Så länge det bara gällde dubbelspel kunde nog Naive klara av situationen. Vara vänlig och trevlig och spela vackert och hävda att hon var fånge hos den otäcke Mikal Nadum, och så lämna över varenda droppe information hon lyckades krama ur de godtrogna idioterna till honom. Och när Arvid kom och hade letat efter henne intensivt i flera veckor var hon nära att hånskratta honom rakt i hans förälskade ansikte, men lyckades behärska sig och spelade på hans vanmakt genom att försöka förmå honom stjäla ett av svärden och ge till Mikal i utbyte mot hennes frihet. Och hur det än blev kände hon att hon inte kunde förlora. Vann Mikal skulle hon också vinna, annars skulle hon följa med Arvid och bli hans hustru och bli försörjd. Ingen skulle tro annat än att det var Mikal som ensam var ansvarig för det som hänt hennes mors familj.

Men så kom Sigurd och slog omkull allt genom att påminna henne om den person hon var förr, och genom att låta påskina att det liv hon längtat efter sedan hon var sjutton faktiskt skulle kunna vara inom räckhåll. Hon började fundera på vem hon egentligen var. Och vem Mikal var. Hans egen plan för att få ett av svärden hade gått om intet, och han hängde nu upp sig helt på att Arvid skulle få tag på ett, och uppmanade Naive att gång på gång försäkra Arvid om hur rädd hon var för Mikal och att Arvid måste göra allt han kunde för att få loss henne. Men själv verkade han inte göra någonting. Och att kräva att hon skulle locka med sig prinsessan ensam ut i skogen, hur tänkte han egentligen? Hon började tappa respekten för honom.

Det som verkligen slog henne ur balans var mötet med Kira. När hon satt i skogen och spelade för sig själv dök hon upp, oerhört lik henne själv, bara oerhört mycket smutsigare. Och med en helt annan hållning. Naive hade svurit på att aldrig mer böja sitt huvud för någon. Hon hade sökt sig till Mikals makt för att nå sina mål. Här stod en avbild av henne själv, som aldrig någonsin hade böjt sitt huvud för någon och aldrig behövt någon annan än sig själv. Mikal drevs av hat, Kira av livet självt. Naive kände hur något rasade inom henne. Hon kände sig lurad, smutsig. Hämnden på modern kändes meningslös. Ett liv med Arvid skulle vara ett liv i lögn. Följa med Sigurd var hon för besudlad för.

Aldrig förr hade hon känt sig så smutsig! Kläderna klibbade fast vid hennes kropp, kläderna han hade givit henne. Och hon kunde fortfarande känna hans smak i sin mun.

Naive spottade på marken hon gick på. Stigen hade hon för länge sedan lämnat, hon var inte på väg någon annanstans än bort. Bort från Mikal, bort från allt hat och hennes egen falskhet. Allt kring henne genomsyrades av negativ energi. Hon stannade till ett kort ögonblick för att ta av sig skorna som hon kastade så långt ifrån sig som möjligt. Benkläderna gick samma väg. Klänningen skar hon helt sonika av sig och kände knappt att hon samtidigt tillfogade sig själv djupa sår. Hennes förtvivlan var för stor för att ge utrymme för andra känslor. Befriad från de besudlade kläderna fortsatte hon rakt in i skogen tills hon stoppades av en djup ravin. Hon stod en kort stund på kanten av den och såg ner. Kanske skulle hon överleva fallet, kanske inte. Det spelade ingen roll. På något sätt måste hon bli ren.

Efter ett par timmars sömn gav sig Naive av ifrån Tistelhem. Gården sjöd försiktigt av ett mumlande liv, efter en sådan bröllopsfest verkade det omöjligt till och med för huset självt att komma till ro. I köket låg dofterna kvar av den storslagna middag som Naive då inte kunnat få ner en bit av, men av resterna lagade hon nu till en rejäl matsäck som hon stoppade ner i sin packning. Det var inte mycket hon hade att bära, harpan hade hon måst sälja i Madel och mandon vägde inte mycket. Den, en flöjt och kläderna hon bar var allt hon ägde. Att bördan var så lätt hade hon sin mor att tacka för.

Mor...

Naive bet ihop och grep hårdare om sitt lilla färdknyte när hon skyndade ut från gården. Hennes mor hade svikit henne, förrått henne till den grad att Naives vrede blandats med förundran. Varför? Varför hade mor gjort henne detta?

 

Färden till morbroderns gård, där mor enligt ryktena befann sig nu, tog inte lång tid. Ett långt stycke fick hon åka med en kringresande hovslagare mot att hon låtsades lyssna på hans oändliga berättelser om berömdheter och kungligheter vars hästar han skött om. Mannen verkade fast övertygad om att han var en av de viktigaste personerna i världen, och Naive kände en tagg av avund. Vem var hon viktig för? Hon tryckte snabbt undan den känslan och tackade hovslagaren för skjutsen. Hon hade aldrig förut hängivit sig åt självömkan och hade sannerligen inte råd att börja med det nu.

Naive misstänkte att modern hade talat lika illa om henne i sin brors hem som hon gjort i Madel, och hon ville egentligen inte ge sig tillkänna. Medan hon funderade över hur hon skulle göra, med blicken på gården som inte låg långt borta, passerades hon av en liten flicka som bar på ett par ostar. Naive kallade henne tillbaka.

-Skall du till gården där? frågade hon och pekade.

Flickan nickade och såg lite avvaktande ut.

-Vill du ta med ett bud från mig? Om du har ett svar med tillbaka så skall du få någonting av mig.

Blicken ljusnade och flickan nickade igen.

Så Naive lät hälsa att Belina hade besök. Inte mer än så, hon ville inte nämna sitt namn men hoppades att modern skulle förstå eller bli så pass nyfiken att hon kom ändå.

Länge fick hon vänta innan flickan kom tillbaka.

-Hon sade att Ni skulle gå in i skogsdungen där och vänta på henne, sade hon och tittade förväntansfullt på Naive, som mycket motvilligt räckte henne det vackra halsbandet med fruktkärnan som hon fått av Arvid. Det var det enda hon hade att ge bort, förutom det andra halsbandet med stenen, men i det vilade en beskyddande besvärjelse och hon hade sökt tröst i det i nästan tio år nu så det tänkte hon inte skiljas ifrån med mindre än att någon tog det ifrån henne med våld. Men flickan blev glad över gåvan och hängde genast smycket om sin hals.

 

Naive satte sig på en omkullfallen trädstam i dungen och väntade. Detta kändes som hennes ödestimme. Hon hade ingenstans att ta vägen, ingen riktning alls på sitt liv. Mötet med modern måste ge henne ny drivkraft, det måste det ty hon var tom. Vreden hade tagit henne så här långt men nu var till och med den slut.

Redan på långt håll såg hon sin mor. Välklädd med konstfullt uppsatt hår, men med den smygande gången hon lagt sig till med i Madel för att undvika att dra uppmärksamheten till sig utan att förstå att just det fick folk att titta till en extra gång på henne.

-Vad gör du här? gnällde modern så fort hon var inom hörhåll. Naive väntade tills hon kommit ända fram.

-Varför gjorde du det? frågade hon och försökte hålla rösten så lugn som möjligt.

-För att du övergav mig! högg modern genast tilbaka.

-Jag arbetade!

-Du var ute och roade dig! Med han, den där! Hur tror du att jag någonsin skall kunna vinna något anseende tillbaka om du reser världen runt och... horar!

Vreden började återvända till Naives ådror.

-Så allt det här är för att du skall få bättre anseende?

-Jag förtjänar det! Som du har behandlat mig. Hållit mig inlåst i en liten skrubb i alla år! Varit som en kvarnsten om halsen på mig, det är vad du har varit. Utan dig hade jag kunnat återvända till min man och min älskade son.

-De ville inte ha dig nu, eller hur? pressade Naive fram mellan sammanbitna tänder.

-Nej, för att de kände till dig! För att du har dragit skam över mig.

-Tror du på det där själv?

-Allt är ditt fel, fortsatte modern. Jag har gjort allt för dig. Jag älskade verkligen din far, men för din skull lämnade jag honom.

-För att han inte skulle slå ihjäl oss, ja! skrek Naive. Du har ju berättat hur det var!

-Du vet ingenting om hur det var! Jag lämnade din syster också för att få dig i säkerhet.

-Så du har övergivit alla dina barn.

-Inte dig. Men jag önskar att jag hade gjort det, vid alla gudar vad jag önskar att jag satt ut dig att dö!

Vid de orden vek vreden undan inför en förlamande kyla som tycktes få Naives hjärta att sluta slå. Hon satt tyst en lång stund med armarna om de uppdragna knäna som hon lutade hakan mot. Modern blängde på henne, full av bitterhet. Till slut bröt Naive tystnaden.

-Vet du mor, sade hon nästan eftertänksamt. En dag kommer du att behöva min hjälp. Det kommer inte att finnas någon annan i hela världen som du kan vända dig till och du skall kräla framför mina fötter. Men jag skall förneka dig. Det blir min hämnd.

Naives mor stod ett par sekunder och stirrade på sin dotter med vidöppna ögon. Så vände hon om och flydde.

 

En dag skall ingen mer kommendera mig. De jag möter på en smal väg skall vika undan av respekt. En dag skall alla böja sina nackar bara de hör mitt namn.

 

Med ett egendomligt leende vilande i ögonen började Naive sin vandring. Vart hon gick spelade ingen roll. Hennes vilja skulle leda henne rätt.

 

Borta.

Naive visste inte vad hon hade väntat sig när hon återvände till sitt hem, det lilla rummet hon delade med modern i bagargränden. Hon hade förberett sig på det värsta, att modern hade gjort allvar av sina hot att taga sig av daga om Naive reste. En liten del av henne önskade nästan att det var så. Men detta! Nu förstod hon att det hon trodde varit det värsta hade varit en välsignelse jämfört med detta.

Bagaren de hyrde av hade huggit tag i henne med mjöliga händer när hon kommit.

-Jag hoppas verkligen att du har två månaders hyra till mig! hade han morrat. Käringen var bara borta en dag, och en massa bröd hade hon stulit så det får du banne mig också ersätta.

