lajvtexter.blogg.se

Kvinnorna i min ätt har alltid fått lära sig känna av när livstråden sträcks just innan den klipps av, så att vi skall hinna förmedla all vår kunskap till våra döttrar. Nu är min tid inne. Jag borde försaka sömn, mat, min man och allt världsligt och ägna varje timme åt att lära min dotter allt jag vet om växters, djurs och människors hemligheter som min egen mor gjorde, men min mor började sin undervisning redan när jag låg vid hennes bröst och jag har nästan ett kvarts sekel att ta igen. Det är först nu jag har min dotter helt i mina händer. Jag stryker henne över håret och lyssnar till hennes jämna andetag när hon sover med huvudet i mitt knä i ett djupt, drömlöst tillstånd orsakat av de växtdroger jag nu aldrig hinner lära henne blanda. Min man sitter tyst vid elden och täljer något, jag ser inte vad det skall bli men jag ser hans sammanbitna hopplöshet och jag känner återigen hur jag har misslyckats med alla mina viktigaste livsuppgifter.

 

Den första halvan av mitt liv log alla gudar mot mig. Jag gick i lära hos min mor tillsammans med min syster och vi blev med tiden lika betrodda som hon när det gällde att bota både mindre krämpor och allvarligare sjukdomar, och vi lärde oss att ta emot och bevara förtroenden. Min syster välsignades med den stora passionen och jag med en lugn, kärleksfull respekt för Geir Drakbyggare som blev min man. Jag födde honom snart en son som vi kallade Beol och som hade sina föräldrars lugna sinnelag. Innan han var stor nog att lämnas åt Geir följde han med mig ut i markerna och samlade örter, och trots att han var för liten för att förstå så undervisade jag honom i allt som var tillåtet för en man att veta om våra läkemedel. Tre år senare välsignades vi med en dotter, Unni, och jag kände att livet var komplett.

 

Så rycktes tillvaron upp med roten. Vi tvingades bort från landet där jag kände namnet på minsta planta, bort från vänner och familj som inte hann undan eller inte fann det värt att fly. Min syster blev kvar och kanske borde vi också ha stannat, men varken Geir eller jag är födda till att böja våra nackar för andra än gudarna så just då betänkte vi aldrig alternativet.

Flykten var som en ändlös mardröm. Jag vet inte om någon brydde sig om att räkna dagarna, men jag minns att jag såg fullmånen två gånger. Havet var som ett vilddjur och kastade runt skeppen så att vi till slut nästan inte visste vad som var himmel och vad som var hav. Färskvattnet tog slut och mitt i detta helvete av vatten dog människor av törst. Bland dem var Unni. Hon tynade bort i mina armar och det fanns ingenting jag kunde gšra. Min älskade, älskade flicka som härmade mig i allt jag gjorde, som i de två år hon fick leva följde mig på alla sjukbesök och lade handen på människors panna för att hela dem. Var det därför jag inte orkade ge min andra dotter den möjlighet hon förtjänade, för att jag aldrig kunde sluta att jämföra dem? I sorgen över Unni förlorade jag ett ofött barn, och under en av de värsta stormattackerna kunde vi ha blivit helt barnlösa då Beol spolades överbord, men gudarna visade sig nådiga och hans liv gick att rädda. Innan hans lilla kropp också torkade ut fann vi land och vi gick in i en ny fas.

 

Den första tiden i Aralond var som en spegelbild av tumultet innan vi lämnade vårt hemland. Vårt folk var hungrigt och hämndgirigt. Plundring var oss på intet sätt främmande, även om jag i egenskap av helare alltid stannat i land, men att återigen uppleva det på så nära håll fick mig att känna att livet förvandlats till en ändlös ond livsrytm.

Så småningom lugnade de värsta stridigheterna ner sig, och genom en rad överenskommelser och påtryckningar blev vi herrefolk i landet vi funnit. Vi är ett stolt släkte fullt av äregiriga män och kvinnor, men varken jag eller Geir är intresserade av maktens berusning. Jag ville utforska naturen här och se om de växter vars egenskaper jag kände fanns även här, och locka hemligheterna ur dem jag inte sett förut, och Geir ville bygga sina skepp. Vi grundade en by tillsammans med likasinnade vid kusten, inte mer än en dagsresa ifrån staden. Där bildade vi nya storfamiljer då det varit vårt sätt att leva hemma. Geir, Beol och jag delade vårt långhus med Geirs syster Gunn, hennes son Jón och Steinn Smed som Gunn tog till man efter att han blivit ensam med sönerna Örn och Hrafn. Örn och Jón var jämngamla liksom Hrafn och vår Beol som var några år yngre och vi hoppades att de skulle växa ihop som syskon.

