk, och fick en liten kärna av personer som mer eller mindre uppriktigt brydde sig om henne.

Lajvförberedelser är också en del av nöjet i att lajva, så jag skrev brev och sånger och sydde en varm fårskinnmössa. Hemliga dokument förseglades noga, virades in i skyddande material som impregnerades med smält bivax för att klara sig från väder och vind.

 

Gravberget började egentligen på fredagkvällen, med möjlighet att bara vara med över lördagen för de som önskade. För min del räckte det utmärkt med lördagen, så vi bestämde att Missan hade varit utlånad till en granngård i några dagar för att hjälpa till med att spinna. Hennes uppfattning om tid och rum är fullständigt förstörd, men en magisk amulett hjälpte henne att hitta tillbaka igen. Amuletten är i form av en träocarina och sägs skydda mot magi, förstärka magi och har andra egenskaper som man ännu inte lyckats lista ut.

Tricket med att hitta hem går ut på att hon spelade en melodi på det ställe dit hon ville återvända innan hon gav sig av, och när det var dags att gå tillbaka spelade hon samma melodi och kunde höra ekot av musiken från det väderstreck där utgångsplatsen låg. Vid lajvstart gick jag iväg en bit, och försökte känna in Missans vilsenhet då jag spelade melodin och gick mot gården.

Utanför Hammargården (en scoutstuga utanför Norrhällby) stod en massa folk. En massa massa folk enligt Missan, som blev mycket tveksam huruvida hon kommit rätt. Hon spelade melodin igen, och jodå, nog ekade svaret från gården, men det hela var läskigt så hon kröp ihop på den tacksamt nog frusna marken och kikade bara upp då och då för att se om de hade försvunnit. Det hade de inte, tvärtom blev det ännu läskigare när någon verkade hålla på med ritualer och elände, och är det något som Missan fått nog av, så är det magiska ritualer! Hon tänkte att om hon gömde huvudet så kanske hon inte syntes. Det funkade ganska dåligt då en av furstens soldater kom och undrade varför hon låg där, och sparkade till henne (väldigt försiktigt, ska sägas till de som läser som inte lajvar och vet att våld endast är markerat). Spelet fick en perfekt början då herren på gården, Jörgen, kom springande på den glashala vägen för att ta hand om henne och försöka lugna henne. Missan kikade upp på den hemska samling folk, och kände igen minst två personer från sitt förflutna. Den ena hade experimenterat med henne under en tid i fångenskap, den andra hade vid ett senare tillfälle varit våldsamt intresserad av att få ”undersöka” henne på grund av hennes splittrade själ.

”Kommer någon att vilja döda eller tortera mig?” undrade Missan ynkligt, varpå Jörgen bestört svarade att nej, varför skulle någon vilja göra något sådant? Här finns ingen som ville göra henne illa. Missan var nu inte så säker på det, i hennes värld är frågeställningen snarare varför någon inte skulle vilja göra henne illa. Hon vågade inte gå in på gården förrän alla läskiga personer hade försvunnit för att titta på någon gruva i närheten.

Väl inne tog det en liten stund för henne att landa och förbereda sig på att det skulle komma en massa läskigt folk. Lite hett vatten att dricka och en stunds spelande på järnflöjten, som i spelet smitts av hennes bäste vän på gården, var ännu ett bra avstamp för att komma in i roll, följt av samtal med de tre bröderna på gården, på tu man hand eller i grupp. Det gav en känsla av samhörighet, att de var vardagen och resten av folket var inkräktare som helst skulle gå hem nyss.

