lajvtexter.blogg.se

Första gången jag själv reflekterade över mitt nedärvda minne var jag inte mer än ett par-tre år. Jag började tala tidigt säger mor, och hittade på långa sagor som jag berättade för vem som än ville lyssna. Den här dagen hände något som inte alla människor får uppleva under sin levnad: Det snöade. Mor svepte in mig i flera lager filtar och gick ut med mig på terrassen.

-Ser du, Ana? andades hon i respektfull förundran. Det är snö. Min far berättade att det snöade en gång då han var ung, men jag trodde han skojade med mig. Vita flingor från himlen, vem kan väl tro på sådant?

Snöfallet varade bara någon halvtimme och övergick så till regn. Men under den tiden himlen hade varit vit av stora, mjuka snöflingor rasade minnena över mig och jag började gråta.

-Jag vill inte snöa inne igen! snyftade jag och kände hur jag frös inifrån.

Mor tittade förvånat på mig.

-Vad pratar du för tokheter, liten?

-Det blir kallt och mörkt och man kan inte öppna dörren och veden tar slut så att vi måste elda upp bordet och bänkarna och maten tar slut och alla utom jag och far dör.

-Vad du hittar på! Så mycket snö kan det aldrig bli.

-Hela världen blir täckt av snö, mor! Träden är bara vita höga statyer och...

Jag försökte finna ord. Jag ville berätta om den snöklädda skogen, men saknade ord. Här i Corsa finns bara små trädgrupperingar och det täckte inte alls det jag ville berätta. Så jag slog om till ett helt annat språk som passade mycket bättre. Där fanns tjugo olika ord för snö, och exakta beskrivningar av hur olika former av snö betedde sig. I mors språk behövs inget annat ord än bara ”snö”. Jag berättade för mor om hur vinterstormen hade överraskat oss, hur vi inte hade hunnit lägga upp ett ordentligt förråd och hur förtvivlan grep oss när vi försökte hålla värmen genom att hålla oss så tätt intill varandra vi kunde. Sorgen över mina syskon som inte klarade påfrestningarna, över min mor som offrade sina sista klädesplagg på mig. Så slog jag tydligen över till ett för min mor begripligt språk, ty det enda hon förstod var när jag bad henne att inte frysa ihjäl igen.

Mor bäddade genast ned mig i sängen i tron att jag blivit nedkyld av snön och börjat yra. När far kom hem på kvällen lade han handen på min panna och frågade hur jag mådde. Fysiskt sett var det förstås inget fel på mig, men hela eftermiddagen hade jag försökt få klarhet i det som virvlade runt i huvudet på mig. En sak kunde jag inte förstå. Jag hade varit äldst av mina syskon, hade hjälpt till att sköta om dem och visste att jag utan vidare kunnat lyfta upp någon som var större än vad jag var nu.

-Far, hur blev jag så liten? frågade jag.

Han förstod inte alls vad jag menade, han som alltid brukade säga att jag växte så snabbt att han nästan kunde se skillnad från dag till dag. Och jag kunde inte förklara.

 

Annorlunda är ett begrepp jag inte gärna använder. Det säger egentligen ingenting. ”Du är inte som jag.” Nej, vem är det? Ändå finns det en önskan hos människor att sortera in och sortera bort. Jag tror att de i min omgivning blev lättade när de tyckte sig kunna klassa mig som annorlunda. Så länge jag bara hade ovanligt livlig fantasi var jag obekväm, jag passade inte riktigt in samtidigt som jag inte heller kunde ställas utanför. Men med tiden samlades bevisen på en sådan oemotsäglig hög att jag kunde definieras. Jag hade alls ingen känsla av att vara udda, för mig var det ju naturligt att snabbt finna lösningar på problemen som mina lärare ställde mig inför, och att första gången jag undervisades i division förkasta systemet som lagts framför mig och visa på ett smidigare. Största delen av min undervisning gick ut på att lärarna hjälpte mig minnas något jag bara verkade ha glömt. Men ibland kom de med nya saker, och jag minns hur spännande jag tyckte att det var samtidigt som jag var förundrad. Hela landets historia var ny för mig.

