lajvtexter.blogg.se

-Ikväll får han äta ute, jag måste hem till min gamla mor som har blivit sjuk. Blir han hungrig på natten så finns det...

Byggmästare Hakon Erlandsson kopplade bort hushållerskans förmaningar och instruktioner. Nog för att han kunde vara disträ i hushållsfrågor, men nog var han väl kapabel nog till att ta sig en kvällssmörgås!

Förmiddagen hade gått åt till att diskutera bygget av det nya kapellet i en liten by som hette Glimminge. Tydligen hade en flicka därifrån blivit helgonförklarad förra sommaren, och nu skulle det byggas ett minnesmärke över henne dit pilgrimer kunde vallfärda. Uppgiften i sig lät spännande och skulle ge honom den utmaning han alltid sökte i sitt arbete, men det fanns några allvarliga nackdelar. Dels hade han ingen lust att vara borta ifrån staden någon längre period, och dels skulle han vara tvungen att samarbeta med tre andra byggmästare. Hans erfarenheter på den fronten var inte de bästa. ”För många kockar”, muttrade han för sig själv. Kockar som dessutom inte begrep hans tankesätt, utan krävde att han skulle förklara sig och göra ordentliga skisser. Dumheter! Hur han tänkte var väl självklart?

Samtidigt skulle detta uppdrag vara ett lyft i hans karriär. Gjorde han bra ifrån sig så skulle han kunna få fler och större uppdrag, och kyrkan brukade minsann inte snåla med tid och pengar som de andra uppdragsgivarna alltid gjorde. Kyrkor byggdes för att bestå, och då krävdes just den tid och omsorg som Hakon ville lägga på sina verk.

Hur skulle han göra? Han önskade att hans mor hade varit i livet. Förr hade han alltid diskuterat sina problem och funderingar med henne. Visserligen hade hon sällan svarat honom eftersom hon inte var insatt alls i hans bransch, men bara att få formulera sina tankar inför någon hade hjälpt honom att se klarare. Tildas ord om att besöka sin mor fick det att pirra till lite av saknad i bröstet.

-Jag skall minsann också hälsa på min mor, tänkte han högt. Det var länge sedan sist nu.

 

Hakon gick förbi torget och köpte en liten bukett vårblommor att sätta på moderns grav. Det kändes inte rätt att gå dit tomhänt, men på vägen till gravfältet höll han buketten lite dold mot benet när han gick. De små blommorna såg lite malplacerade ut i hans stora byggnävar.

Kyrkogården låg en liten bit utanför stadskärnan, och såhär mitt på dagen var det sällan annat folk där än de som arbetade. Långt bort i utkanten av fältet såg han en man som grävde, men annars var där tomt. Skönt, tänkte han, då kunde han prata för sig själv utan att någon undrade.

Han började gå mot sektorn där moderns grav låg, då han fick syn på någon som satt lutad mot ett stort kors i mitten av gravfältet. Det korset var en markering för själva kyrkogården, och inte någon enskild grav. Märkligt ställe att sitta på! Försiktigt gick han närmare för att se om allt stod rätt till.

Teja Dödgrävares tårdränkta ansikte vändes mot honom. Hakon studsade till när han kände igen henne. En kyrkogård var väl inget underligt ställe för en dödgrävare att hålla till på, men att en kvinna som är så stark att hon kan krossa en mans knäskålar och lugnt dricka upp sitt mjöd satt här ensam och grät överraskade honom. Åtminstone där hon satt vid mittkorset. Hade hon suttit vid en grav så hade tårar varit mer naturligt. En främmande kvinna hade han kanske låtit vara, men Teja hade han ju pratat med flera gånger. Därför gick han helt fram till henne och satte sig på huk.

-Hur är det? undrade han bekymrat. Är det något jag kan hjälpa dig med?

Teja skrattade bittert till och torkade sig om ögonen och näsan med klänningsärmen.

-Ja tack, om du lite snabbt kan ge mig tillbaka tilltron till de levandes skara så vore det lite roligare. Just nu litar jag inte på någon som inte befinner sig sex fot under jord.

Hakon blev förvånad, han hade snarare väntat sig sorg än bitterhet. För ett ögonblick kände han sig oskyldigt anklagad, han tillhörde denna levande skara hon talade om, och han visste inte om att han hade gjort något illa.

-Vad har vi levande gjort för att förtjäna en sådan misstro från din sida?

Teja spände sin rödgråtna blick i honom.

-Men det går ju inte att lita på er! Ni bara sviker hela tiden, ljuger för varandra och er själva. Du hör aldrig en död ljuga! De vet helt enkelt inte hur man gör. Visst, ibland överdriver de lite, men det är aldrig av ondska eller egoism. Är DU sann mot dig själv kanske, byggmästare?

-Ja, det är klart. Om man inte är sann mot sig själv, vem skulle man då vara sann emot?

-Emot mig kanske! nästan skrek Teja och slog en hand i backen.

-Och vem är det som inte är sann mot dig då?

-De som står mig närmast.

Hon snörvlade till och fortsatte:

-Är det inte hemskt, att jag kan lita mer på döingar än på min familj?

-Det låter ju hemskt, men de kanske är osanna mot dig för att skydda dig från något?

Han sänkte blicken för ett ögonblick och betraktade blommorna i sin hand.

Som hans mamma ljög för honom, för att han inte skulle hata sin far...

Teja skakade på huvudet.

-Du, det låter inte särskilt troligt. Kanske när det gäller min man, men Sagaliten då? Hon skäms för mig! Vet du det? Hon har hittat på inför sina fina blivande svärföräldrar att jag står på torget för att koka karameller, för att den där finsförnäma käringen tydligen inte tål att prata om döden. Har du hört något så dumt? Då kan man ju inte heller prata om livet, det är ju två sidor av samma mynt! Hon skäms för mig! Kan du tala om för mig hur det skulle se ut om ingen tog hand om alla som dog? Skulle du själv vilja bli slängd på en gödselstack och ligga där och ruttna? Va?

-Givetvis inte.

¨-Nej, där ser du! Koka karameller! Dumma unge! Jag har inte uppfostrat henne till att bli dum i huvudet! Har du barn?

-Nej, jag är inte gift.

-Vad har det med saken att göra? Jag kan tala om för dig att man kan få barn alldeles utmärkt utan att vara gift! Jag önskar att jag hade fått det. Då hade jag sluppit det här!

Hakon försökte reda ut begreppen.

-Vad menar du? Inte haft barn, eller inte varit gift?

-Om inte min dumma bror hade bestämt sig för att jag absolut måste gifta sig med Sagalitens far, så hade jag kunnat bo ensam med henne i skogen i hela mitt liv och sluppit få mitt hjärta bespottat. Vad hjälper det att han säger att han dyrkar marken jag går på, om jag inte kan lita på honom?

-Ja... det låter ju logiskt. Om du inte kan lita på honom, hur kan du då lita på vad han säger även om han säger det du vill höra?

-Vaddå vill höra?

-Ja, jag antar att du vill höra din man säga att han dyrkar marken du går på.

-Varför i hela världen skulle jag vilja det? Jag vill inte att han skall dyrka någon förbannad mark, jag vill att han skall tycka om mig för den jag är och för det jag gör, och inte önska att jag vore annorlunda!

-Ja, det kan jag inte svara på. Jag vet inte hur man inte kan respektera din yrkesstolthet, och din yrkeskunskap. Du är en av de få på det där förbaskade fängelset som verkligen kan sin sak, och sätter en stolthet i det också.