Ett hisnande djupt samtal med smeden Risto om tid, liv, död och själen gav Missan ett helt nytt perspektiv på livet, och medan alla som just återvänt från turen till gruvan kom tillbaka för att äta lunch, tog hon en promenad på en skogsväg, och satt en lång stund på en snöig sten och kände sig helt lycklig. Det är inte ofta som jag fått lov att uppleva den känslan hos henne i lajv, så både jag och Missan sög på den karamellen en lång stund. Hon funderade på om det kunde vara så som Risto hade filosoferat om – tänk om tiden är som många olika hjul, där alla människor hade sitt eget tidshjul men så fanns det ett gigantiskt världshjul? Och tänk om hon vid något tillfälle hade kunnat se hela detta hjul, och att det blivit för mycket för en människa att ta in så att det var orsaken till hennes dysfunktionella tidsuppfattning? Ovanpå detta, tänk om hon då hade sett att allting till slut skulle bli bra, så att det var därför hon orkade stå ut? Tiden var elastisk, kanske det där som blev bra till slut i timmar och minuter endast var en enda dag, men att den kunde kännas så lång så att den vägde upp ett helt liv i misär? Tänk om detta var den sista dagen? Ja, men nu var hon lycklig, så det skulle gott kunna få vara så!

Lycklig, och nästan förälskad i Jörgen, som tog mest hand om henne. Kanske var hon mest förälskad i det faktum att någon brydde sig om henne, gav henne varmt att dricka, bekymrade sig över att hon inte åt, såg henne som en självklar del av gården. Livet var inte så illa ändå!

Tack vare denna känsla, så blev hon inte alls glad när furstesoldater kom släpandes på Sofia, den drakfågel som hon några timmar tidigare hade jublat om de fångat. Tortyr och elände innan de slängde henne i ett hörn i stugan. Otroligt ohyfsat, tyckte Missan. Här kommer man och gästar en fredlig gård, och så slänger man blodigt folk omkring sig inomhus? Nå, hon smög fram till Sofia, som lyckades viska att hon hade ett brev i väskan till Missan, men inte visste hur hon skulle lyckas få fram det. En av vakterna blev lite misstänksam. Kände Missan den här personen? Neejdå, inte alls, hon bara liknade någon.

Är det bra eller inte om furstefolket finner ett brev till Missan i en motståndskämpes väska? Ett brev som troligen handlar om några otroligt viktiga dokument som ska överlämnas? Nog inte. Missan är en usel lögnare, så för säkerhets skull – och för att Karin visste att arrangörerna ville få ut de här dokumenten i spel – så gav hon det väl invaxade paketet till Risto, bad honom öppna det och göra med innehållet det han tyckte var bäst. Då skulle hon sanningsenligt kunna säga att hon inte längre hade kvar dem, om det gick så långt.

I ännu ett djupt samtal med jägaren Lukas, som befunnit sig på gården i några veckor, kröp det fram att han nog hade sina lojaliteter hos drakfåglarna. Missan undrade varför han vågade säga sådant till henne, men han hade känslan av att han kunde lita på henne. Gud så dumt, tänkte hon, men när han sa att han kunde hjälpa henne ta reda på vad som hänt med brevet, så var det inte så dumt längre. Mitt i allt detta kom en fursteperson och bad henne sjunga den där trevliga sången som hon sjungit för honom när de möttes för en tid sedan på ett värdshus (det vill säga, det hade vi bestämt via chatt innan). Den handlade om att skjuta drakfåglar... I ett obevakat ögonblick medan Missan letade rätt på texten i sin sångbok, så kom hon åt att viska åt Lukas att ”den här skrev jag som en livförsäkring”. Kanske inte skulle kännas så helt bra för honom att strax efter att ha avslöjat sin ståndpunkt få höra en sådan visa från hennes läppar...

Drakfåglarna hade tillfångatagit en av furstens magiker, och de hade gjort ett fångutbyte så att Sofia släppts fri. Missan protesterade lite vagt, menade att det väl kanske inte var så klokt att gå ut i skogen och lysa med en lykta och leta efter drakfåglarnas läger medan en hel skock furstesoldater gjorde samma sak? Äsch, sa Lukas, det skulle nog gå bra. Och Karins lajvsinne tog överhand – det skulle naturligtvis bli ett mycket roligare lajv för flera inblandade om vi gav oss iväg, så det gjorde vi. Halvvägs mötte vi en drakfågel som tog över ledsagningen då Lukas fick ett bud om att vända tillbaka av någon anledning. En ganska intressant diskussion tog form mellan Missan och den främmande motståndskämpen, där hon undrade om det inte var lite väl godtroget av honom att ta med henne till deras läger, tänk om hon skulle avslöja dem? Äsch, de skulle snart dra vidare ändå, så det var ingen fara.