-Varför minns jag inte det här? frågade jag min lärare.

-För att det här är första gången jag berättar det! fräste han tillbaka.

Men det stämde inte. Jag hade kunskap lagrad i mig som bara behövde en yttre faktor för att aktiveras. Jag kunde se i ögonvitorna på människor vad som fattades dem när de inte mådde bra. Mina trådar blev jämna och tunna som spindelväv redan första gången jag spann. Jag fann nya kryddor till min mors örtagård bland det hon kallade ogräs. Och människor var rädda för mig. Jag kunde inte hantera alla intryck, visste inte vad jag borde veta och vad jag borde hålla tyst om. Än idag händer det att jag förbluffar folk, som när jag svarar sjömän på en ålderdomlig variant av deras modersmål, men nu har jag en giltig förklaring beredd. Jag kan alltid hävda att jag studerat skrifterna i templet.

 

Templet kom jag till när jag var nio år. Det var en av mina föräldrars middagsbekanta som fick mig att förstå var det var jag hörde hemma. Han hade studerat i templet i över halva sitt liv, och ägnat mycket tid åt de gamla skrifterna. Han ryckte mig vänligt i ena flätan och sade:

-Jaså, här har vi familjens lilla månstråle

Någonting klickade till i mig, och hjärtat började slå hårdare.

-Nja, vi kallar henne allt för vår lilla solstråle, skrattade far och drog mig i den andra flätan.

-Jaså? Annars betyder Na måne på det gamla språket.

Där föll det på plats!

-Då följer jag dig tillbaka till templet i kväll, sade jag lugnt.

-Ana! utbrast far. Vad är det för dumheter! Och är det så vi har lärt dig att tilltala vuxna?

-Jag är äldre än han, far, sade jag otåligt, och nu går jag och packar.

-Går till sängs är vad du gör! Skämma ut oss på det här sättet!

Men vår gäst såg allvarligt på mig.

-Förklara vad du menar, Ana! uppmanade han och höjde en tystande hand mot far som ville komma med ursäkter.

-Mångudinnan, sade jag som om det vore en självklarhet. Det är ju henne jag tillhör. Det var tur att du kom och hämtade mig.

-Hur vet du att du tillhör henne?

-Allt faller på plats.

-Hur menar du?

Hur skulle jag kunna förklara det? I mitt huvud fullkomligt rasslade det av minnen och information, och i mitt bröst sprängde en värkande lättnad.

-Allt i mitt huvud. Det är där jag kan sortera det. Det måste sorteras på något sätt, jag har inte tid att gå här och vara ostrukturerad längre! Far, bevisa att du varit värdig att fostra mig så här långt och gör inte det här mer obehagligt än det behöver vara.

 

De lät mig fara. Vad skulle de annars ha gjort? Och en prästinneutbildning var inte att förakta ens i vårt samhällsstånd, så min flytt behövde inte motiveras. Snarare var det nog så att de flesta i hushållet var lättade över att jag flyttade. Särskilt mina lärare, som nu kunde ägna sig åt mina småsyskon som inte ifrågasatte deras kunskap eller metoder. Men om jag hade trott att det skulle bli bättre för mig i templet så fick jag tänka om. På ett sätt var det en stor avlastning, ty jag visste med full säkerhet att det var här jag hörde hemma. Jag var speciellt utvald av gudinnan, till vad visste jag ännu inte.

Naturligtvis blev jag inte populär i templet, denna vackra byggnad i en marmor som polerats så slät att den nästan verkar självlysande i hennes sken om natten. Det är aldrig lätt att komma utifrån och veta sig vara en utvald, åtminstone inte om man beter sig som jag gjorde, och fortfarande gör. Jag vet varför jag är här, jag vet till en viss del vad jag skall göra och jag blir irriterad när någon vill binda mig till regler jag inte anser gäller för mig. Jag försöker anpassa mig så gott jag kan, och tänker att det är priset jag måste betala. Kräver de en högtidlig ceremoni vid fullmåne så får jag finna mig i att ställa upp på den. Jag försöker tänka på det som mina föräldrars vän, Arman, sade till mig när jag var som otåligast: ”Du behöver inte allt det här, Ana, men andra människor gör det. Du är här för att tjäna dem lika mycket som gudinnan.”

