lajvtexter.blogg.se

Så länge det bara gällde dubbelspel kunde nog Naive klara av situationen. Vara vänlig och trevlig och spela vackert och hävda att hon var fånge hos den otäcke Mikal Nadum, och så lämna över varenda droppe information hon lyckades krama ur de godtrogna idioterna till honom. Och när Arvid kom och hade letat efter henne intensivt i flera veckor var hon nära att hånskratta honom rakt i hans förälskade ansikte, men lyckades behärska sig och spelade på hans vanmakt genom att försöka förmå honom stjäla ett av svärden och ge till Mikal i utbyte mot hennes frihet. Och hur det än blev kände hon att hon inte kunde förlora. Vann Mikal skulle hon också vinna, annars skulle hon följa med Arvid och bli hans hustru och bli försörjd. Ingen skulle tro annat än att det var Mikal som ensam var ansvarig för det som hänt hennes mors familj.

Men så kom Sigurd och slog omkull allt genom att påminna henne om den person hon var förr, och genom att låta påskina att det liv hon längtat efter sedan hon var sjutton faktiskt skulle kunna vara inom räckhåll. Hon började fundera på vem hon egentligen var. Och vem Mikal var. Hans egen plan för att få ett av svärden hade gått om intet, och han hängde nu upp sig helt på att Arvid skulle få tag på ett, och uppmanade Naive att gång på gång försäkra Arvid om hur rädd hon var för Mikal och att Arvid måste göra allt han kunde för att få loss henne. Men själv verkade han inte göra någonting. Och att kräva att hon skulle locka med sig prinsessan ensam ut i skogen, hur tänkte han egentligen? Hon började tappa respekten för honom.

Det som verkligen slog henne ur balans var mötet med Kira. När hon satt i skogen och spelade för sig själv dök hon upp, oerhört lik henne själv, bara oerhört mycket smutsigare. Och med en helt annan hållning. Naive hade svurit på att aldrig mer böja sitt huvud för någon. Hon hade sökt sig till Mikals makt för att nå sina mål. Här stod en avbild av henne själv, som aldrig någonsin hade böjt sitt huvud för någon och aldrig behövt någon annan än sig själv. Mikal drevs av hat, Kira av livet självt. Naive kände hur något rasade inom henne. Hon kände sig lurad, smutsig. Hämnden på modern kändes meningslös. Ett liv med Arvid skulle vara ett liv i lögn. Följa med Sigurd var hon för besudlad för.

Aldrig förr hade hon känt sig så smutsig! Kläderna klibbade fast vid hennes kropp, kläderna han hade givit henne. Och hon kunde fortfarande känna hans smak i sin mun.

Naive spottade på marken hon gick på. Stigen hade hon för länge sedan lämnat, hon var inte på väg någon annanstans än bort. Bort från Mikal, bort från allt hat och hennes egen falskhet. Allt kring henne genomsyrades av negativ energi. Hon stannade till ett kort ögonblick för att ta av sig skorna som hon kastade så långt ifrån sig som möjligt. Benkläderna gick samma väg. Klänningen skar hon helt sonika av sig och kände knappt att hon samtidigt tillfogade sig själv djupa sår. Hennes förtvivlan var för stor för att ge utrymme för andra känslor. Befriad från de besudlade kläderna fortsatte hon rakt in i skogen tills hon stoppades av en djup ravin. Hon stod en kort stund på kanten av den och såg ner. Kanske skulle hon överleva fallet, kanske inte. Det spelade ingen roll. På något sätt måste hon bli ren.

Efter ett par timmars sömn gav sig Naive av ifrån Tistelhem. Gården sjöd försiktigt av ett mumlande liv, efter en sådan bröllopsfest verkade det omöjligt till och med för huset självt att komma till ro. I köket låg dofterna kvar av den storslagna middag som Naive då inte kunnat få ner en bit av, men av resterna lagade hon nu till en rejäl matsäck som hon stoppade ner i sin packning. Det var inte mycket hon hade att bära, harpan hade hon måst sälja i Madel och mandon vägde inte mycket. Den, en flöjt och kläderna hon bar var allt hon ägde. Att bördan var så lätt hade hon sin mor att tacka för.

Mor...

Naive bet ihop och grep hårdare om sitt lilla färdknyte när hon skyndade ut från gården. Hennes mor hade svikit henne, förrått henne till den grad att Naives vrede blandats med förundran. Varför? Varför hade mor gjort henne detta?

Färden till morbroderns gård, där mor enligt ryktena befann sig nu, tog inte lång tid. Ett långt stycke fick hon åka med en kringresande hovslagare mot att hon låtsades lyssna på hans oändliga berättelser om berömdheter och kungligheter vars hästar han skött om. Mannen verkade fast övertygad om att han var en av de viktigaste personerna i världen, och Naive kände en tagg av avund. Vem var hon viktig för? Hon tryckte snabbt undan den känslan och tackade hovslagaren för skjutsen. Hon hade aldrig förut hängivit sig åt självömkan och hade sannerligen inte råd att börja med det nu.

Naive misstänkte att modern hade talat lika illa om henne i sin brors hem som hon gjort i Madel, och hon ville egentligen inte ge sig tillkänna. Medan hon funderade över hur hon skulle göra, med blicken på gården som inte låg långt borta, passerades hon av en liten flicka som bar på ett par ostar. Naive kallade henne tillbaka.

-Skall du till gården där? frågade hon och pekade.

Flickan nickade och såg lite avvaktande ut.

-Vill du ta med ett bud från mig? Om du har ett svar med tillbaka så skall du få någonting av mig.

Blicken ljusnade och flickan nickade igen.

Så Naive lät hälsa att Belina hade besök. Inte mer än så, hon ville inte nämna sitt namn men hoppades att modern skulle förstå eller bli så pass nyfiken att hon kom ändå.

Länge fick hon vänta innan flickan kom tillbaka.

-Hon sade att Ni skulle gå in i skogsdungen där och vänta på henne, sade hon och tittade förväntansfullt på Naive, som mycket motvilligt räckte henne det vackra halsbandet med fruktkärnan som hon fått av Arvid. Det var det enda hon hade att ge bort, förutom det andra halsbandet med stenen, men i det vilade en beskyddande besvärjelse och hon hade sökt tröst i det i nästan tio år nu så det tänkte hon inte skiljas ifrån med mindre än att någon tog det ifrån henne med våld. Men flickan blev glad över gåvan och hängde genast smycket om sin hals.

Naive satte sig på en omkullfallen trädstam i dungen och väntade. Detta kändes som hennes ödestimme. Hon hade ingenstans att ta vägen, ingen riktning alls på sitt liv. Mötet med modern måste ge henne ny drivkraft, det måste det ty hon var tom. Vreden hade tagit henne så här långt men nu var till och med den slut.

