Jag ser dig välja ut träden

Jag ser dig slipa din egg

Jag ser att du har börjat med det som du lovat mig

Att du skall finna mig ett hem

Jag hör dig tala med männen

Jag hör dig bygga ditt skepp

Jag hör att du ristar in mitt namn så som du lovat mig

När du skall finna mig ett hem

Jag väver dig ett segel

Jag väver en mantel av mitt hår

Jag väver in min förtröstan och förhoppning om

Att du skall finna mig ett hem

Jag känner vinden från havet

Jag känner värmen från din hud

Och jag känner när du farit med hela min själ

Att det var du som var mitt hem

Kvinnorna i min ätt har alltid fått lära sig känna av när livstråden sträcks just innan den klipps av, så att vi skall hinna förmedla all vår kunskap till våra döttrar. Nu är min tid inne. Jag borde försaka sömn, mat, min man och allt världsligt och ägna varje timme åt att lära min dotter allt jag vet om växters, djurs och människors hemligheter som min egen mor gjorde, men min mor började sin undervisning redan när jag låg vid hennes bröst och jag har nästan ett kvarts sekel att ta igen. Det är först nu jag har min dotter helt i mina händer. Jag stryker henne över håret och lyssnar till hennes jämna andetag när hon sover med huvudet i mitt knä i ett djupt, drömlöst tillstånd orsakat av de växtdroger jag nu aldrig hinner lära henne blanda. Min man sitter tyst vid elden och täljer något, jag ser inte vad det skall bli men jag ser hans sammanbitna hopplöshet och jag känner återigen hur jag har misslyckats med alla mina viktigaste livsuppgifter.

Den första halvan av mitt liv log alla gudar mot mig. Jag gick i lära hos min mor tillsammans med min syster och vi blev med tiden lika betrodda som hon när det gällde att bota både mindre krämpor och allvarligare sjukdomar, och vi lärde oss att ta emot och bevara förtroenden. Min syster välsignades med den stora passionen och jag med en lugn, kärleksfull respekt för Geir Drakbyggare som blev min man. Jag födde honom snart en son som vi kallade Beol och som hade sina föräldrars lugna sinnelag. Innan han var stor nog att lämnas åt Geir följde han med mig ut i markerna och samlade örter, och trots att han var för liten för att förstå så undervisade jag honom i allt som var tillåtet för en man att veta om våra läkemedel. Tre år senare välsignades vi med en dotter, Unni, och jag kände att livet var komplett.

Så rycktes tillvaron upp med roten. Vi tvingades bort från landet där jag kände namnet på minsta planta, bort från vänner och familj som inte hann undan eller inte fann det värt att fly. Min syster blev kvar och kanske borde vi också ha stannat, men varken Geir eller jag är födda till att böja våra nackar för andra än gudarna så just då betänkte vi aldrig alternativet.

Flykten var som en ändlös mardröm. Jag vet inte om någon brydde sig om att räkna dagarna, men jag minns att jag såg fullmånen två gånger. Havet var som ett vilddjur och kastade runt skeppen så att vi till slut nästan inte visste vad som var himmel och vad som var hav. Färskvattnet tog slut och mitt i detta helvete av vatten dog människor av törst. Bland dem var Unni. Hon tynade bort i mina armar och det fanns ingenting jag kunde gšra. Min älskade, älskade flicka som härmade mig i allt jag gjorde, som i de två år hon fick leva följde mig på alla sjukbesök och lade handen på människors panna för att hela dem. Var det därför jag inte orkade ge min andra dotter den möjlighet hon förtjänade, för att jag aldrig kunde sluta att jämföra dem? I sorgen över Unni förlorade jag ett ofött barn, och under en av de värsta stormattackerna kunde vi ha blivit helt barnlösa då Beol spolades överbord, men gudarna visade sig nådiga och hans liv gick att rädda. Innan hans lilla kropp också torkade ut fann vi land och vi gick in i en ny fas.

Den första tiden i Aralond var som en spegelbild av tumultet innan vi lämnade vårt hemland. Vårt folk var hungrigt och hämndgirigt. Plundring var oss på intet sätt främmande, även om jag i egenskap av helare alltid stannat i land, men att återigen uppleva det på så nära håll fick mig att känna att livet förvandlats till en ändlös ond livsrytm.

Så småningom lugnade de värsta stridigheterna ner sig, och genom en rad överenskommelser och påtryckningar blev vi herrefolk i landet vi funnit. Vi är ett stolt släkte fullt av äregiriga män och kvinnor, men varken jag eller Geir är intresserade av maktens berusning. Jag ville utforska naturen här och se om de växter vars egenskaper jag kände fanns även här, och locka hemligheterna ur dem jag inte sett förut, och Geir ville bygga sina skepp. Vi grundade en by tillsammans med likasinnade vid kusten, inte mer än en dagsresa ifrån staden. Där bildade vi nya storfamiljer då det varit vårt sätt att leva hemma. Geir, Beol och jag delade vårt långhus med Geirs syster Gunn, hennes son Jón och Steinn Smed som Gunn tog till man efter att han blivit ensam med sönerna Örn och Hrafn. Örn och Jón var jämngamla liksom Hrafn och vår Beol som var några år yngre och vi hoppades att de skulle växa ihop som syskon.

Beol var omkring sju år när vi hade börjat komma igång med vårt nya liv. Vi hade får och åkrar, smedjan var byggd och virkestransporten ordnad. Geir kunde äntligen få bygga sina skepp igen och det var förstås meningen att Beol skulle börja gå i lära. Då upptäckte vi något som vi inte hunnit tänka på tidigare, att Beol hade utvecklat en panisk skräck för havet och båtar överhuvudtaget. Han varken skrek eller bråkade, han blev bara stel och ohyggligt blek och kunde inte utföra ens de enklaste sysslor man satte honom på. Geir bråkade inte, det låg inte i hans natur, men det var tydligt hur besviken han var. Båtbyggandet var hans liv, och vad var det för mening med att ha en son om denne inte gick i hans fotspår? En tid gick Beol med mig, som när han var liten, och jag tror att han hade blivit lycklig om han fått fortsätta med det. Vi talade mycket den tiden. Omständigheterna hade gjort honom mycket äldre än sina sju år och jag kunde tala med honom som till en vuxen. Han var mig till stor tröst, mitt enda barn, och han var den enda jag kunde tala om Unni med. Geir menade att de döda var döda och de som var kvar hemma var kvar, men Beol och jag mindes och sörjde tillsammans. Jag var beredd att bryta traditionen och lära honom allt som egentligen bara kvinnor får veta, jag hade förlorat ytterligare ett ofött barn och visste inte om jag någonsin skulle få en dotter och nya omständigheter kräver nya traditioner. Jag talade med Geir om det men för första gången var vi helt oense om hur våra barn skulle uppfostras. På sitt tysta, korthuggna sätt sade han att om Beol inte dög till skeppsbyggare så fick han väl bli smed, och jag hade svurit honom lydnad och fann mig motvilligt i uppgörelsen mellan Steinn och Geir, och fick i stället för Beol se Hrafn följa min man varje morgon. Beol var olycklig, jag var olycklig och jag tror att Geir ångrade sig men fram till denna dag har det aldrig hänt att han har erkänt att han har gjort fel och just det är hans enda fel.

Ytterligare några år senare, i det år som kallades 604, fick jag äntligen min dotter och förlorade henne i samma stund. Inte till döden, utan till Hrafn. Jag har försökt skylla ifrån mig på gudarna, och nog hade jag mycket emot mig men är det något jag verkligen ångrar i mitt liv så är det att jag inte slogs hårdare för att få henne tillbaka.

Veckan innan hade Hrafn fallit illa och brutit lårbenet och var inte till någon nytta nere vid skeppen så jag satte honom att rensa de örter jag höll på att koka en salva av. Jag skulle inte föda än på en månad enligt mina beräkningar och var tanklös nog att själv med ett ryck haka fast den stora kitteln över elden. Det kändes som om ryggen skulle gå av och plötsligt gick allt väldigt fort. Jag förstod att jag inte skulle hinna hämta hjälp samtidigt som jag kände att jag höll på att förlora medvetandet. Den enda jag hade att sätta min lit till var en tioårig pojke som inte heller kunde skaffa hjälp. Om jag ropade på honom eller om han själv förstod vad som hände minns jag inte, det enda jag var medveten om var en skärande, häftig smärta och ljudet av barnskrik. Sedan blev allt svart. Länge.

Gunn berättade för mig efteråt hur hon kommit hem strax innan mörkret föll och sett mig ligga på golvet med en fäll över mig och en mellan benen i ett tafatt försök att stoppa blodflödet, och så Hrafn sittande i sammanbiten gråt vid elden med ett litet omlindat knyte i famnen. Hans ben måste ha gjort fruktansvärt ont. Det fanns ingen möjlighet för honom att dra mig till en varmare plats i rummet, och trots fällen greps jag av hög feber som rasade i en vecka enligt Gunn. Om jag hade varit klar så hade jag kunnat berätta vilka örter de skulle botat mig med, men då febern sjönk något drabbades jag av något Ännu värre - jag kändes inte vid mitt barn. Jag vägrade se på henne och än mindre ta i henne, och jag skrek åt dem att ge mig Unni. Jag ville inte ens ge henne ett namn, så Geir uppkallade henne efter Hrafn som räddat livet på både henne och mig. Hrefna fick hon heta och jag hoppas vid alla gudar att hon aldrig kände av hur mycket jag hatade henne. Hela denna tid var det Hrafn som tog hand om henne eftersom han ändå inte kunde röra sig så mycket. Jag minns nästan inget från den tiden, bara känslan av hat och förvirring. Dimman lättade så småningom steg för steg och jag började bli mig själv igen men det tog alldeles för lång tid. När jag första gången självmant med hamrande hjärta frågade Geir var mitt barn var så fick jag en ettåring i famnen. Jag började gråta, Hrefna började gråta och genast var Hrafn där och lyfte henne ifrån mig med en anklagande blick. ”Han har fäst sig vid henne”, förklarade Geir lika kort som alltid. Fäst sig vid henne! Det visade sig vara den största underdrift han dittills försökt avfärda problem med. Hrafn tog knappt ett steg utan flickan, han bar omkring henne i en kont när han arbetade och brydde sig inte om att de andra barnen drev med honom innan de vande sig och började kalla dem ”korparna”. Han sov med henne, matade henne, berättade långa sagor för henne och betraktade svartsjukt alla andra som försökte bekanta sig med henne tills de slutligen gav upp.