 

Beol var omkring sju år när vi hade börjat komma igång med vårt nya liv. Vi hade får och åkrar, smedjan var byggd och virkestransporten ordnad. Geir kunde äntligen få bygga sina skepp igen och det var förstås meningen att Beol skulle börja gå i lära. Då upptäckte vi något som vi inte hunnit tänka på tidigare, att Beol hade utvecklat en panisk skräck för havet och båtar överhuvudtaget. Han varken skrek eller bråkade, han blev bara stel och ohyggligt blek och kunde inte utföra ens de enklaste sysslor man satte honom på. Geir bråkade inte, det låg inte i hans natur, men det var tydligt hur besviken han var. Båtbyggandet var hans liv, och vad var det för mening med att ha en son om denne inte gick i hans fotspår? En tid gick Beol med mig, som när han var liten, och jag tror att han hade blivit lycklig om han fått fortsätta med det. Vi talade mycket den tiden. Omständigheterna hade gjort honom mycket äldre än sina sju år och jag kunde tala med honom som till en vuxen. Han var mig till stor tröst, mitt enda barn, och han var den enda jag kunde tala om Unni med. Geir menade att de döda var döda och de som var kvar hemma var kvar, men Beol och jag mindes och sörjde tillsammans. Jag var beredd att bryta traditionen och lära honom allt som egentligen bara kvinnor får veta, jag hade förlorat ytterligare ett ofött barn och visste inte om jag någonsin skulle få en dotter och nya omständigheter kräver nya traditioner. Jag talade med Geir om det men för första gången var vi helt oense om hur våra barn skulle uppfostras. På sitt tysta, korthuggna sätt sade han att om Beol inte dög till skeppsbyggare så fick han väl bli smed, och jag hade svurit honom lydnad och fann mig motvilligt i uppgörelsen mellan Steinn och Geir, och fick i stället för Beol se Hrafn följa min man varje morgon. Beol var olycklig, jag var olycklig och jag tror att Geir ångrade sig men fram till denna dag har det aldrig hänt att han har erkänt att han har gjort fel och just det är hans enda fel.

 

Ytterligare några år senare, i det år som kallades 604, fick jag äntligen min dotter och förlorade henne i samma stund. Inte till döden, utan till Hrafn. Jag har försökt skylla ifrån mig på gudarna, och nog hade jag mycket emot mig men är det något jag verkligen ångrar i mitt liv så är det att jag inte slogs hårdare för att få henne tillbaka.

Veckan innan hade Hrafn fallit illa och brutit lårbenet och var inte till någon nytta nere vid skeppen så jag satte honom att rensa de örter jag höll på att koka en salva av. Jag skulle inte föda än på en månad enligt mina beräkningar och var tanklös nog att själv med ett ryck haka fast den stora kitteln över elden. Det kändes som om ryggen skulle gå av och plötsligt gick allt väldigt fort. Jag förstod att jag inte skulle hinna hämta hjälp samtidigt som jag kände att jag höll på att förlora medvetandet. Den enda jag hade att sätta min lit till var en tioårig pojke som inte heller kunde skaffa hjälp. Om jag ropade på honom eller om han själv förstod vad som hände minns jag inte, det enda jag var medveten om var en skärande, häftig smärta och ljudet av barnskrik. Sedan blev allt svart. Länge.