-Ja, banne mig, det gör jag! De har väl varit människor de också, fångarna? Jag skall erkänna att jag har gjort en del elaka saker mot lik som jag inte har tyckt om, men då är det för att de har gjort mig något personligen och lite tycker jag att jag kan få hämnas. Men inte sådär generellt inte.

Hakon mumlade något och studeradet buketten ingående för att undvika hennes intensiva blick.

-Men vad tycker du är otrohet, fortsatte Teja som om det var det ämnet de diskuterat hela tiden.

-Eh... va?

-Ja?

-Em, när man bedrar den man är gift eller trolovad med.

-Men vad betyder bedra, då? Kan jag kyssa någon annan? Kan jag dansa naken framför honom medan han tillfredsställer sig själv? Kan jag tillochmed ligga med honom, men avbryta? Eller räcker det med att jag tänker med längtan på någon annan för att det skall vara otrohet?

Den här frågan påminde Hakon om vad kyrkan sade om föräktenskapliga aktiviteter, något han hade funderat mycket över eftersom han själv inte var gift men ändå hade mänskliga behov. Han svarade, som om han tänkte högt:

-Nej, det måste vara själva handlingen som är otroheten. Att ligga med någon annan, det är det som är att vara otrogen. Även om jag måste erkänna att idén att dansa naken framför någon inte har infunnit sig hos mig.

-Så det skulle vara i sin ordning, tycker du? Om man är gift?

-Jag kan egentligen inte säga att det skulle vara otrohet att göra det, men jag kan tänka mig att fenomenet som sådant är väldigt sällsynt.

-Så det tycker du. Om jag var din hustru så skulle du då tycka att det var helt i sin ordning att jag klädde av mig inför en annan man?

-Givetvis skulle jag inte tycka det, men jag skulle inte tänka på det som otrohet. Däremot skulle jag helst inte se att det skedde, och om det skedde så skulle det vara ett tecken på att något inte var som det skulle i äktenskapet.

-Varför det?

-Om min fru vill klä av sig inför andra?

-Ja, till exempel. Borde inte varje handling som utförs för att äktenskapet inte är bra, ses som otrohet för att det då är en skymf mot själva äktenskapet?

-Det skulle väl vara som att skilja på symptom och sjukdom? Alla handlingar som är åt det hållet är ju symptom, och sjukdomen är ju då att äktenskapet på något sätt inte fungerar som det skall.

-Så en del symptom är otrohet, andra inte?

-Det finns väl olika grader av symptom, där en del är allvarligare än andra. Och otroheten i sig, där man ligger med någon annan, är väl dödsrosslingen på äktenskapet. För då har sjukdomen gått för långt. Att uppskatta någon annans skönhet är väl som en nysning.

Till Hakons förfäran började Teja gråta igen, krampaktigt och högljutt. Han såg sig oroligt omkring, och fann att de nu var helt ensamma. Tur det, tänkte han, han ville inte att någon skulle tro att det var han som fått henne att gråta. Även om han insåg att det var precis det han gjort. Han lade försiktigt handen på hennes axel och sade oroligt:

-Sade jag något väldigt dumt nu?

Teja skakade på huvudet, ur stånd att svara.

Eftersom Hakon kände att det var han som utlöst dessa tårar så kunde han inte lämna henne, samtidigt som han inte visste vad han skulle göra. Bäst att låta henne gråta färdigt, tänkte han och lade armen runt henne.

-Så, så, viskade han och försökte låta tröstande. Hennes respons var att klamra sig fast vid honom, som om han var den enda som kunde rädda henne från ett sjunkande skepp.

-Svik mig aldrig, pressade hon fram genom gråten. Å Gud, låt dig vara någon jag kan lita på!

Det var omöjligt att inte sluta henne i sin famn och hålla henne hårt.

-Klart att du kan lita på mig. Mina ord står som huggna i sten.

En lång stund satt de så, innan Teja drog sig tillbaka. För ett ögonblick hade hon sina läppar en hårsmån från hans, men lutade sig snart mot korset igen.

-Tack, sade hon rossligt. Jag behövde visst det här nu.

-Varsågod. För att återgå till min första fråga – hur är det? Kan jag göra något?

Teja drog efter andan och torkade sig åter i ansiktet.

-Vem är blommorna till? frågade hon.

Den lilla buketten hade hamnat på marken, och Hakon plockade upp den igen.

-Jag hade tänkt lägga den på min mors grav.

-Presentera henne för mig!

-Ja, om du vill så.

Han reste sig och räckte henne sin hand för att dra upp henne. Väl på benen släppte hon inte taget, utan lät sig ledas bort till graven. Utan att släppa henne lade han ner blommorna vid en vackert dekorerad sten.

-Här ligger min mor. En stolt och stark kvinna, som har gjort mig till den jag är idag. Inte heller hon fick ut så mycket lycka av sitt äktenskap. Visst, hon födde två barn, mig och min syster, som hon älskade, men hennes man, min far, behandlade henne grymt och slog henne ofta. Men hon var för stolt för att vilja visa det för någon. Och jag respekterade hennes stolthet för mycket för att visa att jag visste hur far behandlade henne. Och DET var ett dött äktenskap, även om de fortfarande levde tillsammans. Ibland önskade jag att min mor kunde bedra min far, så att hon fått chansen till lite lycka i sitt liv, men hon var för plikttrogen för det. Dessutom trodde hon mycket på kyrkans regler. Därav mina tankar om otrohet, det är något jag har funderat på länge.

Teja nickade eftertänksamt och knäföll vid graven. Hon smekte gräset och sade:

-Jag hoppas att du ligger bra här. Jag är ledsen över att höra om din man, men det tröstar mig att veta att ingen kan göra dig illa nu längre. Och du har lämnat ett fint arv i form av din son! Säg bara till mig om det är något du behöver så skall jag göra vad jag kan för dig.

Hur gick detta till? tänkte byggmästaren. På bara några minuter hade han anförtrott sig mer åt denna kvinna än han gjort åt någon annan. Inte ens hans syster hade hört allt detta. Visst hade han alltid tyckt att människor var märkliga, men Teja Dödgrävare gav begreppet märklig en ännu djupare innebörd. Hur kunde det i samma person samtidigt rymmas så mycket styrka, stolthet och sårbarhet? En del egenskaper hon visat upp kände han igen från sin mor, med den skillnaden att modern aldrig skulle ha gråtit. Åtminstone inte inför någon annan.

 

 

 

-Jag går nu, klarar du dig här till imorgon?

Teja Dödgrävare fick inget svar. Det fick hon aldrig när hon talade med sina lik, även om hon ibland tyckte att de viskade något hemlighetsfullt till henne. Hon strödde en nypa krossad rosmarin över det illa tilltygade ansiktet innan hon drog det stora tygstycket över huvudet på den döda, och såg till att det täckte hela arbetsbänken. På vintern gick det inte att gräva tillräckligt djupa gravar, så då fick man behandla kropparna med bevarande preparat och förvara dem i bårhuset tills jorden tinat.

Fängelsets gravfält låg strax utanför staden. Gravarna var slarvigt markerade med nummer. Det var en öde plats, men för Teja var det ändå en lisa att komma dit som omväxling mot det instängda fängelset med dess råa atmosfär. Dödgrävarna hade inget högt anseende hos någon, och inom yrkesgruppen hade fängelsets dödgrävare sämst status. Teja var en stolt kvinna och bet hårt ihop om sin förödmjukelse. Hon hade alltid ansett att enda skillnaden mellan människor var om de var döda eller levande, och att nu uppleva att till och med hennes kollegor ansåg att en död soldat var mer värd än en död fånge upprörde henne djupt.