Naive hade inte svarat utan slitit sig loss och skyndat in till rummet.

Det var absolut tomt. Den väggfasta britsen var det enda som fanns kvar.

 

Allt hon ägde var det hon bar på. Alla besparingar, vartenda litet penningstycke hon lyckats lägga undan var borta liksom flera av instrumenten som hon inte fått med sig. Som väl var hade hon haft harpan på resan. Hon grep ett fastare tag om den och bet ihop tänderna än mer så att det kändes som om de skulle krossas.

Vad nu? Vad skulle hon göra nu? Hon hade ett arbete som väntade, hon måste bege sig redan imorgon, men hur skulle hon klara sig dit utan möjlighet att köpa sig mat?

Omedvetet hade hon styrt stegen till sin andra fasta punkt i staden, tavernan Djupa Stopet där värden fungerade som ett slags agent för henne. Hon ville inte att någon skulle veta hur eländigt hon bodde, så hon föredrog att ha basen för sitt kontaktnät här.

-Stanna en stund till!

-Nej, jag måste gå.

Han grep tag i hennes arm och försökte dra henne tillbaka till sängen.

-Snälla, stanna!

-Jag sade nej!

Naive ryckte åt sig armen och gav mannen i sängen en blick fylld av stilla vrede. Sådana här uppträdande avskydde hon. Ännu hade det inte hänt att någon verkligen hade hållit henne kvar mot hennes vilja, men hon var rädd för att den dagen inte var långt borta. Ändå fortsatte hon. Hennes mor anklagade henne för att spela för högt. Kunde hon inte bara skaffa sig en trevlig man och slå sig till ro med honom? Nej, det kunde hon inte. Det fanns något inom henne, en rastlöshet, och trots avskyn en tyst tillfredsställelse när någon bad henne stanna.

-Du har någon annan, eller hur, muttrade mannen och betraktade bistert när Naive klädde sig.

Moderns visdomsord ekade: ”Slingra dig som en såpad orm, men ljug bara om det blir absolut nödvändigt.”

-Om ”någon annan” frågade mig, skulle du då vilja att jag berättade om dig?

Mannen mulnade än mer. Naive satte sig på sängkanten och kysste honom lätt.

-Och om din hustru frågar, berättar du om mig då? Nej tack! Är du inte nöjd med det du har, så...

Hon ryckte likgiltigt på axlarna. Den här mannen kunde hon både ha och mista.Och även om hon velat ha kvar honom så hade hon vid det här laget insett att ett likgiltigt hot om att avsluta ett förhållande var bästa sättet att hålla fast vid det.

-Nöjd? Om det inte hade varit för dig...

-...Så?

-Så hade jag inte stått ut. Min hustru verkar hata mig, min far föraktar mig och min bror är hela tiden på mig om de där transporterna.

Försiktigt nu!

-Jag trodde att det hade ordnat sig med dem?

-Jag också, men i sista stund backade helt fel person ur och drog med sig resten.

-Är det därför du är så nervös?

-Syns det?

-Jag känner dig.

-Ja. Det gör du. Du är den enda jag kan prata med, vet du det?

Jo, det visste hon.

 

 

 

I början gällde det ren överlevnad. Var man kunde få tag på gammalt bröd eller kött billigt, vilket värdshus som gav en liten flicka en bit kvarlämnad mat om hon skrubbade golvet och vilka rika hushåll som till och med betalade en slant för att få ärenden uträttade. Alltid och överallt gällde det att lyssna. Lyssna och ta till sig allt som sades, inte vifta bort något som osannolikt förrän man noga kontrollerat det sagda. De andra barnen drev med henne och kallade henne Na-ive, skrattade och frågade om hon trodde på allt man sade till henne. Naive bara log mot dem och lät dem tro vad de ville samtidigt som hon gjorde anteckningar i huvudet om vem som oftast ljög för henne. Hon trodde inte alls på allt de sade, men hon lyssnade till det. Man kan lära sig mycket av lögner också. Framför allt kan man lära sig mycket om människor.

 

Naives mor var en adelsdam, undangömd i ett litet rum i skräddarnas gränd där hon satt och broderade vackra bonader som skräddaren sålde till andra adelsdamer. Hon gick aldrig ut annat än på den lilla inhägnade bakgården och träffade inga andra än Naive och deras hyresvärd. Historien bakom detta var tragisk, och förmodligen romantisk också antog Naive som inte hade något medfött sinne för romantik men som hade lyssnat sig till en bra bild. Modern hade varit gift en gång och hade en stolt ställning i samhället. En son hade hon och allt var som det skulle tills Naives far dök upp. Han var en av landets skickligaste barder, tillika en av landets skickligaste förförare som innehade landets hetsigaste temperament. Kombinationen hade varit förödande för den fortfarande unga och ganska uttråkade adelsfrun. Hennes make ertappade dem på bar gärning - ”och tro mig, gumman, barare än så kan ingen gärning bli” - och högg i raseri av barden hans högra hand. Där kunde historien ha slutat för moderns del, om hon hade stannat och tiggt om förlåtelse, men hos barden rymdes en omättlig hämndgirighet. Han förmådde Naives mor att ta med så mycket av värde hon kunde bära och följa honom bort från staden.

Naive hade hört historien många gånger. Modern hade ingen annan att tala med. Hade det varit någon annan som berättat så hade Naive suttit tyst eftersom tystnad ofta genererar mer information än frågor, men modern var ingen hon behövde locka hemligheter ur så nästan varje gång historien berättades utbrast Naive vid denna punkt:

-Men hur kunde du vara så dum, mor!

-Passionen gör en dum, gumman. Minns det. Din far använde sin kropp som ett vapen. Han hade ett sätt att röra sig som än idag gör mig alldeles vek när jag tänker på det. Det spelade ingen roll att han behandlade mig illa. Jag saknar honom, kan du då förstå hur dum man blir? Kärleken kan nog vara fin, det vill jag tro på, men vad du än gör så lova mig att du blir herre över dina passioner! Och lova mig att du lär dig behärska ditt temperament. Du har så mycket av din far i dig. Och din morfar. Du är inte i rätt position i samhället för att vara så stolt som du är.

 

Stolt. Jo, nog var hon det i hjärtat. Även om hon försökte skyla över det med en vänlig ödmjukhet så lyste kärnan igenom, och trots moderns varning var Naive övertygad om att det var stoltheten som givit henne allt hon hade idag. Äran i att utföra det minsta av ärenden på bästa sätt gav henne som barn allt fler uppdrag. Hon blev inbjuden i köken och fick både pengar och en bit mat och kunde på så sätt spara på de betungande matutgifterna. De betalade ingen hyra för rummet de delade, Naive lyssnade sig till att hennes morfar betalade skräddaren både för rummet och för att hålla tyst om sina inneboende. Naive fick komma och gå som hon ville, men hennes mor var alltför känd för att få visa sig ute. Hon hade dragit nog med vanära över familjerna som det var, och hon skulle enbart vara tacksam för att han överhuvudtaget kändes vid henne när hon kom och sökte hjälp med magen i vädret. Och tacksam var hon. Skräddaren också tydligen, ty ingenting läckte ut. Naive satt ofta i köket i moderns makes hus och lyssnade till pratet, och aldrig sades det att den förlupna hustrun skulle kunna finnas i staden.

Barden talades det desto mer om, framför allt i det köket. När Naive var omkring fem år hade det gått sju år sedan den våldsamma scenen med hennes föräldrar och moderns make, och en sådan man och en sådan historia var för bra för att glömmas så snabbt. Kvinnorna som mindes honom suckade trånande, och de yngre kvinnorna skapade sig en egen bild av honom och suckade åt den.

En av de äldre pigorna tittade en dag på Naive med koncentrerat rynkade ögonbryn.

-Banne mig om du inte är lik honom. Titta här, flickor! Visst är hon lik honom?

Naive drog sig så långt tillbaka hon kunde på stolen och försökte att inte rodna. Hon var inte gammal men hade redan hört historien i stora drag och anade att det vore slut med hennes dagar i frihet om sanningen kom fram. En annan replik räddade henne:

-Undrar om hon också kan sjunga.

Det kunde hon. Hon sjöng för dem resten av eftermiddagen och började där och då sin karriär i faderns fotspår.

 

När Naive var femton år dog hennes morfar och det uppdagades hur mycket han hade betalat skräddaren, och då denne ansåg att rummet var värt precis så mycket så tvingades Naive finna en annan bostad åt sig och modern. Det enda hon kunde hitta som de eventuellt kunde ha råd med var en skrubb i Bagargränd där inte mer än en brits och ett par pallar fick rum. Modern hade blivit folkskygg under de instängda åren och satt inne och broderade hela dagarna. Hennes syn började försämras och arbetet gick allt långsammare, så trots att de nu fick mycket bättre betalt för bonaderna så blev det inte mer pengar över. Naive svor inom sig när hon låg hopkurad på fällen på golvet och plågades av doften av nybakat bröd som väckte hennes sällan stillade hunger till liv. Hon var värd så mycket mer än detta! Skulle hon behöva betala av på moderns skuld i resten av sitt liv?

 

Det var till slut musiken som ledde henne till en drägligare tillvaro. Alltsedan den gången hon som liten började sjunga hade hon utvecklat sin musikalitet. Modern hade inte tyckt det minsta om det och förbjöd Naive att sjunga hemma, men överallt annars var det uppskattat och strax efter flytten fick hon sitt första uppdrag i högre kretsar, faktiskt på en fest som hennes halvbror höll för några av sina vänner, och i samband med det de första skamliga förslagen som hon avböjde med väl dold indignation. Hon berättade det för modern när hon kom hem.

-Sade jag inte åt dig att hålla dig ifrån musiken? fräste hon. Har du ingenting lärt av min historia? Din far satte barn på mig omedelbart så att det skulle vara omöjligt för mig att återvända utan att skämma ut min familj. Vill du utnyttja musiken på samma sätt som han? Förvrida huvudet på män och locka dem från hem och familj och vett och sans?