 

Arman är en människa som har underlättat mitt liv betydligt. Vissa ögonblick är jag förmäten nog att tro att gudinnan sänt honom i min väg enbart för att underlätta för mig, men så är det förstås inte. Han har mycket att ge även åt resten av världen. Han är en av läkarna som är kopplade till templet, och jag tröttnar aldrig på att lyssna till hans idéer. Där jag präglas av en otålighet och rastlöshet, vilar han lugnt med händerna i kors och låter mig rasa innan han med ett par ord får mig att se saker från ett annat håll. Man kan säga att han har varit min länk till människorna utanför den religiösa världen. Jag har ofta assisterat honom vid operationer eftersom kirurgi saknas bland mina erfarenheter, och har fått träffa patienterna både före och efter ingreppen och på så sätt fått ta del av ett för mig annorlunda Corsa. De rika, som mina föräldrar, bjuder läkarna till sina hem vid behov. Till templet kommer alla som vill ha hjälp. De sitter utanför östra porten varje morgon, en del invirade i obeskrivligt smutsiga trasor, och väntar stilla på hjälp. Det ingick i vår utbildning från första början att konfronteras med de delarna av livet. Tre gånger om dagen, oftare om det var riktigt varmt, såg vi till att alla som väntade fick friskt vatten att dricka. Vi hjälpte till att byta bandage, att blanda till läkande salvor av fett och honung, och ju längre vi kom i vår utbildning, desto större ansvar fick vi. Det var inte meningen att vi alla skulle bli läkare förstås, men som prästinna måste man ha de basala kunskaperna i hur liv och död och läkning fungerar. Läkekonsten fascinerar mig oerhört, och jag känner att jag skulle vilja ägna en stor del av detta liv åt att lära mig så mycket jag kan, nu när jag har förutsättningar för det.

 

Förutom att undervisa mig så hjälper även Arman mig att hålla någon form av balans. Jag vill så mycket. Jag har så mycket att ge samtidigt som det finns så mycket jag måste lära mig. Arman brukar säga att om det är någon som har tid så är det väl jag, men riktigt så är det inte. Det är bara i detta liv jag är Ana. Det är som om min själ delas mellan gudinnan, den delen som verkar ha lagrat alla dessa minnen, och någonting i detta där jag finner mig själv. När jag känner mig för splittrad är det Arman jag söker upp. Han tar mina händer i sina och håller dem bara där en stund, och bara det får min puls att sjunka. Annars är beröring ovanlig här, något jag har svårt för att förstå. Särskilt i helandet är beröring en viktig del, den kunskapen har jag nedärvd men har inte fått gehör för här. Inte ens Arman lyssnar på mig på den punkten. Han menar att ömsint beröring är något som bara hör hemma i ett förhållande mellan en man och en hustru, och att man inte skall släppa de sjuka inpå sig på det sättet. Det strider mot alla mina instinkter, men jag har tvingats acceptera det eftersom detta även är de hjälpsökandes inställning. Åtminstone de som är vuxna. Barnen gör jag som jag vill med.

 

Människorna inom templet är som sagt av ett annat slag än de utanför. Här har vi andra saker att koncentrera oss på än hur skörden skall bli, eller hur höga tullarna i hamnen är. Det är därför jag försöker lyssna så mycket jag kan till dem vi behandlar. Vi skall vara länken mellan människorna och gudinnan, vi skall inte bara dra oss undan i stum beundran av henne och tro att vi på det sättet behagar henne! Eller, alla gudar förbjude, tro att vi är högre stående varelser för att vi har fått privilegiet att leva det här livet. Tyvärr finns det sådana. De irriterar mig. Jag borde väl vara lugn och ha överseende med deras later, men jag kan inte hjälpa det. Jag är ju inte mer än människa jag heller, trots alla förmåner jag utrustats med.

