lajvtexter.blogg.se

Svält gav en förunderlig skärpa till tankarna, noterade Seren när hon gick ensam genom London i gryningstimmarna. Hon hade lämnat sjukhusrocken och istället lagt beslag på den skjorta som åkt av hennes sällskap, lång nog att kunna fungera som klänning åt henne. Skorna hon tagit, jo, de var lite stora men fungerade. Rocken likaså.

Den lilla, lilla låga av liv som försiktigt flämtade i hennes bröst, väckt av vrede, stärkt av en kort stunds tillhörighet, värnade hon om. Värmde sig på. Fokuserade på. Den... Det var den som var viktig nu. Ingenting annat. Ingen annan.

Skärpa.

Hon måste finna bränsle till den någonstans, i lagom doser så att den inte kvävdes. Det var som hon sagt till honom. Hon ville inte aktivt dö, men orkade inte det här med att försöka leva heller, så vad gjorde man då? Existerade. Väntade. Hon hade effektivt tystat honom när han börjat prata om att hon var både fånig och självisk, borde ge tillbaka till de som hade gett henne något. Som om hon någonsin försökt göra annat!

Vreden hade fått henne att vakna till.
Det fick vara nog nu.

 

-Tar du mig med till Shrewsbury så får du göra vad du vill med mig. Jag har inga pengar.

Konduktören granskade henne från topp tilll tå.

-Är fröken från vettet?

-Inte riktigt, men jag måste till Shrewsbury.

-Och är beredd att sälja er kropp och själ för detta?

Seren ryckte lite på axlarna.

-Får jag lov att fråga vad som finns i Shrewsbury som är så viktigt, unga fröken?

Hon tvekade lite men mötte så hans blick.

-Hopp.

-Hopp?

-Förhoppningsvis.

Mannen såg allvarligt på henne.

-Hopp är hårdvaluta i dessa dagar. Finner hon det, så får hon dela med sig lite av det som betalning i efterskott.

Med en blick omkring sig smugglade han den trasiga flickan ombord.

Hoppet om hopp manifesterades av övervåningen i stationsbyggnaden. Rastrummet för järnvägsarbetare. Förr eller senare borde han dyka upp. Om inte idag, så imorgon. Eller dagen därpå. Kroppen hade vant sig vid att gå på sparlåga, hon skulle kunna klara sig länge än.

Redan samma dag dök han upp, hoppet personifierad.

Patrick var lika talför som alltid, det vill säga inte alls, och nickade bara mot sin adoptivsyster när han såg henne i ett hörn. Slog sig ner mitt emot henne, räckte henne sin vattenflaska som hon tacksamt tog emot.

-Vart ska du härnäst?

-Hemåt.

Nickade mot tidtabellen. Klockan sex gick sista tåget. Om en timme. Seren blundade och tog en klunk vatten till. Kände lågan flämta till lite starkare. Hon hade tur. Han kunde lika gärna ha varit uppe i Skottland nu, eller på väg någon helt annanstans. Shrewsbury var hans utgångspunkt.

Patricks ögonblickliga förälskelse i tåg den där julen för tio år sedan hade hållit i sig. Lokförare skulle han bli, kosta vad det kosta ville! Tim hade hjälpt honom med det han behövde för att kunna studera. Llandre passade honom så mycket bättre än London, full av förtvivlan och distraktioner, så han hade arbetat hos Lowri för mat och husrum. Fröken Llewellyn bodde också kvar och gav sig helhjärtat i att se till att pojken kunde hämta in all kunskap han hade missat och som han behövde för att nå sina mål. Efter flera år som tågstädare, där han polerade och lärde sig funktionen kring varje enskild mekanism, hade han blivit eldare. Han älskade varje moment av sin långa utbildning.

-Kan du ta mig med?

Ännu en nick. Han hade tvättat av sig, och skulle nu äta en rejäl smörgås innan det var dags för dagens sista sträcka. Räckte den till Seren, hon såg ut att behöva äta något.

Hon ryggade först tillbaka. Hade inte haft något i sin mun förutom vatten sedan hon kräktes upp sin medicin hos Delysia. Kexen som erbjudits hade givit henne panik. Det var inte så att hon inte förstod att kroppen behövde mat, hon var inte dum, men det hade låst sig något hemskt i hennes huvud. Samtidigt ville hon värna om den där lilla spiran av livslust. Utan näring skulle både den och hon dö. Ytterst försiktigt bröt hon loss en liten, liten bit ost som stack ut, inte större än en halv ärta. Tog ett djupt andetag och stoppade den i munnen. Försökte betvinga kräkreflexerna när hon kände smak. Tvingade sig att hålla kvar biten i munnen, blundade, andades djupt.