Naive satt tyst en stund.

-Mor, väntade du inte mig när du flydde?

-Det har jag ju berättat. Varfšr tror du annars vi hamnade hos den där förfärliga skräddaren?

-Bodde du inte med min far i två år?

-Det vet du ju. Vad har det med saken att göra?

-Och han satte barn på mor omedelbart? Det har du inte berättat.

Modern bleknade.

-Hitta inte på någon historia nu, mor! Jag skulle se om du ljög för mig.

-Nej, jag skall inte ljuga för dig, suckade hon och slöt ögonen. Du är inte min första dotter. Jag fick inte med mig henne. Två barn har jag avstått för hans skull. Jag vill inte att det skall hända dig någonting.

-Jag har alltså en syster också

.-Hon måste vara död för länge sedan. Om er far fortsatte att supa lika hårt som han gjorde då så måste han ha dött ganska snart, och hur skulle en liten flicka kunna överleva ensam i skogen? Jag vill tro att hon är död. Mina skuldkänslor räcker bara för min son.

-Han verkade ha det bra såvitt jag kunde se. Sluta tänk på det och försök i stället glädjas åt att vi kan äta hyggligt ett tag framöver!

-Det måste finnas bättre sätt för dig att tjäna pengar.

-Kanske det. Men det är det här jag är bra på.

 

Naives envisa vägran att gå till sängs med någon och hennes ständiga avböjande av vinet som bjöds gav henne ett rykte som var bättre än många av hennes kollegors. Hon blev erbjuden att bo periodvis hos olika familjer och såg sin chans att komma ifrån den alltmer missnöjda modern och att få äta sig mätt och sova i en riktig bädd. Hälften av betalningen krävde hon då alltid i förskott och gav till modern. Första gången det hände blev modern dödsförskräckt över att tvingas ut bland folk, men med tiden vande hon sig och fann till och med nöje i att kunna fungera som en social människa igen. Ingen kunde längre känna igen henne, åtminstone inte i de kvarter hon numera rörde sig i. Och för första gången kunde hon erkänna Naive som sin dotter. Hon kunde stolt handla sina grönsaker och förkunna att hennes dotter minsann kunde försörja henne. Grannarna log mest åt henne, att se någon så lycklig över att kunna köpa sig ett par kålrötter gav inte upphov till något illvilligt skvaller om vad den där dottern egentligen försörjde dem på. Tvärtom fick Naive ett gott rykte även bland dem. Att ta hand om sin mor var hedervärt. Att inte tjäna mer pengar än någon annan var också hedervärt.

 

Hur hamnade hon då i detta, frågade hon sig när hon äntligen lyckats slita sig loss från mannen som beklagade sig över sin miserabla hemsituation. Omkring tjugofem år måste hon vara, kanske något mer. Ett gott rykte hade hon fortfarande. Hon drack fortfarande aldrig vin, aldrig någonsin, och ingen kunde säga att de fått henne i säng vid första försöket. Inte andra heller. Och förhoppningsvis kunde de hon inlett förhållanden med hålla tyst om det. Henne veterligt visste ingen av dem om varandra och det var så hon ville ha det. Hon var alltid glad och trevlig, ställlde aldrig några krav och lyssnade gärna. Mycket gärna. Män säger så intressanta saker till nakna flickor. Om transporter, om krigsplaner, om politik. Det upptäckte hon redan den gången hon bröt sitt celibat, när hon av ren nyfikenhet gav efter för en ung adelsman som hon tyckte riktigt bra om. Lusten att samla information om allt väcktes på nytt i henne. Hon måste se baksidan av myntet, måste se det i alla belysningar. Än så länge gjorde hon inget med informationen hon lagrade, men hon var övertygad om att det i dessa oroliga tider skulle komma en dag då hon var tacksam över sitt vetande. Och under tiden levde hon ett ganska gott liv. Hon tyckte om alla män hon hade förhållanden med även om mannen hon träffat idag började bli något påfrestande. Hon hade än så länge blivit förskonad från både passionen och den djupare kärleken och det var alltid någon som såg till att hon fick mat och kläder. För att inte riskera att ta något för givet sov hon hos sin mor då och då. Modern grälade fortfarande på henne ibland, mest för sakens skull, men då visste hon inte vilka männen var som dottern umgicks med. Bara att det var mer än en.

 

Naive hade svårt att dölja sin irritation när hon hälsade på modern den dagen. Det kostade på att tygla sitt temperament och att alltid, alltid vara den som lyssnade. Hon skulle behöva någon som lyssnade på henne, men hon ville absolut inte utse modern till sin förtrogna och någon annan litade hon inte på även om hon hade fått gott om kamrater under årens lopp. Alla tycker om någon som lyssnar på en.

-Hur är det fatt? undrade modern.

-Å, det är bara en som är så envis.

-Se upp så att han inte blir kär i dig.

Naive skakade på huvudet åt sådant nonsens. Hon hade aldrig varit riktigt kär och kunde inte förstå hur någon då kunde bli kär i henne.

-Jag menar allvar, gumman. Du skall inte leka med dem sådär.

-Leker? Tror du jag leker med dem?

-Så, lugna dig!

-Jag kan inte förstå hur du kan med att kritisera mig. Vad hade det blivit av dig om du inte haft mig?

-Våga inte tala så till mig som har givit dig livet!

-Och det säger du som om det vore något bra? Som om det vore nog? Vartenda steg i livet har jag tagit själv, och inte har du väl blivit hungrigare av det trots att du alltid kritiserat mig?

-Jag har väl aldrig kritiserat dig.

-Driver du med mig?

-Du vet ju att jag är stolt över dig.

-Nej mor, det vet jag inte. Den enda stoltheten jag sett i dina ögon är när du talar om din son, och i ögonen på de män som tror att de är utvalda.

Naive hejdade sig, förskräckt över vad hon just sagt. Var det så det var?

Hon lämnade modern trots hennes protester. Hon måste tänka. Lurade hon sig själv? Inbillade hon sig bara att det var informationen hon ville åt? Var det kanske i sället uppskattningen? Var det den sanna anledningen till att hon inte kunde nöja sig med en man?

En ny mening med livet, hur skaffade man sig det?

 

 

Första gången jag själv reflekterade över mitt nedärvda minne var jag inte mer än ett par-tre år. Jag började tala tidigt säger mor, och hittade på långa sagor som jag berättade för vem som än ville lyssna. Den här dagen hände något som inte alla människor får uppleva under sin levnad: Det snöade. Mor svepte in mig i flera lager filtar och gick ut med mig på terrassen.

-Ser du, Ana? andades hon i respektfull förundran. Det är snö. Min far berättade att det snöade en gång då han var ung, men jag trodde han skojade med mig. Vita flingor från himlen, vem kan väl tro på sådant?

Snöfallet varade bara någon halvtimme och övergick så till regn. Men under den tiden himlen hade varit vit av stora, mjuka snöflingor rasade minnena över mig och jag började gråta.

-Jag vill inte snöa inne igen! snyftade jag och kände hur jag frös inifrån.

Mor tittade förvånat på mig.

-Vad pratar du för tokheter, liten?

-Det blir kallt och mörkt och man kan inte öppna dörren och veden tar slut så att vi måste elda upp bordet och bänkarna och maten tar slut och alla utom jag och far dör.

-Vad du hittar på! Så mycket snö kan det aldrig bli.

-Hela världen blir täckt av snö, mor! Träden är bara vita höga statyer och...

Jag försökte finna ord. Jag ville berätta om den snöklädda skogen, men saknade ord. Här i Corsa finns bara små trädgrupperingar och det täckte inte alls det jag ville berätta. Så jag slog om till ett helt annat språk som passade mycket bättre. Där fanns tjugo olika ord för snö, och exakta beskrivningar av hur olika former av snö betedde sig. I mors språk behövs inget annat ord än bara ”snö”. Jag berättade för mor om hur vinterstormen hade överraskat oss, hur vi inte hade hunnit lägga upp ett ordentligt förråd och hur förtvivlan grep oss när vi försökte hålla värmen genom att hålla oss så tätt intill varandra vi kunde. Sorgen över mina syskon som inte klarade påfrestningarna, över min mor som offrade sina sista klädesplagg på mig. Så slog jag tydligen över till ett för min mor begripligt språk, ty det enda hon förstod var när jag bad henne att inte frysa ihjäl igen.

Mor bäddade genast ned mig i sängen i tron att jag blivit nedkyld av snön och börjat yra. När far kom hem på kvällen lade han handen på min panna och frågade hur jag mådde. Fysiskt sett var det förstås inget fel på mig, men hela eftermiddagen hade jag försökt få klarhet i det som virvlade runt i huvudet på mig. En sak kunde jag inte förstå. Jag hade varit äldst av mina syskon, hade hjälpt till att sköta om dem och visste att jag utan vidare kunnat lyfta upp någon som var större än vad jag var nu.

-Far, hur blev jag så liten? frågade jag.

Han förstod inte alls vad jag menade, han som alltid brukade säga att jag växte så snabbt att han nästan kunde se skillnad från dag till dag. Och jag kunde inte förklara.

 

Annorlunda är ett begrepp jag inte gärna använder. Det säger egentligen ingenting. ”Du är inte som jag.” Nej, vem är det? Ändå finns det en önskan hos människor att sortera in och sortera bort. Jag tror att de i min omgivning blev lättade när de tyckte sig kunna klassa mig som annorlunda. Så länge jag bara hade ovanligt livlig fantasi var jag obekväm, jag passade inte riktigt in samtidigt som jag inte heller kunde ställas utanför. Men med tiden samlades bevisen på en sådan oemotsäglig hög att jag kunde definieras. Jag hade alls ingen känsla av att vara udda, för mig var det ju naturligt att snabbt finna lösningar på problemen som mina lärare ställde mig inför, och att första gången jag undervisades i division förkasta systemet som lagts framför mig och visa på ett smidigare. Största delen av min undervisning gick ut på att lärarna hjälpte mig minnas något jag bara verkade ha glömt. Men ibland kom de med nya saker, och jag minns hur spännande jag tyckte att det var samtidigt som jag var förundrad. Hela landets historia var ny för mig.

