Efter trolovningen i Griftedal, 1151
Ett lätt regn fuktade sommarhimlen när Missan lämnade Griftedal bakom sig. Symboliskt, tänkte hon. Det gamla som sköljs bort.
Med en invand rörelse kände hon efter att amuletten hängde om halsen. Den döljer dina spår, hade Sten sagt om den. Sannerligen hade han rätt! Det verkade som om den även dolde spår som inte satts på marken. Trolovningsfesten hade varit full av gäster som hon i vanliga fall skulle ha ryggat undan för, men som nu inte ägnade henne en blick. Jo, den där märkligt diffusa figuren som velat undersöka henne redan på Högmyren tog ett par steg närmare, men föll ihop på golvet när han kom för nära. Hårboll, hävdade han inför Iasmina som förskräckt skyndat till undsättning. Sedan hade han låtit henne vara. Rödkåporna... såg de henne inte? Magikern som också varit på Högmyren, hon som fått sin lärjunge avrättad? Solaris själv? Nej, hon hade väl tankarna på annat denna dag. Trolovning. Vad innebar det egentligen för dessa människor? Var löften lika heliga för dem som de var för henne?
Musikundervisningen hon fått hos familjen Gadd hade påverkat henne mer än någon kunde ana. Kroppen har sitt eget minne, som till skillnad från sinnets minnen visade sig vara intakt. Fingrarna flög lätt över de flöjter som hon fått, rörelser som viskade om kvällar vid brasan och vaktimmar vid färgningsgrytorna hemma i Månhella. Ju mer hon spelade, desto klarare framträdde mönstret i den mosaik hon nyss sett som tusentals oordnade skärvor. Varje ton förde henne tillbaka till sig själv.
Ytterligare en gäst hade känt igen henne. Vad var det hon kallades? Odört? Dansade till musiken, krävde med suverän självklarhet en stor del av salens yta. Bar på något som verkade hindra henne från att komma fram till Missan. Lade det ifrån sig, klappade henne.
Å, denna njutning!
”Du är skamlös som en katt”, skrockade Odört. Filosoferade vidare: ”Jag har aldrig sett någon som står så nära sitt totem.”
Det gav Missan något att fundera på. Fler minnesglimtar trädde fram medan händerna rörde sig. Hur hon alltid tyckt om att krypa ihop på en bänk med huvudet i någons knä och bli struken över håret. Långt innan hon tappade förståndet – vilket kanske inte alls var vad som hänt! Snarare tvärtom. Shamanen talade om totem som om det vore något som alla människor hade, lika viktigt och självklart som ett hjärta men lika osynligt som en själ. Å, hon borde ha frågat mer om detta! Hon visste att hon varit nära döden som nyfödd, egentligen alldeles för liten för att klara sig. Var det därför och redan då som hennes totem växte sig ovanligt starkt? Hade det en egen vilja och självbevarelsedrift? Var det i själva verket katten som styrde hennes improviserade besvärjelser när hon inlåst kämpade för att vända magin till skydd istället för skada?
Strykningarna över hennes huvud och rygg gjorde henne levande och markerade gränsen mellan det som var hon och yttervärlden. Det var inte bara kelsjuka som gjorde att hon tiggde beröring. Hos bröderna på Hammargården hade hon fått detta i rikt mått och blivit mer mänsklig än hon varit på... ja, tiden var fortfarande ett abstrakt begrepp för henne, men – länge. Mycket länge. Känslor som legat bedövade sedan innan kriget började röra sig i henne. Längtan efter något mera.
Odört undersökte hennes fötter. Påstod att där fanns trådar som drog henne tillbaka. Kunde också se att någon följde hennes spår. En lång man med blå ögon.
Eirik.
Var det så?
Om så vore, var amuletten till hinder för honom också?
Att känna hur tankarna blev allt klarare var som att beskåda en soluppgång. Milt, livsgivande ljus till skillnad från det skärande vita.