Väl i lägret blev det, som på tidigare lajv, en något agiterad diskussion mellan Missan och Sofia angående de där jämrans dokumenten som de ville ha. Och när Sofia erkände att hon inte ens hade träffat Eirik, så sjönk förtroendet ytterligare. ”Men moder vadhonnuheter säger att han mår bättre, och jag litar på henne!” ”Jaha, men jag litar inte på dig, så då ligger det ju inte någon större tyngd i vilka du litar på!” och så vidare tills de gav upp och återvände till Hammargården för att försöka få tag på den där Elin, som Sofia sa att hon hade smusslat brevet till medan hon var fånge, men som visade sig vara en förrädare. Ah, nu är mitt brev alltså i händerna på en dubbelagent som aldrig var på er sida alls? Så snopet då!

Väl tillbaka på gården blev det tid för ett samtal med Jörgen. Vid det laget hade Missan fått höra att han visst var gift, men att frun av någon outgrundlig anledning tjänat på en annan gård de senaste månaderna. Vemod blandat med lättnad. Det hade kunnat bli besvärligt om hon på allvar förälskat sig i honom, om det till slut dök upp ett livstecken från Eirik. Dessutom var hon ju inget att ha, halvtokig som hon var. Ja ja.

När det var middagsdags fylldes salen av alla dessa läskiga människor, så då gick Missan ut på gården och uppehöll sig en lång stund vid elden. Kröp ihop under manteln och lade sig på en väldigt smal bänk och bara tittade in i lågorna medan tiden försvann. En av bröderna kom för att se till elden, och tyckte att hon såg väldigt ensam och ynklig ut, men hon var ändå ganska nöjd. Lite senare kom en av gästerna ut för att torka sina stövlar, och det blev ett sådant där finstämt samtal med avslöjande av hemligheter som man bara kan berätta för en främling vid en eld. Det visade sig att han var Elins farbror, så då bad Missan honom fråga om brevet. Det gjorde han, men hon sade sig inte ha det.

Till slut blev det för kallt vid elden, och en uppgiven Missan såg sig om inne i salen och försökte komma på ett sätt att undkomma alla människor som mumsade på desserten. Till slut kröp hon ihop under ett bord och låg där alldeles stilla. Själv hade jag ingen aning om vad klockan kunde vara och började bli lite trött, så det var rätt skönt att ha en roll som utan att tveka kunde ligga under ett bord och vila. Då blev det något ståhej som hon inte uppfattade något av alls, och folk rusade ut för att hålla ännu fler läskiga magiska ritualer. Då blev salen betydligt luftigare och hon kunde istället lägga sig på en bänk, vid den egentligen rätt fruktansvärt läskige doktor Igel som varit med och experimenterat på henne för så länge sedan, men just därför kändes han paradoxalt trygg – han om någon visste att det inte var någon idé att försöka mixtra mer med henne. Så hon låg och blundade där medan han kliade henne bakom örat, och hon kände att det ändå var bra mycket enklare att vara en katt. Kanske skulle hon bli det igen? Hon hade varit människa ganska länge nu, och bara haft katt-personligheten i reserv om någon skulle hota henne.

Till slut dök brevet upp. Öppnat, naturligtvis. Missan ögnade igenom det, och konstaterade lakoniskt att det inte var äkta. ”Vi garanterar att det är äkta”, sade furste-pappersnissen snorkigt. ”Det är det inte.” ”Vi har noga granskat sigillet.” ”Jaså? Men känner ni Eirik? Känner ni hans handstil och hans sätt att uttrycka sig? Det här är inte från honom.” ”Så? Kasta det i elden, då!” lätt hånfullt provocerande replik. ”Visst!” Det hade han inte väntat sig, och visste inte vad han skulle göra nu, furstestroppen!