Mitt namn betyder stjärna, tänkte hon. Det måste vara ett tecken.

 

Stjärna.

Det blev stjärnorna som gav henne kraft under den här tiden. Som om hennes inre låga återspeglades i himlen.

-Sann styrka vinner du inte förrän du en gång brutits ner till spillror, samlat ihop dem och byggt upp dig själv igen. För varje liten flisa du sammanfogar med din odödliga själ, flödar en ny kraft genom dina ådror.

Tystnad och ord. I tystnaden kunde Morrigans ord slå rot och växa. Röttterna blev som ett nät som samlade ihop alla vilsna, bortsprungna delar. Tystnaden läkte, gav henne möjlighet att fokusera och reflektera när hon inte behövde säga något. Ingen krävde det av henne här, vana som de var vid både Ellys och Aidens tysta perioder. Inget märkligt med det, så länge hon gjorde sitt jobb på The Railway Inn. Stället hon avskytt för att det hade representerat hur hennes familj hade slitits sönder blev nu hennes fristad.

Snabbt gick det inte. Stjärnorna på himlen tog inga plötsliga kliv. En smak och konsistens i taget, tills hon förmådde sig till att äta tillräckligt för att orka. Morrigan utformade ritualer för ätandet och drickandet. För tvagningen. För alla göromål som tidigare lätt hade glömts bort. De och himlakropparna blev något konkret för Seren att hålla sig i, tills hon slutligen vågade börja rikta blicken inåt, mot sig själv, sina mönster, sina låsningar. Vågade tyst ställa de omöjliga frågorna till sig själv. Vem var hon? För första gången – vem var hon, utan att sätta sig själv i relation till någon annan? Om hon inte var någons dotter, syster, vän, älskarinna?

Steg för steg började hon validera sig själv. Började med sin kropp. Ytttersta leden på pekfingret. Studerade den. Kände på den. Cirklade lätt runt den med andra handens fingrar. Hur kändes det? Levande. Bit för bit, finger för finger, en hand, en arm. Hud. Följde ådrorna. Kände blodet rinna. Hjärtat slå. Luften fyllla lungorna. Provade sina tankar, en efter en. Övade sig i att hålla fast en tanke i taget. Tvingade sig till stillhet. Andades. Utförde sina ritualer. Fortfarande tyst.

Tiden blev oviktig medan årstidsväxlingarna fick en större betydelse. Grenarna som tyckts döda väcktes upp från en lång slummer. Förundrat betraktade Seren skådespelet. Kände på de små gröna löven, drog in deras doft. Smakade på dem. Kände sig som ett med dem, kände att det var samma livskraft som flödade genom dem och henne. Livet... det blev något helt annat än en yttre faktor som bara skulle klaras av. Vad brydde sig det skira bladet om svek? Ingenting.

En dag i taget. En tanke i taget. Sakta men säkert plockade Seren Harris upp bit för bit och infogade i det pussel som var hon själv.

”Mor, är jag en flicka eller en pojke?”

Lucky kom ihåg första gången frågan hade ställts rakt ut. Det var efter en lek ute på gatan, där barnen skulle dela in sig i två lag. Tjejerna mot killarna. Innan dess hade det inte fokuserats på det, alla hade lekt i grupp, jagat i grupp, gått på skattjakt i grupp. Ingen hade brytt sig om att fråga om vad man var, inte förrän ”lilla prinsessan” kom in i gruppen. Hon kallades så, fröken Simona, nyligen ditflyttad, nyligen lite för fattig för att bo kvar i sitt fina hus men inte för fattig för att ha kvar sina överklassmanér och lite för opraktiska kläder för gränderna i South Bank. För henne var det viktigt! Stor skillnad på flickor och pojkar! Och nu skulle de delas in.

Lucky, ska inte du vara med?

Joo...

Ja, men gå med i ditt lag då!

Lång tvekan.

Måste bara gå och kissa först!

Ha ha, måste du kolla om du har en pinne eller en ficka? Så att du vet vilket lag du ska vara med i?

 

Ja. Faktiskt.