Gunn berättade för mig efteråt hur hon kommit hem strax innan mörkret föll och sett mig ligga på golvet med en fäll över mig och en mellan benen i ett tafatt försök att stoppa blodflödet, och så Hrafn sittande i sammanbiten gråt vid elden med ett litet omlindat knyte i famnen. Hans ben måste ha gjort fruktansvärt ont. Det fanns ingen möjlighet för honom att dra mig till en varmare plats i rummet, och trots fällen greps jag av hög feber som rasade i en vecka enligt Gunn. Om jag hade varit klar så hade jag kunnat berätta vilka örter de skulle botat mig med, men då febern sjönk något drabbades jag av något Ännu värre - jag kändes inte vid mitt barn. Jag vägrade se på henne och än mindre ta i henne, och jag skrek åt dem att ge mig Unni. Jag ville inte ens ge henne ett namn, så Geir uppkallade henne efter Hrafn som räddat livet på både henne och mig. Hrefna fick hon heta och jag hoppas vid alla gudar att hon aldrig kände av hur mycket jag hatade henne. Hela denna tid var det Hrafn som tog hand om henne eftersom han ändå inte kunde röra sig så mycket. Jag minns nästan inget från den tiden, bara känslan av hat och förvirring. Dimman lättade så småningom steg för steg och jag började bli mig själv igen men det tog alldeles för lång tid. När jag första gången självmant med hamrande hjärta frågade Geir var mitt barn var så fick jag en ettåring i famnen. Jag började gråta, Hrefna började gråta och genast var Hrafn där och lyfte henne ifrån mig med en anklagande blick. ”Han har fäst sig vid henne”, förklarade Geir lika kort som alltid. Fäst sig vid henne! Det visade sig vara den största underdrift han dittills försökt avfärda problem med. Hrafn tog knappt ett steg utan flickan, han bar omkring henne i en kont när han arbetade och brydde sig inte om att de andra barnen drev med honom innan de vande sig och började kalla dem ”korparna”. Han sov med henne, matade henne, berättade långa sagor för henne och betraktade svartsjukt alla andra som försökte bekanta sig med henne tills de slutligen gav upp.

 

Just som jag samlat mod nog att ta till mig min dotter upptäckte jag att jag väntade barn igen. Denna gång var inget sig likt. Jag mådde illa hela tiden och ingen av mina beprövade örtdroger hjälpte, inte heller lyckades jag hitta på något nytt. Jag var också rädd hela tiden. Skulle jag reagera likadant som när Hrefna föddes? Jag blev rädd för att vara ensam, såg hela tiden till att vara i närheten av andra vuxna som kunde hjälpa mig om något gick fel. Det gjorde det inte som väl var, men när pojken jag fick och kallade Ketill började bli en personlighet så visade det sig att han hade ett temperament som tog andan ur alla i hans närhet. Han var så olik oss andra att vi inte riktigt visste hur vi skulle handskas med honom. Han krävde hela tiden min uppmärksamhet och jag avskyr att behöva erkänna det, men jag orkade inte kämpa för Hrefna. Hon var två år när Ketill föddes och en gladare unge har jag aldrig sett. Unni var också glad för det mesta, men på ett mer stillsamt sätt som stämde så perfekt med mitt. Hrefnas skratt hördes lång väg och hon brukade hoppa upp och ner av pur livsglädje. Hon älskade alla, även mig av någon outgrundlig anledning. Men mest av alla älskade hon Hrafn och jag fann inte styrka att bemöta honom. Jag hoppades väl att han skulle tröttna när han blev lite äldre.

Medan jag väntade på att Hrefna skulle bli fri hade jag fullt upp med Ketill. Ju större han blev, desto svårare var han att se efter. Han hindrade mig i allt och gjorde sig alltid illa när han skulle klättra i de högsta träden och dyka från de högsta avsatserna. Geir fick inse att inte heller hans andre son skulle kunna ta över hans livsverk men vid det laget hade han Hrefna omkring sig hela dagarna och tröstade sig nog med tanken på att åtminstone något av hans barn skulle lära ett riktigt hantverk. Att avfärda Beol var orättvist då han arbetade hårt i den instängda smedja han vantrivdes i. Steinn Smed hade ett så häftigt temperament att grannarna ibland tittade mellan honom och min Ketill och försökte finna yttre likheter. Han tog gärna till knytnävarna när han lärde Örn och Beol sitt hantverk. Örn slog tillbaka när han var stor nog, och Hrafn visste nog också att försvara sig när fadern blev våldsam hemma, men Beol tyckte verkligen inte om att slåss. Ofta såg jag honom vidröra örterna jag hade till tork och ljudlöst säga namnen på dem. Han var inte lycklig alls, mitt mest älskade barn som växte upp till en stark och trygg man med ett lugn som bara okänsliga sällar som Steinn och hans söner var immuna mot. Hans syskon älskade honom. Han var den enda som hade tålamod med Ketill någon längre stund och Hrefna kunde faktiskt överge Hrafn kortare stunder för att sitta hopkurad i sin brors famn innan Hrafns svartsjuka tvingade henne tillbaka. Livet hade dock sina rofyllda stunder så länge Beol bodde hemma.