Lukas hade blivit tillfångatagen, ertappad som överlöpare, och hade efter tortyr avslöjat att han hade visat Missan vägen till drakfåglarnas läger. Givetvis blev det ett förhör kring det. Min goda vän Ingeli spelade ett befäl i transportbrigaden, som nästan ledset såg på Missan och sa: ”Jag trodde inte du tyckte om drakfåglar?” ”Men det gör jag inte heller!” Och det var ju sant. Sofia var en drakfågel, och hon var definitivt inte omtyckt. Vadå, hade det stått om några dokument i brevet? Ja, men det var ju ett förfalskat brev, så då spelade det väl ingen roll vad det stod i det? Hon kunde väl inte behöva stå till svars för det, eller hur? Och vadå umgicks med drakfåglar, det var väl inte att umgås, att vilja ha ett brev som var hennes? Hur hon visste att de hade ett brev? Det visste väl inte hon heller! Någon hade väl sagt det! Och nej, hon kunde inte visa vägen till lägret, hon hittade ju inte hem om hon så gick tio meter utanför porten! Jaså, du tycker att det är praktiskt? Det är det inte alls, kan jag lova! Hördu, Igel, kan du berätta för den här personen som vaktar mig med kniv att det inte är någon idé att hålla på och hota med tortyr och så?

Hade detta varit tidigare under dagen, så hade det nog blivit en större sak, men klockan närmade sig elva på kvällen och alla började bli rätt trötta, så de bara släppte det med en djup suck och ”jag behöver något att dricka!” Jörgen kom också och gick i god för Missan, höll ett brinnande tal om att jodå, nog hade det funnits folk på gården med fel lojaliteter, men han gick i god för Missan och litade på henne helt och fullt, hon skulle aldrig ha något med drakfåglar att göra, aldrig någonsin! Missan såg storögd på honom – trodde han verkligen på det där själv, eller ville han bara försöka skydda henne? Vilket inte alls var så ”bara!”

Alldeles innan avblås pratade bröderna om att de absolut ville att hon skulle bo kvar hos dem, att de skulle timra en egen vävstuga åt henne som hon skulle få ha alldeles för sig själv, dit hon kunde dra sig undan när hon behövde. Hur lät det?

Det lät helt fantastiskt!

 

Så, nu har jag för första gången med den rollen inte lämnat henne att fly, utan hon får förhoppningsvis ett lugnt och stabilt liv på Hammargården. Åtminstone tills det är dags att damma av henne igen. Men det får bli en annan berättelse, om ytterligare några år! Nu vet jag att det kan vara roligt att lajva igen, om förutsättningarna är de rätta. Det känns bra!


Missans Väktarnatt 1149

-Gå inte ut i skogen, inte ikväll! Du ser ut att behöva vila. Få något varmt i dig.
Orden lät så lockande att Missan för ett ögonblick tvekade. Få vila... Värma sig... Men där inne, där fanns både rödkåpor och salamandrar och människor som hotade med både tortyr och att stoppa in henne i ett litet hål.
Irriterat knyckte hon på nacken. Hur dum fick man lov att vara? Trodde de verkligen att Sten skulle givit henne det här uppdraget och avkrävt henne detta löfte om det vore så enkelt att få hemligheten ur henne? Den där Sofia hade hånskrattat med ett överlägset leende. Varför skulle inte tortyr fungera på Missan, när det var så effektivt på alla andra?
Ett stråk av trots hade dragit igenom Missan. Hon hade nästan lust att låta dem försöka. De visste inte att rödkåpornas experiment med henne hade givit henne ett försvar, att hot och våld fick hennes kattpersonlighet att dominera, så att människan i henne var fullständigt undertryckt. En katt vet ingenting om hemliga dokument och amuletter. Den kan skrika av smärta, men den kan inte be om nåd eller avslöja något.
Och en katt har nio liv.
 

Kroppen skrek i protest mot att röra sig. Ett par timmar hade den fått vila, inte mer.
Handen grep om den underliga flöjten om halsen. ”Den döljer dina spår.” Jo, det kunde hon behöva nu.
Vad som egentligen hade hänt visste inte Missan. Hon hade hämtat vatten från källan, och när hon kom tillbaka satt de där på den lilla gårdsplanen utanför stugan, Sten och den unga Stella som varit deras gäst tidigare. Stella andades ansträngt med ett olycksbådande, bubblande ljud. När Missan försiktigt smög närmare, såg hon hur ett pilskaft stack ut ur ryggen. Det hade gått långt in. Alltför långt.
Med en nästan övermänsklig ansträngning lossade Stella på ett vävt armband som hon hade om tummen och handleden.
 