 

Lucky hade ingen aning om att detta var det ögonblick som Essie och Mack hade fruktat länge nu. Oväntat länge. I flera år hade de lyckats hålla Luckys tillstånd hemligt. Klarat sig verbalt undan med att varken säga han eller hon. Har du sett Lucky? Åh, nu har den rackaren norpat ur kakburken igen! Man borde slå ungen på fingrarna. Om någon vågat sig på att fråga rakt ut så hade de åkt på en dask av Essies trasa, eller en örfil av Mack. Sköt du ditt! Och barnen, ja, de hade inte brytt sig. Lekar där man kikade under varandras kläder hade Lucky blivit ordentligt avskräckt från av sin överbeskyddande moder. Mycket ofog kunde hon tåla från sin älsklings håll sade hon, klättra upp på höga murar, allmänt bus, men inte det. Då skulle mor bli ledsen! Lucky ville inte för allt i världen göra sin mor ledsen. Det var det enda hot som bet. Så nej, ingen titt under kläderna. Och hur skulle man då kunna veta att man var annorlunda.

Att man var ett missfoster.

Att man borde visas upp på cirkus.

 

Frågan den gången hade fått ett grafiskt svar.

”Ser du den här duken, Lucky? Är den blå eller röd?”

”Den är ju rutig. Blå och röd.”

”Precis. Gud har skapat dig rutig. Så är det. Inget mer med det.”

Lucky hade tittat noga på duken.

”Men jag förstår inte.”

”Allt är inte det ena eller det andra. Sant att de flesta är röd eller blå. Men du har skapats till att vara unik. Du är både pojke och flicka. ”

”Vad konstigt!”

”Inte konstigare än att sexfingersjohnny har ett extra lillfinger. Ibland hittar Gud på sådana saker.”

”Varför det?”

”Det kan du fråga när du står inför Honom en dag. Fram till dess ska du rakryggad vara stolt över att vara Hans unika skapelse. Gå ut och lek nu och säg att du kan vara med i vilket lag du vill.”

Just då hade det känts självklart. Mor visste ju allt! Om Gud hade gjort det här så måste det ju vara rätt! Gud kunde inte göra fel. Människan trodde ibland att saker var misstag, men då litade de inte tillräckligt på Gud. Så det så.

 

Men det var svårt att lita på Gud och Hans stora plan när ingen annan gjorde det.

 

Just den dagen hade det gått bra. Men Lucky, så fånig du är! Om du går till killarnas lag så är du ju kille! Nästa gång protesterade tjejlaget. Men Lucky, du kan väl inte vara med oss! Lägg av! Vadå varför inte? Du är ju kille!

Det blev viktigare med det där ju äldre de blev. När man slutade leka i grupp, började dela upp sig. Började i skolan. Flickor. Eller pojkar. Det där första spontana valtillfället blev permanent. Ingen ifrågasatte. Ingen hade heller tittat noggrannare på det där pappret som låg i något arkiv, där en ruta inte var ordentligt ifylld. Slarv! Eller möjligen mutor.

 

”Mor... vad tänkte ni egentligen?”

Essie satte sig ner med en suck, händerna om sin tekopp. Hon satt sällan, men vid allvarliga samtal kunde hon inte gå omkring och dona i köket.

”Det enda vi tänkte på var att skydda dig.”

”Genom att ljuga?”

”Ljuga och ljuga... vi sa inte som det var, helt enkelt. Vi var rädda för att någon skulle ta dig ifrån oss.”

Elvaåriga Lucky började fundera mer och mer på sin identitet. Pojke passade inte. Flicka? Nej, inte det heller. Det var som mor hade sagt då. Rutig.

”Är det en sjukdom då? Du sa att det var Gud.”

”Naturligtvis är det Gud. Men människor lyssnar inte alltid på det. Om något är annorlunda, så är det skrämmande och då blir de... elaka. Det finns ingenting som plockar fram så mycket ondska hos människor som när de är rädda. Vi ville att de skulle se dig som Lucky. Inte som en liten och söt flicka, inte som en stor och duktig pojke. Du är ju vår gåva från Gud.”

”Vet far om detta?”

Far, ja... Jack Enöga, som blivit mutad med en flaska whisky för att ta på sig faderskapet och hastigt gifta sig med Essie... Den biten tyckte Essie var onödig att berätta. Jack som nog varit lite konfunderad över att inte riktigt veta om han hade en son eller en dotter hade blivit lättad vid sitt senaste sällsynta besök i land, då han hört ”han” om sitt påstådda barn.

”Far lyssnar till de som säger att du är pojke. Han vet inte. Men han älskar dig precis som du är. Du har många som älskar dig precis som du är, glöm aldrig det.”

”Men det kan bli ännu fler som inte älskar mig för precis den jag är, mor. Vad gör jag då?”

