Missans brev till Eirik

Stillheten sänkte sig både i stugan och i Missans sinne när sista gästen hade lämnat stugan. Sannerligen oväntade gäster. Sofia av alla människor. Mäster Aemilius. Dvärgar. Grannar från förr som nu hittat tillbaka. Blandningen och krocken gjorde henne alldeles lugn, som om allt skedde i en drömvärld. När de gått igen var det som om ingenting hade hänt.

Utom en sak.

Eirik visste att hon levde.

Om något av alla hennes brev äntligen nått fram eller om budet nått honom på andra vägar visste hon inte. Det spelade heller ingen roll. Han hade gråtit, fick hon höra. Oklart varför. Lättnad över att han inte dödat henne? Sorg över att han inte var fri från henne, som han trott?

Han hade varit hennes enda ankare så många år. Och hon, vad hade hon varit? Också ett ankare, men ett som tyngt honom när han behövt segla.

Mäster Aemilius skulle vidare imorgon. Förr eller senare skulle han träffa på Eirik, trodde han. Om hon litade på honom? Varken eller. Men ett sista brev skulle hon försöka få igenom innan hon gav upp. Hon plockade fram ett ark och skrivdon.

-Har de gått?

Karel vågade sig ner från loftet. Blicken lätt förvirrad. Den hon hatade mest.

-Ja, de har gått.

-Har inte Lina kommit hem än?

Åh nej... inte det här. Inte idag. Inte nu.

-Jodå, hon ligger och sover.

-Var är mor och far?

Missan svalde hårt, andades djupt ett par gånger för att hålla rösten stadig.

-De sover också. Gå och lägg dig igen, Karel, det är natt.

Till hennes lättnad lydde han utan protester.

 

Älskade Eirik, skrev hon inte. Jag håller på att bli tokig här, på riktigt, skrev hon inte. Av allt jag varit med om, alla vidrigheter, all ondska, är ingenting värre än detta. För att kunna överleva måste jag stänga av helt. Utföra mina sysslor. Ha ändlösa konversationer med min bror, samma som mal om och om igen, om sådant som inte längre finns. Allting i hushållet gör jag själv, vilket på sätt och vis är bra eftersom jag är så slut när jag går och lägger mig att jag somnar direkt. Ingen möjlighet har jag att fly in i min skyddande kattform, och jag urholkas lika säkert som droppen sliter ner stenen. En gång inbillade jag mig att jag skulle kunna leva när jag kom hem. Nu vet jag att jag återvände för att dö. Kanske kommer min kropp att leva länge än men mitt sinne är svart. Skrev hon inte. Det var inte det han behövde höra.

Länge stirrade hon in i ljuslågan innan hon vägde varje ord och skrev:

 

Eirik

Du har levt en lång tid i tron att jag var död, för din hand. En lång tid då du behövt bygga upp dig själv igen. Förmodligen behövde du vara utan mig för att kunna göra det, och för att kunna bli den du behöver bli. Nu har jag fått besked om att du vet att jag lever, men jag vill inte att det ska bli en ny boja för dig.

De löften vi en gång gav har burit mig igenom många svårigheter. Det var dem jag klamrade mig fast vid för att behålla min livsgnista. En låga som lyst mig hela vägen hem igen. Jag bor återigen i vår hemby, tillsammans med Karel som överlevt med svåra skador. Din farbror Torkel är också välbehållen och hjälper oss med det kött vi behöver. Visste han att jag skrev så skulle han be mig hälsa varmt, det vet jag.

Ja, löftena höll mig över ytan. Men vi är inte desamma längre. Ingen och ingenting är sig likt. Jag behöver gå vidare med mitt liv, du med ditt.

Lev väl.

Missan

 

Ytterligare några genomläsningar innan hon långsamt vek ihop brevet. Handen hade av gammal vana velat skriva ”Din för alltid” eller ”Med all min kärlek”, men det var inte längre sant och passade dessutom mycket dåligt i ett brev där hon bekräftade deras uppbrott som egentligen skett för länge sedan. Hon hade ingen kärlek. Mindes knappt vad det var.

Gå vidare med sitt liv...?

Gå vidare?

Eller bara... stanna. Apatiskt uthärda ett ingenting.

Nåja. Hon var mätt och torr. Allt hon önskat under lång tid.

Alltså var allt bra.

Allt var bara bra.

 

 

 

 


Tillbaka i Månhella del 2

Missan vaknade med en ovan känsla i kroppen. Hon höll ögonen stängda en stund till för att se om hon kunde identifiera den. Tankarna hade blivit klarare för var dag sedan hon lämnat Margholien, men morgnarna var fortfarande en stund av vaghet.

Något tyngde henne. En varm kropp nära hennes fick henne att tänka på Sten, men var det en arm hon hade över sig? Vems var det?

Hon slog upp ögonen och såg ner på handen som vilade mot hennes axel.

Just det. Torkel. Nu mindes hon. Hon hade somnat mitt i berättelsen om vildsvinet. Vilken behaglig känsla det hade varit!

Försiktigt lösgjorde hon sig för att göra sina morgonärenden i skogen. Regnet öste ner och hon skyndade sig att bli klar.

Torkel vaknade av draget från dörren när hon kom in igen.

-Godmorgon, mumlade han lite förläget och sträckte på sig.

-Godmorgon. Har du sovit?

-Som en stock. Du?

-Ja.

Stämningen kändes tryckt. Torkel verkade lite illa till mods, och Missan kunde förstå honom men tänkte inte acceptera det. Alldeles för mycket hade hänt, hände fortfarande, i världen omkring dem för att de skulle ha råd till att låta vänskapen falla på grund av, ja, både det ena och det andra. Hon lade ett par vedträn på glöden, satte sig vid fotändan på britsen med ryggen mot väggen och drog filten över sig.

-Jag vill inte rota i dina saker. Har du någonting att äta, eller så att du kan göra något varmt att dricka åt mig?

-Visst har jag det. Jag ska bara...

Torkel log lite generat och gjorde också ett ärende ut i hällregnet, och rös när han kom tillbaka.

-Huvaligen! Är jag bara rätt klädd så har jag inget emot regn, men idag räcker det ju med att titta ut för att bli blöt in på bara skinnet!

Han plockade fram en bit bröd och torkat kött, och satte en trefot med regnvatten över elden.

Missan tog en tugga av brödet och undrade:

-Har du några planer för dagen?

-Nej, inte direkt. Du då?

Hon tuggade en stund på det hårda brödet.

-Jag hade ju tänkt gå hem till byn, men det är inte alls lockande i det här vädret. Det är så välsignat skönt att vara torr och varm!. Får jag stanna här?

-Det är klart att du får.

-Vi kanske skulle prata ordentligt? Så att det inte blir konstigt mellan oss?

Torkel suckade och satte sig ner vid huvudänden.

-Ja du. Det borde vi nog göra. Men jag vet inte vad jag ska säga.

-Till att börja med – har du någon käresta, som kan tycka illa om vad som hände mellan oss?

-Nej, nej. Inte alls. Men det har du.

-Eirik, menar du?

-Mm.

Tystnaden lade sig över det lilla rummet, förutom regnet mot taket och ljudet av vattnet som värmdes. Torkel tog till orda igen, mycket lågt:

-Jag svor att beskydda er. Det känns som att jag har svikit Knut. Både för att jag inte fanns där för er, för att jag inte kunde skydda er, och för... för igår. Det är inte riktigt så man beter sig när man skyddar någon. Jag utnyttjade dig.

Missan sträckte ut en hand mot honom som han både tvekande och tacksamt tog emot.

-Eller så utnyttjade jag dig, men spelar det någon roll? Behöver det vara så förfärligt allvarligt?

Han skakade på huvudet.

-Vanligtvis är det ju inte det, men... Jag vet inte, Missan. Det känns allvarligare än vanligt, just för att det är du. Du kom som ett eko från en lycklig tid, jag hade velat bli igen den jag var för dig då, trygga farbror Torkel som ser efter dig och hjälper dig och...

-Det kan du väl vara ändå?

-Det blev lite mer komplicerat.

-Varför det?

-Det förstår du nog.

Irriterat kastade hon lite med huvudet.

-Se omkring dig! Hela världen och människorna i den är förryckta! De slåss och torterar och experimenterar på de mest hårresande sätt och försvarar sig och sviker och förråder och anger och spionerar och rövar bort och bränner och mejar ner och mördar och förstör! Men ändå, mitt i allt kaos, så älskar de, de skrattar och spelar och sjunger och får barn och lever, både i Margholien och här. Javisst, jag har hängt upp hela min existens på Eirik, i hela mitt liv, trots att han inte har velat det. Till slut nötte jag ner hans försvar, som droppen som urholkar stenen, men hade jag inte varit så envis så kanske han aldrig hade börjat älska mig, eller tro sig älska mig, vilket det nu kan vara. Kanske älskade han mig bara för att han inte orkade stå emot min envishet längre. Och han var katten så snabb att ge sig ut i kriget frivilligt, ska du veta. Innan vi hann gifta oss. Om jag inte mer eller mindre hade tvingat honom den sista kvällen innan han for, genom ren känslomässig utpressning, så hade du nog blivit den första mannen för mig nu igår. Kanske älskar han mig inte alls för den jag är, utan älskar mig som symbol, som den han slåss för.

Anletsdragen hade varit hårda under detta, men mjuknade något:

-Eller så är det verkligen så att han älskar mig och gör allt detta för min skull. Det onda han gjorde... Jo, jag förstår att han behöver rena sin själ. Om klostret är det rätta stället för det, så väl bekomme. Kanske kommer den dag då han återvänder till byn med helt hjärta och söker efter mig, och vill ta vid där vi slutade. Vad vet jag. Det jag med säkerhet vet, är att något så mänskligt som en tillfällig förening mellan två fysiska kroppar endast är en försumbar droppe i det oändliga hav av känslor som stormar i den här vansinniga världen. Dessutom är det mellan dig och mig. Jadå, jag lovade honom trohet en gång i tiden, men han lovade mig också sådant som han inte har hållit. Om vi börjar om, han och jag, så måste det bli under förutsättning att allt vi gjort, tänkt och sagt tidigare stannar i det förflutna. Och börjar vi inte om... så spelar det heller ingen roll. Förutom för mig. Det spelar en enorm roll för mig just nu.

Lite oroligt sneglade han på henne.

-Gör det?

-Ja, det gör det. För du fick mig att känna mig som en människa för första gången på mycket länge.

-Som en människa? Vad menar du?

Med den rykande koppen i händerna betraktade hon honom fundersamt. Ville hon verkligen berätta allt för honom om sitt kattjag? Behövdes det, nu när det nionde livet verkade vara förbrukat? Å andra sidan hade Torkel levt nära djur i skogen i över halva sitt liv. Han skulle kanske förstå. Samtidigt kändes det så befriande att han såg henne som den hon varit. Inte som en toka.

-Jag menar att jag har haft några... intensiva år. Jag har varit fånge. Flykting. Tjänare. Lägst av de lägsta, föraktad, bespottad, försumbar. Med dig känner jag mig nästan som mig själv igen. Och det här... vad vi nu ska kalla det. Om vi måste kalla det något alls. Det som hände. Det drev stumheten ur kroppen på mig. I åratal har jag gått med en sorts overklighetskänsla som skydd. Visst har jag kunnat känna köld och hunger och värme, men det har aldrig liksom... nått mig. Jag vet inte om du kan förstå vad jag menar. Jag har varit bedövad. Kunnat konstatera att ja, det där gjorde ont, men... Åh, jag vet inte. Du... väckte mig. Och det är jag tacksam för. Innerligt tacksam!

Återigen sträckte hon ut sin hand mot honom, återigen tog han den och tryckte hårt.

-Tack, Missan. Jag behövde nog höra det. Det är inte så lätt att hålla reda på rätt och fel, och vad som är betydelsefullt eller meningslöst eller likgiltigt i tider som dessa. Först kämpade jag för de jag hoppades skulle finnas kvar. Sedan kämpade jag för...

Med ens rätade han på sig.

-Åh, Missan! Jag skulle ha berättat genast för dig! Karel lever!

Ett försiktigt hopp tändes i hennes ögon.

-Karel? Min bror? Han är inte borta?

-Nej! Jag trodde också att han hade gått under. Men han lever! Han är mycket skadad, och... ja, jag måste berätta det för dig, så att han inte överrumplar dig. Han lever i det förgångna. Vi har hjälpts åt att bygga upp ert hus igen, och han tar hand om allt så gott han kan, och... han tror, eller låtsas, jag vet inte vilket... han lever som om ni finns omkring honom. Som om ni bara tillfälligt är ute och ordnar med det ena eller andra, men väntas hem närsomhelst. Han lagar mat åt er, dukar åt er, bäddar åt er... På sätt och vis är det rörande att se, men samtidigt... oändligt kusligt och sorgligt.

Stilla lät Missan detta sjunka in, med blicken in i elden. Till slut vände hon sig mot Torkel.

-Du vet att Lina är död?

-Ja. Det vet jag. Jag begravde henne.

Ögonen tårades på dem båda.

-Verkligen? Blev det vackert?

-Så vackert jag förmådde göra det. Jag plockade midsommarblommor, och...

Rösten bröts.

-Du såg allt, Missan. Såg och förstod mer än någon annan. Visste du hur det låg till?

-Ja. Jag visste att du älskade henne. Och jag vet också att hon älskade dig.

Händerna som grep om hans krus vitnade.

-Vad är det du säger, viskade han.

-Hon sade det aldrig, men jag såg hur hon följde dig med blicken. Och hon hade ett halsband med bokstaven T inristad, närmast kroppen. Minns du det där hjorthornet som du gjorde slantar åt oss av, att leka handel med? Hon gjorde hål i en av dem senare, för att kunna ha om halsen.

-Men varför...

-Hon tänkte väl detsamma som du. Att far inte skulle godkänna det. Hon ville inte förstöra vänskapen mellan dig och far. Och du dolde det bra. Hon visste inget om dina känslor.

Han lät det sjunka in en lång stund. Snörvlade till.

-Så annorlunda allt hade kunnat vara...

-Allt hade varit annorlunda om inte om hade varit. Förmodligen hade det varit ännu mer smärtsamt för er båda om ni vetat att längtan var ömsesidig. Hon var alldeles för ängslig för vad folk tyckte och tänkte om henne. Jag tror inte att hon hade orkat med skvallret.

-Du har nog rätt.

Missan ställde ifrån sig sitt krus och räckte ut armen mot honom.

-Kom här, bad hon mjukt. Låt mig hålla om dig lite? Snälla?

Han skakade på huvudet.

-Inte nu.

Med en känsla av att ha blivit ratad och undanknuffad kröp hon ihop lite, tog kruset igen för att ha något i händerna. Kände ett starkt behov av att springa därifrån. Gömma sig någonstans, vartsomhelst, gömma sig från tröttheten som hotade att bryta ner henne nu när hon var tillbaka i sina hemtrakter men inte var välkommen.

Torkel veknade och strök hennes skuldra försiktigt.

-Jag menar inte så. Det är bara det... att jag inte vet hur man gör när man blir omhållen. Jag vet bara hur man skjuter fiender i det dolda och ser efter andra. Det känns som att jag skulle rasa ihop om du höll om mig.

-Jag förstår, viskade hon utan att se på honom.

-Missan... Du? Kan inte jag få hålla om dig istället?

-Så att du får vara den stora, starka hjälten och jag den hjälplösa?

Han kunde inte låta bli att le lite snett.

-Nja, hjälplös tror jag då inte att du är. Långt därifrån. Men... ja, något ditåt. Det känns som att jag har ett existensberättigande när jag ser efter någon.

-Men jag ska inte få lov att bry mig om dig, menar du?

-Så lät det kanske.

-Jo.

-Nå, det var kanske lite orättvist. Men vi kanske ska prata vidare om vad du har tänkt dig. Hem till byn alltså? Vad vill du göra där?

-Jag är inte så bra på att tänka logiskt och långsiktigt. Målet var att komma tillbaka. Det kändes som att det var dags. Jag har irrat runt i världen alldeles för länge och om jag väl har hittat ett ställe där jag kunde tänka mig att slå mig till ro, så... Så har omständigheterna inte tillåtit det utan jagat bort mig igen. Jag såg ju förödelsen med egna ögon och visste att ingenting fanns kvar, så jag kan inte förklara mig. Kanske hoppades jag att några hade överlevt och börjat bygga upp husen igen, och då skulle jag hjälpa till. Och så var det ju också. Är han svårt skadad? Karel? Du vet ingenting om Lillebror?

-Nej, honom har jag inte sett till. Han var ju inte i byn under massakern så det finns en möjlighet att han hann undan. Kanske är han gömd någonstans, kanske hjälper han motståndsrörelsen på något sätt, han var ju så klipsk... Karel har förlorat en arm och ett ben men han låtsas som att han inte är skadad alls vilket gör det ganska komplicerat. Han behöver hjälp som han vägrar erkänna att han behöver. Jag vet faktiskt inte vad som skulle hända med honom om han tillät sig se sanningen.

-Sanningen är inget absolut begrepp.

-Kanske inte, men vissa fakta kvarstår rent krasst.

-Tror du att han skulle bli upprörd av att få se mig?

-Nej, det tror jag inte. Mig hälsade han som om vi setts senast igår. Frågan är hur du skulle orka med att leva i hans fantasivärld, du som verkar ha förståndet intakt.

Missan vek undan med blicken. Förstånd var inte heller ett absolut begrepp. Att gå in i sitt kattjag var förmodligen det förståndigaste hon kunde göra under vissa omständigheter, men intakt...? Nja, det var nog att ta i.

-Jag har en magisk amulett, sade hon för att undvika en eventuell diskussion om hennes mentala hälsa.

-Jaså, log han.

-Mm. Jag fick den av en drakfågel.

Hon halade fram den lilla flöjten och visade honom. Torkel rätade på sig och skärpte tonen:

-En drakfågel?

-Ja. Jag bodde hos honom ett tag. I skogen. Sedan skulle jag gå någonstans med ett meddelande åt honom, och för att jag inte skulle villa bort mig så gav han mig den här. Den hjälper mig att hitta tillbaka till ställen jag har varit på. Och så skyddar den mot magi.

-Verkligen?

-Ja. Oknytt kan inte heller komma i närheten av mig.

-Kan de inte?

-Nej. En försökte, men han höll på att kvävas. Det var ganska intressant.

-Du sitter inte och driver med mig nu?

Sårad stoppade hon amuletten under kläderna.

-Varför skulle jag vilja göra det!

-Ville han inte ha tillbaka en så mäktig amulett?

-Han skulle ha fått tillbaka den när jag kom tillbaka, men...

Blicken blev fjärrskådande. Hur var det nu? Hon mindes inte.

-Han dog, avslutade hon vagt.

Torkel skakade lite på huvudet och log.

-Säger du det.

-Underligare ting har väl hänt?

-Det är förstås sant.

-Men jag är alldeles för vanlig och försumbar för att någon ska vilja ge mig en skyddsamulett?

-Det sade jag inte!

-Det var dessutom för att få fram ett meddelande som tydligen var viktigt. Inte för att skydda mig som person. Då kanske det blir lättare för dig att tro på det?

-Men Missan! Bli inte arg! Det är klart att jag tror på dig.

Hon kände att det inte var sant, men orkade inte bry sig om det. Plötsligt kände hon sig både gammal och trött. Det hade nog sina nackdelar att bli sedd som den person hon var förr. Skulle hon orka med Karels verklighetsflykt, eller var den en säker väg tillbaka till hennes egen förvirring? Och om så vore, skulle det då skada?

Ja, det skulle det! Hon ville inte leva i gränslandet längre, hon ville...

Något annat.

Torkel hade något farbroderligt beskyddande i blicken som gjorde henne uppgiven. Om hon visade sig hjälplös så skulle han nog ta hand om henne. Så som de alla gjort, under åren. Då hade hon behövt det. Men nu?

-Jag vill sova, deklamerade hon och kröp ihop på bänken.

 

När hon sov som katt drömde hon ingenting. Som människa dök det upp en mängd oönskade minnen och situationer. Skarpt, vitt ljus. Eld. Rök. Förtvivlan. Känslan av att vara jagad.

-Missan, vakna!

Med bultande hjärta rycktes hon ur mardrömmarna och stirrade på Torkel utan att kunna svara.

-Du är trygg här. Ingen ska få ta dig.

Försiktigt strök han henne över håret som så många gånger förr. En spinnande känsla väcktes i henens bröst och hon översköljdes av lättnad. Katten hade inte övergivit henne! Hon slets mellan längtan efter att få sjunka in i den andra världen där ingenting var viktigt utom att ta vara på varje ögonblick av njutning, och önskan om att få vara människa igen.

Kvickt kröp hon upp i Torkels famn och gömde huvudet mot hans hals.

-Jag vill att det ska bli lugnt i världen, viskade hon.

-Jag också.

En lång stund satt hon tyst. Hon hade en amulett som skyddade mot magi. Den hjälpte förmodligen föga mot fysiskt våld, men magiker var oftast fega kräk som inte vågade ta en närstrid. Sten hade också sagt att amuletten kunde förstärka redan befintlig magi. Att det var därför furstens folk också var intresserad av den.

-Finns det de på vår sida som också håller på med magi och sådant? undrade hon, fortfarande viskande.

-Jo. Det finns det. Magi måste med magi bekämpas. Det här kriget handlar om vem som är starkast, på flera plan än vi vet om.

-Jag hatar magi.

-Jag vet inte, Missan... Jag har haft ganska många samtal med en god vän om det här. Han är präst och ser ibland på livet från ett annat håll än jag, men... Han säger att det vi kallar magi egentligen bara är naturkrafter som vetenskapen ännu inte lyckats förklara, eller komma underfund med. Göra upp eld, till exempel, det måste ha tett sig som magi innan människan lärde sig hur man gjorde. Nu är det inget magiskt över det.

-Men alla ritualer...

-Jag vet inte så mycket om sådant.

Hon var tyst så länge att Torkel kikade ner på henne.

-Vad vet du om ritualer?

Med en suck rätade hon på sig och lutade ryggen mot väggen.

-Jag vet inte om jag vill prata med dig om den saken. Det känns som att du skulle föredra att göra som Karel, att låtsas att jag var densamma som när du såg mig senast.

Han sänkte huvudet lite.

-Förlåt.

-Sluta patronisera mig?

-Jag ska försöka.

Avvägande betraktade hon honom en stund. Vad ville han? Vad ville hon? Något annat, ja, men vad?

-Vad vill du, Torkel?

-Gällande vad?

-Låt oss tala i stora ord. Livet. Vad vill du med livet?

Han kliade sig lite i nacken. Lade mer ved på elden.

-Ja du. Jag är en enkel man. Jag vill kunna ströva runt i skog och mark, jaga för föda men inte för grymhet, kunna besöka mina vänner, ta mig ett stop och ett stopp när jag har lust... Låta döden komma den dag den kommer, men helst inte som resultat av ondska.

-Det låter bra. Vardag. Spinna garn. Laga mat. Diska. Lyssna på berättelser och musik. Somna i tron på att morgondagen kommer att likna den föregående, med de sysslor som måste utföras för den dagen. Leva, utan att grubbla så mycket.

-Jo. Det är nog vad de flesta vill.

-Men du måste acceptera att jag inte är den jag var förr. Det finns ingen anledning att berätta om allt som har omformat mig. Det behöver du inte veta och jag behöver inte heller berätta. Men vi måste veta var vi har varandra. Om vi ens har varandra.

-Vad menar du med det?

-Jag vet inte riktigt. Kanske att du inte behöver känna något ansvar för mig bara för att du en gång lovade min far att se efter oss.

Torkels blick skärptes när han spände den i Missan.

-Ett löfte är ett löfte!

Hon kunde inte låta bli att le. Jodå, det mantrat hade hållit henne uppe många gånger, till vissa personers gränslösa frustration. Stackars Sofia, som frenetiskt försökte få henne att lämna ifrån sig det där noggrant förseglade dokumentpaketet som Sten givit henne.

Leendet bleknade bort när hon mindes brevet som sades vara från Eirik. Någon hade ansträngt sig för att försöka lura henne. Vem? Och varför? Hon ruskade lite på sig.

-Nåväl. Jag kan gott behöva någon som ser efter mig. Och jag behöver nog komma tillbaka till byn innan vi pratar mer om framtiden. Se hur det känns, både att vara tillbaka och att träffa Karel igen.

 

Dagen efter hade regnet lättat så att de kunde bege sig till byn som nyss varit hemvist för spöken men nu försiktigt började viska om liv och hopp. Förutom hennes barndomshem var smedjan på gång, och ytterligare ett par hus hade fått grunden lagd.

Missan hade förväntat sig den vanliga känslan av att marken gungade under henne när hon möttes av en situation som ansträngde hennes förnuft. Istället kände hon till sin förvåning hur ett varmt lugn spred sig från bröstet ut till varje del av hennes kropp. Huset som stod på samma plats som hennes hem var till formen detsamma, men hon kände hur det utstrålade något nytt, något obevekligt, något... något hoppfullt mitt i det som en gång varit död och förtvivlan. Hon stod alldeles stilla och bara tog in känslan. Hemma! Hon hade äntligen kommit hem!

En haltande figur skymtade i dörröppningen. Hjärtat gjorde en volt – Karel! Hennes älskade storebror! Med ett jublande tjut sprang hon den sista biten mot gårdstunet och slog armarna så häftigt om honom att han tappade balansen och föll omkull med Missan över sig. Hon bara skrattade, och fick med sig honom också.

-Missan, vad går det åt dig?

-Jag blev bara så glad att se dig!

-Vi sågs ju imorse!

-Jag vet, men ändå!

Orden rann över hennes läppar utan att hon tänkte över det.

-Har du Lina med dig?

Karels röst hade blivit hes, som om hans hals blivit ohjälpligt skadad av något. Eller någon. Nog hörde hon klangen i den, den lätta oron över att hon skulle sticka hål på hans bubbla. Det kanske hon skulle en dag, men inte nu.

-Nej, du får nöja dig med mig. Och Lillebror vet man aldrig var man har, eller hur?

Han skrattade nöjt, trygg i att hon spelade med.

-Du har rätt. Det vet man aldrig. Jag dukar åt honom varje dag, ifall han skulle dyka upp, men...

-Ja, det gör du rätt i, för en vacker dag står han här och det är bra att han känner att han alltid är medräknad.

-Precis vad jag tänker!

Ivrigt pratade de i munnen på varandra, i en sorts märklig blandning av att inte ha setts på mycket länge med en både sann och inbillad känsla av att de aldrig skilts åt.

Börja om på nytt.
Här fanns hennes möjlighet!

-Torkel, våra förråd verkar vara på upphällningen. Går du ut och ser om du kan hitta något åt oss att laga till middag?

-Jag vet inte om jag vill lämna dig ensam.

-Jag är inte ensam. Jag är med min bror. Vad skulle kunna hända?

”Vadsomhelst”, tycktes Torkels blick svara, men han lämnade dem.

 

-Mycket har förändrats i byn, konstaterade Missan stilla när de tog en promenad efter att det första återseendetumultet hade lagt sig.

-Ingenting har förändrats.

Tonen i Karels röst hade en underlig klang och Missan sneglade fundersamt på honom. Hon undrade vad han faktiskt såg. Kanske låg det ett filter framför hans ögon. Kanske var det så avancerat att de levde i olika tider, men ändå samtidig på något sätt. Det skulle inte förvåna henne det minsta. Att ifrågasätta hans verklighet skulle vara lika nonchalant som Torkels avfärdande av hennes amulett. Hon måste lära sig att se det han såg, och komma underfund med om han såg något av det nya. Försiktigt provade hon:

-Är inte det där huset nytt? Det som Torkel sade skulle bli ett färgeri? Precis bredvid gamla Orvars stuga?

Stugan låg inte ens i ruiner utan var helt utplånad. Förmodligen hade stenarna använts till det nya husets grund.

Tankarna malde tydligt i Karels huvud när han processade den gamla och nya informationen. Trögt och långsamt kom svaret:

-Joo... Jo, nog är det ett nytt hus de håller på att bygga!

Han skrattade till lite.

-Hur har jag kunnat missa det! Tja, så går det när man har fullt upp.

-Ska vi gå bort och titta på det?

-Jag vet inte...

-Imorgon kanske?

-Kanske. Nu är det dags att börja förbereda middagen. Är han inte tillbaka snart, den där Torkel?

 

Aldrig förr hade väl Torkel Jägare skjutit sig middagsmat så snabbt som nu. Snart var han tillbaka med ett par duvor som han bad Missan hjälpa honom plocka medan Karel fick fart på elden.

-Nå? mumlade han uppfordrande.

Hon satt tyst en stund medan hon rytmiskt separerade fjädrarna från skinnet. Lina hade älskat att krypa ner under ett fjäderfyllt täcke. Och Torkel hade visst älskat att förse henne med fjädrar.

-Det kommer bli... en utmaning. Jag kommer behöva din hjälp.

-Självklart.

-På flera sätt.

-Jag är beredd att hjälpa dig på alla sätt jag kan.

-Bra. För jag kommer behöva dina sagor och din snabbtänkthet. Förutom det rent praktiska. Jag vet inte hur man tar hand om någon annan. Jag har bara haft mig själv att tänka på, och Karel kan...

Där avbröt hon sig. Hade tänkt säga ”Karel kan nog inte hålla tillgodo med råa skogsmöss som jag gör när jag är katt”. Istället fortsatte hon lite tystare:

-Karel kan behöva lite annat sällskap också, och mer rejäl mat om han ska återhämta sig. Men jag... jag kommer inte att kunna leva i hans verklighet. Vi måste ändra hans syn. På ett sätt som han kan hantera.

-Hur menar du nu?

-Jag vet inte riktigt just nu. Jag får improvisera.

 

Måltiden intogs under glättigt samtal om grannars väl och ve, människor som antingen var döda eller försvunna sedan länge. Mor och far hade ”gått till sängs”, Linas frånvaro förklarades med att hon sov över hos en väninna. De diskade undan och slog sig ner på de låga bänkarna framför brasan med en kopp varmt vatten. Förr hade kvällarna avslutats med rogivande örtte, men något sådant fanns inte att tillgå nu.

Stugan hade bestått av ett stort rum med eldstad, matplats och sovplatser samt en mindre kammare som Knut hade byggt till när barnen började bli större. Om någon av dem ville bilda familj men samtidigt stanna på gården, så kanske de ville ha ett eget litet utrymme. I stora drag var hemmet återskapat så som det hade sett ut, men alla detaljer och alla minnen som suttit i väggarna saknades givetvis. Allt doftade nytt. Tomt. Främmande. Känslan av att ha kommit hem rann av Missan mer och mer när hon var inomhus. Helst hade hon velat be Torkel följa med henne ut en stund, men regnet hade återvänt och brasan sprakade inbjudande. Längtan att krypa ihop hos honom och drömma sig bort tryckte hon undan och lade istället sitt huvud i Karels halva knä. Funderade över om det ändå vore bäst att ge sig av och låta Karel fortsätta leva i sin egen värld. Vem var hon att vända uppochned på den, om han var tillfreds? Men vart skulle hon själv då ta vägen? Det skulle vara så lätt för henne att glida in i hans värld. Låtsas tillsammans med honom. Förlora fotfästet totalt. Överleva istället för att leva. Vad det nu innebar, att leva.

Egoist, hade Sofia kallat henne. Den mest egoistiska hon någonsin mött, som bara tänkte på sig själv. Kanske var det dags att leva upp till det nu. Ta det hon ville ha. Forma världen som hon själv ville ha den, så gott det gick.

-Berätta om hur Karel förlorade sin arm och sitt ben, bad hon plötsligt innan handen som låg över hennes hår började klia henne till glömska, utan att ha tänkt igenom det nogrannare än att hon inte stod ut med broderns förnekande av förlusten.

Det enda benet under hennes huvud spändes, och handen grep tag i håret så hårt att hon måste bita ihop för att inte skrika till.

-Vad? flämtade Torkel förfärat.

-Du vet, när du skulle på björnjakt men råkade fastna med foten i ett snår av rötter och inte kom loss, och björnen var på väg att attackera dig.

Torkel andades djupt några gånger och köpte sig tid genom att omsorgsfullt stoppa sin pipa. Klarnade strupen och började så stadigt han förmådde:

-Har jag någonsin berättat om när Karel räddade mig från att bli björnmat?

-Nej, aldrig, svarade Missan lydigt.

Karel satt tyst. Andades knappt.

Så spann Torkel en ny saga, där Karel var hjälten och modigt räddade sin vän med sitt eget liv som insats, och offrade nästan en tredjedel av sin egen lekamen.

-Ja, så gick det till och jag kan inte tacka dig nog. Även om vi lever i svåra tider... Jag menar... även om... Nå, jag älskar livet och är inte färdig med det än. Och björnskinnet blev till en rejäl vinterkappa åt någon rikeman.

Stämningen i salen vibrerade när tystnaden lade sig. Missan kikade upp när handen togs ifrån henne och såg hur Karel långsamt lyfte den mot sin sargade sida och kände på den. Samma sak med benet. Där det borde ha varit ett ben. Länge satt han tyst med blicken i intet.

-Läggdags, mumlade han grötigt och sköt försiktigt undan Missan som reste sig upp till sittande. Med lätt förvirrad blick sökte han efter sin krycka. Kände på den också. Vägde den i handen. Slöt handen om den understa tvärslån och reste sig långsamt. Lämnade rummet för kvällsbestyren, med ny tyngd i steget.

Torkels näsvingar hade vitnat av vrede när han spände blicken i Missan efter att dörren slagit igen.

-Vad i alla onda makters namn är det du håller på med?

Hon ryggade tillbaka lite inför hans intensitet.

-Improviserar!

-Du ljuger för honom!

-Än sen då?

-Vad ska det bli härnäst? Ska du hitta på alternativa berättelser om alla ruiner också? Om era föräldrar? Om Lina? Det förbjuder jag dig!

-Alternativet är att jag försvinner härifrån, och det tänker jag inte göra!

-Bättre det än att du bygger upp en ny sorts fantasivärld som han kan gömma sig i! Fattar du inte vad det kan göra med honom?

-Lära sig använda de lemmar han har kvar ordentligt, kanske?

-Åh, du din...

-Min vad?

Torkel reste sig häftigt och sparkade omkull närmaste pall.

-Inga fler lögner!

Tyst såg hon på honom och kände modet sjunka.

-Nåväl.

-Svär på det!

-Jag svär på det. Jag ska inte ljuga mer för Karel.

-Eller för mig!

-Eller för dig.

-Eller för någon!

Mitt i tomheten bröt sig ett snett leende fram.

-Jag tar lika allvarligt på löften som du gör, Torkel. Men en välplacerad lögn kan vara skillnaden mellan att vara fånge och fri. Och jag tänker inte vara fånge mer. Men mot dig ska jag vara ärlig, om du nu insisterar.

Han fnös och gick ut.

 

Hemma.

Vad nu det betydde.

Friden hon känt avtog dag för dag. Hade hon bara fått lov att ändra Karels minnen! Lina skulle kunna ha blivit rikt bortgift, långt därifrån, så att hon inte väntades hem närsomhelst. Föräldrarna skulle kunna, ja, faktiskt kunnat ha dött naturligt, eller åtminstone varit på besök hos Lina. Denna ständiga väntan på att de skulle komma in genom dörren närsomhelst höll på att göra henne galen på riktigt. Spökhusen som Karel tvingade henne att se gjorde henne så yr att hon måste sätta sig ner och blunda. För hon såg dem. Klart som dagen – men utan skuggor. Människorna som bott där irrade också omkring på gårdsplanen med döda blickar.

Torkel tittade förbi en stund varje dag, då han lämnade något ätbart eller hjälpte till med något, men han åt inte med dem igen och undvek hennes blick när hon försökte prata med honom. Det gjorde mer ont än någonting annat. Vad var det hon hade tänkt? Att hon skulle ta det hon ville ha? Hon ville ha trygghet, vardag, vänner. Människorna som rörde sig runt nybyggena hälsade vänligt på henne men vänskap så som hon känt den på Hammargården var det inte tal om.

De skulle ha byggt henne en vävstuga. Hon kunde ha hjälpt till med gårdens försörjning. Allt hon någonsin velat ha fanns där. Utom Eirik. Men man kunde väl inte få allt.

Om fursten störtades och alla ondsinta magiker förintades, så skulle hon kunna återvända till Brytebröderna och leva i trygghet, och ingen skulle ha anledning eller anse sig ha rätt att ta henne därifrån.

Tanken fick mogna en tid.

Till slut bestämde hon sig.

Hon förklarade för Karel att hon måste resa bort en tid. Lång tid. Troligen flera år.

Han fick något förvirrat i blicken.

-Lyssna på mig, Karel. Om jag kan, så kommer jag tillbaka. Men det är inte omöjligt att jag dör, för det är en farlig resa jag ska ut på.

-Vart ska du då?

-Jag vet inte riktigt, men det finns saker som jag måste göra om jag ska kunna få det liv jag vill ha.

-Men vi har det väl bra här, och snart ska du och Eirik gifta er och då kan ni bo i kammaren.

-Eirik har lämnat mig.

-Nej, nej! värjde han sig och backade ett par steg. Allt är som det alltid har varit!

-Inte allt. Jag önskar att det vore det, men nu är det som det är. Kanske kommer han tillbaka till mig. Kanske inte.

-Du måste stanna här och vänta på honom! Tänk om han kommer tillbaka imorgon?

-Tror du inte att jag har tänkt så själv! Tänk om, tänk om inte! Jag vill inte sitta här overksam och bara kasta bort mitt liv på ett luftslott! Jag måste... göra något!

-Men jag behöver dig, gnällde han och grep tag i hennes arm.

-Skaffa dig en hustru! Skaffa dig ett eget liv!

Bittert skratt.

-Vem vill ha en halv man?

-Å, det finns väl viktigare delar av dig som fortfarande fungerar som de ska! Tror du inte att jag hör dig om kvällarna? Jag är inget barn längre. Jag vet vad du gör. Du har byggt upp en fin liten gård, och med lite hjälp kan du få den att blomstra igen. Mor och far kommer inte tillbaka, Lina kommer inte tillbaka, men det finns människor av kött och blod som lever nära dig och säkerligen skulle dela ditt liv om du bara lät dem! Människor dör, Karel, det dör folk varje dag på både naturlig och olycklig och otrevlig väg, men du och jag lever och vi kan välja att leva på riktigt eller leva på låtsas. Jag är trött på att låtsas, gör vad du vill men jag ger mig av för att skaffa mig ett liv!

Med de orden packade hon ihop lite mat och sina få tillhörigheter medan han stod handfallen och såg på henne. Hans tafatthet fick hennes hjärta att vekna och hon lade armarna om honom.

-Jag älskar dig, Karel. Du är min bror. Att du finns kvar i den här världen, om än något reducerad, gör mig bara ännu mer besluten att försöka göra slut på allt som hotar oss.

Han fnös i hennes hår.

-Hur ska du lyckas med det hade du tänkt?

-Jag kommer nog på något.

-Du, som inte kan något annat än att spinna?

Märkligt nog var hans föraktfulla ton befriande i jämförelse med den nästan paniskt glättiga han dittills haft. Därför blev hon varken arg eller ledsen. Dessutom hade han rätt.

