lajvtexter.blogg.se

Kan man verkligen bli sjuk av motvilja?

 

Jo, det kunde man.

 

För fasadens skull stannade Vanja hela natten i den påkostade bröllopssängen. Eskil låg med ryggen mot henne och snarkade tungt. Solen stod redan högt och Vanja var van vid att vara uppe så dags. Nu var det hon som var markfurstinna. Ansvaret för hela gården var hennes. Åtminstone såg hon på det så. Eskil tänkte hon inte lita på. Hon hade sett hur han behandlade sitt eget folk, han var ofta inkonsekvent och tog sig aldrig tid att lyssna till problem som han inte var intresserad av. Så kunde man inte driva ett gods. Hur skulle hon få honom att överlåta den biten till henne? Hon smög upp och satte sig i fönsternischen med täcket omkring sig. Det var alls inte kallt i rummet, men hon frös inifrån. Någon hade vävt in en kraftig gren i deras bröllopsväv. Hon hade inte blivit det minsta förvånad, bara mött Davians rasande blick och bitit ihop.

 

En lång stund efter utsatt tid hade Tea skickats att hämta vävtydaren. Hon sade efteråt till Vanja att han hade verkat förvånad, som om han hade glömt att han skulle förrätta en vigsel. Sedan hade han blivit alldeles blek och skyndat före henne. Aldrig förut hade Vanja sett en sådan förtvivlan. Det måste ha tagit honom all själsstyrka för att kunna sköta sitt uppdrag. Det viskades. Vad hade det tagit åt honom, han som annars var lugnet själv? Var han kanske berusad? Inte följde han den traditionella mallen heller. Istället för att be ödet skänka brudparet allt gott, så sade han att ödet måtte ge dem det de förtjänade. Men det kanske var samma sak? Eskil lade inte märke till det, men Vanja förstod.

 

Valet hade flera konsekvenser än hon räknat med. Valet mellan Davian och Eskil. I hennes tankar hade det ena inneburit avsaknaden av det andra, men så var det inte. Davian var kvar, fortsatte sitt arbete på godset, fortsatte att kalla Vanja vid namn varje ödesdag. Vreden han riktat mot henne på bröllopsdagen var som bortblåst. Han var densamme som hon älskat sedan första ögonblicket. Ständigt närvarande i hennes medvetande.

Kärleken hörde inte hemma i en rationell tillvaro, det visste hon. Kärlek var en lyxsjukdom som inte hade någon plats i hennes nya liv, i hennes äktenskap. Hon ville verkligen vara en god hustru åt Eskil. Hennes religiösa uppfostran satt starkt i ryggmärgen där. Om detta nu var hennes öde, så ville hon försöka uppfylla det så gott hon kunde. Försöka förhärda sitt hjärta.

 

Gården blev hennes främsta intresse. Hon upptäckte snart att det värsta som kunde hända hennes man var att tappa ansiktet, och det gav henne den makt hon behövde för att kunna styra som hon ville. Alla befallningar skedde i hans namn. Markfursten önskar si eller så. Nog hörde hon viskningarna, om att den där nya markfurstinnan inte verkade ha några egna åsikter alls, men så länge det tjänade hennes syften brydde hon sig inte om vad som sades. Eskil var även hennes ansikte, och hon var lika mån som han om att han skulle verka vara den fast styrande. De talade aldrig någonsin om det. Detta var hennes hem och hennes sedvänjor, han var främlingen som hade att försöka lära utan att låta märka att han ingenting visste. Politiken var hans område, inte skötsel av ett gods. Vanja hamnade i överläge och det var ingen bra förutsättning för att bli en god hustru.

 

Omedvetet, kanske, utövade hon sin makt över Eskil. Utan någon diskussion skaffade hon sin egen sovkammare, med en sådan självklarhet så att ett ifrågasättande skulle verka okunnigt. Sanningen var att hon inte stod ut med att sova bredvid sin man. Om dagarna ansträngde hon sig till det yttersta för att vara honom behaglig, men någonstans måste hon få vila. Önskade han hennes sällskap fick han tala om det. Hon förstod inte att det var ytterligare ett sätt att spä på hans förödmjukelse. Överhuvudtaget tänkte hon aldrig över vem han var och vad han kunde känna. Hon visste ju att han egentligen hade önskat gifta sig med Tara, så hon antog att deras inställning till detta äktenskap var ömsesidig, en ömsesidig vilja till Högbacka. Att Eskil kanske hade kunnat tänka sig att lära känna henne, Vanja, för att få ett fungerande samliv med just henne, föll henne aldrig in.