Första tiden i fängelset hade varit en chockartad upplevelse för henne. Aldrig hade hon kunnat tänka sig att människor kunde njuta av att skada och förnedra andra! Lukten av död var hon van vid, men den tjocka doften av rädsla som genomsyrade tortyrkammaren, som låg intill hennes arbetsrum, var mer än hon kunde tåla. Arbetskamraterna skrattade rått åt henne när hon smet ut för att må illa. Med tiden hade hon gradvis vant sig, så att hon nu, efter ett drygt halvår, utan problem kunde arbeta även medan tortyren pågick.

Fängelset var ett litet samhälle i sig. Där fanns förutom Teja ett knappt tiotal fångvaktare, köksan och hennes medarbetare, förmannen och jämte honom tortyrmästaren och hans lärling. Alla hade sin plats i en hierarki som Teja aldrig brytt sig om att lära sig. De ansåg henne förmodligen vara en del av denna, på en låg nivå, men hon vägrade finna sig i sin plats utan valde att stå vid sidan.

 

Efter att ha givit den täckta kroppen en försiktig klapp, gick Teja till Glada Tuppen. Det var där fångvaktarna spenderade det mesta av sin lediga tid, och för all del delar av sin arbetstid också. För Teja var det en mellanstation, ett sätt att varva ner mellan arbetets kyla och hemmets värme. På Glada Tuppen kunde hon få sitta ifred en stund med ett stop eller två och rensa sina tankar.

Värdshuset var ovanligt fullt den kvällen. Tejas favoritvrå var upptagen, så hon satte sig i stället längst ut vid ett långbord, mitt emot en man som hon kände igen som den byggmästare som lagade en sprucken stenhäll tidigare under vintern. Han såg ut att vara djupt försjunken i tankar och såg inte upp på henne när hon satte sig, så hon brydde sig inte om att hälsa. Inte visste hon hans namn heller.

Knappt hade hon tagit en klunk av sitt mjöd förrän något blixtrade till och hon fann sig liggande på golvet en bra bit bort med värkande käke.

-Du tog min plats! vrålade en för henne helt okänd man.

Ögonblicket efter kastade sig byggmästaren över mannen och fällde honom till golvet.

-Man slår inte en kvinna! förklarade han i takt med att han lät slagen hagla.

Teja hasade sig upp till sittande och betraktade fascinerad skådespelet. När det stod klart att mannen som slagit henne var ur stånd att försvara sig, reste sig byggmästaren och gav honom en spark i magen.

-Man slår inte en kvinna, upprepade han, nästan som för sig själv, och gick så fram till Teja.

-Hur gick det? frågade han bekymrat och strök försiktigt bort några hårslingor som fastnat i hennes spruckna läpp.

Teja drog häftigt efter andan, dels för den oväntade smärtan i läppen men också av förundran över att någon annan än hennes man tog henne i försvar. För att dölja sina avslöjande ögon slog hon armarna om honom och höll honom hårt en kort stund. När hon samlat sig reste hon sig upp och strök ut klänningen med ett förläget leende.

-Tack, sade hon. Han var lite för stor för mig att klå upp.

Så lade hon märke till hammaren i hans bälte, och frågade snabbt:

-Får jag låna din hammare?

-Javisst, svarade byggmästaren med en något förbryllad min.

Man fick inte visa minsta tecken på svaghet här, det hade Teja lärt sig. Fångvaktarna satt längre in vid bordet och betraktade henne med grymhetens lystnad. Om hon inte omedelbart gjorde något så skulle hon aldrig mer kunna känna sig trygg.

-Ingen skall någonsin anklaga mig för att vara rädd för att arbeta, sade hon med hög röst och gick så nonchalant hon kunde fram till den kvidande människohögen på golvet. Men jag har helt enkelt inte lust att ta hand om ännu ett lik idag.

Med en påklistrat oberörd min lade hon all den styrka hon kunde uppbåda i två slag mot hans knäskålar, och stålsatte sig mot det krasande ljudet. Med skakiga ben, som gudskelov doldes av kjolen, lämnade hon tillbaka hammaren till byggmästaren. Han tog emot den utan ett ord med en lätt överraskad glimt i ögonen.

Teja litade inte på att rösten skulle hålla för fler kommentarer, så hon slog sig tyst ner igen och drack upp sitt mjöd. Helst av allt skulle hon ha sprungit därifrån men hon måste fullfölja skådespelet. Byggmästaren beställde in ännu ett stop och kastade ett par korta blickar på henne, men var snart tillbaka i sina funderingar igen och verkade glömma bort henne. Efter en stund började vakterna ropa till henne:

-Ööööh, Teja, det är det vi alltid har sagt, att enda anledningen till att du inte kan avancera till tortyrkammaren är att du är för lat för att ha ihjäl folk!

Det låg en ton av beundran i deras skratt, och då visste hon att hon hade vunnit.

-Jag gitter inte lyssna på er mer ikväll. Om ni ursäktar mig så går jag hem till min man nu, att känna lukten av blod gör alltid att mitt eget blod kokar lite!

Under vakternas flod av grova kommentarer svepte hon ut med rak rygg. Efter ett kvarter började hon springa, och tårarna sved i halsen.

-Jag hatar den här staden, tänkte hon. Jag hatar den.

Kan jag få tala med dig en stund? Eller snarare, tala till dig. Jag vill inte att du svarar, hör jag din röst så kommer jag att börja gråta igen och det har jag gjort tillräckligt idag. Att det finns så många att ta farväl av! Innan jag flyttade hit hade jag ingen annan familj intill mig än min bror Mads, och förstås Sagaliten och Kåre, och här vimlar det av släktingar som bryr sig om mig och ser till att vi har det bra. Jag är väl en dåre som flyttar ifrån detta, men jag känner att jag måste. Dels vill jag att Sagaliten skall få uppleva att bo i en stad, kanske få utbildning eller åtminstone ett annat arbete. Inte för att det är något som helst fel på det vi har, men jag vill att hon skall ha valet. Jag vill inte att hon skall bli lite underlig, som jag ju vet att jag är. Jag vet nog att det inte är särskilt sunt att ha sina bästa vänner under jord. Sedan vill jag uppriktigt försöka ta upp livet med min man igen, och nu menar jag inte bara de detaljer som jag inte skall plåga dina rodnande öron med nu, utan vardagslivet. Han är en snäll man och han bryr sig verkligen om mig. Sista morgonen han var här hälsade han på mig borta i gamla handelsboden, och när han hörde någon som rörde sig i skogen så grep han om sitt svärd som för att beskydda mig om det behövdes. Beskydda mig! Just då tänkte jag inte över att jag förmodligen skulle kunna skydda honom bättre mot det som kan finnas i dessa skogar, jag blev bara så förundrad över hans gest. Det var väldigt länge sedan någon tog hand om mig. Jag är så van vid att vara ensam om ansvaret för Sagaliten att det aldrig faller mig in att något kan hända mig också.