 

I ett slag, av ett slag förändrades tillvaron igen. Mina barn var nitton, nio och sju år gamla och vi bodde fortfarande med Gunn och Steinn som hade fått en dotter som var något år yngre än Hrefna. Örn hade byggt ett eget hus och skaffat familj, och Jón höll på att bygga sig ett eget han också. Hrafn bodde förstås kvar och hade till min förundran inte släppt taget det allra minsta om Hrefna trots att han som Beol var nitton år. De två gick inte alls ihop längre, om de egentligen någonsin gjort det. Båda hade stark auktoritet men Hrafns var av det dominanta slaget. Han hade ett stort umgänge både i vår by och inne i Aralond dit han brukade segla allt oftare. Hrefna hade inga egna vänner alls vilket oroade mig. Deras oupplöslighet irriterade många som tyckte att det var onaturligt att en nästan vuxen man drog med sig ett flickebarn vart han än gick. Steinn hörde till dem. En kväll rann sinnet över på honom. Vi satt runt elden som vanligt och jag berättade en saga hemifrån då han plötsligt for upp. ”När skall du i Lokes namn göra dig av med den där ungen”, röt han, slet till sig Hrefna som satt och halvsov i Hrafns knä och slängde henne med hela sin smedkraft in i väggen. Vad som hände sedan uppfattade jag inte då jag genast rusat fram mot min dotter, men jag hörde ett vrål och när jag vände mig om såg jag Steinn med eldstaven rakt genom bröstet. Ett ögonblick var det så totalt tyst innan Hrafn sköt undan mig och Steinn rasade i golvet.

Det fanns förstås inget jag kunde göra med mina små örter för att rädda Steinn Smeds liv. Vi var alla lamslagna, till och med Ketill var tyst. Till slut sade Hrafn:

”Vi far till Aralond ett tag.”

Då väcktes en vrede i Beols ögon som jag aldrig förut sett skuggan av. Han reste sig i sin fulla längd och sade mycket tyst: ”Du tar inte med dig min syster någonstans.”

Hrafn reste sig också, tog ett stadigt tag i Hrefna med ena handen och grep om sin täljkniv med den andra. Lika tyst svarade han: ”Jag tar med mig henne vart jag vill om jag så skall till Hel, förstår du?”

Så gick han och drog min enda levande dotter med sig och ingen av oss hindrade honom.

Till de övriga i byn sade vi att Steinn hade fallit i smedjan och slagit huvudet i städet. Örn hade gått hem tidigare så lögnen kunde få stå oemotsagd. Ingen av oss önskade skydda Hrafn, men han hade ett oskyldigt liv i sina händer och vi vågade inte ta några risker.

Min fredlige Beol hade till slut fått nog. ”Jag kan inte stanna här”, sade han. ”Jag går till Aralond för att se att Hrefna inte tagit skada, sedan går jag norrut.”

Geir såg på honom en lång stund. Jag känner honom så väl, jag vet att han ville be Beol om förlåtelse och säga att han behövde honom nu mer än någonsin. Men Geir har aldrig haft talets gåva. Det han till slut sade var ödeläggande: ”Om du går nu så är du inte min son.”

Beol såg lugnt tillbaka medan mitt hjärta grät tyst. Om allt hade varit som det skulle, om vi fått bo kvar hemma så hade min man och min son varit bästa vänner, och Unni skulle ha samlat örter med mig och lett ömt mot Hrefna som skulle ha dansat på ängen med alla tusenskönor, och Ketill kunde ha fått utlopp för sin energi genom att arbeta i skogen i stället för att gå här och känna sig värdelös, och mina ofödda barn skulle ha blivit lika lyckliga och fria och trygga som jag var hemma. Men ingenting var som det skulle. Inte nu, och inte den morgonen då Beol mycket mjukt svarade: ”I så fall är du inte min far.”

Det var sista gången jag såg honom.