Just som jag samlat mod nog att ta till mig min dotter upptäckte jag att jag väntade barn igen. Denna gång var inget sig likt. Jag mådde illa hela tiden och ingen av mina beprövade örtdroger hjälpte, inte heller lyckades jag hitta på något nytt. Jag var också rädd hela tiden. Skulle jag reagera likadant som när Hrefna föddes? Jag blev rädd för att vara ensam, såg hela tiden till att vara i närheten av andra vuxna som kunde hjälpa mig om något gick fel. Det gjorde det inte som väl var, men när pojken jag fick och kallade Ketill började bli en personlighet så visade det sig att han hade ett temperament som tog andan ur alla i hans närhet. Han var så olik oss andra att vi inte riktigt visste hur vi skulle handskas med honom. Han krävde hela tiden min uppmärksamhet och jag avskyr att behöva erkänna det, men jag orkade inte kämpa för Hrefna. Hon var två år när Ketill föddes och en gladare unge har jag aldrig sett. Unni var också glad för det mesta, men på ett mer stillsamt sätt som stämde så perfekt med mitt. Hrefnas skratt hördes lång väg och hon brukade hoppa upp och ner av pur livsglädje. Hon älskade alla, även mig av någon outgrundlig anledning. Men mest av alla älskade hon Hrafn och jag fann inte styrka att bemöta honom. Jag hoppades väl att han skulle tröttna när han blev lite äldre.

Medan jag väntade på att Hrefna skulle bli fri hade jag fullt upp med Ketill. Ju större han blev, desto svårare var han att se efter. Han hindrade mig i allt och gjorde sig alltid illa när han skulle klättra i de högsta träden och dyka från de högsta avsatserna. Geir fick inse att inte heller hans andre son skulle kunna ta över hans livsverk men vid det laget hade han Hrefna omkring sig hela dagarna och tröstade sig nog med tanken på att åtminstone något av hans barn skulle lära ett riktigt hantverk. Att avfärda Beol var orättvist då han arbetade hårt i den instängda smedja han vantrivdes i. Steinn Smed hade ett så häftigt temperament att grannarna ibland tittade mellan honom och min Ketill och försökte finna yttre likheter. Han tog gärna till knytnävarna när han lärde Örn och Beol sitt hantverk. Örn slog tillbaka när han var stor nog, och Hrafn visste nog också att försvara sig när fadern blev våldsam hemma, men Beol tyckte verkligen inte om att slåss. Ofta såg jag honom vidröra örterna jag hade till tork och ljudlöst säga namnen på dem. Han var inte lycklig alls, mitt mest älskade barn som växte upp till en stark och trygg man med ett lugn som bara okänsliga sällar som Steinn och hans söner var immuna mot. Hans syskon älskade honom. Han var den enda som hade tålamod med Ketill någon längre stund och Hrefna kunde faktiskt överge Hrafn kortare stunder för att sitta hopkurad i sin brors famn innan Hrafns svartsjuka tvingade henne tillbaka. Livet hade dock sina rofyllda stunder så länge Beol bodde hemma.

I ett slag, av ett slag förändrades tillvaron igen. Mina barn var nitton, nio och sju år gamla och vi bodde fortfarande med Gunn och Steinn som hade fått en dotter som var något år yngre än Hrefna. Örn hade byggt ett eget hus och skaffat familj, och Jón höll på att bygga sig ett eget han också. Hrafn bodde förstås kvar och hade till min förundran inte släppt taget det allra minsta om Hrefna trots att han som Beol var nitton år. De två gick inte alls ihop längre, om de egentligen någonsin gjort det. Båda hade stark auktoritet men Hrafns var av det dominanta slaget. Han hade ett stort umgänge både i vår by och inne i Aralond dit han brukade segla allt oftare. Hrefna hade inga egna vänner alls vilket oroade mig. Deras oupplöslighet irriterade många som tyckte att det var onaturligt att en nästan vuxen man drog med sig ett flickebarn vart han än gick. Steinn hörde till dem. En kväll rann sinnet över på honom. Vi satt runt elden som vanligt och jag berättade en saga hemifrån då han plötsligt for upp. ”När skall du i Lokes namn göra dig av med den där ungen”, röt han, slet till sig Hrefna som satt och halvsov i Hrafns knä och slängde henne med hela sin smedkraft in i väggen. Vad som hände sedan uppfattade jag inte då jag genast rusat fram mot min dotter, men jag hörde ett vrål och när jag vände mig om såg jag Steinn med eldstaven rakt genom bröstet. Ett ögonblick var det så totalt tyst innan Hrafn sköt undan mig och Steinn rasade i golvet.

Det fanns förstås inget jag kunde göra med mina små örter för att rädda Steinn Smeds liv. Vi var alla lamslagna, till och med Ketill var tyst. Till slut sade Hrafn:

”Vi far till Aralond ett tag.”

Då väcktes en vrede i Beols ögon som jag aldrig förut sett skuggan av. Han reste sig i sin fulla längd och sade mycket tyst: ”Du tar inte med dig min syster någonstans.”

Hrafn reste sig också, tog ett stadigt tag i Hrefna med ena handen och grep om sin täljkniv med den andra. Lika tyst svarade han: ”Jag tar med mig henne vart jag vill om jag så skall till Hel, förstår du?”

Så gick han och drog min enda levande dotter med sig och ingen av oss hindrade honom.

Till de övriga i byn sade vi att Steinn hade fallit i smedjan och slagit huvudet i städet. Örn hade gått hem tidigare så lögnen kunde få stå oemotsagd. Ingen av oss önskade skydda Hrafn, men han hade ett oskyldigt liv i sina händer och vi vågade inte ta några risker.

Min fredlige Beol hade till slut fått nog. ”Jag kan inte stanna här”, sade han. ”Jag går till Aralond för att se att Hrefna inte tagit skada, sedan går jag norrut.”

Geir såg på honom en lång stund. Jag känner honom så väl, jag vet att han ville be Beol om förlåtelse och säga att han behövde honom nu mer än någonsin. Men Geir har aldrig haft talets gåva. Det han till slut sade var ödeläggande: ”Om du går nu så är du inte min son.”

Beol såg lugnt tillbaka medan mitt hjärta grät tyst. Om allt hade varit som det skulle, om vi fått bo kvar hemma så hade min man och min son varit bästa vänner, och Unni skulle ha samlat örter med mig och lett ömt mot Hrefna som skulle ha dansat på ängen med alla tusenskönor, och Ketill kunde ha fått utlopp för sin energi genom att arbeta i skogen i stället för att gå här och känna sig värdelös, och mina ofödda barn skulle ha blivit lika lyckliga och fria och trygga som jag var hemma. Men ingenting var som det skulle. Inte nu, och inte den morgonen då Beol mycket mjukt svarade: ”I så fall är du inte min far.”

Det var sista gången jag såg honom.

Åren som följde gick jag på en håglös rutin. Beol hade lyckats hitta Hrafn och Hrefna i Aralond och berättade att vi ljugit om Steinns död för Hrefnas skull, så de kom hem igen. Hrefna var snart sitt sorglösa jag igen men jag sov inte lugnt med Hrafn i huset. Han hade fått en farlig glöd i ögonen som skrämde oss alla som visste vad som egentligen hade hänt, förutom Hrefna förstås. Hon var så okänslig för sinnesstämningar att jag definitivt slog alla tankar på att lära henne till helare ur hågen. Tanken på att någon skulle vilja be henne om råd eller hjälp var löjeväckande. Hon verkade sakna egna åsikter, Hrafn talade om för henne vem hon skulle och inte skulle tycka om, han talade om för henne när hon var trött och när hon var hungrig, och jag gjorde ingenting. Inte förrän hon var tretton och Gunn kom till mig en dag, alldeles blek, och sammanbitet sade att om jag inte ville bli mormor i förtid så borde jag blanda mina örter i Hrefnas mat. Jag ville först inte förstå vad hon menade, men när jag gjorde det satte jag mig ner och nedkallade alla förbannelser jag kunde komma på över Hrafn, och den kvällen var det inte bara Hrefna som fick örter i sin mat. Jag skulle döda Hrafn, det var det enda jag kunde göra för att rädda min dotter.