Men mest flyttar jag för din skull. Jag är ledsen för det jag sade. Att jag älskar dig. Jag trodde verkligen att allt var slut då, att Guds vrede skulle slå oss alla till marken och just då kändes det viktigt att du visste det ty kärlek är en god kraft och egentligen ingenting att skämmas över. Men nu är vi tillbaka i vardagen, och jag kan inte ha det osagt. Du kan låtsas att du inte hörde det, eller försöka glömma bort det, men jag tror att du instinktivt kommer att rygga undan för mig varje gång du ser mig och det skulle jag inte klara av. Det jag känner för dig är något jag aldrig har upplevt förut. Det närmaste är det jag har känt för min dotter, en känsla som växer inifrån och nästan värker i bröstet, en outsäglig lycka över att hon helt enkelt finns till. Kärleken till henne kan jag hantera, jag är hennes mor och det är i sin ordning att jag älskar henne. Jag älskar nog Kåre också, på sätt och vis, men det är helt annorlunda. Jag kan både ha och mista honom. Jag trivs bra i hans närhet men jag klarade mig ganska bra själv. Men jag skulle aldrig klara mig utan dig. Om jag visste att jag aldrig mer fick se dig så vore det som att en vinternatt få veta att solen aldrig mer kommer att värma mitt ansikte. Därför måste jag helt enkelt härifrån. Om jag flyttar till Mittburg så kan jag leva med hoppet om att få höra din röst igen, om jag stannar här så kommer jag att dö inombords.

Jag har inte levt efter Guds alla lagar. Några har jag brutit så pass att jag är rädd för att Nattens Drottning kommer att få en tjänare till så småningom. Jag har inte biktat en bråkdel av allt jag har gjort, och det tänker jag inte göra heller. Men min kärlek är inte mindre värd för det.

Glöm mig inte!

-Mor!

Teja hann knappt ställa ifrån sig spaden innan hon hade sin dotter i famnen.

-Sagaliten! Vad jag har oroat mig för dig!

-Varför det?

-Ja, vad tror du?

Hon höll Sagaliten intill sig en lång stund innan hon fortsatte:

-Det sista jag såg av dig var när du skrek åt mig att du skulle leta rätt på din far och aldrig mer komma tillbaka hit. Jag visste inte vad jag skulle tro.

Sagaliten slog generad ner blicken.

-Äsch, det var ju bara som jag sade. Men visst var jag arg, det var jag. Jag trodde faktiskt att du hade hittat på det där med smedslärlingen.

-Trodde du det? frågade Teja vaksamt.

-Ja, det var väl dumt av mig? Jag trodde att du bara sade så för att få mig ur vägen när alla de där fina människorna skulle komma till byn. Men han var ju död, han hade hamnat i slagsmål med någon över en flicka och fallit och slagit huvudet i städet. Dumt vad? De berömde mig för att jag kom dit så snabbt. Och vet du, när Dö-Elof fick se liket så blev han alldeles blek och sprang ut bakom några buskar! Han är nog inte så betagen i det där med döden i alla fall. Åtminstone inte andras död. Han sade faktiskt ingenting alls om sin egen begravning när vi gick hem. Han var riktigt tråkig.

-Var är han nu?

-Jag sprang i förväg, han kommer nog senare. Men mor, jag vill inte ha med honom mer! Det var inget roligt.

-Ensam släpper jag inte iväg dig genom de här skogarna! Bara mellan nya och gamla byn strök det omkring troll häromnatten, och alla rövare vet ju inte att du tog hand om Svartskägges barn härom året. Värdshusets piga blev bortrövad av dem, och hon var alldeles förstörd när hon kom tillbaka.

-Kan vi inte fortsätta arbeta tillsammans då, som vi brukar göra?

-Kom, Liten, vi sätter oss en stund!

Teja borstade av sig jorden från kläderna och tog dottern i handen. De slog sig ner i en solig glänta, och Teja strök Sagaliten över håret medan hon sade:

-Det där du sade med att leta rätt på din far...

-Äsch, jag ville bara göra dig arg!

-Låt mig prata klart, snälla. Vad skulle du göra om du hittade honom?

-Men jag skulle ju inte leta!

-Om han skulle leta efter oss, då?

Sagaliten tystnade.

-Skulle han det då, tror du? sade hon lågt.

-Han har varit här.

-Här? Har far varit här?

-Ja, det har han.

-Letade han efter oss?

-Inte precis.

-Men...

-Han är soldat, gardist hos någon av de där adelsfjollorna. Han var här med dem.

-Sökte han upp dig?

-Nej, det gjorde han inte. Jag var på väg in i deras läger...

-Vad skulle du göra där? Hade någon dött?

-Nej, det var... Det var något annat. Hursomhelst blev jag stoppad av någon som sade att jag inte fick gå dit för att jag tydligen var osams med någon där. Jag kunde inte minnas att jag stött mig med någon därifrån under dagen, även om Gud skall veta att jag bråkat med några stycken, så jag krävde att få veta vem det var och då kom han.

-Där ser man. Men han visste väl att vi var här?

-Han hade väl glömt det, men han sade att han såg mig på värdshuset tidigare på kvällen.’

-Och gick därifrån?

-Ja, det gjorde han.

-Så om inte du hade gått till deras läger så hade han hållit sig undan?

-Det får han svara på själv.

-Vad menar du? Han är väl inte kvar?

-Nej, han var ju i tjänst så när hertiginnan reste, så försvann han också. Men vi har pratat med varandra och bestämt att vi skall försöka leva som en familj igen. Om du vill det, vill säga.

Sagaliten satt tyst en lång stund och ryckte upp grässtrån som hon rev sönder i små, små bitar. Till slut sade hon:

-Varför skulle jag vilja det? Varför i hela världen skulle jag vilja det?

Teja suckade och slöt ögonen.

-Ja, varför skulle du vilja det. Kanske för att du saknar honom fast du inte vill medge det.

-Det gör jag alls inte.

-Men det gör jag.

-Du har ju mig.

-Ja, det har jag, och jag vet inte vad jag skulle ta mig till utan dig. Men jag vill verkligen leva tillsammans med honom igen, med er båda. Det skulle vara så innerligt skönt att få dela ansvaret med någon. Och att dela glädjen över dig med någon. Vardagen. Ha någon som tycker att jag är värd att beskydda. Någon som älskar mig.

-Jag älskar dig. Jag trodde vi hade det bra, bara du och jag.

Teja drog Sagaliten intill sig och höll henne tätt intill sig.

-Det har vi. Men jag längtar efter kärleken som gjorde så att du blev till. Jag vill ha en man, och nu när Kåre dök upp så får det bli han.

-Tänk om han går ifrån oss igen, då?

-Så låt honom göra det. Vi vet ju att vi klarar oss ändå, men kan vi inte försöka med honom igen? Han har saknat oss så hemskt.

-Lustigt sätt han har att visa det på.

-Låt honom försöka förklara hur det var för dig.

-Jag vet inte om jag kan förlåta honom.

-Det behöver du inte bestämma dig för nu. Jag vill bara att vi försöker. Han är villig att sluta sin tjänst och flytta hit, eller så kan vi flytta till Mittburg där han bor.

-I en soldatlänga då, eller?

-Han sade att vi har råd med ett hus.

-Ett hus! Så vi bor i ett skjul medan han kan köpa sig ett hus? Då tycker jag att han kan komma hit och bygga ett åt oss här, och sedan försvinna ur vårt liv för alltid.

-Skulle det inte vara spännande att bo i Mittburg?

-Vad skulle vi göra där?

-Å, folk dör väl där också. Eller så kunde du prova på något annat.

-Jag vill inte göra något annat!

-Tänk på det innan du bestämmer dig. Vi kan alltid komma tillbaka hit.

-När han lämnar oss igen, menar du.

-Kanske det. Eller när vi bestämmer oss för att lämna honom. Vi har också det valet, vet du. Även om det inte är ett så klokt val. Jag fick nyligen veta att Kåre kunde ha blivit dömd till döden för att han lämnat oss. Det var tydligen att häda kyrkan.