Redan på långt håll såg hon sin mor. Välklädd med konstfullt uppsatt hår, men med den smygande gången hon lagt sig till med i Madel för att undvika att dra uppmärksamheten till sig utan att förstå att just det fick folk att titta till en extra gång på henne.

-Vad gör du här? gnällde modern så fort hon var inom hörhåll. Naive väntade tills hon kommit ända fram.

-Varför gjorde du det? frågade hon och försökte hålla rösten så lugn som möjligt.

-För att du övergav mig! högg modern genast tilbaka.

-Jag arbetade!

-Du var ute och roade dig! Med han, den där! Hur tror du att jag någonsin skall kunna vinna något anseende tillbaka om du reser världen runt och... horar!

Vreden började återvända till Naives ådror.

-Så allt det här är för att du skall få bättre anseende?

-Jag förtjänar det! Som du har behandlat mig. Hållit mig inlåst i en liten skrubb i alla år! Varit som en kvarnsten om halsen på mig, det är vad du har varit. Utan dig hade jag kunnat återvända till min man och min älskade son.

-De ville inte ha dig nu, eller hur? pressade Naive fram mellan sammanbitna tänder.

-Nej, för att de kände till dig! För att du har dragit skam över mig.

-Tror du på det där själv?

-Allt är ditt fel, fortsatte modern. Jag har gjort allt för dig. Jag älskade verkligen din far, men för din skull lämnade jag honom.

-För att han inte skulle slå ihjäl oss, ja! skrek Naive. Du har ju berättat hur det var!

-Du vet ingenting om hur det var! Jag lämnade din syster också för att få dig i säkerhet.

-Så du har övergivit alla dina barn.

-Inte dig. Men jag önskar att jag hade gjort det, vid alla gudar vad jag önskar att jag satt ut dig att dö!

Vid de orden vek vreden undan inför en förlamande kyla som tycktes få Naives hjärta att sluta slå. Hon satt tyst en lång stund med armarna om de uppdragna knäna som hon lutade hakan mot. Modern blängde på henne, full av bitterhet. Till slut bröt Naive tystnaden.

-Vet du mor, sade hon nästan eftertänksamt. En dag kommer du att behöva min hjälp. Det kommer inte att finnas någon annan i hela världen som du kan vända dig till och du skall kräla framför mina fötter. Men jag skall förneka dig. Det blir min hämnd.

Naives mor stod ett par sekunder och stirrade på sin dotter med vidöppna ögon. Så vände hon om och flydde.

En dag skall ingen mer kommendera mig. De jag möter på en smal väg skall vika undan av respekt. En dag skall alla böja sina nackar bara de hör mitt namn.

Med ett egendomligt leende vilande i ögonen började Naive sin vandring. Vart hon gick spelade ingen roll. Hennes vilja skulle leda henne rätt.

Borta.

Naive visste inte vad hon hade väntat sig när hon återvände till sitt hem, det lilla rummet hon delade med modern i bagargränden. Hon hade förberett sig på det värsta, att modern hade gjort allvar av sina hot att taga sig av daga om Naive reste. En liten del av henne önskade nästan att det var så. Men detta! Nu förstod hon att det hon trodde varit det värsta hade varit en välsignelse jämfört med detta.

Bagaren de hyrde av hade huggit tag i henne med mjöliga händer när hon kommit.

-Jag hoppas verkligen att du har två månaders hyra till mig! hade han morrat. Käringen var bara borta en dag, och en massa bröd hade hon stulit så det får du banne mig också ersätta.

Naive hade inte svarat utan slitit sig loss och skyndat in till rummet.

Det var absolut tomt. Den väggfasta britsen var det enda som fanns kvar.

Allt hon ägde var det hon bar på. Alla besparingar, vartenda litet penningstycke hon lyckats lägga undan var borta liksom flera av instrumenten som hon inte fått med sig. Som väl var hade hon haft harpan på resan. Hon grep ett fastare tag om den och bet ihop tänderna än mer så att det kändes som om de skulle krossas.

Vad nu? Vad skulle hon göra nu? Hon hade ett arbete som väntade, hon måste bege sig redan imorgon, men hur skulle hon klara sig dit utan möjlighet att köpa sig mat?

Omedvetet hade hon styrt stegen till sin andra fasta punkt i staden, tavernan Djupa Stopet där värden fungerade som ett slags agent för henne. Hon ville inte att någon skulle veta hur eländigt hon bodde, så hon föredrog att ha basen för sitt kontaktnät här.

-Stanna en stund till!

-Nej, jag måste gå.

Han grep tag i hennes arm och försökte dra henne tillbaka till sängen.

-Snälla, stanna!

-Jag sade nej!

Naive ryckte åt sig armen och gav mannen i sängen en blick fylld av stilla vrede. Sådana här uppträdande avskydde hon. Ännu hade det inte hänt att någon verkligen hade hållit henne kvar mot hennes vilja, men hon var rädd för att den dagen inte var långt borta. Ändå fortsatte hon. Hennes mor anklagade henne för att spela för högt. Kunde hon inte bara skaffa sig en trevlig man och slå sig till ro med honom? Nej, det kunde hon inte. Det fanns något inom henne, en rastlöshet, och trots avskyn en tyst tillfredsställelse när någon bad henne stanna.

-Du har någon annan, eller hur, muttrade mannen och betraktade bistert när Naive klädde sig.

Moderns visdomsord ekade: ”Slingra dig som en såpad orm, men ljug bara om det blir absolut nödvändigt.”

-Om ”någon annan” frågade mig, skulle du då vilja att jag berättade om dig?

Mannen mulnade än mer. Naive satte sig på sängkanten och kysste honom lätt.

-Och om din hustru frågar, berättar du om mig då? Nej tack! Är du inte nöjd med det du har, så...

Hon ryckte likgiltigt på axlarna. Den här mannen kunde hon både ha och mista.Och även om hon velat ha kvar honom så hade hon vid det här laget insett att ett likgiltigt hot om att avsluta ett förhållande var bästa sättet att hålla fast vid det.

-Nöjd? Om det inte hade varit för dig...

-...Så?

-Så hade jag inte stått ut. Min hustru verkar hata mig, min far föraktar mig och min bror är hela tiden på mig om de där transporterna.

Försiktigt nu!

-Jag trodde att det hade ordnat sig med dem?

-Jag också, men i sista stund backade helt fel person ur och drog med sig resten.

-Är det därför du är så nervös?

-Syns det?

-Jag känner dig.

-Ja. Det gör du. Du är den enda jag kan prata med, vet du det?

Jo, det visste hon.