-Jag får väl lära mig, svarade hon vänligt och försökte göra sig fri. Då klamrade han sig fast vid henne så hårt att det nästan knakade till i revbenen.

-Gå inte!

-Jag kan inte stanna här längre, bland spöken.

-Snälla... Jag behöver dig!

-Till vad? Jag vill inte leka familj med skuggor längre. De är döda, Karel. Borta. Kanske inte lillebror, men de andra är borta. Jag såg dem. Torkel begravde dem. Byn är borta. Nedbränd. Förstörd. Och jag tror att du vet att det inte var en björn som tog det du förlorat. Jag trodde inte att det var min sak att slå hål på bubblan du omgivit dig med, och det är det kanske inte heller men du förtjänar att få veta varför jag måste ge mig av. Torkel fick mig att lova att inte ljuga för dig mer. Han är så arg på mig för det där med björnsagan. Förlåt mig.

Karel började skaka i hela kroppen och föll ner på knä. Missan lade ifrån sig knytet och tog honom i famnen.

-Jag vet, viskade hon. Jag vet, käraste bror. Mina fötter står också på ostadig grund. De har tagit så mycket ifrån mig... Jag vet knappt vad som är upp och ner, jag vet inte om saker som har hänt faktiskt har hänt eller om de ska hända eller om det bara sker i mina tankar. Jag trodde att jag skulle kunna anpassa min egen bubbla till din, men det går inte. Om jag stannar, så måste vi leva på riktigt, Karel. På riktigt. Se ruinerna men samtidigt hjälpa till att bygga upp allt igen. Gråta, men också skratta. Sörja men samtidigt älska. Vågar du försöka?

-Nej! Jag vill inte! Jag vill att allt ska vara som det var! Som det alltid har varit! Som det alltid ska bli!

-Ingenting är beständigt, det vet du. Det var det inte innan heller. Varje dag hände något nytt. Jag kan hålla med om att det hände alldeles för mycket otäckt nytt på alldeles för kort tid, som håller i sig alldeles för länge, men om vi inte bygger upp det som de har raserat, inklusive oss själva, så har de vunnit. Och det tillåter jag inte. Ingen ska få äga mig igen. Varken mig eller mina tankar eller min rädsla.

-Gå inte!

Missan suckade djupt. Borde hon ha smugit iväg under natten, som hon först tänkt? Nej, det hade nästan varit som att ljuga och då hade hon aldrig kunnat återvända med rak rygg.

-Nåväl.

-Stanna!

-Jag stannar ett tag till.

-För alltid!

-Det finns inget som heter så, Karel!

-Lova!

-Jag kan bara lova från dag till dag. Idag stannar jag. Imorgon vet jag inte.

 

Långsamt och smärtsamt förändrades deras liv. Karel kämpade mot verklighetens demoner som hotade förtära honom, och tog emellanåt sin tillflykt till drömvärlden för att få ett andningshål. Missan vägrade spela med men sade inte heller emot honom. Alltmer gled hon tillbaka till den hon varit innan, tyst och tillbakadragen, och visste inte om hon tyckte om det eller ej. Bit för bit byggde hon upp en vardag. Fick tag på kardor och en slända så att hon kunde börja spinna igen. Det gav henne en välkommen tankepaus, då hon kunde koppla bort allt annat. Frestelsen att låta katten ta över kliade i henne när hon slet med hushållssysslorna eller förtvivlade över Karels oregelbundna sammanbrott, men hon visste att det skulle vara fegt. Katten fanns där när hon verkligen behövde den, när hon var hotad på ett eller annat sätt. Inte som något att gömma sig i bara för att livet inte var som hon ville. Lugn och ro, det var allt hon trodde att hon velat ha. Nu när hon var tillbaka till sina rötter och dag lades till dag utan andra hot än när brodern slog omkring sig för att undkomma osynliga fiender, så kröp en ny längtan fram.

Samhörigheten med någon.

Låset som öppnats av Torkel, porten som varit så igenrostad att hon inte ens tänkt på den, hade släppt fram en längtan som plågade henne värre än någonting annat. Huden skrek efter längtan att bli berörd. Ungdomens vilda blod forsade på nytt och lät sig inte stillas av en klapp på huvudet. Kanske skulle hon inte ens kunna fly in i katten längre. De mänskliga drifterna hade tagit över.


Torkel Jägare i Månhella

Torkel Jägare var nästan född in i en saga. Yngst av tre bröder, annorlunda, klumpig och i sin iver att duga bar han sig ännu avigare åt så att han rev ner saker omkring sig. Kvick i tanken, men vad hjälpte det i en grovsmedja där det var uthållighet och muskelkraft som gällde? Därför sög han till sig alla berättelser vid elden, om hur det alltid var den tredje och yngsta brodern som till slut löste problemet och vann både kungariket och prinsessan. Nog vore det något, att komma hem som herreman med den vackraste flickan någon sett! Nåväl, han kunde gott tänka sig att komma hem med en vacker prins också. Både män och kvinnor var vackra och lockande. Oräknerliga var de gånger då han fått sig en åthutning i smedjan för att han glömt bort det han var satt att göra, förlorad i åsynen av glänsande muskler som arbetade. Då rymde han ut i skogen istället. Där var det ingen som tjatade på honom. Där kunde han låtsas att han var världens bästa spanare och jägare. Övade sig i timmar på att smyga efter vilda djur, så ljudlöst som möjligt.

Hemma blev allt värre ju äldre han blev. En småpojke kunde väl få springa i skogen, men skulle han vara en del av den här familjen så måste han faktiskt dra sitt strå till stacken och det innebar att arbeta i smedjan, därmed basta! Se på dina båda bröder, ta efter dem!

Det var nu inte så lätt att jämföra sig med de tystlåtna, starka ynglingarna som tog efter far i allt och gjorde allting rätt. Torkel var för rastlös, de rätta musklerna ville inte utvecklas och han kände sig instängd i den varma smedjan. Efter ett ordentligt familjegräl i yngre tonåren där han återigen blev kallad en lat odugling och snyltare fick han nog. Om han inte dög, så skulle de minsann slippa honom!

Med indignationens tårar fritt rinnande sprang han ut i skogen, till sin fristad. Här tänkte han stanna livet ut, så det så! Han skulle nog visa dem! Exakt vad de skulle få se var han inte helt klart över, men något storslaget! De skulle få ångra! Tigga honom om att komma tillbaka för att de upptäckt att de inte klarade sig utan honom. Yngste brodern skulle få upprättelse till slut!

När mörkret föll mattades revanschlystnaden av. Så ensamt det var i skogen! Så många underliga ljud som inte hördes under dagen. Svischanden. Snörvlanden. Krafsanden. Usch, varför hade han bara sprungit iväg sådär! Hungrig var han också. Undrar om han skulle kunna smyga hem igen. Med svansen mellan benen? Nej tack!

Stoltheten fick honom att räta på sig. Jaha, så han hade överilat försatt sig i en knepig situation. Så fick han väl lösa den, då! Till att börja med måste han stanna där han var, så att han inte förirrade sig för långt bort. Sedan behövde han faktiskt lite verktyg. Gärna en filt eller två, för vårnatten var ganska kylig. Extrakläder vore inte dumt. Något att förvara vatten i. Lite bröd. Eldstål!

Under den natten föddes en övertygelse. Han skulle klara sig i skogen! Varför skulle han inte kunna bli en riktigt skicklig jägare? Han var duktig på att skjuta prick. Åtminstone på stilla mål. Det var väl bara att öva sig! Full av självförtroende och den märkligt lätta känslan man kan ha i kroppen efter en sömnlös natt smög han tillbaka till byn så fort det ljusnade. Inte hem, fattades bara, utan till vännen Knut som med sina föräldrar drev ett minimalt jordbruk. Försiktigt smög Torkel in i husets enda rum och ruskade på klumpen i den säng som han hoppades var Knuts. Han hade tur.

-Mh?

-Kom med ut!

-Nu?

-Nej, igår! Kom nu!

Yrvaket snubblade Knut upp och ut på farstutrappan.

-Jag behöver din hjälp!

Ivrigt radade Torkel upp allt han under natten hade kommit på att han behövde.

-Va?

-Kniv, rep, både tjockt och tunt, några filtar, och… äsch, du sover ju fortfarande!

Omilt skvätte Torkel lite kallt vatten från regntunnan i ansiktet på den yrvakne.

-Hördu!

-Hjälper du mig?

När Knut vaknat till och fått situationen klar för sig, så drogs han också med i äventyrsandan. Tillsammans byggde de ett ordentligt vindskydd och en eldstad. De experimenterade med att tillverka en båge men kom fram till att de behövde ordentliga verktyg till det och att de nog måste försöka skaffa en hantverkskunnigt tillverkad. Den egentillverkade fungerade dock bra att öva prickskytte med. Knut kastade iväg kottar och gräsbollar för att ge Torkel ett rörligt mål att öva på. Hela våren och sommaren ägnade de åt vad som till hälften var en spännande lek, till hälften allvar. Knut hade ju arbetet på gården att sköta, men dagarna var långa och ljusa, gården var liten och hans föräldrar tog lättare på livet än Torkels. Så länge de hade mat på bordet och gården inte vansköttes, så mådde pojken bara bra av att vara ute och se sig omkring! Nötter och bär hade han också med sig hem, det förgyllde kosten.

Efter den första ensamma, oroliga natten fann Torkel att han njöt av att sova i skogen, med ett ordentligt skydd och vetskapen om att ha en vän att dela allt spännande med. Ändå fann han till sin förundran att han saknade familjen. Flera gånger hade han lekt med tanken på att besöka dem, men kom fram till att han måste ha åstadkommit något mer rejält innan dess. Frustrationen växte. Det var inte alls så lätt att lära sig på egen hand som han trott. Nu kändes det som att behöva uppfinna hjulet på nytt.

-Det känns som att vi bara leker, klagade han för Knut en kväll när de satt och metade vid bäcken.

-Tja, kanske det. Vad är det du vill då?

-Jag skulle vilja klara mig i skogen, på riktigt. På sommaren går det an, men hur ska jag klara mig i vinter när jag verkligen måste kunna jaga för att få mat? Det enda vi har lyckats fånga hittills är en död uggla.

-Då är det nog dags att du börjar be om hjälp.

-Vem då? Jag känner ingen!

Knut funderade.

-Det är en gårdfarihandlare i trakten nu. Jag frågar honom om han känner till någon!

Jodå, gårdfarihandlaren var bekant med de flesta inom ett stort område, och lovade undersöka saken.

Några veckor senare väntade en väderbiten figur vid vindskyddet när Torkel varit på en planlös tur i området. Tyst satt hen och rökte en pipa med långt skaft. Nickade kort som hälsning. Torkel visste inte riktigt vad han skulle göra. Nickade tillbaka och slog sig ner på den andra av stubbarna framför eldstaden. När figuren rökt färdigt rengjordes pipan noggrant innan den stoppades undan innanför skinnvästen.

-Så du vill lära dig leva i skogen du.

-Jo, det var tanken.

Eftertänksam nick.

-Namn är ett människors påfund. Varken djur, stenar eller växter vet eller bryr sig om vad du kallar dem. Människan har emellertid ett behov av att sortera och kategorisera. Därför ska du få lära dig namn. Mig kan du kalla Kai.

 

Det blev starten på Torkels nya liv. Skogen som han älskade och hade försökt leva i fick ett nytt djup när han lärde sig om växter, mineraler och djur. Kai hyste en djup respekt för allt levande och inpräntade i honom att aldrig ta ett liv, vare sig från växt eller djur, för rent nöje eller av likgiltighet. Grymhet var det största tecknet på mänsklig svaghet! Djuren förtjänade respekt och en så snabb och smärtfri död som möjligt. Respekten visades också genom att ta tillvara alla delar av djuret. Senor, hud, fett, hinnor, ben, allt fanns en användning för. Han fick lära sig att tillverka bågar för olika ändamål, bygga ett ordentligt vinterrede åt sig – ja, Kai kallade det för rede – och hur han skulle hålla värmen. Kai förklarade sig vara en ensamvarg som inte tyckte om för mycket sällskap åt gången.

-Ett par dagars intensiv träning, ett par dagars övning tills du kan allt jag har att lära ut.

Ett par dagar var ett flytande begrepp. Ibland dröjde det veckor innan Kai dök upp för nästa lektion, men Torkel var ändå nöjd med arrangemanget som gav honom tid att repetera och experimentera på egen hand. Allt smygande i skogen under uppväxten hade givit honom en god grund och han lärde sig snart att fånga djur med snara. Med ett litet knippe fasaner på ryggen kände han att det var dags att gå hem till familjen. Den första snön låg i ett tunt täcke och han hade varit borta sedan våren.

-Någon som är sugen på fasan till middag? hälsade han nonchalant, med ängslan väl dold, när familjen satt samlad till frukost.

-Jaha, är det dags att komma hem nu! Det börjar bli kallt, kan man tro?

Mor snörpte på munnen och korsade armarna över bröstet.

Då reste sig fadern och räckte ut handen mot Torkel.

-Fasan blir utmärkt det. Slå dig ner och ta lite frukost.

Bröderna sneglade försynt på mor, men det var far de ville likna.

-Trevligt att ha dig hemma igen.

-Vad har du haft för dig?

Moderns bemötande hade modfällt Torkel men nu kände han värmen sprida sig i bröstet.

-Jo, det ska jag berätta!

Så hittade han på en hårresande historia om hur han blivit bortrövad av trollen men kommit loss senast igår tack vare sin list.

-Och de här fåglarna plockade jag med mig på vägen. Tro det eller ej, men de växer på träd i trollens rike!

Männen drog på munnen.

-Så allt prat från Knut om att du byggt dig en hydda i skogen...?

Torkel log brett.

-Det är bara sagor, förstår ni väl!

 

Med tiden blev han Torkel Jägare, den som alltid ordnade prima kött till festligheterna, tillika Torkel Sagoberättare som välkomnades i alla hem. Dit han kom, blev det fest. Grannar bjöds in, instrumenten putsades av. Diskreta blinkningar, hemliga möten, brustna hjärtan. Inte kunde en sådan som Torkel stadga sig, det förstod man väl? Efter en obehaglig incident då en ung flicka trodde sig vänta hans barn tog han det lite försiktigt och höll sig till män eller gifta kvinnor. Så många var det nu inte, byn var liten och han ville helst fortsätta hålla sig väl med alla.

Livet rullade på. Storebror Olaf gifte sig med Anna och fick två barn som dyrkade sin farbror. Pojken Eirik kunde lyssna i timtal på berättelser, om och om igen, och följde gärna med ut i skogen. Knut fann Isa och fick fyra barn med henne. Tredje födseln höll emellertid på att sluta illa. Flickan föddes alldeles för tidigt och det var osäkert om hon skulle klara sig. Isa var svårt medtagen så vården av den lilla föll på Knut, som ständigt bar henne under skjortan.

-Jag vill att hon ska höra mina hjärtslag, förklarade han grumligt för Torkel när de en dag satt i solen och lät en flaska mjöd gå mellan sig.

Torkel hade dragit sig för att besöka vännen. Med de två första barnen, och med Olafs barn, var allt bara roligt. Man kunde skratta och skoja. Nu tyngdes situationen av ett allvar som han inte riktigt tyckte om.

-Det är nog en bra ide, instämde han vagt utan att ha någon aning om saken.

-När mor dog härom året så sörjde jag inte. Hon hade haft ett bra liv, tämligen långt ändå. Alla ska dö. Det är så det är. Men du Gode, kan hon inte få leva lite först?

Torkel hummade lite. Visste att han utan tvekan skulle ställa sig ivägen för en pil mot Olafs barn. Dem kände han och älskade. Ja, Knuts äldre också. Men ett sådant här litet knyte? Det var ju knappast ens en människa. Mer en liten harpalt. Eller faktiskt, som en kattunge, som syskonen Karel och Lina hävdade att hon var. Deras Missan.

Knut snöt ur näsan på marken.

-Fy tusan, vad har du haft i det här mjödet? Jag måste sätta mig på dass en stund. Kan du ta henne?

-Vad?

-Kan du hålla henne? Om jag bara skulle pissa så kunde jag nog klara det, men nu får du skylla dig själv om du bjuder mig på rävgift.

Utan att vänta på svar krånglade han ut det lilla paketet och räckte det till Torkel.

-Öppna skjortan.

-Men...

-Seså, hon får inte bli kall! Konstra inte, det är väl inget underligt med att ha en unge på bröstkorgen?

Hjälplöst fann sig Torkel i att få den lilla inpackad under tunikan. Andhämtningen var snabb som hos en skrämd skogsmus, och han kunde känna det lilla hjärtat slå ofattbart hårt mot hans hud.

-Såja, viskade han och kupade försiktigt sin hand över henne. Du är trygg hos mig. Far skulle bara gå och... hm... Han kommer snart. Ingen fara. Jag är här.

Efter en lång stund kom Knut tillbaka och räckte ut händerna för att ta barnet. Torkels första instinkt var att skydda henne från att bli tagen från honom, från den livsuppehållande värmen. Knut såg rörelsen och log lite.

-Man känner sig både mäktig och maktlös samtidigt, inte sant?

-Jo.

-Torkel?

-Mm?

-Vi har varit vänner länge nu.

-Sant.

-Vi har upplevt mycket tillsammans. Hjälpt och stöttat varandra i både svåra och glada stunder.

Torkel skämdes lite, kände att han nog borde ha kommit tidigare men nåja, nu var han i alla fall här och hade till och med tagit hand om den lilla en stund. Skammen ersattes av stolthet.

-Jo, vi har gjort så gott vi har kunnat i alla fall.

-Om något händer mig... Ser du efter mina barn då?

Tyst såg Torkel undan, in mot sin älskade skog. Knut skyndade sig att tillägga:

-Jag menar inte att du ska uppfostra dem eller ha hand om dem till vardags och så! Även om jag litar på att du skulle klara det utmärkt, så är det inte... Det har jag ingen rätt att be dig om och det är inte heller det jag vill. Men... titta till dem ibland? Se till att de har det bra? Hjälpa Isa lite då och då om hon blir ensam med dem? Se till att ingen är elak mot dem om de blir föräldralösa?

Pyret på bröstkorgen gnydde och Torkel kände något underligt bryta fram. En känsla av... ansvar? För första gången räddes han inte det ordet. Ansvar på avstånd, det skulle passa honom fint! Stadigt mötte han vännens blick.

-Det skulle jag sätta en ära i!

 

Trettiofem år senare hade han henne återigen på sin bröstkorg.

Herregud.

 

I skogen märkte Torkel endast av årstidsväxlingarna, medan åren som gick mättes i hur barnen växte. Eirik hade smittats av hans frihetstörst, gick hellre i skogen än arbetade i smedjan. ”Kunde väl tro det”, muttrade Olaf och blängde på sin bror. Han var dock inte lika hård mot pojken som deras far varit. Ville inte riskera att förlora honom.

Livet förflöt i ett behagligt tempo.

Tills det slog i spillror.

 

Redan på långt håll hade något känts annorlunda utan att han kunde sätta fingret på vad det var. Ju närmare byn han kom, desto hårdare slog hjärtat i bröstet. Varför var det så tyst? Vad var det för underlig lukt? Och de märkligt stilla vibrationerna, varifrån kom de?

När han såg den nedbrända byn, så var det som att hjärnan slutade fungera. Så märkligt, var det enda han förmådde tänka. Därefter steg fasan. Vettlöst rusade han runt i allt det svarta. Försökte ruska liv i de förkolnade, förtvinade gestalter som bränts inne eller låg spridda på gårdstunen. Sjasade bort korparna och ropade i öronen på de som lyckats fly undan elden men blivit nedstuckna. Skrek namnen på alla han älskade, alla vänner och släktingar, utan en tanke på att det kanske fanns någon i närheten som ville ta även honom av daga.

Först när han nådde Knuts lilla stuga ute i kanten av byn tystnade han.

Nedanför vårdträdet, som inte nåtts av elden, låg den enda kvinna han någonsin älskat så djupt att han varit beredd att avstå ifrån sitt fria liv.

Lina.

Knuts äldsta dotter, vacker, vänlig, rörande naiv.

Inte en skråma syntes på hennes vita kropp. Inte ens korparna hade nänts hacka i hennes skönhet. Så vit, så blå, så kall! Instiktivt drog Torkel av sin tunika och lyckades få den på henne. Brokorna och hosorna likaså.

-Förlåt, jag vet att de luktar svett och inte alls är särskilt rena och hela och fina. Jag ska se om jag kan hitta något annat åt dig senare, blir det bra?

Nej, tänkte han tyst. Jag har inte blivit galen. Jag vet hur det ligger till. Men just nu behöver jag få bete mig såhär. Måste låtsas lite till. Det här är för stort för att ta in just nu.

-Så, jag bär dig lite. Jag tänkte att du skulle få hälsa på mig, du har ju aldrig varit i mitt lilla krypin. Minns du hur vi brukade skoja om att du skulle besöka mig där? Att jag skulle behöva någon som du, som kom och gjorde det fint hos mig? Du är så duktig på det, Lina. Allt du rör vid blir vackert. Tror du att jag blir vacker nu, när jag bär dig såhär?

Hela vägen till hans vinterrede småpratade han med henne. Låtsades få svar. Skrattade lite.

Jodå, så hade det varit, att de pratat om hans lilla hem. Det måste ju se förfärligt ut där, menade Lina. Med tanke på hur ovårdad han själv var. Den kommentaren hade fällts av henne redan som barn, vilket hade sårat honom lite då han själv tyckte att han lade en del möda på att vara både snyggt och praktiskt klädd. För Lina gick emellertid det estetiska framför allt praktiskt. Han hade med nöje utstått hennes uppsnyggningsförsök. Låtit henne både tvätta och fläta hans hår och stoppa in blommor i länkarna. Ansa skägget. Ju äldre hon blev, desto svårare hade det blivit att behålla den farbroderligt gemytliga tonen och inte flirta med henne. Knut må vara hans bäste vän, men Torkel var tämligen säker på att en uppvaktning inte skulle uppskattas. Troligen inte av Lina heller. Hon drömde om en fin, rik och vacker man. Noll av tre var inte särskilt imponerande. Det sades att kärlek och hosta kan man aldrig dölja men han gjorde verkligen sitt yttersta.

I hyddan lade han försiktigt ner Lina på den skinnbeklädda bädden, rättade till hennes ostyriga lemmar och fann fram en filt som han bredde över henne.

-Vänta här så ska jag hämta något att dekorera med så gott jag kan.

Som bedövad gick han planlöst runt en stund och plockade åt sig allt vackert han kunde se. Midsommarens alla blommor, glimmande stenar, några lövruskor. Inte tänka. Inte tänka. Händerna skakade våldsamt när han bredde ut blommorna över filten och hennes långa hår. En impuls att skära av en hårslinga att spara sjönk undan då han inte förmådde sig att göra någon som helst åverkan på hennes gestalt. När den sista stenen var utlagd stod han länge och såg på Lina. Tänkte: ”

Jag skulle kunna fortsätta låtsas. Inbilla mig att du fortfarande lever, att du bara sover. Men trots alla mina skrönor så ligger det inte till för mig att vara oärlig. Inte när det är allvar. Och om jag låtsas, så kan jag inte hämnas dig.

Ett iskallt lugn fyllde honom från topp till tå. Ja, han skulle hämnas dem alla.

 

Torkel länsade sitt lilla hem på de ting han ansåg sig behöva innan han tog farväl av Lina. Utan att se sig om gick han till sitt tanketräd, en stor ek där han brukade klättra högt upp i kronan och fundera över tillvaron. Nu tänkte han över sin situation, medveten om att en adekvat reaktion på katastrofen låg och lurade någonstans i sinnet utan att förmå sig att bryta ut ännu. En av hans filosofikamrater var präst, och senast häromveckan hade de diskuterat det pågående kriget. ”Att döda är alltid en synd, men ibland är det vad som krävs för att försvara det vi håller heligt. Det vi måste akta oss för är dock att döda av samma skäl som de, och på samma sätt. Om vi också hänfaller till grymhet, så kan vi lika gärna gå över till furstens sida.”

Nej, tänkte Torkel. Han skulle inte vara grym. Tvärtom skulle han döda dem så barmhärtigt han kunde, precis som han gjorde med djuren. Inte plåga dem i onödan. Han skulle bli den gode hämnaren.

 

Till en början höll han sig i ensamhet. Utövade alla sina smygarkonster och sköt endast när han såg fienden ensam eller i så små grupper att han hann döda dem allihop. För varje fälld furstetrogen gjorde han ett märke i sitt koger, för att kunna göra bot när tillfälle gavs. Ibland gick det dagar, rentav veckor innan han lyckades få korn på någon, ibland hade han en riktigt bra dag. Så småningom fann han den gömda motståndsrörelsen och började umgås med dem. Försåg dem med kött och fick mänskligt sällskap i utbyte. Lärde sig om Nyckeln och Väktarna. Lovade att hjälpa dem, utan att för den sakens skull svära någon ed. Han fick höra att furstefolket hade tagit många fångar, och hoppet steg. Kanske hade inte hela hans familj blivit utplånad ändå? Beslutsamheten ökade ännu mer.

 

När befrielsen väl kom, så bröt sorgen ut med full kraft. Dittills hade han haft något att kämpa för. Något att hoppas på. Först nu tvingades han inse att alla var borta. Vänner, syskon, barnen som inte var några barn längre. Vad fanns det nu att leva för? Skönheten i naturen, freden, javisst, men han var så innerligt trött! Under en period släppte han allt. Drack sig redlös dagligen. Vaknade med hamrande baksmälla och förbannade livet samtidigt som han inte förmådde göra slut på det. Han ville bara... slippa. Få sova.

På väg in till Månhella för att fylla på sitt spritförråd mötte han en en dag en gestalt som väckte något till liv i hans fortfarande berusade hjärna.

-Ah, Torkel, så bra. Har du tid att hjälpa mig lite?

Karel! Gode Herre, det var Karel, Knuts äldste son! Var det sant, eller såg han i syne? Det fanns bara ett sätt att ta reda på det. Att följa med.

-Javisst. Visst.

Karel tog sig fram med en provisoriskt tillverkad krycka. Halva vänsterbenet saknades helt från ljumsken. Likadant var det med vänsterarmen, där en otäck grop buktade in i kläderna där axeln borde sitta. Bara det var en indikation på att han nog inte var ett hjärnspöke.

-Hur står det till med dig då? undrade Karel i neutral samtalston.

-Jo tack... Lite huvudvärk bara.

Godmodigt skratt.

-Festat om lite, vad? Ja, det kan man väl få lov till ibland. Spara lite till höstfesten bara! Du förser oss väl med förstkassigt kött, som vanligt?

-Höst..fest?

-Som vanligt. Missan håller på att brygga rönnbärsvin, och Lina är ute i skogen idag och plockar nypon.

En iskall hand grep om Torkels inre.

-Är Lina i skogen?

-Ja, hon tjatade om att jag skulle följa med och hjälpa henne, men vi har råkat ut för en liten olycka med huset så jag behöver faktiskt snickra lite på det. Far och jag hjälps åt men han börjar bli så klen så det vore bra om du hjälpte till lite.

Fylld av onda aningar följde Torkel med mot byn, lyssnande till Karels fantasier om festförberedelserna. När de kom fram till resterna av byn, som såg kusligt fridfull ut nu när naturen lagt en förlåtande slöja över förödelsen, fick Torkel tårar i ögonen av att se hur Karel hade försökt bygga upp sitt hem igen med kvistar och mossa. Med reducerade lemmar fanns det inte stor möjlighet för honom att göra det ordentligt. Han svalde hårt flera gånger och klarnade strupen genom att harkla sig.

-Ja du, Karel. Jag ser att det har blivit en rejäl skada. Låt mig hämta några vänner så kan vi hjälpas åt att få ordning på det här lite snabbare!

Karel lyste upp och log brett. Först nu såg Torkel något underligt längst in i blicken. En sorts distans.

-Tack du, det vore bussigt!

-Jag tror nästan att vi behöver en helt ny stock, den här gamla ser lite rutten ut, tycker du inte?

Han viftade vagt med handen åt rishögen. Karel gned sig om hakan.

-Jo, kanske. Ja, du har nog rätt!

-Kom så går vi och letar rätt på ett riktigt bra träd, och fäller det.

Inte gick det att bygga hus med färska träd, det visste han nog, men just nu var han desperat efter att få komma därifrån och få något annat att tänka på!

 

Mötet med Karel var det som gav Torkel livsgnistan tillbaka. Löftet till Knut ekade i hans minne. ”Se efter mina barn!” Den uppgiften hade han misslyckats grundligt med, men nu skulle han göra sitt bästa för att gottgöra! Fylld av ny energi började han höra sig för om hjälp med bygget och material. Alltför många gårdar kring Månhella stod tomma. En del kunde återbefolkas av de som förlorat sina hem, men det fanns gott om halvt raserade hus med oskadade stockar som han med gott samvete fraktade till sin gamla by. Sakteliga tog huset form. De som hjälpte till hade fått strikta order att spela med och inte uppröra Karel i onödan med fräna kommentarer. Kryckan hade diskret bytts ut mot en rejälare, och Karel blev involverad i bygget så gott det gick. Alltid fanns det något mindre att bära, något att hålla.

-Grunden till smedjan är faktiskt intakt, påpekade någon en dag. Och städet står där det står. Kanske skulle vi ta och bygga upp smedjan också, och se om vi kunde få hit en smed? Vi skulle gott kunna behöva en lite närmare, nu när vi försöker reparera staden så gott det går. Ahriksriddarna behöver säkert också en smed. Det här är inget dumt läge alls för en smedja! Vad säger ni?

Motstridiga känslor stred i Torkel. Ville han bygga upp sina rötter igen, eller låta dem vila i myllan? Åh, pytt, han var väl ingen småunge! Man måste vara praktiskt, inte sentimental.

-Det är klart att vi ska bygga upp smedjan!

 

Sakta men säkert började Månhella resa sig ur askan och järngreppet. Invånarantalet hade reducerats starkt, eftersom endast de som behållits som tjänare tillåtits leva under furstens styre. Resten hade fått tjäna som mat åt Nidvinter eller förvandlats till vandöda. Ganska många hade också lyckats fly. Köpingen som nu byggdes upp var en blandning av återvändare, nyanlända och ovanpå det runt hundratalet Ahriksriddare som fått ta över Månhella slott. Allt som påminde om ockupationsmakten jämnades med marken. Stämningen i staden präglades av revanschlust och nybyggaranda. Så småningom skulle väl var och en hemfalla till sina egna affärer, men än så länge hjälptes man åt.

 

”Den skramlande tunnan” var tillhållet för de återvändare som inte riktigt orkade med entusiasmen. De som såg på nykomlingar med misstänksamhet. Torkel var i grunden en positiv man men ibland behövde han få sitta i ett hörn och bara gräva ner sig tillsammans med andra dystergökar.

Plötsligt stod hon där.

Missan!

Ännu ett av Knuts barn som hade klarat sig mot all förmodan. Hans lilla pyre, den tysta och försynta, Eiriks skugga som han försökt stötta så gott han kunnat i hennes övergivenhet. Ömheten exploderade i bröstet när han tog henne i sin famn. Hon verkade inte leva i någon sorts låtsasvärld som Karel gjorde. Kanske kunde han prata med henne? Verkligen prata allvar, få sörja de förlorade tillsammans med någon som känt dem lika väl som han? Behovet att ta hand om henne blev överväldigande och trots att hon var lång tycktes hon inte väga mer än en fjäder i hans famn när han bar henne till sitt krypin som bara var marginellt större än det han lämnat Lina i för vad som kändes som en livstid sedan. Sedan dess hade han inte satt sin fot i den delen av skogen.

Vad som hände sedan kunde han varken förklara eller försvara. Aldrig förr hade han känt någon attraktion till henne. Egentligen gjorde han det nog inte nu heller. Inte till henne som person, men hennes doft, hennes röst, allt påminde honom om en lycklig tid som han skulle ge vadsomhelst för att få tillbaka. Hade hon avvisat honom eller ens tvekat så skulle impulsen snabbt ha sjunkit undan, men nu... Sant att han hade initierat, men hon hade tagit över kommandot med en sådan självklarhet att han inte förmådde sätta stopp även om en del av honom hunnit ångra sig.

”Jag ska bära din skugga...”

Det var inget litet löfte.

Gamla instinkter sade åt honom att fly från ansvaret, tillbaka in i skogen, leva sitt ungkarlsliv lika fritt som förr. Ett hugg av dåligt samvete ansatte honom också. Eirik levde, hävdade Missan bestämt. Om han levde, så betydde det att Torkel hade tagit sig friheter med brorssonens trolovade. I krig och kärlek var allt tillåtet sades det i sagorna, men hur var det med fred och tillfällig lusta?

Han suckade djupt och ändrade ställning på britsen som blev alldeles för hård att ligga på med en annan människa över sig.

Missan lyfte huvudet, så att hennes panna vilade mot hans haka.

-Sover du inte?

-Nej.

-Fryser du?

-Nej.

De flesta kläderna hade han fortfarande på sig, liksom hon. De hade inte tagit sig tid till annat.

Tystnaden hotade att bli ansträngande.

-Berätta en saga för mig, bad hon till slut.

Det stod still i huvudet.

-Jag kommer inte på någon. Jag har inte berättat sagor på många år.

Hon låg också tyst en stund, innan hon sade:

-Har jag någonsin hört den där om när du träffade på ett vildsvin lika stort som ett troll?

Hennes formulering fick honom att skratta till. Mindes att det var ungefär så han hade börjat alla sina berättarstunder.

-Nej, den har du aldrig hört.

-Berätta den för mig!

-Då måste jag lägga mig bättre tillrätta. Du är tung, vet du.

Hon log lite och reste sig upp, och rättade samtidigt till kläderna. Han gjorde detsamma. Undrade om de skulle prata om vad som hänt, låtsas som ingenting eller bara låta det bero så länge. Kanske var det ingen stor sak. Kanske var det en livsavgörande händelse.

Torkel lade sig på sidan på britsen, så att det blev en smal remsa kvar åt henne. Där lade hon sig igen, med ryggen mot hans bröst och hans arm tryggt om henne.

Så tog han till orda:

-Jo, det var en dag mitt i den kallaste vintern...


Tillbaka i Månhella del 1

Vad hade hon väntat sig?
Lättnad? Sorg? Återseendets glädje?
Resan söderut hade tagit Missan hela sommaren och en god bit av hösten, till fots och med tillfälliga skjutsar. Om nätterna hade hon antingen fått tak över huvudet i utbyte mot musik, eller så klev hon in i sin kattgestalt och kurade ihop sig på något skyddat ställe. Känslan av att vara jagad hade lagt sig efter några dagar. Hon hade inte bråttom någonstans, vare sig från eller till.
Klippan med resterna av Månhella slott höjde sig fortfarande över staden. Ett sår gapade i berget, representativt för alla som mist sina liv, eller sina hem och de kära. Ekade mot Missans egen tomhet. Jaha, så nu var hon här. Vad skulle hon ta sig till nu då?
Nå, ännu var hon inte riktigt hemma. Hennes hem hade legat på andra sidan staden, närmare Almarviken. Hon måste antingen ta en omväg runt hela staden, eller gå igenom den. Kvällen nalkades och regnet hängde tungt i luften, kanske kunde hon få tak över huvudet någonstans?
Första huset hon nådde pulserade av ett varmt ljus och bullrande skratt. Några magra hästar stod utanför och en skylt som såg oväntat ny ut vajade i vinden: ”Den skramlande tunnan – stadens bästa värdshus!” Det bådade gott. Försiktigt gläntade hon på dörren.
Församligen tystnade tvärt och ett dussintal blickar vändes vasst mot henne.
-Jag spelar för en bit bröd och lite salt, hälsade Missan och sökte med blicken efter någon sorts värdshusvärd. Eller, skänkstuga handlade det snarare om. Värdshus var ett lite väl storslaget ord för den lilla byggnaden i ett plan.
En gestalt lösgjorde sig makligt från klungan och tog ett par steg mot Missan med armarna i kors över bröstet. Två flätor hängde ner mot ett brett läderbälte där diverse köksredskap och möjligen även vapen satt fästa. Bruna ögon mötte stadigt hennes.
-Vad för dig hit till vår stad?
-Det började bli dags att gå hem.
-Varifrån kommer du, då?
Som alltid när hon ansattes av frågor, svajade något till i huvudet och tidslinjen suddades ut.
-Vad spelar det för roll? Om jag vore här i ljusskygga ärenden så skulle jag ljuga och säga något som passar er. Nu vill jag bara söka skydd från regnet en stund, och gärna försöka hålla mig vid liv ett par dagar till med lite ätbart. Jag vill ingen något ont.
Ännu en person, som suttit längst inne i hörnet, reste sig och gick tungt de få stegen mot Missan.
-Jag går i god för henne.

Å, den rösten!
I ett hjärtslag var Missan tillbaka till ungdomen. Hopkurad på bänken med huvudet i någons knä lyssnade hon med ett litet leende till Eiriks farbror Torkels berättelser om allt han varit med om och alla skrönor han hört under sina många vandringar. ”Har jag nånsin berättat om...?” börjades alltid sagostunden. ”Nej, det har vi inte hört om, berätta!” var det förväntade svaret, oavsett om ämnet var bekant eller ej. Hursomhelst spelade det ingen roll om själva temat hade hörts förut, för Torkel ändrade alltid detaljer från gång till gång. Ibland hände det att någon åhörare protesterade. ”Tjugo rövare? Var det inte femton?” varpå Torkel med glimten i ögat påminde dem om att de ju aldrig hade hört detta förut, så hur kunde de veta det?
Minnet av värmen i smedsgården ekade i Missans trötta kropp. Människovärmen och den stora eldstaden med sinnrika rör i form av ett träd, som fördelade eldens hetta i hela storstugan. Dit hade hon alltid varit välkommen. Nå, det hade funnits perioder då Eirik hade undvikit henne. Mumlat något ursäktande och givit sig av när hon kom på sina dagliga besök. Visst hade det gjort ont i henne men hon kunde inte hålla sig borta. Bara att få se honom en kort stund gjorde hennes dag perfekt. För att inte besvära honom så mycket – och, handen på hjärtat, också för att han inte skulle kunna be henne att inte komma – så riktade hon sina ärenden och besök till hela familjen. Inte för att någon lät sig luras. Alla visste vem som ägde hennes hjärta.
En eftermiddag när hon hade lämnat en härva nyfärgat garn och Eirik hade smitit ut med en avmätt nick lade Torkel en arm om hennes ihopsjunkna axlar.
-Har jag någonsin berättat för dig om älvorna och flickan som önskade bort sin skugga?
Tyst skakade Missan på huvudet. Klumpen som värkte i halsen gjorde det omöjligt att svara.
-Kom och lägg dig här en stund du, så ska jag berätta.
Sagostunderna brukade vara ett allmänt nöje som kunde dra lyssnare från halva byn, men den här gången drog sig Torkel undan till en bänk längst inne i hörnet, där man förvarade krus och byttor till matlagningen och brukade sitta och ansa rotfrukter när det var för kallt att vara ute. Han lade sin smidiga hand, så olik sin bror smedens, på hennes huvud och kliade rytmiskt.
-Jo, som du vet så finns det många olika sorters älvor. Somliga är så små att de ryms i din hand, och kan lätt tas för trollsländor en dimmig dag. Det finns också älvor som är lika stora som bergatrollen, ja, ännu större! De kan anas tidiga morgnar i skogen och över sjöar dit de har kommit för att dricka morgondagg, som ju är älvornas favoritdryck. Och så har vi den sorten som liknar oss människor. Det du kanske inte har tänkt på är att älvor inte har någon skugga. De är så lätta och skira, så solen lyser rakt igenom dem. Jag har träffat på älvor många, många gånger under mina vandringar i skogen men också ibland i städerna, eftersom älvor är lika nyfikna på oss som vi är på dem. Nåväl. Den här berättelsen handlar om en flicka, som vi kan kalla Tuva. Hon bodde alldeles intill en skog, och brukade smyga efter älvor. Du vet ju hur det brukar vara när man letar efter något, inte sant? Precis som när du letade blodspindlingar att färga garn med, du fann dem inte förrän du slutade leta. Det är likadant med älvor, de vill minsann inte bli hittade utan visar sig bara på sina egna villkor. Så hur än Tuva letade och ropade och försökte sätta ut fällor med honungsvatten som lockbete – ja, älvor är tokiga i honung – så fann hon dem inte. Det verkade som att ju mer hon letade, desto tystare blev skogen.
Torkel gjorde en paus för att ta en klunk te. Ibland måste strupen fuktas, ibland måste en paus läggas in i berättelsen för sakens skull.
-Ja, Tuva var verkligen besatt av älvorna. År efter år försökte hon locka fram dem. Men en dag fick hon något annat att tänka på. Matteas från grannbyn hade bett om hennes hand. Hennes föräldrar jublade, ty flickan var allmänt sedd som världsfrånvänd och kanske inte direkt arbetsskygg men särskilt flitig var hon då inte. De hade givit upp hoppet om att hitta en friare till henne. Matteas var en god bit äldre, men det var säkerligen bara en fördel i det här sammanhanget. Tuva själv hade aldrig ens tänkt på sin framtid, så fokuserad var hon på att hitta älvornas rike. Så för en gångs skull gick hon in i djupaste skogen med tankarna någon helt annanstans. Då dök de äntligen upp, älvorna! Ljudlöst smög de sig närmare Tuva som inte såg dem komma, så inne var hon i sina egna tankar. Inte förrän en av dem lätt rörde vid hennes kind märkte hon av dem.