Kanske hade de kunnat bli vänner? Om Vanja gått till honom med sin ensamhet och rädsla?

Nu bet hon ihop om den. Hårt.

 

Efter ett år var gränsen nådd.

Hon flydde till Davians stuga.

Två vinbägare på hans bord.

-Jag visste att du skulle komma tillbaka till mig, log han.

 

Veckan efter var han borta.

En ny vävtydare räknade in dem. Vanja höll masken, tvingade sin blick till lugn. Försökte avväga vilket som var naturligast, att fråga eller att avstå. Detta var något som hon borde vetat. En markfurstinna skulle inte bli överraskad av något sådant.

-Vi har en ny vävtydare, sade hon så lugnt hon förmådde till Eskil när de var på hemväg.

Hans käkar spändes tyst till svar.

Vanja väntade. Sade på nytt:

-Jag skulle vilja veta...

Eskil vände sig häftigt emot henne.

-Du har ingenting att ställa mig till svars för! Ingenting!

Så gick han ifrån henne.

 

Att falla.

Hur ta spjärn i ett bottenlöst hål?

Den dagen började på allvar Vanjas förvandling.

Släppte hon det allra minsta på sin självbehärskning så skulle hon falla.

Släppte hon in någon så skulle hon falla.

 

Livet blev overkligt, samtidigt som hon alltmer tog del i gårdens skötsel. Trodde sig kunna fylla tomrummet med kontroll.

Barnet hon väntade?

Nej, det angick inte henne. Hennes kropp var värd för det, hennes sinne låst i praktiska ting.

Eskil ville ta dit sin egen amma som huvudansvarig, och Vanja protesterade inte.

Inte förrän det var för sent.

 

Två var de. En Rana och en Ulf. Alla sade att Vanja måste vara för trött för att ha dem hos sig, visst var det en innerlig tur att mor Aima fanns där!

Vanja var inte alls trött. Tvärtom, det kändes som att hon hade blivit förlöst från mycket mer än en fysisk börda. Det här kanske var en skänk från ödet, en ny början?

Kampen började.

Eskil tillbringade mycket tid med barnen. Han kunde med dem och med sitt eget folk vara den känslomännsika han egentligen var. Skrattade högt när de log mot honom. Berättade för alla som ville höra på att Rana minsann grep om hans finger så att han trodde att hon skulle bli en duktig björnjägare en dag.

Men inte skulle Vanja behöva byta på dem! Nej, det fanns det ju tjänare till. Seså, du ser ju att mor Aima kan sina saker, du tar hand om godset så tar hon hand om barnen.

Var det ett medvetet straff?

 

Nätterna kunde hon stjäla sig till.

När hon egenhändigt släckt alla ljus smög hon in i barnkammaren. Satt hos dem länge, hörde deras sovande andetag och stämde av deras hjärtslag med sina egna. Kunde inte förstå den sanning som började sprida sig. Som alltid hörde hon mer än vad hennes folk trodde. Det talades, lite ömsint, om hur totalt hopplös fru Vanja var med barn. Ett skratt som tvärtystnade när hon steg in i sina barns rum. Ängsliga blickar när hon ville lyfta dem. Kanske är det ändå bäst om mor Aima...?

Och ständigt masken utåt. Inte få visa sin osäkerhet. Sitt oförstående. Rak i ryggen, behärskat ansikte. Borde förstås kunnat använda den spelade säkerheten även här, borde verkligen ha tagit över.

Önskade att hon kunde tala med någon. Vävtydaren? Nej, hon visste vad hans svar skulle bli. Dessa kvinnor var satta att sköta hennes barn, deras öde var att utföra det arbetet så bra de någonsin kunde. Inte ville väl markfurstinnan slå en knut på deras ödestrådar av ren egoism?

Men om mitt öde är att vara en så bra mor som möjligt?

Kanske var det så, att hennes enda sätt att vara en bra mor var att hålla sig ifrån sina barn. Precis som det enda sättet att vara en bra hustru var att i största möjliga mån undvika sin man.

Hur skulle hon kunna veta?

 

Hur skulle hon någonsin kunna veta någonting?