-Rätt åt honom.

-Nej, Liten, det är inte rätt åt honom! Skulden till att han gick ligger minst lika mycket hos mig, skulle du vilja ha mig hängd?

-Så får du inte säga!

-Du kan lika gärna skylla på mig. Eller så kan du acceptera situationen som den är, och gå vidare i stället för att stanna kvar i bitterhet.

Ännu en lång tystnad.

-Han skulle säkert inte ens känna igen mig.

-Det kan jag inte svara på. Du får väl fråga honom.

-Jag sade att jag skulle resa till Mittburg när du kom tillbaka. Om du kom tillbaka. Jag måste ju prata med dig innan jag ger honom besked. Det här ligger i dina händer nu. Jag vill, han vill, men vi rättar oss efter dig. Men jag vill att du åtminstone talar med honom innan du bestämmer dig. Livet är alldeles för kort för att inte ta emot all glädje som man kan få. Följer du med? Det är allt du behöver lova mig.

-Det är allt jag kan lova dig.

-Men du gör det?

Sagaliten kröp ihop i sin mors famn.

-Ja, det gör jag.

Egentligen skulle jag vilja börja med att berätta om min begravning, det skulle kännas riktigast men det går ju inte. Hur skall jag kunna veta vem som tar hand om min kropp. Säkert någon klåpare, det skulle inte förvåna mig det minsta. Tyvärr är det inte alla dödgrävare som tar sitt yrke på allvar, och ännu färre av de där andra människorna som gör det. De tror ofta att det bara är att gräva ner någon och hur svårt kan det vara? Jag är född i graven, brukade far skämta om. Riktigt sant är det inte, men det stämmer att mor fick de första värkarna när hon stod nere i ett hål och jämnade till. Oddsen för det är väl inte särskilt höga, eftersom hon och far hjälptes åt med arbetet och det hör till vardagen att stå nere i hål. Hon kom från skogshuggarfamiljen och de träffades i arbetet, när far just hade flyttat till Glimminge och behövde virke till kistorna. Vad hennes familj tyckte vet jag inte och jag har inte brytt mig om att fråga nu när jag själv har god kontakt med dem, men annars är det en vanlig reaktion att dödgrävarna skall man inte beblanda sig med för mycket. Som om vi gick omkring och önskade att folk skulle dö. Det är klart att vi lever på att andra dör, men lever vi inte alla på varandra på något sätt? Liv i handelsboden lever på att folk blir hungriga, skräddarna på att folk fryser, läkefolket på sjukdomar. Inte tror jag att de går och önskar sjukdomar på sina grannar. Men nog är det underligt. Läkarna får så mycket beröm för sitt arbete, det är liksom finare att ta hand om en levande kropp och göra den frisk, än att vårda en död. En död människa blir till något otäckt som man vill ta avstånd ifrån. Varför det? Tar man hand om dem väl så luktar de inte ens speciellt illa, inte sämre än vilken bonde som helst gör när han har mockat. Inte bråkar de med en heller. De ligger där så snällt och tyst och låter sig bli omskötta. När jag var två år dog min mor. Jag kommer inte ihåg henne, mer än att jag någonstans minns hur det var att sitta i hennes knä och bli omhållen som riktigt liten. Däremot satte hennes begravning djupa spår. Jag minns, inte i detalj men i sinnesstäming, hur mina tre äldre bröder och min far byggde en oerhört vacker kista av björk (att det var björk har min bror sagt senare, det hade jag inte begrepp om då) och slipade den tills den var lenare än mors hud. Jag hjälpte till att plocka vårblommor, och vi täckte hela henne med blommor och blad innan locket spikades på. I gropen lade far mossa innan kistan sänktes ner, och han täckte sedan kistan med granris. Vi satt hela natten vid den öppna graven innan vi gemensamt skottade igen den. Jag hade min lilla leksaksspade, som jag fortfarande har kvar. Det känns bra att få vara nära mor igen, nu när jag har flyttat tillbaka till Glimminge. Jag vet inte om hon egentligen hör vad jag säger till henne, men det är inte det viktiga. Det är för min skull jag sköter om hennes, och alla andras, viloplatser. Jag vet att de är döda. Ändå är de mina bästa vänner. Jag minns som sagt inte så mycket av tiden innan mors död, men jag vet att det blev en förändring efteråt. Mina bröder hade alltid sett upp till far, men nu var han deras enda förebild och när tre halvvuxna pojkar vill överträffa varandra i att efterlikna en tystlåten, inbunden man så blir det gärna lite dystert. Jag vill gärna tänka på mor som mild, vänlig och vårdande, men samtidigt skulle jag vilja att jag liknar henne och då går det inte riktigt ihop. Direkt ovänlig är jag nog inte, om ingen irriterar mig vill säga, men särskilt mild har jag aldrig känt mig. Utom mot de döda. Dem kunde jag redan som barn pyssla om i timtal. Ordna fina frisyrer på gamla skrumpna torparkäringar, rensa deras naglar, laga deras kläder... Jag undrar ibland vilket som kom först. Om min fascination rörande de döda kom av att jag inte fick vara med och leka när jag var liten, eller tvärtom. Lite av varje tror jag, för jag minns att jag försökte leka med de andra barnen men jag visste ju inget annat om än det jag hade runt omkring mig hela dagarna, och de tröttnade på att begrava humlor och ekorrar och vad jag nu kom släpandes med. Och jag förstod inte varför man skulle jaga varandra eller leka att man lagade mat. Mat var för mig något perifiert, något man stoppade i sig ibland när magen kurrade för mycket. Den som tog det sista brödet bakade nytt, vilket innebar att det ofta låg små minimala brödbitar kvar för att ingen ville ta det sista. Torkat kött brukade finnas, och bönor av olika slag. På hösten försökte jag plocka så många vildäpplen jag kom åt, och lärde mig hur man torkade dem. Det där med att äta tillsammans, varm mat dessutom, trodde jag länge bara hörde till begravningar. Tyvärr måste jag säga att jag fortfarande lever på detta sätt, men jag försöker se till att Sagaliten får i sig det hon behöver. Fars död minns jag bättre, eftersom jag hunnit bli omkring tio år. Han bara föll ihop en dag, först på knä och så raklång. Jag har aldrig varit särskilt intresserad av varför folk dör, men det är spännande att se hur. Hängningar är de värsta, där blir ansitket så fult på dem. En halshuggning har jag sett, där hade den avrättade ett förvånat uttryck som faktiskt såg ganska dumt ut. Men far var vacker. Han såg lugn och trygg ut, han visste ju att vi skulle ta hand om honom. Jag kan lova att jag sörjde, men i mitt arbete får man tidigt lära sig att döden kan komma precis närsomhelst och varsomhelst. Och eftersom mor redan dött, så hade jag inte barnets trygga förvissning om att föräldrarna alltid kommer att finnas där. Inte ens när de har begravts kan man lita på att de ligger där de skall, men det är nog bäst att jag inte pratar mer om. Vad jag vet så ligger far fortfarande bredvid mor, och gör han inte det så spelar det inte någon roll. Jag gör mycket väsen av var jag begraver mina döda, ordar om soliga och skuggiga platser och jordmån, och drar gärna horribla berättelser om vad som händer om man inte begraver någon tillräckligt djupt, men det är egentligen bara för mitt höga nöjes skull. Är man död så är man död, och inte tror jag att liket bryr sig om ifall jag ger det till hundarna eller begraver det i fet mylla. Allt vi gör med de döda gör vi för vår egen skull. Alltså