lajvtexter.blogg.se

Egentligen skulle jag vilja börja med att berätta om min begravning, det skulle kännas riktigast men det går ju inte. Hur skall jag kunna veta vem som tar hand om min kropp. Säkert någon klåpare, det skulle inte förvåna mig det minsta. Tyvärr är det inte alla dödgrävare som tar sitt yrke på allvar, och ännu färre av de där andra människorna som gör det. De tror ofta att det bara är att gräva ner någon och hur svårt kan det vara? Jag är född i graven, brukade far skämta om. Riktigt sant är det inte, men det stämmer att mor fick de första värkarna när hon stod nere i ett hål och jämnade till. Oddsen för det är väl inte särskilt höga, eftersom hon och far hjälptes åt med arbetet och det hör till vardagen att stå nere i hål. Hon kom från skogshuggarfamiljen och de träffades i arbetet, när far just hade flyttat till Glimminge och behövde virke till kistorna. Vad hennes familj tyckte vet jag inte och jag har inte brytt mig om att fråga nu när jag själv har god kontakt med dem, men annars är det en vanlig reaktion att dödgrävarna skall man inte beblanda sig med för mycket. Som om vi gick omkring och önskade att folk skulle dö. Det är klart att vi lever på att andra dör, men lever vi inte alla på varandra på något sätt? Liv i handelsboden lever på att folk blir hungriga, skräddarna på att folk fryser, läkefolket på sjukdomar. Inte tror jag att de går och önskar sjukdomar på sina grannar. Men nog är det underligt. Läkarna får så mycket beröm för sitt arbete, det är liksom finare att ta hand om en levande kropp och göra den frisk, än att vårda en död. En död människa blir till något otäckt som man vill ta avstånd ifrån. Varför det? Tar man hand om dem väl så luktar de inte ens speciellt illa, inte sämre än vilken bonde som helst gör när han har mockat. Inte bråkar de med en heller. De ligger där så snällt och tyst och låter sig bli omskötta. När jag var två år dog min mor. Jag kommer inte ihåg henne, mer än att jag någonstans minns hur det var att sitta i hennes knä och bli omhållen som riktigt liten. Däremot satte hennes begravning djupa spår. Jag minns, inte i detalj men i sinnesstäming, hur mina tre äldre bröder och min far byggde en oerhört vacker kista av björk (att det var björk har min bror sagt senare, det hade jag inte begrepp om då) och slipade den tills den var lenare än mors hud. Jag hjälpte till att plocka vårblommor, och vi täckte hela henne med blommor och blad innan locket spikades på. I gropen lade far mossa innan kistan sänktes ner, och han täckte sedan kistan med granris. Vi satt hela natten vid den öppna graven innan vi gemensamt skottade igen den. Jag hade min lilla leksaksspade, som jag fortfarande har kvar. Det känns bra att få vara nära mor igen, nu när jag har flyttat tillbaka till Glimminge. Jag vet inte om hon egentligen hör vad jag säger till henne, men det är inte det viktiga. Det är för min skull jag sköter om hennes, och alla andras, viloplatser. Jag vet att de är döda. Ändå är de mina bästa vänner. Jag minns som sagt inte så mycket av tiden innan mors död, men jag vet att det blev en förändring efteråt. Mina bröder hade alltid sett upp till far, men nu var han deras enda förebild och när tre halvvuxna pojkar vill överträffa varandra i att efterlikna en tystlåten, inbunden man så blir det gärna lite dystert. Jag vill gärna tänka på mor som mild, vänlig och vårdande, men samtidigt skulle jag vilja att jag liknar henne och då går det inte riktigt ihop. Direkt ovänlig är jag nog inte, om ingen irriterar mig vill säga, men särskilt mild har jag aldrig känt mig. Utom mot de döda. Dem kunde jag redan som barn pyssla om i timtal. Ordna fina frisyrer på gamla skrumpna torparkäringar, rensa deras naglar, laga deras kläder... Jag undrar ibland vilket som kom först. Om min fascination rörande de döda kom av att jag inte fick vara med och leka när jag var liten, eller tvärtom. Lite av varje tror jag, för jag minns att jag försökte leka med de andra