Missan lyssnade till sina olika kroppsdelar som var och en hade sin egen önskan. Benen kliade, ville springa bort. Hjärtat bultade om att återvända till Hammargården. Förnuftet meddelade krasst att där kunde hon aldrig mer känna sig trygg. Så länge hon befann sig i Margholien, skulle hon anses vara någons egendom. Ett levande föremål som kunde hanteras hursomhelst, flyttas vartsomhelst. Och något, kanske var det katten, pekade tydligt åt ett håll:
Hem.
Nej, hon skulle inte göra fler överilade flykter.
Medan fingrarna dansade, tvingade hon sig själv att vara stilla inombords och överväga alternativen. Stanna hos Magnus? Han behandlade henne väl. Men något var inte som det skulle. Orden hörde hon inte, men plötsligt ägnades hon fler blickar än hon var bekväm med. Något sades om henne. Med största sannolikhet något som inte skulle göra hennes liv bättre.
I en paus packade Missan ner sina instrument och smög fram till Magnus. Lade sig intill honom på bänken.
-Jag är väl inte fånge hos dig?
I praktiken var hon nog fånge i Margholien, men hon behövde veta hur hennes vistelse hos honom definierades.
-Nej, det är du inte! Du är min gäst. Varför frågar du så?
-Jag ville bara veta. Det är inte alltid självklart.
Han såg ut över havet av gäster, verkade något mer sammanbiten. Missan sträckte ut en försonande hand till honom.
-Gjorde jag dig ledsen?
-Ja, lite.
-Förlåt. Det var inte meningen. Jag har haft det bra hos dig.
Magnus Gadd nickade stramt utan att se på henne.
Tyst låg hon kvar en stund. Tvingade sig till stillhet trots att kroppen skrek efter att få fly.
-Det är dags för mig att gå hem nu, sade hon till slut.
-Gör det du.
-Får jag lov till det?
-Det är klart att du får lov!
Förundrad reste sig Missan från den smala bänken.
Var det verkligen så, att hon kunde lämna vargarnas håla utan att de tänkte jaga henne?
Nästan överdrivet långsamt lämnade hon huset. Tänkte att hastiga rörelser kanske skulle dra uppmärksamhet till sig och visa att Magnus hade fel. Att hon inte hade rätt att gå. Bara det visade att hennes tankar fungerade mer användbart än tidigare – hon förmådde planera.
Sommarregnet avdunstade innan det hann tränga igenom hennes mantel. Greppet om amuletten hårdnade medan hon i tillkämpat avslappnad promenadtakt tog sig fram igenom staden. Vad behövde hon? Mat och vatten hade hon försett sig av i festgården så att hon kunde klara sig i några dagar. Manteln skulle värma henne. Det enda som saknades nu var en riktning.
En av amulettens egenskaper var att hon kunde hitta tillbaka till platser hon varit på tidigare. Om hon spelade en melodi på ett ställe och lämnade det, så kunde hon höra ekot därifrån om hon spelade samma melodi igen.
Tänk om det fungerade på andra sätt också?
En visshet växte inom Missan:
Det kommer att fungera om jag bestämmer mig för det!
Från fingertopparna och inåt risslade kroppens minne, nådde hjärtat och sinnet och kopplades ihop med hennes lungors luft. Melodin hon spelat för Eirik natten efter deras egen trolovningsfest genljöd för första gången sedan dess, kopplades ihop med de osynliga trådarna som Odört menat drog henne bakåt.
Hon har fel. De drar mig inte bakåt utan framåt.
De drar mig hem.
Frihetens eufori berusade Missan när hon sent på kvällen passerade stadsgränsen och började vandra på landsvägen. Natten var ljus och ljum och hon njöt av att inte behöva se sig om.
Först när mörkret föll slog henne tanken:
Magnus Gadd kanske inte hade förstått vad hon menade med hem.
Den alltför bekanta skräcken sköljde över henne igen. Benen tog kommandot och på nytt fann hon sig springa ifrån ett ställe hon ville lämna så snabbt som möjligt.
