ag hade tänkt mig att de kursiva verserna har fallit bort helt och återfinns i gammelmormors gömmor eller någon annanstans, och de kursiva raderna mitt i annars godtagbara verser har förvanskats.

Denna midvintervisa sjungs i form av ett skådespel av familjerna Köldgrip och Nattfroste:

Mörkret sänkes över heden

Suddar ut den kända leden

Ödesskytteln varnar stilla

Om att någon vill dig illa

 

För den som har från kriget flytt

Är onda skuggor inget nytt

Reili färdas med sin bror

Mot trygghet – det är vad hon tror

 

På hennes händer, andras blod

Att dräpa kräver inget mod

Men att kapa någons tråd

Gör det svårt att finna nåd

 

Lillebror ser Reilis plåga

Försöker med sin rena låga

Lindra hennes själakval

Med att hon inte haft nåt val

Åsynen av en gestalt

Får dem strax att göra halt

Ett skimmer strålar hotfullt ut

Och Reili anar trådens slut

 

Hon skyddar brodern bak sin rygg

Låtsas vara stark och trygg

Gestaltens halvt upplösta kropp

Släcker strax allt fåfängt hopp

 

”Så fann du oss ändå till sist

Du som redan livet mist

Din baneman var ättens far

Din hämnd att våra liv du tar”

 

”Du vet inget om mitt mål

Du som ingen smärta tål

Du som tänker svaga tankar

Och ditt eget liv högst rankar

 

Hämnden är en ringa tröst

För hålet han skar i mitt bröst

Ert öde skall bli mycket värre

Ödet är en skonlös herre”

 

”Återvänd till gravens frid

Vet att nu är ej din tid

Att leva nu med iskallt blod

Är ovärdigt ditt forna mod”

 

”Nog nu! Så, försvara dig

Annars fall på knä för mig

Greppa nu ditt usla svärd

Och slåss för allt som du är värd”

 

”Ont skall ej med ont fördrivas

Väven får ej sönderrivas

Alla stjärnor hjälp oss nu

Att laga det som gått itu”

 

Med en utsträckt myndig hand

Lossas alla Reilis band

Till brodern och till själva livet

I väven sorgens tecken skrivet

-

Men... I en mystisk väska hittas urgamla dokument, som visar att ödestron och asatron har varit mer sammanvävda än någondera av sidan vill kännas vid... Lämpligt nog så innehåller även visan en formel för att ta kål på draugar! Praktiskt eftersom det händelsevis fanns en draug på lajvet som denna visa skrevs till...

Så här lyder originalvisan!

-

 

 

Mörkret sänkes över heden

Suddar ut den kända leden

Ödesskytteln varnar stilla

Om att någon vill dig illa

 

För den som har från kriget flytt

Är onda skuggor inget nytt

Reili färdas med sin bror

Mot trygghet – det är vad hon tror

 

På hennes händer, andras blod

Att dräpa kräver inget mod

Men att kapa någons tråd

Gör det svårt att finna nåd

 

Lillebror ser Reilis plåga

Försöker med sin rena låga

Lindra hennes själakval

Med att hon inte haft nåt val

 

”Vårt ödes tråd vävs alltid in

Min egen tråd är alltid min

Men hur än trådarna går samman

Väljs ej mönstret av nån annan”

 

Åsynen av en gestalt

Får dem strax att göra halt

Ett skimmer strålar hotfullt ut

Och Reili anar trådens slut

 

Hon skyddar brodern bak sin rygg

Låtsas vara stark och trygg

Gestaltens halvt upplösta kropp

Släcker strax allt fåfängt hopp

 

”Så fann du oss ändå till sist

Du som redan livet mist

Din baneman var ättens far

Din hämnd att våra liv du tar”

 

”Du vet inget om mitt mål

Du som ingen smärta tål

Du som tänker svaga tankar

Och ditt eget liv högst rankar

 

Hämnden är en ringa tröst

För hålet han skar i mitt bröst

Ert öde skall bli mycket värre

Hos er nya, mörka herre”

 

”Återvänd till gravens frid

Vet att nu är ej din tid

Att leva nu med iskallt blod

Är ovärdigt ditt forna mod”

 

”Nog nu! Så, försvara dig

Annars fall på knä för mig

Greppa nu ditt usla svärd

Och slåss för allt som du är värd”

 

”Ont skall ej med ont fördrivas

Väven får ej sönderrivas

Alla gudar, hjälp oss nu

Att laga det som gått itu

 

Mina ord kan ingen hjälpa

En blodbesudlad kan ej stjälpa

Mörkrets vålnad – endast du

Kan laga vävens trådar nu

 

Lämna nu min trygga famn

Nämn så högt och klart dess namn

Så kan inget ont dig hända

Och mörkret skall mot solen vända”

 

”Denna mörkrets hemlighet

Är det ytterst få som vet

Och du är en utav de sista

Därför skall du livet mista”

 

Med en utsträckt myndig hand

Lossas alla Reilis band

Till brodern och till själva livet

I väven sorgens tecken skrivet

 

Brodern i sitt hjärta sörjer

Ändå han gestalten spörjer

”Din lånta livstråd är väl nött

Varför vandra, du som dött?

 

Jag ber dig vid ditt rätta namn

Återvänd till dödens famn”

 

”FARDU AD SOVA!”

 

 

Förvanskad vers som används som vaggvisa:

 

Somna in i nattens famn

Nämn så högt och klart mitt namn

Så kan inget ont dig hända

Och mörkret skall mot solen vända