-Varför minns jag inte det här? frågade jag min lärare.

-För att det här är första gången jag berättar det! fräste han tillbaka.

Men det stämde inte. Jag hade kunskap lagrad i mig som bara behövde en yttre faktor för att aktiveras. Jag kunde se i ögonvitorna på människor vad som fattades dem när de inte mådde bra. Mina trådar blev jämna och tunna som spindelväv redan första gången jag spann. Jag fann nya kryddor till min mors örtagård bland det hon kallade ogräs. Och människor var rädda för mig. Jag kunde inte hantera alla intryck, visste inte vad jag borde veta och vad jag borde hålla tyst om. Än idag händer det att jag förbluffar folk, som när jag svarar sjömän på en ålderdomlig variant av deras modersmål, men nu har jag en giltig förklaring beredd. Jag kan alltid hävda att jag studerat skrifterna i templet.

 

Templet kom jag till när jag var nio år. Det var en av mina föräldrars middagsbekanta som fick mig att förstå var det var jag hörde hemma. Han hade studerat i templet i över halva sitt liv, och ägnat mycket tid åt de gamla skrifterna. Han ryckte mig vänligt i ena flätan och sade:

-Jaså, här har vi familjens lilla månstråle

Någonting klickade till i mig, och hjärtat började slå hårdare.

-Nja, vi kallar henne allt för vår lilla solstråle, skrattade far och drog mig i den andra flätan.

-Jaså? Annars betyder Na måne på det gamla språket.

Där föll det på plats!

-Då följer jag dig tillbaka till templet i kväll, sade jag lugnt.

-Ana! utbrast far. Vad är det för dumheter! Och är det så vi har lärt dig att tilltala vuxna?

-Jag är äldre än han, far, sade jag otåligt, och nu går jag och packar.

-Går till sängs är vad du gör! Skämma ut oss på det här sättet!

Men vår gäst såg allvarligt på mig.

-Förklara vad du menar, Ana! uppmanade han och höjde en tystande hand mot far som ville komma med ursäkter.

-Mångudinnan, sade jag som om det vore en självklarhet. Det är ju henne jag tillhör. Det var tur att du kom och hämtade mig.

-Hur vet du att du tillhör henne?

-Allt faller på plats.

-Hur menar du?

Hur skulle jag kunna förklara det? I mitt huvud fullkomligt rasslade det av minnen och information, och i mitt bröst sprängde en värkande lättnad.

-Allt i mitt huvud. Det är där jag kan sortera det. Det måste sorteras på något sätt, jag har inte tid att gå här och vara ostrukturerad längre! Far, bevisa att du varit värdig att fostra mig så här långt och gör inte det här mer obehagligt än det behöver vara.

 

De lät mig fara. Vad skulle de annars ha gjort? Och en prästinneutbildning var inte att förakta ens i vårt samhällsstånd, så min flytt behövde inte motiveras. Snarare var det nog så att de flesta i hushållet var lättade över att jag flyttade. Särskilt mina lärare, som nu kunde ägna sig åt mina småsyskon som inte ifrågasatte deras kunskap eller metoder. Men om jag hade trott att det skulle bli bättre för mig i templet så fick jag tänka om. På ett sätt var det en stor avlastning, ty jag visste med full säkerhet att det var här jag hörde hemma. Jag var speciellt utvald av gudinnan, till vad visste jag ännu inte.

Naturligtvis blev jag inte populär i templet, denna vackra byggnad i en marmor som polerats så slät att den nästan verkar självlysande i hennes sken om natten. Det är aldrig lätt att komma utifrån och veta sig vara en utvald, åtminstone inte om man beter sig som jag gjorde, och fortfarande gör. Jag vet varför jag är här, jag vet till en viss del vad jag skall göra och jag blir irriterad när någon vill binda mig till regler jag inte anser gäller för mig. Jag försöker anpassa mig så gott jag kan, och tänker att det är priset jag måste betala. Kräver de en högtidlig ceremoni vid fullmåne så får jag finna mig i att ställa upp på den. Jag försöker tänka på det som mina föräldrars vän, Arman, sade till mig när jag var som otåligast: ”Du behöver inte allt det här, Ana, men andra människor gör det. Du är här för att tjäna dem lika mycket som gudinnan.”

 

Arman är en människa som har underlättat mitt liv betydligt. Vissa ögonblick är jag förmäten nog att tro att gudinnan sänt honom i min väg enbart för att underlätta för mig, men så är det förstås inte. Han har mycket att ge även åt resten av världen. Han är en av läkarna som är kopplade till templet, och jag tröttnar aldrig på att lyssna till hans idéer. Där jag präglas av en otålighet och rastlöshet, vilar han lugnt med händerna i kors och låter mig rasa innan han med ett par ord får mig att se saker från ett annat håll. Man kan säga att han har varit min länk till människorna utanför den religiösa världen. Jag har ofta assisterat honom vid operationer eftersom kirurgi saknas bland mina erfarenheter, och har fått träffa patienterna både före och efter ingreppen och på så sätt fått ta del av ett för mig annorlunda Corsa. De rika, som mina föräldrar, bjuder läkarna till sina hem vid behov. Till templet kommer alla som vill ha hjälp. De sitter utanför östra porten varje morgon, en del invirade i obeskrivligt smutsiga trasor, och väntar stilla på hjälp. Det ingick i vår utbildning från första början att konfronteras med de delarna av livet. Tre gånger om dagen, oftare om det var riktigt varmt, såg vi till att alla som väntade fick friskt vatten att dricka. Vi hjälpte till att byta bandage, att blanda till läkande salvor av fett och honung, och ju längre vi kom i vår utbildning, desto större ansvar fick vi. Det var inte meningen att vi alla skulle bli läkare förstås, men som prästinna måste man ha de basala kunskaperna i hur liv och död och läkning fungerar. Läkekonsten fascinerar mig oerhört, och jag känner att jag skulle vilja ägna en stor del av detta liv åt att lära mig så mycket jag kan, nu när jag har förutsättningar för det.

 

Förutom att undervisa mig så hjälper även Arman mig att hålla någon form av balans. Jag vill så mycket. Jag har så mycket att ge samtidigt som det finns så mycket jag måste lära mig. Arman brukar säga att om det är någon som har tid så är det väl jag, men riktigt så är det inte. Det är bara i detta liv jag är Ana. Det är som om min själ delas mellan gudinnan, den delen som verkar ha lagrat alla dessa minnen, och någonting i detta där jag finner mig själv. När jag känner mig för splittrad är det Arman jag söker upp. Han tar mina händer i sina och håller dem bara där en stund, och bara det får min puls att sjunka. Annars är beröring ovanlig här, något jag har svårt för att förstå. Särskilt i helandet är beröring en viktig del, den kunskapen har jag nedärvd men har inte fått gehör för här. Inte ens Arman lyssnar på mig på den punkten. Han menar att ömsint beröring är något som bara hör hemma i ett förhållande mellan en man och en hustru, och att man inte skall släppa de sjuka inpå sig på det sättet. Det strider mot alla mina instinkter, men jag har tvingats acceptera det eftersom detta även är de hjälpsökandes inställning. Åtminstone de som är vuxna. Barnen gör jag som jag vill med.

 

Människorna inom templet är som sagt av ett annat slag än de utanför. Här har vi andra saker att koncentrera oss på än hur skörden skall bli, eller hur höga tullarna i hamnen är. Det är därför jag försöker lyssna så mycket jag kan till dem vi behandlar. Vi skall vara länken mellan människorna och gudinnan, vi skall inte bara dra oss undan i stum beundran av henne och tro att vi på det sättet behagar henne! Eller, alla gudar förbjude, tro att vi är högre stående varelser för att vi har fått privilegiet att leva det här livet. Tyvärr finns det sådana. De irriterar mig. Jag borde väl vara lugn och ha överseende med deras later, men jag kan inte hjälpa det. Jag är ju inte mer än människa jag heller, trots alla förmåner jag utrustats med.

Redan när jag flyttade hit kände jag av illviljan som var riktad åt mitt håll. Där fanns nämligen en annan flicka, något äldre än jag, som ansåg sig vara utvald av gudinnan. Det kanske hon var, det kan inte jag säga något om, men vi hade helt olika sätt att hantera det på. Jag kan tyvärr inte säga att mitt var bättre, men nog var det ärligare. Jag tog, och tar, det jag anser mig behöva, och känner inte att jag behöver få någon bekräftelse från någon. Lyni gick på den ödmjuka linjen, och var den osynliga ledaren bland flickorna i gruppen jag hamnade i. Hennes påstådda osäkerhet och rädsla inför att få det stora förtroendet från gudinnan stod mig mycket snart upp i halsen. Jag gjorde först misstaget att söka samstämmighet med henne, om det nu var så att hon var utvald av gudinnan, men det ville hon inte veta av. Här var det hon som skulle vara speciell och jag som försökte göra mig märkvärdig. Det var en besvikelse. Jag hade hoppats att kunna dela min kluvenhet med någon som visste vad jag talade om.

 

Effekterna av mitt misslyckande, att jag blev subtilt utfryst, brydde jag mig inte så mycket om, även om det förstås tar mer på krafterna att känna sig illa omtyckt. Det är opraktiskt också. För några år sedan fann jag äntligen en förklaring i skrifterna till mitt nedärvda minne. Ett ensamt, skört ark berättade om gudarnas lek med människorna. Att nio själar fått en gnista gudomlighet, att de själarna aldrig skulle kunna dö. Texten på arket slutade mitt i en mening, och helt klart fanns det mer att läsa. En mängd nya minnen dök upp, liksom en insikt om att vår Mångudinna har många skepnader och många olika namn. Jag blev som besatt av att finna resten och ägnade nästan all min tid i vårt bibliotek.