Redan när jag flyttade hit kände jag av illviljan som var riktad åt mitt håll. Där fanns nämligen en annan flicka, något äldre än jag, som ansåg sig vara utvald av gudinnan. Det kanske hon var, det kan inte jag säga något om, men vi hade helt olika sätt att hantera det på. Jag kan tyvärr inte säga att mitt var bättre, men nog var det ärligare. Jag tog, och tar, det jag anser mig behöva, och känner inte att jag behöver få någon bekräftelse från någon. Lyni gick på den ödmjuka linjen, och var den osynliga ledaren bland flickorna i gruppen jag hamnade i. Hennes påstådda osäkerhet och rädsla inför att få det stora förtroendet från gudinnan stod mig mycket snart upp i halsen. Jag gjorde först misstaget att söka samstämmighet med henne, om det nu var så att hon var utvald av gudinnan, men det ville hon inte veta av. Här var det hon som skulle vara speciell och jag som försökte göra mig märkvärdig. Det var en besvikelse. Jag hade hoppats att kunna dela min kluvenhet med någon som visste vad jag talade om.

 

Effekterna av mitt misslyckande, att jag blev subtilt utfryst, brydde jag mig inte så mycket om, även om det förstås tar mer på krafterna att känna sig illa omtyckt. Det är opraktiskt också. För några år sedan fann jag äntligen en förklaring i skrifterna till mitt nedärvda minne. Ett ensamt, skört ark berättade om gudarnas lek med människorna. Att nio själar fått en gnista gudomlighet, att de själarna aldrig skulle kunna dö. Texten på arket slutade mitt i en mening, och helt klart fanns det mer att läsa. En mängd nya minnen dök upp, liksom en insikt om att vår Mångudinna har många skepnader och många olika namn. Jag blev som besatt av att finna resten och ägnade nästan all min tid i vårt bibliotek.

Ungefär samtidigt fick Lyni det stora förtroendet att ha hand om extranycklarna till biblioteket, trots att hon var så ung. Det ansvaret vaktade hon med besked. Ingen som inte hade ett skriftligt tillstånd från huvudbibliotekarien fick tillträde till salarna. Jag hade dittills kommit och gått som jag ville, men det satte hon stopp för. Hon ville till och med att vår tid i biblioteket skulle ransoneras, så att vi inte slet ut skrifterna! Så arg har jag aldrig varit i detta liv. Jag inledde en intensiv kamp för att återfå mitt privilegium, som jag nyss tagit för en självklarhet. Lyni hade dock alla de högstas förtroende, och de ville väl inte att hon skulle behöva tappa ansiktet i den här frågan. De menade att hon kanske hade rätt, att jag hade spenderat väl mycket tid i biblioteket under mina år här, och att det säkert fanns andra områden jag kunde fördjupa mig inom. Jag vill säga till mitt försvar att jag verkligen försökte behärska mig och lösa det på en diplomatisk väg, och Arman hjälpte mig så mycket han kunde i den processen, men till slut brast det. Jag slängde fram arket till dem och skrek:

-Egentligen är det jag som skall leda er! Ni skall vara tacksamma över att ni överhuvudtaget har mig här! Nu ger ni mig en egen nyckel och låter mig vara ifred, jag har inte tid med sådant här!

Argumentet liknade det jag använt inför min far. Översteprästinnan, som jag riktade mina sista ord till, såg mig länge i ögonen. Först var hon arg och indignerad, men jag var så säker på min kraft och backade inte en hårsmån. Allteftersom förändrades hennes uttryck, från förfäran, förundrad över till vördnad. Hon reste sig från sitt högsäte och kom emot mig. Utan att ta blicken ifrån mig lossade hon en nyckel från sin tunga knippa och lade i min hand. Så föll hon till marken och kysste min klänningsfåll. Jag sträckte min hand mot henne och hjälpte henne upp.

-Tack, sade jag och lämnade rummet.