barnen men jag visste ju inget annat om än det jag hade runt omkring mig hela dagarna, och de tröttnade på att begrava humlor och ekorrar och vad jag nu kom släpandes med. Och jag förstod inte varför man skulle jaga varandra eller leka att man lagade mat. Mat var för mig något perifiert, något man stoppade i sig ibland när magen kurrade för mycket. Den som tog det sista brödet bakade nytt, vilket innebar att det ofta låg små minimala brödbitar kvar för att ingen ville ta det sista. Torkat kött brukade finnas, och bönor av olika slag. På hösten försökte jag plocka så många vildäpplen jag kom åt, och lärde mig hur man torkade dem. Det där med att äta tillsammans, varm mat dessutom, trodde jag länge bara hörde till begravningar. Tyvärr måste jag säga att jag fortfarande lever på detta sätt, men jag försöker se till att Sagaliten får i sig det hon behöver. Fars död minns jag bättre, eftersom jag hunnit bli omkring tio år. Han bara föll ihop en dag, först på knä och så raklång. Jag har aldrig varit särskilt intresserad av varför folk dör, men det är spännande att se hur. Hängningar är de värsta, där blir ansitket så fult på dem. En halshuggning har jag sett, där hade den avrättade ett förvånat uttryck som faktiskt såg ganska dumt ut. Men far var vacker. Han såg lugn och trygg ut, han visste ju att vi skulle ta hand om honom. Jag kan lova att jag sörjde, men i mitt arbete får man tidigt lära sig att döden kan komma precis närsomhelst och varsomhelst. Och eftersom mor redan dött, så hade jag inte barnets trygga förvissning om att föräldrarna alltid kommer att finnas där. Inte ens när de har begravts kan man lita på att de ligger där de skall, men det är nog bäst att jag inte pratar mer om. Vad jag vet så ligger far fortfarande bredvid mor, och gör han inte det så spelar det inte någon roll. Jag gör mycket väsen av var jag begraver mina döda, ordar om soliga och skuggiga platser och jordmån, och drar gärna horribla berättelser om vad som händer om man inte begraver någon tillräckligt djupt, men det är egentligen bara för mitt höga nöjes skull. Är man död så är man död, och inte tror jag att liket bryr sig om ifall jag ger det till hundarna eller begraver det i fet mylla. Allt vi gör med de döda gör vi för vår egen skull. Alltså gav vi far en lika fin begravning som mor, förutom att det nu var höstlöv vi fyllde kistan med. Sedan skingrades familjen. Min yngste bror stannade kvar i Glimminge, mellanbrodern och hans hustru flyttade långt bort och min äldste bror Mads och jag slog oss ner i Lillehög där det inte funnits någon dödgrävare innan. Det var ett rent bondesamhälle, där fanns ingen handelsbod och inget värdshus. Vi nykomlingar sågs på med lite förvånat överseende. Vi byggde en liten stuga i skogsbrynet på storbondens mark, där vi fick bo mot att vi utförde en del arbete på hans ägor. Mads var ofta borta, det dör inte tillräckligt många människor i ett sådant samhälle för att försörja två människor som inte odlar någon mat själva. Visst kunde vi ha blivit kringresande dödgrävare, det hade jag nog tyckt om, men min bror var väldigt beskyddande mot mig och ville att jag skulle ha ett tryggt hem. Det var ju snällt av honom, men jag vet inte hur han tänkt sig att jag skulle passa in i detta samhälle. De första åren gjorde det mig inget att stå utanför, jag hade ju mina gravar som jag bekantade mig med snabbt, men när det började hända märkliga saker med min kropp så hände det saker i mitt bröst också. En längtan växte sig allt starkare, en längtan som fick sin förklaring när Mads mycket generad skickade mig till Kisse-Kersi för att hon skulle förklara livets mysterier för mig. Hon talade om en tvåsamhet som var helt olik den jag hade med min bror. Om han inte varit så tillknäppt så hade jag kanske försökt prata med honom, för jag undrade ju om inte han känt samma längtan som jag, han som var så mycket äldre. Men vi talade inte om sådant. Vi kunde diskutera hur man bäst skulle balsamera