lajvtexter.blogg.se

-Mor!

Teja hann knappt ställa ifrån sig spaden innan hon hade sin dotter i famnen.

-Sagaliten! Vad jag har oroat mig för dig!

-Varför det?

-Ja, vad tror du?

Hon höll Sagaliten intill sig en lång stund innan hon fortsatte:

-Det sista jag såg av dig var när du skrek åt mig att du skulle leta rätt på din far och aldrig mer komma tillbaka hit. Jag visste inte vad jag skulle tro.

Sagaliten slog generad ner blicken.

-Äsch, det var ju bara som jag sade. Men visst var jag arg, det var jag. Jag trodde faktiskt att du hade hittat på det där med smedslärlingen.

-Trodde du det? frågade Teja vaksamt.

-Ja, det var väl dumt av mig? Jag trodde att du bara sade så för att få mig ur vägen när alla de där fina människorna skulle komma till byn. Men han var ju död, han hade hamnat i slagsmål med någon över en flicka och fallit och slagit huvudet i städet. Dumt vad? De berömde mig för att jag kom dit så snabbt. Och vet du, när Dö-Elof fick se liket så blev han alldeles blek och sprang ut bakom några buskar! Han är nog inte så betagen i det där med döden i alla fall. Åtminstone inte andras död. Han sade faktiskt ingenting alls om sin egen begravning när vi gick hem. Han var riktigt tråkig.

-Var är han nu?

-Jag sprang i förväg, han kommer nog senare. Men mor, jag vill inte ha med honom mer! Det var inget roligt.

-Ensam släpper jag inte iväg dig genom de här skogarna! Bara mellan nya och gamla byn strök det omkring troll häromnatten, och alla rövare vet ju inte att du tog hand om Svartskägges barn härom året. Värdshusets piga blev bortrövad av dem, och hon var alldeles förstörd när hon kom tillbaka.

-Kan vi inte fortsätta arbeta tillsammans då, som vi brukar göra?

-Kom, Liten, vi sätter oss en stund!

Teja borstade av sig jorden från kläderna och tog dottern i handen. De slog sig ner i en solig glänta, och Teja strök Sagaliten över håret medan hon sade:

-Det där du sade med att leta rätt på din far...

-Äsch, jag ville bara göra dig arg!

-Låt mig prata klart, snälla. Vad skulle du göra om du hittade honom?

-Men jag skulle ju inte leta!

-Om han skulle leta efter oss, då?

Sagaliten tystnade.

-Skulle han det då, tror du? sade hon lågt.

-Han har varit här.

-Här? Har far varit här?

-Ja, det har han.

-Letade han efter oss?

-Inte precis.

-Men...

-Han är soldat, gardist hos någon av de där adelsfjollorna. Han var här med dem.

-Sökte han upp dig?

-Nej, det gjorde han inte. Jag var på väg in i deras läger...

-Vad skulle du göra där? Hade någon dött?

-Nej, det var... Det var något annat. Hursomhelst blev jag stoppad av någon som sade att jag inte fick gå dit för att jag tydligen var osams med någon där. Jag kunde inte minnas att jag stött mig med någon därifrån under dagen, även om Gud skall veta att jag bråkat med några stycken, så jag krävde att få veta vem det var och då kom han.

-Där ser man. Men han visste väl att vi var här?

-Han hade väl glömt det, men han sade att han såg mig på värdshuset tidigare på kvällen.’

-Och gick därifrån?

-Ja, det gjorde han.

-Så om inte du hade gått till deras läger så hade han hållit sig undan?

-Det får han svara på själv.

-Vad menar du? Han är väl inte kvar?

-Nej, han var ju i tjänst så när hertiginnan reste, så försvann han också. Men vi har pratat med varandra och bestämt att vi skall försöka leva som en familj igen. Om du vill det, vill säga.

Sagaliten satt tyst en lång stund och ryckte upp grässtrån som hon rev sönder i små, små bitar. Till slut sade hon:

-Varför skulle jag vilja det? Varför i hela världen skulle jag vilja det?

Teja suckade och slöt ögonen.

-Ja, varför skulle du vilja det. Kanske för att du saknar honom fast du inte vill medge det.

-Det gör jag alls inte.

-Men det gör jag.

-Du har ju mig.

-Ja, det har jag, och jag vet inte vad jag skulle ta mig till utan dig. Men jag vill verkligen leva tillsammans med honom igen, med er båda. Det skulle vara så innerligt skönt att få dela ansvaret med någon. Och att dela glädjen över dig med någon. Vardagen. Ha någon som tycker att jag är värd att beskydda. Någon som älskar mig.

-Jag älskar dig. Jag trodde vi hade det bra, bara du och jag.

Teja drog Sagaliten intill sig och höll henne tätt intill sig.

-Det har vi. Men jag längtar efter kärleken som gjorde så att du blev till. Jag vill ha en man, och nu när Kåre dök upp så får det bli han.

-Tänk om han går ifrån oss igen, då?

-Så låt honom göra det. Vi vet ju att vi klarar oss ändå, men kan vi inte försöka med honom igen? Han har saknat oss så hemskt.

-Lustigt sätt han har att visa det på.

-Låt honom försöka förklara hur det var för dig.

-Jag vet inte om jag kan förlåta honom.

-Det behöver du inte bestämma dig för nu. Jag vill bara att vi försöker. Han är villig att sluta sin tjänst och flytta hit, eller så kan vi flytta till Mittburg där han bor.

-I en soldatlänga då, eller?

-Han sade att vi har råd med ett hus.

-Ett hus! Så vi bor i ett skjul medan han kan köpa sig ett hus? Då tycker jag att han kan komma hit och bygga ett åt oss här, och sedan försvinna ur vårt liv för alltid.

-Skulle det inte vara spännande att bo i Mittburg?

-Vad skulle vi göra där?

-Å, folk dör väl där också. Eller så kunde du prova på något annat.

-Jag vill inte göra något annat!

-Tänk på det innan du bestämmer dig. Vi kan alltid komma tillbaka hit.

-När han lämnar oss igen, menar du.

-Kanske det. Eller när vi bestämmer oss för att lämna honom. Vi har också det valet, vet du. Även om det inte är ett så klokt val. Jag fick nyligen veta att Kåre kunde ha blivit dömd till döden för att han lämnat oss. Det var tydligen att häda kyrkan.

-Rätt åt honom.

-Nej, Liten, det är inte rätt åt honom! Skulden till att han gick ligger minst lika mycket hos mig, skulle du vilja ha mig hängd?

-Så får du inte säga!

-Du kan lika gärna skylla på mig. Eller så kan du acceptera situationen som den är, och gå vidare i stället för att stanna kvar i bitterhet.

Ännu en lång tystnad.

-Han skulle säkert inte ens känna igen mig.

-Det kan jag inte svara på. Du får väl fråga honom.

-Jag sade att jag skulle resa till Mittburg när du kom tillbaka. Om du kom tillbaka. Jag måste ju prata med dig innan jag ger honom besked. Det här ligger i dina händer nu. Jag vill, han vill, men vi rättar oss efter dig. Men jag vill att du åtminstone talar med honom innan du bestämmer dig. Livet är alldeles för kort för att inte ta emot all glädje som man kan få. Följer du med? Det är allt du behöver lova mig.

-Det är allt jag kan lova dig.

-Men du gör det?

Sagaliten kröp ihop i sin mors famn.

-Ja, det gör jag.