 

Efter den episoden visste inte mina medsystrar och bröder hur de skulle bemöta mig. Jag besparade dem oftast det bryderiet genom att fortsätta mitt letande i biblioteket. Inget mer fann jag om de nio själarna, och min frustration växte. Jag visste att det fanns fler som jag, även om de inte tjänade samma gudom. Och jag hade en vag, obehaglig känsla av att vi inte längre var nio. Men vad hade i så fall hänt med de andra? Vad var egentligen gudarnas mening med oss?

Med min nya status hade jag förmodligen kunnat strunta i mina andra plikter och bara göra som jag ville, men jag ville fortsätta arbeta med de sjuka. Dels ville jag fortfarande lära mig om läkandets krafter, dels insåg jag att jag behövde bryta av tankarna med något. Arman var en välsignelse, som alltid. Han hade alltid vetat att det var något speciellt med mig, och hade snarare varit förvånad över att inte översteprästinnan insett det förrän nu.

 

Det var mitt arbete i östra delarna av templet som ledde till nya ledtrådar i gåtan om oss nio. Redan när jag slog upp portarna vid soluppgången kände jag ett ytterst svagt pulserande som fick blodet i mina ådror att vibrera. Jag kände mig som ett djur när jag sökte efter källan bland alla människor som, liksom varje morgon, hade samlats utanför. Ett bra stycke ifrån de andra stod hon och såg ut över landskapet snett bakom templet. Hon var alltför lång och ljus för att kunnat härstamma härifrån, men jag mindes att jag hade sett hennes typ i landet där min familj snöade inne.

Jag ignorerade alla som väntade och gick fram till henne.

-Du söker hjälp? frågade jag på språket som kan beskriva snö.

-Jag har ont, svarade hon lugnt.

Smärtan som strålade ifrån henne nådde ända in i mig, och jag ryste.

-Följ med in, uppmanade jag.

Hennes rörelser var långsamma och behärskade, och jag både såg och kände vad de kostade henne. Av en impuls tog jag henne inte till en undersökningskammare, utan till en avskild del av trädgården där vi slog oss ner på en bänk. Ju närmare hon var mig, desto intensivare kunde jag känna av plågorna. De fick mig att må illa, något jag aldrig tidigare upplevt. Ändå var det något bekant över känslan, och över rädslan som smög sig fram ur maggropen.

Jag kunde givetvis se att hon var gravid trots att hon inte var långt gången. Det syns i hyn och ögonen. Här var det dock fråga om en ytterligare kraft, och när vi suttit tysta en stund kunde jag avgöra att det var det ofödda livet som påverkade mig så starkt. Jag tog kvinnans handled och kände på hennes egen puls. Den slog jämnt och starkt och ingav inget obehag.

-Vad heter du? frågade jag.

-Naive.

Jag blundade och såg hennes namn framför mig. Delade jag upp det rätt så betydde det på det gamla språket ”dotter av månen”. Då hade hon gjort rätt i att söka upp mig.

-Vad heter barnets far?

Naive tvekade. Jag fångade hennes blick och läste där en mäktig vrede, och en inre konflikt.

-Skall jag kunna hjälpa dig måste jag ha hans rätta namn, sade jag.

Ytterligare en stund satt hon tyst och vilade blicken på ett aprikosträd.

-Han heter Nadum, sade hon till sist.

 

Tunn, tunn luft. Hennes lungor kändes som en öken, varje andetag hon pressade ner endast som en vattendroppe. Stegen som följt henne så länge nu hade hunnit ikapp. Han hade inte haft någon brådska i sin jakt, bergen var hans område och hon den främmande.

Vid kanten av en avgrund sjönk hon ner och mötte sin förföljare. Hans hud var som läder, hans hår som månens skimmer. Det var den vackraste man hon någonsin sett. Den mänskliga delen av henne darrade av en blandning av rädsla och en längtan efter att ge sig åt honom, medan den andra delen av henne, som hon först nyligen blivit medveten om, stretade emot med för henne övermäktiga krafter.

-Du får mig inte, viskade hon förskrämt.