ett hjärta, hur armarna bör ligga på den döde i kistan, vilket virke som passade ihop med vilken jordtyp, men inte om känslor. Och jag är inte helt säker på att Kisse-Kersi, som bott hela sitt liv tillsammans med otaliga katter, var den rätta att undervisa mig, men där fanns ingen annan. Att närma sig de andra ungdomarna var det svåraste och mest förnedrande jag gjort i hela mitt liv. Mycket värre än när jag inte fick vara med och leka som barn, för då ryckte jag mest på axlarna och gick till gravfältet. Nu var det de levande jag längtade efter, och jag hade ingen aning om hur man betedde sig tillsammans med dem såvida det inte gällde att diskutera kring begravningar. Jag försökte smyga på dem för att se hur de gjorde, vad de pratade om, och fick rykte om mig att vara ännu konstigare än de redan tyckt. ”Du smyger omkring som en osalig ande”, sade en av dem till mig när jag råkade dem i grupp en gång, varpå alla skrattade. Istället för att skratta med åt skämtet och kanske komma med någon kommentar som skulle fått mig mer accepterad, spände jag blicken i honom och sade: ”Ja, jag förstår att just du vet mycket om sådana. Din farfar viskade till mig från sin grav att det var han som i fyllan slog ihjäl sin gammeldräng, och det där stället på ert fina trägolv som knarrar när man går på det, det var där han föll och varje gång du trampar där så trampar du på hans själ.” Det var ju inte det bästa jag kunde säga, det insåg jag så fort jag hade sagt det och svepte iväg med huvudet högt, men jag har alltid varit lite snarstucken när det gäller skämt om mitt yrke eller de döda. Lite bakvänt kanske, jag tror ju inte att de kan tänka eller känna, men ändå tål jag inte att man skojar om dem. Jag kanske inte är så övertygad som jag tror. Nå, det dröjde ett tag innan jag vågade mig på nästa försök till närmande. Jag vill inte gärna prata om det, så jag hoppar över en mängd missförstånd och misslyckade försök och går direkt på försommarnatten som helt ändrade riktning på mitt liv. Det hade varit dans. Inte vårens första, jag hade några svidande lördagkvällar bakom mig då jag bitit ihop och smugit tillbaka hem efter att ha blivit avvisad. Jag brukade sitta en stund på gravfältet innan jag gick till sängs för att samla kraft, men den här kvällen hann jag inte ända hem innan tårarna inte lät sig stängas inne längre. Jag gick in några steg i skogen och grät så att det gjorde ont i magen. Förmodligen var det en sedan länge lagrad sorg och saknad, jag tror faktiskt inte att jag hade blivit kramad sedan mor dog. En uppmuntrande klapp på axeln, det var den starkaste ömhetsbetygelse som männen i min familj var förmögna till. Jag tror att både människor och djur behöver närhet för att må bra, så nu försöker jag ge Sagaliten alla kramar som jag saknade som barn, både för min skulle och för hennes. Man kan leva ganska länge utan att inse att man saknar närhet, men den här kvällen hade jag fått nog. Jag slog armarna om mig själv och brydde mig inte om att försöka gråta tyst. Hade jag gjort det så hade jag kanske fortfarande bott i den där lilla kojan med Mads, men som det var nu hörde Kåre mig. Han var mellanson på en ganska stor gård, och aldrig verkat direkt avvisande mot mig när jag tänker efter. Det är så lätt att dra alla över en kam när man känner att en hel grupp är emot en. Nu satte han sig på knä bredvid mig och tog mig lätt i axeln och undrade hur det var fatt. Överraskad och ovan som jag var vid beröring så reagerade jag som vanligt bakvänt och fräste: ”Ser du inte att jag är ledsen, är du dum i huvudet!” Då strök han mig över håret och frågade mjukt: ”Men varför är du ledsen, Teja?” Det finns vissa delar av kroppen, olika för olika människor har jag under åren lärt mig, som är extra känsliga för beröring. Händer, nacke, knäveck... Jag var tydligen av den sorten som nästan blir lamslagna när någon stryker dem över håret. Jag bara stirrade på honom en lång stund. Sedan kysste jag honom. Det hade