-Kom, väste hon.
Missan lydde. Döende människor var långt ifrån något nytt för henne, det här var en i mängden.
-Ge den... till...
Blodet stänkte när hostan dolde namnet.
-Säg honom... att... jag älskar... älskar honom och... skulle... ha sagt det... varje... dag.
Missan nickade högtidligt. Kärlek, det var det enda som var värt att kämpa, leva och dö för.
-Ge det... till...
Ännu en hostattack skakade Stellas kropp. Med ett tjutande andetag stelnade hon plötsligt till, och föll så ihop i Stens armar.
Sten var blek, och svetten pärlade i tinningarna.
-Missan... Du måste hjälpa mig nu. Oss. Han som sköt är död, men... jag vet inte om det finns fler. Du måste härifrån. Du måste varna de andra för att komma hit mer, och...
Han grimaserade och flyttade undan den livlösa kroppen från sin egen. Ännu ett pilskaft hade funnit ett mål, och satt nu inborrat i hans ena lår.
-Jag är inte säker på att jag klarar det här, Missan. Det blöder förfärligt. Ge mig mina skrivdon!
Den vana känslan av overklighet smög sig in i hennes själ igen när hon hämtade sakerna. ”Hade jag varit mänsklig, så hade jag förmodligen gråtit nu”, tänkte hon och ordnade en plan yta att skriva mot. Medan Sten skrev, gick hon en bit in i skogen med en spade och försökte få ner den i jorden. Det gick inte alls, kölden hade suttit i för länge. Nå, så fick vilddjuren en välkommen måltid. Några symboliska grankvistar högg hon av för att täcka den döda med, mer än så kunde hon inte göra nu.
När hon återvände var Sten ännu blekare, men hade förmått författa ett brev som han nu gav henne. Fem sigill hade han satt på det, motståndskämpars stämplar som hade glömts eller avsiktligen lämnats kvar, eller som inte längre hade någon ägare.
 

-Det här... det ska du ge till den man som känner igen Stellas armband. Hon hade avtalat att möta honom på Väktarnatten, på Unnsbacken i västra Ravnsmark, i närheten av Lodalen och Formenos. Hittar du dit?
Missan fick något vilset i blicken.
Sten slöt ögonen och suckade. Pekade ut en riktning.
-Ditåt. Gå ditåt. Lämna det här brevet. Och på vägen... Göm de här dokumenten. Och den här amuletten. Stella dog för dem. De får inte komma i orätta händer, hör du det? De får bara inte. Hellre får de ligga och förmultna. Jag har skrivit...
Med en plågad min försökte han sätta sig lite bättre tillrätta, och trevade efter något att stoppa blodet med. Missan virade av sin sjal och räckte honom.
-Tack. Jag skrev att du bara kommer att tala om var de är för en enda levande människa. Kan du svära på det?
-Jag vill inte lova något, viskade Missan. Jag bara försäger mig. Det vet du. Man kan inte lita på mig.
-Jo, det kan man! Om det gäller Eirik. Har jag fel?
Stjärnorna som tändes i hennes ögon bevisade hans tes.
-Berätta var de finns för Eirik. Ingen annan. Svär vid hans liv!
Hon nickade högtidligt.
-Vid hans liv, upprepade hon. Sitt eget liv, det var oviktigt, men Eirik... Det var han som representerade liv för henne, så en heligare ed än så kunde hon inte svära.
-Bra, nickade Sten matt. Brevet till den som känner igen armbandet, och göm dessa väl.
Han gav henne arken men tvekade när han kom till amuletten. Den som sades skydda mot magi. Som kanske skulle kunna förstärka magiska krafter, man visste inte, hade inte hunnit undersöka den. Kanske var det bara en helt vanlig ocarina. Drakfåglarna kunde ha nytta av den. Men utan beskydd kanske inte Missan skulle komma fram med beskedet.
-Ta den här om halsen. Den döljer dina spår. Ingen kommer kunna förfölja dig om du bär denna om halsen.
Om det var sant visste han inte.