Lätt som en fjäder strök Torkel över Missans kind så att hon rös till.
-Att vidröras av älvor liknar ingenting du tidigare har känt. En del säger att det är som att få spindelväv i ansiktet, men jag håller inte med. Det är mer som ett... pirrande i huden. Ett svalt, nästan fuktigt pirrande. Det var vad Tuva kände och förfärat tumlade hon baklänges i den lilla skogsgläntan där hon satt sig på en mossig sten.
”Vad vill ni!” utropade hon burdust, hon som i långt över tio år övat på hövliga och vördnadsfulla fraser att hälsa älvorna med.
De log lite retsamt.
”Frågan är väl snarare vad du vill oss, du människobarn.”
”Jag vill er ingenting!”
”Så? Är det därför du har sökt efter oss så länge och så hett?”
Tuva rodnade och såg ner i marken. De hade ju helt rätt! Hon hade sökt efter dem, men kunde just nu inte komma på varför.
”Jag vill vara en av er!” var det första hon kom att tänka på att säga.
”Så minsann? Nå, det kräver en del uppoffringar av dig!”
”Jag gör vadsomhelst!”
De skrattade överlägset.
”Det säger du. Då får du börja med att göra dig av med det där du har vid dina fötter.”
Tuva såg förvirrat omkring sig.
”Vad menar ni?”
”Det där mörka, som ni människor alltid verkar dra omkring på i dagsljus. Det som sitter fast vid fötterna.”
”Menar ni min skugga? Men – hur ska jag bli av med den?”
”Det är ditt problem att lösa.”
Älvorna drog sig bakåt och verkade lösas upp bland träden. Som bedövad satt Tuva kvar och försökte smälta det som hänt. Hade hon drömt? Nej, beröringen vid hennes kind kändes ännu i huden. Hon såg ner på sin skugga och greps av en intensiv motvilja. Hon måste bli av med den, det enda hindret som låg mellan henne och älvorna!
När Tuva kom tillbaka till byn, så såg hon på människorna med helt andra ögon. De tycktes så tunga och klumpiga, ständigt med dessa skuggor som hon aldrig reflekterat över tidigare. Nu kunde hon inte tänka på något annat än hur hon skulle bli av med sin egen och bli till någon annan, till något annat. Om hon varit disträ tidigare, så blev det sju resor värre nu. Hon frågade alla om de visste hur man blev av med sin skugga, och fick förbryllade eller förfärade blickar som svar. Vad för slags fråga var det!
Så en dag när hon frågade en gammal man som sålde små kryddpåsar vid den årliga höstmarknaden, så fick hon äntligen svar! Jodå, han visste nog hur hon skulle bära sig åt. Men visste hon verkligen vad hon gav sig in på? Hade hon tänkt över konsekvenserna? Det hade Tuva inte, men var vid det här laget så besatt av att bli av med den eländiga skuggan som följde alla hennes rörelser, så hon svarade att jo, hon visste minsann vad hon ville!
”Nå, då så. Det enda du behöver göra är att säga till din familj och dina vänner att du inte längre vill tillhöra dem, att de måste släppa dig fri. Så måste du betala mig tre guldmynt, eller likvärdigt. Till sist säger du tre gånger högt på ett ställe som ekar: `Jag skänker herr Lakari min skugga`. Sedan är du fri från den.”
”Herr Lakari? Vem är det?”
”Det behöver du inte bry dig om, du vill väl bli av med skuggan?”
”Mer än något annat.”
”Då vet du vad du ska göra. Möt mig vid den gamla eken vid midnatt.”
”Men hur ska jag få tag på tre guldmynt!”
”Det är ditt problem att lösa.”
Tuva tänkte så det knakade i hennes förvirrade huvud. Tre guld, det var mer pengar än hon ens hört talas om! Men, om hon ändå tänkte lämna människornas värld, så behövde hon inte bry sig om vad som hände med den. Så hon förhärdade sitt hjärta, gick till sin familj och de som hon tidigare sett som sina vänner och sade så hemska saker till dem att de grät och inte protesterade när hon kungjorde att hon inte längre ville ha med dem att göra. Endast en såg lugnt på henne. Matteas som bett om hennes hand.
”Så, Tuva, du har äntligen funnit ett sätt att bli av med din skugga?”
”Ja, tänk för att jag har det!”
”Involverar det möjligen en herr Lakari?”
”Det har inte du med att göra!”
”Du har rätt. Du har gjort helt klart för mig att du inte vill veta av mig, att dina drömmar om framtiden inte var desamma som mina. Det kan jag acceptera. Men min kärlek till dig är starkare än att den dräps inte av några hårda ord från dig. Därför ger jag inte upp så lätt, och därför ska jag ge dig en utväg, om ditt nya liv inte blir som du tänkt dig. Gör då allt detta motsatt! De människor som du nu stöter ifrån dig, knyt dem nära igen! Om du har blivit ombedd att göra något annat, gör då detta omvänt. Och istället för att anropa herr Lakari, så ropa mitt namn!”
Tuva fnös och lämnade honom. När mörkret fallit smög hon sig in i alla hus och stal allt hon kunde komma över av värde. Detta överlämnade hon till gubben vid midnatt, som avtalat, orolig för att det inte skulle räcka men han förklarade sig nöjd.
”Gå nu in i skogen och ropa det jag sagt, så ska du se att du blir av med din skugga!”
För varje steg in bland träden sjönk de mänskliga känslorna undan. Till slut hamnade hon vid den djupa ravinen, där de som barn lekt med ekon. Med en röst som blev både starkare och ihåligare för var upprepning gav hon luft åt orden som äntligen skulle frälsa henne:
”Jag skänker herr Lakari min skugga! Jag skänker herr Lakari min skugga! JAG SKÄNKER HERR LAKARI MIN SKUGGA!”
Först kändes ingenting annorlunda. Tuva såg sig om, men i nattmörkret kunde hon inte avgöra om formeln haft någon verkan. Hon lade sig ner i mossan för att sova, men fukten gick rakt igenom huden och kylde ner hennes blod så att hon rös av obehag.
”Hallå!” ropade hon ut i mörkret. ”Jag är redo att bli en av er nu!”
”Er nu... er nu... er nu...” svarade ekot, med en underton av hånskratt.
Överallt var för kallt att ligga eller ens sätta sig ner. Nå, tänkte Tuva, nog kunde hon hålla sig vaken en natt tills den värmande solen steg! Förväntansfullt inväntade hon gryningen, och fann att hennes önskan slagit in. Gryningsljuset sökte henne – men väjde undan! Huttrande sträckte Tuva ut sin hand för att fånga strålarna, som dansande gled ifrån henne lika lätt som älvorna hade gjort. Utöver den obehagliga känslan av att vara frusen kunde hon inte känna någonting. Varken hunger eller törst, varken glädje eller sorg, varken trötthet eller energi. Jo, ett kunde hon känna: Tomhet!
Utan mål strövade hon genom skogen. Tankarna på både älvor och människor rann av henne, och just för att hon inte sökte så kom återigen älvfolket fram till henne och rörde hennes kind. Denna gång kände hon ingenting.
”Så minsann, du gjorde dig av med din skugga ändå.”
”Ja. Jag gjorde det.”
”Önskar du fortfarande bli en av oss?”
”Det bryr jag mig inte längre om.”
”Inte det? Nåväl, som du vill!”
Med ett lätt skratt lämnades Tuva ensam igen.
Dagar och nätter flöt ihop till en sorts icke-existens. Människor som befann sig i samma område som hon i skogen kunde ana en sorts närvaro men varken såg eller hörde henne, och hon tog ingen notis om dem. Så gick åren, utan hennes vetskap.

Torkel tystnade så länge att Missan såg upp på honom. Han harklade sig lite och lät fingrarna löpa genom en hårslinga som lossnat ur hennes fläta. Så fortsatte han:
-En dag, eller om det var natt, även det hade mist sin betydelse för henne, stod Tuva framför just den ek där hon hade mött den gamle mannen och givit honom allt hon stulit. För första gången sedan dess rörde sig något i hennes bröst, när de sedan länge glanslösa ögonen föll på namnet som stod ristat i trädet:
Matteas
Några fraser ekade i hennes diffusa minne:
Om ditt nya liv inte blir som du tänkt dig.
Gör allt omvänt!
En ny känsla dunsade igenom det som skulle föreställa hennes kropp.
Längtan!
Å, kunde hon bara få sin skugga tillbaka! Återställa allt hon förstört!
Göra allt baklänges?
Ekot.
Febrigt rusade hon in i skogen igen, sökte efter ravinen där hon givit upp sitt jag. Fann den till slut och ropade:
”Jag ber Matteas om min skugga! Jag ber Matteas om min skugga! JAG BER MATTEAS OM MIN SKUGGA!”
Därnäst gällde det de tre guldmynten. Hon måste återlämna något värdefullt till alla hon stulit av. Med ens brann hennes tankar av aktivitet. Vad kunde vara värdefullt för människor, som hon kunde ge? Mänskliga minnen kröp sakta fram till hennes nyväckta medvetande. Växter, bär, sällsynta svampar att använda som krydda eller att färga garn med. Blodspindlingen som var så svår att finna, hon visste precis var det fanns ett bestånd som skulle kunna reparera en stor del av skadan.

Missan kikade upp på Torkel och log. Misstänkte starkt att hela berättelsen improviserades fram när nu blodspindlingen dök upp, och kände sig varm i magen. Torkel log tillbaka och ryckte lite på axlarna.
-Dagar och nätter fick med ens substans igen, och Tuva samlade guld från skogen som hon smög in i förråden hos sina forna vänner. Om nätterna viskade hon till dem, var och en som ännu levde, bad om förlåtelse och framförde en innerlig önskan om att få bli en av dem igen. Så återvände hon till eken och väntade.
Matteas, hennes friare, mötte henne i glittrande gryningsljus. Hans hår och skägg hade grånat men ögonen var desamma. Under tystnad räckte han fram en liten snidad ask till henne, som hon försiktigt öppnade. Med ett ihåligt sus smet något mörkgrått ur asken och snodde sig runt Tuvas fötter. Med den återvände både tankar och känslor. Sorg och glädje. Hunger och törst. Solen som hon sträckte ut sin hand mot vek inte längre undan, utan lade sig mjukt på hennes ådrade hand och lämnade en lång skugga på marken.
Blygt räckte hon sin hand mot Matteas, som tog den i ett tryggt grepp.
”Har du vakat över min skugga all denna tid?”
”Inte riktigt. Det tog mig lång tid att vinna den från herr Lakari.”
”Hur bar du dig åt för att göra det?”
”Det ska jag berätta en annan dag.”
Och det, min käraste lilla Missan, det är en helt annan berättelse.

Allt detta kom tillbaka till Missan när hon hörde Torkels röst:
-Jag går i god för henne.

Likt sagans Matteas hade Torkels hår och skägg antagit en grå nyans. Doften var emellertid exakt densamma, konstaterade Missan med en djup suck när hon föll i hans famn. Skog, salt och läder. Hans björnstarka armar tryckte nästan luften ur hennes lungor. När hade hon senast blivit omhållen? Kliad bakom örat, javisst, och en försiktig hand på hennes axel ibland av Brytebröderna. Ryggen mot Stens bröstkorg under tiden i hans stuga, men han hade aldrig hållit om henne. Det här var första gången sedan...
Sedan Eirik drog ut i kriget.
Inte ens när de hade setts de få gångerna hade de omfamnat varandra på detta sätt. De mötena hade varit präglade av anklagelser och förtvivlan.
Här kunde hon stå för alltid!
-Lov vare Den Förste, jag trodde aldrig att jag skulle få se dig igen! viskade Torkel grumligt mot hennes hår när han till slut lättade lite på sitt grepp.
-Nu är jag hemma igen, svarade hon i samma tonläge.
På nytt hårdnade greppet och hon kunde känna att han grät. Försiktigt lirkade hon loss en hand och strök honom över kinden.
-Så, vännen. Bjuder du mig på något att dricka?
Torkel snöt sig i nederkanten av manteln och nickade utan att släppa henne.
-Det kan du lita på. Hannela? Ett stop mjöd hitåt! Eller ta två! Hörni, slashasar, maka på er så att Missan får plats! Det här är en gammal vän till mig. Hon är fullständigt pålitlig!
En våg av obehag sköljde genom magen. Pålitlig? Var hon det? För vem, i så fall?
Med en stadig arm om hennes axlar gjorde Torkel plats åt dem på bänken. Per automatik kröp hon upp och lade huvudet i hans knä, trots bänkgrannens protester över att bli undansparkad. Torkel försvarade henne.
-Hon har gått långt, hördu! Medan du har suttit och latat dig hela dagen och druckit upp dina sista småslantar. Gå hem till din man nu, och låt Missan få ordentligt med plats!
Godmodiga skratt. Nu när främligen var godkänd kunde man lätta på vaksamheten som låg på lur strax under ytan.
Mjödet bars ut och hon lyfte lite på huvudet för att dricka. Trots att det inte var starkt kändes drycken genast i knäna. Hon hade inte druckit något annat än vatten på flera år. Impulsen att ta några riktigt djupa klunkar för att bara domna bort var så stark att hon inte förmådde kväva den. Snart låg hon med ett avslappnat leende i Torkels knä och inte många ögonblick senare sov hon djupt.

Nattkylan fick Missan att kvickna till när hon fann sig bli buren genom vindlande gränder.
-Vart ska vi? undrade hon lojt, fullkomligt trygg i hans famn.
-Jag har en liten stuga inne i skogen.
-Jag kan gå själv.
-Det tror jag säkert, men om jag tror rätt så har du gått alldeles tillräckligt. Och jag tycker om att bära dig. Trevligare än att släpa hem vildsvin!
Hon skrattade till.
-Jag tror jag luktar som ett vildsvin.
-Inte då! Du doftar som en vårdag.
Det fick henne att skratta ännu högre. Hon protesterade inte mer mot färdsättet utan vilade huvudet mot hans bröst och lät sig bli omhändertagen.
Stugan låg en bra bit in i skogen, och påminde henne om Stens gömställe. Liksom där gick rökgången inte rakt upp, utan verkade försvinna någonstans för att inte avslöja den som inte ville bli funnen. Först vid den låga ytterdörren satte Torkel ner henne.
-Du gode tid, Missan! Att ha dig här... Att ha någon alls här som jag bryr mig om! Jag trodde att alla var borta. Nej, låt oss inte prata om det nu! Du är här, du lever, du är varm och andas, du är dig tillochmed lik! Det är... det är alldeles oerhört!
Var hon sig lik? Ja, hon kunde förstå att han tyckte det, efter att bara ha träffat henne en kort stund och inte fått någon insyn alls i hennes splittrade sinne. Innan kriget hade hon mestadels hållit en låg profil. Talat tyst och sällan. Hur hon skulle bete sig nu när hon ville börja sitt liv på nytt fick tiden utvisa.

Stens stuga hade varit rymlig, välstädad, ständigt redo att ta emot gäster. Torkels krypin var helt klart inget annat än ett ställe att sova på när tak över huvudet behövdes. En smal brits och en eldstad, det var allt. Inte ens en pall.
-Det är inget slott precis, ursäktade han sig och sparkade undan några vedklabbar som låg ivägen.
-Det är helt perfekt, försäkrade Missan och log mot honom.
Då slog han armarna om henne igen och drog in hennes doft.
-Jag har varit så ensam...
-Jag också.
-När jag kom tillbaka... När... Jag hade varit ute och jagat som vanligt. Varit borta ett par veckor. De måste ha kommit strax efter att jag givit mig av. Allt var kallt. Svart och kallt och dött och korparna... de... Ingenting var kvar. Ingen var kvar. Städet i smedjan... det stod där... naket bland ruinerna... Om jag bara hade stannat kvar...
-Så hade du också varit död, viskade hon ömt.
-Jag hade kunnat skjuta dem alla, på säkert avstånd! Jag hade kunnat rädda er!
-De var för många.
Det visste hon egentligen ingenting om, hon hade själv varit utanför byn under attacken, men det kändes som rätt sak att säga.
-Jag hade kanske kunnat...
-Det tjänar ingenting till att se bakåt, vännen min. Det som har hänt har hänt. Det är vad vi gör med vårt nu och vår framtid som spelar någon roll.
Orden som lämnade hennes mun förvånade henne nästan själv. Var det verkligen hon som stod här och talade lugnande ord till Eiriks farbror, den starka och erfarna som visste och kunde allt? Menade hon det hon sade? Vad vi gör med vårt nu – så hade hon inte tänkt förut. Nuet hade bara varit splittrade ögonblick utan sammanhang. Hade hon verkligen återfått förmågan att skapa lite struktur inuti och kanske tillochmed omkring sig?
Fortfarande med ett hårt grepp om henne snubblade orden ur honom:
-Jag gjorde vad jag kunde senare! Jag... jag sköt dem, alla jag såg, jag smög i staden och i omgivningarna och... Om dagarna täljde jag till nya pilar medan det var ljust, gömd i skogen, och när mörkret föll letade jag upp dem och... Det krävdes aldrig mer än en pil för att fälla dem. Jag träffade varje gång. De fick aldrig tag på mig. Jag ville hämnas er. Varenda en. Du måste tro mig! Jag har inte suttit här och gömt mig, jag byggde bara det här för att... för att jag måste sova ibland på vintern, jag är ledsen, jag borde inte ha sovit alls, jag... förlåt!
-Det var klokt av dig att sova ibland. Så orkade du döda fler.
Ivrigt grep Torkel tag i hennes ord.
-Ja! Det var så jag tänkte! Det går inte att göra misstag, och man måste sova för att kunna vara koncentrerad, du förstår det? Jag drack ingenting utom vatten! Måste hålla mig skärpt hela tiden. Först långt efter att borgen fallit unnade jag mig en rejäl fylla, för jag orkade inte längre då. Det var som att all kraft rann ur mig. Jag hade kämpat så länge för er skull, och så plötsligt var staden befriad men – men ni var inte där! Jag hade lurat mig själv att tro att om jag bara lyckades, om de bara försvann, så skulle ni krypa fram ur något gömställe och allt skulle vara som vanligt igen. Men det gjorde ni inte. Bara...
Han hejdade sig. Torkade tårarna som nu rann fritt igen mot hennes hår och släppte taget.
-Du måste vara trött.
-Onekligen.
-Jag vill höra din historia, Missan, men du ska få vila ut ordentligt först. Säg mig bara – är du verklig?
Något svajade till igen i hennes huvud.
-Låt mig känna efter en stund?
Undrande nickade han och tog ett steg bakåt. Stugan var så liten att han då genast slog i väggen.
Missan satte sig på britsen. Hon kände sig fortfarande yr i huvudet efter mjödet. Och hon var kissnödig. Om inte det var verkligt, så visste hon då rakt inte! Det fick henne att skratta.
-Ja, jag är faktiskt verklig! Och behöver kissa!
Torkel strök sig lite generat över skägget men föll in i skrattet.
-Ja du! I alla mina vakna och sovande drömmar om att någon av mina nära kommer tillbaka till mig, så har ingen av dem haft det problemet så jag måste tro att du faktiskt finns. Men jag har inget för dig att... Hrm. Jag brukar liksom bara... gå ut.
-Vet du, jag tyckte mig se en skog där ute. Den kanske jag kan lätta på trycket i?
Det fick honom att skratta ännu hjärtligare, av lättnad över att ha någon att skratta med överhuvudtaget.

-Jag sover förstås på golvet, erbjöd Torkel galant när Missan var tillbaka från sin lilla skogstur.
-Varför det?
-För att du är den enda gäst jag har haft här och jag vill försöka komma ihåg hur det är att dela utrymme med en annan människa.
-Britsen ser onekligen ganska smal ut, så det blir lite väl trångt att dela.
-Kommer inte på fråga! Så mycket minns jag i alla fall. Lägg dig nu tillrätta så ska jag se vad jag kan hitta för att hålla dig varm.
Med en underligt doftande filt över sig kurade Missan ihop sig på britsen och lät tystnaden sprida sig.
-Är det verkligen ingenting kvar? viskade hon efter en lång stund.
Torkel drog på svaret.
-En del håller på att bygga upp byn.
Hon satte sig tvärt upp.
-Gör de!
-Det är inget hälsosamt ställe, Missan.
-Jag vill bo där.
-Nej, det vill du inte.
-Någon följer mina steg! Jag är säker på att det är Eirik. Han måste kunna finna mig!
-Eirik finns inte längre.
-Jo, det gör han!
-Missan...
-Jag vet att han lever och jag vet var han är och jag vet att han har gjort så mycket ohyggligt att han måste rena sin själ och... Och kanske kommer han aldrig att bli den han var igen, men vem av oss blir väl det efter något sådant här? Kanske älskar han mig inte längre efter allt jag har utsatt honom för och allt han har blivit sagd att jag har gjort, kanske har han stängt av sina känslor för allt och alla för att lyckas överleva... men om han letar efter mig, så måste jag ge honom en chans att finna mig och jag har försökt lämna meddelande till honom på övernaturlig väg om att jag lever och att jag väntar på honom hemma och... Han är inte död! Han är inte det!
På ett ögonblick tog sig Torkel upp från golvet för att lugna henne. Varsamt lade han armen om henne.
-Förlåt mig. Naturligtvis lever han än och letar efter dig. Jag har blivit för cynisk av allt dödande, och har glömt hur stark er kärlek var. Är.
-Jag är hans skugga, Torkel. Jag är den som ska förankra honom!
-Hans skugga?
-Minns du inte sagan du berättade för mig en gång? Om flickan som sökte efter älvorna? Var inte Eirik den flickan? När han inte ville veta av mig för att jag var för lojal, älskade honom för mycket, kvävde honom, pressade honom utan att mena det, när han längtade efter något annat och ville prova andra aspekter av livet? När det var viktigare för honom att få sin fars respekt och gick ut i kriget trots att han inte behövde, när han trodde att skuggan var oviktig, att den alltid skulle finnas där... Men han har förlorat sin skugga, Torkel! Han har gjort så mycket onda ting... Och nu tror han att han kan finna den i det där klostret, men han förstår inte att det är jag som bär skrinet med hans skugga!
-Missan, lugna dig!
-Jag tänker inte lugna mig, han tror att han har dödat mig, Torkel! De har fått honom att tro att han har stuckit kniven i mig, våndas han över det eller är han lättad över att bli av med mig eller har han insett att det bara var bländverk? Förstår han ens att han måste leta efter mig för att kunna bli hel igen? Har han någonsin älskat mig på riktigt, eller är det bara jag? Är det alltid, alltid bara jag? Vem bär min skugga? Vem ska göra mig hel igen? Måste jag göra det ensam?
Ordflödet tystades av ett par varma läppar.

Torkels brinnande ögon så nära hennes.
Frågande. Skrämda. Skrämmande.

Kattgestalten hade räddat henne undan mer genom åren än hon hade tänkt över. Ingen under hennes fångenskap eller ensamma resor hade försökt utnyttja hennes kropp. Ingen av de som haft henne som lustigt husdjur hade verkat komma på tanken att använda henne till något annat. Inte ens Magnus Gadd som var känd för sitt heta blod hade gjort ens antydan till närmande.
”Varför luktar du katt? - För att jag är en katt.”
”Du doftar som en vårdag.”
I Hammargården hade något av hennes längtan väckts till liv. Hade inte Jörgen varit gift, så hade hon nog kunnat tänka sig att försöka glömma Eirik och stanna kvar. Där hade hon det bra. Kattdoften gjorde henne ointressant, men kanske hade hon kunnat byta gestalt och bli mänsklig hos dem. Med mänskliga drifter.
Odört hade påbörjat lösgörandet mellan Missan och hennes totem. Resten hade hon gjort själv. Trodde sig kunna bestämma över katthamnen, kunna krypa in i den när hon ville.
Men när har man någonsin lyckats bestämma över en katt?
Övergav den henne när hon satte foten i Månhella igen?
Som straff, eller för att den inte längre behövdes?
Eller för att de nio liven till slut förbrukats?
Med bultande hjärta försökte hon skydda sig mot denna omtumlande närhet genom att kliva in i katten, en tankens handling som fram till idag varit så självklar att hon inte ens tänkte över hur det gick till. Det var något hon bara gjorde, lika enkelt som att öppna eller stänga sina ögon.
Den oväntade kyssen hade fått andra delar av hennes ack så mänskliga kropp att pulsera i takt med hjärtat och det var omöjligt att samla sig kring något sådant som en katt. Att känna blodet svalla i delar som hon trott var döda grumlade allt annat.
Ett vagt, protesterande eko försökte bryta sig igenom dimman som började fördunkla hennes blick.
Eirik...
Eirik sitter i ett kloster och kanske aldrig mer vill se dig.
Torkel var stark och hade med lätthet kunnat ta sig de friheter som ingen annan försökt sig på under dessa splittrade år, om han velat. Istället väntade han. Andades skälvande, alldeles för nära henne, alldeles för långt ifrån henne.
Tankarna och känslorna virvlade omkring i en svindlande malström. Eirik skulle inte tycka om. Eirik är inte här. Du är den mest själviska person jag någonsin har träffat. Kanske hade Sofia rätt.
Här fanns någon. På riktigt. Någon som just nu behövde henne. Någon som kanske kunde låta henne behöva honom.
Det skulle kunna vara enkelt. Ett kort, fysiskt möte för att stilla en plötsligt uppkommen hunger. Tung sömn, skamsna blickar imorgon, överenskommelse om att glömma. En förstörd vänskap. Möjligen upprepande av akten, med svartnande samvete, bitterhet, ånger, vånda.
Eller så kunde hon dra sig undan nu, med osläckt längtan, likväl skam och ansträngd munterhet imorgon. Låtsas som ingenting alls samtidigt som de skulle kasta förstulna blickar på varandra.
Nej.
Inget av det tänkte hon spela med i.

Omedvetet grep Missan tag i amuletten och kände hur den vibrerade då hon slogs av en mäktig insikt.
En amulett är aldrig starkare än sin bärare.
En amulett är enbart ett redskap för att kanalisera bärarens egen styrka.
Hon var stark. Starkare än hon själv eller någon annan förstod.
Hon var också en egen individ.
Aldrig mer skulle hon låta någon annan diktera vad hon skulle göra eller inte!
Samtidigt som styrkan fyllde hennes medvetande, blev hon rädd för densamma och grep efter närmaste ankare.
Torkel.
Med ena handen om amuletten och den andra om hans nacke drog hon försiktigt hans huvud den sista lilla biten så att hans läppar bara snuddade vid hennes.
-Du ska bära min skugga, andades hon.
-Jag ska bära din skugga, ekade han lika ljudlöst.
Med det lät hon sig drunka i sin mänskliga kropps längtan.

Efter trolovningen i Griftedal, 1151

Ett lätt regn fuktade sommarhimlen när Missan lämnade Griftedal bakom sig. Symboliskt, tänkte hon. Det gamla som sköljs bort.
Med en invand rörelse kände hon efter att amuletten hängde om halsen. Den döljer dina spår, hade Sten sagt om den. Sannerligen hade han rätt! Det verkade som om den även dolde spår som inte satts på marken. Trolovningsfesten hade varit full av gäster som hon i vanliga fall skulle ha ryggat undan för, men som nu inte ägnade henne en blick. Jo, den där märkligt diffusa figuren som velat undersöka henne redan på Högmyren tog ett par steg närmare, men föll ihop på golvet när han kom för nära. Hårboll, hävdade han inför Iasmina som förskräckt skyndat till undsättning. Sedan hade han låtit henne vara. Rödkåporna... såg de henne inte? Magikern som också varit på Högmyren, hon som fått sin lärjunge avrättad? Solaris själv? Nej, hon hade väl tankarna på annat denna dag. Trolovning. Vad innebar det egentligen för dessa människor? Var löften lika heliga för dem som de var för henne?
Musikundervisningen hon fått hos familjen Gadd hade påverkat henne mer än någon kunde ana. Kroppen har sitt eget minne, som till skillnad från sinnets minnen visade sig vara intakt. Fingrarna flög lätt över de flöjter som hon fått, rörelser som viskade om kvällar vid brasan och vaktimmar vid färgningsgrytorna hemma i Månhella. Ju mer hon spelade, desto klarare framträdde mönstret i den mosaik hon nyss sett som tusentals oordnade skärvor. Varje ton förde henne tillbaka till sig själv.
Ytterligare en gäst hade känt igen henne. Vad var det hon kallades? Odört? Dansade till musiken, krävde med suverän självklarhet en stor del av salens yta. Bar på något som verkade hindra henne från att komma fram till Missan. Lade det ifrån sig, klappade henne.
Å, denna njutning!
”Du är skamlös som en katt”, skrockade Odört. Filosoferade vidare: ”Jag har aldrig sett någon som står så nära sitt totem.”
Det gav Missan något att fundera på. Fler minnesglimtar trädde fram medan händerna rörde sig. Hur hon alltid tyckt om att krypa ihop på en bänk med huvudet i någons knä och bli struken över håret. Långt innan hon tappade förståndet – vilket kanske inte alls var vad som hänt! Snarare tvärtom. Shamanen talade om totem som om det vore något som alla människor hade, lika viktigt och självklart som ett hjärta men lika osynligt som en själ. Å, hon borde ha frågat mer om detta! Hon visste att hon varit nära döden som nyfödd, egentligen alldeles för liten för att klara sig. Var det därför och redan då som hennes totem växte sig ovanligt starkt? Hade det en egen vilja och självbevarelsedrift? Var det i själva verket katten som styrde hennes improviserade besvärjelser när hon inlåst kämpade för att vända magin till skydd istället för skada?
Strykningarna över hennes huvud och rygg gjorde henne levande och markerade gränsen mellan det som var hon och yttervärlden. Det var inte bara kelsjuka som gjorde att hon tiggde beröring. Hos bröderna på Hammargården hade hon fått detta i rikt mått och blivit mer mänsklig än hon varit på... ja, tiden var fortfarande ett abstrakt begrepp för henne, men – länge. Mycket länge. Känslor som legat bedövade sedan innan kriget började röra sig i henne. Längtan efter något mera.
Odört undersökte hennes fötter. Påstod att där fanns trådar som drog henne tillbaka. Kunde också se att någon följde hennes spår. En lång man med blå ögon.
Eirik.
Var det så?
Om så vore, var amuletten till hinder för honom också?

Att känna hur tankarna blev allt klarare var som att beskåda en soluppgång. Milt, livsgivande ljus till skillnad från det skärande vita.
Missan lyssnade till sina olika kroppsdelar som var och en hade sin egen önskan. Benen kliade, ville springa bort. Hjärtat bultade om att återvända till Hammargården. Förnuftet meddelade krasst att där kunde hon aldrig mer känna sig trygg. Så länge hon befann sig i Margholien, skulle hon anses vara någons egendom. Ett levande föremål som kunde hanteras hursomhelst, flyttas vartsomhelst. Och något, kanske var det katten, pekade tydligt åt ett håll:
Hem.

Nej, hon skulle inte göra fler överilade flykter.
Medan fingrarna dansade, tvingade hon sig själv att vara stilla inombords och överväga alternativen. Stanna hos Magnus? Han behandlade henne väl. Men något var inte som det skulle. Orden hörde hon inte, men plötsligt ägnades hon fler blickar än hon var bekväm med. Något sades om henne. Med största sannolikhet något som inte skulle göra hennes liv bättre.
I en paus packade Missan ner sina instrument och smög fram till Magnus. Lade sig intill honom på bänken.
-Jag är väl inte fånge hos dig?
I praktiken var hon nog fånge i Margholien, men hon behövde veta hur hennes vistelse hos honom definierades.
-Nej, det är du inte! Du är min gäst. Varför frågar du så?
-Jag ville bara veta. Det är inte alltid självklart.
Han såg ut över havet av gäster, verkade något mer sammanbiten. Missan sträckte ut en försonande hand till honom.
-Gjorde jag dig ledsen?
-Ja, lite.
-Förlåt. Det var inte meningen. Jag har haft det bra hos dig.
Magnus Gadd nickade stramt utan att se på henne.
Tyst låg hon kvar en stund. Tvingade sig till stillhet trots att kroppen skrek efter att få fly.
-Det är dags för mig att gå hem nu, sade hon till slut.
-Gör det du.
-Får jag lov till det?
-Det är klart att du får lov!
Förundrad reste sig Missan från den smala bänken.
Var det verkligen så, att hon kunde lämna vargarnas håla utan att de tänkte jaga henne?
Nästan överdrivet långsamt lämnade hon huset. Tänkte att hastiga rörelser kanske skulle dra uppmärksamhet till sig och visa att Magnus hade fel. Att hon inte hade rätt att gå. Bara det visade att hennes tankar fungerade mer användbart än tidigare – hon förmådde planera.

Sommarregnet avdunstade innan det hann tränga igenom hennes mantel. Greppet om amuletten hårdnade medan hon i tillkämpat avslappnad promenadtakt tog sig fram igenom staden. Vad behövde hon? Mat och vatten hade hon försett sig av i festgården så att hon kunde klara sig i några dagar. Manteln skulle värma henne. Det enda som saknades nu var en riktning.
En av amulettens egenskaper var att hon kunde hitta tillbaka till platser hon varit på tidigare. Om hon spelade en melodi på ett ställe och lämnade det, så kunde hon höra ekot därifrån om hon spelade samma melodi igen.
Tänk om det fungerade på andra sätt också?
En visshet växte inom Missan:
Det kommer att fungera om jag bestämmer mig för det!
Från fingertopparna och inåt risslade kroppens minne, nådde hjärtat och sinnet och kopplades ihop med hennes lungors luft. Melodin hon spelat för Eirik natten efter deras egen trolovningsfest genljöd för första gången sedan dess, kopplades ihop med de osynliga trådarna som Odört menat drog henne bakåt.
Hon har fel. De drar mig inte bakåt utan framåt.
De drar mig hem.

Frihetens eufori berusade Missan när hon sent på kvällen passerade stadsgränsen och började vandra på landsvägen. Natten var ljus och ljum och hon njöt av att inte behöva se sig om.
Först när mörkret föll slog henne tanken:
Magnus Gadd kanske inte hade förstått vad hon menade med hem.
Den alltför bekanta skräcken sköljde över henne igen. Benen tog kommandot och på nytt fann hon sig springa ifrån ett ställe hon ville lämna så snabbt som möjligt.
Hem.
Hem till Månhella.