låtit bättre att säga att han förförde mig där i skogsbrynet, att han drog fördel av situationen när han tröstade den stackars utstötta dödgrävaren, men så var det inte. Inte var det bara på mitt initiativ heller. Han såg visserligen ganska förvånad ut, men han fortsatte smeka mitt hår och efter några ögonblick kysste han mig tillbaka. Det är svårt att beskriva känslan. Blodet porlade, och det var som om jag för första gången blev medveten om att en levande kropp kan användas till något annat än att arbeta. Jag glömde helt bort att gråta. Hade jag vetat då vad jag vet nu så hade jag tagit det lite lugnare, men jag var inte mycket mer än sexton eller så, och hade som sagt inte haft så mycket kontakt med andra levande människor. Varför han inte sade ifrån vet jag inte och jag har inte velat fråga senare heller. Antingen tyckte han synd om mig, eller så är det inte lätt för en ung man att säga nej till en kvinna när hon klär av sig framför honom. Hursomhelst var det en synnerligen intressant upplevelse, och trots att det blev nästan plågsamt kyligt när gryningen närmade sig så hade ingen av oss bråttom därifrån. Vi sade inte särskilt mycket vill jag minnas, men han kramade om mig innan vi gick åt varsitt håll och den känslan har jag behållit i mitt hjärta. Hela veckan efter levde jag som i en lätt dimma, där jag ibland inte var säker på om detta verkligen hade hänt mig. Mads märkte ingenting, han gick som vanligt i sina egna tankar och muttrade för sig själv. När nästa lördag kom kunde jag inte låta bli att närma mig dansen. Jag gick inte ända fram, men jag såg till att Kåre såg mig. Han såg lite generad ut när han mötte min blick, och då förstod jag att jag inte hade drömt. Varifrån jag fick modet vet jag inte, men jag gjorde ett kast med huvudet åt skogen till och gick därifrån. Jag vände mig om en gång och såg att han följde mig med blicken. Jag satte mig att vänta på samma ställe där jag gråtit en vecka tidigare, och efter en stund kom han, något förlägen. Kanske försökte han säga något, men jag kastade inte bort någon tid på ord. Det där fortsatte vecka efter vecka, och efter ett tag började vi faktiskt prata med varandra också. Vi var ganska fascinerade av varandra, han hade aldrig träffat någon som jag och jag hade ju överhuvudtaget inte träffat någon. Jag tyckte mycket om honom, och jag tror att han tyckte om mig också. Åtminstone vill jag tro det. Kisse-Kersi hade informerat mig om hur barn blev till, men ändå satte jag det inte helt i samband med det jag och Kåre sysslade med på lördagnätterna. Vad jag hade förstått så måste man vara gift för att det skulle bli barn, och det var jag ju inte. Framåt sensommaren fick jag lära mig att man inte alls behöver vara gift, bara att man borde vara det. Själv hade jag förstås ingen aning om varför jag började må så underligt, och inte oroade jag mig över det heller eftersom det hände då och då med vår dåliga mathållning att jag och Mads blev illamående. Det var Kisse-Kersi som talade om det för mig när jag var där en dag för att hjälpa henne koka sylt. Lite överraskad blev jag nog, men inte särskilt upprörd. En av fördelarna med att ha vuxit upp ett par steg utanför samhällets stränga regler. Mads blev däremot alldeles rasande när jag kom hem och lugnt berättade nyheten. Han krävde att få veta vem fadern var, och det föll mig inte in att jag skulle hemlighålla det. Hade jag gjort det, så hade jag sannolikt gjort Kåre hans livs största tjänst. Nu blev den stackaren utsatt för min beskyddande bror. ”För din skull skall jag inte slå ihjäl honom”, väste han mellan tänderna och stegade olycksbådande iväg mot Kåres gård. Rakt in i kvällsvarden. Familjen satt samlad, föräldrar, två bröder, två systrar och ett par barn. På bordet stod en stor gryta som det rykte ur, och det doftade härligt. Jag blev så tagen av den tavlan att jag ett ögonblick glömde bort Mads, som jag hade följt efter. Allas blickar riktades mot oss och jag kunde se att Kåre