lajvtexter.blogg.se

-Ikväll får han äta ute, jag måste hem till min gamla mor som har blivit sjuk. Blir han hungrig på natten så finns det...

Byggmästare Hakon Erlandsson kopplade bort hushållerskans förmaningar och instruktioner. Nog för att han kunde vara disträ i hushållsfrågor, men nog var han väl kapabel nog till att ta sig en kvällssmörgås!

Förmiddagen hade gått åt till att diskutera bygget av det nya kapellet i en liten by som hette Glimminge. Tydligen hade en flicka därifrån blivit helgonförklarad förra sommaren, och nu skulle det byggas ett minnesmärke över henne dit pilgrimer kunde vallfärda. Uppgiften i sig lät spännande och skulle ge honom den utmaning han alltid sökte i sitt arbete, men det fanns några allvarliga nackdelar. Dels hade han ingen lust att vara borta ifrån staden någon längre period, och dels skulle han vara tvungen att samarbeta med tre andra byggmästare. Hans erfarenheter på den fronten var inte de bästa. ”För många kockar”, muttrade han för sig själv. Kockar som dessutom inte begrep hans tankesätt, utan krävde att han skulle förklara sig och göra ordentliga skisser. Dumheter! Hur han tänkte var väl självklart?

Samtidigt skulle detta uppdrag vara ett lyft i hans karriär. Gjorde han bra ifrån sig så skulle han kunna få fler och större uppdrag, och kyrkan brukade minsann inte snåla med tid och pengar som de andra uppdragsgivarna alltid gjorde. Kyrkor byggdes för att bestå, och då krävdes just den tid och omsorg som Hakon ville lägga på sina verk.

Hur skulle han göra? Han önskade att hans mor hade varit i livet. Förr hade han alltid diskuterat sina problem och funderingar med henne. Visserligen hade hon sällan svarat honom eftersom hon inte var insatt alls i hans bransch, men bara att få formulera sina tankar inför någon hade hjälpt honom att se klarare. Tildas ord om att besöka sin mor fick det att pirra till lite av saknad i bröstet.

-Jag skall minsann också hälsa på min mor, tänkte han högt. Det var länge sedan sist nu.

 

Hakon gick förbi torget och köpte en liten bukett vårblommor att sätta på moderns grav. Det kändes inte rätt att gå dit tomhänt, men på vägen till gravfältet höll han buketten lite dold mot benet när han gick. De små blommorna såg lite malplacerade ut i hans stora byggnävar.

Kyrkogården låg en liten bit utanför stadskärnan, och såhär mitt på dagen var det sällan annat folk där än de som arbetade. Långt bort i utkanten av fältet såg han en man som grävde, men annars var där tomt. Skönt, tänkte han, då kunde han prata för sig själv utan att någon undrade.

Han började gå mot sektorn där moderns grav låg, då han fick syn på någon som satt lutad mot ett stort kors i mitten av gravfältet. Det korset var en markering för själva kyrkogården, och inte någon enskild grav. Märkligt ställe att sitta på! Försiktigt gick han närmare för att se om allt stod rätt till.

Teja Dödgrävares tårdränkta ansikte vändes mot honom. Hakon studsade till när han kände igen henne. En kyrkogård var väl inget underligt ställe för en dödgrävare att hålla till på, men att en kvinna som är så stark att hon kan krossa en mans knäskålar och lugnt dricka upp sitt mjöd satt här ensam och grät överraskade honom. Åtminstone där hon satt vid mittkorset. Hade hon suttit vid en grav så hade tårar varit mer naturligt. En främmande kvinna hade han kanske låtit vara, men Teja hade han ju pratat med flera gånger. Därför gick han helt fram till henne och satte sig på huk.

-Hur är det? undrade han bekymrat. Är det något jag kan hjälpa dig med?

Teja skrattade bittert till och torkade sig om ögonen och näsan med klänningsärmen.

-Ja tack, om du lite snabbt kan ge mig tillbaka tilltron till de levandes skara så vore det lite roligare. Just nu litar jag inte på någon som inte befinner sig sex fot under jord.

Hakon blev förvånad, han hade snarare väntat sig sorg än bitterhet. För ett ögonblick kände han sig oskyldigt anklagad, han tillhörde denna levande skara hon talade om, och han visste inte om att han hade gjort något illa.

-Vad har vi levande gjort för att förtjäna en sådan misstro från din sida?

Teja spände sin rödgråtna blick i honom.

-Men det går ju inte att lita på er! Ni bara sviker hela tiden, ljuger för varandra och er själva. Du hör aldrig en död ljuga! De vet helt enkelt inte hur man gör. Visst, ibland överdriver de lite, men det är aldrig av ondska eller egoism. Är DU sann mot dig själv kanske, byggmästare?