Hem.
Hem till Månhella.
Med en invand rörelse kände hon efter att amuletten hängde om halsen. Den döljer dina spår, hade Sten sagt om den. Sannerligen hade han rätt! Det verkade som om den även dolde spår som inte satts på marken. Trolovningsfesten hade varit full av gäster som hon i vanliga fall skulle ha ryggat undan för, men som nu inte ägnade henne en blick. Jo, den där märkligt diffusa figuren som velat undersöka henne redan på Högmyren tog ett par steg närmare, men föll ihop på golvet när han kom för nära. Hårboll, hävdade han inför Iasmina som förskräckt skyndat till undsättning. Sedan hade han låtit henne vara. Rödkåporna... såg de henne inte? Magikern som också varit på Högmyren, hon som fått sin lärjunge avrättad? Solaris själv? Nej, hon hade väl tankarna på annat denna dag. Trolovning. Vad innebar det egentligen för dessa människor? Var löften lika heliga för dem som de var för henne?
Musikundervisningen hon fått hos familjen Gadd hade påverkat henne mer än någon kunde ana. Kroppen har sitt eget minne, som till skillnad från sinnets minnen visade sig vara intakt. Fingrarna flög lätt över de flöjter som hon fått, rörelser som viskade om kvällar vid brasan och vaktimmar vid färgningsgrytorna hemma i Månhella. Ju mer hon spelade, desto klarare framträdde mönstret i den mosaik hon nyss sett som tusentals oordnade skärvor. Varje ton förde henne tillbaka till sig själv.
Ytterligare en gäst hade känt igen henne. Vad var det hon kallades? Odört? Dansade till musiken, krävde med suverän självklarhet en stor del av salens yta. Bar på något som verkade hindra henne från att komma fram till Missan. Lade det ifrån sig, klappade henne.
Å, denna njutning!
”Du är skamlös som en katt”, skrockade Odört. Filosoferade vidare: ”Jag har aldrig sett någon som står så nära sitt totem.”
Det gav Missan något att fundera på. Fler minnesglimtar trädde fram medan händerna rörde sig. Hur hon alltid tyckt om att krypa ihop på en bänk med huvudet i någons knä och bli struken över håret. Långt innan hon tappade förståndet – vilket kanske inte alls var vad som hänt! Snarare tvärtom. Shamanen talade om totem som om det vore något som alla människor hade, lika viktigt och självklart som ett hjärta men lika osynligt som en själ. Å, hon borde ha frågat mer om detta! Hon visste att hon varit nära döden som nyfödd, egentligen alldeles för liten för att klara sig. Var det därför och redan då som hennes totem växte sig ovanligt starkt? Hade det en egen vilja och självbevarelsedrift? Var det i själva verket katten som styrde hennes improviserade besvärjelser när hon inlåst kämpade för att vända magin till skydd istället för skada?
Strykningarna över hennes huvud och rygg gjorde henne levande och markerade gränsen mellan det som var hon och yttervärlden. Det var inte bara kelsjuka som gjorde att hon tiggde beröring. Hos bröderna på Hammargården hade hon fått detta i rikt mått och blivit mer mänsklig än hon varit på... ja, tiden var fortfarande ett abstrakt begrepp för henne, men – länge. Mycket länge. Känslor som legat bedövade sedan innan kriget började röra sig i henne. Längtan efter något mera.
Odört undersökte hennes fötter. Påstod att där fanns trådar som drog henne tillbaka. Kunde också se att någon följde hennes spår. En lång man med blå ögon.
Eirik.
Var det så?
Om så vore, var amuletten till hinder för honom också?
Att känna hur tankarna blev allt klarare var som att beskåda en soluppgång. Milt, livsgivande ljus till skillnad från det skärande vita.