I början gällde det ren överlevnad. Var man kunde få tag på gammalt bröd eller kött billigt, vilket värdshus som gav en liten flicka en bit kvarlämnad mat om hon skrubbade golvet och vilka rika hushåll som till och med betalade en slant för att få ärenden uträttade. Alltid och överallt gällde det att lyssna. Lyssna och ta till sig allt som sades, inte vifta bort något som osannolikt förrän man noga kontrollerat det sagda. De andra barnen drev med henne och kallade henne Na-ive, skrattade och frågade om hon trodde på allt man sade till henne. Naive bara log mot dem och lät dem tro vad de ville samtidigt som hon gjorde anteckningar i huvudet om vem som oftast ljög för henne. Hon trodde inte alls på allt de sade, men hon lyssnade till det. Man kan lära sig mycket av lögner också. Framför allt kan man lära sig mycket om människor.

Naives mor var en adelsdam, undangömd i ett litet rum i skräddarnas gränd där hon satt och broderade vackra bonader som skräddaren sålde till andra adelsdamer. Hon gick aldrig ut annat än på den lilla inhägnade bakgården och träffade inga andra än Naive och deras hyresvärd. Historien bakom detta var tragisk, och förmodligen romantisk också antog Naive som inte hade något medfött sinne för romantik men som hade lyssnat sig till en bra bild. Modern hade varit gift en gång och hade en stolt ställning i samhället. En son hade hon och allt var som det skulle tills Naives far dök upp. Han var en av landets skickligaste barder, tillika en av landets skickligaste förförare som innehade landets hetsigaste temperament. Kombinationen hade varit förödande för den fortfarande unga och ganska uttråkade adelsfrun. Hennes make ertappade dem på bar gärning - ”och tro mig, gumman, barare än så kan ingen gärning bli” - och högg i raseri av barden hans högra hand. Där kunde historien ha slutat för moderns del, om hon hade stannat och tiggt om förlåtelse, men hos barden rymdes en omättlig hämndgirighet. Han förmådde Naives mor att ta med så mycket av värde hon kunde bära och följa honom bort från staden.

Naive hade hört historien många gånger. Modern hade ingen annan att tala med. Hade det varit någon annan som berättat så hade Naive suttit tyst eftersom tystnad ofta genererar mer information än frågor, men modern var ingen hon behövde locka hemligheter ur så nästan varje gång historien berättades utbrast Naive vid denna punkt:

-Men hur kunde du vara så dum, mor!

-Passionen gör en dum, gumman. Minns det. Din far använde sin kropp som ett vapen. Han hade ett sätt att röra sig som än idag gör mig alldeles vek när jag tänker på det. Det spelade ingen roll att han behandlade mig illa. Jag saknar honom, kan du då förstå hur dum man blir? Kärleken kan nog vara fin, det vill jag tro på, men vad du än gör så lova mig att du blir herre över dina passioner! Och lova mig att du lär dig behärska ditt temperament. Du har så mycket av din far i dig. Och din morfar. Du är inte i rätt position i samhället för att vara så stolt som du är.

Stolt. Jo, nog var hon det i hjärtat. Även om hon försökte skyla över det med en vänlig ödmjukhet så lyste kärnan igenom, och trots moderns varning var Naive övertygad om att det var stoltheten som givit henne allt hon hade idag. Äran i att utföra det minsta av ärenden på bästa sätt gav henne som barn allt fler uppdrag. Hon blev inbjuden i köken och fick både pengar och en bit mat och kunde på så sätt spara på de betungande matutgifterna. De betalade ingen hyra för rummet de delade, Naive lyssnade sig till att hennes morfar betalade skräddaren både för rummet och för att hålla tyst om sina inneboende. Naive fick komma och gå som hon ville, men hennes mor var alltför känd för att få visa sig ute. Hon hade dragit nog med vanära över familjerna som det var, och hon skulle enbart vara tacksam för att han överhuvudtaget kändes vid henne när hon kom och sökte hjälp med magen i vädret. Och tacksam var hon. Skräddaren också tydligen, ty ingenting läckte ut. Naive satt ofta i köket i moderns makes hus och lyssnade till pratet, och aldrig sades det att den förlupna hustrun skulle kunna finnas i staden.

Barden talades det desto mer om, framför allt i det köket. När Naive var omkring fem år hade det gått sju år sedan den våldsamma scenen med hennes föräldrar och moderns make, och en sådan man och en sådan historia var för bra för att glömmas så snabbt. Kvinnorna som mindes honom suckade trånande, och de yngre kvinnorna skapade sig en egen bild av honom och suckade åt den.

En av de äldre pigorna tittade en dag på Naive med koncentrerat rynkade ögonbryn.

-Banne mig om du inte är lik honom. Titta här, flickor! Visst är hon lik honom?

Naive drog sig så långt tillbaka hon kunde på stolen och försökte att inte rodna. Hon var inte gammal men hade redan hört historien i stora drag och anade att det vore slut med hennes dagar i frihet om sanningen kom fram. En annan replik räddade henne:

-Undrar om hon också kan sjunga.

Det kunde hon. Hon sjöng för dem resten av eftermiddagen och började där och då sin karriär i faderns fotspår.

När Naive var femton år dog hennes morfar och det uppdagades hur mycket han hade betalat skräddaren, och då denne ansåg att rummet var värt precis så mycket så tvingades Naive finna en annan bostad åt sig och modern. Det enda hon kunde hitta som de eventuellt kunde ha råd med var en skrubb i Bagargränd där inte mer än en brits och ett par pallar fick rum. Modern hade blivit folkskygg under de instängda åren och satt inne och broderade hela dagarna. Hennes syn började försämras och arbetet gick allt långsammare, så trots att de nu fick mycket bättre betalt för bonaderna så blev det inte mer pengar över. Naive svor inom sig när hon låg hopkurad på fällen på golvet och plågades av doften av nybakat bröd som väckte hennes sällan stillade hunger till liv. Hon var värd så mycket mer än detta! Skulle hon behöva betala av på moderns skuld i resten av sitt liv?

Det var till slut musiken som ledde henne till en drägligare tillvaro. Alltsedan den gången hon som liten började sjunga hade hon utvecklat sin musikalitet. Modern hade inte tyckt det minsta om det och förbjöd Naive att sjunga hemma, men överallt annars var det uppskattat och strax efter flytten fick hon sitt första uppdrag i högre kretsar, faktiskt på en fest som hennes halvbror höll för några av sina vänner, och i samband med det de första skamliga förslagen som hon avböjde med väl dold indignation. Hon berättade det för modern när hon kom hem.

-Sade jag inte åt dig att hålla dig ifrån musiken? fräste hon. Har du ingenting lärt av min historia? Din far satte barn på mig omedelbart så att det skulle vara omöjligt för mig att återvända utan att skämma ut min familj. Vill du utnyttja musiken på samma sätt som han? Förvrida huvudet på män och locka dem från hem och familj och vett och sans?

Naive satt tyst en stund.

-Mor, väntade du inte mig när du flydde?