Han bara log och knäböjde bredvid henne. Han strök frånvarande över hennes långa fläta innan han lade ena handen om hennes nacke och drog henne närmare. När hans läppar snuddade vid hennes, fylldes hennes kropp med den styrka som behövdes för att slita sig loss.

Det sista hon hörde innan hon krossades mot botten var hans rasande eder över henne, och hans löfte om att de en dag skulle mötas igen.

 

Jag flög upp från bänken och störtade bort från henne. Långt in i trädgården sprang jag och mådde häftigt illa bakom några vinbärsbuskar. Då jag sköljt munnen och ansiktet med källvatten försökte jag samla mina tankar.

Nadum.

Det stämde inte. Vi hade inte förmågan att alstra barn, hur kunde han ha tagit sig runt det? Ty att han var inblandad kände jag, jag mindes känslan av hans närvaro när Naive nämnde hans namn. Och jag mindes att jag även i detta liv vaknat ur mardrömmar då minnet av den närvaron stannat kvar hos mig i timmar.

Då jag tagit kontroll över min andning igen gick jag tillbaka, och hon satt kvar där jag lämnat henne.

-Du måste berätta mer, uppmanade jag och tvingade mig att ta hennes hand. Hon ryckte till, men jag höll henne fast trots att jag fann det obehagligt.

Så fick jag höra. Om Karils Rike, om religionsstriderna där. Om Viljans Orden, om Barami och försöket att fördriva henne.

-Förgörelsens moder, viskade jag.

All information virvlade runt i mitt huvud. Jag måste få tänka, strukturera upp situationen innan jag kunde bestämma vad som borde göras.

-Kom tillbaka imorgon, uppmanade jag henne. Jag lovar att jag skall göra allt som står i min makt för er.

 

Barami, den av gudarnas utvalda som nekats en egen kropp och måste tilltvinga sig en. Om hon hade lyckats bemästra Nadum, och Naive sade sig vänta hans barn, vad innebar det? Att de inte hade lyckats fördriva henne alls? Att barnet var en möjlig portal om hon försökte komma tillbaka? Eller att Barami redan nu vilade i detta barn?

Förgörelsen borde inte kunna fördrivas helt. Barami behövdes lika väl som Varami, skapelsens moder, ty vad skulle hända med en värld där ingenting kunde förgöras? Men den vilda, otyglade förödelsen, var den nödvändig? Kunde man på något sätt låsa Barami i den här kroppen och därmed ha kontroll över henne? Och vad skulle hända med de samhällen vi känner om Nadum fick den kontrollen?

En av mina första tankar var att helt enkelt dräpa fostret, men den avfärdade jag genast. Det skulle inte tjäna någonting till, det är inte i kroppen själen sitter. Det borde ju jag om någon veta. Och än så länge visste jag åtminstone var Barami fanns. Det borde ge mig ett övertag. Jag borde kunna få henne under min vilja.

 

När jag talade med Naive dagen efter beslutade jag mig för att vara totalt uppriktig mot henne, eftersom behandlingen krävde att hon var det mot mig. Jag förklarade för henne hur krass situationen var, att hon för närvarande inte var mer än ett värddjur för en kraft som jag inte kunde lova att jag kunde behärska, och att hennes plågor till största delen förmodligen berodde på den olyckliga blandningen av Nadums och Baramis destruktiva krafter.

-Och mina, tillade hon tyst.

Naives egen historia kröp fram, och min uppgift tedde sig allt svårare. Jag hade satt mitt hopp till att hon skulle kunna älska sitt barn trots dess belastning, ty det var med kärlek jag hade tänkt mästra Barami. Framför mig satt nu en kvinna så full av resignerad bitterhet att endast ett barn av Nadum och Barami skulle kunna söka någon näring ur henne. Om jag inte lyckades läka henne samtidigt, så skulle jag aldrig kunna ta kontrollen över detta barn. Då skulle Nadum i lugn och ro kunna söka upp det, och bara behöva sträcka ut handen mot det för att få det under sin vilja. Det fick inte ske.