-Ja, det är klart. Om man inte är sann mot sig själv, vem skulle man då vara sann emot?

-Emot mig kanske! nästan skrek Teja och slog en hand i backen.

-Och vem är det som inte är sann mot dig då?

-De som står mig närmast.

Hon snörvlade till och fortsatte:

-Är det inte hemskt, att jag kan lita mer på döingar än på min familj?

-Det låter ju hemskt, men de kanske är osanna mot dig för att skydda dig från något?

Han sänkte blicken för ett ögonblick och betraktade blommorna i sin hand.

Som hans mamma ljög för honom, för att han inte skulle hata sin far...

Teja skakade på huvudet.

-Du, det låter inte särskilt troligt. Kanske när det gäller min man, men Sagaliten då? Hon skäms för mig! Vet du det? Hon har hittat på inför sina fina blivande svärföräldrar att jag står på torget för att koka karameller, för att den där finsförnäma käringen tydligen inte tål att prata om döden. Har du hört något så dumt? Då kan man ju inte heller prata om livet, det är ju två sidor av samma mynt! Hon skäms för mig! Kan du tala om för mig hur det skulle se ut om ingen tog hand om alla som dog? Skulle du själv vilja bli slängd på en gödselstack och ligga där och ruttna? Va?

-Givetvis inte.

¨-Nej, där ser du! Koka karameller! Dumma unge! Jag har inte uppfostrat henne till att bli dum i huvudet! Har du barn?

-Nej, jag är inte gift.

-Vad har det med saken att göra? Jag kan tala om för dig att man kan få barn alldeles utmärkt utan att vara gift! Jag önskar att jag hade fått det. Då hade jag sluppit det här!

Hakon försökte reda ut begreppen.

-Vad menar du? Inte haft barn, eller inte varit gift?

-Om inte min dumma bror hade bestämt sig för att jag absolut måste gifta sig med Sagalitens far, så hade jag kunnat bo ensam med henne i skogen i hela mitt liv och sluppit få mitt hjärta bespottat. Vad hjälper det att han säger att han dyrkar marken jag går på, om jag inte kan lita på honom?

-Ja... det låter ju logiskt. Om du inte kan lita på honom, hur kan du då lita på vad han säger även om han säger det du vill höra?

-Vaddå vill höra?

-Ja, jag antar att du vill höra din man säga att han dyrkar marken du går på.

-Varför i hela världen skulle jag vilja det? Jag vill inte att han skall dyrka någon förbannad mark, jag vill att han skall tycka om mig för den jag är och för det jag gör, och inte önska att jag vore annorlunda!

-Ja, det kan jag inte svara på. Jag vet inte hur man inte kan respektera din yrkesstolthet, och din yrkeskunskap. Du är en av de få på det där förbaskade fängelset som verkligen kan sin sak, och sätter en stolthet i det också.

-Ja, banne mig, det gör jag! De har väl varit människor de också, fångarna? Jag skall erkänna att jag har gjort en del elaka saker mot lik som jag inte har tyckt om, men då är det för att de har gjort mig något personligen och lite tycker jag att jag kan få hämnas. Men inte sådär generellt inte.

Hakon mumlade något och studeradet buketten ingående för att undvika hennes intensiva blick.

-Men vad tycker du är otrohet, fortsatte Teja som om det var det ämnet de diskuterat hela tiden.

-Eh... va?

-Ja?

-Em, när man bedrar den man är gift eller trolovad med.

-Men vad betyder bedra, då? Kan jag kyssa någon annan? Kan jag dansa naken framför honom medan han tillfredsställer sig själv? Kan jag tillochmed ligga med honom, men avbryta? Eller räcker det med att jag tänker med längtan på någon annan för att det skall vara otrohet?

Den här frågan påminde Hakon om vad kyrkan sade om föräktenskapliga aktiviteter, något han hade funderat mycket över eftersom han själv inte var gift men ändå hade mänskliga behov. Han svarade, som om han tänkte högt:

-Nej, det måste vara själva handlingen som är otroheten. Att ligga med någon annan, det är det som är att vara otrogen. Även om jag måste erkänna att idén att dansa naken framför någon inte har infunnit sig hos mig.

-Så det skulle vara i sin ordning, tycker du? Om man är gift?

-Jag kan egentligen inte säga att det skulle vara otrohet att göra det, men jag kan tänka mig att fenomenet som sådant är väldigt sällsynt.

-Så det tycker du. Om jag var din hustru så skulle du då tycka att det var helt i sin ordning att jag klädde av mig inför en annan man?