bleknade en aning. Mads pekade på honom med ett lätt böjt finger, som om han helst hade velat kroka honom och dra honom till sig. ”Du gifter dig med henne”, sade han mycket lågt och intensivt. Han sade inte ”annars”, men det låg i luften. Ibland har det sina fördelar att vara dödgrävare, åtminstone när man är stor och stark och hotfull. Jag har inte samma pondus, jag brukar behöva hota lite mer verbalt om jag blir arg eller vill ha min vilja fram. Det värsta jag har hotat med är nog att begrava någon med en tistel mellan skinkorna. Inte för att jag skulle göra det, ingen större idé när de väl är döda, men jag såg att tanken bet sig fast och det gottade jag mig åt. Men Mads behövde som sagt bara säga sådär, och stå och darra lite lätt som om all hans viljestyrka gick åt till att inte rusa fram och döda mannen som skandaliserat hans syster. Förmodligen var det så också. Jag tyckte inte riktigt att det var läge att berätta att jag hade minst lika mycket ansvar för den här situationen, så jag höll mig bakom Mads och studerade Kåre. När han för ett ögonblick slet sin blick från Mads och mötte min, så log jag och lade huvudet på sned på ett sätt som jag antar såg ganska intagande ut under omständigheterna. Om jag hade varit manipulativ och fått tillfälle att öva in olika gester, så hade jag nog valt den även då. Kåre verkade slappna av en smula och såg Mads stadigt i ögonen. ”Naturligtvis”, sade han. Om jag hade vetat hur mitt liv skulle bli, så hade jag nog tigit om att det var Kåre som var far. Inte för det, jag tyckte som sagt mycket om honom och snällare man skulle jag nog inte kunnat få, men tydligen fick jag hela familjen på köpet och de var inte särskilt förtjusta i sonens val av hustru. Nu var det väl inte hustru han från början valde mig som, men det var ju så det blev med min dumma bror som var tvungen att lägga sig i. Inte passade jag in på en bondgård inte! Jag var van vid att sova länge om morgnarna och att vara uppe till långt in på natten, något som närmast betraktades som en dödssynd i det här andra samhället. Att jag gjorde mer nytta mellan midnatt och timmarna framöver än från gryningen fram till middag togs ingen hänsyn till. Jag var lat helt enkelt. Min oförmåga att laga mat, att sköta djur, att arbeta på en åker – allt var lättja enligt svärmor. Antingen var hon genuint besviken, eller så var hon den svärmorstyp som alltid finner fel på de nya kvinnorna som gör intrång i hennes familj. Svårt att säga eftersom jag verkligen var precis så hopplös som hon sade. Kåre försökte försvara mig så gott han kunde. Han försökte skoja en gång och sade att jag åtminstone var bra på att gräva, men det skulle han inte ha gjort. ”Vill du att jag skall ta mått på dig?” fräste jag. Det var första gången jag såg en glimt av oro i hans blick. Första varningen om att hans hustru kanske inte alltid var så snäll. Den enda i hushållet som jag kom överens med var Kåres äldre syster Sigrid. Hon var änka sedan några år, vilket innebar att jag hade varit med om att begrava hennes make så där hade vi genast ett samtalsämne. Vidare var de två små barnen i huset hennes, och hon hjälpte mig igenom graviditeten, förlossningen och första tiden med min dotter som vi döpte till Saga. Svärmor lät jag knappt komma i närheten. Det var säkert orättvist, men jag ville inte att Sagaliten skulle få höra farmors kritik mot mig. Jag visste inte hur mycket ett så litet barn förstod. Jag visste bara att ingen, ingen skulle få skada henne så länge jag levde. Nu visste jag vad kärlek var. Så starkt, så mäktigt. Att ett så litet knyte kunde framkalla sådana känslor! Jag brydde mig allt mindre om att försöka vara en god hustru och ägnade mig åt det jag tyckte var viktigt. Mitt arv. Jag struntade ofta i sysslorna på gården och tog med Sagaliten till Mads och till gravplatsen. Istället för en liten skallra, hade hon en liten spade som hon bet i. Jag gjorde det nog mest för att reta svärmor. Efter något år var måttet