Ungefär samtidigt fick Lyni det stora förtroendet att ha hand om extranycklarna till biblioteket, trots att hon var så ung. Det ansvaret vaktade hon med besked. Ingen som inte hade ett skriftligt tillstånd från huvudbibliotekarien fick tillträde till salarna. Jag hade dittills kommit och gått som jag ville, men det satte hon stopp för. Hon ville till och med att vår tid i biblioteket skulle ransoneras, så att vi inte slet ut skrifterna! Så arg har jag aldrig varit i detta liv. Jag inledde en intensiv kamp för att återfå mitt privilegium, som jag nyss tagit för en självklarhet. Lyni hade dock alla de högstas förtroende, och de ville väl inte att hon skulle behöva tappa ansiktet i den här frågan. De menade att hon kanske hade rätt, att jag hade spenderat väl mycket tid i biblioteket under mina år här, och att det säkert fanns andra områden jag kunde fördjupa mig inom. Jag vill säga till mitt försvar att jag verkligen försökte behärska mig och lösa det på en diplomatisk väg, och Arman hjälpte mig så mycket han kunde i den processen, men till slut brast det. Jag slängde fram arket till dem och skrek:

-Egentligen är det jag som skall leda er! Ni skall vara tacksamma över att ni överhuvudtaget har mig här! Nu ger ni mig en egen nyckel och låter mig vara ifred, jag har inte tid med sådant här!

Argumentet liknade det jag använt inför min far. Översteprästinnan, som jag riktade mina sista ord till, såg mig länge i ögonen. Först var hon arg och indignerad, men jag var så säker på min kraft och backade inte en hårsmån. Allteftersom förändrades hennes uttryck, från förfäran, förundrad över till vördnad. Hon reste sig från sitt högsäte och kom emot mig. Utan att ta blicken ifrån mig lossade hon en nyckel från sin tunga knippa och lade i min hand. Så föll hon till marken och kysste min klänningsfåll. Jag sträckte min hand mot henne och hjälpte henne upp.

-Tack, sade jag och lämnade rummet.

 

Efter den episoden visste inte mina medsystrar och bröder hur de skulle bemöta mig. Jag besparade dem oftast det bryderiet genom att fortsätta mitt letande i biblioteket. Inget mer fann jag om de nio själarna, och min frustration växte. Jag visste att det fanns fler som jag, även om de inte tjänade samma gudom. Och jag hade en vag, obehaglig känsla av att vi inte längre var nio. Men vad hade i så fall hänt med de andra? Vad var egentligen gudarnas mening med oss?

Med min nya status hade jag förmodligen kunnat strunta i mina andra plikter och bara göra som jag ville, men jag ville fortsätta arbeta med de sjuka. Dels ville jag fortfarande lära mig om läkandets krafter, dels insåg jag att jag behövde bryta av tankarna med något. Arman var en välsignelse, som alltid. Han hade alltid vetat att det var något speciellt med mig, och hade snarare varit förvånad över att inte översteprästinnan insett det förrän nu.

 

Det var mitt arbete i östra delarna av templet som ledde till nya ledtrådar i gåtan om oss nio. Redan när jag slog upp portarna vid soluppgången kände jag ett ytterst svagt pulserande som fick blodet i mina ådror att vibrera. Jag kände mig som ett djur när jag sökte efter källan bland alla människor som, liksom varje morgon, hade samlats utanför. Ett bra stycke ifrån de andra stod hon och såg ut över landskapet snett bakom templet. Hon var alltför lång och ljus för att kunnat härstamma härifrån, men jag mindes att jag hade sett hennes typ i landet där min familj snöade inne.

Jag ignorerade alla som väntade och gick fram till henne.

-Du söker hjälp? frågade jag på språket som kan beskriva snö.

-Jag har ont, svarade hon lugnt.

Smärtan som strålade ifrån henne nådde ända in i mig, och jag ryste.

-Följ med in, uppmanade jag.

Hennes rörelser var långsamma och behärskade, och jag både såg och kände vad de kostade henne. Av en impuls tog jag henne inte till en undersökningskammare, utan till en avskild del av trädgården där vi slog oss ner på en bänk. Ju närmare hon var mig, desto intensivare kunde jag känna av plågorna. De fick mig att må illa, något jag aldrig tidigare upplevt. Ändå var det något bekant över känslan, och över rädslan som smög sig fram ur maggropen.

Jag kunde givetvis se att hon var gravid trots att hon inte var långt gången. Det syns i hyn och ögonen. Här var det dock fråga om en ytterligare kraft, och när vi suttit tysta en stund kunde jag avgöra att det var det ofödda livet som påverkade mig så starkt. Jag tog kvinnans handled och kände på hennes egen puls. Den slog jämnt och starkt och ingav inget obehag.

-Vad heter du? frågade jag.

-Naive.

Jag blundade och såg hennes namn framför mig. Delade jag upp det rätt så betydde det på det gamla språket ”dotter av månen”. Då hade hon gjort rätt i att söka upp mig.

-Vad heter barnets far?

Naive tvekade. Jag fångade hennes blick och läste där en mäktig vrede, och en inre konflikt.

-Skall jag kunna hjälpa dig måste jag ha hans rätta namn, sade jag.

Ytterligare en stund satt hon tyst och vilade blicken på ett aprikosträd.

-Han heter Nadum, sade hon till sist.

 

Tunn, tunn luft. Hennes lungor kändes som en öken, varje andetag hon pressade ner endast som en vattendroppe. Stegen som följt henne så länge nu hade hunnit ikapp. Han hade inte haft någon brådska i sin jakt, bergen var hans område och hon den främmande.

Vid kanten av en avgrund sjönk hon ner och mötte sin förföljare. Hans hud var som läder, hans hår som månens skimmer. Det var den vackraste man hon någonsin sett. Den mänskliga delen av henne darrade av en blandning av rädsla och en längtan efter att ge sig åt honom, medan den andra delen av henne, som hon först nyligen blivit medveten om, stretade emot med för henne övermäktiga krafter.

-Du får mig inte, viskade hon förskrämt.

Han bara log och knäböjde bredvid henne. Han strök frånvarande över hennes långa fläta innan han lade ena handen om hennes nacke och drog henne närmare. När hans läppar snuddade vid hennes, fylldes hennes kropp med den styrka som behövdes för att slita sig loss.

Det sista hon hörde innan hon krossades mot botten var hans rasande eder över henne, och hans löfte om att de en dag skulle mötas igen.

 

Jag flög upp från bänken och störtade bort från henne. Långt in i trädgården sprang jag och mådde häftigt illa bakom några vinbärsbuskar. Då jag sköljt munnen och ansiktet med källvatten försökte jag samla mina tankar.

Nadum.

Det stämde inte. Vi hade inte förmågan att alstra barn, hur kunde han ha tagit sig runt det? Ty att han var inblandad kände jag, jag mindes känslan av hans närvaro när Naive nämnde hans namn. Och jag mindes att jag även i detta liv vaknat ur mardrömmar då minnet av den närvaron stannat kvar hos mig i timmar.

Då jag tagit kontroll över min andning igen gick jag tillbaka, och hon satt kvar där jag lämnat henne.

-Du måste berätta mer, uppmanade jag och tvingade mig att ta hennes hand. Hon ryckte till, men jag höll henne fast trots att jag fann det obehagligt.

Så fick jag höra. Om Karils Rike, om religionsstriderna där. Om Viljans Orden, om Barami och försöket att fördriva henne.

-Förgörelsens moder, viskade jag.

All information virvlade runt i mitt huvud. Jag måste få tänka, strukturera upp situationen innan jag kunde bestämma vad som borde göras.

-Kom tillbaka imorgon, uppmanade jag henne. Jag lovar att jag skall göra allt som står i min makt för er.

 

Barami, den av gudarnas utvalda som nekats en egen kropp och måste tilltvinga sig en. Om hon hade lyckats bemästra Nadum, och Naive sade sig vänta hans barn, vad innebar det? Att de inte hade lyckats fördriva henne alls? Att barnet var en möjlig portal om hon försökte komma tillbaka? Eller att Barami redan nu vilade i detta barn?

Förgörelsen borde inte kunna fördrivas helt. Barami behövdes lika väl som Varami, skapelsens moder, ty vad skulle hända med en värld där ingenting kunde förgöras? Men den vilda, otyglade förödelsen, var den nödvändig? Kunde man på något sätt låsa Barami i den här kroppen och därmed ha kontroll över henne? Och vad skulle hända med de samhällen vi känner om Nadum fick den kontrollen?

En av mina första tankar var att helt enkelt dräpa fostret, men den avfärdade jag genast. Det skulle inte tjäna någonting till, det är inte i kroppen själen sitter. Det borde ju jag om någon veta. Och än så länge visste jag åtminstone var Barami fanns. Det borde ge mig ett övertag. Jag borde kunna få henne under min vilja.

 

När jag talade med Naive dagen efter beslutade jag mig för att vara totalt uppriktig mot henne, eftersom behandlingen krävde att hon var det mot mig. Jag förklarade för henne hur krass situationen var, att hon för närvarande inte var mer än ett värddjur för en kraft som jag inte kunde lova att jag kunde behärska, och att hennes plågor till största delen förmodligen berodde på den olyckliga blandningen av Nadums och Baramis destruktiva krafter.

-Och mina, tillade hon tyst.

Naives egen historia kröp fram, och min uppgift tedde sig allt svårare. Jag hade satt mitt hopp till att hon skulle kunna älska sitt barn trots dess belastning, ty det var med kärlek jag hade tänkt mästra Barami. Framför mig satt nu en kvinna så full av resignerad bitterhet att endast ett barn av Nadum och Barami skulle kunna söka någon näring ur henne. Om jag inte lyckades läka henne samtidigt, så skulle jag aldrig kunna ta kontrollen över detta barn. Då skulle Nadum i lugn och ro kunna söka upp det, och bara behöva sträcka ut handen mot det för att få det under sin vilja. Det fick inte ske.

 

Behandlingen påbörjades omedelbart. Jag sade ifrån mig de flesta av mina uppgifter i templet och flyttade hem till Naive och hennes make Arvid, som trots hennes distans ändå älskade henne och var stolt över barnet som han tog för givet var hans.