Gårdfarihandlarens berättelse

Myntet har två sidor, säger somliga. Då har de inte tittat på det ur alla vinklar. Det finns en kant också, så smal att det kanske inte ens går att balansera myntet på den, men likväl finns den där. Aldrig ger någon det tredje alternativet, kant, när det ska singlas slant. Ena sidan, eller andra. Slåss, eller fly.
Krig är obegripligt, säger somliga. Då har de inte tänkt på hur självklart det egentligen är. Du har något jag vill ha, du vill inte ge mig det, så då tar jag det med list eller våld. Inget konstigt med det, eller hur? Sedan är det inte alltid särskilt trevligt att bo i just det område som någon annan vill ha. Men ärligt talat, det är bara en bit mark. Traditioner kan man ta med sig om det nu är så förfärligt viktigt. Människor... Tja, jodå, visst finns det de jag tyckt om och saknar men annars är jag rätt osentimental av mig. Det finns skitstövlar överallt, likväl som det finns godhjärtade både i Margholien och därifrån jag kommer.
En kant är jag, myntets kant, som rullar undan trubbel och skapar mig ett nytt liv när det gamla tar slut. Rullar omkring i världen med min kärra, fylld av varor som jag samlar på mig från ställen jag snokat rätt på under mina många och långa vandringar. Vem mer än jag vet att gammelmoran i Näsgården tillreder den effektivaste hostmedicin som går att uppbringa? Vem känner till hemligheten bakom de hållbara ostarna från Löske-Pera? Ja, inte ens jag vet ju hemligheten men han säljer ostarna til mig och jag säljer dem vidare för en god förtjänst. Ibland blir jag bestulen, ibland rånad, men hittills har jag fått behålla livet och vad mer kan man egentligen begära i den här världen? Här och var har jag små penninggömmor som oftast fått vara ifred, och alltid finns det någon som har en bädd och något att stoppa i magen på mig. Så är det ofta med gårdfarihandlare. Vi kommer med nyheter och blir därför väl emottagna. Jag har gjort mig populär genom att berätta goda historier, noga anpassade efter rådande politiskt klimat givetvis, och genom att aldrig propsa på att få sälja. Aldrig en sur min om någon inte har råd just den gången. Pengar går inte att äta så jag är nöjd bara jag blir bjuden på något litet. Blir jag inte det, så återkommer jag inte till just den gården någon mer gång. Varför skulle jag?
Rätt osentimental, sade jag. Ibland händer det dock något som skär rakt igenom det här skalet som jag av ren självbevarelsedrift byggt upp omkring mig. Man kan liksom inte värja sig när man sitter där med fötterna på en pall invid elden efter en lång vandring, med magen full av kålsoppa och en liten sked starkt innanför västen, och plötsligt, som en sådan där blixt från en klar himmel som de brukar säga, så hörde jag någon sjunga:

”Från Elenenburg bort till Norrholmen ner till Örnnästet och Tuna
Så till Drakhem och genom Almarsjön och sedan up till Geda
Upp till Gripeborg bort till Vidmarkshus och ända bort till Salfors
Via Silverån ner till Lejonnästet, sedan till Arosia!”
Jösses, vad hjärtat hoppade till!
På mitt mynts kant har jag rullat hit till Margholien från Gedanien. Naturligtvis vet ingen om det. Känns inte särskilt aktuellt att avslöja det heller. Den här sångerskan, var hon också hemifrån eller hade hon lärt sig den någon annanstans? Eller vad säger jag, hemifrån, hem är ju där jag lägger min hatt som det också sägs så käckt. Nå, där jag en gång plockade upp min hatt och satte den på huvudet för att gå, då. Geda. Varför satt någon här och sjöng en sång därifrån? Var hon fullständigt från vettet?
Normalt sett skulle jag ha hållit god min och låtit henne sjunga sig rakt i fördärvet. Inte var det mitt problem! Men man är väl en blödig idiot ibland. När hon lagt ifrån sig instrumentet hon trakterat och kröp ihop på bänken satte jag mig bredvid henne. Hon såg upp på mig ett ögonblick och makade sig närmare så att hon kunde lägga huvudet i mitt knä. Jag blev alldeles handfallen, gamla karln! Inte ens i mina kraftdagar var jag någon som flickorna såg efter två gånger. Det här kunde kanske utveckla sig till en angenämare kväll än jag kunnat tro. Lite tafatt lade jag en hand på hennes axel. Det fanns inte så många andra ställen att lägga den på. Harklade mig och såg mig omkring. De övriga i stora salen var fullt upptagna med sitt.
-Du ska nog vara lite försiktig med vad du sjunger, du tösabit, sade jag.
Säkert var hon runt trettio-fyrtio men den åldern är ungdom för mig.
-Varför det?
-Det kanske kan vara lite komprometterande att sjunga om Gedanien här.
-Gjorde jag?
-Eh... ja? Alla ortsnamnen du radade upp?
Hon fick något fjärrskådande i blicken.
-Jaha.
-Visste du inte det? Att de ligger i Gedanien?
-Kanske.
-Hm. Nåväl. Håll dig till kärleksvisorna, du. Och den där om att vara fursten trogen, den passar bra här skulle jag tro.
-Den är min livförsäkring.
-Vad?
-De tycker om att höra sådant. De onda.
Då blev jag rädd.
-Hördu, nu ska vi inte lägga några värderingar i hur människor är. Du pratar farligt nu, det vill jag inte vara med om.
-Vi kan prata om dina drömmar och önskemål istället?
Det är inte ofta jag blir paff.
-Mina vad?
-Vem är du? Vad önskar du av livet?
-Åh, en torr bädd och något i magen duger gott åt mig!
Hon nickade så att det korvade sig på mitt byxskinn.
-Torra bäddar är bäst. De blöta är så...
-Blöta, fyllde jag i och vi skrattade båda lite.
Utan att tänka över det strök jag henne över håret. Det kändes liksom på sin plats att göra det, utan att jag kan förklara varför.
-Varför ligger du här i mitt knä, du lilla sångfågel? kunde jag inte låta bli att fråga.
-För att du satte dig här och ditt knä såg mjukt ut. Klappa mig mer!
Nog hann jag tänka tanken på att klappa både här och där, men så fort den var tänkt så rös jag till lite och skämdes. Det kändes helt fel. Människan i mitt knä var inte skapt för att bli tafsad på. Jag höll kvar handen på huvudet och kände något varmt i bröstet, sådär som man kan få när en fågel landar i ens hand för att smaka på några smulor.
Då kom någon och knuffade till henne så att hon nästan ramlade ner.
-Hördu! Hade han några kardor du ville ha?
-Jag har inte tittat än.
-Men gör det då! Imorgon får du gå hem igen, du har gjort det du ska här och vi kan inte hålla dig i maten längre.
Hon såg på mig och log lite.
-Har du kardor som används till att göra ullrullar?
-Visst har jag det.

-Märklig figur, påpekade jag lite senare när värdfolket hade sjasat henne i säng.
Moran fnös.
-Det kan du tro. Hon är inte klok någonstans. Tydligen är hon under familjen Gadds beskydd, och de lämpade av henne på Hammargården för något år sedan eller så, om jag minns rätt. Sa inte ett ord på flera veckor, berättas det. Men spinna kan hon så vi har låtit henne bo här några dagar medan hon har arbetat. Morbror som tog hand om allt sådan gick ju och dog för oss i höstas och vi andra, ja, naturligtvis kan vi spinna, det kan väl alla, men vi har inte riktigt hunnit med. Det är ju så förfärligt mycket att göra på en gård.
-Sannerligen är ni flitiga, berömde jag och fick en belåten blick tillbaka. Och generösa, som tar emot tokor i ert hem sådär! Är ni inte rädda att hon ska göra er något?
Ny fnysning.
-Den där? Inte då. Det har hon inte vett till. Kan inte tänka en redig tanke. Frågar man henne om något så kan hon inte svara, hon vet inte ens vilken tid på dagen det är. Men imorgon blir vi av med henne, Den Förste vare lov. Då ska hon tillbaks till Brytebröderna, som har fått henne på halsen för sina synders skull.
-Å, är de syndiga?
-Det måste de vara! De har ju varit trälar en gång!
-Ja, då förstås!
Sa jag att jag är en mästare på att vända kappan efter vinden och att stryka annat folk än tokiga fruntimmer medhårs?

Morgonen grydde och det var dags för mig att dra vidare också, åt något håll som jag ännu inte hade bestämt.
-Hittar du hem nu då? muttrade moran till spinnerskan. Vi vill inte veta av att du irrar runt och kommer tillbaka hit!
Kvinnan tog tag om en märklig flöjtliknande sak hon hade om halsen.
-Jag borde hitta tillbaka med den här.
-Hur då? undrade jag nyfiket.
-Jo, om jag är på ett ställe, och spelar en viss melodi, och så går jag därifrån och spelar samma melodi någon annanstans, så hör jag ekot ifrån det ställe jag utgick ifrån och då vet jag vilken riktning jag ska gå i.
-Verkligen?
-Kanske.
-Brukar det fungera?
-Det har fungerat förut, eller kommer att fungera, jag vet inte riktigt.
Vad det var som fångade mig kan jag inte svara på. Det oväntade? Hursomhelst bestämde jag mig för att slå följe med henne. Hammargården låg nästgårds, vilket innebar en dagsmarsch. Vi gav oss av efter frukostmålet och var framme strax innan natten föll. Jag har inget emot att vandra ensam men ibland är det trevlig med sällskap. Vi pratade om sådant vi såg på vår väg, så som underligt formade träd och stenar, försökte identifiera fåglar, hittade på melodier. Utan text för säkerhets skull. Att försöka fiska lite efter varifrån hon kom var lönlöst. Faktiskt verkade hon inte riktigt veta det. Kanske lika bra, för som jag sade, ett land är bara en bit mark som råkar ligga någonstans.
På Hammargården blev vi väl emottagna trots att vi kom så sent.
-Missan, välkommen hem! Så skönt att ha dig här igen, vill du ha lite varmt att dricka? Och herrn, välkommen ni också, gårdfarihandlare ser jag? Vi ska nog hitta en vrå åt herrn också.
Sällan blir jag kallad herrn, kan jag lova! Kanske hade det att göra med att husfolket en gång varit ofria? Fri har jag åtminstone alltid varit. På myntkanten rullade jag snabbt undan fångenskap.
I ett land som detta får människor ofta en hårdare yta. Bästa vännen kan vara drakfågel eller furstens spion, dina ord måste vägas på en finkalibrerad våg. Ingen är det hon verkar vara. Ryktena hade givetvis nått mig om att självaste gruvfrun hade figurerat som kökspiga just här på gården. Fullt av otäckstyg i görningen. Dessa tre bröder hade emellertid något oförstört i sin karaktär som gjorde att jag slappnade av lite mer än jag kanske borde göra. Man tror att man är karg och håller andra på armlängs avstånd, och så kommer det någon med ett genuint vänligt leende och en kopp med något rykande som doftade härligt och slår hål på den illusionen. Missan, som hon tydligen kallades av någon anledning, kröp genast ihop på en bänk och lade huvudet i någon av brödernas knä, så som hon gjort med mig. Han klappade om henne och frågade lite om hur hon haft det, utan att få svar. Hon bara blundade och log.
Jodå, det var en lisa för själen att få krypa ner mellan lakan - bara det! - i en halmbädd och känna vänligheten omkring mig. Så behagligt att jag bestämde mig för att stanna några dagar under förevändning att jag behövde laga lite material. Naturligtvis kunde jag betala bra för mig, fattas bara annat! Den ene av bröderna verkade tala pengapungens språk och bjöd mig ivrigt att stanna kvar så länge jag önskade så jag tog honom på orden. Under den kommande veckan delade jag villigt med mig av mina berättelser och allt skvaller medan jag reparerade lite remmar och kärl och allt vad jag kunde hitta på för att dra ut på den behagliga tillvaron. En och annan sång och melodi på mungigan blev det också, och då satt hon och lyssnade som trollbunden, den här Missan som tycktes mer och mer normal för varje dag som gick. Självmant berättade hon för mig att hon under en tid varit fånge, och att man experimenterat med hennes huvud tills hon varken visste ut eller in.
-Allt är som en mosaik berättade hon. Något som är sönderslaget och ihoprafsat till den som är jag. Det stör mig inte så mycket, förutom när folk envisas med att vilja tortera mig för att få mig att berätta saker som jag inte kan svara på. Det börjar bli lite enerverande.
-Tortera dig? Varför vill de det, du som är så oskyldig?
Hon ryckte lite på axlarna.
-Å, de hittar på skäl. Både fursten och drakfåglarna har en viss förkärlek för att hota med tortyr. Att de inte börjar ledsna snart!
-Men Missan! Drakfåglar? Dem måste du verkligen hålla dig ifrån, det förstår du väl?
-Det är inte så lätt, när man inte vet vilka de är! Man sitter och pratar med en kökspojke, och vips pratar han om frihet och frågar om jag vill följa med till drakfåglarnas läger och så ligger han alldeles sönderslagen några timmar senare här på golvet och dör i min famn.
-Nå, du skulle nog slippa hot om tortyr om du inte pratade så mycket om sådant.
-Men jag kan inte komma ihåg allt jag inte borde prata om!
-Kanske är det bättre att vara tyst då?
-Det är jag emellanåt. När jag är en katt.
-Ursäkta?
-När jag är en katt.
-Åhå. Ja, det är sällan man hör katter prata.
I ett annat sammanhang hade jag avfärdat allt som struntprat. Här kändes det emellertid självklart. Troligt också. Nog hade jag sett effekterna av de så kallade vetenskapsmännens experiment här och där. Trasiga människospillror som satt och dunkade huvudet i väggen eller stirrade apatiskt in i densamma. De som överlevt alltså. Som förvridna småbarn var de där experimentörerna, som drog benen av spindlar för att se hur de vred sig i vånda. Jag är slipad nog att kunna umgås med vemsomhelst och skoja och dra rövarhistorier, men ibland kostar det på lite extra. Det krävs is i magen för att skoja med en rödkåpa. Tur att man är en harmlös gammal gubbe. I deras ögon.

Friden bröts när en kvinna med familjen Gadds vapen på dräkten anlände mitt under frukosten en morgon. Utan ett ord slog hon sig ner, bredbent för att markera sin rätt att ta plats, och tog för sig av maten. Ohyfs är ett av de simplaste knepen för att sätta sig i respekt. Är man stupid så har man inte mycket annat att ta till och det här var inget snille de hade skickat. Bröderna svalde oskicket. Missan försökte smita undan. Då tog den objudna gästen till orda:
-Du stannar där du är. Du ska följa med mig.
Brodern som hette Jörgen stelnade till lite.
-Får man lov att fråga varför?
-Det har inte du med att göra.
-Nej, givetvis inte, men... ja... hon hör ju till gården, så...
-Hon hör till herr Magnus Gadd och han har andra planer för henne.
I tumultet som följde hann jag inte riktigt se vad som hände, men några ögonblick senare låg Missan på golvet med handfängsel och den burdusa personens fot på sitt huvud. Det gick så fort att ingen av oss hade kunnat ingripa även om vi velat.
-Packa matsäck åt mig. Den här förtjänar inget.
Jörgen hade nästan tårar i ögonen.
-Men... inte behöver ni behandla henne på det här sättet!
-Rymningsbenägen, sade de till mig och det stämmer ju, eller hur? Nå, upp med dig!
Foten lyftes från huvudet för att uppfordrande sparka till henne. Då kröp hon ihop till en liten orörlig, tyst boll på golvet.
Jörgen föll på knä bredvid henne och lade försiktigt en hand på hennes rygg.
-Hon hör till gården, upprepade han tyst. Herr Gadd lämnade henne i våra händer.
-Har du svårt att förstå? Nu är hon i mina.
-Vart tänker ni ta henne?
Kvinnan ilsknade till och lossade ett vapen från sitt bälte.
-Jag har varit tålmodig och vänlig mot er. Nu är det slut med det! Se till att få upp den här kraken på fötter!
Det gick inte alls. Något fick mig att misstänka att ordern gällde att ta Missan oskadd vart hon nu skulle föras. Annars hade hon troligen legat rejält illa till.
Osentimental, men inte otacksam. Bröderna hade givit mig mat och husrum i en vecka. Tjänster och gentjänster.
-Vet ni, kapten, jag ska händelsevis åt ert håll och kan nog bistå med lite vallningshjälp.
Inte visste jag om hon var kapten men det är alltid ett bra ord att ta till. Högre rang än kapten lär inte skickas på sådana här skenbart simpla uppdrag.
Misstänksam blick från den som jag i fortsättningen kommer att kalla kapten, även om hon med största sannolikhet inte var det. Namn brydde jag mig inte om och skulle nog inte ha blivit anförtrodd något sådant heller.
-Och hur kan du veta åt vilket håll jag ska, gubbe?
Jag gned näsan lite. Det brukar ha en avväpnande effekt. Ser lite gulligt farbroderligt ut, har någon sagt.
-Å, ni ska väl längs med vägen, kan man tänka? Missan här kan gott få åka på min kärra.
-Men... viskade Jörgen i vag protest.
Jag blinkade lite åt honom medan kaptenen kastade en blick ut genom fönstret på min lilla varukärra. Jag vet nog inte själv riktigt vad jag menade med den blinkningen. Kanske skulle den verka lugnande. Konspiratorisk. Vi förde en lågmäld diskussion när jag också med möda tog mig ner i marknivå.
-Seså, hjälp mig att lyfta upp henne, så kanske någon kan samla ihop hennes saker?
-Hon... hon har inga saker.
-Inte det? Nåväl. Nog bäst att inte bråka om det här, inte sant?
-Men hon vill ju inte! Tänk om de är elaka mot henne?
-Jo, men har de nu satt sig i sinnet på att ta henne härifrån så kan priset bli lite väl högt för at vägra. De kan bränna ner hela gården, vet ni.
Då rörde Missan på sig lite och såg upp på Jörgen med en blick full av hopplöshet, sorg och något annat som gjorde mig varm om mitt gamla förhärdade hjärta.
-Jag följer med, viskade hon.
-Du behöver inte, Missan. Vi... vi kan... vi hittar på något.
Hon grep med handen om den flöjtliknande amuletten om halsen.
-Jag hittar tillbaka.
-Men...
Sådär hade de nog kunnat bli sittande en stund om jag inte hade gripit tag i tillfället.
-Så bra, tösen. Jag följer med åtminstone en bit och tittar till dig.
Långsamt kravlade hon upp till sittande. Något hände med hennes blick. Den verkade på samma gång både glida undan och fokuseras. Svårt att förklara. Så vände hon sig mot Jörgen och sade lågt:
-Glöm mig inte. Så länge du inte glömmer mig, så kanske jag finns. Och säg till Risto att jag gick frivilligt. Jag vill inte att han blir... jag tror inte han skulle tycka om att någon sparkade på mig.
Jörgen nickade utan att kunna svara.
-Glöm mig inte, upprepade hon och lät sig föras ut.

Vad kan jag säga om färden? Tja, jag försökte göra den så munter som möjligt utan att ha något för det. Missan låg tyst i kärran, kapten var inte på humör. Jag hade kunnat avvika närsomhelst, men nu hade jag hunnit bli lite nyfiken. Och det kändes helt ärligt inte så bra att lämna en apatisk kvinna i kaptens våld.
Efter några övernattningar, som jag förstås förväntades betala för själv eftersom ingen bett mig följa med, men som jag till viss del kom undan genom byteshandel eller att sova i stallet, kom vi fram till en gård som jag kände väl. Herr Magnus Gadds eget residens minsann! Nu känner jag inte herr Gadd personligen, fattas bara, utan går efter vad rykten och tjänstefolk säger. Fler barn än han kan räkna, säger somliga. Ont förtal, jag är säker på att han kan räkna till hundra. Bestämd men rättvis och vänlig mot den som det förtjänar. Kanske helt enkelt för att det kräver mer energi att vara despotisk än vänlig? Det är en man som tycker om nöjen och livets goda.
Nu råkade det sig så att han själv stod ute på gårdsplanen för att göra sig redo för avfärd till någonstans när vi anlände.
-Men se Marja, redan tillbaka? Utan gäst?
Underdånigheten plockades fram.
-Inte alls, herrn, hon har rest hela vägen i kärran här.
Herr Gadd stegade fram och kastade en blick ner i vagnen.
-Bunden?
Icke-kaptenen hade inte hunnit ta av handfängslen och försökte slingra sig. Mumlade något om flyktbenägen, kraftigt motstånd, kanske ett missförstånd och annat.
-Missan bjöds hit som vår gäst, Marja. Det här har du skött mycket illa.
Han gjorde ett tecken åt några tjänstefolk och beordrade dem att ta hand om Missan. Varligt! En kammare stod redan klar åt henne. Eftersom kärran var min, så hjälpte jag också till och flyttade undan några varor som riskerade att välta. Samtidigt passade jag på att viska till henne:
-Herr Gadd är en hederlig karl. Ta det lugnt och gör som han ber om så behöver du inte fly! Här finns mat och en torr bädd. Ta vara på det!
Om hon förstod vad jag sade var svårt att säga. Hon betraktade mig uttryckslöst och lät sig hjälpas ner. Handfängslen hade grävt djupa, otrevliga sår i hennes handleder eftersom hon aldrig givit upp försöken att komma ur dem. Apatisk var nog fel ord, insåg jag.

Berättelsen fick jag i köket hos mina gamla bekanta. Jo, det hade slagits vad. Ordentliga insatser, viskades det om. Hur det hade startat visste ingen, men det hela hade landat i att Missan skulle tränas upp till musiker och kunna spela på en finare fest. Man skrattade gott åt detta. Det där tokiga fruntimret som någon plockat upp ur skogen, som knappt sade ett vettigt ord? Det här kunde bli riktigt skojigt! Kanske kunde man passa på att göra sig lite lustig på hennes bekostnad också. Ända in till köket hade vadslagningen nått. Några hade satsat för, några emot. De som hade sina pengar på att hon skulle klara det tänkte bestämt hjälpa till så mycket de förmådde, så det så! Allt var tillåtet. Utom mord. Eller ja, det gick ju för sig, men då blev vadet ogiltigt.
Bedrövad lyssnade jag till kacklet. Jaha, riskerade hon nu livet om hon blev för duktig? Jag funderade på om jag skulle försöka låta herr Gadd veta detta, men beslutade mig för att jag hade lagt mig i tillräckligt. Det fick bli som det blev med detta.

Efter en natts stärkande sömn gav jag mig av från gården. Nog undrar jag hur det kommer att gå för henne, det gör jag. Kanske får jag veta det en gång. Kanske inte. Nåväl, livet är fullt med frågor man aldrig får svar på.
Dags att vandra vidare.

Missan på Hammargården 1151, efter Gravberget

Morgonens första försiktiga ljus väckte Missan ur en drömlös sömn. Det var ett trick hon hade, att släppa fram katten i sig strax innan hon somnade. Då sov hon alltid gott. Kanske var det en betydande del i att hon aldrig visste var hon befann sig när hon vaknade. Och kanske hade Samuel rätt i sina funderingar om amuletten? Om den dolde hennes spår, kunde det då vara så att det var den som gjorde att hon inte fick ordning på tid och rum?
Samuel... De hade inte haft så mycket med varandra att göra under de få veckor han varit dräng på gården. Nickat vänligt, växlat några ytliga ord om väder och vind. Hur de hamnat i diskussion om drömmar och planer mindes hon inte, men orden föll som regn på den jord som tidigare varit torr, men som försiktigt börjat fuktas av tidigare samtal under dagen. Kanske hade livet kunnat ta en tvär vändning, om de faktiskt hade givit sig av söderut tillsammans? För att söka efter något fridfullt ställe i denna värld? Sedan hade de talat om brevet. Drakfågeln Sofia hade blivit infångad och kastad i en trasig hög på golvet i storstugan. Inte vidare hyfsat sätt att bete sig mot sitt värdfolk, tyckte Missan. Slänga blodigt folk omkring sig sådär. Visste de hur svårt det var att få ur fläckar ur trägolvet? Nåväl. Missan hade gått fram till Sofia, som viskade och visade med handen att hon hade ett brev, men inte visste hur hon skulle få fram det.
Ett brev från Eirik?
Märkligt nog tändes inte det förväntade jublet i hennes bröst. Kanske för att hon inte trodde på det på allvar. Så många brev hon skrivit som aldrig blivit besvarade, varför skulle det vara annorlunda nu? Men visst ville hon ha det! Så när Sofia plötsligt var försvunnen, tydligen utbytt mot någon viktig person som drakfåglarna lyckats slå klorna i, så var brevet också borta. Eller i furstefolkets klor, vilket kunde vara aningens komprometterande för Missan. Vad gjorde ett brev till henne i en drakfågels väska? För säkerhets skull hade hon givit dokumenten hon fått av Sten till Risto, och sagt till honom att öppna paketet och göra med det det han fann bäst. I all hast glömde hon bort att han inte kunde läsa. Men om brevet till henne nämnde något om att hon hade dessa dokument, så kändes det bäst att ärligt kunna säga att hon inte längre hade dem.
Samuel hade sett granskande på henne och lågt frågat:
-Vill du att jag ska ta dig till dem?
Drakfåglarna.
Hon måste fundera en stund.
-Med tanke på att hela skogen kryllar av furstesoldater som jagar efter dem så känns det väl inte som det absolut smartaste att göra, att gå dit, men... Jag vill ha mitt brev.
Så de hade gått ut i mörkret tillsammans. Gömt sig när det kom någon på vägen, men mötte sedan några personer som tydligen var de rätta, som följde henne sista biten.
-Är det inte lite vanskligt att ta med mig till ert läger? undrade Missan. Hur vet ni att jag inte är en förrädare?
Dittills hade hon inte haft någon positiv erfarenhet alls av dessa drakfåglar. Hårda, oförsonliga, med samma hot om våld och tortyr som furstens folk. Men denne man var lättsammare och svarade vänligt:
-Hur vet du att jag inte leder dig rakt till en djup ravin i skogen?
-Det förstås.
Stämningen blev nästan gemytlig. Han sjöng en visa för henne, som hade skänkt honom förstaplatsen i den ekivoka sångtävling som de hållit kvällen innan i lägret. Katter rodnar inte, och ämnet var så främmande för Missan att hon knappt ens förstod alla anspelningar i texten. Minnet av den enda kärleksstund hon upplevt i den vägen var så behäftat med både sorg och de falska, vita minnen som magikerna implanterat i henne när de försökte tömma henne på alla känslor. Hon visste inte riktigt vad uttrycket ”vilja ha någon” innebar. Mannen hon talat med vid elden senare på kvällen, främlingen som anförtrott henne att han och hans brorsdotter verkligen ville ha varandra men inte kunde på grund av sociala konventioner... Hon förstod det inte. Vad låg det för hemskt i det?
Något brev fanns förstås inte i drakfåglarnas läger. Sofia sade att hon hade givit det till någon som sedan visade sig vara en förrädare. Missan suckade djupt och tänkte att jaha, då blir det väl hot om tortyr och sådant igen. Kanske bäst att hon gav sig iväg redan nu? Men nej, det orkade hon inte. Ville inte lämna Hammargården. Hon skulle nog kunna klara sig ändå. Det hade hon alltid gjort hittills. Hon vände tillbaka, tillsammans med fyra drakfåglar som skulle försöka hjälpa henne att få tillbaka brevet från den där Elin. Missan hade protesterat, var de inte kloka? Skulle de verkligen närma sig gården, som var pin tjock av folk som inget hellre ville än att hänga dem uppochned? Äsch, de skulle nog klara sig den här gången också!
Missan fick känslan av att de nog tyckte att det var lite spännande ändå, att smyga på fienden och försöka lura dem. Nu var det inte deras förtjänst att brevet till slut kom i hennes händer, det var något av barnen som fann det åt henne, öppnat naturligtvis. Hon behövde bara kasta ett öga på det för att se att det inte var från Eirik.
-Vi kan garantera att det är äkta, hävdade en snorkig man högdraget.
-Men det är det inte.
-Vi har studerat sigillet och kan intyga...
-Jaså? Känner ni Eiriks handstil och hans sätt att uttrycka sig? Det här brevet är inte från honom, säger jag.
Hånfull uppmaning:
-Så bränn det då!
Utan att blinka kastade Missan brevet i elden. Det gjorde honom aningens ställd. Så började någon fråga henne om dokumenten, som det mycket riktigt hade stått om i brevet. Vad handlade det om?
-Inte vet jag!
-Men det stod ju att du hade några dokument!
Katten i henne fräste:
-Jag kan väl inte hållas till svars för vad det står i ett förfalskat brev till mig!
De lät henne vara.
En stund.
Tills de fångat in Samuel och avslöjat honom som drakfågelsympatisör, varpå han under tortyr hade berättat att han visat Missan till deras läger längre bort i skogen.
-Jag trodde inte att du tyckte om drakfåglar, sade en av soldaterna nästan bedrövat.
-Det gör jag inte heller, svarade Missan sanningsenligt. Visst hade mannen med den tvivelaktiga visan varit trevlig nog, men Sofias otrevlighet vägde tyngst. Drakfåglar ville hon inte befatta sig med.
-Men du har ju varit hos dem!
-För att de hade ett brev till mig, ja! Som visade sig vara falskt!
-Vet du inte att det är belagt med dödsstraff att umgås med drakfåglar?
Katten ilsknade till igen:
-Umgås? Det är väl inte att umgås! Jag gick dit för att hämta mitt brev, och de hade det inte, och då gick jag igen!
-Du vet alltså var de befinner sig?
-Det är klart att jag inte vet! Om jag går ut ifrån den här gården så hittar jag inte hem igen, om jag så bara går utanför grinden!
-Så praktiskt då!
-Tro mig, det är alls inte praktiskt!
Den fruktade doktor Igel gick förbi, och Missan högg tag i honom.
-Berätta för dem att det inte är någon idé att de försöker tortera mig, Igel! Du vet att det inte går.
Han log sitt märkliga lilla leende och svarade lugnt:
-Korrekt. Det lilla som fanns där inne har vi fått ut för länge sedan. Spara er mödan.
Där grep Jörgen in. Å, den milda, fina mannen som slog knut på sig själv för att furstefolket inte skulle ha något att anmärka på, som småträtte med sina båda bröder men slöt upp bakom dem så fort det behövdes. Nu var det henne han kämpade för. Henne!
-Missan skulle aldrig, aldrig ha något med drakfåglarna att göra! Hon är fullständigt lojal! Jag ska erkänna att jag haft tjänstefolk här som kanske inte alltid har haft sina sympatier helt där de borde vara, och några som jag inte kunnat vara helt säker på, men aldrig Missan! Hon älskar den här gården, precis som vi gör, och hon skulle aldrig göra något sådant!
Förundrat såg Missan upp på honom. Dubbel förundran – dels för att han tog henne i försvar, dels för att han... Ja, vad gjorde han? Ljög han, eller trodde han verkligen på det han själv sade? Trodde han på henne?
Med en djup suck lät de henne vara. Helgen hade varit full av bråk och tortyr och avslöjanden och avrättningar, kanske hade även de fått nog.
Samuel hade de slängt in i en kammare. Förmodligen var det dummaste hon kunde göra att söka efter honom just nu när hon hade ögonen på sig, men när folk kommit till ro så smög hon ändå in till honom. Han var djupt medvetslös, andades knappt. Vibrationerna omkring honom sade att han inte hade långt kvar. Hon satte sig på knä, och strök försiktigt över hans ljusa hår. I tankarna försökte hon nå honom:
”Jag stannar hos dig tills du nått ditt mål. Minns du vad vi talade om? Lugn och ro. Om du finner det dit du ska, så vila där och se efter de du älskar!”
Hon blev inte förvånad över att höra ett svar inom sig:
"Jag vet inte om jag kommer att komma till en bättre plats, eller om jag lämnar en bättre värld bakom mig. I min hast att skydda de oskyldiga så har jag angett andra. Jag förstår inte hur du kan vara med mig nu, men jag kan bara be om ursäkt för det som eventuellt kan hända dig i framtiden då ditt namn lämnade mina läppar och nådda Salamandrarnas öron. De har ögonen på dig och jag vill inte att du eller andra skall skadas på grund av mig."
Hon svarade:
"Jag vet att allt kommer bli bra. Du var vänlig mot mig. Du litade på mig och hjälpte dig så därför älskar jag dig och vill värna om din själ innan den lämnar den här kroppen.”
"Tack för ditt sällskap. Lev i Frid, Missan, och jag hoppas du hittar det du vill hitta i livet."
"Jag börjar göra det nu. Mycket tack vare dig”
"Det gläder mig!”
Ett sista rosslande andetag sade henne att kroppen som låg framför henne nu var tom.
-Farväl, viskade hon högt.

Med en märklig känsla i kroppen sökte hon upp en så avskild vrå som möjligt att sova i. Något började vakna i henne. Något som sovit under en lång, lång tid.

Stora salen var full med främmande människor i fina kläder när hon steg upp dagen efter. Igen,eller fortfarande. Svårt att veta. Hon stod villrådig några andetag innan hon letade upp sin mantel och gick ut på gården. Elden vid de smala bänkarna hade ännu inte tänts, men hon lade sig ändå på dem, kurade ihop sig mot kylan. En stum känsla i kroppen sade henne att hon inte hade ätit på länge. Hade hon varit på flykt igen? Hon blundade en stund och lät känslan av välbefinnande jaga bort alla tankar. Trots allt folk så fanns här ändå något som var bra. Det var hon säker på, även om hon just nu inte kunde minnas exakt vad. Någon slog sig ned bredvid henne, och hon slog upp ögonen för att se vem det var. Vännen Ristos vänliga ansikte fyllde henne med glädje. Hon log brett och sträckte ut sin hand mot hans.
-Godmorgon!
Risto hade haft oerhört svårt att sova på natten, alltför mycket hade hänt och känslan av att det inom en snar framtid skulle komma ett vägval var påtaglig. Dagen hade vart oerhört händelserik med svärdet Aurinko i centrum liksom malmen. När kvällen så kom och svärdet såväl som den resterande malmen stängts in i gruvan uppstod en tydlig känsla av att existera för tunt. En bit av honom fanns nere i gruvan och kände den råa fukten mot kroppen liksom en del av honom fanns inne i Maga Solaris huvud och kunde till viss del känna vad hon tänker såväl som ha direktkontakt med hennes hjärna och påverka hennes val.
När det så till sist blev ljust steg han upp och konstaterade lite surt att alltför många var kvar, så han tog med sig en frukosttallrik ut för att få vara ifred och tänka. På en bänk fick han se Missan och mindes då tydligt hur hon kröp upp i famnen på den mycket obehaglige doktor Igel under gårdagskvällen. Han bestämde sig för att skjuta lite på sina egna bryderier då han inte kunde släppa det konstiga i den synen, så han gick till bänken, satte sig bredvid henne och sökte hennes hand.
-Godmorgon.
-Du ser bekymrad ut.
- Ja, gårdagen var en alltför händelserik dag. Du, vem är egentligen den där obehaglige doktorn?
-Vem?
-Igår runt middagen kröp du upp i knät på en man jag tror de kallar Igel.
-Var det igår?
-Ja enligt mitt sätt att räkna tid var det igår
Hon nickade eftertänksamt, och Risto fortsattte:
-Vem är karln som ger mig kalla kårar? Sedan du kom hit till gården har jag ofta haft glädje av din reaktion när nya kommer hit och genom att läsa ditt kroppsspråk kunnat avgöra om det är personer att lita på eller inte. I detta fall motsäger dock din reaktion min egen upplvese vilket gör mig förbryllad.
-Jag förstår inte.
- Personen som kallas Igel gav mig ett mycket obehagligt intryck men du kröp upp i hans famn
En oro spred sig i Missans mellangärde.
-Men, Risto! Du kan inte använda mig på det sättet! Vem man litar på är fullständigt individuellt. Jag menar... Man kan lita på folk på olika sätt. Jag litar på att du och bröderna tar hand om mig när det behövs. Samtidigt så litar jag på att den där Solaris vill mig illa. Det är därför det är lättare för mig att vara i furstetroget sällskap, för där vet jag att de flesta vill mig illa så jag behöver inte vara orolig för det, om du förstår.
-Jag förstår och det var inte på något sätt min mening att ytnyttja dig, jag ser det mer som en klok fingervisning
-Tycker du?
-Ja.
-Åh...
Det var länge sedan någon hade kallat henne klok. Det var svårt att ta in.
-Det känns som du har en instinkt för det
Hon såg forskande på honom. Tänkte att det nog är katten i henne som vädrar fara. Hon hade inte pratat så mycket med Risto om det här med hennes katt-jag. Kanske var det dags.
-Han gör mig inget illa. Han kliar mig bakom örat, nästan försvarade hon sig.
-Men du vet att han gjort mycket konstigt också? Har ni känt varandra länge?
Missan skrattade lite. Det här med hennes tidsuppfattning var ett kapitel för sig. Hon hade försökt förklara det som att tiden var som ett snöre, som någon hade klippt i många små bitar, en del korta och en del lite längre, och hon visste inte hur de hängde ihop eller om det saknades några bitar, eller om det ens fanns någon början eller slut.
-Hur ska jag kunna veta vad som är länge! Jadå, han gjorde en massa förfärligt konstiga och obehagliga saker medan jag var inlåst, men förstår du inte? Det är just därför jag kan lita på honom! Han vet att det inte är någon idé att göra otäcka saker med mig längre, för jag blir en katt då och då finns det inget att göra och det vet han så han försöker inte ens, och han tog mig tillochmed i försvar när de där furstemänniskorna ville tortera mig igår för att de sa att jag hade varit hos drakfåglarna.
Så tillade hon lite tystare:
-Och han är den enda som kliar mig bakom örat.
-Och du klarar att se förbi vad som har varit?
-Katter bryr sig inte om annat än att bli kliade bakom öronen. Dessutom. .. inget av det där var ju riktat mot mig personligen. Jag var bara något de experimenterade på. Inte mer än en sak. Men sedan... jag bryr mig inte om varför han kliar mig. Kanske njuter han av det bisarra i det hela. Kanske är han som en annan jag var hos, som tyckte om att ha ett konstigt husdjur. Men hon ville ha mig till en ritual och då rymde jag. Skulle Igel också vilja utnyttja mig till något rituellt så skulle jag vägra, och jag skulle välja döden framför att låta mig tvingas. Sten har lärt mig olika sätt att dö utan hjälpmedel, och jag har ett litet näverkuvert med gift som jag alltid bär på mig om det skulle behövas. Men att klia mig är att vara snäll mot mig och jag... jag suger i mig all snällhet jag kommer över.
Risto kramade hennes hand.
-Jag tror att jag förstår hur du menar även om det är svårt att relatera till.
-När någon kliar mig. .. allt annat försvinner och blir oviktigt.
-Det är så fascinerande att lyssna på hur du fångar det positiva,
-Om jag skulle fånga det onda så skulle jag drunkna inifrån. Och beröring som får mig att glömma bort tid och rum, som bara får mig att njuta i ögonblicket, kan inte vara ond. Men jag förstår vad du menar. Att se dig med Solaris... gjorde ont.
-Fast solaris har aldrig gjort mig något ont, jag vet att jag inte kan lita på henne och att jag bara är intressant så länge det finns nytta av mig men det är ömsesidigt. Det ger ett jämställt möte
-Det gör ont ändå.
Hon låg tyst en stund och funderade. Verkade nästan vädra något i hans aura. Något fattades. Han var inte som vanligt. Hon såg sökande på honom med en blick som växlade mellan fjärrskådande, lyssnande och sökande. Hans själ... Den var splittrad! Vad var det han sagt? Att en del av honom fanns i svärdet? Och en del hos... Det mindes hon inte, men kunde höra ekot av den. Instinktivt sträckte hon ut sin fria hand mot hållet där gruvan låg. Det var som att hennes egen kärlek till smeden svarade henne långt bortifrån, och utan att egentligen veta vad hon gjorde så sög hon den till sig. Likadant med delen som fanns någonstans i huvudbyggnaden. Så suckade hon förnöjt och kröp ihop på den kalla, smala bänken.
-Så. Nu är din själ hel, i mitt hjärta. Och om du en dag vill bli hel igen, så låt mig veta. Jag kan hjälpa dig.
Orden rann över hennes läppar utan att hon hade någon aning om hur hon skulle kunna hjälpa honom. Risto undrade också.
-Hur skulle det gå till och hur kan min själ vara hel hos dig men splittrad hos mig?
Svaren kom från dolda källor inom henne:
-För att jag kan samla ihop delarna. För att jag älskar alla dina delar och då hör jag dem. Spelar det någon roll hur?
-Ja det spelar roll då det handlar om.mitt väsen och jag inte förstår hur det skulle vara möjligt och vad för konsekvenser som skulle kunna komma
-Konsekvenserna är mina.
Hon försökte skaka fram ett minne som inte vill visa sig. Det var något underligt med det minnet. Det var varken vitt, som de fabricerade minnena, eller grönt som från hennes tid som katt, och inte heller hade det den varmt ljusgula nyans som de äkta minnena från hennes människotid hade. De här var... nästan violetta. Kunde det vara något så bakvänt som ett minne av något som inte ens hade hänt? Trevande försökte hon förklara:
-Men jag tror... Att det är en av de bitarna som är... Längre fram. För jag minns inte vad som händer. Jag... Ser det bara. Att jag står där. Framför gruvfrun.
- Biten som är instängd i gruvan?
-Ja. Den är i tryggt förvar, men... Men om du vill ha tillbaka den en dag, så kan jag få loss den åt dig.
-Oj frestelsen att få tillbaka mer än den från gruvan är ännu alldeles för stor, kanske en dag dock om det inte innebär stora risker för dig.
-Jag tror inte att din tid som tre har nått sitt syfte än. Men en dag. Jag tänkte att det kanske kan vara bra för dig att veta att du kan bli hel.
- Ja det är självklart underbart om det nu är säkert att det är så
Hon såg nästan förvånad ut.
-Tror du mig inte?
-Det är alltid lite svårt att tro på saker man inte kan förstå, därmed inte ment att jag misstror dig.
-Är inte det själva innebörden av att tro? Att inte helt förstå?
-Jo så är det väl men nyckeln är inte helt förstå, detta förstår jag inte alls.
Missan nickar och såg in i resterna av det som igår var en eld. En död brasa gav henne alltför ofta synen tillbaka av hennes nedbrända barndomshem, och hon tyckte sig nästan se de förkolnade resterna av föräldrarna där bland de brända pinnarna som inte gått upp i rök ännu. Hon drog häftigt efter andan och vände bort blicken, ruskade lite på sig medan hon satte sig upp, rak i ryggen.
-Det är mycket som kan verka svårt att förstå till en början. Det gäller bara att se på det från rätt håll, eller för den delen, kanske låta bli att se på det alls. Att tova ihop ull, till exempel. Det är enkelt om man inte försöker att förstå. Karda ullen på rätt sätt, lägg sjoken mot varandra på rätt sätt, blöt med såpa och bearbeta. Så enkelt. Men om man börjar titta närmare på exakt vad det är som händer, och hur och varför det kan bli vattentäta stövlar av denna ull, så blir det hela så övermäktigt att man baxnar. Och så är det med mig, Risto. Jag tycker själv att jag är en mycket enkel person. Jag intrigerar inte, och håller mig inte med krångliga relationer. Det enda jag önskar av livet är att någon kliar mig bakom örat. Eller att jag får lov att vara torr. Får jag dessutom vara någorlunda varm, så är jag nöjd. Sedan har jag förstås den här fixeringen vid Eirik, men... Jag vet om att den är en illusion. Jag är naiv, men inte dum. Men...
Hon gjorde en liten paus och sökte hans hand igen, som hon släppt medan hon kavat sig upp till sittande. Nu såg hon honom rakt in i ögonen.
-Tittar man närmare, så är det nog inte fullt så enkelt. De försökte få Eirik att skada mig, förstår du. De hånlog och sa att nu skulle de sätta hans lojalitet till fursten på prov, och nu skulle han få tillämpa några av de tekniker han lärt sig för att tillfoga smärta. Jag var verkligen beredd att dö för honom där och då, men inte på det sättet! Det kunde jag bara inte. Kan du själv föreställa dig hur det skulle kännas att skada någon du håller av? Så jag sa... Jag sa att de inte visste vem de hade att göra med. Att jag hade sett in i Nidvinters ögon, vilket gav mig en styrka som de inte kunde föreställa sig. Att jag är mycket starkare än de tror. Och, vet du... Det är sant. Jag besitter en styrka som jag själv inte vetat om, men som jag ser och känner nu när jag konfronteras med dem som gjorde mig illa en gång. Den här amuletten...
Hon grep med sin lediga hand om den lilla träflöjten med tillhörande smycke som hon fortfarande hade om halsen.
-Den har fler egenskaper. Den döljer inte bara mina fysiska spår. De kan inte heller se vad jag är. Vad jag besitter. Och den lockar fram mina egna källor, som sprang fram genom sprickorna av mitt förlorade jag. Kanske är det verkligen som vi talade om igår, att jag har förunnats att se den hela, stora bilden, och att det är därför som mitt sammanhängande medvetande splittrades. Inte ens Igel kunde se igenom mitt katt-jag. Solaris såg lite väl nyfiket på mig, men det var förmodligen för att hon försökte placera mig, försökte minnas var hon sett mig. Sedan struntade hon i mig. De vet inte, Risto. Men jag vet. Jag vet att jag kan få tillbaka din själ med min blotta viljekraft. Fråga mig inte hur. Bara tro på mig. Tro på mig som om jag vore ett av de sagoväsen som du kan så mycket om.
Risto lyssnade under tystnad, lät hennes ord sjunka in innan han svarade:
- Det tycks finnas väldigt mycket mer hos dig än jag hade anat och jag tycker mig känna spår av en styrka som inte är förunnad människor. Jag ska tro på dig för är det något de gamla sångerna lärt oss så är det att även de högre ofta skall gå ibland oss och då får jag finna mig i att tro och inte förstå
Även de högre...
Hon, som i så många år trott sig vara den lägsta och enklaste av dem alla.
Hon, som kastats handlöst mellan att vara katt och människa, mellan att vara någons ägodel, leksak, börda, och nu till slut, äntligen, någons vän.
Här fanns hennes grogrund.
All magi som studsat mellan väggarna här, den hade hon automatiskt dragit åt sig, och precis som förr hade den gjort henne ännu starkare.
Ja. Nu skulle hon släppa fram all den kärlek som hon visste att hon besatt. Och ju mer den fick flöda fritt ur den bottenlösa källan, desto starkare skulle hon bli.
Leendet spred sig från magen, ner i tårna, ut till ögonen som strålade ikapp med solen.