Något jag inte räknat med var att Hrefna blev lika sjuk som Hrafn. Först blev jag orolig för att jag blandat fel örter eller att de ätit samma mat, men så insåg jag med förskräckelse att de under dessa tretton år blivit så sammanbundna att Hrefna helt enkelt sympatiinsjuknade. Jag försökte hålla ut en dag till för att se om det vände, men Hrefnas febriga, förtvivlade ögon och hennes bedjande ”mor” blev för mycket för mig. Jag gav Hrafn en motverkande drog och båda blev bättre. ”Mor kan allt”, förkunnade Hrefna glädjestrålande och Hrafns genomborrande ögon avslöjade att han inte låtit sig luras. ”Ja, hon kan visst det”, sade han långsamt.

Strax därefter meddelade han att de skulle flytta in till staden. De skulle arbeta i fängelsehålorna med ”bearbetning” av utländska fångar. Under alla år sedan vi kom hit har det företagits mindre expeditioner för att hitta hem, men ingen har haft något att gå efter. Så kom någon på att man kunde dra nytta av informationen som fanns på de piratskepp de lyckades slå, och dra information ur lotsarna. Vissa gav med sig frivilligt, men andra värnade om sin kunskap. Det var dessa som skulle bearbetas. Hur det skulle gå till ville jag inte veta och inte ville jag att Hrefna skulle flytta till Aralond men som vanligt hade jag ingenting att sätta emot.

De kom hemseglande någon dag i månaden. I början märkte jag ingen förändring, men så såg jag att Hrefna såg mer och mer orolig ut. ”Vi har fått en ny fånge”, var allt hon ville säga när jag frågade. Under ett års tid blev hon värre för var gång jag såg henne. På nätterna vaknade hon och talade ett främmande språk och hon nynnade på sånger som inte hade något att göra med vår tradition. Jag övervann min motvilja mot Hrafn och frågade honom tyst vad som egentligen hände i Aralond. Han tittade bekymrat på henne där hon satt en bit bort och låtsades lyssna på Ketills ändlösa prat. ”Vi har en besvärlig fånge som jag tror förstör henne”, svarade han.

Jag blev förvånad. ”Att du låter det hända?” sade jag och försökte att inte låta anklagande.

Då såg han mig rakt i ögonen, och jag insåg för första gången att det här inte var en ond man, att han faktiskt inte hade stulit henne ifrån mig bara för att visa att han kunde. Han älskade min dotter med en kraft som jag inte trodde var möjlig. ”Hon vill hem”, sade han. ”Alla era berättelser om vårt land har fått henne att längta hem trots att hon aldrig varit där. Den här fången sitter inne med information, det vet vi, och jag har lovat Hrefna att ta henne hem. Vill hon fortsätta arbeta med honom så skall hon få det.”

Ett halvår till tog det. Så en dag kom hon springande och slog armarna om mig, lika full av glädje som jag var van att se henne. ”Vi skall hem, mor! Vi skall hitta hem!” sade hon och började hoppa upp och ner. ”Jag klarade provet, jag lärde mig hans språk och nu följer han med och visar vägen hem!”

Plötsligt blev tillvaron ljus igen. Hela byn smittades av entusiasmen och en lång rad människor kom och ville hjälpa till att bygga det nya skeppet och följa med. Den här gången skulle man hinna göra alla nödvändiga förberedelser och ha med tillräckligt med mat och vatten. Det tog tid att bygga skeppet men under den tiden hann vi lära känna många nya människor och berättade de roliga historierna hemifrån i stället för de nostalgiska. Först skulle det bli en mindre expedition för att säkerställa att man verkligen hittade hem, och sedan skulle de komma tillbaka och hämta dem som ville följa med. Jag hyste inga tvivel alls, i glädjeyran glömde jag hur hemskt det varit när vi blev bortdrivna och när vi först kom hit, och tänkte lika stridslystet som de unga att om inkräktarna var kvar så skulle vi nog kunna skaka lössen ur pälsen!

Ketill var förstås eld och lågor, han ville genast med, men Hrafn förklarade att någon måste stanna hemma och se efter mig och Geir. Som om inte vi skulle klara oss själva! Om jag hade varit mer uppmärksam så hade jag kanske anat oråd när Ketill inte bråkade mer än han gjorde utan verkade finna sig i Hrafns beslut. Natten innan avfärden fick jag veta hur fel jag tagit. Ketill väckte mig och sade att han måste tala med mig enskilt. Vi gick ut, och jag fick onda aningar när han först var tyst en lång stund.

”Jag måste följa med skeppet i morgon”, sade han till slut.

”Du vet att det inte går”, svarade jag.

Då drämde han näven i dörrkarmen och svor en lång ramsa.

”Jag är trött på att Hrafn alltid skall köra med oss! Vad har han för makt över dig egentligen, mor, eftersom du låter honom köra bort Beol och behandla Hrefna som sin ägodel och tycker att han kan bestämma över mig också? Är du så rädd för hans kniv eftersom du tiger?”

Hur skulle jag kunna förklara? Ja, visst var jag rädd för honom men inte för min egen skull. Även nu teg jag.

”Han skall inte få trycka ner oss längre. Jag skall följa med och Hrefna skall stanna kvar här hos er. Hon måste bort från honom”, fortsatte han.

Jag visste faktiskt inte om jag kunde hålla med honom längre. Om han hade sagt det för bara ett år sedan så hade jag stöttat honom helhjärtat, men under skeppsbyggets gång såg jag den innerlighet som fanns mellan min dotter och Hrafn. Fortfarande var de helt oskiljaktiga men hon var inget barn längre. Arbetet i fängelset hade givit henne en egen styrka, en egen personlighet. Jag hörde henne till och med säga emot Hrafn vid något tillfälle, och han bara skrattade och sade att han väl fick tänka över sitt beslut igen. De var verkligen lyckliga, det strålade om dem och jag kände mig inte berättigad att bestämma vad som var rätt och fel.

”Hur skall det gå till, menar du?” frågade jag Ketill. Det fanns ingen möjlighet att han skulle kunna övertala någon att byta plats med honom.

Han var tyst en stund till.

”Jag har besegrat varenda besättningsman i envig under nätterna och har tagit löfte av dem att låta mig följa med i stället fšr Hrefna.”

Jag såg på honom länge. Han mötte inte min blick men jag såg ändå trotset och en sorts skygghet i hans ögon och tänkte att jag inte kände honom alls. Jag hade varit för upptagen med att önska att han skulle tystna i stället fšr att lyssna till det han ville berätta, jag som alltid hade satt en ära i att kunna lyssna till människor! Då började han tala igen:

”Jag vill att ni skall vara stolta över mig. Far är besviken för att jag inte har tålamod nog att lära mig skeppsbygge och du önskar att jag hade varit som Beol. Jag har alltid försökt göra mitt bästa för att vara er till lags men ni har aldrig sett mig. Ni tänker på Beol som inte är här och Hrefna som ni tror har bekymmer och till och med på Unni som är död. Om jag försvinner ett tag kanske ni tänker på mig också. Om jag hittar hem kanske ni blir stolta över mig.”

Vad skulle jag säga. Jag kunde inte ljuga fšr honom. Därför sade jag bara: ”Du vet att jag älskar dig.”

Han såg på mig med tårfyllda ögon, sexton år och vilse i livet.

”Ja, det vet jag. Men du tycker inte om mig.”

Och när han sade det insåg jag att det var sant.

Dagen efter är en av de dagar jag önskar skulle raderas ur mitt minne. Jag hade legat vaken hela natten och tänkt på hur jag skulle förvalta förtroendet jag fått. Om jag inte sade något så skulle Hrefnas hjärta brista, men om jag avslöjade vad jag visste så skulle jag svika Ketill och förstöra allt hopp han hade om att äntligen bli respekterad av sin far och mig. Till slut gjorde jag som jag har gjort sedan vi kom till detta land - ingenting. Jag försökte försvara mig med att Hrefna var stark och att Geir och jag kunde fylla ut en del av tomrummet, och Hrafn skulle ju komma tillbaka så småningom, men jag hörde själv hur ynkligt det lät. Jag skämdes över mig själv.

Det var en kylig vårmorgon och hundratals människor var samlade nere vid hamnen för att vinka av våra unga. Hrefna stod kvar hos Geir och mig en stund och kramade oss farväl. I ögonvrån såg jag Örn och en man jag inte kände växla blickar och snegla mot Hrefna och jag kände en olycksbådande ilning genom kroppen. Plötsligt tog två män tag i Hrafns armar på båten och Ketill klättrade ombord. Hrefna hann inte mer än vända sig förrän Örn och den andre mannen tog fast henne och lade en hand över hennes mun. ”Du skall inte med den här gången”, flinade främlingen.

Någon hade försökt tysta Hrafn också men han var betydligt starkare. Han skrek förtvivlat efter Hrefna och det krävdes fyra män att hålla honom kvar när skeppet lade ut. När det var litet som en barkbåt verkade han ha givit upp. Hur han fick styrka till sin röst är mig en gåta men vi hörde alla tydligt hur han ropade: ”Jag svär vid alla gudar att jag kommer tillbaka och hämtar dig!”

Hrefna blev stilla och de båda männen släppte sitt tag. Då störtade hon fram och kastade sig i vattnet i sina tunga reskläder och försökte simma efter. Geir hoppade genast i och försökte få upp henne men måste få hjälp. Det surrade kring bryggan, alla hade inte uppfattat vad som hänt och de övriga trodde att det var ett överromantiskt avsked. Alla utom de som kände till bandet mellan Hrafn och Hrefna. De såg förfärat på oss och undrade liksom jag - hur skall det här gå?