Ett rum i deras rymliga hus avsattes enbart för läkandet. Det första jag tänkte prova, innan jag funderade på eventuella örtdroger, var den beröring som avfärdades i templet. Vi gick försiktigt fram, ty all form av beröring plågade Naive, och det smärtade till en början mig att röra vid henne. Första gången täckte jag hela henne med ett tunt sidentyg så att jag inte alls vidrörde hennes hud, men det dröjde inte länge förrän vi båda var trygga nog att endast vara klädda i vår egen hud. Jag erkänner gärna att det var en fantastisk upplevelse för mig, att känna hur läkande krafter från ett annat liv strömmade ur mina händer, och hur jag fick liv tillbaka från Naives hud. Det är detta som helande verkligen går ut på, inte att lägga bandage och stryka på salvor. När ett barn ramlar och slår sig så lägger dess mor handen på det onda och ger barnet en kram, varför har det glömts bort i templet?

Jag hade inte räknat med att själv bli så påverkad, men jag antar att det är naturligt. Jag lärde älska henne. Både hennes trasiga själ, och att röra vid hennes hud och hår. Och det var min kärlek som till slut lossade hennes knutar. Vi var ett älskande par, som i varandra fann något vi uppenbarligen hade saknat.

 

I kärleken vilade ändå allvaret. Jag ville skydda Naive och barnet från Nadum, om han någonsin skulle finna dem i den gestalt han nu bär. Kanske har jag lyckats ge dem det skydd de behöver. Alla har vi svagheter, och hans är hans överlägsenhet och tro på sin egen osårbarhet. Kanske är han osårbar, jag har inte funnit något bevis på motsatsen, men just tron på den gör honom vårdslös. Han lät Naive komma undan med ett krus av hans säd, en trasa med fläckar av hans blod och en hårtuss. Jag vill inte gärna tänka på allt vidrigt vi gjorde med detta, men jag vill tro att det gav en försäkring mot direkta attacker från honom. Skickar han lejt folk att skada dem så vet jag inte vad som händer. Min förhoppning är att även det skall slå tillbaka mot honom om jag finner rätt besvärjelser. I frågan om kontroll över barnet hjälper inget sådant. Där är det ren själsstyrka som gäller. Och jag tror mig ha ett gott övertag. Jag älskar barnets mor, jag kommer att älska det här barnet, och vad än någon säger så är kärleken starkare än hatet och förstörelsen. Kärleken är en evig makt. Förstörelsen är det inte. Fanns det inget mer att förstöra, så förgjordes även Barami. Men kärleken kan gro även i de rykande ruinerna där Nadum just dragit fram.

 

Naives graviditet var inte enkel, men min behandling verkade åtminstone göra den uthärdlig för henne. Men för några dagar sedan började hon visa tecken på oro.

-Allt är inte som det skall, sade hon. Barnet rör sig inte.

Jag beslutade att omedelbart ta henne till Arman. Allt arbete jag lagt ner fick inte vara förgäves.

Arman kunde snabbt konstatera att barnet höll på att dö, om det inte redan var för sent.

-Vi måste skära ut det, sade han bistert till Naive. Annars kommer du definitivt också att dö, av likförgiftning.

Jag ville protestera. Det var inte ofta man lyckades rädda både modern och barnet vid ett sådant ingrepp. Men jag förblev tyst, väl medveten om att Arman visste vad han talade om.

Naive bara nickade.

-Skicka ett bud till Arvid, bad hon.

 

 

 

Jag hoppas att hon överlever. Vid alla gudar ber jag om det. Till Arvid har vi sagt att hon bara är nedsövd och att allt har gått bra. Han behöver inte den oron just nu, han behöver koncentrera sig på Kaena.

 

Jag namngav flickan så snart jag fick henne i mina händer. Ka som i solen, ena som i styrka, och med en måne insmugen i slutet. Hon behöver det skyddet.

 

-Ikväll får han äta ute, jag måste hem till min gamla mor som har blivit sjuk. Blir han hungrig på natten så finns det...

Byggmästare Hakon Erlandsson kopplade bort hushållerskans förmaningar och instruktioner. Nog för att han kunde vara disträ i hushållsfrågor, men nog var han väl kapabel nog till att ta sig en kvällssmörgås!

Förmiddagen hade gått åt till att diskutera bygget av det nya kapellet i en liten by som hette Glimminge. Tydligen hade en flicka därifrån blivit helgonförklarad förra sommaren, och nu skulle det byggas ett minnesmärke över henne dit pilgrimer kunde vallfärda. Uppgiften i sig lät spännande och skulle ge honom den utmaning han alltid sökte i sitt arbete, men det fanns några allvarliga nackdelar. Dels hade han ingen lust att vara borta ifrån staden någon längre period, och dels skulle han vara tvungen att samarbeta med tre andra byggmästare. Hans erfarenheter på den fronten var inte de bästa. ”För många kockar”, muttrade han för sig själv. Kockar som dessutom inte begrep hans tankesätt, utan krävde att han skulle förklara sig och göra ordentliga skisser. Dumheter! Hur han tänkte var väl självklart?

Samtidigt skulle detta uppdrag vara ett lyft i hans karriär. Gjorde han bra ifrån sig så skulle han kunna få fler och större uppdrag, och kyrkan brukade minsann inte snåla med tid och pengar som de andra uppdragsgivarna alltid gjorde. Kyrkor byggdes för att bestå, och då krävdes just den tid och omsorg som Hakon ville lägga på sina verk.

Hur skulle han göra? Han önskade att hans mor hade varit i livet. Förr hade han alltid diskuterat sina problem och funderingar med henne. Visserligen hade hon sällan svarat honom eftersom hon inte var insatt alls i hans bransch, men bara att få formulera sina tankar inför någon hade hjälpt honom att se klarare. Tildas ord om att besöka sin mor fick det att pirra till lite av saknad i bröstet.

-Jag skall minsann också hälsa på min mor, tänkte han högt. Det var länge sedan sist nu.

 

Hakon gick förbi torget och köpte en liten bukett vårblommor att sätta på moderns grav. Det kändes inte rätt att gå dit tomhänt, men på vägen till gravfältet höll han buketten lite dold mot benet när han gick. De små blommorna såg lite malplacerade ut i hans stora byggnävar.

Kyrkogården låg en liten bit utanför stadskärnan, och såhär mitt på dagen var det sällan annat folk där än de som arbetade. Långt bort i utkanten av fältet såg han en man som grävde, men annars var där tomt. Skönt, tänkte han, då kunde han prata för sig själv utan att någon undrade.

Han började gå mot sektorn där moderns grav låg, då han fick syn på någon som satt lutad mot ett stort kors i mitten av gravfältet. Det korset var en markering för själva kyrkogården, och inte någon enskild grav. Märkligt ställe att sitta på! Försiktigt gick han närmare för att se om allt stod rätt till.

Teja Dödgrävares tårdränkta ansikte vändes mot honom. Hakon studsade till när han kände igen henne. En kyrkogård var väl inget underligt ställe för en dödgrävare att hålla till på, men att en kvinna som är så stark att hon kan krossa en mans knäskålar och lugnt dricka upp sitt mjöd satt här ensam och grät överraskade honom. Åtminstone där hon satt vid mittkorset. Hade hon suttit vid en grav så hade tårar varit mer naturligt. En främmande kvinna hade han kanske låtit vara, men Teja hade han ju pratat med flera gånger. Därför gick han helt fram till henne och satte sig på huk.

-Hur är det? undrade han bekymrat. Är det något jag kan hjälpa dig med?

Teja skrattade bittert till och torkade sig om ögonen och näsan med klänningsärmen.

-Ja tack, om du lite snabbt kan ge mig tillbaka tilltron till de levandes skara så vore det lite roligare. Just nu litar jag inte på någon som inte befinner sig sex fot under jord.

Hakon blev förvånad, han hade snarare väntat sig sorg än bitterhet. För ett ögonblick kände han sig oskyldigt anklagad, han tillhörde denna levande skara hon talade om, och han visste inte om att han hade gjort något illa.

-Vad har vi levande gjort för att förtjäna en sådan misstro från din sida?

Teja spände sin rödgråtna blick i honom.

-Men det går ju inte att lita på er! Ni bara sviker hela tiden, ljuger för varandra och er själva. Du hör aldrig en död ljuga! De vet helt enkelt inte hur man gör. Visst, ibland överdriver de lite, men det är aldrig av ondska eller egoism. Är DU sann mot dig själv kanske, byggmästare?

-Ja, det är klart. Om man inte är sann mot sig själv, vem skulle man då vara sann emot?

-Emot mig kanske! nästan skrek Teja och slog en hand i backen.

-Och vem är det som inte är sann mot dig då?

-De som står mig närmast.

Hon snörvlade till och fortsatte:

-Är det inte hemskt, att jag kan lita mer på döingar än på min familj?

-Det låter ju hemskt, men de kanske är osanna mot dig för att skydda dig från något?

Han sänkte blicken för ett ögonblick och betraktade blommorna i sin hand.

Som hans mamma ljög för honom, för att han inte skulle hata sin far...

Teja skakade på huvudet.

-Du, det låter inte särskilt troligt. Kanske när det gäller min man, men Sagaliten då? Hon skäms för mig! Vet du det? Hon har hittat på inför sina fina blivande svärföräldrar att jag står på torget för att koka karameller, för att den där finsförnäma käringen tydligen inte tål att prata om döden. Har du hört något så dumt? Då kan man ju inte heller prata om livet, det är ju två sidor av samma mynt! Hon skäms för mig! Kan du tala om för mig hur det skulle se ut om ingen tog hand om alla som dog? Skulle du själv vilja bli slängd på en gödselstack och ligga där och ruttna? Va?

-Givetvis inte.

¨-Nej, där ser du! Koka karameller! Dumma unge! Jag har inte uppfostrat henne till att bli dum i huvudet! Har du barn?

-Nej, jag är inte gift.

-Vad har det med saken att göra? Jag kan tala om för dig att man kan få barn alldeles utmärkt utan att vara gift! Jag önskar att jag hade fått det. Då hade jag sluppit det här!

Hakon försökte reda ut begreppen.

-Vad menar du? Inte haft barn, eller inte varit gift?