rågat från bådas håll och det blev ett praktfullt gräl. Jag minns inte allt vi sade, men vi var båda mycket uppfinningsrika och gemena. Jag anklagade henne för att ha uppfostrat sina barn dåligt, och menade att om Kåre hade fått lära sig anständighet så hade han aldrig behövt hamna i en situation där han måste gifta sig med någon han inte ens tyckte om, och när Kåre försökte protestera så röt jag åt honom att om inte han hade varit så förbannat snäll och tröstat mig så hade mitt liv inte behövt bli förstört. Å, jag var orättvis, men just då brydde jag mig inte om det. ”Jag sätter aldrig mer min fot i det här huset”, skrek jag, nappade åt mig Sagaliten och rusade därifrån. Rakt till gravplatsen förstås. Saga grät och jag grät. Mads kunde inte undgå att höra oss. ”Är det dags att ångra sig nu”, muttrade han och tog flickan ifrån mig och vyssjade henne. ”Jag ångrar ingenting”, snyftade jag ilsket. Några timmar senare hade jag lugnat ner mig så pass att jag gick tillbaka till gården, utan Saga. Jag stod fast vid att jag inte ville återvända, men jag hade dåligt samvete för det jag sagt till Kåre. Han satt ensam vid brunnen när jag kom och såg ner i marken. Han tittade inte upp när jag kom och satte mig intill honom. ”Jag menade inte allt det där. Förlåt.” Han satt tyst en stund och svarade sedan: ”Det är kanske jag som skall be om förlåtelse. Om jag nu har förstört ditt liv.” Att få det tillbakakastat kändes i magen. ”Det är inte sant”; försökte jag övertyga honom. ”Jag passar bara inte för det här livet, men det är inte ditt fel. Det var jag som inte visste spelreglerna, jag visste inte att du skulle behöva gifta dig med mig.” ”Men det visste jag”, sade han lakoniskt. ”Jag borde inte ha...” Jag avbröt honom: ”Men nu gjorde både du och jag och jag vill inte ha något ogjort, utom de ord jag sade till dig förut. Utan dig hade jag inte haft Sagaliten, jag har dig att tacka för det vackraste i mitt liv. Och du... du är också en källa till glädje. Jag tycker ju om dig. Jag vet bara inte vad du tycker om mig. Kanske är det jag som har förstört ditt liv, din möjlighet att gifta dig med en bra kvinna som kan baka och slå hö.” Då lade han faktiskt armen om mig, denna snälla man. ”Dumheter. En sådan kvinna låter tråkig. Jag har hellre en som kan gräva mig en rejäl grav när jag dör.” Då började jag gråta igen och kurade ihop mig i hans omfamning och kände mig som två år igen. Våra problem löste vi så gott vi kunde genom att vi byggde oss ett eget litet hus på hans familjs ägor. Kåre fortsatte att arbeta med familjen, och jag återgick till att hjälpa Mads som låtsades vara butter men jag tror att han blev glad. Han var så förtjust i Sagaliten, som jag oftast hade med mig eftersom hon var minst ivägen i mitt arbete. Livet var faktiskt ganska behagligt i ett decennium. Jag var mer accepterad i bygden, även om jag inte deltog i det sociala samspelet. Däremot lät jag ofta Sagaliten följa med Sigrid när hon gick på besök, för att hon skulle tas upp i gemenskapen. När hon visade tecken på att hellre vilja leka begravning än matlagning så visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta. Kåre gjorde sitt bästa för att vidga hennes vyer. Han tog henne till djuren och frågade ”Titta på kossan, vad säger kossan?” och fick ett stort leende och svaret ”Ingenting. Kossan död! Grava kossan!” Familjelivet tog slut för fem år sedan. Idylliskt hade det väl inte varit direkt, inte hela tiden. Jag och Mads kan nog låta ganska otäcka när vi sätter igång, och Sagaliten plockade snabbt upp våra talesätt och skämt. Mads var ofta hos oss, och vi älskade att berätta spökhistorier för varandra men jag tror inte att Kåre sov så gott de nätterna. Vi har nämligen ett sätt att tala om de döda som om vi verkligen tror på det vi säger, och att det är faktiska sanningar vi kommer med. Trots att jag vet att Kåre inte är bekväm med tanken på döingar runt knuten, så kunde jag inte låta bli att fortsätta spelet även när