Första tiden Hrefna var ensam var det inga andra problem än att hålla hennes feber nere. Hon hade blivit ordentligt sjuk av det kalla vattnet, det var aldrig fara för hennes liv men det var som om hon inte hade några krafter kvar att kämpa med. Jag fick använda mig av de fulaste knep fšr att få henne på fötter. ”Vad tror du Hrafn säger om han kommer hem och får se dig ligga så här?” brukade jag säga och då svalde hon mina brygder. När hon blev frisk nog att vara uppe fick jag behandla henne som ett barn. Hon var helt apatisk, jag var tvungen att klä henne och borsta hennes hår, och det var med nöd och näppe som hon åt själv och det gjorde hon först när jag talat om för henne att hon var hungrig. Flera månader gick på det sättet. Många i byn som aldrig förut brytt sig om henne kom och frågade om de kunde göra något men inget hjälpte. Hon log vänligt mot dem som kom fšr att besöka henne men leendet nådde aldrig ögonen.

En dag kom Jón och hälsade på. Han berättade att han hela tiden haft kontakt med Beol men inte visste om han borde talat om det, och nu skulle Beol gifta sig och Jón skulle resa dit. Kanske Hrefna ville följa med?

Jag berättade det för henne, och äntligen kom det en livsglimt i hennes ögon. Så blev hon orolig. ”Tänk om Hrafn kommer och jag inte är här”, sade hon.

Jag hade förstått att om jag skulle få min dotter att fungera överhuvudtaget så måste jag locka med Hrafn. Jag försäkrade henne om att jag naturligtvis skulle tala om för honom var hon var och att han skulle komma efter henne, så hon skulle lugnt kunna stanna borta i några månader. Hon nickade sakta, och så tändes äntligen ett långsamt leende.

Tre månader var de borta. Det var första gången på nästan trettio år som jag inte hade något av mina barn i närheten och det kändes tomt. Vi upptäckte hur mycket vi saknade Ketills ändlösa energi och jag bad till gudarna att han skulle få veta det någon gång. Vår sorglösa Hrefna var också borta. Den Hrefna vi fick hem var inte fullt så hjälplös som hon varit den första tiden utan Hrafn, men hon var långt, långt ifrån den unga kvinna som förberedde sig för äventyret för bara ett år sedan. Resan till Beols bröllop verkade dock ha varit välgörande för henne. Hon berättade inte så mycket men Jón berättade desto mer och menade att Beol gjort ett klokt val, även om det nog fanns de som såg snett på att han dristat sig till att äkta en medlem av den tydligen alldeles för fina familjen Örnvinge. Däremot var han förtegen om hur Hrefna hade klarat sig. Det enda han ville säga var att på själva bröllopet hade det gått bra. Jag såg forskande på dem båda men det var allt jag fick veta.

Åren innan nästa omvälvning hackade sig fram. Geir och jag levde som vi alltid gjort. Hrefna kom och gick och desperationen växte hos henne för varje gång vi sågs. Långa perioder bodde hon inne i Aralond och gudarna vet vad hon gjorde där. Med jämna mellanrum kom hon hem och vägrade släppa oss ur sikte, hon sov mellan oss och följde med mig ut, och lite hann jag faktiskt lära henne då innan hon blev rastlös och for tillbaka till Aralond. Hon förstod aldrig varför hon inte fått följa med skeppet, och hon kunde inte förstå varför inte Hrafn kom och hämtade henne. Jag försökte lugna henne med vad jag kom på för stunden, att det nog var svårare att hitta hem än de trott eller att han kanske ville bygga henne ett hus först. Hon tog tacksamt emot alla möjliga förklaringar men när snart fyra år hade gått så kunde jag inte blunda för sanningen längre. Något måste ha hänt dem. Jag önskade att Hrefna kunde göra sig fri men visste att det inte gick så jag sade inget till henne om vad jag tänkte. Jag slutade dock att prata om Hrafn. När hon till slut märkte det sade hon: ”Jag vet att han lever. Jag skulle känna om han inte gjorde det och har han sagt att han kommer och hämtar mig så gör han det.”

Så drevs vi bort även ifrån Aralond. Jag har aldrig varit intresserad av politik och vem som anser sig vara herre över mig men ett inbördeskrig kan man inte undgå. Denna gång visste vi vart vi skulle och hann också få med oss allt vi behövde. Vår by, vill säga. Andra var inte lika lyckligt lottade och vi hörde otäcka historier om vad som hänt en del nordbor inne i staden. Jag tackade gudarna för att Hrefna just då var hemma hos oss. Jag var orolig för att hon skulle vägra följa med, men det var ingen hemlighet vart vi skulle och hon var fast övertygad om att Hrafn skulle leta upp henne var hon än befann sig.

På Österö slog vi oss ner och här har vi varit i två år nu. Hrefnas rastlöshet har drivit henne runt i hela Dahlen. Hon är fortfarande bara en skugga av sig själv, och jag har märkt att hon har utvecklat en del självdestruktiva drag. Jón fann henne för en tid sedan i en grotta i staden Dahlen där hon tydligen hade levt med några musiker. Det visade sig att musiken blev en av de få vägar hon lyckats finna till en kortare stunds själsfrid men just då var hon i ett sådant eländigt tillstånd att Jón tog henne hit. Här har hon stannat sedan dess och jag har inte sett någon annan utväg än att ge henne av mina sömnframkallande medel för att skänka henne lite ro. Jag är rädd för att hon annars skulle förlora förståndet. Geir och jag skall snart lämna Dahlen och med tanke på vad som väntar skulle jag vilja lämna kvar Hrefna men för henne vore det ett värre öde än att följa med.

Om några dagar skall vi försöka ta tillbaka Aralond. Några har resignerat och menar att vi lika gärna kan bo kvar här, men för de allra flesta finns det inte något annat alternativ än att ta tillbaka det som de anser vara vårt. Jag är inte blodtörstig men nu känner jag att jag har fått nog. Stillatigande har jag sett för mycket i mitt liv ta fel riktning och när det nu finns något jag kan göra så tänker jag sannerligen göra det. Jag känner min livstråd spännas och jag förstår att det är i striden jag kommer falla. Beol befinner sig mitt i krigsområdet om jag har förstått rätt. Bara gudarna vet var Ketill är. Unni är i tryggt förvar och jag skall för en gångs skull göra allt som står i min makt för att skydda Hrefna.

En dag hoppas jag att vi alla möts i Valhall. Därifrån blir vi åtminstone inte bortdrivna.

Karin Oswald 000205/06

ag hade tänkt mig att de kursiva verserna har fallit bort helt och återfinns i gammelmormors gömmor eller någon annanstans, och de kursiva raderna mitt i annars godtagbara verser har förvanskats.

Denna midvintervisa sjungs i form av ett skådespel av familjerna Köldgrip och Nattfroste:

Mörkret sänkes över heden

Suddar ut den kända leden

Ödesskytteln varnar stilla

Om att någon vill dig illa

För den som har från kriget flytt

Är onda skuggor inget nytt

Reili färdas med sin bror

Mot trygghet – det är vad hon tror

På hennes händer, andras blod

Att dräpa kräver inget mod

Men att kapa någons tråd

Gör det svårt att finna nåd

Lillebror ser Reilis plåga

Försöker med sin rena låga

Lindra hennes själakval

Med att hon inte haft nåt val

Åsynen av en gestalt

Får dem strax att göra halt

Ett skimmer strålar hotfullt ut

Och Reili anar trådens slut

Hon skyddar brodern bak sin rygg

Låtsas vara stark och trygg

Gestaltens halvt upplösta kropp

Släcker strax allt fåfängt hopp

”Så fann du oss ändå till sist

Du som redan livet mist

Din baneman var ättens far

Din hämnd att våra liv du tar”

”Du vet inget om mitt mål

Du som ingen smärta tål

Du som tänker svaga tankar

Och ditt eget liv högst rankar

Hämnden är en ringa tröst

För hålet han skar i mitt bröst

Ert öde skall bli mycket värre

Ödet är en skonlös herre”

”Återvänd till gravens frid

Vet att nu är ej din tid

Att leva nu med iskallt blod

Är ovärdigt ditt forna mod”

”Nog nu! Så, försvara dig

Annars fall på knä för mig

Greppa nu ditt usla svärd

Och slåss för allt som du är värd”

”Ont skall ej med ont fördrivas

Väven får ej sönderrivas

Alla stjärnor hjälp oss nu

Att laga det som gått itu”

Med en utsträckt myndig hand

Lossas alla Reilis band

Till brodern och till själva livet

I väven sorgens tecken skrivet

-

Men... I en mystisk väska hittas urgamla dokument, som visar att ödestron och asatron har varit mer sammanvävda än någondera av sidan vill kännas vid... Lämpligt nog så innehåller även visan en formel för att ta kål på draugar! Praktiskt eftersom det händelsevis fanns en draug på lajvet som denna visa skrevs till...

Så här lyder originalvisan!