Nu började hennes riktiga liv.
Äntligen.

Hammargården, januari 1151 (strax före Gravberget)

Varje morgon dröjde det en stund innan Missan kunde reda ut var hon befann sig. Dagens bästa stund. Ofta försökte hon inte ens minnas, utan lekte med tanken på att hon var hemma, att allt annat bara varit en mardröm. Befann hon sig utomhus, så kröp verkligheten ikapp mycket snabbare, men idag befann hon sig i en varm bädd som doftade gott. Kanske var hon ändå hemma?

Tiden hos Sten hade hjälpt henne att få ordning på mosaiken, på kronologin.

Tiden efter hade stökat till den igen.

 

Sten...

Å, varför hade han anförtrott henne de där eländiga dokumenten?

Drakfåglarna hade försökt både locka och hota henne att avslöja var de fanns. Idioter.

Ett stycke hade hon slagit följe med dem, tillbaka till Sten, i förhoppning om att han fortfarande levde och kunde fria henne från löftet att inte ge det till någon annan än Eirik. Snart nog hade en av dem muttrat när han trodde att hon inte hörde, om att det måste finnas effektivare sätt än detta. Varför skulle man jamsa med den här tokan för? Kunde de inte bara hänga henne uppochned i ett träd tills hon berättade vad de ville veta?

Det var nog för henne att avvika.

 

Tiden upphörde att existera, men det verkade vara sen vår när hon med amulettens hjälp letade sig tillbaka till den gömda stugan i Margholerskogen. Amuletten som skulle dölja hennes spår kunde även leda henne tillbaka dit hon ville gå. Om hon spelade en viss melodi på den innan hon gav sig av, och sedan spelade den igen när hon ville återvända, så skulle hon höra ekot från det väderstreck hon borde gå åt. Det hade hjälpt henne, annars hade hon aldrig hittat tillbaka.

Sten levde fortfarande, nätt och jämnt, härjad av feber och en infektion i pilsåret som vägrade ge sig. En av drakfåglarna hade stannat kvar för att vårda honom, av ren tacksamhet för vad han gjort för dem under åren.

-Du... kom tillbaka, viskade han hest när hon knäföll bredvid hans bädd.

-Ja. Jag ville se om du fanns kvar.

-Inte länge till.

-Jag kan se det.

-Stanna kvar hos mig?

-Ja.

-I resten av mitt liv?

-Ja.

-Även om jag... överlever?

Svaret kom tveklöst.

-Ja. Jag stannar hos dig.

-Även om... Eirik..?

Missan strök undan det gråsprängda håret från pannan, blött av febrig svett.

-Jag vet inte. Jag tänker inte ljuga.

Sten blundade och nickade.

-Jag förstår. Du?

-Ja?

-Han förtjänar dig inte.

-Livet handlar inte om att förtjäna.

-Vad handlar det om då?

-Om att finna något att hålla fast vid. Något som motiverar mig att ta nästa andetag, och nästa, och nästa.

-Även om det är en illusion?

-Kanske särskilt om det är en illusion. Jag vet att mina drömmar inte har någon substans, Sten. Men jag vill inte bara lägga mig ner och dö.

Han hostade. Missan torkade lugnt och sorgset bort det blodiga slemmet från munnen. Sorg? Å, det var länge sedan hon kände! Katter känner ingenting. Kanske började hon bli människa igen? På riktigt? Var hennes nio liv slut nu?

-De där dokumenten...

-Jag har dem fortfarande.

Irriterad rynka mellan ögonbrynen.

-Det är bara papper, Missan. Låt dem inte ha några hållhakar på dig. Ingen av dem! Jag löser dig från mitt löfte. Gör med dem vad du vill.

-Men...

-Jag orkar inte längre, Missan. Jag orkar inte slåss. Jag...

En ny hostattack berövade honom medvetandet.

Han återfick det aldrig.

 

Jodå. Visst kunde hon klara sig ensam i stugan tills drakfåglarna hade ordnat något åt henne. De hade lovat Sten. Och de ville ha hennes amulett. Och dokumenten. Tydligen skulle amuletten förlora all sin kraft om den stals eller togs med våld. Den måste överlämnas frivilligt, vad var det för idiotiskt påfund!

Tiden lyftes återigen ur sitt sammanhang. Länge var hon ensam. Så hämtades hon, lämnades till en familj som kallades Gadd. Därifrån vidare till Hammargården. Ett nytt ställe, ett bland många. Håglös och uppgiven fortsatte hon att andas, bet sig fast i tanken på Eirik, skrev brev på brev som aldrig gav svar. Troligen lämnades de inte ens fram. Vem var han egentligen, Eirik? Skulle hon ens känna igen honom om de sågs igen? Han, som låtit sig manipuleras och trodde att han hade dödat henne. Hade han kanske velat göra det? Velat bli av med henne?

 

Musiken blev hennes livlina. Musiken, och vänligheten! Jörgen och hans bröder... Risto, smeden på gården, hade smitt henne en järnflöjt då han märkte att hon uppskattade musik.

Något vaknade till liv i Missan.

Något att slåss för!

Här ville hon stanna.

Här ville hon leva!

 

Drakfåglar runt knuten...

Hur skulle hon kunna hjälpa till att jaga bort dem?

 


Gravberget

På S:t Ahriks gille, i Ljusets År 1140 och AD 2001, dök Missan upp för första gången. Jag minns inte vem som drog med mig, bara att jag just då inte hade ork att sätta mig in i ännu en ny värld efter Gyllene Hjorten och Wyrd, så jag sa att jag ville spela något enkelt. Någon förvirrad. Typ någon som tror att hon är en katt. Helt taget ur luften, vill jag minnas, men det blev upptakten till en historia som spelats fram under sexton år, och inte är slut än på länge.

Sommaren 2001 upprepades rollen på ett lajv som sträckte sig över en hel helg, och då behövde hon ha lite mer kött på benen. Arrangören tilldelade henne en trolovad ur det förflutna, och jag började skriva bakgrundshistorier. Utposten blev ett av mina bästa lajv någonsin, tack vare att tajmingen med min egen vardag och ett sagolikt väder ovanpå det var klockren. Missan hade en hel skog att ströva i. Hon tog tupplurar i solen, strövade fritt omkring, åt när hon var hungrig, badade, låg på en brygga och blev kliad bakom örat, varvat med några intensivt känslomässiga scener med den trolovade som nu dök upp från ingenstans.

Efter det har det varit svårt att få till ett bra spel med henne, annat än glimtvis. Hon dök upp på Jakthornet 2004, Den Svarta Nyckeln 2010 och Fristad 2014. Att skriva om henne har varit roligare än att spela henne. Då och då vill jag plocka in henne i spel, helt enkelt för att se vad som händer, men när jag nu skulle spela henne på Gravberget, januari 2017, så funderade jag på vad jag behövde för att kunna ha roligt i spel. Svaret var: Relationer! Via chatt pratade jag ihop mig med några av de som skulle spela gårdsfolk, och fick en liten kärna av personer som mer eller mindre uppriktigt brydde sig om henne.

Lajvförberedelser är också en del av nöjet i att lajva, så jag skrev brev och sånger och sydde en varm fårskinnmössa. Hemliga dokument förseglades noga, virades in i skyddande material som impregnerades med smält bivax för att klara sig från väder och vind.

 

Gravberget började egentligen på fredagkvällen, med möjlighet att bara vara med över lördagen för de som önskade. För min del räckte det utmärkt med lördagen, så vi bestämde att Missan hade varit utlånad till en granngård i några dagar för att hjälpa till med att spinna. Hennes uppfattning om tid och rum är fullständigt förstörd, men en magisk amulett hjälpte henne att hitta tillbaka igen. Amuletten är i form av en träocarina och sägs skydda mot magi, förstärka magi och har andra egenskaper som man ännu inte lyckats lista ut.

Tricket med att hitta hem går ut på att hon spelade en melodi på det ställe dit hon ville återvända innan hon gav sig av, och när det var dags att gå tillbaka spelade hon samma melodi och kunde höra ekot av musiken från det väderstreck där utgångsplatsen låg. Vid lajvstart gick jag iväg en bit, och försökte känna in Missans vilsenhet då jag spelade melodin och gick mot gården.

Utanför Hammargården (en scoutstuga utanför Norrhällby) stod en massa folk. En massa massa folk enligt Missan, som blev mycket tveksam huruvida hon kommit rätt. Hon spelade melodin igen, och jodå, nog ekade svaret från gården, men det hela var läskigt så hon kröp ihop på den tacksamt nog frusna marken och kikade bara upp då och då för att se om de hade försvunnit. Det hade de inte, tvärtom blev det ännu läskigare när någon verkade hålla på med ritualer och elände, och är det något som Missan fått nog av, så är det magiska ritualer! Hon tänkte att om hon gömde huvudet så kanske hon inte syntes. Det funkade ganska dåligt då en av furstens soldater kom och undrade varför hon låg där, och sparkade till henne (väldigt försiktigt, ska sägas till de som läser som inte lajvar och vet att våld endast är markerat). Spelet fick en perfekt början då herren på gården, Jörgen, kom springande på den glashala vägen för att ta hand om henne och försöka lugna henne. Missan kikade upp på den hemska samling folk, och kände igen minst två personer från sitt förflutna. Den ena hade experimenterat med henne under en tid i fångenskap, den andra hade vid ett senare tillfälle varit våldsamt intresserad av att få ”undersöka” henne på grund av hennes splittrade själ.

”Kommer någon att vilja döda eller tortera mig?” undrade Missan ynkligt, varpå Jörgen bestört svarade att nej, varför skulle någon vilja göra något sådant? Här finns ingen som ville göra henne illa. Missan var nu inte så säker på det, i hennes värld är frågeställningen snarare varför någon inte skulle vilja göra henne illa. Hon vågade inte gå in på gården förrän alla läskiga personer hade försvunnit för att titta på någon gruva i närheten.

Väl inne tog det en liten stund för henne att landa och förbereda sig på att det skulle komma en massa läskigt folk. Lite hett vatten att dricka och en stunds spelande på järnflöjten, som i spelet smitts av hennes bäste vän på gården, var ännu ett bra avstamp för att komma in i roll, följt av samtal med de tre bröderna på gården, på tu man hand eller i grupp. Det gav en känsla av samhörighet, att de var vardagen och resten av folket var inkräktare som helst skulle gå hem nyss.

Ett hisnande djupt samtal med smeden Risto om tid, liv, död och själen gav Missan ett helt nytt perspektiv på livet, och medan alla som just återvänt från turen till gruvan kom tillbaka för att äta lunch, tog hon en promenad på en skogsväg, och satt en lång stund på en snöig sten och kände sig helt lycklig. Det är inte ofta som jag fått lov att uppleva den känslan hos henne i lajv, så både jag och Missan sög på den karamellen en lång stund. Hon funderade på om det kunde vara så som Risto hade filosoferat om – tänk om tiden är som många olika hjul, där alla människor hade sitt eget tidshjul men så fanns det ett gigantiskt världshjul? Och tänk om hon vid något tillfälle hade kunnat se hela detta hjul, och att det blivit för mycket för en människa att ta in så att det var orsaken till hennes dysfunktionella tidsuppfattning? Ovanpå detta, tänk om hon då hade sett att allting till slut skulle bli bra, så att det var därför hon orkade stå ut? Tiden var elastisk, kanske det där som blev bra till slut i timmar och minuter endast var en enda dag, men att den kunde kännas så lång så att den vägde upp ett helt liv i misär? Tänk om detta var den sista dagen? Ja, men nu var hon lycklig, så det skulle gott kunna få vara så!

Lycklig, och nästan förälskad i Jörgen, som tog mest hand om henne. Kanske var hon mest förälskad i det faktum att någon brydde sig om henne, gav henne varmt att dricka, bekymrade sig över att hon inte åt, såg henne som en självklar del av gården. Livet var inte så illa ändå!

Tack vare denna känsla, så blev hon inte alls glad när furstesoldater kom släpandes på Sofia, den drakfågel som hon några timmar tidigare hade jublat om de fångat. Tortyr och elände innan de slängde henne i ett hörn i stugan. Otroligt ohyfsat, tyckte Missan. Här kommer man och gästar en fredlig gård, och så slänger man blodigt folk omkring sig inomhus? Nå, hon smög fram till Sofia, som lyckades viska att hon hade ett brev i väskan till Missan, men inte visste hur hon skulle lyckas få fram det. En av vakterna blev lite misstänksam. Kände Missan den här personen? Neejdå, inte alls, hon bara liknade någon.

Är det bra eller inte om furstefolket finner ett brev till Missan i en motståndskämpes väska? Ett brev som troligen handlar om några otroligt viktiga dokument som ska överlämnas? Nog inte. Missan är en usel lögnare, så för säkerhets skull – och för att Karin visste att arrangörerna ville få ut de här dokumenten i spel – så gav hon det väl invaxade paketet till Risto, bad honom öppna det och göra med innehållet det han tyckte var bäst. Då skulle hon sanningsenligt kunna säga att hon inte längre hade kvar dem, om det gick så långt.

I ännu ett djupt samtal med jägaren Lukas, som befunnit sig på gården i några veckor, kröp det fram att han nog hade sina lojaliteter hos drakfåglarna. Missan undrade varför han vågade säga sådant till henne, men han hade känslan av att han kunde lita på henne. Gud så dumt, tänkte hon, men när han sa att han kunde hjälpa henne ta reda på vad som hänt med brevet, så var det inte så dumt längre. Mitt i allt detta kom en fursteperson och bad henne sjunga den där trevliga sången som hon sjungit för honom när de möttes för en tid sedan på ett värdshus (det vill säga, det hade vi bestämt via chatt innan). Den handlade om att skjuta drakfåglar... I ett obevakat ögonblick medan Missan letade rätt på texten i sin sångbok, så kom hon åt att viska åt Lukas att ”den här skrev jag som en livförsäkring”. Kanske inte skulle kännas så helt bra för honom att strax efter att ha avslöjat sin ståndpunkt få höra en sådan visa från hennes läppar...

Drakfåglarna hade tillfångatagit en av furstens magiker, och de hade gjort ett fångutbyte så att Sofia släppts fri. Missan protesterade lite vagt, menade att det väl kanske inte var så klokt att gå ut i skogen och lysa med en lykta och leta efter drakfåglarnas läger medan en hel skock furstesoldater gjorde samma sak? Äsch, sa Lukas, det skulle nog gå bra. Och Karins lajvsinne tog överhand – det skulle naturligtvis bli ett mycket roligare lajv för flera inblandade om vi gav oss iväg, så det gjorde vi. Halvvägs mötte vi en drakfågel som tog över ledsagningen då Lukas fick ett bud om att vända tillbaka av någon anledning. En ganska intressant diskussion tog form mellan Missan och den främmande motståndskämpen, där hon undrade om det inte var lite väl godtroget av honom att ta med henne till deras läger, tänk om hon skulle avslöja dem? Äsch, de skulle snart dra vidare ändå, så det var ingen fara.

Väl i lägret blev det, som på tidigare lajv, en något agiterad diskussion mellan Missan och Sofia angående de där jämrans dokumenten som de ville ha. Och när Sofia erkände att hon inte ens hade träffat Eirik, så sjönk förtroendet ytterligare. ”Men moder vadhonnuheter säger att han mår bättre, och jag litar på henne!” ”Jaha, men jag litar inte på dig, så då ligger det ju inte någon större tyngd i vilka du litar på!” och så vidare tills de gav upp och återvände till Hammargården för att försöka få tag på den där Elin, som Sofia sa att hon hade smusslat brevet till medan hon var fånge, men som visade sig vara en förrädare. Ah, nu är mitt brev alltså i händerna på en dubbelagent som aldrig var på er sida alls? Så snopet då!

Väl tillbaka på gården blev det tid för ett samtal med Jörgen. Vid det laget hade Missan fått höra att han visst var gift, men att frun av någon outgrundlig anledning tjänat på en annan gård de senaste månaderna. Vemod blandat med lättnad. Det hade kunnat bli besvärligt om hon på allvar förälskat sig i honom, om det till slut dök upp ett livstecken från Eirik. Dessutom var hon ju inget att ha, halvtokig som hon var. Ja ja.

När det var middagsdags fylldes salen av alla dessa läskiga människor, så då gick Missan ut på gården och uppehöll sig en lång stund vid elden. Kröp ihop under manteln och lade sig på en väldigt smal bänk och bara tittade in i lågorna medan tiden försvann. En av bröderna kom för att se till elden, och tyckte att hon såg väldigt ensam och ynklig ut, men hon var ändå ganska nöjd. Lite senare kom en av gästerna ut för att torka sina stövlar, och det blev ett sådant där finstämt samtal med avslöjande av hemligheter som man bara kan berätta för en främling vid en eld. Det visade sig att han var Elins farbror, så då bad Missan honom fråga om brevet. Det gjorde han, men hon sade sig inte ha det.

Till slut blev det för kallt vid elden, och en uppgiven Missan såg sig om inne i salen och försökte komma på ett sätt att undkomma alla människor som mumsade på desserten. Till slut kröp hon ihop under ett bord och låg där alldeles stilla. Själv hade jag ingen aning om vad klockan kunde vara och började bli lite trött, så det var rätt skönt att ha en roll som utan att tveka kunde ligga under ett bord och vila. Då blev det något ståhej som hon inte uppfattade något av alls, och folk rusade ut för att hålla ännu fler läskiga magiska ritualer. Då blev salen betydligt luftigare och hon kunde istället lägga sig på en bänk, vid den egentligen rätt fruktansvärt läskige doktor Igel som varit med och experimenterat på henne för så länge sedan, men just därför kändes han paradoxalt trygg – han om någon visste att det inte var någon idé att försöka mixtra mer med henne. Så hon låg och blundade där medan han kliade henne bakom örat, och hon kände att det ändå var bra mycket enklare att vara en katt. Kanske skulle hon bli det igen? Hon hade varit människa ganska länge nu, och bara haft katt-personligheten i reserv om någon skulle hota henne.

Till slut dök brevet upp. Öppnat, naturligtvis. Missan ögnade igenom det, och konstaterade lakoniskt att det inte var äkta. ”Vi garanterar att det är äkta”, sade furste-pappersnissen snorkigt. ”Det är det inte.” ”Vi har noga granskat sigillet.” ”Jaså? Men känner ni Eirik? Känner ni hans handstil och hans sätt att uttrycka sig? Det här är inte från honom.” ”Så? Kasta det i elden, då!” lätt hånfullt provocerande replik. ”Visst!” Det hade han inte väntat sig, och visste inte vad han skulle göra nu, furstestroppen!

Lukas hade blivit tillfångatagen, ertappad som överlöpare, och hade efter tortyr avslöjat att han hade visat Missan vägen till drakfåglarnas läger. Givetvis blev det ett förhör kring det. Min goda vän Ingeli spelade ett befäl i transportbrigaden, som nästan ledset såg på Missan och sa: ”Jag trodde inte du tyckte om drakfåglar?” ”Men det gör jag inte heller!” Och det var ju sant. Sofia var en drakfågel, och hon var definitivt inte omtyckt. Vadå, hade det stått om några dokument i brevet? Ja, men det var ju ett förfalskat brev, så då spelade det väl ingen roll vad det stod i det? Hon kunde väl inte behöva stå till svars för det, eller hur? Och vadå umgicks med drakfåglar, det var väl inte att umgås, att vilja ha ett brev som var hennes? Hur hon visste att de hade ett brev? Det visste väl inte hon heller! Någon hade väl sagt det! Och nej, hon kunde inte visa vägen till lägret, hon hittade ju inte hem om hon så gick tio meter utanför porten! Jaså, du tycker att det är praktiskt? Det är det inte alls, kan jag lova! Hördu, Igel, kan du berätta för den här personen som vaktar mig med kniv att det inte är någon idé att hålla på och hota med tortyr och så?

Hade detta varit tidigare under dagen, så hade det nog blivit en större sak, men klockan närmade sig elva på kvällen och alla började bli rätt trötta, så de bara släppte det med en djup suck och ”jag behöver något att dricka!” Jörgen kom också och gick i god för Missan, höll ett brinnande tal om att jodå, nog hade det funnits folk på gården med fel lojaliteter, men han gick i god för Missan och litade på henne helt och fullt, hon skulle aldrig ha något med drakfåglar att göra, aldrig någonsin! Missan såg storögd på honom – trodde han verkligen på det där själv, eller ville han bara försöka skydda henne? Vilket inte alls var så ”bara!”

Alldeles innan avblås pratade bröderna om att de absolut ville att hon skulle bo kvar hos dem, att de skulle timra en egen vävstuga åt henne som hon skulle få ha alldeles för sig själv, dit hon kunde dra sig undan när hon behövde. Hur lät det?

Det lät helt fantastiskt!

 

Så, nu har jag för första gången med den rollen inte lämnat henne att fly, utan hon får förhoppningsvis ett lugnt och stabilt liv på Hammargården. Åtminstone tills det är dags att damma av henne igen. Men det får bli en annan berättelse, om ytterligare några år! Nu vet jag att det kan vara roligt att lajva igen, om förutsättningarna är de rätta. Det känns bra!


Missans Väktarnatt 1149

-Gå inte ut i skogen, inte ikväll! Du ser ut att behöva vila. Få något varmt i dig.
Orden lät så lockande att Missan för ett ögonblick tvekade. Få vila... Värma sig... Men där inne, där fanns både rödkåpor och salamandrar och människor som hotade med både tortyr och att stoppa in henne i ett litet hål.
Irriterat knyckte hon på nacken. Hur dum fick man lov att vara? Trodde de verkligen att Sten skulle givit henne det här uppdraget och avkrävt henne detta löfte om det vore så enkelt att få hemligheten ur henne? Den där Sofia hade hånskrattat med ett överlägset leende. Varför skulle inte tortyr fungera på Missan, när det var så effektivt på alla andra?
Ett stråk av trots hade dragit igenom Missan. Hon hade nästan lust att låta dem försöka. De visste inte att rödkåpornas experiment med henne hade givit henne ett försvar, att hot och våld fick hennes kattpersonlighet att dominera, så att människan i henne var fullständigt undertryckt. En katt vet ingenting om hemliga dokument och amuletter. Den kan skrika av smärta, men den kan inte be om nåd eller avslöja något.
Och en katt har nio liv.
 

Kroppen skrek i protest mot att röra sig. Ett par timmar hade den fått vila, inte mer.
Handen grep om den underliga flöjten om halsen. ”Den döljer dina spår.” Jo, det kunde hon behöva nu.
Vad som egentligen hade hänt visste inte Missan. Hon hade hämtat vatten från källan, och när hon kom tillbaka satt de där på den lilla gårdsplanen utanför stugan, Sten och den unga Stella som varit deras gäst tidigare. Stella andades ansträngt med ett olycksbådande, bubblande ljud. När Missan försiktigt smög närmare, såg hon hur ett pilskaft stack ut ur ryggen. Det hade gått långt in. Alltför långt.
Med en nästan övermänsklig ansträngning lossade Stella på ett vävt armband som hon hade om tummen och handleden.
 

-Kom, väste hon.
Missan lydde. Döende människor var långt ifrån något nytt för henne, det här var en i mängden.
-Ge den... till...
Blodet stänkte när hostan dolde namnet.
-Säg honom... att... jag älskar... älskar honom och... skulle... ha sagt det... varje... dag.
Missan nickade högtidligt. Kärlek, det var det enda som var värt att kämpa, leva och dö för.
-Ge det... till...
Ännu en hostattack skakade Stellas kropp. Med ett tjutande andetag stelnade hon plötsligt till, och föll så ihop i Stens armar.
Sten var blek, och svetten pärlade i tinningarna.
-Missan... Du måste hjälpa mig nu. Oss. Han som sköt är död, men... jag vet inte om det finns fler. Du måste härifrån. Du måste varna de andra för att komma hit mer, och...
Han grimaserade och flyttade undan den livlösa kroppen från sin egen. Ännu ett pilskaft hade funnit ett mål, och satt nu inborrat i hans ena lår.
-Jag är inte säker på att jag klarar det här, Missan. Det blöder förfärligt. Ge mig mina skrivdon!
Den vana känslan av overklighet smög sig in i hennes själ igen när hon hämtade sakerna. ”Hade jag varit mänsklig, så hade jag förmodligen gråtit nu”, tänkte hon och ordnade en plan yta att skriva mot. Medan Sten skrev, gick hon en bit in i skogen med en spade och försökte få ner den i jorden. Det gick inte alls, kölden hade suttit i för länge. Nå, så fick vilddjuren en välkommen måltid. Några symboliska grankvistar högg hon av för att täcka den döda med, mer än så kunde hon inte göra nu.
När hon återvände var Sten ännu blekare, men hade förmått författa ett brev som han nu gav henne. Fem sigill hade han satt på det, motståndskämpars stämplar som hade glömts eller avsiktligen lämnats kvar, eller som inte längre hade någon ägare.
 

-Det här... det ska du ge till den man som känner igen Stellas armband. Hon hade avtalat att möta honom på Väktarnatten, på Unnsbacken i västra Ravnsmark, i närheten av Lodalen och Formenos. Hittar du dit?
Missan fick något vilset i blicken.
Sten slöt ögonen och suckade. Pekade ut en riktning.
-Ditåt. Gå ditåt. Lämna det här brevet. Och på vägen... Göm de här dokumenten. Och den här amuletten. Stella dog för dem. De får inte komma i orätta händer, hör du det? De får bara inte. Hellre får de ligga och förmultna. Jag har skrivit...
Med en plågad min försökte han sätta sig lite bättre tillrätta, och trevade efter något att stoppa blodet med. Missan virade av sin sjal och räckte honom.
-Tack. Jag skrev att du bara kommer att tala om var de är för en enda levande människa. Kan du svära på det?
-Jag vill inte lova något, viskade Missan. Jag bara försäger mig. Det vet du. Man kan inte lita på mig.
-Jo, det kan man! Om det gäller Eirik. Har jag fel?
Stjärnorna som tändes i hennes ögon bevisade hans tes.
-Berätta var de finns för Eirik. Ingen annan. Svär vid hans liv!
Hon nickade högtidligt.
-Vid hans liv, upprepade hon. Sitt eget liv, det var oviktigt, men Eirik... Det var han som representerade liv för henne, så en heligare ed än så kunde hon inte svära.
-Bra, nickade Sten matt. Brevet till den som känner igen armbandet, och göm dessa väl.
Han gav henne arken men tvekade när han kom till amuletten. Den som sades skydda mot magi. Som kanske skulle kunna förstärka magiska krafter, man visste inte, hade inte hunnit undersöka den. Kanske var det bara en helt vanlig ocarina. Drakfåglarna kunde ha nytta av den. Men utan beskydd kanske inte Missan skulle komma fram med beskedet.
-Ta den här om halsen. Den döljer dina spår. Ingen kommer kunna förfölja dig om du bär denna om halsen.
Om det var sant visste han inte.

”Du får inte bli en katt innan du lämnat brevet! Du måste behålla fokus!”
Det hade varit Stens sista ord till henne innan hon begivit sig av. Det hade hon inte kunnat lova, men lovade göra sitt bästa. Hon kunde kontrollera det där ganska bra nu, men vem visste vilka faror som hotade på vägen. Katthamnen var det bästa skydd hon hade.
Ända fram till Unnsbacken hade det gått bra. Inget hade distraherat henne på vägen. Men väl där...
Ett välbekant ansikte fick något att röra sig i bakhuvudet. Någon som bar på en gryta...
Ost. Skulle hon inte skära ost? Eller skala rödbetor?
Kvinnan såg lika förvirrad ut som Missan, när hon fick frågan. Skulle Missan skära ost? Nej, det var väl inte nödvändigt. Och några rödbetor fanns där inte att skala, men hon kunde få bära ner det här till elden?
Hade de verkligen haft en eldstad utomhus?
Den här kvinnan fick en mosaikskärva att framträda tydligt. Ehrenskiölds vackra gård, där de hade arbetat tillsammans. Eller hade de inte? Några försiktiga frågor för att försöka få rätsida på det hela. Säv-Sverker, fanns han också här? Ja, kanske, blev svaret. Rödkåpor, då? Nej, här fanns inga rödkåpor. Men inte heller något tecken på att Missan var igenkänd. Var det amuletten? Man kanke inte ens kunde känna igen henne när hon hade den på sig?
På ostadiga steg gick hon in i skänkstugan. Musik... Åh, ännu ett ansikte hon kände igen! Odd Lycke, nog var det han?
Nästan desperat tog hon någons plats bredvid honom och la huvudet mot hans arm.
-Hej på dig också, sa han roat, och för ett ögonblick kände hon sig förankrad igen. Men så såg hon upp, och fann både en rödkåpa och en salamander i salen. En känsla av uppgivenhet grep henne. Jaha. Här också. En satt visserligen med ett rep om händerna, men Missan visste själv hur lätt det var att komma loss från sådant. Och salamandern satt där helt fritt. Och kramades med en drakfågel.
Hennes ärende hamnade alltmer i skymundan. Ett brev, var det så? Till vem?

En man hjälpte henne. Så lik Eirik... Det skulle komma att bli hennes fördärv en dag, att hon litade på män som liknade honom. Var hon inte nära att gifta sig med en annan man en gång? Bara för att han liknade hennes Eirik, och skulle kunnat ge henne det liv hon ville ha. Ett hem, ett lugn. Hade det varit bättre att leva i en lögn, än att flacka runt som hon gjort år efter år? Det fick hon aldrig veta.
Järv hette mannen som brevet var ämnat åt. När det var överlämnat, kände sig Missan tom. Nästan naken. Vad hade hon nu att hålla sig till? Vad skulle hon göra nu?
Bestulen på all energi reste hon sig ändå och började gå från värdshuset, utan mål. Men så stannade hon upp.
Nej.
Nu var det nog!
Minst en person här visste var Eirik fanns. Hon var trött på det här. Ville ha sitt liv tillbaka. Nu!
Men Sofia var inte intresserad av att berätta det. Inte alls. Först fick allt Missan berätta var de där hemliga dokumenten fanns. Annars skulle de nog kunna få det ur henne.
Missan vände på klacken. Å, hon var så trött, så innerligt trött på allt det här! Tortyr, ritualer, magiska cirklar, vänner och fiender i en salig röra. Hon ville bara...
Mannen som var så lik Eirik följde efter henne. Hjälpte henne ännu en gång. Han hade hört... lagt ihop ett och ett... han visste nog var den här Eirik fanns. Örnevalls kloster. Men... kunde hon inte kompromissa med det här med dokumenten? Berätta för någon hon kunde lita på var de fanns?
Det var just det som var problemet. Hon litade inte på någon utom på Eirik. Och om hon, som nästan aldrig avgav några löften, svek en helig ed, vad hade då löften för betydelse?

Vägen till klostret kände hon inte, annat än väderstrecket. Och egentligen hade hon ingen brådska dit. Om de här dokumenten nu var så viktiga, så skulle förmodligen någon komma att förfölja henne. Lika bra att ta en omväg.
Sofia hade vid flera tillfällen kallat Missan för den mest egoistiska och självupptagna person hon någonsin stött på. Missan blev mer förundrad än indignerad över det påståendet. Hon, som knappt ens fanns? Eller var det kanske det som var självupptagenhet, att rikta all sin själ mot en annan person? Kanske det. Men i så fall var det ett inkonsekvent påstående. Första gången hon blev kallad självisk, var när hon fick veta att Eirik trott att han dödat henne, och nu sökte göra bot och finna försoning. Om han nu fann det... Skulle det inte göra saken mycket värre om han fick veta att hon levde? Då skulle han kanske tvingas gå igenom allt en gång till, och hon skulle fortfarande vara ett möjligt vapen emot honom. I sex eller sju års tid hade de hållit honom fången och plågat honom med berättelser om hur de höll henne i ständiga plågor, varvade med att hon stod bredvid dem och skrattade åt honom. Om hon var död, så skulle han inte kunna plågas av det mer. Men nej, det var det värsta Sofia hade hört, brydde hon sig inte alls om Eirik och hur han mådde? Jo, det var ju just det hon gjorde. Så hon skrev ett brev, som Sofia lovade försöka vidarebefordra. Men nu stod hon och skrattade åt henne och sa att det brevet hade hon faktiskt glömt. Det hade inte kommit iväg. Missan nickade, hade inte räknat med det heller. Men när hon krävde att få veta var Eirik fanns, för att hon själv ville tala om för honom att hon levde, då var plötsligt det en handling av renaste egoism.
Nej, Sofia förstod inte. Hävdade att Missan aldrig älskat Eirik på riktigt. En tanke som var så befängd att Missan inte kunde annat än le åt den. Nej, hon tänkte inte berätta för dem var Stellas papper fanns, för att på så sätt få reda på var Eirik fanns. Hon hade svurit vid hans liv. Det enda liv som betydde något för henne. Om så tusen själar skulle räddas av att hon avslöjade det, så var det meningslöst för henne om det var till följd av att hennes löfte brutits.

En komplicerad människa, hade mannen kallat henne. Svår att förstå sig på. Själv kände sig Missan väldigt enkel. Hon ville att Eirik skulle ha det bra. Svårare än så var det inte. Om hon kom till klostret och där fann att han kommit till ro och kunnat gå vidare med sitt liv, och försonats med hennes död, så skulle hon dö. Om det fanns en möjlighet att han skulle må bättre av vetskapen om att hon levde, så skulle han få veta det. Ville han vara med henne så skulle hon följa honom vart han än gick, ville han vara ensam så skulle hon låta honom gå. Ingenting kunde vara enklare.

Medan benen rörde sig av sig själva, flödade tankarna.
Nio liv.
Hur många hade hon kvar?
Kronologiskt förmådde hon inte sortera dem, hon fick gripa tag i dem i flykten.
När Eirik trodde att han dödat henne, naturligtvis. Där var ett. Där var det nära. Likaså när Sten räddade henne i skogen efter flykten, eller när han lika gärna kunde ha slängt ut henne i snön igen och låtit henne förfrysa. Två. Tre. När hon klarade sig från massakern i Månhella förstås. Fyra. När hon helt släppte in katten i sin själ. Fem. När hon förlorade sitt barn och blev frisläppt. Sex. Mötet med Nidvinter. Sju. Att hon kom helskinnad från sin tid som husdjur hos signifern, mitt bland de furstliga, det måste ha varit ett åttonde.
Så nu var hon inne på sitt sista liv.

Missan rätade på sin värkande rygg.
-När detta liv är slut, så har jag ingen glädje av min kattsjäl längre, sa hon högt till sig själv.
När detta liv har tjänat mig färdigt, så ska jag ta tillbaka mig själv!
 