 

 

Åren som följde gick jag på en håglös rutin. Beol hade lyckats hitta Hrafn och Hrefna i Aralond och berättade att vi ljugit om Steinns död för Hrefnas skull, så de kom hem igen. Hrefna var snart sitt sorglösa jag igen men jag sov inte lugnt med Hrafn i huset. Han hade fått en farlig glöd i ögonen som skrämde oss alla som visste vad som egentligen hade hänt, förutom Hrefna förstås. Hon var så okänslig för sinnesstämningar att jag definitivt slog alla tankar på att lära henne till helare ur hågen. Tanken på att någon skulle vilja be henne om råd eller hjälp var löjeväckande. Hon verkade sakna egna åsikter, Hrafn talade om för henne vem hon skulle och inte skulle tycka om, han talade om för henne när hon var trött och när hon var hungrig, och jag gjorde ingenting. Inte förrän hon var tretton och Gunn kom till mig en dag, alldeles blek, och sammanbitet sade att om jag inte ville bli mormor i förtid så borde jag blanda mina örter i Hrefnas mat. Jag ville först inte förstå vad hon menade, men när jag gjorde det satte jag mig ner och nedkallade alla förbannelser jag kunde komma på över Hrafn, och den kvällen var det inte bara Hrefna som fick örter i sin mat. Jag skulle döda Hrafn, det var det enda jag kunde göra för att rädda min dotter.

Något jag inte räknat med var att Hrefna blev lika sjuk som Hrafn. Först blev jag orolig för att jag blandat fel örter eller att de ätit samma mat, men så insåg jag med förskräckelse att de under dessa tretton år blivit så sammanbundna att Hrefna helt enkelt sympatiinsjuknade. Jag försökte hålla ut en dag till för att se om det vände, men Hrefnas febriga, förtvivlade ögon och hennes bedjande ”mor” blev för mycket för mig. Jag gav Hrafn en motverkande drog och båda blev bättre. ”Mor kan allt”, förkunnade Hrefna glädjestrålande och Hrafns genomborrande ögon avslöjade att han inte låtit sig luras. ”Ja, hon kan visst det”, sade han långsamt.

 

Strax därefter meddelade han att de skulle flytta in till staden. De skulle arbeta i fängelsehålorna med ”bearbetning” av utländska fångar. Under alla år sedan vi kom hit har det företagits mindre expeditioner för att hitta hem, men ingen har haft något att gå efter. Så kom någon på att man kunde dra nytta av informationen som fanns på de piratskepp de lyckades slå, och dra information ur lotsarna. Vissa gav med sig frivilligt, men andra värnade om sin kunskap. Det var dessa som skulle bearbetas. Hur det skulle gå till ville jag inte veta och inte ville jag att Hrefna skulle flytta till Aralond men som vanligt hade jag ingenting att sätta emot.

De kom hemseglande någon dag i månaden. I början märkte jag ingen förändring, men så såg jag att Hrefna såg mer och mer orolig ut. ”Vi har fått en ny fånge”, var allt hon ville säga när jag frågade. Under ett års tid blev hon värre för var gång jag såg henne. På nätterna vaknade hon och talade ett främmande språk och hon nynnade på sånger som inte hade något att göra med vår tradition. Jag övervann min motvilja mot Hrafn och frågade honom tyst vad som egentligen hände i Aralond. Han tittade bekymrat på henne där hon satt en bit bort och låtsades lyssna på Ketills ändlösa prat. ”Vi har en besvärlig fånge som jag tror förstör henne”, svarade han.

Jag blev förvånad. ”Att du låter det hända?” sade jag och försökte att inte låta anklagande.

Då såg han mig rakt i ögonen, och jag insåg för första gången att det här inte var en ond man, att han faktiskt inte hade stulit henne ifrån mig bara för att visa att han kunde. Han älskade min dotter med en kraft som jag inte trodde var möjlig. ”Hon vill hem”, sade han. ”Alla era berättelser om vårt land har fått henne att längta hem trots att hon aldrig varit där. Den här fången sitter inne med information, det vet vi, och jag har lovat Hrefna att ta henne hem. Vill hon fortsätta arbeta med honom så skall hon få det.”

 

Ett halvår till tog det. Så en dag kom hon springande och slog armarna om mig, lika full av glädje som jag var van att se henne. ”Vi skall hem, mor! Vi skall hitta hem!” sade hon och började hoppa upp och ner. ”Jag klarade provet, jag lärde mig hans språk och nu följer han med och visar vägen hem!”