-

Mörkret sänkes över heden

Suddar ut den kända leden

Ödesskytteln varnar stilla

Om att någon vill dig illa

För den som har från kriget flytt

Är onda skuggor inget nytt

Reili färdas med sin bror

Mot trygghet – det är vad hon tror

På hennes händer, andras blod

Att dräpa kräver inget mod

Men att kapa någons tråd

Gör det svårt att finna nåd

Lillebror ser Reilis plåga

Försöker med sin rena låga

Lindra hennes själakval

Med att hon inte haft nåt val

”Vårt ödes tråd vävs alltid in

Min egen tråd är alltid min

Men hur än trådarna går samman

Väljs ej mönstret av nån annan”

Åsynen av en gestalt

Får dem strax att göra halt

Ett skimmer strålar hotfullt ut

Och Reili anar trådens slut

Hon skyddar brodern bak sin rygg

Låtsas vara stark och trygg

Gestaltens halvt upplösta kropp

Släcker strax allt fåfängt hopp

”Så fann du oss ändå till sist

Du som redan livet mist

Din baneman var ättens far

Din hämnd att våra liv du tar”

”Du vet inget om mitt mål

Du som ingen smärta tål

Du som tänker svaga tankar

Och ditt eget liv högst rankar

Hämnden är en ringa tröst

För hålet han skar i mitt bröst

Ert öde skall bli mycket värre

Hos er nya, mörka herre”

”Återvänd till gravens frid

Vet att nu är ej din tid

Att leva nu med iskallt blod

Är ovärdigt ditt forna mod”

”Nog nu! Så, försvara dig

Annars fall på knä för mig

Greppa nu ditt usla svärd

Och slåss för allt som du är värd”

”Ont skall ej med ont fördrivas

Väven får ej sönderrivas

Alla gudar, hjälp oss nu

Att laga det som gått itu

Mina ord kan ingen hjälpa

En blodbesudlad kan ej stjälpa

Mörkrets vålnad – endast du

Kan laga vävens trådar nu

Lämna nu min trygga famn

Nämn så högt och klart dess namn

Så kan inget ont dig hända

Och mörkret skall mot solen vända”

”Denna mörkrets hemlighet

Är det ytterst få som vet

Och du är en utav de sista

Därför skall du livet mista”

Med en utsträckt myndig hand

Lossas alla Reilis band

Till brodern och till själva livet

I väven sorgens tecken skrivet

Brodern i sitt hjärta sörjer

Ändå han gestalten spörjer

”Din lånta livstråd är väl nött

Varför vandra, du som dött?

Jag ber dig vid ditt rätta namn

Återvänd till dödens famn”

”FARDU AD SOVA!”

Förvanskad vers som används som vaggvisa:

Somna in i nattens famn

Nämn så högt och klart mitt namn

Så kan inget ont dig hända

Och mörkret skall mot solen vända

Hösten i Nedåkra var grå. Kanhända var det för en utomstående samma sprakande färger på träden som lyst upp Högbacka, men i Vanjas ögon återspeglades inte glöden så som den gjort hemma.

Hemma... Aldrig skulle hon kalla Nedåkra sitt hem. En tillflyktsort var det. En av ödet utsedd frihamn. Det var hennes lott att finna sig i detta liv, omgärdat av bruna fält och gles skog. Hon var tacksam för sin tro, sin övertygelse om att hennes enda val var att uthärda detta. Om hon hade haft ett val, hur skulle hon då kunna stanna här?

Det var ödesdag.

Ännu hade de inte fått tag i någon ödestydare till gården, så det var markfurstinnans uppgift att räkna in gårdens folk. Och hela byn. Det hade hon gjort ända sedan hon kom hit för flera år sedan. Till en början hade byborna ställt sig undrande, senare förargade och i en del gårdar hade hon utsatts för hot. Nu hade dock de flesta vant sig vid att hon kom en gång i veckan för att se till att allt stod väl till i gården. Hon blev aldrig inbjuden, och det hände att någon försökte provocera henne. En man hade fräst att nej, allt var inte som det skulle, han hade precis slagit ihjäl sin hustru och sina barn med en yxa och skulle precis till att bränna ner gården. Hon hade lugnt svarat: ”Då vet jag det” och gått därifrån. Veckan efter hade hon återvänt och undrat om det fortfarande bara var han i hushållet, och hur det stod till med honom. Efter det öppnade han aldrig mer, men Vanja gick ändå dit varje vecka. Hon tyckte att det var hennes ansvar.

Det blev inte lika fort mörkt här som i Njarka, men dagarna var korta nog på hösten och hon skyndade hemåt efter att ha besökt det sista huset. I ögonvrån såg hon hur någon närmade sig snett bakifrån, men hon vände sig inte om. Det var under hennes värdighet.

-Vanja.

Hon tvärstannade och kände hur blodet frös i hennes ådror. Den rösten! Över trettio år var inte nog för att hon skulle glömma den. Hon visste att hennes röst inte skulle hålla för att svara med hans namn, så hon stod bara stilla och väntade på att han skulle hinna ikapp henne.

Vävtydare Davian var sig lik, förutom håret som nu var lika gråvitt som hennes eget. Trots mörkret kunde hon förnimma något i hans blick som hon inte sett där förut, en sorts uppgivenhet blandat med självförakt och en orubblig beslutsamhet.

-Jag har följt dig länge idag, fortsatte han lågt. Du räknar in ditt folk. Det är mina sysslor. Låt mig göra det från och med nu.

Genom förstelningen började hennes hjärta bulta allt hårdare, men hon kunde fortfarande inte få fram ett ljud.

-Jag är tillbaka hos dig nu, spann den mjuka rösten vidare. Ingenting är förändrat, inget som betyder någonting. Vi kan ta vid där vi var. Ta ett kliv över dessa år då ödet tvingat oss ifrån varandra. Nu är tiden inne att spinna vidare på den tråden. Vår tråd, Vanja, den vackraste i mitt livs väv! Nu när jag har funnit dig här släpper jag dig aldrig ifrån mig mer.

När han smugit sig så nära henne att hon kände värmen av hans andedräkt, ryckte hon till men stod kvar.

-Davian, viskade hon ljudlöst.

Han slöt ögonen ett hjärtslag, och grep så efter hennes hand.

-Låt mig följa dig hem! Låt mig ta hand om ditt hushåll, leda dem i deras väg tillbaka till den sanna tron. Jag vet att många av dem är på irrvägar. Jag vet allt om dig.

Att ha honom där... Någon att dela ansvaret med. Någon att helhjärtat dela sin tro och sina sedvänjor med, i ett hushåll som var splittrat av religiösa motsättningar. Någon som hon kunde älska...

Den tanken fick henne att vakna till från hans hypnotiska inverkan. Hon skakade på huvudet och drog tillbaka sin hand.

-Vanja, min älskade, stöt inte bort mig en gång till! Inte en gång till!

-Jag måste. Min familj...

-Din familj består av en grupp vuxna människor som är fullt kapabla att ta hand om sig själva! Du har offrat dig för dem förut, och vad fick du för det? Låt dem finna sitt eget öde! Låt dem växa upp!

Åter grep han hennes hand, båda händer, och kysste nästan desperat insidan av hennes handleder. Genom Vanja strömmade en värme hon inte känt sedan... ja, sedan dagen innan han försvann för ett halvt liv sedan. Var det så här det kändes att leva? Var det detta hon hade försakat i så många år?

Varför?

Förnuftet försökte streta emot.

-Jag måste få tänka, bad hon.

-Tänk om du måste, men det spelar ingen roll. Jag menar vad jag sade. Aldrig släpper jag dig igen. Jag gör vad jag måste för att du skall bli min. Är jag inte en präst? Skall inte jag om någon kunna ta ödet i mina egna händer?

-Vad är det du säger! utbrast Vanja förfärat.

-Precis det du hör.

-Men allt det du sade om att finna sig i sitt öde...

-Det gällde bara tills jag förlorade dig.

Vanja kände hela sin tillvaro skakas om, och hon frigjorde sig.

-Håll dig borta från mig!

-Det där menar du inte.

-Sannerligen om jag gör! Jag har inte stått ut alla dessa år för att höra dig säga att... Försvinn ur mitt liv!

Hon var för gammal för att orka springa ifrån honom, men hon lyckades svepa in sig i den aura av suveränitet som varit hennes skydd så länge. I Davians ögon glittrade det till av förvåning, men han ropade efter henne när hon gick:

-Aldrig!

Vanja var så van vid att gömma sina känslor och tankar, så ingen i familjen märkte något särskilt hos henne när hon återvände den kvällen. Men inom henne rasade en storm, som mattades av till en känsla av overklighet. Hade mötet verkligen inträffat, eller var det hennes egna fantasier som äntligen fick liv och spelade henne ett spratt?

Två veckor senare undrade hon inte längre. Strax efter mörkrets inbrott bultade det på dörren, tre tunga slag som bara de var tillräckligt för att ge henne rysningar. Full av onda aningar skyndade hon sig att öppna innan någon skulle hinna före henne. Hon ville inte att någon annan skulle behöva se det hon halvt om halvt förväntade sig.

Framför henne stod en lång, gänglig gestalt med mask för ansiktet.

En vandrare.

Trots att hon nästan varit förberedd, smög sig skräcken fram genom hennes ådror. Sist hon hade kommit i kontakt med en vandrare, eller det hon trodde var en vandrare, var när hon tvingades lämna Högbacka. När det senare uppdagades att masken varit en förklädnad hade hon gripits av en våldsam vrede, men hennes starka tro på ödet tvingade henne till resignation. Trots att hon inte var säker på att inte detta också var en bedragare, föll hon på knä. Vad annat kunde hon göra?

Ett tyst sus gick igenom huset när resten av hushållet upptäckte gästen. De som aldrig sett en vandrare förut föll ändå på knä i en ren reflex när de såg att markfurstinnan och så många andra gjorde det. Efter några till synes oändliga ögonblick mötte Vanja blicken bakom masken. Vandraren sträckte ut ett benigt pekfinger mot henne, och hon nickade.

-Jag måste lämna er nu, sade hon så lugnt hon förmådde.

Någon gjorde en rörelse mot henne, men hon höjde snabbt handen i en hindrande gest.