Missan 1148

-Välsigne dig, har du med tobak!
Sten tog girigt emot paketet som Odd Lycke med ett snett leende räckte honom. Vintern hade varit lång, Lia hade inte haft med sig några av dessa förnödenheter och någon annan besökare hade de inte haft sedan snösmältningen.
Det hade inte blivit någon resa till Råbro. Lia hade funnit det för riskabelt att ta med Missan, och Sten hade inte kunnat förmå sig till att lämna henne ensam i den lilla skogsstugan. Om något skulle hända henne...
Den dagen han insåg att han faktiskt brydde sig om den vilsna figuren, så hade han gått långt bort i skogen och svurit innerligt och nedkallat alla förbannelser han kommit på över henne. Han som aldrig mer skulle bry sig om någon mänsklig varelse!
Men, försvarade han sig tjurigt, hon var ingen mänsklig varelse. Inte helt och hållet.
Vad nu det spelade för roll, grälade han på sig själv i nästa andetag. Opålitlig var hon, så mycket visste han. Borde ha lämnats där i snön i vintras.
Men så innerligt varm där hon låg hopkurad intill honom i bädden. Tillitsfull.
Fördömt!
Kärlek var det inte talan om, hans hjärta var för länge sedan bortskänkt, krossat och förlorat. Knappast vänskap heller, de talade nästan aldrig med varandra. Mest en sorts... samhörighet. Det måste väl bli så när man delar ett så trångt utrymme. Och, det var som han sagt till Lia – det låg en viss trygghet i det opålitliga. Han visste att hon skulle kasta honom till vargarna om det kunde hjälpa denne Eirik. Förmodligen skulle han offra henne också om det blev skarpt läge. Men han skulle inte tycka om det.

Med en suck av både uppgivenhet och förväntan satte sig Sten tillrätta för att stoppa sin pipa. Odd stämde sin luta, vars ljud blivit lätt skevt i det fuktiga vädret.
Missan, som suttit och kardat ull, lystrade omedelbart vid ljudet av instrumentet. Lade frånvarande ner kardorna och nästan sögs närmare.
Odd såg upp på henne, lite förvånad över hennes intresse innan han hunnit börja spela. Prövande slog han an ett ackord, varpå hon kröp ihop på golvet och fixerade honom med blicken.
-Tycker du om musik, du? undrade han roat.
Missan svarade inte, väntade bara uppmanande.

Sten lyssnade till musiken och betraktade vaksamt sin inneboende. Den här sidan hade han inte sett hos henne förut, hon hade aldrig berättat något om att hon tyckte om musik. Varför skulle hon ha gjort det, när ingen av dem hade för vana att prata, efter den där första tiden då han tvingat fram hennes livsberättelse.
Hans namn var självvalt, ändrat efter att livet rämnade. Hårt som en sten, utan känslor, det var så han ville vara. Kamratskapet i motståndsrörelsen kunde gå an, men detta?
Med stigande oro slet han blicken från den lyssnande varelsen på golvet.
På något sätt måste han göra sig av med henne.

Missan i skogen, år 1147

Uppvaknandet var inte som att komma ur en dröm, utan som att vakna in i en.

I hörnet dansade en liten brasa. En bekväm stol stod bredvid, med en fotpall klädd i fårskinn. Ett litet bord intill, på vilket en kopp med rykande innehåll väntade på någon.

Missan låg alldeles stilla. Ögonen sved, näsan var tät och tankarna ville inte fungera. Hon låg visst i en säng med tunga fällar över sig. I vilken del av livet hörde denna mosaikskärva hemma?

 

En storvuxen man kom in i rummet och slog sig ner i stolen med koppen. Efter en lång stund kastade han en blick åt Missans håll.

-Sedär, du har vaknat! konstaterade han strävt.

Missan försökte svara, men lyckades bara åstadkomma en halvkvävd rossling. Hon försökte röra sina stela lemmar. Behövde gå ut, men visste knappt om hon levde eller var död. Det sista hon mindes... Ja, vad var det? Vilket av alla splittrade minnesfragment var det senaste? Huvudet värkte av ansträngningen. Bäst att ta en sak i taget.

-Kissa, viskade hon förläget.

-Ut genom den dörren, andra gången till vänster!

Andra gången... ?

När Missan kom ut, förstod hon. Världen var täckt i ett tjockt snölager, där endast ett fåtal gångar med höga vallar på sidorna var uppskottade.

Snö... Jo, det hade snöat. Synfältet hade uppfyllts av de stora flingorna. Den lilla mat hon lyckats få med sig från Högmyren hade för länge sedan tagit slut. Inte visste hon vart hon varit på väg ens när hon kunde se, och nu i snöyran insåg hon att hennes liv höll på att rinna bort. En märklig känsla uppfyllde henne, en blandning av sorg, förtvivlan och lättnad. Skulle nu äntligen allt få ta slut? Men, varför just nu, när hon bestämt sig för att kämpa?

 

Någon måste ha hittat henne. Den här mannen. För levde, det gjorde hon. Hade hon varit död, så hade hon sannolikt inte varit kissnödig.

Väl tillbaka i stugan kröp hon raskt ner i sängen igen, kall ända in i magen.

Mannen reste sig sävligt och räckte henne sin kopp.

-Ser ut som att du skulle behöva få något varmt i dig.

Missan satte sig upp och drack tacksamt. Någon sorts buljong, underbart god!

-Innan jag bestämmer mig för om du är värd att hållas vid liv, så vill jag veta var dina lojaliteter finns, sade han nonchalant och sjönk åter ner bredvid elden.

Missan mötte stadigt hans blick.

-Hos Eirik, svarade hon uppriktigt.

Hennes räddare log snett.

-Och denne Eirik... Vem slåss han för?

Ja, vems sida stod han egentligen på? Missan visste inte. Det sade hon också. Brydde sig inte om att försöka luska ut vad hon borde säga. Skulle hon någonsin lyckas hitta tillbaka till sig själv, så måste hon säga det hon trodde var sant.

-Han lämnade mig för att kämpa för kung Imrar. Sedan blev han tillfångatagen. De höll honom inlåst i mer än sex år. Sedan verkade han vara en av dem.

-”Dem”?

-De där med röda kläder, som inte är snälla.

-Rödkåporna?

Den vaksamma tonen undgick henne inte.

-Ja. Det var åtminstone de som försökte få honom att tortera mig. Han skulle få bevisa för dem att han hade lagt sitt förflutna bakom sig och var lojal mot dem nu. Det var visst några punkter han skulle trycka på för att... för att göra mig illa.

-Det där känner jag till, kommenterade mannen tonlöst. Man brukar inte kunna komma loss från rödkåporna. Hur bar du dig åt?

Betoningen låg på du. Som om han visste om någon annan, och ville jämföra metoder.

-Jag satte min kniv mot min egen hals.

-Som om det skulle stoppat dem, fnös han och reste sig häftigt. Då skrattade de väl?

-Nej. Jag pratade väldigt fort. Sade att...

Hon försökte minnas. Vad hade hon sagt? Allt hon kunde komma på.

-Jag sade att de inte visste vem de hade att göra med. Att jag hade sett in i Nidvinters ögon och var mycket mäktigare än de förstod. Att de var gäster hos fru Ehrenskiöld, och att hon inte skulle uppskatta om de tvingade en av hennes tjänsteflickor att skära halsen av sig mitt under den pågående banketten. De tvekade ett ögonblick, och då sprang jag.

Han blev stående mitt i rummet.

-Och de lät dig gå?

-Jag vet inte riktigt. Kanske var jag inte så viktig.

Med en plågad suck satte han sig på pallen.

-Om jag har räddat dig från dem... Vad gjorde du på Högmyren, förresten?

-Skar ost.

-Hur länge hade du arbetat där?

-Jag vet inte.

-Är du dum?

Missan skrattade till.

-Ja, ibland så.

-Jag börjar tro det. Kan du ge mig ett rakt svar – om kung Imrar och fursten skulle stå här i rummet, vem skulle du springa från?

Hon tänkte efter.

-Jag tänker aldrig mer springa för någon. Men kung Imrar har hotat hugga huvudet av mig, och furstens folk har inte heller alltid varit snälla så jag skulle nog vara lite vaksam vem jag än mötte.

-Hördu, sade mannen lent. Jag tror att du får berätta din historia för mig.

-Den är lång, varnade Missan. Och osammanhängande.

-Vintern har just börjat. Vi kommer att vara helt insnöade i flera månader och jag har inget annat för mig. Låt höra!

 

Det är väl detta som behövs för att jag skall bli någorlunda hel igen. Att någon mer eller mindre tvingar mig till att försöka reda ut allt. Bestämmer han sig sedan för att mitt liv inte är värt att få fortsätta, så får det väl vara så. Jag är inte intresserad av att försöka lista ut vad han vill höra.

Bara att börja gör ont. Minnet av hur mitt hem såg ut är så förknippat med skräckupplevelsen då jag såg det i ruiner. Då jag såg Lina... Men mor sade så många gånger att det gör ont att läka, att det är ett bra-ont till skillnad för det ont-onda man känner vid själva skadan. Jag får lita på hennes ord.

 

Mina starkaste minnen hör ihop med dofter. Kanske är det så för alla. När jag luktar på en gran, så får jag en känsla av trygghet. Hemma sov vi alltid på granris. Stugan var liten, men mor och Lina satte en ära i att hålla den skinande ren. Vi ägde bara ett litet stycke mark, inte tillräckligt för att försörja hela familjen så vi arbetade på de större gårdarna och fick då oftast betalt i natura. Far hyste en djup misstro mot mynt. ”Det här kan man inte äta”, fnyste han om mor någon gång kom hem med en slant. Han var så stolt, far! En riktig livsnjutare. Han arbetade precis så mycket som behövdes för att försörja oss, och när han ansåg att vi kunde äta oss mätta så ägnade han tiden åt annat. Mor ville helst spara ihop ett förråd, men då pekade far bort mot ruinerna av det som en gång var bygdens rikaste gård. ”Allt du har slitit för kan ödeläggas på ett par ögonblick”, sade han. ”Men ingen kan ta ifrån dig dina minnen. Lägg du ner din sömnad, så tar vi med barnen ner till ån och badar!”

Nu är jag ganska säker på att någon kan ta ifrån mig minnen, men vad visste vi om ondskan då.

Tre syskon hade jag. Min bror Karel var äldst. Stark och trygg, glad och stolt. Han och far var ganska lika i det att de ägde en lugn auktoritet, och en sorts värdighet som gjorde att inte många pikade oss för att vi enligt andras sätt att se var ganska fattiga. När någon skröt om sina ägodelar, så skrattade Karel och sade: ”Visst, din nya dräkt är vacker, men vi har Lina. Vad i hela Månhella kan vara vackrare än hon?”

Så var det verkligen. Lina var så vacker att många passerade vår lilla gård bara för att få se henne. Allt hon rörde vid fick en guldkant. Om fläcken på hennes kjol inte gick att tvätta bort, så broderade hon en blomma över den. Alltid hängde det en krans på våra dörrar, av sommarblommor, höstlöv eller enris, vad årstiden hade att bjuda henne på. Inget ont fanns i henne, men ärligt talat var hon ganska självupptagen. Visst kom det friare, som hon ratade efter att först ha lyssnat på hur underbar de tyckte att hon var. Dem själva intresserade hon sig inte för. Ingen var liksom god nog åt henne. Hon skulle ha den finaste, som kom med de praktfullaste gåvorna. Hon ville inte inse att rika söker sig till rika, hur bländande yttre hon än hade. Mor knotade, men far lät henne vara ifred. Sade att gården visserligen var liten, men stor nog att försörja oss alla om vi valde att bo kvar. Ingen skulle behöva tvingas till något!

En lillebror hade jag också. Vi kallade honom bara Lillebror. Han var familjens ljus. Funderade alltid över hur allt hängde ihop. Varför växlade årstiderna? Varför ändrade löven färg på hösten? Mors förklaring att det var Den Förstes vilja gav han inte mycket för. Det vill säga, han accepterade hennes svar, men ville veta hur Den Förste gjorde för att saker och ting skulle hända. Till slut sökte far upp den visaste personen i Månhella, och satte Lillebror i lära. Efter det såg vi inte till honom så ofta. Han blev nästan som en främling, som artigt tackade mor för maten när han var på besök. Vi fick aldrig veta hur han hade det inne i staden, och det var svårt att läsa av honom då han alltid varit så tyst. Ändå var han också en stark personlighet. Det blev så tomt efter honom.

Annat var det med mig. Medan Lillebror funderade, Karel och Lina småkivades, mor for runt som en myra och far fyllde upp ett rum bara genom att sitta och tälja, så var det som Lina sade en gång: ”Man märker inte när du är borta, Missan, men det är trevligt när du är här! Du går här som katten!” Och så var det. Missan kallades jag från den dag jag föddes, för att jag var så liten. Familjens smeknamn hamnade alla i den kategorin. ”Hej kissen”, brukade Karel säga och klia mig bakom örat. Om kvällarna låg jag gärna hopkrupen på en bänk och bara lyssnade till sagor eller när far spelade på sin fiddla. Jag var fullkomligt nöjd med att bara lyssna, att bara finnas till. Faktiskt har jag aldrig pratat så mycket som jag gör just nu. Det känns märkligt.

 

Eirik.

Du vill veta vem Eirik är. Jag trodde att jag visste, men kan vi egentligen svara för någon annan än oss själva?

Vi har alltid känt varandra. Hans far var smed, och de bodde inte långt från oss. Närheten till bäcken var en större fördel för en smed än att bo mitt inne i stan, och Eiriks far var så skicklig att folk gärna tog den extra omvägen för att göra sina affärer med just honom. Deras gård var stor och vackert utsmyckad, men det var ändå något som saknades i atmosfären. Eiriks far var aldrig riktigt nöjd. Framför allt inte med Eirik, som tidigt gjorde klart att han inte var intresserad av att ta över smedjan. Han ville mycket hellre bli jägare, som sin farbror Torkel. Vi kunde sitta i timtal och lyssna på berättelser från skogen! Eirik blev under hans ledning en skicklig bågskytt, en son att bli stolt över men hans far kunde aldrig riktigt förlåta honom.

Jag har alltid älskat honom. Har du någonsin träffat en person som har fått dig att känna dig hel? Så var det med honom. Jag bara visste. Strök som en katt omkring honom. Var i hans hem så ofta jag bara kunde, blev överlycklig de gånger jag fick övernatta. Naturligtvis fick jag inte sova bredvid honom, jag delade bädd med hans syster Elin, men han fanns där i närheten. Fram till alldeles nyligen trodde jag att han också känt likadant, men när jag nu ser på mig själv och på mitt liv på lite avstånd, så förstår jag att det nog inte var så enkelt. Jag tror att det var svårt för honom att bli sådär villkorslöst älskad, när hans far hela tiden ställde outtalade krav på honom. Som om han inte förstod varför jag alltid ville vara med honom. Samtidigt ville han ju vara med mig också. Vi var ofta ute i skogen, plockade bär eller samlade ved. Vi hade vårt eget hemliga ställe, det var som en liten grotta inne i en granskog. Där gömde vi oss och pratade om allt och ingenting, eller bara satt tysta tillsammans.

När vi blev lite äldre och andra känslor började spela, så tror jag att han blev lite rädd. Det förstår jag först nu. Ibland försökte han hålla mig på lite avstånd utan att såra mig. Kanske var han förälskad i någon annan? Kanske visste han inte att man kan älska en människa djupt, men ändå vara förälskad i en annan. Jag fanns ändå alltid där, väntade i trygg förvissning om att det var hos mig han hörde hemma.

Till slut blev det ändå vi på riktigt. Jag tror att det var mina syskons förtjänst. Lillebror hade varit hemma en hel vecka, och hade med sig en äldre studiekamrat. De skulle studera något vid ån. Jag höll också till därnere, jag färgade garn och det kräver ständig passning så jag sökte inte upp Eirik som jag annars alltid gjorde. Dessutom var det så roligt att få vara tillsammans med Lillebror och hans vän. Det var som att jag lärde känna honom på ett nytt sätt nu. De pratade så lätt och kvickt så jag märkte inte att tiden gick. Sista kvällen kom Eirik hem till oss. Han såg lite osäker ut. ”Jag började undra om du hade blivit sjuk”, sade han förläget. Jag skulle precis svara, då Karel grep in. ”Missan har fått en beundrare, så hon har varit lite upptagen.” Det blev alldeles knäpptyst! Alla stirrade först på mig, sedan på vår gäst. Eirik fick något svart i ögonen som jag aldrig sett där förut. Lina tog först till orda. Hon var väldigt upprörd eftersom hon själv hade kastat långa blickar efter ynglingen. ”Var inte dum,” snäste hon. ”Det är väl ingen som vill ha Missan! Hon är ju ingenting. Inte vill du väl ha henne?” Lillebrors vän såg förskräckt på mig, som om han såg mig för första gången, och utbrast: ”Nej, verkligen inte!”

Han menade säkert inte att låta så elak. Men jag kunde ändå inte hindra ett par tårar. Dessutom har jag alltid tyckt väldigt illa om att stå i centrum. Jag ville bara därifrån. I ögonvrån såg jag hur mor var på väg att resa sig för att trösta mig, men far hade blicken på Eirik och hindrade henne. Eirik blev om möjligt ännu svartare i blicken. Han drog några djupa andetag, sträckte handen mot mig och sade nästan argt: ”Men det vill jag! Kom, Missan!”

Han drog med mig ut och hann knappt utom synhåll från stugan innan han slog armarna om mig hårdare än någonsin förut. ”Jag har saknat dig,” viskade han mot mitt hår. Sedan kysste han mig. Visst hade vi småpussats en hel del tidigare, men det här var något helt annorlunda. Jag trodde att jag skulle dö av lycka.

Sedan den stunden var det verkligen vi på allvar. Vi trolovade oss snart, och skulle förstås ha gift oss också – om inte kriget kommit emellan. Om det var farbror Torkels berättelser eller en önskan om att försvara mig kan vara osagt, men Eirik ville absolut ut och slåss. Blev kriget värre än så här, så skulle han ändå tvingas kämpa. Det skulle kännas bättre att gå nu, och kanske kunna förhindra något hemskt. En månad skulle han vara borta, inte längre. Kanske trodde han på det själv, men jag tvivlar. Det var ett sätt att göra det hanterbart för oss. Sedan skulle vi gifta oss, när han kom hem! Då skulle vi få det där livet tillsammans som vi båda så innerligt längtade efter. Han var så ädel, min Eirik, och skulle absolut inte ”röra mig” innan vi var ordentligt gifta. Men jag var rädd. Risken fanns att han aldrig skulle komma tillbaka till mig. Paniken grep tag i mig vid tanken på att jag kanske aldrig skulle få älska med honom. Sedan han kysste mig den där gången, så hade det brunnit en längtan i mig som jag visste skulle jaga all ro ur kroppen om han for. Jag ville inte ställa några villkor, men... samma dag han bestämde sig, så tog jag med honom till vårt gömställe bland granarna. Hur skulle han kunnat säga nej till mig då? Men om vår första riktiga kyss varit full av hopp och lycka, så var den här kärlekshandlingen så sorgtyngd att vi båda grät.

Nu vill jag inte berätta mer. Jag kan inte det!

 

-Du kan kalla mig Sten.

Missans räddare sträckte på sig och tömde koppen, som för länge sedan var tom.

Så långt hade berättelsen flutit oavbruten.

-Vi kanske skulle ha oss lite mat, sade han. Ligg kvar du, jag tror du behöver vila lite till.

Innan han hann tillbaka hade Missan somnat om. Kanske av utmattning, kanske av ren självbevarelsedrift.

 

Den natten plågades hon av de värsta mardrömmar hon haft på många år. Till slut vaknade hon av sina egna skrik, och fann att Sten åter satt i fåtöljen och iakttog henne.

-Här, sade han kort och höll fram en flaska med en klar vätska.

Missan drack, och höll på att storkna.

Det här är gift, tänkte hon. Något i det jag berättade igår dömde mig. Nåväl.

Viss om att hon skulle möta döden, tog hon ett par klunkar till av den starka vätskan.

-Nu räcker det. Så, låt höra din dröm!

 

Jag såg Lina. Så som jag såg henne sist.

Stämningen i byn hade varit orolig under några dagar. Det viskades om konstigheter uppe vid slottet. Far hade velat skicka iväg oss, men vart skulle vi ha tagit vägen? Hela landet var ju i fara.

Den här dagen... Jag kan lika gärna prata om det. Vad du än gav mig att dricka gör det lättare. Som om det inte rör mig. Den här dagen hade jag varit långt inne i skogen och letat stenlav att färga garn med. Det ger en ljuvligt varm brun ton, visste du det? Redan på långt håll hörde jag. Aldrig förr hade jag hört någon skrika för sitt liv, och nu var det hundratals röster som blandades till något så fasansfullt att det nästan inte kändes verkligt. Jag stannade kvar där jag var och försökte tänka. Min första instinkt var att rusa dit för att hjälpa, men jag förstod att jag ingenting skulle kunna göra. Inte just då. Därför väntade jag till nästa dag. Den natten kändes som ett helt liv, kan jag lova dig! Tusen gånger bestämde jag mig för att gå, tusen gånger tänkte jag på Eirik och hur han skulle känna om han hittade mig död. Tusen gånger tänkte jag att min familj nog hade hunnit undan, att de väntade på mig på ett tryggt ställe.

Till slut vågade jag mig tillbaka.

Synen som mötte mig var länge efteråt det enda jag såg så fort jag slöt ögonen. Döda överallt. Lemlästade. Sönderbrända. Mina föräldrar låg som groteska kolfigurer strax utanför den ännu rykande stugruinen. Någon hade kedjat fast dem, så att de långsamt måste ha bränts till döds av sitt eget hem. Och Lina... Strax utanför gårdsplanen växte en stor ek, som vi barn alltid hade älskat att klättra i. Där hade de hängt upp henne i hennes långa, vackra hår. Inom lagom synhåll för mor och far. Inte en skråma fanns på hennes kropp, vilket nästan gjorde synen ännu värre. Som om hon närsomhelst skulle slå upp ögonen och be mig hjälpa henne ner. Allt stod still i huvudet på mig, bara en enda tanke for runt: Vilken tur att jag inte hade varit där. Inte för min egen skull, men nu hade mina föräldrar sluppit se mig också hänga där. Kanske hade de dött med ett uns hopp om att jag hade klarat mig.

Jag kunde inte låta min syster hänga sådär. Jag klättrade upp i trädet och skar ner henne med min lilla matkniv. Fallet var inte långt, men ljudet var nästan otäckare än dödskamperna från gårdagen. Inte alls som när man själv hoppar ner.

Medan jag satt där uppe kom några soldater lojt promenerande. ”Ser man på, efterrätt!” skrattade den ena och pekade på mig. ”Tror inte jag orkar, jag åt mig rejält mätt på hon där”, svarade hans kamrat och petade till Lina med stöveln. ”Det var roligast medan hon skrek, men hon var bra god som döing också. Man kanske skulle ta sig en smakbit till ändå?”

Han vände på Lina och höll precis på att lossa bältet, då en tredje person kom. En kvinna, kort men med en förlamande auktoritet. ”Sluta lek”, viskade hon. Så såg hon upp på mig, och hennes ögon smalnade och fylldes sakta av en otäck hänförelse. ”Den här är i grossess. Barnet är avlat i sorg. Det vill jag ha! Ta med henne.” Allt viskade hon, jag hörde henne aldrig någonsin tala normalt.

I grossess. Eiriks barn. Ett sorgebarn? Under ett par hjärtslag fylldes jag av glädje, som byttes i ren skräck. Vad ville hon göra med vårt barn?

Det fick jag snart veta. De låste in mig i en liten fönsterlös cell. Det fanns ett sorts ljudrör, så att jag kunde höra den där viskande rösten utan att se något. Hon berättade att hon länge hade velat skapa ett barn totalt utan känslor. Nu hade jag givit henne möjligheten, det tackade hon mig för. De skulle dränera mig på alla mina egna känslor, så att jag inte skulle kunna överföra något till fostret. När barnet var fött skulle hon själv ta hand om det. Kanske skulle de skaffa fler barn genom mig, kanske inte. För att jag inte skulle skada mig själv, så band de fast mina handleder vid väggen. Tre gånger om dagen kom någon in med mat, jag gjorde bäst i att äta för annars hade de metoder att tvinga mig sade de. Och varje dag dessa ritualer. Det var rökelse som nästan kvävde mig. Skärande vitt ljus. Entoniga trummor. Jag som är uppvuxen med ljusets lära, att ljuset är det goda, jag fruktade nu deras vita ljus. De fick mig att tro att allt jag lärt var fel. Att det var detta som väntade efter döden. De försökte också inplantera nya minnen i mig, att Eirik hatade mig, föraktade mig, avskydde barnet. Jag har fortfarande de minnena, men det är något märkligt med dem. Som om de är kantade av just det här vita skenet, till skillnad från de kärleksfulla minnena som har ett varmt gult ljus.

Till en början var jag apatisk och lät dem göra vad de ville. Men den dagen jag kände barnet sparka första gången, då lyckades jag samla mina tankar till motstånd. De fick inte stjäla mina känslor! Hur det hade gått med Eiriks familj visste jag inte, men jag utgick ifrån att jag kanske var den enda han hade kvar. För hans skull måste jag kämpa!

Ett minne kom till mig. Bland ruinerna i byn hade en katt smugit omkring, helt oberörd. Var inte jag också en katt, kanske? Med nio liv! Jag skulle offra mitt första liv som människan Missan, och bli katten Missan. En katt skulle de inte kunna nå! Så vid nästa ritual sög jag ivrigt åt mig deras magi. All min vilja koncentrerades om en enda tanke: Jag är en katt!

Det tog några dagar innan de uppfattade vad jag höll på med. ”Vad gör hon?” frågade någon. ”Kämpar emot”, viskade den obehagliga rösten, nästan smeksamt. ”Så roligt! Då får vi höja nivån.”

Sedan utbrast en kamp. Jag hade övertaget, eftersom de ville åt mitt barn. Då kunde de inte utsätta mig för vadsomhelst. Vad de än sade eller gjorde, så höll jag fast vid tanken. Till slut tröttnade viskaren. ”Nu skall vi bryta ner henne. Misslyckas ni, så blir jag mycket besviken på er.” Från soluppgång till solnedgång höll de på. Inte för att jag hade någon tidsuppfattning, men jag hörde dem prata om det. Sedan gick de ifrån mig.

Den natten föddes mitt barn. Alldeles för tidigt, de hade ingen bevakning på mig vid den här tidpunkten. Jag kunde ingenting göra, med händerna bundna. Mitt i min förtvivlan kände jag att det här var min enda chans att rädda barnet. Inte till livet, det hade jag ingen möjlighet till, men från livet. Från ett liv i deras klor. Därför bet jag ihop om värkarna, omvandlade skriken till tanken på att jag var en katt. Barnet kom ur mig, så litet att det inte ens kunde skrika. Det gnydde, precis som en liten kattunge. Jag kunde bara röra det med mina ben och fötter. Smekte det och grät. Sedan dess har jag inte fällt en tår. Mänskligheten rann ur mig samtidigt som tårarna lämnade ögonen och livet lämnade mitt barn. När det var dött, så hade jag helt och hållet förvandlats till en katt.

Minnena jag har som katt är också annorlunda. De är färgade av smaragdgrönt. Som katt såg jag hur de öppnade dörren och upptäckte mig där, med barnet och efterbörden ännu sammanläknade. ”Det här var inte bra”, sade en. ”Vad gör vi nu?” Något svar hörde jag inte, men plötsligt var jag fri. Remmarna som fäste mig vid väggen var avskurna, dörren öppen.

Det var mitt andra liv som gick åt där.

 

-De släppte dig alltså fri?

-Ja.

-Utan att göra dig illa?

-Ja.

-Utan att förfölja dig och plåga dig från vett och sans?

-Ja.

Då var det Sten som tog några djupa klunkar ur flaskan.

-Nu är det jag som inte vill höra mer, nästan snyftade han och lämnade henne ensam.

 

Några dagar förflöt. Sten satte fåordigt in Missan i rutinerna i den insnöade stugan. Ta in snö och smälta. Laga mat och baka bröd. Förrådet skulle gott och väl räcka till en person under hela vintern, och kunde nog hålla dem båda vid liv om de snålade lite. Om det nu skulle behövas, tänkte Missan med ett snett leende. Än visste hon inte om hon var godkänd som livsvärdig. Vedförrådet var även det välfyllt. Ett par getter bodde i en utbyggnad, vägg i vägg med boningshuset för att hålla värmen bättre. De gav både mjölk och sällskap. Missan kammade deras tjocka päls, tänkte att hon kunde försöka spinna ett grovt garn av det. Om hon nu fortfarande kunde hantera en slända.

Stugan bestod av ett enda rum. Sängen som blivit hennes, och ytterligare ett par bäddar i ett annat hörn. Stolen vid elden. Ett stort bord med bänkar, som om det kunde väntas gäster.

Missan frågade ingenting. Hon hade funnit sydon i ett skåp, så om kvällarna satt hon vid elden och lagade det som behövdes. Sten täljde på en tallrik.

-Så du blev en katt, frågade han till slut avvaktande.

-Ja.

-Hm. Berätta mer!

 

Den värsta delen har jag ju redan fått ur mig, så nu känner jag inget mostånd alls mot att försöka reda ut mitt liv. Det är bara så svårt att få ordning på de gröna minnena! Man förväntar sig inte att en katt skall kunna redogöra för sina förehavanden, eller hur? Men jag har kvar känslan av att gå långt och vara mycket, mycket hungrig. När jag vaknade upp hos bryggarfamiljen, så var det ungefär som nu. Någon måste ha hittat mig och tagit mig dit. Fråga mig inte var i världen det var. Jag vet inte var jag är just nu heller. Men så mycket vet jag, att det var hos ljustrogna, för vi skulle fira Väktarnatt. Jag gjorde inget vettigt i hushållet, jag var verkligen en katt. Låg mest på en bänk, eller satt hopkrupen under bordet och lekte med alla spännande skärp som dinglade när gästerna tog mat. Kvällen före själva Väktarnatten hölls en bankett, som besöktes av kung Imrar och hans följe. Den här kvällen var speciell, för då blandades de där vita minnena in igen. Något i salen fick mig orolig, och jag, som nästan varit helt tyst sedan jag kom dit, sade en massa saker som jag inte borde ha gjort. Att hela ljusets lära vilade på en lögn, att ljuset i själva verket var den yttersta fasan. Inte undra på att kungen hotade hugga huvudet av mig!

Då dök Nidvinter upp. Ja, jag ser att du är skeptisk, men det här kan du fråga kungen själv om ifall du träffar honom någon gång. Han försöke frysa kronprinsessan till is. Allt blev kaos och panik. Mitt i allt det där bröt sig mina riktiga minnen igenom, de guldkantade. Jag blev så arg! Så fruktansvärt arg för att det vita, kalla ljuset hade berövat mig så mycket. Jag utmanade Nidvinter. Skrek åt honom. Försökte angripa honom. Jag kan lova dig att mitt tredje liv försvann där! Hur de lyckades besegra honom till slut vet jag inte, men prästerna vände sina blickar mot mig efteråt. De ville förhöra mig. Då flydde jag! De hade blivit mina fiender. Och vem var då mina vänner? Glömsk av allt som hände innan jag blev katt, begav jag mig norrut. Jag ville att de furstetrogna skulle hitta mig!

Länge dröjde det inte. Det verkar som att de flesta människor behöver någon att vara snäll mot, hur svarta de än är i själen. Människor är ofta vanskligt att fästa sig vid i krigstider, så många valde något udda. En tam ekorre. En liten nyckelpiga. Eller en katt.

Jag blev omhändertagen av en mäktig kvinna. Vad hon hade för befattning brydde jag mig aldrig om. Hon lockades av det bisarra i att ha en sådan som jag som husdjur, och hon fick någon att pyssla om. Jag hade det bra hos henne. Fick mat och ett hem. Ingen annan brydde sig särskilt mycket om mig. Inte förrän...

Nu blir det svårt igen.

Det skulle byggas en utpost någonstans. Plötsligt var det fullt av folk som inte var furstens. Vanliga bönder, skogsvarelser, motståndsmän... och Eirik.

Min Eirik var där. Och jag sprang ifrån honom! Plötsligt hade han blivit ett hot. Han, som varit allt jag drömt om! Sedan jag blev katt hade jag helt förträngt honom. Nu slog han hål i min sköld. Då insåg jag med full styrka att jag trots allt hade blivit bestulen på mina känslor. Det gjorde mig så arg, att jag försökte sätta dit honom. Som tur var lyssnade ingen på mig, jag var ju bara en tokig katt. Men Eirik såg mig i ögonen och hörde. Hans blick... Smärtan i den bekom mig inte det minsta i det ögonblicket, men nu skulle jag ha givit vadsomhelst för att få leva om den stunden. När han till slut tvingade mig att lyssna och tala, och fick veta allt som hänt. Likgiltigt berättade jag att jag hade förlorat vårt barn. Han bönade och bad om att jag skulle följa honom, men varför skulle jag det? Han betydde känslor och därmed smärta. Jag såg honom rakt in i ögonen och sade till honom att jag inte älskade honom. Att jag inte kunde känna sådant längre, utan bara kunde minnas att jag en gång gjorde det.

Där dräpte jag något i honom. Tanken på mig hade hållit honom uppe, men vad hade han nu att kämpa för? Utan kärleken är livet inte mycket värt.

 

-Så du stod alltså på de furstligas sida, pressade Sten fram bakom vita läppar. Tallriken han täljt på låg i flisor vid hans fötter.

 

Jag tänker inte försvara mig. De tog hand om mig och gav mig mat och trygghet. Jag klarade inte av allt som Eirik rörde upp. Alla känslor, som sedan blev till kyla. Redan när jag såg honom gå ångrade jag mig bittert, men jag fungerade inte rätt. Mitt enda skydd var att bli en katt igen. Men plötsligt blev det också en fara. Något hade hänt i skogen, något som krävde en av de ritualer jag så innerligt hatade. Min beskyddare ville ha mig med. Det var då jag lämnade henne.

 

-Du slapp undan dem en andra gång?

-Ja.

-Ändå tog du dig hit till Margholien?

-Jag känner mig trots allt tryggare med dem.

Sten stirrade stumt på henne en lång stund.

-Sannerligen sitter du löst nu, sade han långsamt.

-Betyder det att du tänker döda mig ikväll, eller är det dags att sova? undrade Missan vänligt.

En djup suck undslapp honom.

-Gå och lägg dig, Missan. Gå bara och lägg dig! Jag orkar inte ta itu med dig just nu.

 

Dagen efter undvek han henne så gott man nu kunde i den lilla stugan. Gjorde sig många ärenden utomhus. Gångarna måste ju hållas öppna!

Missan störde honom inte. Hon visste att det hon berättade kunde uppröra folk på båda sidorna. Men när de hade lagt sig den kvällen, fortsatte hon på eget initiativ att berätta.

 

Vägen från utposten var inte så mycket av en flykt, som ett beslut att gå vidare. Ett långt stycke hade jag sällskap, och kände mig nästan mänsklig igen. Men du förstår, det var så lätt att vara katt! Kalla mig bekväm eller feg eller vad du vill, jag valde att gå tillbaka till den tillvaron. En luffarkvinna tog sig an mig. Inte på långt när så bekvämt som hos de furstliga, men hon kliade mig bakom öronen och delade med sig av allt hon fick att äta.

En kväll kom vi till ett värdshus. Då slogs jag helt oväntat av en mäktig känsla. Jag låg där på en bänk och lekte med skinnet på en mans väst, då han mötte min blick och fastnade i den. Länge, länge bara såg vi på varandra och jag kände att han kanske skulle kunna rädda mig! Eirik kändes förlorad, men som jag sade så är ett liv utan kärlek värdelöst. Efter bara någon timme frågade jag om han ville gifta sig med mig. Han blev ställd, sade att jag väl kunde komma och bo hos honom en tid för att se hur vi kände för varandra även i vardagen. Men jag visste att det måste ske då, omedelbart, innan något hände med mig igen. Och innan någon kom och satte käppar i hjulet. Så långt kom vi emellertid inte. Jag var helt enkelt för märklig för att hans vänner skulle låta honom genomgå en vigsel. De trodde att jag hade förhäxat honom. Kanske hade jag det, utan att veta om det? Han var så lik Eirik, jag längtade plötsligt efter någon som brydde sig om mig som människa och inte som katt.

Jag sörjde när jag gick därifrån. I den byn hade jag aldrig kunnat bli accepterad, men bara vetskapen om att det kunde finnas kärlek utan Eirik gav mig nytt hopp. Då bestämde jag mig för att försöka vara människa igen. Det var oerhört svårt, och krävde en närvaro som jag inte alltid orkade med. Men jag försökte!

Än en gång drog jag norrut. Överallt där fursten ännu inte hade makten, så var människor rädda, arga och misstänksamma. Den stämningen frätte på mig. För att kunna leva som människa, behövde jag stabilitet. Spelade ingen roll vilken sida de stod på, så länge de inte var rädda! Jag arbetade mig norrut. Stannade på flera olika ställen, längre eller kortare tid. Slog följe med resenärer. Till slut hamnade jag på Högmyren. Där kunde jag skapa ett hem. Jag arbetade i köket, där pratades det sällan politik utan alla var sysselsatta med sitt. Jag gjorde så gott jag kunde och försökte hålla mig för mig själv. En enda vän hade jag. De flesta verkade avsky honom, med rätta får jag väl säga, men kanske behövde också han någon att vara snäll emot och det blev jag. Jag dömde honom aldrig för något. Liv eller död, lögn eller sanning, inget av det var bättre än det andra så länge jag fick vara ifred. För Säv-Sverker kunde jag berätta...

 

Sten for upp.

-Säv-Sverker! röt han. Du vågar nämna det namnet här!

Han ryckte upp Missan ur sängen, slängde henne över axeln och kastade ut henne i snön.

Natten var alldeles stjärnklar. Missan satte sig tillrätta i snön och lutade huvudet bakåt så att hon kunde vila blicken i det ändlösa skådespelet.

Så hon skulle alltså dö. Hon visste att det inte fanns några vägar härifrån i snön. Nå, det blev nog bra med det också. Hon hade hört att det inte var så hemskt att dö av förfrysning. Att man efter en stund fylldes av en falsk värme och ville klä av sig. Att få dö under en stjärnhimmel som denna, sämre kunde hon ha råkat ut!

Så långt hann det inte gå. Innan kylan nått in i märgen öppnade Sten dörren och stirrade vilt på henne. Hon tittade lugnt tillbaka.

-Kom in, högg han. Jag vill inte ha ditt lik stirrande på mig därute hela vintern.

-Du kunde ju skotta snö över mig, föreslog Missan. Så slapp du se mig.

-Fresta mig inte. Kom hit nu!

 

Jag förstår att du är arg. Han hade den effekten på många. Nej, jag skall inte prata om honom mer om du inte vill, men kan du förstå mig? Jag visste inte vem eller vad jag var, jag kunde knappt hålla kvar en vettig tanke om ingen styrde mig. Jag har inte råd att sätta mig på några höga hästar eller ha några ideal. Min enda dröm är om kärlek.