-Det har jag ju berättat. Varfšr tror du annars vi hamnade hos den där förfärliga skräddaren?

-Bodde du inte med min far i två år?

-Det vet du ju. Vad har det med saken att göra?

-Och han satte barn på mor omedelbart? Det har du inte berättat.

Modern bleknade.

-Hitta inte på någon historia nu, mor! Jag skulle se om du ljög för mig.

-Nej, jag skall inte ljuga för dig, suckade hon och slöt ögonen. Du är inte min första dotter. Jag fick inte med mig henne. Två barn har jag avstått för hans skull. Jag vill inte att det skall hända dig någonting.

-Jag har alltså en syster också

.-Hon måste vara död för länge sedan. Om er far fortsatte att supa lika hårt som han gjorde då så måste han ha dött ganska snart, och hur skulle en liten flicka kunna överleva ensam i skogen? Jag vill tro att hon är död. Mina skuldkänslor räcker bara för min son.

-Han verkade ha det bra såvitt jag kunde se. Sluta tänk på det och försök i stället glädjas åt att vi kan äta hyggligt ett tag framöver!

-Det måste finnas bättre sätt för dig att tjäna pengar.

-Kanske det. Men det är det här jag är bra på.

Naives envisa vägran att gå till sängs med någon och hennes ständiga avböjande av vinet som bjöds gav henne ett rykte som var bättre än många av hennes kollegors. Hon blev erbjuden att bo periodvis hos olika familjer och såg sin chans att komma ifrån den alltmer missnöjda modern och att få äta sig mätt och sova i en riktig bädd. Hälften av betalningen krävde hon då alltid i förskott och gav till modern. Första gången det hände blev modern dödsförskräckt över att tvingas ut bland folk, men med tiden vande hon sig och fann till och med nöje i att kunna fungera som en social människa igen. Ingen kunde längre känna igen henne, åtminstone inte i de kvarter hon numera rörde sig i. Och för första gången kunde hon erkänna Naive som sin dotter. Hon kunde stolt handla sina grönsaker och förkunna att hennes dotter minsann kunde försörja henne. Grannarna log mest åt henne, att se någon så lycklig över att kunna köpa sig ett par kålrötter gav inte upphov till något illvilligt skvaller om vad den där dottern egentligen försörjde dem på. Tvärtom fick Naive ett gott rykte även bland dem. Att ta hand om sin mor var hedervärt. Att inte tjäna mer pengar än någon annan var också hedervärt.

Hur hamnade hon då i detta, frågade hon sig när hon äntligen lyckats slita sig loss från mannen som beklagade sig över sin miserabla hemsituation. Omkring tjugofem år måste hon vara, kanske något mer. Ett gott rykte hade hon fortfarande. Hon drack fortfarande aldrig vin, aldrig någonsin, och ingen kunde säga att de fått henne i säng vid första försöket. Inte andra heller. Och förhoppningsvis kunde de hon inlett förhållanden med hålla tyst om det. Henne veterligt visste ingen av dem om varandra och det var så hon ville ha det. Hon var alltid glad och trevlig, ställlde aldrig några krav och lyssnade gärna. Mycket gärna. Män säger så intressanta saker till nakna flickor. Om transporter, om krigsplaner, om politik. Det upptäckte hon redan den gången hon bröt sitt celibat, när hon av ren nyfikenhet gav efter för en ung adelsman som hon tyckte riktigt bra om. Lusten att samla information om allt väcktes på nytt i henne. Hon måste se baksidan av myntet, måste se det i alla belysningar. Än så länge gjorde hon inget med informationen hon lagrade, men hon var övertygad om att det i dessa oroliga tider skulle komma en dag då hon var tacksam över sitt vetande. Och under tiden levde hon ett ganska gott liv. Hon tyckte om alla män hon hade förhållanden med även om mannen hon träffat idag började bli något påfrestande. Hon hade än så länge blivit förskonad från både passionen och den djupare kärleken och det var alltid någon som såg till att hon fick mat och kläder. För att inte riskera att ta något för givet sov hon hos sin mor då och då. Modern grälade fortfarande på henne ibland, mest för sakens skull, men då visste hon inte vilka männen var som dottern umgicks med. Bara att det var mer än en.

Naive hade svårt att dölja sin irritation när hon hälsade på modern den dagen. Det kostade på att tygla sitt temperament och att alltid, alltid vara den som lyssnade. Hon skulle behöva någon som lyssnade på henne, men hon ville absolut inte utse modern till sin förtrogna och någon annan litade hon inte på även om hon hade fått gott om kamrater under årens lopp. Alla tycker om någon som lyssnar på en.

-Hur är det fatt? undrade modern.

-Å, det är bara en som är så envis.

-Se upp så att han inte blir kär i dig.

Naive skakade på huvudet åt sådant nonsens. Hon hade aldrig varit riktigt kär och kunde inte förstå hur någon då kunde bli kär i henne.

-Jag menar allvar, gumman. Du skall inte leka med dem sådär.

-Leker? Tror du jag leker med dem?

-Så, lugna dig!

-Jag kan inte förstå hur du kan med att kritisera mig. Vad hade det blivit av dig om du inte haft mig?

-Våga inte tala så till mig som har givit dig livet!

-Och det säger du som om det vore något bra? Som om det vore nog? Vartenda steg i livet har jag tagit själv, och inte har du väl blivit hungrigare av det trots att du alltid kritiserat mig?

-Jag har väl aldrig kritiserat dig.

-Driver du med mig?

-Du vet ju att jag är stolt över dig.

-Nej mor, det vet jag inte. Den enda stoltheten jag sett i dina ögon är när du talar om din son, och i ögonen på de män som tror att de är utvalda.

Naive hejdade sig, förskräckt över vad hon just sagt. Var det så det var?

Hon lämnade modern trots hennes protester. Hon måste tänka. Lurade hon sig själv? Inbillade hon sig bara att det var informationen hon ville åt? Var det kanske i sället uppskattningen? Var det den sanna anledningen till att hon inte kunde nöja sig med en man?

En ny mening med livet, hur skaffade man sig det?

Första gången jag själv reflekterade över mitt nedärvda minne var jag inte mer än ett par-tre år. Jag började tala tidigt säger mor, och hittade på långa sagor som jag berättade för vem som än ville lyssna. Den här dagen hände något som inte alla människor får uppleva under sin levnad: Det snöade. Mor svepte in mig i flera lager filtar och gick ut med mig på terrassen.

-Ser du, Ana? andades hon i respektfull förundran. Det är snö. Min far berättade att det snöade en gång då han var ung, men jag trodde han skojade med mig. Vita flingor från himlen, vem kan väl tro på sådant?

Snöfallet varade bara någon halvtimme och övergick så till regn. Men under den tiden himlen hade varit vit av stora, mjuka snöflingor rasade minnena över mig och jag började gråta.