”Du får inte bli en katt innan du lämnat brevet! Du måste behålla fokus!”
Det hade varit Stens sista ord till henne innan hon begivit sig av. Det hade hon inte kunnat lova, men lovade göra sitt bästa. Hon kunde kontrollera det där ganska bra nu, men vem visste vilka faror som hotade på vägen. Katthamnen var det bästa skydd hon hade.
Ända fram till Unnsbacken hade det gått bra. Inget hade distraherat henne på vägen. Men väl där...
Ett välbekant ansikte fick något att röra sig i bakhuvudet. Någon som bar på en gryta...
Ost. Skulle hon inte skära ost? Eller skala rödbetor?
Kvinnan såg lika förvirrad ut som Missan, när hon fick frågan. Skulle Missan skära ost? Nej, det var väl inte nödvändigt. Och några rödbetor fanns där inte att skala, men hon kunde få bära ner det här till elden?
Hade de verkligen haft en eldstad utomhus?
Den här kvinnan fick en mosaikskärva att framträda tydligt. Ehrenskiölds vackra gård, där de hade arbetat tillsammans. Eller hade de inte? Några försiktiga frågor för att försöka få rätsida på det hela. Säv-Sverker, fanns han också här? Ja, kanske, blev svaret. Rödkåpor, då? Nej, här fanns inga rödkåpor. Men inte heller något tecken på att Missan var igenkänd. Var det amuletten? Man kanke inte ens kunde känna igen henne när hon hade den på sig?
På ostadiga steg gick hon in i skänkstugan. Musik... Åh, ännu ett ansikte hon kände igen! Odd Lycke, nog var det han?
Nästan desperat tog hon någons plats bredvid honom och la huvudet mot hans arm.
-Hej på dig också, sa han roat, och för ett ögonblick kände hon sig förankrad igen. Men så såg hon upp, och fann både en rödkåpa och en salamander i salen. En känsla av uppgivenhet grep henne. Jaha. Här också. En satt visserligen med ett rep om händerna, men Missan visste själv hur lätt det var att komma loss från sådant. Och salamandern satt där helt fritt. Och kramades med en drakfågel.
Hennes ärende hamnade alltmer i skymundan. Ett brev, var det så? Till vem?

En man hjälpte henne. Så lik Eirik... Det skulle komma att bli hennes fördärv en dag, att hon litade på män som liknade honom. Var hon inte nära att gifta sig med en annan man en gång? Bara för att han liknade hennes Eirik, och skulle kunnat ge henne det liv hon ville ha. Ett hem, ett lugn. Hade det varit bättre att leva i en lögn, än att flacka runt som hon gjort år efter år? Det fick hon aldrig veta.
Järv hette mannen som brevet var ämnat åt. När det var överlämnat, kände sig Missan tom. Nästan naken. Vad hade hon nu att hålla sig till? Vad skulle hon göra nu?
Bestulen på all energi reste hon sig ändå och började gå från värdshuset, utan mål. Men så stannade hon upp.
Nej.
Nu var det nog!
Minst en person här visste var Eirik fanns. Hon var trött på det här. Ville ha sitt liv tillbaka. Nu!
Men Sofia var inte intresserad av att berätta det. Inte alls. Först fick allt Missan berätta var de där hemliga dokumenten fanns. Annars skulle de nog kunna få det ur henne.
Missan vände på klacken. Å, hon var så trött, så innerligt trött på allt det här! Tortyr, ritualer, magiska cirklar, vänner och fiender i en salig röra. Hon ville bara...
Mannen som var så lik Eirik följde efter henne. Hjälpte henne ännu en gång. Han hade hört... lagt ihop ett och ett... han visste nog var den här Eirik fanns. Örnevalls kloster. Men... kunde hon inte kompromissa med det här med dokumenten? Berätta för någon hon kunde lita på var de fanns?
Det var just det som var problemet. Hon litade inte på någon utom på Eirik. Och om hon, som nästan aldrig avgav några löften, svek en helig ed, vad hade då löften för betydelse?