Eirik kom till Högmyren. Jag brydde mig inte om varför. Trots att han var ond på mig, trots att hans själ verkade vara i trasor, så uppfyllde han mig med ett sådant lugn. Med honom var det tvärtom. Han hade hoppats att jag var död, så att han kunde släppa mig helt. Jag erbjöd mig gladeligen att dö för honom, men det ville han inte heller. När de rödklädda grep tag i mig... Om jag på något sätt kunnat hjälpa honom genom att låta dem plåga mig, så hade jag aldrig flytt. Men jag kunde bara inte låta dem tvinga Eirik att göra mig illa. Jag kan inte tro att han skulle ha blivit lyckligare av det. Istället offrade jag ännu ett av mina kattliv för att ta mig loss.

 

-Vad är du nu då, frågade Sten strävt. Katt eller människa?

Missan tänkte länge.

-Jag tror inte att jag kan vara det ena eller andra. Katten i mig är ett utmärkt försvar mot det onda. Försöker de sig på magi eller tortyr igen, så blir jag katt. Deras egna ritualer vändes emot dem, den där gången för så länge sedan. Men som katt kan jag inte uträtta något.

-Vad vill du göra då?

Nu fanns det ingen tvekan.

-Jag vill leva i lugn och ro med min Eirik. Vad de än gör med honom, så tror jag inte att de kan döda hans kärlek till mig.

-Och om han dör?

-Så försöker jag leva ett så lyckligt liv som möjligt. Vad är det för mening med att kämpa, om man tänker ge upp? Dör Eirik så söker jag en ny kärlek. Men så länge jag tror att han lever, tänker jag slåss för honom!

-Om han nu har gått över till de furstliga...

-Jag bryr mig inte om vilken sida han står på.

-Tyst och låt mig tänka! Jag vet inte vad jag skall göra med dig. Vad jag törs berätta för dig.

-Jag är inte alltid dum i huvudet. Du tycker inte om de furstliga.

Sten spottade på golvet.

-Det kan du sätta dina resterande liv i pant på att jag inte gör! Min historia är inte helt olik din. Men till skillnad från dig så är jag helt på det klara med var mina lojaliteter ligger. Hur skulle jag kunna ha dig här, om du ens funderade på att hjälpa de där förbannade asen? Du, som har varit husdjur hos dem!

Missan lade huvudet på sned.

-Tills du bestämt dig, så kan jag vara katt hos dig.

Sten stirrade mållös på henne en lång stund. Till slut sade han uppgivet:

-Jag klarar inte av att döda dig. Hur märkligt det här än låter, så får det nog bli så. Du får vara min katt i vinter, Missan. Som människa orkar jag inte försöka hantera dig.

Missan suckade förnöjt. Smög bort till hans säng, kurade ihop sig och somnade mot hans axel.

 

Våren kom sent men snabbt. Snön rann undan, och stigarna blev framkomliga igen. En dag fick stugan besök av en mycket trött kvinna.

-Jag höll på att inte hitta hit, suckade hon. Du har verkligen valt ditt gömställe med omsorg.

-Det var tanken, det. Välkommen, Lia! Vad för dig hit?

-Sorgebesked. Men låt mig sätta mig först!

Sten dukade upp en enkel måltid vid det stora bordet.

-Vad har hänt? frågade han oroligt.

Lia drack ur sin mugg, som för att samla sig.

-Hela Norrby är utplånat, sade hon ostadigt.

-Vad! flämtade Sten.

Lia nickade. Tårarna rann.

-Alla är döda. Alla utom gamle Lars. Han blev kvarlämnad för att kunna berätta hur det går för den som inte är lojal mot fursten. Tre man hade kommit instormande, drivna av en överjordisk fanatism. Dräpte alla. Kvinnor och barn, gamla och unga. Många hann inte ens vakna.

Sten försökte smälta nyheterna.

-Det här kan inte fortsätta! sade han till slut. Jag har fått nog av att gömma mig i skogen. Jag måste slåss!

-Var inte så orättvis mot dig själv. Du har varit vår trygga punkt i många år nu, du har gjort stor nytta för oss!

-Och vem behöver gömma sig nu, när de dräper alla som står på vår sida? Jag kan inte sitta overksam längre!

Missan kom in i stugan efter att ha letat späda nässlor till middagen. Lia hoppade förskräckt till, gjorde sig försvarsberedd.

-Det där är bara Missan, lugnade Sten utan att låta särskilt övertygande.

-Hon? Henne har jag sett på Högmyren! Hon är visst inte riktigt klok. Vad gör hon här?

-Gömmer sig för rödkåporna, svarade han torrt. Jag plockade upp henne mitt ute i skogen i vintras, precis innan den värsta snön föll.

-Och du vågar lita på henne?

Sten mötte Missans klara blick. Han drog på det.

-Gå ut igen, bad han henne. Fortsatte sedan: Nej, jag litar inte på henne. Du vet att jag inte litar på någon, inte ens dig. Men hon kan visa sig användbar.

-Hon har väl bedårat dig med sina blå ögon! fnös Lia.

-Det skulle hon inte lyckats med ens om hon försökt. Men det är något speciellt med henne. Tre gånger har hon varit i de furstligas våld och kommit loss. Hon har sett in i Nidvinters ögon, har det givit henne ett vapen som hon inte själv känner till? Men framför allt har hon en hängivelse och är inte rädd för att sätta sitt liv på spel. Och kalla mig vansinnig, men jag börjar tro på hennes övertygelse om att hon har nio liv. Då kan hon få offra några av dem för vår skull. Med rätt argument tror jag att vi kan manipulera henne att göra vad vi än vill.

-Men om hon inte är pålitlig...

-Ingen av oss är pålitlig! avbröt Sten häftigt. Vem som helst av oss kan ställas inför en situation där vi måste rannsaka oss själva. Vad skulle du själv ha gjort, om du fick valet att låta din son gå fri eller sälja ett par hemligheter till hans mördare?

Lia satt tyst.

-Med henne, fortsatte han lite lugnare, behöver vi inte fundera. Det ligger en paradoxal trygghet i att inte vara säker på någon. Kanske kan hon också svetsa oss samman ännu bättre, om hon blir den udda figuren som måste bevakas. Kanske lär vi oss att prata tystare om våra hemligheter, om vi inte ens kan diskutera dem högt i vårt eget läger. Men visst, om du vill så kan jag lämna henne här. Här gör hon ingen skada. Men sannerligen gör hon ingen nytta heller!

 

Lia stannade kvar ett par dagar i stugan. Hon bevakade Missan med hökblick, försökte fråga ut henne om hennes åsikter utan att bli mycket klokare. Missan plockade fram sin mänskliga sida igen, men lät katten kika fram när det passade henne.

-Vart tänker du dig nu? frågade Sten när det var dags för avfärd.

-Råbro. Jag måste helt enkelt bort från Margholien, och det ryktas om att Råbro äntligen har blivit någotsånär fritt.

-Då kommer jag med dig.

-Du eller ni båda?

-Det avgör du.

Lia avvägde.

-Då får du ta henne på ditt ansvar.

Sten betraktade Missan där hon satt och kämpade med gethåret och sländan.

-Nåväl, sade han bistert. Till Råbro är hon mitt ansvar.


Eirik och Missan på Högmyren, 1147 av Robert Östberg (med ett kort tillägg av Karin Oswald och Theo Axner)

Skymningen hade fallit. Eirik drog den slitna grå manteln om sig där han beslutsamt tog sig fram genom skogen. Någonstans här borde gården vara.

Allt gick enligt planerna.

Långsamt men säkert hade han fått deras förtroende, långsamt med säkert hade han fått dem att minska bevakningen och sänka garden. De trodde han var knäckt, de trodde han var bruten. Men de svinen hade fel.

Det hade kostat. Fortfarande gick inte en dag utan att det värkte i hans kropp av alla slag, all tortyr han hade utstått. Sju år. Men nu hade han dem där han ville. De litade på honom.

De hade skickat honom norrut till en by i norra Margholien som misstänktes vara ett fäste för Drakfåglar. Han hade utgett sig för att vara smedslärling, och snabbt blivit välkomnad in i bygemenskapen. Det dröjde inte länge förrän han lyckades ta reda på att det var smeden som tillsammans med bagaren var ringledarna, de två som framförallt hade kontakt med drakfåglarna, men hela byn var mer eller mindre sympatisörer. Nu gällde bara att läcka bara precis så mycket information som nödvändigt, utan att förråda byn helt.

 

Nu såg han hur det glimmade av fackelsken mellan träden framför honom, och snart nådde han vägen som ledde upp till gården. En stormansgård utan tvekan, med flera byggnader, uthus, stall och smedja.

Han ryckte tag i en tjänsteflicka. ”Hämta något att dricka. Något starkt. Och gör det kvickt.” Hon ryckte till, nästan skräckslaget, och kom strax tillbaka med ett stop öl. Eirik muttrade ett tack och stod lutad mot väggen och såg ut över salen.

 

Sedan såg han henne. Först reflekterade han inte ens över det. Sen var det något inom honom som väcktes. Minnen. Hållningen, håret. Sättet hon strök bak håret bakom örat för att det inte skulle vara ivägen. Och så plötsligt vred hon på huvudet och han såg hennes ansikte. Ljus! Det var hon. Missan.

 

Han drog sig bakåt, ut i skuggan under dörrposten. Än hade hon inte sett honom. En tjänare gick förbi honom mot köket och han ryckte tag i mannens ärm så han nästan snubblade.

”Flickan där vid bordet”, Eirik pekade in mot stora salen, ”vem är hon? Hur länge har hon varit här?”

”Menar du Mia? Tja, hon har väl varit här några månader. Vadå, känner du henne?”

”Nej.” Eirik skakade hastigt på huvudet.

”Ja, varför undrar du då?”

Eiriks ögon smalnade. ”Har du inte med att göra.” Så gav han mannen en knuff mot köket och drog sig bakåt ytterligare några steg för att tänka.

 

Så fattade han sitt beslut. Missan stod vid ett av uppläggningsborden och när han såg att ingen annan var direkt i närheten gick han snabbt fram till henne och grep tag i hennes arm och drog henne in mot väggen i hörnet.

”Vad gör du här!?” Hans röst blev mer aggressiv än han avsett, men samtidigt fick hennes blotta närvaro honom att känna en iskall hand som vreds om i magen. Hon såg på honom med den lugna blicken han mindes så väl.

”Jag skär ost”, svarade hon.

Han stirrade på henne. Var hon fortfarande lika tokig som vid Utposten?

”Du ska inte vara här!”

”Var skulle jag vara då?”

”Gedanien, Gotmar, var som helst! Bara bort! Bort från Margholien, bort från Thule! De kommer att skada dig!”

”Jag är trött på att fly. Jag har varit här i flera månader nu, ingen har velat skada mig.

-

 

Eirik satt vid bordet med händerna i huvudet. Tankarna virvlade omkring som stormvindar. Det var för mycket. Han klarade inte av att se henne i livet igen. I sju år hade han intalat sig att hon var död. I sju år hade de furstliga sagt att de fångat in henne och höll henne i konstanta plågor. Och nu, mitt i furstligt område. Det kunde omkullkasta allt! Om de furstliga fick kännedom om henne, och hans koppling till henne, skulle han aldrig kunna ta sig nära fursten. Och de skulle skada henne. Det ville han inte. Hon hade sårat honom. Hon hade krossat hans hjärta. Men han älskade henne. Han vågade inte älska henne, men han kunde inte tränga bort det.

Han såg sig omkring i salen. Fullt med furstliga: magiker, soldater, vildfolk och till och med några orcher, det fördömda packet. Och där, vid ena väggen, en alv, klädd i enkla, trasiga kläder, och med ansiktet rejält tilltufsat. Ena ögat var igensvullet och torkat blod var utsmetat över nästan hela kinden. Hon tittade på honom, och han ryste till av hennes genomträngande blick.

”Du har tappat bort dig själv. Var är du?” Hennes röst var låg och melodisk, men något i rösten fick honom att darra okontrollerat. Han vände bort blicken och såg hur en av salamandrarna, Sverker tittade forskande på honom och pekade bort mot köket med brödbiten han höll i handen.

”Vem var pigan du pratade med nyss? Det verkar som hon kände dig?”

Han skakade häftigt på huvudet. ”Nej nej, jag vet inte vem hon är.” Jag måste hålla uppe spelet. De får inte tro att Missan känner mig. ”Pigan verkar vara galen. Hon tycks tro att hon är en katt. Tokiga, de är alla tokiga.”

Sverker skrattade. ”Tja, ibland är det den som tycker att alla andra är tokiga som är den verkligen token.”

-

Han kände hennes doft redan innan han vände på huvudet och såg henne komma fram mot honom. Hon satte sig ner vid bordet och lutade sig framåt.

”Jag tänker inte fly mer. Jag älskar dig. Även om de dödar oss så kan de inte döda vår kärlek. Och om jag måste så blir jag en katt. Bara så där. Och de skadar inte katter, varför skulle de göra det?”

Eirik skakade på huvudet, och desperationen rang i rösten. ”Därför att det är det de gör. De skadar, de plågar, de njuter av lidandet. Varje dag i de sex år jag satt fången, varje dag bad jag till den Förste och Ende att du var död.”

”Då vet du hur jag kände, alla de år när de grävde i mitt huvud och experimenterade med mitt sinne. Förstår du inte, de har gjort samma sak med oss båda. Men det spelar ingen roll.”

”Jo, det spelar roll! För du är inte död, du lever, och de kommer fånga dig och de kommer skada dig!”

”Om du kan förlåta mig. Kan du det?”

Han mötte hennes blick, och den ärliga öppna vänligheten som han kände igen så väl strömmade ur hennes ögon.

Plötsligt kom alvens ord till honom. Du har tappat bort dig själv. Vem är du? Det stack till som av glödande nålar i hjärtat på honom, men han kunde inte längre ljuga. Utan att kunna få fram några ord nickade han. Hon log. ”Då behöver vi inte oroa oss. För då vet jag att du älskar mig. Och då kan de inte skada oss.”

Han skakade på huvudet. ”Men du har fel! De kommer att fånga dig, de kommer att skada dig!”

”Men de kan inte göra mig något. Även om de skulle skada min kropp, så i huvudet är jag en katt. Och det kan de inte skada. Och i mitt hjärta vet jag att du älskar mig. Det kan de inte ta bort. Jag bryr mig inte om vad de gör med mig.”

”Men JAG gör det!” Han kunde inte hålla rösten lugn längre. ”Om jag blev tvungen skulle jag hellre skära halsen av dig själv, hellre än att de slog sina klor i dig.”

”Vill du göra det?” Hon tittade storögt på honom. ”Du får. Jag skulle dö lycklig. Och du skulle inte längre behöva oroa dig för mig. Jag skulle vänta på dig i det som finns efter döden. Bara jag visste att du älskar mig. För då skulle vi vara tillsammans. Ta kniven, gör det nu. Jag vill det.”

Han bleknade. ”Jag menade inte... jag skulle inte kunna...” Tårar strömmade ur hans ögon, han kunde inte längre hindra dem. Han skakade på huvudet och ansiktet förvreds i smärta. ”Säg inte så... Be mig inte om det! Jag kan inte!”

 

Plötsligt blev han medveten om de inte var ensamma. På andra sidan bordet stod Sarian och Sverker och skrockade för sig själva.

”Jag börjar tvivla på din lojalitet, Egil.” Sarian lutade sig fram. ”Du ljuger för oss. Du vet att för att tjäna Fursten måste du skära av alla band till ditt gamla liv. Jag tyckte du sa att du inte kände flickan här, men det stämmer ju inte, eller hur?”

Eirik svalde, hans hjärna arbetade för högtryck. ”Det... det är sant. Jag ljög. Jag känner kvinnan, hon är en... en vän. Från det förflutna. Och jag försöker säga åt henne att jag inte vill ha henne i min närhet.”

”Det räcker inte att prata. Du måste visa. Visa på ett otvivelaktigt vis att hon tillhör ditt förflutna och att hon inte har någon plats här nu. För du är väl lojal mot Fursten?”

”Jag är lojal mot Fursten. Låt mig få visa det! Jag kan visa min lojalitet hur ni vill! Ge mig vilket uppdrag som helst.”

Sarian bytte en blick med Sverker och log svagt. ”Då ska du få visa det. Kom med, båda två.”

 

Eiriks hjärta bultade som en smeds hammare mot städet när han följde Salamandrarna ut ur huset och ut på gården, med Missan bredvid sig. De höll på att snärja honom. Han måste ta sig ur det. På något sätt.

”Dåså. Sverker ska nu visa dig ett par smärtpunkter, som du ska få applicera på Mia här. Ju mer smärta du tillfogar henne, desto tydligare visar du din lojalitet mot Fursten.”

Eirik blev helt kall, och han kunde inte förmå sig att röra sig.

”Inte?” Sverker, kan du visa första smärtpunkten.”

Sverker tog ett steg mot Missan, men innan han hann fram hade hon fått upp en liten kniv och satte spetsen mot sin egen hals. ”Låt mig gå! Jag varnar er. Låt mig gå.”

 

Från det ögonblicket var det som att en slöja drogs för Eiriks ögon, och en känsla av overklighet grep tag i honom. Allt hade han känt dittills, hennes doft, hennes värme, känt hur den välbekanta rösten smekte hans själ. Men nu... Det var som att han tog ett kliv utifrån sig själv, och såg allt på avstånd. Utan känslor. Utan perception.

Sarian log. ”Nu blev det intressant. Egil, fortsätt nu. Visa din lojalitet mot fursten. Annars kommer vi att leka med henne. Hon kommer inte att hinna sticka till. Hon kommer inte att dö. Vi ska hålla henne vid liv och plåga henne varje dag, länge och väl tills hon skriker, men inte så mycket att hon dör.

Eirik såg på Missan, hon fångade hans blick och log. Han tyckte sig höra hennes röst i sitt huvud. ”Du vet vad du måste göra. Du får göra det. Jag vill det. Då gör du mig fri.”

”Vänta!” ropade han, när Sverker rörde sig för att gå mot Missan. ”Jag ska göra det.” Likblek i ansiktet och med kallsvetten rinnande i pannan tog han de få stegen fram till Missan. Långsamt sträckte han ut handen och lade den över hennes, kramade den mjukt där den höll den lilla kniven mot strupen. En liten klarröd droppe hade redan läckt fram ur huden där den vassa spetsen trängt in. Han tog ett steg till, så ytterligare ett, tills de stod tätt tätt tillsammans. Hans läppar snuddade hennes kind och vilade mot hennes öra. Så öppnade han med darrande läppar munnen och orden kom som en tyst smekning, ohörbar för världen omkring dem.

”Jag älskar dig, Missan.” Så slöt han ögonen och tryckte till. Hon skakade till när kniven sjönk in i hennes hals, och ett ljud som av en lättad suck undslapp henne. Så sjönk hennes huvud ner mot bröstet och hon blev slapp i hans armar. Varsamt sänkte han ner henne på marken och såg henne ligga där, livlös men ännu varm. På hennes läppar spelade ett svagt leende, och hennes ansikte var fridfullt, nästan triumfatoriskt.

Vila i frid, min Missan. Nu kan de inte längre skada dig. Du är fri!

 

Så blev han återigen medveten om sin omgivning, där han stod på knä vid Missans sida. Sverker skrattade till och Eirik reste sig hastigt och försökte ordna till ansiktsdragen, dölja alla känslor som riskerade att avslöja honom.

”Lite väl hastigt kanske, men det är ju målet som är det viktiga.

”Absolut”, Sarian nickade. ”Bra gjort, Egil. Du har gjort ett bra arbete, och du ska få en liten belöning för det.”

De markerade åt honom att följa dem, och tillsammans gick de ut på altanen mot innergården.

Sverker tryckte ner honom på knä och Eirik sjönk ner framför Stormästaren, som tog fram ett kärl ur sin bältesväska.

”Egil. Du står nu vid ett vägskäl. Du kan fortfarande vända åt sidan. Men nu har du nått slutpunkten. Här efter finns ingen återvändo. Är du redo att binda dig till Fursten?

Eirik tittade upp på Stormästaren. Tankar flöt blixtsnabbt genom huvudet. Tanken på Missans ögon när han tryckte in kniven i hennes hals, hennes ord tidigare. Allt är förgäves om jag tvekar nu. Om jag bara kan komma nära Fursten...

”Jag tjänar Fursten. Jag gör vad han befaller mig.”

Sarian nickade. ”Gott.” Han drog ur korken och hällde innehållet över Eiriks panna. Blod. Rött blod. Men inte vanligt blod. Det frätte, fräste, det brann! Eirik började skaka, som i trans. Det kändes som hela hann brann, hans hjärna överhettade och smälte, hans själ slets sönder av tusen klor. Han visste inte längre vem han var, var han var. Vagt hörde han Sarians ord, som från en djup avgrund.

”Bege dig tillbaka till byn där du spionerat. Dräp de drakfågeltrogna. Bränn byn. Barn, kvinnor, gamlingar, alla!”

”Barn... kvinnor... de måste dö! Alla måste dö!” Eirik stammade fram orden. Det kändes svårt att andas, och det var svårt att fokusera blicken.

”Gå! Utför Fustens bud! GÅ!”

Med Sarians ord ekandes i huvudet sprang Eirik upp. En blodröd dimma låg framför hans ögon, och ett svart kaos stormade i hans huvud. Utan ett ord vända han om, och som en galning sprang han rakt ut från gården och in i skogen, mot norr.

Sarian och broder Sverker stod kvar och såg efter honom.

"Synd att fruns folk kom och lade sig i," anmärkte Sverker. "Nu fick vi inte veta om han faktiskt skulle ha stuckit kniven i pigan."

"Tvärtom, det är just vad vi vet," sade Sarian med en antydan till ett leende. "När vi gjorde blodsritualen passade jag på att leka lite med hans minne, när han nu ändå var som mest mottaglig. Som han såg det, och minns det nu, blev vi inte avbrutna utan han fick sticka ned henne. Och han skulle ha gjort det."

Broder Sverker höjde ena ögonbrynet.

"Det här är egentligen bättre," fortsatte Salamandrarnas mästare halvt för sig själv. "Nu kan vi både äta upp kakan och ha den kvar. Vi vet att vi har Egil... Eirik... och om vi ändå skulle få besvär med honom i framtiden så har vi kvar pigan. Vi får se till att hålla reda på henne bara. Ta och se efter var hon håller hus med en gång."

Sverker gjorde Furstehälsningen och gick mot tjänstefolkets kvarter. Han hade en ond aning om att det skulle bli en längre tur än så för att leta rätt på den där pigan."


Missan på flykt, år 1147

På flykt igen.

 

Höstkylan sprängde i Missans ansträngda lungor när hon sprang för sitt liv ifrån Högmyren.

Förbannelse över Eirik! skrek hon inom sig. Varför hade han tvingat bort henne från den trygghet hon så väl behövde? Falsk eller äkta trygghet, vad spelade det för roll så länge hon slapp fly?

 

Samtidigt var det för Eiriks skull hon nu flög fram genom skogen i Margholien. Hade rödkåporna enbart velat döda henne, så skulle hon nästan tacksamt ha tagit emot den befrielsen. Men inte så här!

 

När en röd dimma hotade att ta över hennes medvetande, så rullade hon ihop sig under en tät gran. Där orkade hon inte hålla tankarna borta. Som en mönsterlös mosaik flöt bitarna omkring framför hennes inre synfält. Vassa skärvor utan någon fog emellan.

 

Där var skärvan från trolovningsdagen. Då hon och Eirik hade bekräftat sin kärlek, som hon alltid trott var självklar. Och där överlappades den av skärvan från ikväll – eller var det också för hundra år sedan? När han spänt en förtvivlad, nästan hatfylld blick i henne och spottat fram att för henne hade allt varit så enkelt och självklart. För henne. Inte för honom?

 

En smärta större än hon någonsin känt skar genom hela hennes kropp.

Om inte Eirik älskade henne, vad fanns då kvar? Han som var den ljuslåga som hållit henne vid liv i alla år.

 

Nästa skärva skar nästan lika illa.

Utposten.

Första gången Missan och Eirik träffades sedan han drog ut i kriget. Första gången sedan hon blivit fri från furstens vetenskapsmän som hon kom ihåg att hon kanske inte alls var en katt, utan en gång varit en människa. Hon visste inte hur man skulle tänka eller känna. Mindes allt som hänt, men kände ingenting. Såg rakt in i Eiriks ögon och sade att hon bara kom ihåg att hon hade älskat honom. Nu visste hon inte vad det var längre.

 

Hade Eiriks smärta varit lika stor då, som hennes nu?

 

Åren på Högmyren hade varit bra. Lugna, precis som hon ville ha det. Exakt hur hon hade hamnat där visste hon inte, visste inte vilken mosaikbit som passade ihop med tiden i köket hos den fina familjen Ehrenskiöld. Där hade hon valt att vara en människa. Mia hette hon. Det namn hennes far en gång givit henne. Första tiden hade hon haft svårt att anpassa sitt tänkande och agerande. De andra gårdsarbetarna hade irriterat sig på henne. En dag hade hon fått en rejäl smäll av en stallkarl. Men nästan omärkligt vände stämningen, och hon fann sig ha fått en vän! Säv-Sverker, som avskyddes och föraktades av många för sitt ljusskygga leverne, höll ett extra öga på henne. Till honom vågade hon ty sig. Tordes berätta att hon egentligen var en katt – eller hur det nu var.

 

Den här skärvan gjorde också ont.

Hade hon älskat Säv-Sverker också?

Ja, på ett sätt. Hon hade inte drömt om ett liv med honom, men hon ville gärna vara nära. Lyssna på hans hårresande historier. Känna att han faktiskt tyckte om henne, som hon var. Det var första gången hon känt något likande sedan... Ja, sedan Eirik. Och inte ens då. Då hade hon ju varit en trygg och enkel person som helst hållit sig lite i bakgrunden. Enkelt att tycka om. Att nu behöva fly ifrån den enda som hade accepterat hennes trasiga själ, det skar nästan lika illa som att Eirik kanske aldrig hade älskat henne alls.

 

Tiden som människa och relationen till Sverker hade öppnat upp den igenbommade porten till hennes känslor igen. När Eirik dök upp på Högmyren, under det stora mötet med alla forskare och allt vad de var, så upplevde hon bara en pur glädje och tacksamhet över att få se honom igen. Kärleken strömmade igenom henne. Hur hade hon någonsin inte kunnat känna den?

Eirik hade inte blivit lika förtjust.

-Vad gör du här? väste han åt henne.

-Skär ost, svarade hon sanningsenligt.

Det var ju så enkelt. Hon var där, han var där. En vacker bit av mosaiken som inte behövde någon förklaring. Nu kunde de gå vidare tillsammans, nu kände hon åter kärlekens styrka.

Att Eirik var klädd som furstens soldater reflekterade hon inte över.

Men samtalet flöt inte som hon önskade. Han menade att hon var galen som trodde att hon kunde vara trygg här, i Margholien av alla ställen! Hon måste fly, långt långt bort!

Missan var trött på att fly. Kunde han inte förstå att det var bättre att gömma sig mitt bland dem som ville henne illa? Då slapp man ju att springa så långt, om de nu ville åt henne.

Nej, det förstod han inte. Han brann av förtvivlan, och något som Missan inte kunde känna igen hos honom. Ett avståndstagande. Ett mörker. Som om...

Som om han inte älskade henne.

-I sex år höll de mig inlåst, viskade han sammanbitet. I sex år! De fick mig fast efter att du kastade i ansiktet på mig att du inte kände något för mig. Men ändå skulle de plåga mig med ditt namn. Ena dagen berättade de för mig hur du torterades i rummet bredvid. Nästa dag sade de att det var du som hade förrått mig, och att du stod här utanför och skrattade. En annan gång hittade de på att de hade tröttnat på dig och hängt dig på en påle som korpmat. Och jag kunde ingenting göra! Förstår du hur det kändes?

Nej, det kunde hon inte förstå. Men hon anade vad som hade hänt. På något sätt hade skulden blivit hennes.

-Jag önskade att du var död, fortsatte han i samma desperata ton. Nu kan de komma åt mig igen genom dig.

Hos Missan fanns ingen tvekan.

-Så dör jag för din skull! viskade hon lugnt. Mitt liv är inget värt utan dig.

Eirik blev ännu mer upprörd.

-Så kan du väl inte säga heller!

-Jo, om ditt liv blir lättare utan mig. Vill du att jag gör det?

-Nej!

 

Säv-Sverker ropade på henne. Det var dags att servera soppan.

-Vem var det där? frågade han avvaktande.

-Det var Eirik. Vi skulle gifta oss, men kriget kom ivägen. Han skulle bara hjälpa kung Imrar en kort tid, och sedan komma tillbaka till mig. Men det gjorde han aldrig. Och nu är han arg på mig för att jag skär ost här.

-Kung – Imrar?

-Ja.

Sverker grep tag i hennes arm.

-Mia, varifrån kommer du egentligen?

I vanliga fall var hon på sin vakt. Men nu föll allt i bitar omkring henne, så att hon inte visste vad hon borde tiga med.

-Månhella. Men det förstördes. Alla dog. Utom jag. Jag blev en katt istället.

-Vimsar du nu igen?

Missan såg hjälplöst på honom.

-Jag vet inte! Hur skall jag kunna veta det?

 

Ja, hur skulle hon kunna veta någonting? Vad var sant, och vad var produkter av alla experiment de utfört på henne?

 

En alv satt i hörnet. Tittade försmädligt på henne, sade:

-Jag vet vad jag ser. Och det är inte en katt.

I nästa ögonblick sniffade en annan varelse på henne och frågade:

-Varför luktar du katt?

-För att jag är en katt, svarade Missan försvarsberedd.

Varelsen nickade eftertänksamt.

-Då förstår jag.

 

Så vad var hon?

 

Kvällen böljade som ett ostyrigt hav. Så länge hon hade något för händer, så kunde hon vara stilla i tanken. Skala rödbetor. Bena ur fisken. Skura ämbar. Men måste hon ut i salen, så kändes marken ostadig. Ibland såg hon Eirik i ett hörn, i nästa stund var han borta.

Sverker bad henne följa med för att tala med herr Erk. Hon svarade så gott hon kunde, att ja, hon var en flykting från Månhella, och ja, den som hon kallade Eirik var en gång en soldat i kung Imrars armé. Borde hon inte säga det?

En obehaglig man med slingrande rörelser smög sig inpå henne.

-Hon har sett in i Nidvinters ögon! väste han hänfört. Låt mig undersöka henne!

Vid ortet undersöka grep paniken tag om Missan.

-Måste tillbaka till köket nu, måste skära mer ost!

Aldrig mer undersökt! Aldrig mer ritualer!

De lät henne gå.

 

En stund senare kunde hon stjäla till sig ännu ett samtal med Eirik, trots att han försökte undvika henne.

-Låt mig följa med dig om jag nu inte får dö, bad hon.

-Det bad jag dig om en annan gång, men då ville du inte.

-Då var jag fortfarande förlamad i mitt hjärta. Som du har blivit nu. Jag förstår hur mycket jag sårade dig – kan du förlåta mig? Du, som vet vad furstens folk kan hitta på för att plåga en själ. Minns att jag också var deras fånge. I hjärtat älskar vi varandra, det har vi alltid gjort.

-Det var alltid så enkelt för dig, fräste han. Du var alltid så säker.

-Ja, det var jag. Och det är jag nu också. Säg att du älskar mig, så kommer mörkret aldrig att vinna!

Ögonblicken drogs ut till en evighet innan han pressade fram:

-Det kan jag inte.

 

Några rödklädda män närmade sig.

-Har du problem med den här kvinnan? frågade en av dem lent. Vi har ju pratat om att lösgöra sig från det förflutna, du verkar inte riktigt klara det.

För första gången under hela kvällen fungerade Missans tankar.

-Det är jag som inte kan släppa honom, hasplade hon snabbt ur sig. Men jag har insett att han inte vill veta av mig, så jag...

-Inte så bråttom, sade en annan och spärrade hennes reträtt. Jag tror minsann att vi måste lära den här mannen en läxa.

De vände sig mot Eirik.

-Nu skall du få lära dig några intressanta sätt att tillfoga smärta på.

Missan förstod vad han menat. Så länge hon var i livet, så kunde de plåga honom genom henne.

Innan någon hann reagera, drog hon upp sin lilla skalkniv ur förklädet och satte mot sin egen halsgrop. Helst hade hon tryckt till, för Eiriks skull, men han hade ju förbjudit henne att ta livet av sig.

-Så, så, det här är ingen bra idé, skrattade en av rödkåporna nervöst.

-Låt mig gå, befallde Missan med all pondus hon lyckades skrapa ihop. Fru Ehrenskiöld är er värdinna, hon kommer att bli mycket missnöjd om ni är orsaken till att en av hennes tjänare blodar ner hela hennes serveringsrum!

-Missan! Nej! viskade Eirik – eller skrek han? Gör det inte!

Nej, hon tänkte inte fullfölja sitt hot. Men hon vägrade att se honom bli tvingad till att tortera henne.

 

Så hon flydde. De hade släppt henne. Men för hur länge? Kom någon efter henne just nu? Ville de hämnas, eller skrattade de bara åt henne och glömde henne i nästa stund?

 

Om hon dog, så måste Eirik få veta om det så att han kunde känna sig lugn. Men om hon lät sig fångas, så skulle han straffas än värre än hon. Därför måste hon fortsätta.

 

Oavsett om du älskar mig eller ej, så brinner min kärlek. Den elden lyckades de inte släcka. För din skull skall jag inte låta dem vinna.

 

I alltför många år hade hon irrat omkring i sin trasiga mosaik. Det dög inte längre. Hon måste foga samman bitarna till ett begripligt mönster. Hon måste bli hel.

För första gången sedan Månhella föll, slöt hon sina ögon i intensiv bön:

 

Jag tror på Den Förste och Enda,
himmelens och jordens Fader,
solens och månens Moder.

Jag tror på Den Förste och Enda,
varken man eller kvinna,
ung eller gammal
utan allt och mer därtill.

Jag tror på Den Förste och Enda,
på Din styrka och nåd,
alla oskiljaktiga i dig.

På darrande ben reste hon sig och fäste blicken mot himlen.

Jag ber dig. Led mig rätt!

Så fortsatte hon in i natten.




Jakthornet år 1142, skriven av Robert Östberg (om Missan, bland andra)

En kall vindil drog genom träden och Bodvar drog skinnvästen tätare omkring sig.

Den Förste ger, och den Förste tar tillbaka. Hans mors röst viskade i hans huvud. Han gav till en suck när hans förvirrade tankar fick det att snurra i skallen.

”Bodvar?”

Grimner Klockares fråga var lågmäld och hans tonfall medlidsamt.

Bodvar stannade och såg först bortåt stigen åt det håll de gick och sedan på Klockaren.

”Tack Grimner, men nu klarar jag mig själv tillbaks till gården. Jag klarar mig, säkert” lade han till när han såg hur Grimner tvekade.

Den gulskäggige klockaren såg på honom en kort stund och nickade sedan.

”Ta hand om dig nu, Bodvar. Försök få en god sömn inatt, trots allt som hänt.”

”Det ska jag, Grimner, och tack – tack för allt.”

De skakade hand och med en sista nick vände Grimner om gick med raska steg tillbaks mot värdshuset. Bodvar stod en stund och såg på hur klockaren i sin klarröda kjortel försvann bort i mörkret. Sen suckade han och fortsatte hemåt.

Hur kunde en enda dag rymma så mycket? I ett avseende hade ödet lett mot honom idag och fört honom från olycka till lycka och i ett annat hade den största glädje han någonsin känt vänts i sorg.

Han och husmor Tora hade lämnat gården efter mjölkning och frukost och begett sig till Jakthornet. På vägen hade Tora pratat på som vanligt i ett kör utan större avbrott.

”Du måste verkligen lära dig att lägga band på dig, Bodvar. Jag vet att Ulf och Klas är bråkstakar, men att slå dem så illa…” Hon suckade. Husbonde ansvarar för dräng och om Edla Håkansdotter – som var Ulfs och Klas matmor – valde att dra saken inför ting så skulle också Tora bli indragen. Nu hade Tora hört att Fru Sigun skulle gästa värdshuset ett par dar och tyckte att det var bäst att tala med lagkvinnan och se om det fanns något att göra innan Edla tog saken till ting.

Bodvar lyssnade med ett halvt öra på sin husmor och handen grep lite hårdare om den bastanta påk han tagit med sig och nu använde som vandringsstav.

Han suckade för sig själv. Varför hamnade han alltid i såna här problem? Fast denna gång skulle han lösa problem som någon annan ställt till med. Han grymtade till av ilska när han tänkte på det. Hans halvsyster Alva, som han vaktade högst beskyddande över – ofta till hennes stora förtret – hade varit sjuk nästan hela sommaren och när han råkat höra Tora och Örjan säga att hon hade haft ett missfall så hade han trott att det var Ulf som dragit henne i olycka. Han hade uppvaktat henne i våras och det hade varit just likt honom att först göra henne med barn och sedan överge henne och dra sig undan allt ansvar. Men när Bodvar stött på Ulf på Bäckahästen förra lördan hade han ändå hållit sig på sin kant och inte velat ställa till med bråk. Ulf hade dock fallit för djupt in i ruset för att kunna hålla truten. Han hade kommit fram till honom och flinat sitt hånfulla leende.

”Hur står det till med syster din?” hade han frågat och sedan fortsatt. ”hon hade ju tur att det gick som det gick trots allt, det hade kunnat bli pinsammare annars.”

Bodvar hade kramat hårt om ölstopet och stirrat bestämt ner i det bruna ölet, fast besluten att inte låta Ulf reta honom till dumheter.

Men dryckesdjävulen tycktes ha farit i Ulf för han fortsatte med samma spefulla röst.

”Men det är ju inte så förvånande att hon hamnade i omständigheterna till att börja med; sådan dotter sådan mor, och det skulle ju inte bli den förste oäktingen i Estasläkten.

Vad som sedan hände var fortfarande dimmigt för Bodvar, men han mindes att han flugit på Ulf och slagit honom till golvet. Hans kamrat Klas kommit till Ulfs hjälp, men inte ens tillsammans hade de båda drängarna rått på Bodvar som tycktes gå bärsärkagång, blind för allt utom sitt raseri. När han kom till sans igen hade han suttit inlåst på ett av Bäckahästens uthus och där fick han tillbringa natten. Morgonen därpå hade bud sänts till Anundsgården och Tora hade kommit och hämtat honom. Hon hade försökt blidka Siri, men krögerskan hade bara sagt ”Ta bort honom från mitt värdshus, bort ur min åsyn” och Bodvar hade tyst och med nedböjt huvud följt med Tora hem. Dagen därpå hade Alva kommit förbi gården och de hade pratat länge. Hans syster hade varit bestört över slagsmålet men när Bodvar berättade om vad han hört Tora och Örjan säga så visade det sig att det låg mer bakom Alvas sjukdom än vad han först trott. Barnet hade inte varit Ulfs, utan Gregers Spelman som hon haft en historia med i våras. Gregers hade tydligen mer eller mindre lovat henne att de skulle trolovas när han återvände från en nära förestående resa, men när han under sommaren kommit tillbaks hade han gjort Alva rädd. Hon hade hoppats på att han nu skulle infria sitt löfte om trolovning, men istället hade han utfört några mörka konster på henne, vilket hade fördrivit fostret och näranog dödat henne själv också.

Nu hade Bodvar hört av Torvald att Gregers bodde på Jakthornet och med lite tur skulle han få tag i honom och säga honom ett och annat, med eller utan träpåken som talesman.