-Jag vill inte snöa inne igen! snyftade jag och kände hur jag frös inifrån.

Mor tittade förvånat på mig.

-Vad pratar du för tokheter, liten?

-Det blir kallt och mörkt och man kan inte öppna dörren och veden tar slut så att vi måste elda upp bordet och bänkarna och maten tar slut och alla utom jag och far dör.

-Vad du hittar på! Så mycket snö kan det aldrig bli.

-Hela världen blir täckt av snö, mor! Träden är bara vita höga statyer och...

Jag försökte finna ord. Jag ville berätta om den snöklädda skogen, men saknade ord. Här i Corsa finns bara små trädgrupperingar och det täckte inte alls det jag ville berätta. Så jag slog om till ett helt annat språk som passade mycket bättre. Där fanns tjugo olika ord för snö, och exakta beskrivningar av hur olika former av snö betedde sig. I mors språk behövs inget annat ord än bara ”snö”. Jag berättade för mor om hur vinterstormen hade överraskat oss, hur vi inte hade hunnit lägga upp ett ordentligt förråd och hur förtvivlan grep oss när vi försökte hålla värmen genom att hålla oss så tätt intill varandra vi kunde. Sorgen över mina syskon som inte klarade påfrestningarna, över min mor som offrade sina sista klädesplagg på mig. Så slog jag tydligen över till ett för min mor begripligt språk, ty det enda hon förstod var när jag bad henne att inte frysa ihjäl igen.

Mor bäddade genast ned mig i sängen i tron att jag blivit nedkyld av snön och börjat yra. När far kom hem på kvällen lade han handen på min panna och frågade hur jag mådde. Fysiskt sett var det förstås inget fel på mig, men hela eftermiddagen hade jag försökt få klarhet i det som virvlade runt i huvudet på mig. En sak kunde jag inte förstå. Jag hade varit äldst av mina syskon, hade hjälpt till att sköta om dem och visste att jag utan vidare kunnat lyfta upp någon som var större än vad jag var nu.

-Far, hur blev jag så liten? frågade jag.

Han förstod inte alls vad jag menade, han som alltid brukade säga att jag växte så snabbt att han nästan kunde se skillnad från dag till dag. Och jag kunde inte förklara.

Annorlunda är ett begrepp jag inte gärna använder. Det säger egentligen ingenting. ”Du är inte som jag.” Nej, vem är det? Ändå finns det en önskan hos människor att sortera in och sortera bort. Jag tror att de i min omgivning blev lättade när de tyckte sig kunna klassa mig som annorlunda. Så länge jag bara hade ovanligt livlig fantasi var jag obekväm, jag passade inte riktigt in samtidigt som jag inte heller kunde ställas utanför. Men med tiden samlades bevisen på en sådan oemotsäglig hög att jag kunde definieras. Jag hade alls ingen känsla av att vara udda, för mig var det ju naturligt att snabbt finna lösningar på problemen som mina lärare ställde mig inför, och att första gången jag undervisades i division förkasta systemet som lagts framför mig och visa på ett smidigare. Största delen av min undervisning gick ut på att lärarna hjälpte mig minnas något jag bara verkade ha glömt. Men ibland kom de med nya saker, och jag minns hur spännande jag tyckte att det var samtidigt som jag var förundrad. Hela landets historia var ny för mig.

-Varför minns jag inte det här? frågade jag min lärare.

-För att det här är första gången jag berättar det! fräste han tillbaka.

Men det stämde inte. Jag hade kunskap lagrad i mig som bara behövde en yttre faktor för att aktiveras. Jag kunde se i ögonvitorna på människor vad som fattades dem när de inte mådde bra. Mina trådar blev jämna och tunna som spindelväv redan första gången jag spann. Jag fann nya kryddor till min mors örtagård bland det hon kallade ogräs. Och människor var rädda för mig. Jag kunde inte hantera alla intryck, visste inte vad jag borde veta och vad jag borde hålla tyst om. Än idag händer det att jag förbluffar folk, som när jag svarar sjömän på en ålderdomlig variant av deras modersmål, men nu har jag en giltig förklaring beredd. Jag kan alltid hävda att jag studerat skrifterna i templet.

Templet kom jag till när jag var nio år. Det var en av mina föräldrars middagsbekanta som fick mig att förstå var det var jag hörde hemma. Han hade studerat i templet i över halva sitt liv, och ägnat mycket tid åt de gamla skrifterna. Han ryckte mig vänligt i ena flätan och sade:

-Jaså, här har vi familjens lilla månstråle

Någonting klickade till i mig, och hjärtat började slå hårdare.

-Nja, vi kallar henne allt för vår lilla solstråle, skrattade far och drog mig i den andra flätan.

-Jaså? Annars betyder Na måne på det gamla språket.

Där föll det på plats!

-Då följer jag dig tillbaka till templet i kväll, sade jag lugnt.

-Ana! utbrast far. Vad är det för dumheter! Och är det så vi har lärt dig att tilltala vuxna?

-Jag är äldre än han, far, sade jag otåligt, och nu går jag och packar.

-Går till sängs är vad du gör! Skämma ut oss på det här sättet!

Men vår gäst såg allvarligt på mig.

-Förklara vad du menar, Ana! uppmanade han och höjde en tystande hand mot far som ville komma med ursäkter.

-Mångudinnan, sade jag som om det vore en självklarhet. Det är ju henne jag tillhör. Det var tur att du kom och hämtade mig.

-Hur vet du att du tillhör henne?

-Allt faller på plats.

-Hur menar du?

Hur skulle jag kunna förklara det? I mitt huvud fullkomligt rasslade det av minnen och information, och i mitt bröst sprängde en värkande lättnad.

-Allt i mitt huvud. Det är där jag kan sortera det. Det måste sorteras på något sätt, jag har inte tid att gå här och vara ostrukturerad längre! Far, bevisa att du varit värdig att fostra mig så här långt och gör inte det här mer obehagligt än det behöver vara.

De lät mig fara. Vad skulle de annars ha gjort? Och en prästinneutbildning var inte att förakta ens i vårt samhällsstånd, så min flytt behövde inte motiveras. Snarare var det nog så att de flesta i hushållet var lättade över att jag flyttade. Särskilt mina lärare, som nu kunde ägna sig åt mina småsyskon som inte ifrågasatte deras kunskap eller metoder. Men om jag hade trott att det skulle bli bättre för mig i templet så fick jag tänka om. På ett sätt var det en stor avlastning, ty jag visste med full säkerhet att det var här jag hörde hemma. Jag var speciellt utvald av gudinnan, till vad visste jag ännu inte.

