lajvtexter.blogg.se

-Jag går nu, klarar du dig här till imorgon?

Teja Dödgrävare fick inget svar. Det fick hon aldrig när hon talade med sina lik, även om hon ibland tyckte att de viskade något hemlighetsfullt till henne. Hon strödde en nypa krossad rosmarin över det illa tilltygade ansiktet innan hon drog det stora tygstycket över huvudet på den döda, och såg till att det täckte hela arbetsbänken. På vintern gick det inte att gräva tillräckligt djupa gravar, så då fick man behandla kropparna med bevarande preparat och förvara dem i bårhuset tills jorden tinat.

Fängelsets gravfält låg strax utanför staden. Gravarna var slarvigt markerade med nummer. Det var en öde plats, men för Teja var det ändå en lisa att komma dit som omväxling mot det instängda fängelset med dess råa atmosfär. Dödgrävarna hade inget högt anseende hos någon, och inom yrkesgruppen hade fängelsets dödgrävare sämst status. Teja var en stolt kvinna och bet hårt ihop om sin förödmjukelse. Hon hade alltid ansett att enda skillnaden mellan människor var om de var döda eller levande, och att nu uppleva att till och med hennes kollegor ansåg att en död soldat var mer värd än en död fånge upprörde henne djupt.

Första tiden i fängelset hade varit en chockartad upplevelse för henne. Aldrig hade hon kunnat tänka sig att människor kunde njuta av att skada och förnedra andra! Lukten av död var hon van vid, men den tjocka doften av rädsla som genomsyrade tortyrkammaren, som låg intill hennes arbetsrum, var mer än hon kunde tåla. Arbetskamraterna skrattade rått åt henne när hon smet ut för att må illa. Med tiden hade hon gradvis vant sig, så att hon nu, efter ett drygt halvår, utan problem kunde arbeta även medan tortyren pågick.

Fängelset var ett litet samhälle i sig. Där fanns förutom Teja ett knappt tiotal fångvaktare, köksan och hennes medarbetare, förmannen och jämte honom tortyrmästaren och hans lärling. Alla hade sin plats i en hierarki som Teja aldrig brytt sig om att lära sig. De ansåg henne förmodligen vara en del av denna, på en låg nivå, men hon vägrade finna sig i sin plats utan valde att stå vid sidan.

 

Efter att ha givit den täckta kroppen en försiktig klapp, gick Teja till Glada Tuppen. Det var där fångvaktarna spenderade det mesta av sin lediga tid, och för all del delar av sin arbetstid också. För Teja var det en mellanstation, ett sätt att varva ner mellan arbetets kyla och hemmets värme. På Glada Tuppen kunde hon få sitta ifred en stund med ett stop eller två och rensa sina tankar.

Värdshuset var ovanligt fullt den kvällen. Tejas favoritvrå var upptagen, så hon satte sig i stället längst ut vid ett långbord, mitt emot en man som hon kände igen som den byggmästare som lagade en sprucken stenhäll tidigare under vintern. Han såg ut att vara djupt försjunken i tankar och såg inte upp på henne när hon satte sig, så hon brydde sig inte om att hälsa. Inte visste hon hans namn heller.

Knappt hade hon tagit en klunk av sitt mjöd förrän något blixtrade till och hon fann sig liggande på golvet en bra bit bort med värkande käke.

-Du tog min plats! vrålade en för henne helt okänd man.

Ögonblicket efter kastade sig byggmästaren över mannen och fällde honom till golvet.

-Man slår inte en kvinna! förklarade han i takt med att han lät slagen hagla.

Teja hasade sig upp till sittande och betraktade fascinerad skådespelet. När det stod klart att mannen som slagit henne var ur stånd att försvara sig, reste sig byggmästaren och gav honom en spark i magen.

-Man slår inte en kvinna, upprepade han, nästan som för sig själv, och gick så fram till Teja.

-Hur gick det? frågade han bekymrat och strök försiktigt bort några hårslingor som fastnat i hennes spruckna läpp.

Teja drog häftigt efter andan, dels för den oväntade smärtan i läppen men också av förundran över att någon annan än hennes man tog henne i försvar. För att dölja sina avslöjande ögon slog hon armarna om honom och höll honom hårt en kort stund. När hon samlat sig reste hon sig upp och strök ut klänningen med ett förläget leende.

-Tack, sade hon. Han var lite för stor för mig att klå upp.

Så lade hon märke till hammaren i hans bälte, och frågade snabbt:

-Får jag låna din hammare?

-Javisst, svarade byggmästaren med en något förbryllad min.

Man fick inte visa minsta tecken på svaghet här, det hade Teja lärt sig. Fångvaktarna satt längre in vid bordet och betraktade henne med grymhetens lystnad. Om hon inte omedelbart gjorde något så skulle hon aldrig mer kunna känna sig trygg.

-Ingen skall någonsin anklaga mig för att vara rädd för att arbeta, sade hon med hög röst och gick så nonchalant hon kunde fram till den kvidande människohögen på golvet. Men jag har helt enkelt inte lust att ta hand om ännu ett lik idag.

Med en påklistrat oberörd min lade hon all den styrka hon kunde uppbåda i två slag mot hans knäskålar, och stålsatte sig mot det krasande ljudet. Med skakiga ben, som gudskelov doldes av kjolen, lämnade hon tillbaka hammaren till byggmästaren. Han tog emot den utan ett ord med en lätt överraskad glimt i ögonen.

Teja litade inte på att rösten skulle hålla för fler kommentarer, så hon slog sig tyst ner igen och drack upp sitt mjöd. Helst av allt skulle hon ha sprungit därifrån men hon måste fullfölja skådespelet. Byggmästaren beställde in ännu ett stop och kastade ett par korta blickar på henne, men var snart tillbaka i sina funderingar igen och verkade glömma bort henne. Efter en stund började vakterna ropa till henne:

-Ööööh, Teja, det är det vi alltid har sagt, att enda anledningen till att du inte kan avancera till tortyrkammaren är att du är för lat för att ha ihjäl folk!

Det låg en ton av beundran i deras skratt, och då visste hon att hon hade vunnit.

-Jag gitter inte lyssna på er mer ikväll. Om ni ursäktar mig så går jag hem till min man nu, att känna lukten av blod gör alltid att mitt eget blod kokar lite!

Under vakternas flod av grova kommentarer svepte hon ut med rak rygg. Efter ett kvarter började hon springa, och tårarna sved i halsen.

-Jag hatar den här staden, tänkte hon. Jag hatar den.