Plötsligt blev tillvaron ljus igen. Hela byn smittades av entusiasmen och en lång rad människor kom och ville hjälpa till att bygga det nya skeppet och följa med. Den här gången skulle man hinna göra alla nödvändiga förberedelser och ha med tillräckligt med mat och vatten. Det tog tid att bygga skeppet men under den tiden hann vi lära känna många nya människor och berättade de roliga historierna hemifrån i stället för de nostalgiska. Först skulle det bli en mindre expedition för att säkerställa att man verkligen hittade hem, och sedan skulle de komma tillbaka och hämta dem som ville följa med. Jag hyste inga tvivel alls, i glädjeyran glömde jag hur hemskt det varit när vi blev bortdrivna och när vi först kom hit, och tänkte lika stridslystet som de unga att om inkräktarna var kvar så skulle vi nog kunna skaka lössen ur pälsen!

 

Ketill var förstås eld och lågor, han ville genast med, men Hrafn förklarade att någon måste stanna hemma och se efter mig och Geir. Som om inte vi skulle klara oss själva! Om jag hade varit mer uppmärksam så hade jag kanske anat oråd när Ketill inte bråkade mer än han gjorde utan verkade finna sig i Hrafns beslut. Natten innan avfärden fick jag veta hur fel jag tagit. Ketill väckte mig och sade att han måste tala med mig enskilt. Vi gick ut, och jag fick onda aningar när han först var tyst en lång stund.

”Jag måste följa med skeppet i morgon”, sade han till slut.

”Du vet att det inte går”, svarade jag.

Då drämde han näven i dörrkarmen och svor en lång ramsa.

”Jag är trött på att Hrafn alltid skall köra med oss! Vad har han för makt över dig egentligen, mor, eftersom du låter honom köra bort Beol och behandla Hrefna som sin ägodel och tycker att han kan bestämma över mig också? Är du så rädd för hans kniv eftersom du tiger?”

Hur skulle jag kunna förklara? Ja, visst var jag rädd för honom men inte för min egen skull. Även nu teg jag.

”Han skall inte få trycka ner oss längre. Jag skall följa med och Hrefna skall stanna kvar här hos er. Hon måste bort från honom”, fortsatte han.

Jag visste faktiskt inte om jag kunde hålla med honom längre. Om han hade sagt det för bara ett år sedan så hade jag stöttat honom helhjärtat, men under skeppsbyggets gång såg jag den innerlighet som fanns mellan min dotter och Hrafn. Fortfarande var de helt oskiljaktiga men hon var inget barn längre. Arbetet i fängelset hade givit henne en egen styrka, en egen personlighet. Jag hörde henne till och med säga emot Hrafn vid något tillfälle, och han bara skrattade och sade att han väl fick tänka över sitt beslut igen. De var verkligen lyckliga, det strålade om dem och jag kände mig inte berättigad att bestämma vad som var rätt och fel.

”Hur skall det gå till, menar du?” frågade jag Ketill. Det fanns ingen möjlighet att han skulle kunna övertala någon att byta plats med honom.

Han var tyst en stund till.

”Jag har besegrat varenda besättningsman i envig under nätterna och har tagit löfte av dem att låta mig följa med i stället fšr Hrefna.”

Jag såg på honom länge. Han mötte inte min blick men jag såg ändå trotset och en sorts skygghet i hans ögon och tänkte att jag inte kände honom alls. Jag hade varit för upptagen med att önska att han skulle tystna i stället fšr att lyssna till det han ville berätta, jag som alltid hade satt en ära i att kunna lyssna till människor! Då började han tala igen:

”Jag vill att ni skall vara stolta över mig. Far är besviken för att jag inte har tålamod nog att lära mig skeppsbygge och du önskar att jag hade varit som Beol. Jag har alltid försökt göra mitt bästa för att vara er till lags men ni har aldrig sett mig. Ni tänker på Beol som inte är här och Hrefna som ni tror har bekymmer och till och med på Unni som är död. Om jag försvinner ett tag kanske ni tänker på mig också. Om jag hittar hem kanske ni blir stolta över mig.”

Vad skulle jag säga. Jag kunde inte ljuga fšr honom. Därför sade jag bara: ”Du vet att jag älskar dig.”

Han såg på mig med tårfyllda ögon, sexton år och vilse i livet.

”Ja, det vet jag. Men du tycker inte om mig.”

Och när han sade det insåg jag att det var sant.