 

Behandlingen påbörjades omedelbart. Jag sade ifrån mig de flesta av mina uppgifter i templet och flyttade hem till Naive och hennes make Arvid, som trots hennes distans ändå älskade henne och var stolt över barnet som han tog för givet var hans.

Ett rum i deras rymliga hus avsattes enbart för läkandet. Det första jag tänkte prova, innan jag funderade på eventuella örtdroger, var den beröring som avfärdades i templet. Vi gick försiktigt fram, ty all form av beröring plågade Naive, och det smärtade till en början mig att röra vid henne. Första gången täckte jag hela henne med ett tunt sidentyg så att jag inte alls vidrörde hennes hud, men det dröjde inte länge förrän vi båda var trygga nog att endast vara klädda i vår egen hud. Jag erkänner gärna att det var en fantastisk upplevelse för mig, att känna hur läkande krafter från ett annat liv strömmade ur mina händer, och hur jag fick liv tillbaka från Naives hud. Det är detta som helande verkligen går ut på, inte att lägga bandage och stryka på salvor. När ett barn ramlar och slår sig så lägger dess mor handen på det onda och ger barnet en kram, varför har det glömts bort i templet?

Jag hade inte räknat med att själv bli så påverkad, men jag antar att det är naturligt. Jag lärde älska henne. Både hennes trasiga själ, och att röra vid hennes hud och hår. Och det var min kärlek som till slut lossade hennes knutar. Vi var ett älskande par, som i varandra fann något vi uppenbarligen hade saknat.

 

I kärleken vilade ändå allvaret. Jag ville skydda Naive och barnet från Nadum, om han någonsin skulle finna dem i den gestalt han nu bär. Kanske har jag lyckats ge dem det skydd de behöver. Alla har vi svagheter, och hans är hans överlägsenhet och tro på sin egen osårbarhet. Kanske är han osårbar, jag har inte funnit något bevis på motsatsen, men just tron på den gör honom vårdslös. Han lät Naive komma undan med ett krus av hans säd, en trasa med fläckar av hans blod och en hårtuss. Jag vill inte gärna tänka på allt vidrigt vi gjorde med detta, men jag vill tro att det gav en försäkring mot direkta attacker från honom. Skickar han lejt folk att skada dem så vet jag inte vad som händer. Min förhoppning är att även det skall slå tillbaka mot honom om jag finner rätt besvärjelser. I frågan om kontroll över barnet hjälper inget sådant. Där är det ren själsstyrka som gäller. Och jag tror mig ha ett gott övertag. Jag älskar barnets mor, jag kommer att älska det här barnet, och vad än någon säger så är kärleken starkare än hatet och förstörelsen. Kärleken är en evig makt. Förstörelsen är det inte. Fanns det inget mer att förstöra, så förgjordes även Barami. Men kärleken kan gro även i de rykande ruinerna där Nadum just dragit fram.

 

Naives graviditet var inte enkel, men min behandling verkade åtminstone göra den uthärdlig för henne. Men för några dagar sedan började hon visa tecken på oro.

-Allt är inte som det skall, sade hon. Barnet rör sig inte.

Jag beslutade att omedelbart ta henne till Arman. Allt arbete jag lagt ner fick inte vara förgäves.

Arman kunde snabbt konstatera att barnet höll på att dö, om det inte redan var för sent.

-Vi måste skära ut det, sade han bistert till Naive. Annars kommer du definitivt också att dö, av likförgiftning.

Jag ville protestera. Det var inte ofta man lyckades rädda både modern och barnet vid ett sådant ingrepp. Men jag förblev tyst, väl medveten om att Arman visste vad han talade om.

Naive bara nickade.

-Skicka ett bud till Arvid, bad hon.

 

 

 

Jag hoppas att hon överlever. Vid alla gudar ber jag om det. Till Arvid har vi sagt att hon bara är nedsövd och att allt har gått bra. Han behöver inte den oron just nu, han behöver koncentrera sig på Kaena.

 

Jag namngav flickan så snart jag fick henne i mina händer. Ka som i solen, ena som i styrka, och med en måne insmugen i slutet. Hon behöver det skyddet.