-Hälsa mina barn att jag är stolt över dem. Och säg till Eskil, om ni någonsin ser honom igen, att...

Hennes röst bröts och hon var tvungen att ta ett par djupa andetag för att kunna fortsätta:

-Att han har varit en god make och en värdig Köldgrip.

Så bad hon dem farväl och följde med ut i mörkret.

Davian väntade med en vagn strax utanför byn. Vandraren nickade kort mot honom och försvann. Vanja brydde sig inte ens om att fråga varför han gjort detta. Hon visste inte längre vem han var, om hon någonsin vetat det.

-Och om jag går tillbaka? sade hon kyligt.

-Så låter jag skada din familj.

Hon nickade, nästan eftertänksamt.

Så detta var hennes öde nu.

Hennes tro skulle stärka henne även i detta, tänkte hon sammanbitet och steg in i vagnen.

Regndoften låg tung över Nedåkra, och nattens sammet smet tätt om Vanja när hon vandrade planlöst genom bygden. Gästerna hade blivit omhändertagna, men Vanja tvivlade på att de fallit till ro efter kvällens uppståndelse. Borgevid belägrat... Vad det innebar rent praktiskt för familjen Köldgrip ville hon inte ens tänka på. Det hade varit hennes plikt, men sannerligen inte henns önskan, att erbjuda familjen Stenbräcke husrum för så lång tid de ansåg sig behöva. Tak över huvudet kunde hon nog erbjuda, men hur skulle det bli med maten?

Så Högbacka hade förvandlats till en soldatförläggning.

Tomheten ekade i bröstet efter gråten som nyss rev ner hennes så omsorgsfullt murade försvar. När grät hon senast? Hon mindes inte. Det måste ha varit innan hon gifte sig med Eskil. Inte ens när hon nåddes av budet om att hennes båda äldsta barn hade drunknat hade hon röjt några känslor. Eskil hade hållit masken så länge tjänarna var i närheten, men bröt så ihop fullständigt. Han var lika våldsam i sin sorg som i sin vrede och glädje, slog sönder möbler och vrålade ut sin smärta. Han hade attackerat hennes lugn. Anklagat henne för att vara en demon, så kall så att isen brann som eld i jämförelse. Sagt att det inte fanns någonting han ångrat så djupt som att han lät Högbackas skönhet förföra honom och lockat honom att ta henne som hustru. Hon hade gjort hela hans tillvaro till en levande mardröm.

Ikväll hade Rimmer berättat för henne att hans far fortfarande levde. Han hade nog menat det som ett gott bud, men Vanja gjorde det detsamma. För henne var människor antingen här eller inte här. Det var så hon hade tänkt när hennes barn sades vara döda. De var helt enkelt inte här. Några år senare kom Rana tillbaka. Vissa tog det som en sorgfylld bekräftelse av att Ulf verkligen var död, men så såg inte Vanja på det. Hon skulle inte blivit mer förvånad om Ulf hade kommit ikväll än hon blev då både Rimmer och hennes lillebror Aske gjorde det. Förvåning hörde inte hemma i hennes värld.

Nog hade hon uppfattat viskningarna under kvällen. Intrycket gästerna fått att markfurstinnan var väl snål. Nu var det många år sedan Vanja slutat bry sig om vad folk tyckte om henne, men hon ville inte att Ragna skulle behöva skämmas inför sin nya släkt. Hon hade haft en klar bild av att Nedåkra var familjens nya gods, varifrån hon nu fått den. Tara hade uttryckt sin förvåning när hon anlände, och frågat varför de inte kunde hålla till i huvudgården i stället. Som om det skulle finnas någon större gård än det eländiga ruckel de blivit satta i!

Vanja bet ihop och tvingade sina tankar från det förflutna. Ryggen värkte värre än vanligt och i hennes bröst ekade en förtvivlad tomhet. Hennes barn, hennes älskade barn, varför hade hon inte kunnat gripa in och styra deras öde till en jämnare stig? Åsynen av Rimmer som satt och vävde in en trasa av sina egna kläder i Ragnas bröllopsväv var nästan mer än hon kunde bära. När skulle de förstå att det var de två som hörde ihop, som alltid hade hört ihop? Nog verkade den unge Stenbräcke vara en sympatisk man, långt bättre än Erling som Ragna först gift sig med, men han skulle aldrig kunna sudda ut skuggan av längtan i Ragnas ögon.

Även i Ranas ögon vilade en tyngd. Åtminstone när blicken motvilligt var vänd mot modern. Och nu hade Vanja lagt ytterligare sten på bördan, genom att anklaga henne för att de förlorade Högbacka. Hade hon kunnat ta tillbaka orden så hade hon gjort det, samtidigt som känslan inte gick att ignorera. Vad hade hänt om de hade stannat kvar? Hade de kunnat rädda godset och deras folk, eller hade de alla måst offra sina liv, som Rana var övertygad om? Vanja hade varit helt beredd att göra just det. Hela hennes liv var redan offrat för godset och familjen, så varför hade hon blivit fråntagen möjligheten att kämpa för sitt hem? Hon hade velat återvända nu, men fått hela familjen emot sig. De hade tyngt henne med hennes ansvar för dem. Vanja tänkte bittert att hon hade skämt bort dem. De flesta var vuxna människor, hur hade ansvaret för dem blivit hennes?

Därför att hon hade tagit det ansvaret. Fångad i sitt eget garn.

I stillheten sökte hon sin styrka. Kände leran tynga hennes skor. Lyssnade till regndropparnas försiktiga möte med växtligheten. Stod stilla en stund och bara andades in natten. Rätade ut varje värkande kota och återvände för att lyfta den börda ödet tilldelat henne.

Kan man verkligen bli sjuk av motvilja?

Jo, det kunde man.

För fasadens skull stannade Vanja hela natten i den påkostade bröllopssängen. Eskil låg med ryggen mot henne och snarkade tungt. Solen stod redan högt och Vanja var van vid att vara uppe så dags. Nu var det hon som var markfurstinna. Ansvaret för hela gården var hennes. Åtminstone såg hon på det så. Eskil tänkte hon inte lita på. Hon hade sett hur han behandlade sitt eget folk, han var ofta inkonsekvent och tog sig aldrig tid att lyssna till problem som han inte var intresserad av. Så kunde man inte driva ett gods. Hur skulle hon få honom att överlåta den biten till henne? Hon smög upp och satte sig i fönsternischen med täcket omkring sig. Det var alls inte kallt i rummet, men hon frös inifrån. Någon hade vävt in en kraftig gren i deras bröllopsväv. Hon hade inte blivit det minsta förvånad, bara mött Davians rasande blick och bitit ihop.

En lång stund efter utsatt tid hade Tea skickats att hämta vävtydaren. Hon sade efteråt till Vanja att han hade verkat förvånad, som om han hade glömt att han skulle förrätta en vigsel. Sedan hade han blivit alldeles blek och skyndat före henne. Aldrig förut hade Vanja sett en sådan förtvivlan. Det måste ha tagit honom all själsstyrka för att kunna sköta sitt uppdrag. Det viskades. Vad hade det tagit åt honom, han som annars var lugnet själv? Var han kanske berusad? Inte följde han den traditionella mallen heller. Istället för att be ödet skänka brudparet allt gott, så sade han att ödet måtte ge dem det de förtjänade. Men det kanske var samma sak? Eskil lade inte märke till det, men Vanja förstod.

Valet hade flera konsekvenser än hon räknat med. Valet mellan Davian och Eskil. I hennes tankar hade det ena inneburit avsaknaden av det andra, men så var det inte. Davian var kvar, fortsatte sitt arbete på godset, fortsatte att kalla Vanja vid namn varje ödesdag. Vreden han riktat mot henne på bröllopsdagen var som bortblåst. Han var densamme som hon älskat sedan första ögonblicket. Ständigt närvarande i hennes medvetande.

Kärleken hörde inte hemma i en rationell tillvaro, det visste hon. Kärlek var en lyxsjukdom som inte hade någon plats i hennes nya liv, i hennes äktenskap. Hon ville verkligen vara en god hustru åt Eskil. Hennes religiösa uppfostran satt starkt i ryggmärgen där. Om detta nu var hennes öde, så ville hon försöka uppfylla det så gott hon kunde. Försöka förhärda sitt hjärta.

Gården blev hennes främsta intresse. Hon upptäckte snart att det värsta som kunde hända hennes man var att tappa ansiktet, och det gav henne den makt hon behövde för att kunna styra som hon ville. Alla befallningar skedde i hans namn. Markfursten önskar si eller så. Nog hörde hon viskningarna, om att den där nya markfurstinnan inte verkade ha några egna åsikter alls, men så länge det tjänade hennes syften brydde hon sig inte om vad som sades. Eskil var även hennes ansikte, och hon var lika mån som han om att han skulle verka vara den fast styrande. De talade aldrig någonsin om det. Detta var hennes hem och hennes sedvänjor, han var främlingen som hade att försöka lära utan att låta märka att han ingenting visste. Politiken var hans område, inte skötsel av ett gods. Vanja hamnade i överläge och det var ingen bra förutsättning för att bli en god hustru.