 

Dagen efter är en av de dagar jag önskar skulle raderas ur mitt minne. Jag hade legat vaken hela natten och tänkt på hur jag skulle förvalta förtroendet jag fått. Om jag inte sade något så skulle Hrefnas hjärta brista, men om jag avslöjade vad jag visste så skulle jag svika Ketill och förstöra allt hopp han hade om att äntligen bli respekterad av sin far och mig. Till slut gjorde jag som jag har gjort sedan vi kom till detta land - ingenting. Jag försökte försvara mig med att Hrefna var stark och att Geir och jag kunde fylla ut en del av tomrummet, och Hrafn skulle ju komma tillbaka så småningom, men jag hörde själv hur ynkligt det lät. Jag skämdes över mig själv.

Det var en kylig vårmorgon och hundratals människor var samlade nere vid hamnen för att vinka av våra unga. Hrefna stod kvar hos Geir och mig en stund och kramade oss farväl. I ögonvrån såg jag Örn och en man jag inte kände växla blickar och snegla mot Hrefna och jag kände en olycksbådande ilning genom kroppen. Plötsligt tog två män tag i Hrafns armar på båten och Ketill klättrade ombord. Hrefna hann inte mer än vända sig förrän Örn och den andre mannen tog fast henne och lade en hand över hennes mun. ”Du skall inte med den här gången”, flinade främlingen.

Någon hade försökt tysta Hrafn också men han var betydligt starkare. Han skrek förtvivlat efter Hrefna och det krävdes fyra män att hålla honom kvar när skeppet lade ut. När det var litet som en barkbåt verkade han ha givit upp. Hur han fick styrka till sin röst är mig en gåta men vi hörde alla tydligt hur han ropade: ”Jag svär vid alla gudar att jag kommer tillbaka och hämtar dig!”

Hrefna blev stilla och de båda männen släppte sitt tag. Då störtade hon fram och kastade sig i vattnet i sina tunga reskläder och försökte simma efter. Geir hoppade genast i och försökte få upp henne men måste få hjälp. Det surrade kring bryggan, alla hade inte uppfattat vad som hänt och de övriga trodde att det var ett överromantiskt avsked. Alla utom de som kände till bandet mellan Hrafn och Hrefna. De såg förfärat på oss och undrade liksom jag - hur skall det här gå?

 

Första tiden Hrefna var ensam var det inga andra problem än att hålla hennes feber nere. Hon hade blivit ordentligt sjuk av det kalla vattnet, det var aldrig fara för hennes liv men det var som om hon inte hade några krafter kvar att kämpa med. Jag fick använda mig av de fulaste knep fšr att få henne på fötter. ”Vad tror du Hrafn säger om han kommer hem och får se dig ligga så här?” brukade jag säga och då svalde hon mina brygder. När hon blev frisk nog att vara uppe fick jag behandla henne som ett barn. Hon var helt apatisk, jag var tvungen att klä henne och borsta hennes hår, och det var med nöd och näppe som hon åt själv och det gjorde hon först när jag talat om för henne att hon var hungrig. Flera månader gick på det sättet. Många i byn som aldrig förut brytt sig om henne kom och frågade om de kunde göra något men inget hjälpte. Hon log vänligt mot dem som kom fšr att besöka henne men leendet nådde aldrig ögonen.

En dag kom Jón och hälsade på. Han berättade att han hela tiden haft kontakt med Beol men inte visste om han borde talat om det, och nu skulle Beol gifta sig och Jón skulle resa dit. Kanske Hrefna ville följa med?

Jag berättade det för henne, och äntligen kom det en livsglimt i hennes ögon. Så blev hon orolig. ”Tänk om Hrafn kommer och jag inte är här”, sade hon.

Jag hade förstått att om jag skulle få min dotter att fungera överhuvudtaget så måste jag locka med Hrafn. Jag försäkrade henne om att jag naturligtvis skulle tala om för honom var hon var och att han skulle komma efter henne, så hon skulle lugnt kunna stanna borta i några månader. Hon nickade sakta, och så tändes äntligen ett långsamt leende.

