Dubbelspel (Naive)
Så länge det bara gällde dubbelspel kunde nog Naive klara av situationen. Vara vänlig och trevlig och spela vackert och hävda att hon var fånge hos den otäcke Mikal Nadum, och så lämna över varenda droppe information hon lyckades krama ur de godtrogna idioterna till honom. Och när Arvid kom och hade letat efter henne intensivt i flera veckor var hon nära att hånskratta honom rakt i hans förälskade ansikte, men lyckades behärska sig och spelade på hans vanmakt genom att försöka förmå honom stjäla ett av svärden och ge till Mikal i utbyte mot hennes frihet. Och hur det än blev kände hon att hon inte kunde förlora. Vann Mikal skulle hon också vinna, annars skulle hon följa med Arvid och bli hans hustru och bli försörjd. Ingen skulle tro annat än att det var Mikal som ensam var ansvarig för det som hänt hennes mors familj.
Men så kom Sigurd och slog omkull allt genom att påminna henne om den person hon var förr, och genom att låta påskina att det liv hon längtat efter sedan hon var sjutton faktiskt skulle kunna vara inom räckhåll. Hon började fundera på vem hon egentligen var. Och vem Mikal var. Hans egen plan för att få ett av svärden hade gått om intet, och han hängde nu upp sig helt på att Arvid skulle få tag på ett, och uppmanade Naive att gång på gång försäkra Arvid om hur rädd hon var för Mikal och att Arvid måste göra allt han kunde för att få loss henne. Men själv verkade han inte göra någonting. Och att kräva att hon skulle locka med sig prinsessan ensam ut i skogen, hur tänkte han egentligen? Hon började tappa respekten för honom.
Det som verkligen slog henne ur balans var mötet med Kira. När hon satt i skogen och spelade för sig själv dök hon upp, oerhört lik henne själv, bara oerhört mycket smutsigare. Och med en helt annan hållning. Naive hade svurit på att aldrig mer böja sitt huvud för någon. Hon hade sökt sig till Mikals makt för att nå sina mål. Här stod en avbild av henne själv, som aldrig någonsin hade böjt sitt huvud för någon och aldrig behövt någon annan än sig själv. Mikal drevs av hat, Kira av livet självt. Naive kände hur något rasade inom henne. Hon kände sig lurad, smutsig. Hämnden på modern kändes meningslös. Ett liv med Arvid skulle vara ett liv i lögn. Följa med Sigurd var hon för besudlad för.
Aldrig förr hade hon känt sig så smutsig! Kläderna klibbade fast vid hennes kropp, kläderna han hade givit henne. Och hon kunde fortfarande känna hans smak i sin mun.
Naive spottade på marken hon gick på. Stigen hade hon för länge sedan lämnat, hon var inte på väg någon annanstans än bort. Bort från Mikal, bort från allt hat och hennes egen falskhet. Allt kring henne genomsyrades av negativ energi. Hon stannade till ett kort ögonblick för att ta av sig skorna som hon kastade så långt ifrån sig som möjligt. Benkläderna gick samma väg. Klänningen skar hon helt sonika av sig och kände knappt att hon samtidigt tillfogade sig själv djupa sår. Hennes förtvivlan var för stor för att ge utrymme för andra känslor. Befriad från de besudlade kläderna fortsatte hon rakt in i skogen tills hon stoppades av en djup ravin. Hon stod en kort stund på kanten av den och såg ner. Kanske skulle hon överleva fallet, kanske inte. Det spelade ingen roll. På något sätt måste hon bli ren.