Naturligtvis blev jag inte populär i templet, denna vackra byggnad i en marmor som polerats så slät att den nästan verkar självlysande i hennes sken om natten. Det är aldrig lätt att komma utifrån och veta sig vara en utvald, åtminstone inte om man beter sig som jag gjorde, och fortfarande gör. Jag vet varför jag är här, jag vet till en viss del vad jag skall göra och jag blir irriterad när någon vill binda mig till regler jag inte anser gäller för mig. Jag försöker anpassa mig så gott jag kan, och tänker att det är priset jag måste betala. Kräver de en högtidlig ceremoni vid fullmåne så får jag finna mig i att ställa upp på den. Jag försöker tänka på det som mina föräldrars vän, Arman, sade till mig när jag var som otåligast: ”Du behöver inte allt det här, Ana, men andra människor gör det. Du är här för att tjäna dem lika mycket som gudinnan.”

Arman är en människa som har underlättat mitt liv betydligt. Vissa ögonblick är jag förmäten nog att tro att gudinnan sänt honom i min väg enbart för att underlätta för mig, men så är det förstås inte. Han har mycket att ge även åt resten av världen. Han är en av läkarna som är kopplade till templet, och jag tröttnar aldrig på att lyssna till hans idéer. Där jag präglas av en otålighet och rastlöshet, vilar han lugnt med händerna i kors och låter mig rasa innan han med ett par ord får mig att se saker från ett annat håll. Man kan säga att han har varit min länk till människorna utanför den religiösa världen. Jag har ofta assisterat honom vid operationer eftersom kirurgi saknas bland mina erfarenheter, och har fått träffa patienterna både före och efter ingreppen och på så sätt fått ta del av ett för mig annorlunda Corsa. De rika, som mina föräldrar, bjuder läkarna till sina hem vid behov. Till templet kommer alla som vill ha hjälp. De sitter utanför östra porten varje morgon, en del invirade i obeskrivligt smutsiga trasor, och väntar stilla på hjälp. Det ingick i vår utbildning från första början att konfronteras med de delarna av livet. Tre gånger om dagen, oftare om det var riktigt varmt, såg vi till att alla som väntade fick friskt vatten att dricka. Vi hjälpte till att byta bandage, att blanda till läkande salvor av fett och honung, och ju längre vi kom i vår utbildning, desto större ansvar fick vi. Det var inte meningen att vi alla skulle bli läkare förstås, men som prästinna måste man ha de basala kunskaperna i hur liv och död och läkning fungerar. Läkekonsten fascinerar mig oerhört, och jag känner att jag skulle vilja ägna en stor del av detta liv åt att lära mig så mycket jag kan, nu när jag har förutsättningar för det.

Förutom att undervisa mig så hjälper även Arman mig att hålla någon form av balans. Jag vill så mycket. Jag har så mycket att ge samtidigt som det finns så mycket jag måste lära mig. Arman brukar säga att om det är någon som har tid så är det väl jag, men riktigt så är det inte. Det är bara i detta liv jag är Ana. Det är som om min själ delas mellan gudinnan, den delen som verkar ha lagrat alla dessa minnen, och någonting i detta där jag finner mig själv. När jag känner mig för splittrad är det Arman jag söker upp. Han tar mina händer i sina och håller dem bara där en stund, och bara det får min puls att sjunka. Annars är beröring ovanlig här, något jag har svårt för att förstå. Särskilt i helandet är beröring en viktig del, den kunskapen har jag nedärvd men har inte fått gehör för här. Inte ens Arman lyssnar på mig på den punkten. Han menar att ömsint beröring är något som bara hör hemma i ett förhållande mellan en man och en hustru, och att man inte skall släppa de sjuka inpå sig på det sättet. Det strider mot alla mina instinkter, men jag har tvingats acceptera det eftersom detta även är de hjälpsökandes inställning. Åtminstone de som är vuxna. Barnen gör jag som jag vill med.

Människorna inom templet är som sagt av ett annat slag än de utanför. Här har vi andra saker att koncentrera oss på än hur skörden skall bli, eller hur höga tullarna i hamnen är. Det är därför jag försöker lyssna så mycket jag kan till dem vi behandlar. Vi skall vara länken mellan människorna och gudinnan, vi skall inte bara dra oss undan i stum beundran av henne och tro att vi på det sättet behagar henne! Eller, alla gudar förbjude, tro att vi är högre stående varelser för att vi har fått privilegiet att leva det här livet. Tyvärr finns det sådana. De irriterar mig. Jag borde väl vara lugn och ha överseende med deras later, men jag kan inte hjälpa det. Jag är ju inte mer än människa jag heller, trots alla förmåner jag utrustats med.

Redan när jag flyttade hit kände jag av illviljan som var riktad åt mitt håll. Där fanns nämligen en annan flicka, något äldre än jag, som ansåg sig vara utvald av gudinnan. Det kanske hon var, det kan inte jag säga något om, men vi hade helt olika sätt att hantera det på. Jag kan tyvärr inte säga att mitt var bättre, men nog var det ärligare. Jag tog, och tar, det jag anser mig behöva, och känner inte att jag behöver få någon bekräftelse från någon. Lyni gick på den ödmjuka linjen, och var den osynliga ledaren bland flickorna i gruppen jag hamnade i. Hennes påstådda osäkerhet och rädsla inför att få det stora förtroendet från gudinnan stod mig mycket snart upp i halsen. Jag gjorde först misstaget att söka samstämmighet med henne, om det nu var så att hon var utvald av gudinnan, men det ville hon inte veta av. Här var det hon som skulle vara speciell och jag som försökte göra mig märkvärdig. Det var en besvikelse. Jag hade hoppats att kunna dela min kluvenhet med någon som visste vad jag talade om.

Effekterna av mitt misslyckande, att jag blev subtilt utfryst, brydde jag mig inte så mycket om, även om det förstås tar mer på krafterna att känna sig illa omtyckt. Det är opraktiskt också. För några år sedan fann jag äntligen en förklaring i skrifterna till mitt nedärvda minne. Ett ensamt, skört ark berättade om gudarnas lek med människorna. Att nio själar fått en gnista gudomlighet, att de själarna aldrig skulle kunna dö. Texten på arket slutade mitt i en mening, och helt klart fanns det mer att läsa. En mängd nya minnen dök upp, liksom en insikt om att vår Mångudinna har många skepnader och många olika namn. Jag blev som besatt av att finna resten och ägnade nästan all min tid i vårt bibliotek.