-Om inte min dumma bror hade bestämt sig för att jag absolut måste gifta sig med Sagalitens far, så hade jag kunnat bo ensam med henne i skogen i hela mitt liv och sluppit få mitt hjärta bespottat. Vad hjälper det att han säger att han dyrkar marken jag går på, om jag inte kan lita på honom?

-Ja... det låter ju logiskt. Om du inte kan lita på honom, hur kan du då lita på vad han säger även om han säger det du vill höra?

-Vaddå vill höra?

-Ja, jag antar att du vill höra din man säga att han dyrkar marken du går på.

-Varför i hela världen skulle jag vilja det? Jag vill inte att han skall dyrka någon förbannad mark, jag vill att han skall tycka om mig för den jag är och för det jag gör, och inte önska att jag vore annorlunda!

-Ja, det kan jag inte svara på. Jag vet inte hur man inte kan respektera din yrkesstolthet, och din yrkeskunskap. Du är en av de få på det där förbaskade fängelset som verkligen kan sin sak, och sätter en stolthet i det också.

-Ja, banne mig, det gör jag! De har väl varit människor de också, fångarna? Jag skall erkänna att jag har gjort en del elaka saker mot lik som jag inte har tyckt om, men då är det för att de har gjort mig något personligen och lite tycker jag att jag kan få hämnas. Men inte sådär generellt inte.

Hakon mumlade något och studeradet buketten ingående för att undvika hennes intensiva blick.

-Men vad tycker du är otrohet, fortsatte Teja som om det var det ämnet de diskuterat hela tiden.

-Eh... va?

-Ja?

-Em, när man bedrar den man är gift eller trolovad med.

-Men vad betyder bedra, då? Kan jag kyssa någon annan? Kan jag dansa naken framför honom medan han tillfredsställer sig själv? Kan jag tillochmed ligga med honom, men avbryta? Eller räcker det med att jag tänker med längtan på någon annan för att det skall vara otrohet?

Den här frågan påminde Hakon om vad kyrkan sade om föräktenskapliga aktiviteter, något han hade funderat mycket över eftersom han själv inte var gift men ändå hade mänskliga behov. Han svarade, som om han tänkte högt:

-Nej, det måste vara själva handlingen som är otroheten. Att ligga med någon annan, det är det som är att vara otrogen. Även om jag måste erkänna att idén att dansa naken framför någon inte har infunnit sig hos mig.

-Så det skulle vara i sin ordning, tycker du? Om man är gift?

-Jag kan egentligen inte säga att det skulle vara otrohet att göra det, men jag kan tänka mig att fenomenet som sådant är väldigt sällsynt.

-Så det tycker du. Om jag var din hustru så skulle du då tycka att det var helt i sin ordning att jag klädde av mig inför en annan man?

-Givetvis skulle jag inte tycka det, men jag skulle inte tänka på det som otrohet. Däremot skulle jag helst inte se att det skedde, och om det skedde så skulle det vara ett tecken på att något inte var som det skulle i äktenskapet.

-Varför det?

-Om min fru vill klä av sig inför andra?

-Ja, till exempel. Borde inte varje handling som utförs för att äktenskapet inte är bra, ses som otrohet för att det då är en skymf mot själva äktenskapet?

-Det skulle väl vara som att skilja på symptom och sjukdom? Alla handlingar som är åt det hållet är ju symptom, och sjukdomen är ju då att äktenskapet på något sätt inte fungerar som det skall.

-Så en del symptom är otrohet, andra inte?

-Det finns väl olika grader av symptom, där en del är allvarligare än andra. Och otroheten i sig, där man ligger med någon annan, är väl dödsrosslingen på äktenskapet. För då har sjukdomen gått för långt. Att uppskatta någon annans skönhet är väl som en nysning.

Till Hakons förfäran började Teja gråta igen, krampaktigt och högljutt. Han såg sig oroligt omkring, och fann att de nu var helt ensamma. Tur det, tänkte han, han ville inte att någon skulle tro att det var han som fått henne att gråta. Även om han insåg att det var precis det han gjort. Han lade försiktigt handen på hennes axel och sade oroligt:

-Sade jag något väldigt dumt nu?

Teja skakade på huvudet, ur stånd att svara.

Eftersom Hakon kände att det var han som utlöst dessa tårar så kunde han inte lämna henne, samtidigt som han inte visste vad han skulle göra. Bäst att låta henne gråta färdigt, tänkte han och lade armen runt henne.

-Så, så, viskade han och försökte låta tröstande. Hennes respons var att klamra sig fast vid honom, som om han var den enda som kunde rädda henne från ett sjunkande skepp.

-Svik mig aldrig, pressade hon fram genom gråten. Å Gud, låt dig vara någon jag kan lita på!

Det var omöjligt att inte sluta henne i sin famn och hålla henne hårt.

-Klart att du kan lita på mig. Mina ord står som huggna i sten.

En lång stund satt de så, innan Teja drog sig tillbaka. För ett ögonblick hade hon sina läppar en hårsmån från hans, men lutade sig snart mot korset igen.

-Tack, sade hon rossligt. Jag behövde visst det här nu.

-Varsågod. För att återgå till min första fråga – hur är det? Kan jag göra något?

Teja drog efter andan och torkade sig åter i ansiktet.

-Vem är blommorna till? frågade hon.

Den lilla buketten hade hamnat på marken, och Hakon plockade upp den igen.

-Jag hade tänkt lägga den på min mors grav.

-Presentera henne för mig!

-Ja, om du vill så.

Han reste sig och räckte henne sin hand för att dra upp henne. Väl på benen släppte hon inte taget, utan lät sig ledas bort till graven. Utan att släppa henne lade han ner blommorna vid en vackert dekorerad sten.

-Här ligger min mor. En stolt och stark kvinna, som har gjort mig till den jag är idag. Inte heller hon fick ut så mycket lycka av sitt äktenskap. Visst, hon födde två barn, mig och min syster, som hon älskade, men hennes man, min far, behandlade henne grymt och slog henne ofta. Men hon var för stolt för att vilja visa det för någon. Och jag respekterade hennes stolthet för mycket för att visa att jag visste hur far behandlade henne. Och DET var ett dött äktenskap, även om de fortfarande levde tillsammans. Ibland önskade jag att min mor kunde bedra min far, så att hon fått chansen till lite lycka i sitt liv, men hon var för plikttrogen för det. Dessutom trodde hon mycket på kyrkans regler. Därav mina tankar om otrohet, det är något jag har funderat på länge.

Teja nickade eftertänksamt och knäföll vid graven. Hon smekte gräset och sade:

-Jag hoppas att du ligger bra här. Jag är ledsen över att höra om din man, men det tröstar mig att veta att ingen kan göra dig illa nu längre. Och du har lämnat ett fint arv i form av din son! Säg bara till mig om det är något du behöver så skall jag göra vad jag kan för dig.

Hur gick detta till? tänkte byggmästaren. På bara några minuter hade han anförtrott sig mer åt denna kvinna än han gjort åt någon annan. Inte ens hans syster hade hört allt detta. Visst hade han alltid tyckt att människor var märkliga, men Teja Dödgrävare gav begreppet märklig en ännu djupare innebörd. Hur kunde det i samma person samtidigt rymmas så mycket styrka, stolthet och sårbarhet? En del egenskaper hon visat upp kände han igen från sin mor, med den skillnaden att modern aldrig skulle ha gråtit. Åtminstone inte inför någon annan.

 

 

 

-Jag går nu, klarar du dig här till imorgon?

Teja Dödgrävare fick inget svar. Det fick hon aldrig när hon talade med sina lik, även om hon ibland tyckte att de viskade något hemlighetsfullt till henne. Hon strödde en nypa krossad rosmarin över det illa tilltygade ansiktet innan hon drog det stora tygstycket över huvudet på den döda, och såg till att det täckte hela arbetsbänken. På vintern gick det inte att gräva tillräckligt djupa gravar, så då fick man behandla kropparna med bevarande preparat och förvara dem i bårhuset tills jorden tinat.

Fängelsets gravfält låg strax utanför staden. Gravarna var slarvigt markerade med nummer. Det var en öde plats, men för Teja var det ändå en lisa att komma dit som omväxling mot det instängda fängelset med dess råa atmosfär. Dödgrävarna hade inget högt anseende hos någon, och inom yrkesgruppen hade fängelsets dödgrävare sämst status. Teja var en stolt kvinna och bet hårt ihop om sin förödmjukelse. Hon hade alltid ansett att enda skillnaden mellan människor var om de var döda eller levande, och att nu uppleva att till och med hennes kollegor ansåg att en död soldat var mer värd än en död fånge upprörde henne djupt.

Första tiden i fängelset hade varit en chockartad upplevelse för henne. Aldrig hade hon kunnat tänka sig att människor kunde njuta av att skada och förnedra andra! Lukten av död var hon van vid, men den tjocka doften av rädsla som genomsyrade tortyrkammaren, som låg intill hennes arbetsrum, var mer än hon kunde tåla. Arbetskamraterna skrattade rått åt henne när hon smet ut för att må illa. Med tiden hade hon gradvis vant sig, så att hon nu, efter ett drygt halvår, utan problem kunde arbeta även medan tortyren pågick.

Fängelset var ett litet samhälle i sig. Där fanns förutom Teja ett knappt tiotal fångvaktare, köksan och hennes medarbetare, förmannen och jämte honom tortyrmästaren och hans lärling. Alla hade sin plats i en hierarki som Teja aldrig brytt sig om att lära sig. De ansåg henne förmodligen vara en del av denna, på en låg nivå, men hon vägrade finna sig i sin plats utan valde att stå vid sidan.

 

Efter att ha givit den täckta kroppen en försiktig klapp, gick Teja till Glada Tuppen. Det var där fångvaktarna spenderade det mesta av sin lediga tid, och för all del delar av sin arbetstid också. För Teja var det en mellanstation, ett sätt att varva ner mellan arbetets kyla och hemmets värme. På Glada Tuppen kunde hon få sitta ifred en stund med ett stop eller två och rensa sina tankar.