Essie tuggade på läppen. Det hon nu skulle säga var något hon egentligen inte ville. Men hon kände människor. Tyvärr.

”Då, Lucky... Då ska du slå dem på käften. Farbror Mack ska lära dig att slåss som en karl. Och vår Annie ska lära dig att slåss som bara en flicka i nöd kan göra, med alla fula knep. Du ska spela på alla de styrkor du har.”

 

Så Lucky började slåss. Lärde sig av far, av Tim, av Annie. Lärde sig att slåss riktigt fult. Lyssnade till allt som sades om kvinnokampen, arbetarnas kamp, fackens kamp. Sökte paralleller där de fanns att få. Låt vara att det skulle bli svårt i framtiden att inte höra till en klart definierad grupp, man eller kvinna. Men det gick att identifiera sig på andra sätt. Tillhöra på andra sätt. Och slåss för rätten att vara sig själv.

Jaha, så var det dags igen.

Essie suckade djupt inombords när hon såg i vilket skick Penny Gianelli dök upp för sitt kvällsskift. Berusad och sönderslagen. De trodde kanske inte att det syntes utanpå, de där människorna som tillfogade skada där kläderna dolde, men smärtan lyste alltid igenom i ögon och kroppshållning.

Gud Fader dömer, hade hon sagt till prästen, och det försökte hon efterleva. Det var inte hennes sak att ge några råd oombedd eller klandra någon. Hennes självpåtagna uppgift var att finnas till för de som behövde henne.

Vi behöver varandra, var en annan tanke som genomsyrade Essies syn på livet. Johnny Gianelli behövde Penny, något som kunde ta sig våldsamma uttryck ibland och ömsintare andra stunder. Penny behövde Essie när Johnny hade varit för svår, och Essie själv behövde få ta hand om andra. Egentligen var det ingen större skillnad. Världen var en våldsam plats, den dagliga kampen en del av livet. Vad kampen bestod av berodde till största delen på hur tillgången till mat och en torr sovplats såg ut. Många kämpade för ren överlevnad från en dag till en annan. De som inte behövde jaga mat kunde välja något annat att slåss för, som rättigheter och en massa politiska drömmar. Vad skulle hända om de väl fick som de ville, de där som stod och ropade om rättvisa? Skulle de sitta nöjda, eller rastlöst finna ett nytt mål att sträva mot?

Nå, det betydde inte att Essie tyckte om när hennes vänner blev slagna. Det gjorde hon inte. Men det var som det var med den saken. Ett äktenskap var ett löfte, i nöd och i lust. Nöden kunde tvinga fram ett äktenskap, liksom lusten om den fick följder. Om man inte tog saken i egna händer. Och därmed gick miste om möjligheten att få fler barn. Hade hon bara vetat hur illa det skulle gå... Hon hade litat på honom när han sagt att givetvis skulle de gifta sig och bilda familj, bara inte just då, så just det här barnet kunde de faktiskt inte få, det förstod hon väl? Det måste helt enkelt försvinna. Hon kunde lita på honom, han hade varit med om det här många gånger förut – nej, alltså, förstås inte han själv, utan vänner till honom, eller, nej, inte ens vänner utan bara ytligt bekanta för sådana vänner hade förstås inte han... men hursomhelst visste han vad han gjorde. Hon skulle bara ligga stilla så skulle han...

Essie sköt minnet ifrån sig och snöt sig ljudligt i sin trasa. Lilla Penny, vart hade hennes barn tagit vägen? Hade Johnny verkligen sålt det, så som det viskades om? Hon hoppades nästan det. Att den lilla hade kommit till en familj som tog hand om henne ordentligt. Älskade henne, så som Essie själv älskade alla de hon tagit under sina vingars beskydd. Kalla det botgöring eller kompensation, det spelade ingen roll. Hennes livs största misstag hade hjälpt så många andra.

Sveket hade kunnat knäcka henne, hon hade varit så ung och tillitsfull! Om inte Mack hade funnits där för henne så skulle hennes egen kamp inte varit särskilt olik Pennys. Nu höll de istället ihop, i ett sorts äktenskap som fungerade mycket bättre än hos de flesta omkring dem. Männen klagade över sina lata fruntimmer, kvinnorna över sina odugliga män, och det verkade som om deras äktenskap inte innehöll något annat än just det – nöd, och lust. Ingen kärlek, ingen vänskap, ingen lekfullhet. Nej, sannerligen om hon behövde en sådan man!

 

Mack stack in huvudet i köket.

-Var det Penny som kom?

-Det var det. Hon behövs i disken ikväll.