Ungefär samtidigt fick Lyni det stora förtroendet att ha hand om extranycklarna till biblioteket, trots att hon var så ung. Det ansvaret vaktade hon med besked. Ingen som inte hade ett skriftligt tillstånd från huvudbibliotekarien fick tillträde till salarna. Jag hade dittills kommit och gått som jag ville, men det satte hon stopp för. Hon ville till och med att vår tid i biblioteket skulle ransoneras, så att vi inte slet ut skrifterna! Så arg har jag aldrig varit i detta liv. Jag inledde en intensiv kamp för att återfå mitt privilegium, som jag nyss tagit för en självklarhet. Lyni hade dock alla de högstas förtroende, och de ville väl inte att hon skulle behöva tappa ansiktet i den här frågan. De menade att hon kanske hade rätt, att jag hade spenderat väl mycket tid i biblioteket under mina år här, och att det säkert fanns andra områden jag kunde fördjupa mig inom. Jag vill säga till mitt försvar att jag verkligen försökte behärska mig och lösa det på en diplomatisk väg, och Arman hjälpte mig så mycket han kunde i den processen, men till slut brast det. Jag slängde fram arket till dem och skrek:

-Egentligen är det jag som skall leda er! Ni skall vara tacksamma över att ni överhuvudtaget har mig här! Nu ger ni mig en egen nyckel och låter mig vara ifred, jag har inte tid med sådant här!

Argumentet liknade det jag använt inför min far. Översteprästinnan, som jag riktade mina sista ord till, såg mig länge i ögonen. Först var hon arg och indignerad, men jag var så säker på min kraft och backade inte en hårsmån. Allteftersom förändrades hennes uttryck, från förfäran, förundrad över till vördnad. Hon reste sig från sitt högsäte och kom emot mig. Utan att ta blicken ifrån mig lossade hon en nyckel från sin tunga knippa och lade i min hand. Så föll hon till marken och kysste min klänningsfåll. Jag sträckte min hand mot henne och hjälpte henne upp.

-Tack, sade jag och lämnade rummet.

Efter den episoden visste inte mina medsystrar och bröder hur de skulle bemöta mig. Jag besparade dem oftast det bryderiet genom att fortsätta mitt letande i biblioteket. Inget mer fann jag om de nio själarna, och min frustration växte. Jag visste att det fanns fler som jag, även om de inte tjänade samma gudom. Och jag hade en vag, obehaglig känsla av att vi inte längre var nio. Men vad hade i så fall hänt med de andra? Vad var egentligen gudarnas mening med oss?

Med min nya status hade jag förmodligen kunnat strunta i mina andra plikter och bara göra som jag ville, men jag ville fortsätta arbeta med de sjuka. Dels ville jag fortfarande lära mig om läkandets krafter, dels insåg jag att jag behövde bryta av tankarna med något. Arman var en välsignelse, som alltid. Han hade alltid vetat att det var något speciellt med mig, och hade snarare varit förvånad över att inte översteprästinnan insett det förrän nu.

Det var mitt arbete i östra delarna av templet som ledde till nya ledtrådar i gåtan om oss nio. Redan när jag slog upp portarna vid soluppgången kände jag ett ytterst svagt pulserande som fick blodet i mina ådror att vibrera. Jag kände mig som ett djur när jag sökte efter källan bland alla människor som, liksom varje morgon, hade samlats utanför. Ett bra stycke ifrån de andra stod hon och såg ut över landskapet snett bakom templet. Hon var alltför lång och ljus för att kunnat härstamma härifrån, men jag mindes att jag hade sett hennes typ i landet där min familj snöade inne.

Jag ignorerade alla som väntade och gick fram till henne.

-Du söker hjälp? frågade jag på språket som kan beskriva snö.

-Jag har ont, svarade hon lugnt.

Smärtan som strålade ifrån henne nådde ända in i mig, och jag ryste.

-Följ med in, uppmanade jag.

Hennes rörelser var långsamma och behärskade, och jag både såg och kände vad de kostade henne. Av en impuls tog jag henne inte till en undersökningskammare, utan till en avskild del av trädgården där vi slog oss ner på en bänk. Ju närmare hon var mig, desto intensivare kunde jag känna av plågorna. De fick mig att må illa, något jag aldrig tidigare upplevt. Ändå var det något bekant över känslan, och över rädslan som smög sig fram ur maggropen.

Jag kunde givetvis se att hon var gravid trots att hon inte var långt gången. Det syns i hyn och ögonen. Här var det dock fråga om en ytterligare kraft, och när vi suttit tysta en stund kunde jag avgöra att det var det ofödda livet som påverkade mig så starkt. Jag tog kvinnans handled och kände på hennes egen puls. Den slog jämnt och starkt och ingav inget obehag.

-Vad heter du? frågade jag.

-Naive.

Jag blundade och såg hennes namn framför mig. Delade jag upp det rätt så betydde det på det gamla språket ”dotter av månen”. Då hade hon gjort rätt i att söka upp mig.

-Vad heter barnets far?

Naive tvekade. Jag fångade hennes blick och läste där en mäktig vrede, och en inre konflikt.

-Skall jag kunna hjälpa dig måste jag ha hans rätta namn, sade jag.

Ytterligare en stund satt hon tyst och vilade blicken på ett aprikosträd.

-Han heter Nadum, sade hon till sist.

Tunn, tunn luft. Hennes lungor kändes som en öken, varje andetag hon pressade ner endast som en vattendroppe. Stegen som följt henne så länge nu hade hunnit ikapp. Han hade inte haft någon brådska i sin jakt, bergen var hans område och hon den främmande.

Vid kanten av en avgrund sjönk hon ner och mötte sin förföljare. Hans hud var som läder, hans hår som månens skimmer. Det var den vackraste man hon någonsin sett. Den mänskliga delen av henne darrade av en blandning av rädsla och en längtan efter att ge sig åt honom, medan den andra delen av henne, som hon först nyligen blivit medveten om, stretade emot med för henne övermäktiga krafter.

-Du får mig inte, viskade hon förskrämt.

Han bara log och knäböjde bredvid henne. Han strök frånvarande över hennes långa fläta innan han lade ena handen om hennes nacke och drog henne närmare. När hans läppar snuddade vid hennes, fylldes hennes kropp med den styrka som behövdes för att slita sig loss.

Det sista hon hörde innan hon krossades mot botten var hans rasande eder över henne, och hans löfte om att de en dag skulle mötas igen.

Jag flög upp från bänken och störtade bort från henne. Långt in i trädgården sprang jag och mådde häftigt illa bakom några vinbärsbuskar. Då jag sköljt munnen och ansiktet med källvatten försökte jag samla mina tankar.

Nadum.

Det stämde inte. Vi hade inte förmågan att alstra barn, hur kunde han ha tagit sig runt det? Ty att han var inblandad kände jag, jag mindes känslan av hans närvaro när Naive nämnde hans namn. Och jag mindes att jag även i detta liv vaknat ur mardrömmar då minnet av den närvaron stannat kvar hos mig i timmar.

Då jag tagit kontroll över min andning igen gick jag tillbaka, och hon satt kvar där jag lämnat henne.

-Du måste berätta mer, uppmanade jag och tvingade mig att ta hennes hand. Hon ryckte till, men jag höll henne fast trots att jag fann det obehagligt.

