lajvtexter.blogg.se

Jaha, så var det dags igen.

Essie suckade djupt inombords när hon såg i vilket skick Penny Gianelli dök upp för sitt kvällsskift. Berusad och sönderslagen. De trodde kanske inte att det syntes utanpå, de där människorna som tillfogade skada där kläderna dolde, men smärtan lyste alltid igenom i ögon och kroppshållning.

Gud Fader dömer, hade hon sagt till prästen, och det försökte hon efterleva. Det var inte hennes sak att ge några råd oombedd eller klandra någon. Hennes självpåtagna uppgift var att finnas till för de som behövde henne.

Vi behöver varandra, var en annan tanke som genomsyrade Essies syn på livet. Johnny Gianelli behövde Penny, något som kunde ta sig våldsamma uttryck ibland och ömsintare andra stunder. Penny behövde Essie när Johnny hade varit för svår, och Essie själv behövde få ta hand om andra. Egentligen var det ingen större skillnad. Världen var en våldsam plats, den dagliga kampen en del av livet. Vad kampen bestod av berodde till största delen på hur tillgången till mat och en torr sovplats såg ut. Många kämpade för ren överlevnad från en dag till en annan. De som inte behövde jaga mat kunde välja något annat att slåss för, som rättigheter och en massa politiska drömmar. Vad skulle hända om de väl fick som de ville, de där som stod och ropade om rättvisa? Skulle de sitta nöjda, eller rastlöst finna ett nytt mål att sträva mot?

Nå, det betydde inte att Essie tyckte om när hennes vänner blev slagna. Det gjorde hon inte. Men det var som det var med den saken. Ett äktenskap var ett löfte, i nöd och i lust. Nöden kunde tvinga fram ett äktenskap, liksom lusten om den fick följder. Om man inte tog saken i egna händer. Och därmed gick miste om möjligheten att få fler barn. Hade hon bara vetat hur illa det skulle gå... Hon hade litat på honom när han sagt att givetvis skulle de gifta sig och bilda familj, bara inte just då, så just det här barnet kunde de faktiskt inte få, det förstod hon väl? Det måste helt enkelt försvinna. Hon kunde lita på honom, han hade varit med om det här många gånger förut – nej, alltså, förstås inte han själv, utan vänner till honom, eller, nej, inte ens vänner utan bara ytligt bekanta för sådana vänner hade förstås inte han... men hursomhelst visste han vad han gjorde. Hon skulle bara ligga stilla så skulle han...

Essie sköt minnet ifrån sig och snöt sig ljudligt i sin trasa. Lilla Penny, vart hade hennes barn tagit vägen? Hade Johnny verkligen sålt det, så som det viskades om? Hon hoppades nästan det. Att den lilla hade kommit till en familj som tog hand om henne ordentligt. Älskade henne, så som Essie själv älskade alla de hon tagit under sina vingars beskydd. Kalla det botgöring eller kompensation, det spelade ingen roll. Hennes livs största misstag hade hjälpt så många andra.

Sveket hade kunnat knäcka henne, hon hade varit så ung och tillitsfull! Om inte Mack hade funnits där för henne så skulle hennes egen kamp inte varit särskilt olik Pennys. Nu höll de istället ihop, i ett sorts äktenskap som fungerade mycket bättre än hos de flesta omkring dem. Männen klagade över sina lata fruntimmer, kvinnorna över sina odugliga män, och det verkade som om deras äktenskap inte innehöll något annat än just det – nöd, och lust. Ingen kärlek, ingen vänskap, ingen lekfullhet. Nej, sannerligen om hon behövde en sådan man!

Mack stack in huvudet i köket.

-Var det Penny som kom?

-Det var det. Hon behövs i disken ikväll.

Hon kunde se hur hans käkar spändes. Mack hade alltid haft ett gott öga till Penny och led av att se henne bli illa slagen.

-Om han bara tagit mig på orden igår, morrade han. Det hade gjort gott att få slå honom på käften!

-Eller så hade du själv åkt på stryk. Du är inte i dina glansdagar längre, vet du.

-Hördu!

-Ja ja. Jag menar, att hur skulle det se ut om du slog ner alla våra gäster. Ingen skulle våga sig hit längre.

-Jag hade nöjt mig med att slå ner honom.

-Och givit lilla Penny ännu mer besvär. Du vet hur sådana där män är. Dessutom vet man aldrig var man har typer som han. De är lömska och kan mycket väl sätta eld på hela vårt lager med rom medan vi sover.

Mack mumlade något ohörbart och återvände till utskänkningslokalen.

Essie tog sin trasa och började torka disk. En ren trasa. Hon hade massor likadana, men det gjorde besvärliga kunder gott att inte riktigt veta om hennes främsta vapen var rent eller detsamma som hon torkat upp spottloskor med.

En dag i taget, tänkte hon lugnt.

En dag i taget.