Vägen till klostret kände hon inte, annat än väderstrecket. Och egentligen hade hon ingen brådska dit. Om de här dokumenten nu var så viktiga, så skulle förmodligen någon komma att förfölja henne. Lika bra att ta en omväg.
Sofia hade vid flera tillfällen kallat Missan för den mest egoistiska och självupptagna person hon någonsin stött på. Missan blev mer förundrad än indignerad över det påståendet. Hon, som knappt ens fanns? Eller var det kanske det som var självupptagenhet, att rikta all sin själ mot en annan person? Kanske det. Men i så fall var det ett inkonsekvent påstående. Första gången hon blev kallad självisk, var när hon fick veta att Eirik trott att han dödat henne, och nu sökte göra bot och finna försoning. Om han nu fann det... Skulle det inte göra saken mycket värre om han fick veta att hon levde? Då skulle han kanske tvingas gå igenom allt en gång till, och hon skulle fortfarande vara ett möjligt vapen emot honom. I sex eller sju års tid hade de hållit honom fången och plågat honom med berättelser om hur de höll henne i ständiga plågor, varvade med att hon stod bredvid dem och skrattade åt honom. Om hon var död, så skulle han inte kunna plågas av det mer. Men nej, det var det värsta Sofia hade hört, brydde hon sig inte alls om Eirik och hur han mådde? Jo, det var ju just det hon gjorde. Så hon skrev ett brev, som Sofia lovade försöka vidarebefordra. Men nu stod hon och skrattade åt henne och sa att det brevet hade hon faktiskt glömt. Det hade inte kommit iväg. Missan nickade, hade inte räknat med det heller. Men när hon krävde att få veta var Eirik fanns, för att hon själv ville tala om för honom att hon levde, då var plötsligt det en handling av renaste egoism.
Nej, Sofia förstod inte. Hävdade att Missan aldrig älskat Eirik på riktigt. En tanke som var så befängd att Missan inte kunde annat än le åt den. Nej, hon tänkte inte berätta för dem var Stellas papper fanns, för att på så sätt få reda på var Eirik fanns. Hon hade svurit vid hans liv. Det enda liv som betydde något för henne. Om så tusen själar skulle räddas av att hon avslöjade det, så var det meningslöst för henne om det var till följd av att hennes löfte brutits.

En komplicerad människa, hade mannen kallat henne. Svår att förstå sig på. Själv kände sig Missan väldigt enkel. Hon ville att Eirik skulle ha det bra. Svårare än så var det inte. Om hon kom till klostret och där fann att han kommit till ro och kunnat gå vidare med sitt liv, och försonats med hennes död, så skulle hon dö. Om det fanns en möjlighet att han skulle må bättre av vetskapen om att hon levde, så skulle han få veta det. Ville han vara med henne så skulle hon följa honom vart han än gick, ville han vara ensam så skulle hon låta honom gå. Ingenting kunde vara enklare.

Medan benen rörde sig av sig själva, flödade tankarna.
Nio liv.
Hur många hade hon kvar?
Kronologiskt förmådde hon inte sortera dem, hon fick gripa tag i dem i flykten.
När Eirik trodde att han dödat henne, naturligtvis. Där var ett. Där var det nära. Likaså när Sten räddade henne i skogen efter flykten, eller när han lika gärna kunde ha slängt ut henne i snön igen och låtit henne förfrysa. Två. Tre. När hon klarade sig från massakern i Månhella förstås. Fyra. När hon helt släppte in katten i sin själ. Fem. När hon förlorade sitt barn och blev frisläppt. Sex. Mötet med Nidvinter. Sju. Att hon kom helskinnad från sin tid som husdjur hos signifern, mitt bland de furstliga, det måste ha varit ett åttonde.
Så nu var hon inne på sitt sista liv.

Missan rätade på sin värkande rygg.
-När detta liv är slut, så har jag ingen glädje av min kattsjäl längre, sa hon högt till sig själv.
När detta liv har tjänat mig färdigt, så ska jag ta tillbaka mig själv!
 

RSS 2.0