Mads gått hem. Kåre kunde fråga: ”Den där kvinnan du talade om, gick hon verkligen omkring med sitt ena öga i handen?”, och istället för att säga att allt bara var påhitt så förstärkte jag allvarligt med: ”Nej, det gjorde hon inte. Hon hade satt det i munnen så att hon skulle ha händerna fria, men det ville jag inte säga när Mads var här för han är lite äckelmagad.” Dagen efter tog Sagaliten ett plommon, skalade det och ritade en pupill med en bit kol, stoppade det i munnen och visade glatt sin far. Stackarn. Nå, vändningen kom när jag blev erbjuden arbete i Glimminge. Eller rättare, jag skaffade mig arbete där. De råkade bli av med sin dödgrävare, hur vill jag inte gå in på men jag vet åtminstone att han är ordentligt begravd. Jag ville gärna ha mitt eget upptagningsområde och prova mina egna vingar, som det heter. Mads var inte glad åt det, och inte Kåre heller. Han hade ju sitt arbete och sin familj i Lillehög och var inte hågad att ge upp allt det för att börja om på nytt, och med vad? Han var bonde, och ville inte bli dräng hos någon. Jag bad så vackert att han åtminstone skulle följa med och titta på byn, om inte annat så för resans skull. Han skulle kunna förena nytta med nöje också, säkert behövdes några nya redskap som var svåra att tillverka i byn och Glimminge var ju en liten köping. Till slut gav han med sig, om än motvilligt. Jag hade nästan redan bestämt mig för att stanna i Glimminge vad han än sade, och det tror jag att han kände på sig. Vid ett vägskäl, lämpligt nog, fann Sagaliten en död fågel. ”Vi måste begrava den!” kungjorde hon och jag höll naturligtvis med. Då såg Kåre på oss en lång, lång stund och sade sedan: ”Jag tar den andra vägen.” Så vände han på klacken och gick. Sedan dess har jag inte sett honom. Glimminge såg inte ut som jag mindes det, men jag fann mig snart tillrätta. Mors släkt accepterade mig genast och vi kom överens om att samarbeta. Men det är inte lätt att försörja sig som ensam dödgrävare, även om Sagaliten hjälper till så mycket hon kan. Jag vill inte gärna erkänna det, men kvinnor orkar inte riktigt lika mycket som män när det gäller tunga plankor och riktigt våt lerjord. Jag hinner inte med allt jag borde för att få ihop de pengar jag behöver. Vore jag ensam så skulle jag nog klara mig bra, men Sagaliten skall aldrig behöva gå hungrig eller trasig. Så jag skaffade mig en alternativ inkomstkälla, som jag inte heller vill prata om. Jag kan bara säga det, att det aldrig hade fungerat om inte Dö-Elof hade hjälpt mig. Han var en ensam gubbe som ansågs lite underlig, och han hade inget emot att bli ännu mer underlig i bybornas ögon genom att låtsas skapa ett onormalt intresse för döden. Han tycker bara att det är roligt när folk pratar om honom. Så vi säger att han ger mig olika morbida uppdrag och betalar mig riktigt bra för dem, medan pengarna egentligen kommer någon helt annanstans ifrån. Ryktet har börjat gå att han har en skatt gömd någonstans, och det tycker han också är roligt. ”Då kommer ungpojkar hit och letar, så då får jag lite sällskap!”skrockar han. Det är en rar gammal gubbe, om jag inte hade honom så skulle jag inte orka med det här dubbelspelet. Någon måste jag berätta allt för. Mor vill jag verkligen inte betunga med sådana hemligheter, och de andra gravarna har nog sina problem. Inte är jag särskilt orolig för att Dö-Elof skall avslöja mig heller. Dels är jag hans enda vän, dels skulle förmodligen ingen tro honom. Visst saknar jag Kåre. Både honom som person och som min man. Jag har ju Sagaliten att krama, men det är inte samma sak. Det är pärlorna i blodet jag saknar. Nog har det funnits stiliga män att kasta blickar på, men någon heder i kroppen har även jag. Har jag nu tvingats att gifta mig för att jag har ett barn med någon, så skall jag vara honom trogen också även om jag aldrig mer träffar honom. Under tiden får jag väl leva mitt liv, ungefär som jag vill ha det. Allt kan man inte få, men jag är nöjd med det jag har.