gav vi far en lika fin begravning som mor, förutom att det nu var höstlöv vi fyllde kistan med. Sedan skingrades familjen. Min yngste bror stannade kvar i Glimminge, mellanbrodern och hans hustru flyttade långt bort och min äldste bror Mads och jag slog oss ner i Lillehög där det inte funnits någon dödgrävare innan. Det var ett rent bondesamhälle, där fanns ingen handelsbod och inget värdshus. Vi nykomlingar sågs på med lite förvånat överseende. Vi byggde en liten stuga i skogsbrynet på storbondens mark, där vi fick bo mot att vi utförde en del arbete på hans ägor. Mads var ofta borta, det dör inte tillräckligt många människor i ett sådant samhälle för att försörja två människor som inte odlar någon mat själva. Visst kunde vi ha blivit kringresande dödgrävare, det hade jag nog tyckt om, men min bror var väldigt beskyddande mot mig och ville att jag skulle ha ett tryggt hem. Det var ju snällt av honom, men jag vet inte hur han tänkt sig att jag skulle passa in i detta samhälle. De första åren gjorde det mig inget att stå utanför, jag hade ju mina gravar som jag bekantade mig med snabbt, men när det började hända märkliga saker med min kropp så hände det saker i mitt bröst också. En längtan växte sig allt starkare, en längtan som fick sin förklaring när Mads mycket generad skickade mig till Kisse-Kersi för att hon skulle förklara livets mysterier för mig. Hon talade om en tvåsamhet som var helt olik den jag hade med min bror. Om han inte varit så tillknäppt så hade jag kanske försökt prata med honom, för jag undrade ju om inte han känt samma längtan som jag, han som var så mycket äldre. Men vi talade inte om sådant. Vi kunde diskutera hur man bäst skulle balsamera ett hjärta, hur armarna bör ligga på den döde i kistan, vilket virke som passade ihop med vilken jordtyp, men inte om känslor. Och jag är inte helt säker på att Kisse-Kersi, som bott hela sitt liv tillsammans med otaliga katter, var den rätta att undervisa mig, men där fanns ingen annan. Att närma sig de andra ungdomarna var det svåraste och mest förnedrande jag gjort i hela mitt liv. Mycket värre än när jag inte fick vara med och leka som barn, för då ryckte jag mest på axlarna och gick till gravfältet. Nu var det de levande jag längtade efter, och jag hade ingen aning om hur man betedde sig tillsammans med dem såvida det inte gällde att diskutera kring begravningar. Jag försökte smyga på dem för att se hur de gjorde, vad de pratade om, och fick rykte om mig att vara ännu konstigare än de redan tyckt. ”Du smyger omkring som en osalig ande”, sade en av dem till mig när jag råkade dem i grupp en gång, varpå alla skrattade. Istället för att skratta med åt skämtet och kanske komma med någon kommentar som skulle fått mig mer accepterad, spände jag blicken i honom och sade: ”Ja, jag förstår att just du vet mycket om sådana. Din farfar viskade till mig från sin grav att det var han som i fyllan slog ihjäl sin gammeldräng, och det där stället på ert fina trägolv som knarrar när man går på det, det var där han föll och varje gång du trampar där så trampar du på hans själ.” Det var ju inte det bästa jag kunde säga, det insåg jag så fort jag hade sagt det och svepte iväg med huvudet högt, men jag har alltid varit lite snarstucken när det gäller skämt om mitt yrke eller de döda. Lite bakvänt kanske, jag tror ju inte att de kan tänka eller känna, men ändå tål jag inte att man skojar om dem. Jag kanske inte är så övertygad som jag tror. Nå, det dröjde ett tag innan jag vågade mig på nästa försök till närmande. Jag vill inte gärna prata om det, så jag hoppar över en mängd missförstånd och misslyckade försök och går direkt på försommarnatten som helt ändrade riktning på mitt liv. Det hade varit dans. Inte vårens första, jag hade några svidande lördagkvällar bakom mig då jag bitit ihop och smugit tillbaka hem efter att ha blivit avvisad. Jag brukade sitta en stund på gravfältet innan jag gick till sängs för att samla kraft, men den här kvällen hann jag inte ända hem innan tårarna inte lät sig stängas inne längre. Jag gick in några steg i skogen och grät så att det gjorde ont i magen. Förmodligen var det en sedan länge lagrad sorg och saknad, jag tror faktiskt inte att jag hade blivit kramad sedan mor dog. En uppmuntrande klapp på axeln, det var den starkaste ömhetsbetygelse som männen i min familj var förmögna till. Jag tror att både människor och djur behöver närhet för att må bra, så nu försöker jag ge Sagaliten alla kramar som jag saknade som barn, både för min skulle och för hennes. Man kan leva ganska länge utan att inse att man saknar närhet, men den här kvällen hade jag fått nog. Jag slog armarna om mig själv och brydde mig inte om att försöka gråta tyst. Hade jag gjort det så hade jag kanske fortfarande bott i den där lilla kojan med Mads, men som det var nu hörde Kåre mig. Han var mellanson på en ganska stor gård, och aldrig verkat direkt avvisande mot mig när jag tänker efter. Det är så lätt att dra alla över en kam när man känner att en hel grupp är emot en. Nu satte han sig på knä bredvid mig och tog mig lätt i axeln och undrade hur det var fatt. Överraskad och ovan som jag var vid beröring så reagerade jag som vanligt bakvänt och fräste: ”Ser du inte att jag är ledsen, är du dum i huvudet!” Då strök han mig över håret och frågade mjukt: ”Men varför är du ledsen, Teja?” Det finns vissa delar av kroppen, olika för olika människor har jag under åren lärt mig, som är extra känsliga för beröring. Händer, nacke, knäveck... Jag var tydligen av den sorten som nästan blir lamslagna när någon stryker dem över håret. Jag bara stirrade på honom en lång stund. Sedan kysste jag honom. Det hade låtit bättre att säga att han förförde mig där i skogsbrynet, att han drog fördel av situationen när han tröstade den stackars utstötta dödgrävaren, men så var det inte. Inte var det bara på mitt initiativ heller. Han såg visserligen ganska förvånad ut, men han fortsatte smeka mitt hår och efter några ögonblick kysste han mig tillbaka. Det är svårt att beskriva känslan. Blodet porlade, och det var som om jag för första gången blev medveten om att en levande kropp kan användas till något annat än att arbeta. Jag glömde helt bort att gråta. Hade jag vetat då vad jag vet nu så hade jag tagit det lite lugnare, men jag var inte mycket mer än sexton eller så, och hade som sagt inte haft så mycket kontakt med andra levande människor. Varför han inte sade ifrån vet jag inte och jag har inte velat fråga senare heller. Antingen tyckte han synd om mig, eller så är det inte lätt för en ung man att säga nej till en kvinna när hon klär av sig framför honom. Hursomhelst var det en synnerligen intressant upplevelse, och trots att det blev nästan plågsamt kyligt när gryningen närmade sig så hade ingen av oss bråttom därifrån. Vi sade inte särskilt mycket vill jag minnas, men han kramade om mig innan vi gick åt varsitt håll och den känslan har jag behållit i mitt hjärta. Hela veckan efter levde jag som i en lätt dimma, där jag ibland inte var säker på om detta verkligen hade hänt mig. Mads märkte ingenting, han gick som vanligt i sina egna tankar och muttrade för sig själv. När nästa lördag kom kunde