Hon kunde se hur hans käkar spändes. Mack hade alltid haft ett gott öga till Penny och led av att se henne bli illa slagen.

-Om han bara tagit mig på orden igår, morrade han. Det hade gjort gott att få slå honom på käften!

-Eller så hade du själv åkt på stryk. Du är inte i dina glansdagar längre, vet du.

-Hördu!

-Ja ja. Jag menar, att hur skulle det se ut om du slog ner alla våra gäster. Ingen skulle våga sig hit längre.

-Jag hade nöjt mig med att slå ner honom.

-Och givit lilla Penny ännu mer besvär. Du vet hur sådana där män är. Dessutom vet man aldrig var man har typer som han. De är lömska och kan mycket väl sätta eld på hela vårt lager med rom medan vi sover.

Mack mumlade något ohörbart och återvände till utskänkningslokalen.

Essie tog sin trasa och började torka disk. En ren trasa. Hon hade massor likadana, men det gjorde besvärliga kunder gott att inte riktigt veta om hennes främsta vapen var rent eller detsamma som hon torkat upp spottloskor med.

En dag i taget, tänkte hon lugnt.

En dag i taget.

En något äldre, distingerad herre steg in på The Seventh Barrel och såg sig förlägen omkring. Hit kom alla möjliga och även en del omöjliga gäster så Essie tog ingen notis om honom till en början. När han stått och trampat på samma fläck en stund, gick hon emellertid fram till honom och undrade vänligt:

-Är det något jag kan hjälpa till med? Det här är mitt ställe.

Mannen harklade sig ett par gånger och sade lågt:

-Jag är intresserad av rosor.

Det var inte mycket som kunde förvåna Essie efter alla år som pubägare, men nu höjde hon på ögonbrynen.

-Rosor?

Han rodnade.

-Ja, ni vet... rosor.

-Nog vet jag vad rosor är, men några sådana säljer vi tyvärr inte.

Något olyckligt smög sig in i främlingens ögon.

-Åh... Jag ber om ursäkt... Är jag kanske inte på The Seventh Barrel?

-Jo, nog är ni det, men... Mack! Kom hit!

Brodern lämnade motvilligt samtalet om gatuboxning som han varit djupt engagerad i.

-Vad?

-Mannen här vill ha rosor!

-Rosor?

-Du hörde rätt. Är det nån sorts kod för något elände som du har dragit hit igen bakom ryggen på mig? Nån sån där absent eller nåt?

-Absint, nej, det var Gröna Damen. Rosor har jag ingen aning om vad...

Så gick det upp ett ljus för honom och han började gapskratta, medan gästen kände sig alltmer bortgjord.

-Menar du Rose, som i namnet? Är det en person du söker?

Stram nick.

-Du vill alltså ”köpa rosor?”

Ny harkling.

Mack drämde näven i närmaste bord och skrattade så att han tjöt.

-Han vill ha vår Becky, Essie!

-Rebecka, rättade Essie. Och vad är det som är så roligt med det?

Becky, det var för vänner det, inte för potentiella kunder.

Mack viftade avvärjande med handen, han måste skratta färdigt innan han pressade fram:

-Men hör du inte hur förtjusande det lät? Jädrar i min lilla låda, det måste varit Oscar som har hittat på ett sådant spratt! Komma hit och leta efter rosor, ja, det är min grabb det! Han har alltid haft ordens gåva. Var det han? Oscar Harvey?

Mannen såg ut att vilja sjunka genom golvet när Essie spände blicken i honom.

-Hörnu, min gode herre! Ser jag ut att vara en hallick? Jag säljer öl. Rom, om det krävs något extra under västen. En och annan smörgås. Men inte lammkött, förstått? Nu sätter han sig ner och dricker några stop och väntar snällt för att se om Rebecka dyker upp eller ej, och så gör han upp med henne direkt om det ska bli någon affär av.

Med ett bestämt tag om den rockklädda armen föste hon bort gästen till ett hörn och tryckte ner honom på bänken. Så lutade hon sig närmare och väste:

-Och så hoppas jag verkligen att han har tvättat sin Petter Niklas ordentligt! Hon är en fin flicka, vår Rebecka, och han ska inte komma och tro att han kan behandla henne hursomhelst eller vara lortig under den där fina ytan han har. Begrips?

Utan att vänta på svar vände hon ryggen mot honom och dolde ett leende bakom handen.

Köpa rosor! Det var det roligaste hon hört på länge. Det skulle allt bli något att skriva om i breven ikväll!

-Patrick?