Missan lyssnade till sina olika kroppsdelar som var och en hade sin egen önskan. Benen kliade, ville springa bort. Hjärtat bultade om att återvända till Hammargården. Förnuftet meddelade krasst att där kunde hon aldrig mer känna sig trygg. Så länge hon befann sig i Margholien, skulle hon anses vara någons egendom. Ett levande föremål som kunde hanteras hursomhelst, flyttas vartsomhelst. Och något, kanske var det katten, pekade tydligt åt ett håll:
Hem.
Nej, hon skulle inte göra fler överilade flykter.
Medan fingrarna dansade, tvingade hon sig själv att vara stilla inombords och överväga alternativen. Stanna hos Magnus? Han behandlade henne väl. Men något var inte som det skulle. Orden hörde hon inte, men plötsligt ägnades hon fler blickar än hon var bekväm med. Något sades om henne. Med största sannolikhet något som inte skulle göra hennes liv bättre.
I en paus packade Missan ner sina instrument och smög fram till Magnus. Lade sig intill honom på bänken.
-Jag är väl inte fånge hos dig?
I praktiken var hon nog fånge i Margholien, men hon behövde veta hur hennes vistelse hos honom definierades.
-Nej, det är du inte! Du är min gäst. Varför frågar du så?
-Jag ville bara veta. Det är inte alltid självklart.
Han såg ut över havet av gäster, verkade något mer sammanbiten. Missan sträckte ut en försonande hand till honom.
-Gjorde jag dig ledsen?
-Ja, lite.
-Förlåt. Det var inte meningen. Jag har haft det bra hos dig.
Magnus Gadd nickade stramt utan att se på henne.
Tyst låg hon kvar en stund. Tvingade sig till stillhet trots att kroppen skrek efter att få fly.
-Det är dags för mig att gå hem nu, sade hon till slut.
-Gör det du.
-Får jag lov till det?
-Det är klart att du får lov!
Förundrad reste sig Missan från den smala bänken.
Var det verkligen så, att hon kunde lämna vargarnas håla utan att de tänkte jaga henne?
Nästan överdrivet långsamt lämnade hon huset. Tänkte att hastiga rörelser kanske skulle dra uppmärksamhet till sig och visa att Magnus hade fel. Att hon inte hade rätt att gå. Bara det visade att hennes tankar fungerade mer användbart än tidigare – hon förmådde planera.
Sommarregnet avdunstade innan det hann tränga igenom hennes mantel. Greppet om amuletten hårdnade medan hon i tillkämpat avslappnad promenadtakt tog sig fram igenom staden. Vad behövde hon? Mat och vatten hade hon försett sig av i festgården så att hon kunde klara sig i några dagar. Manteln skulle värma henne. Det enda som saknades nu var en riktning.
En av amulettens egenskaper var att hon kunde hitta tillbaka till platser hon varit på tidigare. Om hon spelade en melodi på ett ställe och lämnade det, så kunde hon höra ekot därifrån om hon spelade samma melodi igen.
Tänk om det fungerade på andra sätt också?
En visshet växte inom Missan:
Det kommer att fungera om jag bestämmer mig för det!
Från fingertopparna och inåt risslade kroppens minne, nådde hjärtat och sinnet och kopplades ihop med hennes lungors luft. Melodin hon spelat för Eirik natten efter deras egen trolovningsfest genljöd för första gången sedan dess, kopplades ihop med de osynliga trådarna som Odört menat drog henne bakåt.
Hon har fel. De drar mig inte bakåt utan framåt.
De drar mig hem.
Frihetens eufori berusade Missan när hon sent på kvällen passerade stadsgränsen och började vandra på landsvägen. Natten var ljus och ljum och hon njöt av att inte behöva se sig om.
Först när mörkret föll slog henne tanken:
Magnus Gadd kanske inte hade förstått vad hon menade med hem.
Den alltför bekanta skräcken sköljde över henne igen. Benen tog kommandot och på nytt fann hon sig springa ifrån ett ställe hon ville lämna så snabbt som möjligt.
Hem.
Hem till Månhella.