Omedvetet, kanske, utövade hon sin makt över Eskil. Utan någon diskussion skaffade hon sin egen sovkammare, med en sådan självklarhet så att ett ifrågasättande skulle verka okunnigt. Sanningen var att hon inte stod ut med att sova bredvid sin man. Om dagarna ansträngde hon sig till det yttersta för att vara honom behaglig, men någonstans måste hon få vila. Önskade han hennes sällskap fick han tala om det. Hon förstod inte att det var ytterligare ett sätt att spä på hans förödmjukelse. Överhuvudtaget tänkte hon aldrig över vem han var och vad han kunde känna. Hon visste ju att han egentligen hade önskat gifta sig med Tara, så hon antog att deras inställning till detta äktenskap var ömsesidig, en ömsesidig vilja till Högbacka. Att Eskil kanske hade kunnat tänka sig att lära känna henne, Vanja, för att få ett fungerande samliv med just henne, föll henne aldrig in.

Kanske hade de kunnat bli vänner? Om Vanja gått till honom med sin ensamhet och rädsla?

Nu bet hon ihop om den. Hårt.

Efter ett år var gränsen nådd.

Hon flydde till Davians stuga.

Två vinbägare på hans bord.

-Jag visste att du skulle komma tillbaka till mig, log han.

Veckan efter var han borta.

En ny vävtydare räknade in dem. Vanja höll masken, tvingade sin blick till lugn. Försökte avväga vilket som var naturligast, att fråga eller att avstå. Detta var något som hon borde vetat. En markfurstinna skulle inte bli överraskad av något sådant.

-Vi har en ny vävtydare, sade hon så lugnt hon förmådde till Eskil när de var på hemväg.

Hans käkar spändes tyst till svar.

Vanja väntade. Sade på nytt:

-Jag skulle vilja veta...

Eskil vände sig häftigt emot henne.

-Du har ingenting att ställa mig till svars för! Ingenting!

Så gick han ifrån henne.

Att falla.

Hur ta spjärn i ett bottenlöst hål?

Den dagen började på allvar Vanjas förvandling.

Släppte hon det allra minsta på sin självbehärskning så skulle hon falla.

Släppte hon in någon så skulle hon falla.

Livet blev overkligt, samtidigt som hon alltmer tog del i gårdens skötsel. Trodde sig kunna fylla tomrummet med kontroll.

Barnet hon väntade?

Nej, det angick inte henne. Hennes kropp var värd för det, hennes sinne låst i praktiska ting.

Eskil ville ta dit sin egen amma som huvudansvarig, och Vanja protesterade inte.

Inte förrän det var för sent.

Två var de. En Rana och en Ulf. Alla sade att Vanja måste vara för trött för att ha dem hos sig, visst var det en innerlig tur att mor Aima fanns där!

Vanja var inte alls trött. Tvärtom, det kändes som att hon hade blivit förlöst från mycket mer än en fysisk börda. Det här kanske var en skänk från ödet, en ny början?

Kampen började.

Eskil tillbringade mycket tid med barnen. Han kunde med dem och med sitt eget folk vara den känslomännsika han egentligen var. Skrattade högt när de log mot honom. Berättade för alla som ville höra på att Rana minsann grep om hans finger så att han trodde att hon skulle bli en duktig björnjägare en dag.

Men inte skulle Vanja behöva byta på dem! Nej, det fanns det ju tjänare till. Seså, du ser ju att mor Aima kan sina saker, du tar hand om godset så tar hon hand om barnen.

Var det ett medvetet straff?

Nätterna kunde hon stjäla sig till.

När hon egenhändigt släckt alla ljus smög hon in i barnkammaren. Satt hos dem länge, hörde deras sovande andetag och stämde av deras hjärtslag med sina egna. Kunde inte förstå den sanning som började sprida sig. Som alltid hörde hon mer än vad hennes folk trodde. Det talades, lite ömsint, om hur totalt hopplös fru Vanja var med barn. Ett skratt som tvärtystnade när hon steg in i sina barns rum. Ängsliga blickar när hon ville lyfta dem. Kanske är det ändå bäst om mor Aima...?

Och ständigt masken utåt. Inte få visa sin osäkerhet. Sitt oförstående. Rak i ryggen, behärskat ansikte. Borde förstås kunnat använda den spelade säkerheten även här, borde verkligen ha tagit över.

Önskade att hon kunde tala med någon. Vävtydaren? Nej, hon visste vad hans svar skulle bli. Dessa kvinnor var satta att sköta hennes barn, deras öde var att utföra det arbetet så bra de någonsin kunde. Inte ville väl markfurstinnan slå en knut på deras ödestrådar av ren egoism?

Men om mitt öde är att vara en så bra mor som möjligt?

Kanske var det så, att hennes enda sätt att vara en bra mor var att hålla sig ifrån sina barn. Precis som det enda sättet att vara en bra hustru var att i största möjliga mån undvika sin man.

Hur skulle hon kunna veta?

Hur skulle hon någonsin kunna veta någonting?

Varje snöflinga har ett eget ljud, en tyst skälvning som samman med sina systrar bildar en bedövande melodi om man bara vet hur man skall lyssna. Vanja visste hur man lyssnade. Vintern var den årstid hon älskade mest, och hon kunde ägna timmar ute i den bitande kylan åt att bara lyssna till stillheten, som för henne inte var stilla alls. Tvärtom förstorades varje liten knäppning i snölandskapet, ljud som under de andra årstiderna skulle drunknat helt fyllde nu rymden.

- Vanja! skar en irriterad mansröst genom lugnet. Hon vände huvudet mot sin storebror och dolde skickligt sitt missnöje.

- Sitter du där! sade Grendel otåligt. Mor har letat efter dig, har du glömt bort vår gäst? Det hade hon inte. Modern hade inte talat om annat i flera veckor, än att den nye vävtydaren skulle bo hos dem tills hans eget hus blev iordningställt. Vanja hade ägnat hela morgonen åt att se över arbetet i köket så att de skulle kunna duka fram en måltid värdig deras gäst, och representativ för deras stånd. Hon tyckte att hon kunde få stjäla till sig en stunds dagsljus innan det försvann. Dagarna var korta om vintern uppe i Njarka. Inte för det, Vanja trivdes lika bra med att röra sig i mörkret, men hon kände ändå att hon behövde suga åt sig lite av den sol som vågade sig fram den här årstiden. Motvilligt reste hon sig och rullade ihop det lilla skinnstycket hon suttit på och följde med brodern. När familjen Köldgrip var samlad, även den lilla gren av den som utgjorde Vanjas närmaste familj, föredrog hon att glida in i bakgrunden. Hennes syskon var alla starka personligheter. Storebror Grendel, med en nästan föraktfull auktoritet. Lillasyster Tara, bara något år yngre, som brann för sina åsikter även om de direkt skar sig mot familjens. Och yngst i skaran var Aske, en slarver men ändå mors ögonsten. Vanja fanns det som ingen plats för. Någon gång hade det bestämts att det skulle vara hennes uppgift att ta hand om föräldrarna när de blev äldre, och att hon därför inte skulle giftas bort. ”Det är ditt öde”, hade far barskt meddelat henne.

Nog hade Vanja hört om motståndet, om de som vägrade finna sig i sitt öde. Och i tysthet sympatiserade hon med dem. Det viskades om att ta sitt liv i egna händer, och inte låta sig tryckas ner av sådana fraser som hennes far använde mot henne. Tara gick sina egna, farliga vägar, men Vanja fann sig i situationen. Nog hade hon gärna bildat en egen familj, men så länge hon fick bo kvar på sitt älskade Högbacka så fick hon vara nöjd. Att protestera skulle inte falla henne in. Inte för att hon lydigt accepterade sin fars ord om vad som var hennes öde, utan för att det inte låg i hennes natur att göra uppror. Hon hade så lätt för att kliva ur en situation och betrakta den utifrån, som om det inte gällde henne. Som om hon levde ett eget liv, där det enda sanna var det som vinden viskade till henne.

Vävtydare Davian var ingen storvuxen man, men hans närvaro tycktes ändå fylla hela salen. Hans artiga nick mot Vanja berörde henne mer än en fysisk hälsning skulle gjort.

- Vanja, det här är vävtydare Davian, presenterade mor.

- Fröken Vanja, log mannen, och orden träffade henne som en mjuk stöt i mellangärdet. Rösten var låg, kanske för att kompensera hans auktoritet, men ändå tycktes det Vanja som att den skulle kunna överrösta vintervindarna.

- Vävtydare Davian, svarade hon och försökte hålla rösten stadig. Helst hade hon svarat ”herr vävtydare”, eftersom det hade känts som en oanständighet att ta hans namn i sin mun, men etiketten krävde att hon svarade med namn om han hälsat med hennes namn. Hennes namn… Aldrig förut hade hon vetat att hennes namn låtit som en fallande snöflinga!

Vanja gjorde vad hon kunde för att dölja sin växande fascination. Förälskelse kunde hon inte kalla det, snarare en förtrollning. Varje rörelse han gjorde drog hennes blickar till sig. Han hade aldrig bråttom, rörde sig alltid med en lugn säkerhet som hade han aldrig tvivlat på någonting i sitt liv. Tog sig alltid tid att lyssna på allas funderingar, tog alltid allas frågor på allvar. Undervisningstimmarna blev till sagostunder, mässan på ödesdagen till en fest. Vanja sög till sig klangen av när han uttalade hennes namn, när han kontrollerade om hon var på plats. ”Han bryr sig om mig, han vill veta var jag är!” tänkte hon rusigt utan att bry sig om att det var hans plikt och att han måste räkna in dem alla. Hon lyssnade intensivt till hans ord om att alla hade sin plats i väven, att alla var lika viktiga vare sig de styrde över ett gods eller odlade potatis. Deras förre vävtydare hade haft en inställning som mer liknade fars, att man skulle tiga stilla och finna sig i sitt öde. Vävtydare Davian menade att man skulle nöja sig med sitt öde, det vill säga, finna nöje i det även om man kanske tyckte att man blivit illa lottad. Han stärkte självförtroendet hos Vanja och helt tydligt hos många av deras livegna också, som fick en annan glans i ögonen efter att ha lyssnat till hans tal. Livet blev helt enkelt bättre.