Han och Tora hade anlänt till värdshuset och de hade stött på Alva som var ute och samlade ved. Bodvar hade genast frågat henne om var Gregers fanns men hon sade att han hade gått ut under förmiddagen och troligen vandrade runt någonstans.

Och när Bodvar tänkte sig in på värdshuset uppenbarade sig ytterligare ett problem. På trappan satt nämligen inte bara Edla Håkansdotter utan även Siri Krögerska och talade tillsammans. Det var inte lönt att gå förbi dem, säkerligen skulle de börja överrösa honom med klander, spe och hot. Istället ställde sig Bodvar bakom knuten och täljde lite grann på träpåken för att fördriva tiden. En gammal daglönare i sunkiga kläder och en stor svart slokhatt haltade sig förbi med hjälp av en käpp och hälsade honom god dag, men Bodvar muttrade bara något ohörbart till svar. Ett par främlingar till – troligen daglönare även de – gick förbi, samt en ung väpnare i röd tunika, med friherrinnan Tre Rosors märke på en bindel kring armen.

Så såg han upp vid ljudet av en gren som knäcktes under en fot och påken föll ur hans hand i förvåning. Ut ur snåren bakom värdshuset stapplade Gregers, likblek i ansiktet och med händerna tryckta mot magen. Han släpade sig ytterligare ett par steg och föll så ihop, just nedanför värdshustrappen. Pigorna och drängarna sprang ut på trappen och försökte se vad som hände och strax var fru Sigun där. Lagkvinnan hade tydligen kommit i sällskap med sin svåger herr Magnus Silverfors och dennes kusin junker Birger, och de kallade nu med myndig röst och frågade om det fanns någon läkekunnig på plats. Men inga läkeörter i världen kunde hjälpa spelmannen, som strax drog sitt sista andetag. Fader Thomas kom skyndande ut ur värdshuset och när han blivit informerad om vad som hänt fanns inget mer att göra än att framsäga de rätta bönerna och uttala orden som hemskänkte den döde till den Förste och Enda.

Redan innan Fader Thomas hade avslutat hade Bodvar gått in i värdshuset och skaffat sig ett stop öl av unge Saxe Blå och stod nu och såg ut över det nästan tomma skänkrummet. De få gäster som fanns var främlingar som han inte sett tidigare. Ett par kvinnor satt och tycktes nästan halvsova vid det närmaste bordet och Bodvar grymtade missnöjt när han såg att hans favoritplats i bortersta hörnet var upptagen, men missnöjet vände till nyfikenhet och förväntan när han märkte att de som satt där var en grupp musikanter. Så han gled in vid väggen vid bordet bredvid och drack lite ur stopet. När Alva kom förbi för att servera dryck till musikanterna hade han talat som hastigast med henne.

  ”Det var lika så gott så som skedde. Efter vad han gjorde mot dig så fick han vad han förtjänade.”

Hon hade stirrat på honom, upprörd och bestört.

”Hur kan du säga så? Ingen förtjänar att bli mördad på det sättet.”

”Jag sörjer honom inte. Det bör inte du heller göra.”

Hon stirrade på honom som hon ville ge honom en örfil, men ryckte sedan bara loss armen ur hans grepp och försvann tillbaks till köket.

Han suckade. Varför kunde inte Alva förstå att han bara försökte hjälpa henne. Men allt som oftast hade hans försök lett till att hon istället blev ond på honom.

Nästan omedvetet rörde sig hans hand upp mot bröstet och slöt sig kring den enkla tvinnade tenn- och kopparringen som han bar i en lädersnodd kring halsen.

Medan han fingrade på ringen som hans mor givit honom fångades hans uppmärksamhet av de båda kvinnorna som hade suttit halvsovandes vid bordet bredvid. Den längre av dem, med långt mörkblont hår, hade krupit ihop på bänken och när folk gick förbi sköt hennes hand ut mot dem, strök med fingertopparna mot bältesändar och pälsbrämade kanter. Så fick hon en utskällning av en man vars dinglande penningpung hon farit ut med handen efter. Antingen var hon en ovanligt dålig tjuv, eller så var hon efterbliven och vilket det än var så skulle hon bli utslängd eller åtalad för stöld om hon inte höll fingarna i styr, om det fick bli som den gormande mannen ville. Hans högljuddhet att fått henne att krypa ihop på golvet och plötsligt, utan att Bodvar riktigt uppfattade hur det gick till, så såg han ner på den märkliga kvinnan som nu satt på golvet precis bredvid honom och fingrade på pälsen på insidan av hans slitna skinnväst.

Talet om tjuv flög för ett ögonblick genom hans huvud och han kände med vänstra handen efter att skinnpungen hängde trygg i bältet, på motsatta sidan från där kvinnan satt. Plötsligt såg hon upp och ett par klara blå ögon mötte hans. Bodvar stelnade till, med stopet halvt höjt till munnen, nu helt bortglömt. Hon var så vacker. Ett smalt och välformat ansikte, hyn ljus och slät och pannan hög och mjuk, med långt hår av mörkt guld som ramade in ansiktet och fortsatte ner i sjalen som hon bar lindad kring halsen. Under ett par ögonblick, även om de lika gärna kunde varit timmar och dagar såg de bara på varandra. Sedan makade hon sig närmare honom och med huvudet lika mycket vilande på bänken som mot Bodvar fortsatte hon fingra på den bruna pälsen i hans skinnväst.

Han hade suttit där och bara sett på henne och inte vetat varken ut eller in; om han skulle flytta på sig eller få henne att sluta upp och sköta sig själv, men när den första förundringen över denna märkliga kvinnas beteende hade släppt så insåg han att det kändes besynnerligt normalt och att han trots allt inte kände sig särskilt obekväm där han satt med henne nästan liggandes i sitt knä.

”Du säger inte så mycket, du,” hade han mumlat. ”Det tycker jag är bra. De flesta pratar alldeles för mycket och säger ändå ingenting viktigt.”

*    *    *

En uggla hoade och Bodvar höjde huvudet där han gick genom skogen och försökte lokalisera ljudet. För ett ögonblick bröts hans tankar när han såg upp mot den spöklikt skinande månen genom de tunna molnslöjorna.

Han och Tora hade talat med Edla och Siri efter kvällsmålet. Båda två hade varit förvånansvärt lugna i sinnet och vänliga på rösten. Siri hade utan minsta protest gått med på att låta honom arbeta av skulden för den förstörda inredningen och låta det vara med det, och Edla hade tydligen tänkt om gällande att dra saken inför tinget. Om hon gjorde det skulle drottningens fogde ta det mesta av boten och det skulle inte hon bli gladare av. Så hon hade föreslagit att Bodvar kom och hjälpte till med skörden när det var dags, och arbetade för henne så länge Ulf och Klas var sängliggandes. Och hon hade varit märkligt förstående för hans motvilja att möta dem igen och lovat honom att de skulle hålla sig inne i huset när han var på ägorna.

När de talat klart och skakat hand på saken hade det snurrat i Bodvars huvud. Det hela skulle lösas, han skulle inte bli dragen inför tinget och dömd. Hjärtat bultade i kroppen som om det skulle slå sönder bröstkorgen inifrån. Han nästan sprang in i värdshuset och letade reda på Alva, som satt och skalade potatis. ”Det är ordnat! Edla kommer inte att dra mig inför tinget, allt är väl!”

  ”Så bra då.”

Han hajade till av hennes svala ton, och såg på henne. Hon hade inte ens lyft huvudet och tittat på honom. Var hon inte glad för hans skull? Var hon fortfarande arg på honom för hans ord om Gregers?

”Vi borde prata med fru Sigun om Gregers, om det som hände.”

Hon såg upp och mötte hans blick och han skrämdes av dess kyla.

  ”Och säga vad? Vad skulle det göra annat än mer skada? Vill du skämma ut mig ännu mer?

Han tvekade och lade sedan handen lite tafatt på hennes axel. ”Allt kommer att bli bra, Alva. Du vet att jag bara vill att du ska vara glad…”

Hon ryckte på axlarna och skakade av sig hans hand. ”Jag hinner inte prata nu, jag har arbete att göra.”

Tyst såg han på henne och gick sedan in i skänkrummet igen. Sedan hade allt blivit som en märklig dröm, så vacker och underbar. Den märkliga stumma kvinnan satt vid musikanternas bord och spelade på en enkel flöjt. Men melodin var så vacker att det värkte i Bodvars bröst.

Sedan hade hon krupit upp på bänken bredvid honom och åter lagt sitt huvud i hans knä och bara legat där och sett upp mot honom, och han på henne.

”Det kanske är därför du inte pratar”, sade han. ”För att du istället ska kunna spela så underbart.” Så suckade han igen och frågade, mer rakt ut i luften än till henne: ”Vem är du?”

Men denna gång log hon och över hennes läppar kom ett enda ord, och det enda ordet hade fått skälvningar av värme att sprida sig genom honom.

”Missan.”

*    *    *

Efterhand hade hon börjat prata mer. Hon betedde sig nästan som en vanlig kvinna, förutom den underliga glimt av något han inte förstod som han ibland såg skymta till i hennes ögon.

Hon hade visat honom ett smycke hon bar kring halsen: en liten kattfigur. Kanske var hon verkligen en förtrollad katt. Kanske var hon ett skogsrå i kattform. Men hur det än var så hade hon drivit bort rädsla och butterhet från honom som i ett trollslag.

Senare på kvällen hade han talat med Jante Torsson. Han hade känt Jante hyfsat väl tidigare, men de senaste åren hade Jante varit utbygds och han hade blivit förändrad på något sätt, som om han sett saker ingen annan sett och visste saker ingen annan kunde förstå. Kanske var det därför han bett om Jantes råd, fastän de inte talats vid på år och dag.

Han berättade om Missan och frågade Jante vad han trodde om henne, men till hans besvikelse visste inte Jante mer än han själv. Så mycket kunde han säga, att någonting hemskt förmodligen hade hänt henne vid något tillfälle och att det fortfarande låg över henne som ett ont moln.

”Hon vacklar mellan ljus och mörker,” hade Jante sagt. ”Det hon behöver mest av allt är någon som är öm mot henne och ger henne den trygghet hon behöver.”

En kort stund senare satt han åter inne i skänkrummet bredvid Missan, osäker på vad han skulle säga, vad han skulle göra, bara fylld av en längtan att hjälpa henne.

De hade ätit och druckit lite grann när hon plötsligt bröt tystnaden.

”Vad tycker din fru om att du sitter och umgås med kattkvinnor på värdshuset då?”

Han hade rodnat och till sist lyckats stamma fram att han var ogift och då hade de där märkligt djupa ögonen borrat sig in i honom och hennes röst hade blivit glad.

”Vill du gifta dig med mig då?”

*    *    *

Bodvar suckade där han gick genom skogen. Att få höra de orden, sagda på det sättet och av den kvinnan… allt hade snurrat runt för honom och han hade inte kunnat få fram ett ljud på flera minuter, alltför rädd att hon drev gäck med honom, men han kunde inte läsa någon lögn i hennes blick.

Han hade skrattat lite förläget och frågat om hon inte ville komma och bo på gården med honom en tid först och om hon fortfarande ville samma sak när midvinternatten kom så skulle de genomgå ceremonin då, men att det var ett väl stort steg att ta så här plötsligt.

Då hade hon blivit dödligt allvarlig.

”Vill du att jag ska bli din hustru måste du bestämma dig nu. Inte om en vecka, inte vid midvinter, nu. Vi gifter oss här och nu, eller inte alls.”

   Han hade försökt övertala henne att se resonligt på saken, och en lika desperat som svårförståelig rädsla att förlora henne kom över honom, men hon var orubblig som stål och vägrade ändra på sitt beslut. Till slut hade han tystnat och bara suttit och stirrat på henne en lång stund.

”Om du är ett skogsrå så är jag redan förlorad,” hade han sagt.

”Och är jag det inte har du ingenting att förlora,” hade hon svarat med ett leende som smälte allt motstånd i honom.

Det leendet hade tänt känslor i honom som han inte visste fanns, en värme som han inte känt på många långa år, när hans mor fortfarande fanns hos honom. Han hade hämtat fader Thomas och handgripligen, nästan bryskt tryckt ner honom mellan dem på bänken och bett honom att genast viga dem samman. Stackars gamle Thomas hade blivit ytterst förvånad men det hade ändå inte behövts mycket övertalning innan han gått med på att viga dem. Men det fanns andra som var svårare att övertala. Tora och Siri hade börjat ropa högljudda protester i mun på varandra när fader Thomas utlyste den snarast stundande vigseln och verkade tycka att Bodvar förlorat förståndet, eller ännu värre, blivit förhäxad. Fru Sigun och herr Magnus hade också invändningar i frågan, de tycktes tro att Missan hade något att göra med Gregers död vilket ju måste vara helt befängt.

Till Bodvars förvåning var det Grimner som hade ställt sig på hans sida och talat för hans sak. Han stod egentligen varken på god eller dålig fot med klockaren, men han hade ju hört om dennes hetlevrade temperament och tyckt att allt var väl så länge de höll sig ur varandras väg.

När nu Grimner erbjöd sig att till och med betala skulden till Siri som bröllopsgåva blev Bodvar så rörd att han knappt kunde tala, men han tryckte varmt Grimners hand.

Allt hade blivit kaotiskt efter det. Tora och Siri ville inte lugna ner sig och lagkvinnan förbjöd rakt ut fader Thomas att genomföra vigseln. Förtvivlad hade så Bodvar talat åter med Jante och bönfallit honom att använda vad inflytande han än hade – en stor och viktig person som han nu tydligen blivit – och tala med fru Sigun om saken. Jante hade först varit tveksam, han kunde se alltför mycket mörker i Missans förflutna. ”Bara aldrig så lite smuts räcker för att besudla det klaraste vatten”, hade han sagt och någonstans från djupt inom sig flöt ett svar upp i Bodvar.

”Men i ett nattsvart rum kan ett enda litet bloss förjaga mörkret.”

Jante hade stått tyst en stund och begrundat detta och sedan hade han nickat. ”Nåväl, jag ska tala med fru Sigun. Det är allt jag kan lova.”

Fylld av ett nyväckt hopp hade han återvänt in på värdshuset, men hoppet hade lika hastigt övergått till oro och förtvivlan när han fann att Missan försvunnit och inte längre fanns på värdshuset. I virrvarret hade hon smitit ut och ingen han frågade hade sett henne och hon hade inte svarat på hans enträgna rop.

Hon sa att hon skulle försvinna om vi inte gifte oss, och nu har jag förlorat henne för alltid.

Tanken brände i honom och han kände hur bröstet snörpte ihop sig. Med en plötslig känsla av allt genomsyrande trötthet hade han sjunkit ner på en bänk i ett avskilt hörn och närt sina mörka tankar. Skådespelarna hade spelat upp sin pjäs, men han hade knappt uppfattat ett ord av den, och skratten och applåderna runt omkring honom lyckades inte lysa upp hans sinne.

Så plötsligt hade hon stått i dörröppningen och han hade farit upp, precis som mer eller mindre alla i hela salen. För hennes blick var blank och frånvarande och händerna som hängde slappa längs med sidorna glänste våta och röda, täckta av blod.

Han hade försökt komma fram till henne, men herr Magnus och junker Birger hade ställt sig i hans väg och det var bara det kalla stålet i herr Magnus hand som hindrat honom från att kasta sig fram förbi dem för att nå henne. Han hörde hur det började viskas runt om i salen, hur Missans följeslagerska, en stum kvinna, inte längre fanns någonstans att finna. Plötsligt hade allt brustit inom honom. Bodvar hade försökt fånga Missans blick men hon hade vänt bort sitt huvud och till sist sänkte han huvudet, besegrad och kraftlös, knappt i stånd att hålla igång hjärtats slag. Han hade mumlat till Tora att han begav sig tillbaks mot gården och Grimner hade erbjudit sig att slå följe en bit på vägen. Apatiskt hade han tackat ja och så hade de gett sig av på stigen genom skogen mot hemmet.

Nu var det bara ett par fjärdingsväg kvar och Bodvar drog med handen över ögonen och torkade tårarna som smugit sig fram obemärkta.

Vem var du, Missan? Vad var de onda ting som förmörkade ditt förflutna? Jag hade velat vara den som förde dig bort från mörkret, men nu hoppas jag ändå att du finner frid en dag, med vem det än är. Förste och Enda, vaka över henne, vaka över Missa-Mi.


Fången, del 1 och 2, år 1141 och 1142, av Robert Östberg (lite om Missan)

Vattnet droppade långsamt från en spricka i taket. I ena hörnet slogs råttorna om något. Han ville inte veta vad det var de gnagde på.

Han rätade lite på ryggen, och grimaserade av smärta. De röda linjerna på ryggen efter piskrappen brände så fort han rörde sig. Försiktigt försökte han väta sina spruckna, torra läppar med saliv, kände hur svullna de var.

Det var slut.  Allt var slut. Förbannade pack! Varför skulle legionärerna bestämma sig för att komma just till Valegården på Väktarnatt. De hade känt igen honom. De visste. Och ett av svinen som han trott var död hade överlevt. Han hade sett ärret där hans kniv försökt skära av hennes strupe. Och hon hade känt igen honom.

Han avbröt sina tankar och rös. På Väktarnatten går de döda bland de levande.... den horungen till legionär som han verkligen lyckats döda hade uppenbarat sig på gården. Hon var fortfarande klädd i samma rustning som när han skurit av hennes grishals, och det levrade blodet täckte hennes strupe. En vålnad, inget annat än en fördömd gast, men han hade blivit helt iskall när hon såg på honom. Hon kände igen sin baneman, det var därför hon hade kommit, för att hemsöka honom.

Och strax därefter hade legionärerna kommit. Först hade det verkat som att de inte känt igen honom, det fann trots allt nästan ingenting kvar av Malte den Halte över honom nu, nu var han Egil Grim, varken halt eller efterbliven. För en stund trodde han att han var säker. Men plötsligt hade de kommit emot honom med svärden halvvägs ur skidorna, och han visste att det var över. Och kanske hade han lyckats fly, om inte en av dem hade väntat utanför, och nära nog slagit in skallen på honom med svärdshjaltet. Efter det hade allt blivit dimmigt. Vagt mindes han sparkarna och slagen som haglat över honom, hur de försökt få honom att erkänna. Till slut hade han inte orkat längre, utan skrikit åt dem, svurit varenda ed han kunde över dem. "Jag dödade henne! Jag skar av hennes djävla förbannade hals, och jag skulle göra det igen! Jag ska döda varenda en av er!!"

Men de var alltför många, och han var alltför svag. Vagt hade han hört hur mor Margit skrek hysteriskt när soldaterna fortsatte misshandla honom, vagt hade han sett Turids och de andras ansikten som såg på honom med medlidande, rädsla och vanmakt i ansiktena, innan han äntligen sjönk ner i en barmhärtig mörk medvetslöshet. Det fanns ingenting de kunde göra. Det fanns inte längre någonting någon kunde göra för honom.

Men han mindes mor Margits hand som gripit om hans, precis innan de släpat ut honom i natten, hur hon kramat hans fingrar hårt innan en legionär knuffade bort henne. 

Eirik slöt ögonen och försökte stänga ute ljudet av råttorna i hörnet, försökte glömma smärtan och tankarna på döden för ett tag. Ännnu var han inte knäckt...

-

"Smärta… svart blixtrande smärta som spräcker mitt huvud. Plågor jag aldrig drömt om ens i mina värsta mardrömmar. Och den där häxan Cornelia som hotar med den värsta mardrömmen av alla: Missan, min älskade Missan, bunden, torterad, om och om igen. Hon skriker! Hon ser på mig, anklagar mig. Och jag är skyldig. Svek… Jag svek henne! Varför svek jag henne! Praetorn, hans fruktansvärda ansikte som faller sönder, ett levande lik, han lovar mig frihet… ljuger, han måste ljuga! Alla Furstliga ljuger, ljuger som svin… Nestor… plåga… blå eld plågar mig! Nestors eld… kan inte skrika längre, vill dö vill dö… de låter mig inte dö.. de låter mig inte… låt mig dö…Frihet… om jag gör som de säger… men de ljuger! Om jag förråder Imrar… Adriana! De vill mörda henne! Jag kan inte förråda henne… jag måste förråda henne! Förråda henne eller Missan… Adriana eller Missan… Åh Förste… Jag vill dö! Varför får jag inte dö! Låt mig dö…"

Eirik kröp kvidande ihop i fosterställning på det kalla stengolvet i fängelsehålan och försökte gråta, längtade till medvetslöshetens barmhärtiga mörker där han kunde glömma, kunde glömma och bli fri. Han var knäckt.


Väktarnatt 1140 (om Missan)

Missan är en söt och snäll katt. Missan är en...

Nej.

Missan är en människospillra, på flykt från ljuset in i mörkret.

Innan Missan var en söt och snäll katt var Missan en söt och snäll flicka. Missan hade hon alltid hetat. Hon hade varit så liten när hon föddes att hennes mor inte kunde komma på något annat att kalla henne. Hennes far hade protesterat och givit henne ett vettigt namn som han försökte kalla henne vid, men ingen, allra minst Missan själv, förstod vem han menade så till slut gav han upp.

Ljuset hade varit en lika självklar del av livet som luften de andades. Barmhärtighetens ljus, solens värmande ljus som skyddade från allt ont. Missan visste inte ens vad ondska var. Lillebror funderade
ofta, han rörde sig mer i staden och hörde mer. Om kvällarna lyssnade Missan med ett halvt öra till hans
diskussioner med föräldrarna. Varför fanns det onda män? Hur kunde man skydda sig? Svaret han alltid fick var att om man bara levde i Ljuset så behövde man inte oroa sig.

När huset brändes blev det ljust.

Männen i gillesalen, prästerna, hur länge skulle de låta henne vara? De hade så fel. Ljuset var en fälla,
ett lockbete till något som de inte kunde föreställa sig. De trodde att de satt inne med sanningen. De
kunde inte tåla att hon var lika övertygad om sin sanning. I godhetens namn kan man begå lika grymma brott som i ondskans. När de upptäckte att ingenting de hotade henne själv med skrämde henne, vad skulle de
då ta till?

Hennes familj.

Bryggaren som snäste åt henne men ändå klappade henne på huvudet.

Mor som alltid var mild i rösten och gav henne mat.

Barnen, bortskämda men för unga för att kunna anklagas för det.

Ingen av dem skulle behöva lida för Missans skull!

För andra gången den kvällen smet hon ut trots att hon lovat låta bli, och hon räknade med att alla skulle
tro att hon snart skulle komma tillbaka igen. Hon lämnade sin älskade fisk och sin mantel för att förstärka den illusionen. Frusit hade hon gjort förr.

Ute på gatan stannade hon upp ett kort ögonblick. Om de skulle leta efter henne, var kunde hon gömma sig? Var kunde man gömma sig för ljuset?

Naturligtvis.

Missan skrattade till för sig själv och gick norrut.


Tomt! år 1139 (om Missan)

Tomt. Att det kunde kännas så tomt.

Missan hade försökt ge Eirik ett leende att minnas då vagnen rullade iväg mot Geda, men så fort den var utom synhåll tappade hon masken och stod still en lång stund och bara tittade ut i tomheten. För sig själv kunde hon inte låtsas tillförsikt. Vad hjälpte det om Eirik var skicklig med sin båge då motståndarsidan säkerligen hade minst lika skickliga män?

Hemma väntade ytterligare salt i såren. Lina, alltför självupptagen för att minnas att det var idag Eirik skulle åka, ville diskutera brudklänningar med sin lillasyster. Missan stod inte ut många hjärtslag innan hon flydde. Hon ryckte åt sig sin slända och en korg med kardflor och sprang ner till sitt favoritställe nere vid ån. Där satte hon sig att spinna. Missan spinner, det mest nötta skämtet i familjen. Hon försökte le vid tanken men kände i stället gråten bryta fram ur klumpen i magen som hon burit på sedan Eirik meddelat att han skulle fara.  

Karel fann henne efter en stund och lade varsamt armarna om henne.

"Ibland har jag lust att sopa till Lina," mumlade han.

"Det är inte hennes fel. Jag är glad att hon är lycklig," snyftade Missan.

"Men du är inte lycklig, Missan min."

"Nej. Jag önskar att jag kunde vara lika säker som han verkar vara på att han kommer tillbaka."

"Han måste vara säker på det för att stå ut, det förstår du väl?"

"Ja, det gör jag, men jag vill inte att han skall ge mig löften som han kanske inte kan infria."

"Ett löfte kanske är det enda som kan hålla honom på rätt sida om liv och död, vet du."

Missan begrundade detta medan hon försökte ta kontroll över sin andning igen.

"Det bästa du kan göra," fortsatte Karel, "är att fortsätta ditt liv som förut och inte bara gå och vänta på honom. Han får inte tro att du går och är ledsen hela tiden. Imorgon är det du och jag som går och dansar!"

Missan skrattade till.

"Det var precis vad jag sade till Eirik att du skulle säga."

-Du är en klok kisse du, log Karel och rufsade tillgivet om i hennes hår.

Men med natten kom tankarna. Krig var opålitligt. Sedan oroligheterna började hade hon lyssnat noga på vad Lillebror hade att berätta. En månad, hade Eirik sagt. En månad och så skulle han vara tillbaka hos henne. Skulle kriget vara slut inom en månad? Om det inte var det, skulle då inte Eirik känna att han svek sin kung och sitt land om han inte fortsatte? Vad var egentligen viktigast för honom, att hålla ett löfte till sin trolovade eller att försöka få bevis för sin fars respekt? Missan hade aldrig ställt sig den frågan förut, men nu gnagde den. Att han älskade henne hade hon inga tvivel om, inga som helst, men kanske tog han henne för given? Henne behövde han inte kämpa för, som för sin fars uppskattning. Och hon, tog inte hon Eirik för given också? Det hade alltid varit de två, inget att fundera över och inget att oroa sig för. Det var självklart att hon skulle vänta på honom. Men hur länge? Om månaden tog slut utan att han kom tillbaka, hur länge var det då meningen att hon skulle vänta? Hon ville ha ett eget hem och barn. Eiriks barn naturligtvis, något annat hade aldrig funnits i hennes tankar, men nu kanske hon skulle bli tvungen att tänka på det. Hon blev inte yngre. De flesta i hennes ålder hade varit gifta länge och hade redan en barnaskara att ta hand om. Vad var mest värt för henne om hon var tvungen att splittra sin framtidsbild? Eirik eller en egen familj?

De tankarna ekade i hennes huvud och drev all sömn på flykten. Då de malt runt så många varv att hon inte orkade tänka dem längre väckte hon försiktigt Lina.

"Förlåt att jag sprang iväg förut," viskade hon. "Snälla Lina, berätta om din brudklänning!"

Och till systerns lyckliga, sömndruckna fabulerande somnade Missan.

Trolovningsdagen år 1134 (om Missan)



Karin som Missan på Utposten

"Vet ni, det är den här tiden på året som jag tycker om allra bäst! Allt är så levande och vackert och doftar så underbart, och så vet man att det kommer fortsätta vara varmt  i flera månader till!"

"Om man har tur ja! Minns du inte förra sommaren då det regnade tre månader i sträck?"

"Det gjorde det väl inte!"

"Jaså inte? Men det är så typiskt dig, Lina. Du vill att livet skall vara soligt och glatt, så då ordnar du dina minnen i efterhand så att det blir så. Jag önskar att du fick bestämma här i världen. Då kanske vi skulle ha fått in allt hö i tid förra året, om det nu hade varit en så fin sommar som du minns."

Missan lyssnade bara med ett halvt öra till sina syskon. Karel och Lina trätte alltid om något, och hon lade sig sällan i. Denna morgon hade hon dessutom annat att tänka på. De var ute på stora ängen och plockade blommor att pryda smedsgården med till kvällen. Hon själv skulle visst också smyckas med blommor, men så långt tänkte hon inte. Hennes trolovningsdag, hennes och Eiriks, det kändes på något sätt overkligt. Inte för det, hon och Eirik hade så gott som alltid vetat att de hörde ihop, men att manifestera det inför prästen… Missan tyckte i sitt stilla sinne att ingen annan hade med deras förhållande att göra. Hennes föräldrar var emellertid av en annan mening. När en lång tids antydningar inte hade givit resultat tog hennes far saken i egna händer. En vinterkväll när Eirik var på besök hade Knut, som suttit och spelat för dem, lagt ifrån sig fiddlan, harklat sig och sagt att jaha, skulle de ordna trolovningsfest till midsommar då? Som om det varit något som diskuterats en tid och bara behövde ett datum. Missan och Eirik hade sett på varandra, nästan lite förläget, och samtidigt mumlat att jo, det skulle väl gå bra.

Och nu var det midsommar. Ängen bjöd på en slösande mångfald av blommor, som ännu glittrade av morgondaggen. Lina, som alltid ville stå i centrum, pladdrade på om hur hennes trolovningsdag skulle bli och Karel retades med henne men undvek att kommentera att hon vid hennes ålder till och med borde ha varit gift vid det här laget. Och nog hade det funnits friare, men ingen god nog åt Lina och Knut var inte den typen av far som tvingade på sina barn någonting. Ville inte Lina gifta sig med någon av de som visat intresse, så slapp hon. Gården var stor nog att kunna försörja henne ändå. Vad grannarna hade att säga om den saken brydde han sig inte om.

Lillebror var också med denna morgon. Han bodde annars inne i staden och gick i lära hos en skrivare där, men Knut och Isa höll hårt på att han skulle fira helger och andra viktiga tilldragelser med familjen. Särskilt stor nytta gjorde han nu inte, i stället för att plocka blommor satt han stilla och betraktade en smörblomma med rynkade ögonbryn och försökte lista ut hur den hängde ihop. Sådan hade han alltid varit. Lina grälade på honom, men Missan uppmanade henne att låta Lillebror vara. Hon var glad bara över att ha honom i närheten. Hon förstod sig inte på hans funderingar och hans ganska dystra sinne, men hon tyckte om lugnet han utstrålade.

-Så, nu får det räcka, bestämde Lina. Vi måste ju hinna tvätta dig ordentligt, och bara ditt hår tar väl halva dagen att få ordning på!

 

Missan tyckte om att tillverka vackra saker i trä och textila material, men ingen i familjen hade ett sådant sinne för skönhet som Lina. Hon tog sig an Missan med en yrkesmässig attityd och Missan kunde inte annat än att le åt hennes beskäftighet. Lina tog av sin egen dyrbara lavendeltvål och skrubbade sin syster glödande ren från topp till tå, och redde försiktigt ut det långa håret och flätade det i fyra flätor som hon stack fullt med blommor i. Mor Isa hade strukit den enkla linneklänningen som Missan själv spunnit, vävt och sytt.

-Jag måste säga att jag först tyckte det verkade väldigt tråkigt med en ofärgad linnedräkt, sade Lina kritiskt, men nu erkänner jag att det nog är vackrast så, med alla blommor till. Men jag vill nog trolova mig på hösten eller vintern så att jag kan få ha riktigt vackra och färgglada kläder på mig.

  Karel kom ut på gården där utsmyckningen pågick.

-Se där, inte illa! nickade han uppskattande.

-Tack, strålade Lina som tog åt sig all förtjänst av att lillasyster inte längre såg ut som den gråa mus Lina alltid sett henne som. Missan själv log bara och böjde huvudet. Hon var mycket ovan vid situationen och fann det svårt att bara sitta och bli omhändertagen. Det kändes som om allt detta var för hennes familjs skull, för att de tyckte det var roligt att styra ut henne och ställa till med kalas. Mor hade skyndat iväg till smedsgården tidigt på morgonen för att hjälpa till med alla förberedelser och Missan hade inte hunnit prata med henne. Hon visste egentligen inte vad de skulle prata om, men hon kände att hon hade behövt någon form av stöd, och gärna en förklaring till varför detta var nödvändigt. Lina kunde hon inte prata med, hon tyckte bara att allt var spännande, och Karel tordes hon inte anförtro sig åt. Kanske skulle han inte ta henne på allvar utan skoja bort hennes undringar. Och Eirik kände hon instinktivt att hon inte borde avslöja sina dubier inför. Han kanske skulle bli sårad. Det var ju inte det att hon inte ville trolova sig, absolut inte, men måste det vara sådant ståhej?

När Lina tog en paus i sitt pysslande letade Missan rätt på sin far. Han satt och putsade upp sin fiddla och log mot henne när hon kom in.

-Så vacker du är, Missan min!

Knut var den enda som först opponerat sig mot att kalla flickan Missan. Han höll inte alls med sin hustru om att hon var så liten när hon föddes att det inte gick att kalla henne något annat. Han hade officiellt givit henne namnet Mia och hade i något år försökt att kalla henne det, men gav upp när han inte fick respons från vare sig barnet eller omgivningen.

Missan gick fram och gav sin far en kram, och aktade noga så att inte de blomsterspäckade flätorna kom i kläm.

-Far, måste man säga allt det där? Alla vet ju hur det är, så varför måste man säga det?

Knut lade händerna om dotterns ansikte och såg allvarligt på henne.

-Ibland, vännen min, behöver man få även sina sanningar bekräftade. Och jag skulle tycka väldigt mycket om att höra dig säga det.

Missan begrundade det några ögonblick och nickade.

 

Isa kom hemskyndande framåt tidig eftermiddag för att hinna göra sig själv iordning innan ceremonin. Man skulle gå familjevis och sammanstråla hos prästen. Eftersom det var en så vacker dag skulle de hålla till utomhus. Alla var klädda i sina bästa kläder och Lina hade hunnit binda en enkel blomsterkrans åt sig själv också. Visst var det Missans dag, men det hindrade väl inte att Lina också kunde få vara vacker!

Missan försökte att dölja hur illa till mods hon var där hon gick med ett stadigt tag om Karels hand. Helst hade hon velat hålla i sin far, men ville inte verka som en barnunge. Hon var trots allt nitton år och borde vara väl förberedd på detta tillfälle. Men att stå i centrum hade aldrig varit hennes önskan, och inte var hon någon vän av ord. Bara den biten var avklarad kanske hon skulle slappna av.

Eirik och hans familj anlände samtidigt som de. Han var så stilig i sin vackert broderade blå tunika. Missan, som lärt sig tyda skiftningarna i hans ansikte, såg att inte han heller fann sig helt tillrätta. Hon skulle vilja förmedla trygghet till honom men fann ingen sådan hos sig själv, så allt hon kunde åstadkomma var ett ansträngt leende. Karel följde henne ända fram till den angivna platsen framför prästen, där hon lät Eirik ta sina händer i hans.

rästen var en känslosam man. Han hade sett Eirik och Missan växa upp och drömt om denna dag. Han började hålla ett tal med ostadig stämma om hur vackert det var när två själar så tidigt kunde finna vila och glädje hos varandra. Missan ville inte höra. Hon såg envist ner på sina skospetsar och tryckte Eiriks händer allt hårdare tills hon inte stod ut längre. Hon lyfte blicken och gav prästen ett kort, rasande ögonkast så att han häpet tystnade. Den lilla gesten hade fått en stor del av hennes spänning att släppa, och nu fick hon i stället anstränga sig för att hålla sig för att hålla ett okynnigt leende tillbaka. Hon såg upp på Eirik och bad med blicken om förlåtelse, och tryckte lätt till hans händer, som för att ursäkta att hon nyss hållit dem så hårt och för att hon inte kunnat uthärda den sentimentala ordströmmen. Hon visste ju att andra uppskattade sådant. Mor var säkert besviken på henne.

När löftena skulle uttalas försökte hon så stadigt som möjligt hålla blicken vilande i Eiriks. Seden bjöd att mannen talade först.

 

”Av allting i världen är ingenting mig kärare än du.

Av alla i världen skall jag ingen ära, stötta och skydda som dig.

Av alla i världen är det dig jag vill vara trogen.

Av alla i världen vill jag bara leva med dig,

Tills den Förste kallar oss till hans sida.”

 

Efter varje fras upprepade Missan det sagda, tyst och ovant. Hon var glad över att Eirik talade först, hon själv skulle nog inte ha kommit ihåg allt. För henne var det bara ord. Meningslösa ord. Hon visste att de var sanna, men de var ändå inte Eiriks och de var inte hennes. Hon kunde inte känna någon glädje alls vid orden, och leendet hon lyckades prestera var snarare vemodigt än lyckligt. Hon skulle vilja dra sig undan, hon skulle vilja gråta.

Mor tog hennes reaktion för rörelse och kramade om henne ordentligt efteråt.

-Missan min, viskade hon darrigt och strök henne om kinden. Missan min!

 

Middagen var storslagen även om det inte var så många gäster bjudna. Borden dignade av väldoftande mat, vackert upplagd. Eiriks mor Anna, lillasyster Elin och Isa uppmanade gästerna att ta för sig, och var uppenbart stolta över sitt arbete. Missan betraktade dem och värmdes av deras glädje. Hon studerade alla vid bordet. Olaf Smed var tydligt nöjd över att få bjuda på trolovningsfest i sitt hem, och det var ju inte illa att grannarna fick veta vilken rasande duktig matmor hans hustru var.

Det var lättare att koppla av när alla hade något för händer och inte hade Missan och Eirik som enda blickfång. För att ytterligare avleda uppmärksamheten bad Missan att Eiriks farbror Torkel skulle berätta hur det gått till när han skjutit rådjuret de just avnjöt. Rummet fylldes genast av jägarberättelser som hakades på med andra skrönor, och då alla ätit klart tog Knut fram sina instrument. Att höra fadern spela var det bästa Missan visste. Helst skulle hon ha kurat ihop sig på bänken och lagt sig med huvudet i Eiriks knä, men nöjde sig med att luta huvudet mot hans axel och blunda. Hon sökte hans hand och flätade ihop fingrarna med hans. Så här skulle livet vara. Inga ord kunde förmedla känslan av den totala lyckan.

 

När gästerna och Missans familj drog sig hemåt valde Missan att övernatta i smedsgården. Att inte sova under samma tak som Eirik denna dag vore otänkbart. Hon avlägsnade alla blommor, som inte var alltför vissna, ur håret och kröp ner bredvid Elin. Men hon kunde inte somna. Hon låg länge och tänkte på dagen och kände att något inte var som det skulle. Hon var övertygad om att Eirik visste hur hon kände för honom, men hennes fars ord om att få sina sanningar bekräftade gnagde i henne. Hon hade inte bekräftat någonting idag. Hon hade bara mekaniskt upprepat några meningar som någon annan givit henne.

När Elin somnat steg Missan försiktigt upp och smög sig ut. Hon hade lånat med sig Elins kam och redde försiktigt ut håret så att det stod som en vågig sky omkring henne efter den hårda flätningen. Månen var inte full, men natten vilade ändå i ett stilla ljus. Hon tassade tillbaka och väckte Eirik så varsamt hon kunde.

-Kom med, viskade hon och tog hans hand.

Hon förde honom ner till den lilla bäcken som rann förbi smedjan och bjöd honom att sitta ner. De satt tysta en stund innan hon tog till orda.

-Det är som med den här bäcken, sade hon lågt. Jag vet inte varifrån den kommer eller var den slutar, men den har funnits här så länge jag har funnits och jag förstår inte hur vattnet någonsin skulle kunna ta slut. Källan måste vara outtömlig. Som min kärlek till dig.

Så började hon sjunga. En innerlig sång utan ord, påhittad för stunden, för att bekräfta sin sanning inför mannen hon älskade.

RSS 2.0