Tejas sista bikt
Kan jag få tala med dig en stund? Eller snarare, tala till dig. Jag vill inte att du svarar, hör jag din röst så kommer jag att börja gråta igen och det har jag gjort tillräckligt idag. Att det finns så många att ta farväl av! Innan jag flyttade hit hade jag ingen annan familj intill mig än min bror Mads, och förstås Sagaliten och Kåre, och här vimlar det av släktingar som bryr sig om mig och ser till att vi har det bra. Jag är väl en dåre som flyttar ifrån detta, men jag känner att jag måste. Dels vill jag att Sagaliten skall få uppleva att bo i en stad, kanske få utbildning eller åtminstone ett annat arbete. Inte för att det är något som helst fel på det vi har, men jag vill att hon skall ha valet. Jag vill inte att hon skall bli lite underlig, som jag ju vet att jag är. Jag vet nog att det inte är särskilt sunt att ha sina bästa vänner under jord. Sedan vill jag uppriktigt försöka ta upp livet med min man igen, och nu menar jag inte bara de detaljer som jag inte skall plåga dina rodnande öron med nu, utan vardagslivet. Han är en snäll man och han bryr sig verkligen om mig. Sista morgonen han var här hälsade han på mig borta i gamla handelsboden, och när han hörde någon som rörde sig i skogen så grep han om sitt svärd som för att beskydda mig om det behövdes. Beskydda mig! Just då tänkte jag inte över att jag förmodligen skulle kunna skydda honom bättre mot det som kan finnas i dessa skogar, jag blev bara så förundrad över hans gest. Det var väldigt länge sedan någon tog hand om mig. Jag är så van vid att vara ensam om ansvaret för Sagaliten att det aldrig faller mig in att något kan hända mig också.
Men mest flyttar jag för din skull. Jag är ledsen för det jag sade. Att jag älskar dig. Jag trodde verkligen att allt var slut då, att Guds vrede skulle slå oss alla till marken och just då kändes det viktigt att du visste det ty kärlek är en god kraft och egentligen ingenting att skämmas över. Men nu är vi tillbaka i vardagen, och jag kan inte ha det osagt. Du kan låtsas att du inte hörde det, eller försöka glömma bort det, men jag tror att du instinktivt kommer att rygga undan för mig varje gång du ser mig och det skulle jag inte klara av. Det jag känner för dig är något jag aldrig har upplevt förut. Det närmaste är det jag har känt för min dotter, en känsla som växer inifrån och nästan värker i bröstet, en outsäglig lycka över att hon helt enkelt finns till. Kärleken till henne kan jag hantera, jag är hennes mor och det är i sin ordning att jag älskar henne. Jag älskar nog Kåre också, på sätt och vis, men det är helt annorlunda. Jag kan både ha och mista honom. Jag trivs bra i hans närhet men jag klarade mig ganska bra själv. Men jag skulle aldrig klara mig utan dig. Om jag visste att jag aldrig mer fick se dig så vore det som att en vinternatt få veta att solen aldrig mer kommer att värma mitt ansikte. Därför måste jag helt enkelt härifrån. Om jag flyttar till Mittburg så kan jag leva med hoppet om att få höra din röst igen, om jag stannar här så kommer jag att dö inombords.
Jag har inte levt efter Guds alla lagar. Några har jag brutit så pass att jag är rädd för att Nattens Drottning kommer att få en tjänare till så småningom. Jag har inte biktat en bråkdel av allt jag har gjort, och det tänker jag inte göra heller. Men min kärlek är inte mindre värd för det.
Glöm mig inte!