I några år fortsatte livet att vara bra. Davians hus blev snart färdigt, men även sedan han flyttat var han en ofta sedd gäst i huvudbyggnaden. Vanja var som förr helt nöjd med att hålla sig utanför konversationen. Hon satt och lyssnade, ofta med ett småleende, men lät sig sällan dras med i samtal. Glömde hon sig någon gång hade hon strax sin fars ogillande blick på sig.

Friden ändrades inom Vanja i ett slag den kvällen far kallade in henne till sitt arbetsrum.

- Du skall gifta dig med Eskil Tryggvesson, meddelade han burdust.

Eskil Tryggvesson var en, i Vanjas ögon, sällsynt otrevlig man som de senaste månaderna hade setts som gäst med jämna mellanrum på Högbacka. Hon visste inte varför han var där men hade heller aldrig tidigare haft anledning att fundera över det. Han var en av furstens närmaste män och var inte sen att påpeka det i tid och otid, och hade ett sätt att bete sig som om egendomen var hans.

- Nej! flämtade hon och ryggade tillbaka ett par steg. Fadern sträckte ut ett befallande finger mot henne.

- Det är ditt öde! röt han och störtade ut ur rummet. Hennes öde. Vad hade far egentligen för rätt att säga så? Hur kunde han bestämma över det? Hade någon annan människa rätten att avgöra det för henne?

Vanja sjönk ner på golvet i arbetsrummet. Känslorna och tankarna virvlade omkring och hakade i varandra. Vad skulle hon göra? Kanske Tara kunde hjälpa henne. Lillasyster, som alltid verkat så mycket äldre, som tillsammans med sin nyblivne make Tirfing sökt ytterligare styrka hos de gudar som det viskades allt tätare om. Någonting måste hon göra. Hon kunde inte stillatigande ta emot detta! Vad var det Davian hade sagt? Att man skulle nöja sig. Nöja sig med en man som inte hade etikett nog att dölja sitt häftiga humör ens när han var någons gäst? Var det det som menades?

Hon måste tala med vävtydaren. Måste få vägledning.

Trots den sena kvällen svepte hon en mantel om sig och gick den inte alltför långa vägen bort till Davians hus. Det lyste svagt därinne. Ett ögonblick tvekade Vanja, men knackade så på.

- Fröken Vanja, sade han och låtsades inte dölja sin överraskning. Han var klädd i en tjock nattrock och tofflor, men verkade inte ha hunnit gå till sängs ty invid den tända lyktan låg ett halvskrivet ark och skrivsaker.

- Jag ber om ursäkt, herr vävtydare, men jag behövde få tala med er.

Intet kunde få henne att tilltala honom med namn i denna situation. Han klev åt sidan och släppte in henne.

- Jag skulle just hälla upp en mugg glödgat vin, får jag bjuda er?

Vanja nickade och tog tacksamt emot drycken. Muggen värmde hennes kvällskylda händer, och hon fann det enklare att tala när hon hade något i händerna. Så berättade hon mycket lågmält om vad som hänt.

Davian betraktade henne en lång stund sedan hon tystnat.

- Högbacka håller på att glida er ur händerna, förklarade han lugnt.

- Vad!

- Så är det. Det har legat i luften länge nu. Varför er familj har fallit i onåd kan jag inte svara på, men det är furstens vilja att denne Eskil Tryggvesson tar över godset.

- Men Grendel…

- Han är betydelselös i det här sammanhanget. Det är du som är viktig. Om inte du gifter dig med honom så åker ni alla ut.

- Det kan inte vara sant!

- Det är sant. Och det är nu du har möjligheten att visa hur väl du bär ditt öde. Vanja mötte olycklig hans blick.

- Men vad är mitt öde? Far har alltid sagt att jag skulle ta hand om dem, att det var mitt öde att förbli ogift.

- Din far har ingenting med ditt öde att göra och han vet inte vad han talar om.

- Hjälp mig att förstå! Davian tog ifrån henne muggen och ställde den på bordet, och fattade så hennes händer.

- Ditt öde, sade han lågt och såg henne intensivt i ögonen, är att visa dig värdig varje situation du hamnar i. Som en snöflinga smälte på huden sjönk orden in i henne. Att visa sig värdig…

Hon nickade sakta och såg ner på hans händer. Tryckte dem lätt till tack och lämnade honom. Hon skulle visa sig värdig.

Morgonen efter bad hon sin far om ursäkt för hennes olämpliga uppträdande, och han mottog den med ett förläget grymtande. Vanja förstod honom bättre nu. Det var mer än deras hem på spel. Det var även hans heder, hela familjens heder. Allt hängde på Vanjas axlar nu. Eskil kom allt oftare på besök, nu sedan trolovningen blivit officiell. Vanja ansträngde sig för att vara honom behaglig, trots att han knappt bevärdigade henne en blick. För vart besök tyckte hon sämre om honom. För var dag bröllopet närmade sig snörde hennes strupe ihop sig ytterligare.

Kvällen innan ceremonin stod hon inte ut längre. Återigen sökte hon upp vävtydaren. På hans bord stod två muggar, och hon bad om ursäkt och ville gå.

- Den ena är till dig, Vanja, sade han som en viskning. Nästan förfärad mötte hon hans blick.

- Varje kväll sedan du var här har jag ställt fram den, fortsatte han och fäste blicken på väggen bakom henne. Jag hoppades att du skulle komma tillbaka. Jag hade så mycket mer att säga dig.

Med en gest bjöd han henne att slå sig ned på den smala bänken. Vanja satte sig, som bedövad.

- Jag har betraktat dig. Ända sedan jag kom hit. Många tystlåtna har helt enkelt inget att säga, men din tystnad är lockande. Jag vet att du har mycket att berätta för mig. Jag har sett dig betrakta skiftningar i molnen, hur du doftar på ängsblommorna, din njutande min när du smakar på rönnbärssylten som jag vet att du själv har kokat för att det förnöjer dig att förvandla något så surt till något delikat. Du talar med allt omkring dig, allt utom människor. Jag har längtat efter att du skall tala till mig. Jag skulle förstå dig. Ingen annan än jag skulle det. Och jag vet att du skulle förstå mig. Jag vet nog att de tycker att jag är en bra vävtydare, jag ser och uppskattar att de blir styrkta av mina ord. Men mina drömmar? Vem lyssnar till dem? Du. Du har lyssnat. Sedan första gången du kom i min närhet har du förstått vem jag är. Du har lyssnat till mig som du lyssnar till vinden, du har sett i mig det du ser i regnbågen. Att få uttala ditt namn… Åh, den lycka jag känner när jag räknar in er och ser dig där! Jag nämner ditt namn och du är där. Jag har tänkt på det så många kvällar, tänkt att om jag bara nämner ditt namn så kanske du kommer. Och ikväll hörde du mig.

Davian föll på knä framför henne men rörde henne inte.

- Du är mitt öde, sade han förtvivlat. Du, Vanja.

Att visa sig värdig i varje situation man hamnade i, vad innebar det? Vad var värdighet? Vanja gled ner från bänken så att hon kom att stå mitt emot honom. Så bröt hon mot den värdighet han ålagt henne.

Med huden glödande av hans smekningar vacklade hon hemåt. Solen hade ännu inte vaknat helt, så världen låg insvept i ett suddigt skimmer. Högbacka skulle gå förlorat. Familjen skulle bli bortkörd och tvingade till tiggeri. Alla deras livegna, hur skulle de få det under Eskil om inte hon var där och passade på? Verkligheten smög sig på Vanja ju närmare hemmet hon kom. För en stund sedan hade allt varit så självklart. Det var hon och Davian, det kunde aldrig finnas någon annan för dem. Vad de än mötte för motgångar skulle de finna styrka hos varandra och i tron på sitt öde. Men nu? Nu när morgonkylan svalkade hennes hetta verkade inte deras sanning vara den rätta. För dem, ja, men för alla andra? Kanske var det nu de andras tur att visa sig starka, visa hur väl de kunde acceptera sitt öde. Men var det inte så att det var Vanjas val som direkt skulle ändra alla deras öden? Hade hon den rätten? Hade hennes far haft rätten att ändra hennes? Halvvägs hem satte hon sig på en sten och lät ögonen kamma igenom det välbekanta landskapet. Varje sten hade sin plats. Varje grässtrå var viktigt i väven, samtidigt som varje strå och varje människa enskilt var så lite. Det var som väv de var starka. Om hon tänkte på sig själv som individ skulle hon riva sönder väven och alla omkring sig. Om hon accepterade sin plats så skulle allt fortlöpa mer eller mindre som förr, men hon skulle svika mannen hon älskade med hela sitt väsen. Vad var rätt?

”Det här är sista gången”, lovade Vanja sig själv. ”Det här får bli sista gången jag gråter.” Hon fäste ögonen mot det gyllene diset som förebådade solens uppgång, redo att släppa fram smärtan. När ljuset hotade att förblinda henne slog hon äntligen ner blicken. Ingen tår hade lämnat hennes själ. Det hon lämnade var för stort för att sörja.

Så fortsatte hon mot Högbacka.