lajvtexter.blogg.se

Hösten i Nedåkra var grå. Kanhända var det för en utomstående samma sprakande färger på träden som lyst upp Högbacka, men i Vanjas ögon återspeglades inte glöden så som den gjort hemma.

Hemma... Aldrig skulle hon kalla Nedåkra sitt hem. En tillflyktsort var det. En av ödet utsedd frihamn. Det var hennes lott att finna sig i detta liv, omgärdat av bruna fält och gles skog. Hon var tacksam för sin tro, sin övertygelse om att hennes enda val var att uthärda detta. Om hon hade haft ett val, hur skulle hon då kunna stanna här?

 

Det var ödesdag.

Ännu hade de inte fått tag i någon ödestydare till gården, så det var markfurstinnans uppgift att räkna in gårdens folk. Och hela byn. Det hade hon gjort ända sedan hon kom hit för flera år sedan. Till en början hade byborna ställt sig undrande, senare förargade och i en del gårdar hade hon utsatts för hot. Nu hade dock de flesta vant sig vid att hon kom en gång i veckan för att se till att allt stod väl till i gården. Hon blev aldrig inbjuden, och det hände att någon försökte provocera henne. En man hade fräst att nej, allt var inte som det skulle, han hade precis slagit ihjäl sin hustru och sina barn med en yxa och skulle precis till att bränna ner gården. Hon hade lugnt svarat: ”Då vet jag det” och gått därifrån. Veckan efter hade hon återvänt och undrat om det fortfarande bara var han i hushållet, och hur det stod till med honom. Efter det öppnade han aldrig mer, men Vanja gick ändå dit varje vecka. Hon tyckte att det var hennes ansvar.

Det blev inte lika fort mörkt här som i Njarka, men dagarna var korta nog på hösten och hon skyndade hemåt efter att ha besökt det sista huset. I ögonvrån såg hon hur någon närmade sig snett bakifrån, men hon vände sig inte om. Det var under hennes värdighet.

-Vanja.

Hon tvärstannade och kände hur blodet frös i hennes ådror. Den rösten! Över trettio år var inte nog för att hon skulle glömma den. Hon visste att hennes röst inte skulle hålla för att svara med hans namn, så hon stod bara stilla och väntade på att han skulle hinna ikapp henne.

Vävtydare Davian var sig lik, förutom håret som nu var lika gråvitt som hennes eget. Trots mörkret kunde hon förnimma något i hans blick som hon inte sett där förut, en sorts uppgivenhet blandat med självförakt och en orubblig beslutsamhet.

-Jag har följt dig länge idag, fortsatte han lågt. Du räknar in ditt folk. Det är mina sysslor. Låt mig göra det från och med nu.

Genom förstelningen började hennes hjärta bulta allt hårdare, men hon kunde fortfarande inte få fram ett ljud.

-Jag är tillbaka hos dig nu, spann den mjuka rösten vidare. Ingenting är förändrat, inget som betyder någonting. Vi kan ta vid där vi var. Ta ett kliv över dessa år då ödet tvingat oss ifrån varandra. Nu är tiden inne att spinna vidare på den tråden. Vår tråd, Vanja, den vackraste i mitt livs väv! Nu när jag har funnit dig här släpper jag dig aldrig ifrån mig mer.

När han smugit sig så nära henne att hon kände värmen av hans andedräkt, ryckte hon till men stod kvar.

-Davian, viskade hon ljudlöst.

Han slöt ögonen ett hjärtslag, och grep så efter hennes hand.

-Låt mig följa dig hem! Låt mig ta hand om ditt hushåll, leda dem i deras väg tillbaka till den sanna tron. Jag vet att många av dem är på irrvägar. Jag vet allt om dig.

Att ha honom där... Någon att dela ansvaret med. Någon att helhjärtat dela sin tro och sina sedvänjor med, i ett hushåll som var splittrat av religiösa motsättningar. Någon som hon kunde älska...

Den tanken fick henne att vakna till från hans hypnotiska inverkan. Hon skakade på huvudet och drog tillbaka sin hand.

-Vanja, min älskade, stöt inte bort mig en gång till! Inte en gång till!

-Jag måste. Min familj...