-Givetvis skulle jag inte tycka det, men jag skulle inte tänka på det som otrohet. Däremot skulle jag helst inte se att det skedde, och om det skedde så skulle det vara ett tecken på att något inte var som det skulle i äktenskapet.

-Varför det?

-Om min fru vill klä av sig inför andra?

-Ja, till exempel. Borde inte varje handling som utförs för att äktenskapet inte är bra, ses som otrohet för att det då är en skymf mot själva äktenskapet?

-Det skulle väl vara som att skilja på symptom och sjukdom? Alla handlingar som är åt det hållet är ju symptom, och sjukdomen är ju då att äktenskapet på något sätt inte fungerar som det skall.

-Så en del symptom är otrohet, andra inte?

-Det finns väl olika grader av symptom, där en del är allvarligare än andra. Och otroheten i sig, där man ligger med någon annan, är väl dödsrosslingen på äktenskapet. För då har sjukdomen gått för långt. Att uppskatta någon annans skönhet är väl som en nysning.

Till Hakons förfäran började Teja gråta igen, krampaktigt och högljutt. Han såg sig oroligt omkring, och fann att de nu var helt ensamma. Tur det, tänkte han, han ville inte att någon skulle tro att det var han som fått henne att gråta. Även om han insåg att det var precis det han gjort. Han lade försiktigt handen på hennes axel och sade oroligt:

-Sade jag något väldigt dumt nu?

Teja skakade på huvudet, ur stånd att svara.

Eftersom Hakon kände att det var han som utlöst dessa tårar så kunde han inte lämna henne, samtidigt som han inte visste vad han skulle göra. Bäst att låta henne gråta färdigt, tänkte han och lade armen runt henne.

-Så, så, viskade han och försökte låta tröstande. Hennes respons var att klamra sig fast vid honom, som om han var den enda som kunde rädda henne från ett sjunkande skepp.

-Svik mig aldrig, pressade hon fram genom gråten. Å Gud, låt dig vara någon jag kan lita på!

Det var omöjligt att inte sluta henne i sin famn och hålla henne hårt.

-Klart att du kan lita på mig. Mina ord står som huggna i sten.

En lång stund satt de så, innan Teja drog sig tillbaka. För ett ögonblick hade hon sina läppar en hårsmån från hans, men lutade sig snart mot korset igen.

-Tack, sade hon rossligt. Jag behövde visst det här nu.

-Varsågod. För att återgå till min första fråga – hur är det? Kan jag göra något?

Teja drog efter andan och torkade sig åter i ansiktet.

-Vem är blommorna till? frågade hon.

Den lilla buketten hade hamnat på marken, och Hakon plockade upp den igen.

-Jag hade tänkt lägga den på min mors grav.

-Presentera henne för mig!

-Ja, om du vill så.

Han reste sig och räckte henne sin hand för att dra upp henne. Väl på benen släppte hon inte taget, utan lät sig ledas bort till graven. Utan att släppa henne lade han ner blommorna vid en vackert dekorerad sten.

-Här ligger min mor. En stolt och stark kvinna, som har gjort mig till den jag är idag. Inte heller hon fick ut så mycket lycka av sitt äktenskap. Visst, hon födde två barn, mig och min syster, som hon älskade, men hennes man, min far, behandlade henne grymt och slog henne ofta. Men hon var för stolt för att vilja visa det för någon. Och jag respekterade hennes stolthet för mycket för att visa att jag visste hur far behandlade henne. Och DET var ett dött äktenskap, även om de fortfarande levde tillsammans. Ibland önskade jag att min mor kunde bedra min far, så att hon fått chansen till lite lycka i sitt liv, men hon var för plikttrogen för det. Dessutom trodde hon mycket på kyrkans regler. Därav mina tankar om otrohet, det är något jag har funderat på länge.

Teja nickade eftertänksamt och knäföll vid graven. Hon smekte gräset och sade:

-Jag hoppas att du ligger bra här. Jag är ledsen över att höra om din man, men det tröstar mig att veta att ingen kan göra dig illa nu längre. Och du har lämnat ett fint arv i form av din son! Säg bara till mig om det är något du behöver så skall jag göra vad jag kan för dig.

Hur gick detta till? tänkte byggmästaren. På bara några minuter hade han anförtrott sig mer åt denna kvinna än han gjort åt någon annan. Inte ens hans syster hade hört allt detta. Visst hade han alltid tyckt att människor var märkliga, men Teja Dödgrävare gav begreppet märklig en ännu djupare innebörd. Hur kunde det i samma person samtidigt rymmas så mycket styrka, stolthet och sårbarhet? En del egenskaper hon visat upp kände han igen från sin mor, med den skillnaden att modern aldrig skulle ha gråtit. Åtminstone inte inför någon annan.