jag inte låta bli att närma mig dansen. Jag gick inte ända fram, men jag såg till att Kåre såg mig. Han såg lite generad ut när han mötte min blick, och då förstod jag att jag inte hade drömt. Varifrån jag fick modet vet jag inte, men jag gjorde ett kast med huvudet åt skogen till och gick därifrån. Jag vände mig om en gång och såg att han följde mig med blicken. Jag satte mig att vänta på samma ställe där jag gråtit en vecka tidigare, och efter en stund kom han, något förlägen. Kanske försökte han säga något, men jag kastade inte bort någon tid på ord. Det där fortsatte vecka efter vecka, och efter ett tag började vi faktiskt prata med varandra också. Vi var ganska fascinerade av varandra, han hade aldrig träffat någon som jag och jag hade ju överhuvudtaget inte träffat någon. Jag tyckte mycket om honom, och jag tror att han tyckte om mig också. Åtminstone vill jag tro det. Kisse-Kersi hade informerat mig om hur barn blev till, men ändå satte jag det inte helt i samband med det jag och Kåre sysslade med på lördagnätterna. Vad jag hade förstått så måste man vara gift för att det skulle bli barn, och det var jag ju inte. Framåt sensommaren fick jag lära mig att man inte alls behöver vara gift, bara att man borde vara det. Själv hade jag förstås ingen aning om varför jag började må så underligt, och inte oroade jag mig över det heller eftersom det hände då och då med vår dåliga mathållning att jag och Mads blev illamående. Det var Kisse-Kersi som talade om det för mig när jag var där en dag för att hjälpa henne koka sylt. Lite överraskad blev jag nog, men inte särskilt upprörd. En av fördelarna med att ha vuxit upp ett par steg utanför samhällets stränga regler. Mads blev däremot alldeles rasande när jag kom hem och lugnt berättade nyheten. Han krävde att få veta vem fadern var, och det föll mig inte in att jag skulle hemlighålla det. Hade jag gjort det, så hade jag sannolikt gjort Kåre hans livs största tjänst. Nu blev den stackaren utsatt för min beskyddande bror. ”För din skull skall jag inte slå ihjäl honom”, väste han mellan tänderna och stegade olycksbådande iväg mot Kåres gård. Rakt in i kvällsvarden. Familjen satt samlad, föräldrar, två bröder, två systrar och ett par barn. På bordet stod en stor gryta som det rykte ur, och det doftade härligt. Jag blev så tagen av den tavlan att jag ett ögonblick glömde bort Mads, som jag hade följt efter. Allas blickar riktades mot oss och jag kunde se att Kåre bleknade en aning. Mads pekade på honom med ett lätt böjt finger, som om han helst hade velat kroka honom och dra honom till sig. ”Du gifter dig med henne”, sade han mycket lågt och intensivt. Han sade inte ”annars”, men det låg i luften. Ibland har det sina fördelar att vara dödgrävare, åtminstone när man är stor och stark och hotfull. Jag har inte samma pondus, jag brukar behöva hota lite mer verbalt om jag blir arg eller vill ha min vilja fram. Det värsta jag har hotat med är nog att begrava någon med en tistel mellan skinkorna. Inte för att jag skulle göra det, ingen större idé när de väl är döda, men jag såg att tanken bet sig fast och det gottade jag mig åt. Men Mads behövde som sagt bara säga sådär, och stå och darra lite lätt som om all hans viljestyrka gick åt till att inte rusa fram och döda mannen som skandaliserat hans syster. Förmodligen var det så också. Jag tyckte inte riktigt att det var läge att berätta att jag hade minst lika mycket ansvar för den här situationen, så jag höll mig bakom Mads och studerade Kåre. När han för ett ögonblick slet sin blick från Mads och mötte min, så log jag och lade huvudet på sned på ett sätt som jag antar såg ganska intagande ut under omständigheterna. Om jag hade varit manipulativ och fått tillfälle att öva in olika gester, så hade jag nog valt den även då. Kåre verkade slappna av en smula och såg Mads stadigt i ögonen. ”Naturligtvis”, sade han. Om jag hade vetat hur mitt liv skulle bli, så hade jag nog tigit om att det var Kåre som var far. Inte för det, jag tyckte som sagt mycket om honom och snällare man skulle jag nog inte kunnat få, men tydligen fick jag hela familjen på köpet och de var inte särskilt förtjusta i sonens val av hustru. Nu var det väl inte hustru han från början valde mig som, men det var ju så det blev med min dumma bror som var tvungen att lägga sig i. Inte passade jag in på en bondgård inte! Jag var van vid att sova länge om morgnarna och att vara uppe till långt in på natten, något som närmast betraktades som en dödssynd i det här andra samhället. Att jag gjorde mer nytta mellan midnatt och timmarna framöver än från gryningen fram till middag togs ingen hänsyn till. Jag var lat helt enkelt. Min oförmåga att laga mat, att sköta djur, att arbeta på en åker – allt var lättja enligt svärmor. Antingen var hon genuint besviken, eller så var hon den svärmorstyp som alltid finner fel på de nya kvinnorna som gör intrång i hennes familj. Svårt att säga eftersom jag verkligen var precis så hopplös som hon sade. Kåre försökte försvara mig så gott han kunde. Han försökte skoja en gång och sade att jag åtminstone var bra på att gräva, men det skulle han inte ha gjort. ”Vill du att jag skall ta mått på dig?” fräste jag. Det var första gången jag såg en glimt av oro i hans blick. Första varningen om att hans hustru kanske inte alltid var så snäll. Den enda i hushållet som jag kom överens med var Kåres äldre syster Sigrid. Hon var änka sedan några år, vilket innebar att jag hade varit med om att begrava hennes make så där hade vi genast ett samtalsämne. Vidare var de två små barnen i huset hennes, och hon hjälpte mig igenom graviditeten, förlossningen och första tiden med min dotter som vi döpte till Saga. Svärmor lät jag knappt komma i närheten. Det var säkert orättvist, men jag ville inte att Sagaliten skulle få höra farmors kritik mot mig. Jag visste inte hur mycket ett så litet barn förstod. Jag visste bara att ingen, ingen skulle få skada henne så länge jag levde. Nu visste jag vad kärlek var. Så starkt, så mäktigt. Att ett så litet knyte kunde framkalla sådana känslor! Jag brydde mig allt mindre om att försöka vara en god hustru och ägnade mig åt det jag tyckte var viktigt. Mitt arv. Jag struntade ofta i sysslorna på gården och tog med Sagaliten till Mads och till gravplatsen. Istället för en liten skallra, hade hon en liten spade som hon bet i. Jag gjorde det nog mest för att reta svärmor. Efter något år var måttet rågat från bådas håll och det blev ett praktfullt gräl. Jag minns inte allt vi sade, men vi var båda mycket uppfinningsrika och gemena. Jag anklagade henne för att ha uppfostrat sina barn dåligt, och menade att om Kåre hade fått lära sig anständighet så hade han aldrig behövt hamna i en situation där han måste gifta sig med någon han inte ens tyckte om, och när Kåre försökte protestera så röt jag åt honom att om inte han hade varit så förbannat snäll och tröstat mig så hade mitt liv inte behövt bli förstört. Å, jag var orättvis, men just då brydde jag mig inte om det. ”Jag sätter aldrig mer min fot i det här huset”, skrek jag, nappade åt mig Sagaliten och rusade därifrån. Rakt till gravplatsen förstås. Saga grät och jag grät. Mads kunde inte