 

Tre månader var de borta. Det var första gången på nästan trettio år som jag inte hade något av mina barn i närheten och det kändes tomt. Vi upptäckte hur mycket vi saknade Ketills ändlösa energi och jag bad till gudarna att han skulle få veta det någon gång. Vår sorglösa Hrefna var också borta. Den Hrefna vi fick hem var inte fullt så hjälplös som hon varit den första tiden utan Hrafn, men hon var långt, långt ifrån den unga kvinna som förberedde sig för äventyret för bara ett år sedan. Resan till Beols bröllop verkade dock ha varit välgörande för henne. Hon berättade inte så mycket men Jón berättade desto mer och menade att Beol gjort ett klokt val, även om det nog fanns de som såg snett på att han dristat sig till att äkta en medlem av den tydligen alldeles för fina familjen Örnvinge. Däremot var han förtegen om hur Hrefna hade klarat sig. Det enda han ville säga var att på själva bröllopet hade det gått bra. Jag såg forskande på dem båda men det var allt jag fick veta.

 

Åren innan nästa omvälvning hackade sig fram. Geir och jag levde som vi alltid gjort. Hrefna kom och gick och desperationen växte hos henne för varje gång vi sågs. Långa perioder bodde hon inne i Aralond och gudarna vet vad hon gjorde där. Med jämna mellanrum kom hon hem och vägrade släppa oss ur sikte, hon sov mellan oss och följde med mig ut, och lite hann jag faktiskt lära henne då innan hon blev rastlös och for tillbaka till Aralond. Hon förstod aldrig varför hon inte fått följa med skeppet, och hon kunde inte förstå varför inte Hrafn kom och hämtade henne. Jag försökte lugna henne med vad jag kom på för stunden, att det nog var svårare att hitta hem än de trott eller att han kanske ville bygga henne ett hus först. Hon tog tacksamt emot alla möjliga förklaringar men när snart fyra år hade gått så kunde jag inte blunda för sanningen längre. Något måste ha hänt dem. Jag önskade att Hrefna kunde göra sig fri men visste att det inte gick så jag sade inget till henne om vad jag tänkte. Jag slutade dock att prata om Hrafn. När hon till slut märkte det sade hon: ”Jag vet att han lever. Jag skulle känna om han inte gjorde det och har han sagt att han kommer och hämtar mig så gör han det.”

 

Så drevs vi bort även ifrån Aralond. Jag har aldrig varit intresserad av politik och vem som anser sig vara herre över mig men ett inbördeskrig kan man inte undgå. Denna gång visste vi vart vi skulle och hann också få med oss allt vi behövde. Vår by, vill säga. Andra var inte lika lyckligt lottade och vi hörde otäcka historier om vad som hänt en del nordbor inne i staden. Jag tackade gudarna för att Hrefna just då var hemma hos oss. Jag var orolig för att hon skulle vägra följa med, men det var ingen hemlighet vart vi skulle och hon var fast övertygad om att Hrafn skulle leta upp henne var hon än befann sig.

På Österö slog vi oss ner och här har vi varit i två år nu. Hrefnas rastlöshet har drivit henne runt i hela Dahlen. Hon är fortfarande bara en skugga av sig själv, och jag har märkt att hon har utvecklat en del självdestruktiva drag. Jón fann henne för en tid sedan i en grotta i staden Dahlen där hon tydligen hade levt med några musiker. Det visade sig att musiken blev en av de få vägar hon lyckats finna till en kortare stunds själsfrid men just då var hon i ett sådant eländigt tillstånd att Jón tog henne hit. Här har hon stannat sedan dess och jag har inte sett någon annan utväg än att ge henne av mina sömnframkallande medel för att skänka henne lite ro. Jag är rädd för att hon annars skulle förlora förståndet. Geir och jag skall snart lämna Dahlen och med tanke på vad som väntar skulle jag vilja lämna kvar Hrefna men för henne vore det ett värre öde än att följa med.

 

Om några dagar skall vi försöka ta tillbaka Aralond. Några har resignerat och menar att vi lika gärna kan bo kvar här, men för de allra flesta finns det inte något annat alternativ än att ta tillbaka det som de anser vara vårt. Jag är inte blodtörstig men nu känner jag att jag har fått nog. Stillatigande har jag sett för mycket i mitt liv ta fel riktning och när det nu finns något jag kan göra så tänker jag sannerligen göra det. Jag känner min livstråd spännas och jag förstår att det är i striden jag kommer falla. Beol befinner sig mitt i krigsområdet om jag har förstått rätt. Bara gudarna vet var Ketill är. Unni är i tryggt förvar och jag skall för en gångs skull göra allt som står i min makt för att skydda Hrefna.

 

En dag hoppas jag att vi alla möts i Valhall. Därifrån blir vi åtminstone inte bortdrivna.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Karin Oswald 000205/06