Essie Tanner petade försiktigt till pojkens fötter med sina skospetsar för att väcka honom. För varje ny gäst fick hon uppfinna ett nytt sätt att närma sig. Ett vänligt tag om skuldran skulle hon själv föredra att använda, men hon hade lärt sig under alla dessa år att beröring var något som de flesta av hennes små vänner förknippade med något obehagligt.

På ett ögonblick flög den magra lilla varelsen upp och slog huvudet i bänken som han sovit under.

-Förlåt, miss! Förlåt!

Yrvaket flög han omkring i rummet, försökte städa, putsa, damma, göra allt som han trodde att han skulle få skäll för att han inte redan hade gjort, utan att veta vad som krävdes av honom. Nu hade han försovit sig till något igen, som alltid, nu skulle han väl få stryk?

Essie fick bita sig i läppen för att inte stryka över det ostyriga håret, medveten om att det inte skulle ha någon lugnande effekt alls på honom.

-Ingen fara. Jag har stekt lite bacon till frukost, kan du bära in en tallrik till Mack? Det är bästa sättet att väcka honom på. Då håller han sig på gott humör resten av dagen.

Tveksamt tog Patrick emot tallriken som tanten höll fram mot honom. Gott humör? Det förknippade han med när far kom hem full och sjöng. Då kunde han vara snäll. En stund. Sedan tog det snälla slut. Men... det doftade verkligen underbart!! Munnen vattnades och ögonen höll på att ramla ur sina hålor. Om han bara finge äta upp alltsammans och sedan rymma sin väg, det skulle vara värt det!

Hungern talade sitt tydliga språk och Essie hade inga svårigheter att tyda det.

-Jag har lite bröd på gång också i ugnen. När du har gett det där till Mack, så tar vi oss en bit också, du och jag. Sedan har vi mycket arbete som väntar på oss. Det var allt tur att du kom förbi igår kväll och letade efter din far. Jag funderar också på vart han kan ha tagit vägen. Stanna här idag och hjälp mig du, så sätter vi Mack på att ta reda på vad som hänt!

De strykberedda ögonen for mellan fatet och Essie. Vad var haken? Eller fanns det kanske inte någon hake, eftersom han skulle arbeta för maten? Han borde gå hem, far skulle bli så arg, men... de hade ju blivit utkastade, och far hade inte funnits på något av sina vanliga ställen, så Patrick hade inte vetat vart han skulle ta vägen. Han borde veta, far skulle skälla på honom, han borde ha hittat ett nytt hem åt dem eller... Något skulle han få smörj för i alla fall. Så mycket var säkert. Men innan dess kunde han få bröd. Nytt bröd, inte mögligt! Om det inte var något lurt? Med en ängslig, desillusionerad suck skyndade han upp till övervåningen med fatet. Lite bacon nu och sedan aldrig kunna visa sig här igen, eller vänta en stund och kanske få lite bröd också? Det var värt att chansa. Om damen ljög om brödet så kunde han alltid hämnas på henne senare. Hämnd var bra, sa far. Det gav en något att leva för.

Essie såg efter pojken med en känslosam klump i bröstet, en blandning av sorg över hur illa människor kunde behandla sina barn och tacksamhet över att hon hade möjlighet att hjälpa till ibland. Oräkneliga var de trashankar som hon hade tagit hand om genom sitt liv. Ibland hade det gått illa, som när Mack nästan hade blivit ihjälhuggen i sömnen när en av deras gäster försökt komma åt dagskassan som förvarades under madrassen. Andra gånger hade de blivit bestulna på lösöre men nästan alltid fått det tillbaka av gäster som kände igen pinalerna. Oftast hade det dock gått bra. Säkert hade det att göra med deras princip att här gavs inget bort gratis. Mat och husrum arbetades det för, hur liten eller hur sliten man än var! På så sätt behövde ingen känna att de utsattes för välgörenhet, och de fick behålla den lilla stolthet de hade kvar.