-Din familj består av en grupp vuxna människor som är fullt kapabla att ta hand om sig själva! Du har offrat dig för dem förut, och vad fick du för det? Låt dem finna sitt eget öde! Låt dem växa upp!

Åter grep han hennes hand, båda händer, och kysste nästan desperat insidan av hennes handleder. Genom Vanja strömmade en värme hon inte känt sedan... ja, sedan dagen innan han försvann för ett halvt liv sedan. Var det så här det kändes att leva? Var det detta hon hade försakat i så många år?

Varför?

Förnuftet försökte streta emot.

-Jag måste få tänka, bad hon.

-Tänk om du måste, men det spelar ingen roll. Jag menar vad jag sade. Aldrig släpper jag dig igen. Jag gör vad jag måste för att du skall bli min. Är jag inte en präst? Skall inte jag om någon kunna ta ödet i mina egna händer?

-Vad är det du säger! utbrast Vanja förfärat.

-Precis det du hör.

-Men allt det du sade om att finna sig i sitt öde...

-Det gällde bara tills jag förlorade dig.

Vanja kände hela sin tillvaro skakas om, och hon frigjorde sig.

-Håll dig borta från mig!

-Det där menar du inte.

-Sannerligen om jag gör! Jag har inte stått ut alla dessa år för att höra dig säga att... Försvinn ur mitt liv!

Hon var för gammal för att orka springa ifrån honom, men hon lyckades svepa in sig i den aura av suveränitet som varit hennes skydd så länge. I Davians ögon glittrade det till av förvåning, men han ropade efter henne när hon gick:

-Aldrig!

 

Vanja var så van vid att gömma sina känslor och tankar, så ingen i familjen märkte något särskilt hos henne när hon återvände den kvällen. Men inom henne rasade en storm, som mattades av till en känsla av overklighet. Hade mötet verkligen inträffat, eller var det hennes egna fantasier som äntligen fick liv och spelade henne ett spratt?

Två veckor senare undrade hon inte längre. Strax efter mörkrets inbrott bultade det på dörren, tre tunga slag som bara de var tillräckligt för att ge henne rysningar. Full av onda aningar skyndade hon sig att öppna innan någon skulle hinna före henne. Hon ville inte att någon annan skulle behöva se det hon halvt om halvt förväntade sig.

Framför henne stod en lång, gänglig gestalt med mask för ansiktet.

En vandrare.

Trots att hon nästan varit förberedd, smög sig skräcken fram genom hennes ådror. Sist hon hade kommit i kontakt med en vandrare, eller det hon trodde var en vandrare, var när hon tvingades lämna Högbacka. När det senare uppdagades att masken varit en förklädnad hade hon gripits av en våldsam vrede, men hennes starka tro på ödet tvingade henne till resignation. Trots att hon inte var säker på att inte detta också var en bedragare, föll hon på knä. Vad annat kunde hon göra?

Ett tyst sus gick igenom huset när resten av hushållet upptäckte gästen. De som aldrig sett en vandrare förut föll ändå på knä i en ren reflex när de såg att markfurstinnan och så många andra gjorde det. Efter några till synes oändliga ögonblick mötte Vanja blicken bakom masken. Vandraren sträckte ut ett benigt pekfinger mot henne, och hon nickade.

-Jag måste lämna er nu, sade hon så lugnt hon förmådde.

Någon gjorde en rörelse mot henne, men hon höjde snabbt handen i en hindrande gest.

-Hälsa mina barn att jag är stolt över dem. Och säg till Eskil, om ni någonsin ser honom igen, att...

Hennes röst bröts och hon var tvungen att ta ett par djupa andetag för att kunna fortsätta:

-Att han har varit en god make och en värdig Köldgrip.

Så bad hon dem farväl och följde med ut i mörkret.

 

Davian väntade med en vagn strax utanför byn. Vandraren nickade kort mot honom och försvann. Vanja brydde sig inte ens om att fråga varför han gjort detta. Hon visste inte längre vem han var, om hon någonsin vetat det.

-Och om jag går tillbaka? sade hon kyligt.

-Så låter jag skada din familj.

Hon nickade, nästan eftertänksamt.

Så detta var hennes öde nu.

 

Hennes tro skulle stärka henne även i detta, tänkte hon sammanbitet och steg in i vagnen.