undgå att höra oss. ”Är det dags att ångra sig nu”, muttrade han och tog flickan ifrån mig och vyssjade henne. ”Jag ångrar ingenting”, snyftade jag ilsket. Några timmar senare hade jag lugnat ner mig så pass att jag gick tillbaka till gården, utan Saga. Jag stod fast vid att jag inte ville återvända, men jag hade dåligt samvete för det jag sagt till Kåre. Han satt ensam vid brunnen när jag kom och såg ner i marken. Han tittade inte upp när jag kom och satte mig intill honom. ”Jag menade inte allt det där. Förlåt.” Han satt tyst en stund och svarade sedan: ”Det är kanske jag som skall be om förlåtelse. Om jag nu har förstört ditt liv.” Att få det tillbakakastat kändes i magen. ”Det är inte sant”; försökte jag övertyga honom. ”Jag passar bara inte för det här livet, men det är inte ditt fel. Det var jag som inte visste spelreglerna, jag visste inte att du skulle behöva gifta dig med mig.” ”Men det visste jag”, sade han lakoniskt. ”Jag borde inte ha...” Jag avbröt honom: ”Men nu gjorde både du och jag och jag vill inte ha något ogjort, utom de ord jag sade till dig förut. Utan dig hade jag inte haft Sagaliten, jag har dig att tacka för det vackraste i mitt liv. Och du... du är också en källa till glädje. Jag tycker ju om dig. Jag vet bara inte vad du tycker om mig. Kanske är det jag som har förstört ditt liv, din möjlighet att gifta dig med en bra kvinna som kan baka och slå hö.” Då lade han faktiskt armen om mig, denna snälla man. ”Dumheter. En sådan kvinna låter tråkig. Jag har hellre en som kan gräva mig en rejäl grav när jag dör.” Då började jag gråta igen och kurade ihop mig i hans omfamning och kände mig som två år igen. Våra problem löste vi så gott vi kunde genom att vi byggde oss ett eget litet hus på hans familjs ägor. Kåre fortsatte att arbeta med familjen, och jag återgick till att hjälpa Mads som låtsades vara butter men jag tror att han blev glad. Han var så förtjust i Sagaliten, som jag oftast hade med mig eftersom hon var minst ivägen i mitt arbete. Livet var faktiskt ganska behagligt i ett decennium. Jag var mer accepterad i bygden, även om jag inte deltog i det sociala samspelet. Däremot lät jag ofta Sagaliten följa med Sigrid när hon gick på besök, för att hon skulle tas upp i gemenskapen. När hon visade tecken på att hellre vilja leka begravning än matlagning så visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta. Kåre gjorde sitt bästa för att vidga hennes vyer. Han tog henne till djuren och frågade ”Titta på kossan, vad säger kossan?” och fick ett stort leende och svaret ”Ingenting. Kossan död! Grava kossan!” Familjelivet tog slut för fem år sedan. Idylliskt hade det väl inte varit direkt, inte hela tiden. Jag och Mads kan nog låta ganska otäcka när vi sätter igång, och Sagaliten plockade snabbt upp våra talesätt och skämt. Mads var ofta hos oss, och vi älskade att berätta spökhistorier för varandra men jag tror inte att Kåre sov så gott de nätterna. Vi har nämligen ett sätt att tala om de döda som om vi verkligen tror på det vi säger, och att det är faktiska sanningar vi kommer med. Trots att jag vet att Kåre inte är bekväm med tanken på döingar runt knuten, så kunde jag inte låta bli att fortsätta spelet även när Mads gått hem. Kåre kunde fråga: ”Den där kvinnan du talade om, gick hon verkligen omkring med sitt ena öga i handen?”, och istället för att säga att allt bara var påhitt så förstärkte jag allvarligt med: ”Nej, det gjorde hon inte. Hon hade satt det i munnen så att hon skulle ha händerna fria, men det ville jag inte säga när Mads var här för han är lite äckelmagad.” Dagen efter tog Sagaliten ett plommon, skalade det och ritade en pupill med en bit kol, stoppade det i munnen och visade glatt sin far. Stackarn. Nå, vändningen kom när jag blev erbjuden arbete i Glimminge. Eller rättare, jag skaffade mig arbete där. De råkade bli av med sin dödgrävare, hur vill jag inte gå in på men jag vet åtminstone att han är ordentligt begravd. Jag ville gärna ha mitt eget upptagningsområde och prova mina egna vingar, som det heter. Mads var inte glad åt det, och inte Kåre heller. Han hade ju sitt arbete och sin familj i Lillehög och var inte hågad att ge upp allt det för att börja om på nytt, och med vad? Han var bonde, och ville inte bli dräng hos någon. Jag bad så vackert att han åtminstone skulle följa med och titta på byn, om inte annat så för resans skull. Han skulle kunna förena nytta med nöje också, säkert behövdes några nya redskap som var svåra att tillverka i byn och Glimminge var ju en liten köping. Till slut gav han med sig, om än motvilligt. Jag hade nästan redan bestämt mig för att stanna i Glimminge vad han än sade, och det tror jag att han kände på sig. Vid ett vägskäl, lämpligt nog, fann Sagaliten en död fågel. ”Vi måste begrava den!” kungjorde hon och jag höll naturligtvis med. Då såg Kåre på oss en lång, lång stund och sade sedan: ”Jag tar den andra vägen.” Så vände han på klacken och gick. Sedan dess har jag inte sett honom. Glimminge såg inte ut som jag mindes det, men jag fann mig snart tillrätta. Mors släkt accepterade mig genast och vi kom överens om att samarbeta. Men det är inte lätt att försörja sig som ensam dödgrävare, även om Sagaliten hjälper till så mycket hon kan. Jag vill inte gärna erkänna det, men kvinnor orkar inte riktigt lika mycket som män när det gäller tunga plankor och riktigt våt lerjord. Jag hinner inte med allt jag borde för att få ihop de pengar jag behöver. Vore jag ensam så skulle jag nog klara mig bra, men Sagaliten skall aldrig behöva gå hungrig eller trasig. Så jag skaffade mig en alternativ inkomstkälla, som jag inte heller vill prata om. Jag kan bara säga det, att det aldrig hade fungerat om inte Dö-Elof hade hjälpt mig. Han var en ensam gubbe som ansågs lite underlig, och han hade inget emot att bli ännu mer underlig i bybornas ögon genom att låtsas skapa ett onormalt intresse för döden. Han tycker bara att det är roligt när folk pratar om honom. Så vi säger att han ger mig olika morbida uppdrag och betalar mig riktigt bra för dem, medan pengarna egentligen kommer någon helt annanstans ifrån. Ryktet har börjat gå att han har en skatt gömd någonstans, och det tycker han också är roligt. ”Då kommer ungpojkar hit och letar, så då får jag lite sällskap!”skrockar han. Det är en rar gammal gubbe, om jag inte hade honom så skulle jag inte orka med det här dubbelspelet. Någon måste jag berätta allt för. Mor vill jag verkligen inte betunga med sådana hemligheter, och de andra gravarna har nog sina problem. Inte är jag särskilt orolig för att Dö-Elof skall avslöja mig heller. Dels är jag hans enda vän, dels skulle förmodligen ingen tro honom. Visst saknar jag Kåre. Både honom som person och som min man. Jag har ju Sagaliten att krama, men det är inte samma sak. Det är pärlorna i blodet jag saknar. Nog har det funnits stiliga män att kasta blickar på, men någon heder i kroppen har även jag. Har jag nu tvingats att gifta mig för att jag har ett barn med någon, så skall jag vara honom trogen också även om jag aldrig mer träffar honom. Under tiden får jag väl leva mitt liv, ungefär som jag vill ha det. Allt kan man inte få, men jag är nöjd med det jag har.