Alla som betalade för sig var välkomna till The Seventh Barrel på South Bank. Här gjordes ingen skillnad på fattig och mindre fattig, studenter eller arbetare, ärliga hantverkare eller mindre hederliga yrkesutövare. En dag kan vi komma att behöva varandra, resonerade Essie och slog dövörat för prästens förmaningar om att en gudfruktig kvinna som hon borde hålla en högre standard på sitt etablissemang. ”Han ska inte komma här och kasta sten i glashus”, hade hon svarat varpå han hade satt upp en oförstånde min. Han, Guds oskyldiga lamm! Som bara kom till puben för att ta sig ett glas rom eller två enbart för att stödja hennes verksamhet. Då hade hon spänt blicken i honom och sagt att hörnu fader, i himlen är det vår Fader som dömer, för Han ser varje liten människa för sig, och kan förstå och förlåta handlingar som vi människor inte begriper oss på. Därför ska inte vi ödsla tid på att sköta Hans jobb, utan koncentrera oss på att vara goda medmänniskor, och respektera varandra så gott det går, förstått? Hon hade inte berättat att hon visste allt om hur han frikostigt stödde andra verksamheter. Hennes pojkar och flickor, som hon kallade alla som någon gång sökt hennes hjälp oavsett hur gamla de var, kunde berätta både det ena och det andra om prästens moralnivå. Det som anförtroddes henne stannade hos henne. Om hennes barn inte hade någon annan i sitt liv som de kunde lita på, så skulle de åtminstone kunna känna sig trygga hos henne!

Medan hon tog ut det doftande brödet ur ugnen smög sig Patrick in i det lilla köket och tryckte sig mot väggen, beredd till flykt men fasthållen av de ljuvliga ångorna.

-Ah, där är du, lilla vän! Ta ner ett par tallrikar från hyllan därborta så grundar vi med lite te innan vi sätter igång med arbetet. Det står ”tallrikar” på en skylt där, ser du det? Ta ner ett par muggar också.

Allt i köket var prydligt märkt med textade lappar. En av Essies största ambitioner var att lära sina gäster att läsa någorlunda, utan pekpinnar, utan tadel. En dag kunde det komma väl till pass. Om inte annat så kunde de skriva till henne när de givit sig av för att pröva sina vingar.

Medan de satt och åt – Patrick längst ut på kanten på sin stol, beredd till flykt – kom Mack ner med det tomma fatet i sin fyrkantiga näve. Hela han var märkligt fyrkantig, med en haka nästan lika bred som pannan.

-Ah, godmorgon mina vänner! Var är min morgonkram?

Han bredde ut sina korta armar och Essie gav honom leende en ordentlig kram. Det här var något de hållit på med ända sedan de tagit emot sitt första oplanerade fosterbarn, som inte visste att man kunde kramas utan att det skulle leda till något förfärligt obehagligt. Syskonen ville visa att det fanns ett sätt att vara mot varandra som inte behövde handla om våld eller oönskade ting. Även när de inte hade någon gäst, vilket var sällan, så gav de varandra en morgonkram. Det var svårt att vara osams med någon då. Förresten var det omöjligt att vara arg någon längre stund på Mack även utan kramar. Han var alltid på gott humör. Till synes en slarver, men Essie visste att han hade fullständig kontroll över allt som rörde The Seventh Barrel och dess gäster. Bakom den glättiga ytan och det bullrande skrattet ruvade en hökblick. Hans hjärta var lika stort som Essies och han satte en ära i att vara en ny sorts manlig förebild för de luggslitna stackare som de tog under sina vingar. Nog hade det hänt att han förälskat sig i kvinnliga skyddslingar, och vice versa, men han hade hållit sig i skinnet och inte utnyttjat situationen. Istället valde han sina flickvänner ur den betalande kundkretsen. Essie höll sig till dryckesleverantörerna, det blev minst tjafs så.

-Jaha, så det här är Paddys son, eller hur? Paddy har inte setts till på ett par dagar, så du kan väl stanna här och hjälpa oss lite tills vi får några nyheter om honom? Jag skulle verkligen behöva hjälp med att stapla ved efter frukosten. Vad säger du om det, grabben?

Patrick nickade lydigt, och Essie som inte kunde hålla sig från en öm gest rufsade istället om sin brors hår.

-Det är allt tur att jag har er idag, när så mycket ska göras!

 

Puben öppnade vid lunchtid, då det serverades enklare smörgåsar till studenter och de som hade möjlighet att komma ifrån sitt arbete en kort stund, och förstås för de som ville börja dricka tidigt eller bara sitta och prata. Mack intog sin plats bakom disken och lämnade den endast för kortare ärenden, medan Essie och idag också Patrick skötte arbetet omkring och snyggade upp borden allt eftersom. Framåt eftermiddagen och fylldes lokalen nästan till bristningsgränsen, för att bli något luftigare timmen innan stängning.

Just när strömmen började mattas av stormade en lång, välbyggd man in med en rasande uppsyn.

-Är hon här! röt han, mer som en anklagelse än en fråga.

Patrick kröp in under ett bord och slog händerna för öronen.