Så fick jag höra. Om Karils Rike, om religionsstriderna där. Om Viljans Orden, om Barami och försöket att fördriva henne.

-Förgörelsens moder, viskade jag.

All information virvlade runt i mitt huvud. Jag måste få tänka, strukturera upp situationen innan jag kunde bestämma vad som borde göras.

-Kom tillbaka imorgon, uppmanade jag henne. Jag lovar att jag skall göra allt som står i min makt för er.

Barami, den av gudarnas utvalda som nekats en egen kropp och måste tilltvinga sig en. Om hon hade lyckats bemästra Nadum, och Naive sade sig vänta hans barn, vad innebar det? Att de inte hade lyckats fördriva henne alls? Att barnet var en möjlig portal om hon försökte komma tillbaka? Eller att Barami redan nu vilade i detta barn?

Förgörelsen borde inte kunna fördrivas helt. Barami behövdes lika väl som Varami, skapelsens moder, ty vad skulle hända med en värld där ingenting kunde förgöras? Men den vilda, otyglade förödelsen, var den nödvändig? Kunde man på något sätt låsa Barami i den här kroppen och därmed ha kontroll över henne? Och vad skulle hända med de samhällen vi känner om Nadum fick den kontrollen?

En av mina första tankar var att helt enkelt dräpa fostret, men den avfärdade jag genast. Det skulle inte tjäna någonting till, det är inte i kroppen själen sitter. Det borde ju jag om någon veta. Och än så länge visste jag åtminstone var Barami fanns. Det borde ge mig ett övertag. Jag borde kunna få henne under min vilja.

När jag talade med Naive dagen efter beslutade jag mig för att vara totalt uppriktig mot henne, eftersom behandlingen krävde att hon var det mot mig. Jag förklarade för henne hur krass situationen var, att hon för närvarande inte var mer än ett värddjur för en kraft som jag inte kunde lova att jag kunde behärska, och att hennes plågor till största delen förmodligen berodde på den olyckliga blandningen av Nadums och Baramis destruktiva krafter.

-Och mina, tillade hon tyst.

Naives egen historia kröp fram, och min uppgift tedde sig allt svårare. Jag hade satt mitt hopp till att hon skulle kunna älska sitt barn trots dess belastning, ty det var med kärlek jag hade tänkt mästra Barami. Framför mig satt nu en kvinna så full av resignerad bitterhet att endast ett barn av Nadum och Barami skulle kunna söka någon näring ur henne. Om jag inte lyckades läka henne samtidigt, så skulle jag aldrig kunna ta kontrollen över detta barn. Då skulle Nadum i lugn och ro kunna söka upp det, och bara behöva sträcka ut handen mot det för att få det under sin vilja. Det fick inte ske.

Behandlingen påbörjades omedelbart. Jag sade ifrån mig de flesta av mina uppgifter i templet och flyttade hem till Naive och hennes make Arvid, som trots hennes distans ändå älskade henne och var stolt över barnet som han tog för givet var hans.

Ett rum i deras rymliga hus avsattes enbart för läkandet. Det första jag tänkte prova, innan jag funderade på eventuella örtdroger, var den beröring som avfärdades i templet. Vi gick försiktigt fram, ty all form av beröring plågade Naive, och det smärtade till en början mig att röra vid henne. Första gången täckte jag hela henne med ett tunt sidentyg så att jag inte alls vidrörde hennes hud, men det dröjde inte länge förrän vi båda var trygga nog att endast vara klädda i vår egen hud. Jag erkänner gärna att det var en fantastisk upplevelse för mig, att känna hur läkande krafter från ett annat liv strömmade ur mina händer, och hur jag fick liv tillbaka från Naives hud. Det är detta som helande verkligen går ut på, inte att lägga bandage och stryka på salvor. När ett barn ramlar och slår sig så lägger dess mor handen på det onda och ger barnet en kram, varför har det glömts bort i templet?

Jag hade inte räknat med att själv bli så påverkad, men jag antar att det är naturligt. Jag lärde älska henne. Både hennes trasiga själ, och att röra vid hennes hud och hår. Och det var min kärlek som till slut lossade hennes knutar. Vi var ett älskande par, som i varandra fann något vi uppenbarligen hade saknat.

I kärleken vilade ändå allvaret. Jag ville skydda Naive och barnet från Nadum, om han någonsin skulle finna dem i den gestalt han nu bär. Kanske har jag lyckats ge dem det skydd de behöver. Alla har vi svagheter, och hans är hans överlägsenhet och tro på sin egen osårbarhet. Kanske är han osårbar, jag har inte funnit något bevis på motsatsen, men just tron på den gör honom vårdslös. Han lät Naive komma undan med ett krus av hans säd, en trasa med fläckar av hans blod och en hårtuss. Jag vill inte gärna tänka på allt vidrigt vi gjorde med detta, men jag vill tro att det gav en försäkring mot direkta attacker från honom. Skickar han lejt folk att skada dem så vet jag inte vad som händer. Min förhoppning är att även det skall slå tillbaka mot honom om jag finner rätt besvärjelser. I frågan om kontroll över barnet hjälper inget sådant. Där är det ren själsstyrka som gäller. Och jag tror mig ha ett gott övertag. Jag älskar barnets mor, jag kommer att älska det här barnet, och vad än någon säger så är kärleken starkare än hatet och förstörelsen. Kärleken är en evig makt. Förstörelsen är det inte. Fanns det inget mer att förstöra, så förgjordes även Barami. Men kärleken kan gro även i de rykande ruinerna där Nadum just dragit fram.

Naives graviditet var inte enkel, men min behandling verkade åtminstone göra den uthärdlig för henne. Men för några dagar sedan började hon visa tecken på oro.

-Allt är inte som det skall, sade hon. Barnet rör sig inte.

Jag beslutade att omedelbart ta henne till Arman. Allt arbete jag lagt ner fick inte vara förgäves.

Arman kunde snabbt konstatera att barnet höll på att dö, om det inte redan var för sent.

-Vi måste skära ut det, sade han bistert till Naive. Annars kommer du definitivt också att dö, av likförgiftning.

Jag ville protestera. Det var inte ofta man lyckades rädda både modern och barnet vid ett sådant ingrepp. Men jag förblev tyst, väl medveten om att Arman visste vad han talade om.

Naive bara nickade.

-Skicka ett bud till Arvid, bad hon.

Jag hoppas att hon överlever. Vid alla gudar ber jag om det. Till Arvid har vi sagt att hon bara är nedsövd och att allt har gått bra. Han behöver inte den oron just nu, han behöver koncentrera sig på Kaena.

Jag namngav flickan så snart jag fick henne i mina händer. Ka som i solen, ena som i styrka, och med en måne insmugen i slutet. Hon behöver det skyddet.