-Ta det lugnt, Gianelli, skrockade Mack. Brinner det någonstans?

De mörka ögonen sköt mördande blixtar mot värden.

-Jag har varnat er! Om ni gömmer henne igen, så...

-Här göms ingen, avbröt Essie skarpt och satte händerna i sidorna. Ska du dricka eller bråka?

Mack kavlade upp ärmarna och spände musklerna.

-Det var sannerligen länge sedan jag var med om ett ordentligt slagsmål! Vad säger du? Ska vi gå ut en stund?

Italienaren fnös och spottade på golvet innan han vände ryggen mot dem och gick.

Gästerna iakttog sensationslystet scenen. Essie var känd för att ha en fast hand med besvärliga gäster, hur skulle hon hantera detta?

Hon bara log och torkade upp loskan med handduken som alltid hängde i hennes förkläde.

-Nästa gång spottar jag i hans öl, förkunnade hon lugnt. Och den som får för sig att man kan bete sig såhär på The Seventh Barrel får gärna tänka om genast, om man inte vill ha den här trasan i synen. Nån kommentar om det?

Ett mumlande ”nejdå” och förlägna blickar ner i stopen.

 

Mack tog Essie åt sidan.

-Var är Penny?

-Jag vet inte, det var ett tag sedan jag hörde av henne. Jag hoppas hon skriver snart.

-Du och dina brev, log han. Får vi slut på dasspapper så behöver vi åtminstone inte vara oroliga!

-Hördudu du! Du låter allt min skatt vara ifred. Har du hört något om Paddy?

Han blev allvarlig.

-Det ryktas om en irländare som blev ihjälslagen i hamnen igår kväll. Det kan vara han. Jag bad både Oscar och May att försöka ta reda på mer.

Essie suckade, både av lättnad och för hur ledsamt livet kunde vara ibland.

-Nåväl, pojken får förstås stanna hos oss tills vidare.

-Det är klart.

 

När alla gäster hade fösts ut, så tog de sig en smörgås innan grovrengöringen av golvet. Patrick var så trött att han klippte med ögonen men vågade ingenting säga.

-Jaha, grabben, kan du tänka dig att stanna hos oss ett tag till och hjälpa till? Du jobbade på bra idag, och vi vet fortfarande inte vart din farsgubbe har tagit vägen.

-Ja, jag vet faktiskt inte vad jag hade tagit mig till utan dig idag, inflikade Essie och räckte pojken en brödbit till. Du kan väl stanna? Vi kan lägga lite halm och en filt inne i vår kammare, där är det varmast.

De små beniga axlarna som varit uppdragna hela dagen sjönk ett par tum. Inte ett ord hade han sagt på hela dagen efter morgonens framviskade förlåt, och inte heller nu fick han fram något. Nickade bara häftigt.

Essie och Mack sken upp.

-Vad trevligt! Då gör vi iordning så får vi krypa ner, det har vi sannerligen förtjänat efter den här dagen, tycker ni inte?

 

Det kändes bra att pyssla om någon igen, tyckte Essie när hon stoppade om den halvsovande Patrick en stund senare. Höra ett barns snusande andetag. Kanske visste Gud vad Han gjorde när Han inte hade givit henne några egna barn, som skulle ha vuxit upp och lämnat henne. Nu hade hon en ojämn men konstant ström av barn att ta hand om, tillsammans med Mack som aldrig skulle drömma om att bära hand på någon som var mindre än han. ”Kanske blir man en bättre människa av stryk”, brukade han säga. ”Vi blev ju rätt bra, både du och jag. Men jag tror att våra ungar har fått sin beskärda del, och de blir nog inte sämre av att vi låter bli att slå dem.”

Nej, det trodde inte Essie heller. Kanske var det snarare tvärtom, att barnen blev ännu bättre av att man var snäll mot dem. Men något sådant sade hon inte högt, inte till vemsomhelst.

-Om jag kunde begripa varför karlarna har nöje av att slå sina fruntimmer, filosoferade Mack när han kröp ner bredvid henne i den lilla kammaren efter kvällsbestyren. Att slåss med någon jämnstark, eller tillochmed starkare kan jag förstå, men lilla Penny?

-Å, jag vet nog de som hugger åt sig en stol och slår tillbaka.

-Tja, jo, det kunde väl kanske vara livat... Men det finns väl roligare saker att göra med sin fru, kan jag tro!

-Tyst med dig, log Essie och drämde kudden i huvudet på sin bror.

-Godnatt, mitt söta lilla huskors, flinade han till svar.