Värdshuset var ovanligt fullt den kvällen. Tejas favoritvrå var upptagen, så hon satte sig i stället längst ut vid ett långbord, mitt emot en man som hon kände igen som den byggmästare som lagade en sprucken stenhäll tidigare under vintern. Han såg ut att vara djupt försjunken i tankar och såg inte upp på henne när hon satte sig, så hon brydde sig inte om att hälsa. Inte visste hon hans namn heller.

Knappt hade hon tagit en klunk av sitt mjöd förrän något blixtrade till och hon fann sig liggande på golvet en bra bit bort med värkande käke.

-Du tog min plats! vrålade en för henne helt okänd man.

Ögonblicket efter kastade sig byggmästaren över mannen och fällde honom till golvet.

-Man slår inte en kvinna! förklarade han i takt med att han lät slagen hagla.

Teja hasade sig upp till sittande och betraktade fascinerad skådespelet. När det stod klart att mannen som slagit henne var ur stånd att försvara sig, reste sig byggmästaren och gav honom en spark i magen.

-Man slår inte en kvinna, upprepade han, nästan som för sig själv, och gick så fram till Teja.

-Hur gick det? frågade han bekymrat och strök försiktigt bort några hårslingor som fastnat i hennes spruckna läpp.

Teja drog häftigt efter andan, dels för den oväntade smärtan i läppen men också av förundran över att någon annan än hennes man tog henne i försvar. För att dölja sina avslöjande ögon slog hon armarna om honom och höll honom hårt en kort stund. När hon samlat sig reste hon sig upp och strök ut klänningen med ett förläget leende.

-Tack, sade hon. Han var lite för stor för mig att klå upp.

Så lade hon märke till hammaren i hans bälte, och frågade snabbt:

-Får jag låna din hammare?

-Javisst, svarade byggmästaren med en något förbryllad min.

Man fick inte visa minsta tecken på svaghet här, det hade Teja lärt sig. Fångvaktarna satt längre in vid bordet och betraktade henne med grymhetens lystnad. Om hon inte omedelbart gjorde något så skulle hon aldrig mer kunna känna sig trygg.

-Ingen skall någonsin anklaga mig för att vara rädd för att arbeta, sade hon med hög röst och gick så nonchalant hon kunde fram till den kvidande människohögen på golvet. Men jag har helt enkelt inte lust att ta hand om ännu ett lik idag.

Med en påklistrat oberörd min lade hon all den styrka hon kunde uppbåda i två slag mot hans knäskålar, och stålsatte sig mot det krasande ljudet. Med skakiga ben, som gudskelov doldes av kjolen, lämnade hon tillbaka hammaren till byggmästaren. Han tog emot den utan ett ord med en lätt överraskad glimt i ögonen.

Teja litade inte på att rösten skulle hålla för fler kommentarer, så hon slog sig tyst ner igen och drack upp sitt mjöd. Helst av allt skulle hon ha sprungit därifrån men hon måste fullfölja skådespelet. Byggmästaren beställde in ännu ett stop och kastade ett par korta blickar på henne, men var snart tillbaka i sina funderingar igen och verkade glömma bort henne. Efter en stund började vakterna ropa till henne:

-Ööööh, Teja, det är det vi alltid har sagt, att enda anledningen till att du inte kan avancera till tortyrkammaren är att du är för lat för att ha ihjäl folk!

Det låg en ton av beundran i deras skratt, och då visste hon att hon hade vunnit.

-Jag gitter inte lyssna på er mer ikväll. Om ni ursäktar mig så går jag hem till min man nu, att känna lukten av blod gör alltid att mitt eget blod kokar lite!

Under vakternas flod av grova kommentarer svepte hon ut med rak rygg. Efter ett kvarter började hon springa, och tårarna sved i halsen.

-Jag hatar den här staden, tänkte hon. Jag hatar den.

Kan jag få tala med dig en stund? Eller snarare, tala till dig. Jag vill inte att du svarar, hör jag din röst så kommer jag att börja gråta igen och det har jag gjort tillräckligt idag. Att det finns så många att ta farväl av! Innan jag flyttade hit hade jag ingen annan familj intill mig än min bror Mads, och förstås Sagaliten och Kåre, och här vimlar det av släktingar som bryr sig om mig och ser till att vi har det bra. Jag är väl en dåre som flyttar ifrån detta, men jag känner att jag måste. Dels vill jag att Sagaliten skall få uppleva att bo i en stad, kanske få utbildning eller åtminstone ett annat arbete. Inte för att det är något som helst fel på det vi har, men jag vill att hon skall ha valet. Jag vill inte att hon skall bli lite underlig, som jag ju vet att jag är. Jag vet nog att det inte är särskilt sunt att ha sina bästa vänner under jord. Sedan vill jag uppriktigt försöka ta upp livet med min man igen, och nu menar jag inte bara de detaljer som jag inte skall plåga dina rodnande öron med nu, utan vardagslivet. Han är en snäll man och han bryr sig verkligen om mig. Sista morgonen han var här hälsade han på mig borta i gamla handelsboden, och när han hörde någon som rörde sig i skogen så grep han om sitt svärd som för att beskydda mig om det behövdes. Beskydda mig! Just då tänkte jag inte över att jag förmodligen skulle kunna skydda honom bättre mot det som kan finnas i dessa skogar, jag blev bara så förundrad över hans gest. Det var väldigt länge sedan någon tog hand om mig. Jag är så van vid att vara ensam om ansvaret för Sagaliten att det aldrig faller mig in att något kan hända mig också.

Men mest flyttar jag för din skull. Jag är ledsen för det jag sade. Att jag älskar dig. Jag trodde verkligen att allt var slut då, att Guds vrede skulle slå oss alla till marken och just då kändes det viktigt att du visste det ty kärlek är en god kraft och egentligen ingenting att skämmas över. Men nu är vi tillbaka i vardagen, och jag kan inte ha det osagt. Du kan låtsas att du inte hörde det, eller försöka glömma bort det, men jag tror att du instinktivt kommer att rygga undan för mig varje gång du ser mig och det skulle jag inte klara av. Det jag känner för dig är något jag aldrig har upplevt förut. Det närmaste är det jag har känt för min dotter, en känsla som växer inifrån och nästan värker i bröstet, en outsäglig lycka över att hon helt enkelt finns till. Kärleken till henne kan jag hantera, jag är hennes mor och det är i sin ordning att jag älskar henne. Jag älskar nog Kåre också, på sätt och vis, men det är helt annorlunda. Jag kan både ha och mista honom. Jag trivs bra i hans närhet men jag klarade mig ganska bra själv. Men jag skulle aldrig klara mig utan dig. Om jag visste att jag aldrig mer fick se dig så vore det som att en vinternatt få veta att solen aldrig mer kommer att värma mitt ansikte. Därför måste jag helt enkelt härifrån. Om jag flyttar till Mittburg så kan jag leva med hoppet om att få höra din röst igen, om jag stannar här så kommer jag att dö inombords.

Jag har inte levt efter Guds alla lagar. Några har jag brutit så pass att jag är rädd för att Nattens Drottning kommer att få en tjänare till så småningom. Jag har inte biktat en bråkdel av allt jag har gjort, och det tänker jag inte göra heller. Men min kärlek är inte mindre värd för det.

Glöm mig inte!

-Mor!

Teja hann knappt ställa ifrån sig spaden innan hon hade sin dotter i famnen.

-Sagaliten! Vad jag har oroat mig för dig!

-Varför det?

-Ja, vad tror du?

Hon höll Sagaliten intill sig en lång stund innan hon fortsatte:

-Det sista jag såg av dig var när du skrek åt mig att du skulle leta rätt på din far och aldrig mer komma tillbaka hit. Jag visste inte vad jag skulle tro.

Sagaliten slog generad ner blicken.

-Äsch, det var ju bara som jag sade. Men visst var jag arg, det var jag. Jag trodde faktiskt att du hade hittat på det där med smedslärlingen.

-Trodde du det? frågade Teja vaksamt.

-Ja, det var väl dumt av mig? Jag trodde att du bara sade så för att få mig ur vägen när alla de där fina människorna skulle komma till byn. Men han var ju död, han hade hamnat i slagsmål med någon över en flicka och fallit och slagit huvudet i städet. Dumt vad? De berömde mig för att jag kom dit så snabbt. Och vet du, när Dö-Elof fick se liket så blev han alldeles blek och sprang ut bakom några buskar! Han är nog inte så betagen i det där med döden i alla fall. Åtminstone inte andras död. Han sade faktiskt ingenting alls om sin egen begravning när vi gick hem. Han var riktigt tråkig.

-Var är han nu?

-Jag sprang i förväg, han kommer nog senare. Men mor, jag vill inte ha med honom mer! Det var inget roligt.

-Ensam släpper jag inte iväg dig genom de här skogarna! Bara mellan nya och gamla byn strök det omkring troll häromnatten, och alla rövare vet ju inte att du tog hand om Svartskägges barn härom året. Värdshusets piga blev bortrövad av dem, och hon var alldeles förstörd när hon kom tillbaka.

-Kan vi inte fortsätta arbeta tillsammans då, som vi brukar göra?

-Kom, Liten, vi sätter oss en stund!

Teja borstade av sig jorden från kläderna och tog dottern i handen. De slog sig ner i en solig glänta, och Teja strök Sagaliten över håret medan hon sade:

-Det där du sade med att leta rätt på din far...

-Äsch, jag ville bara göra dig arg!

-Låt mig prata klart, snälla. Vad skulle du göra om du hittade honom?

-Men jag skulle ju inte leta!

-Om han skulle leta efter oss, då?

Sagaliten tystnade.

-Skulle han det då, tror du? sade hon lågt.

-Han har varit här.

-Här? Har far varit här?

-Ja, det har han.

-Letade han efter oss?

-Inte precis.

-Men...

-Han är soldat, gardist hos någon av de där adelsfjollorna. Han var här med dem.

-Sökte han upp dig?

-Nej, det gjorde han inte. Jag var på väg in i deras läger...

-Vad skulle du göra där? Hade någon dött?

-Nej, det var... Det var något annat. Hursomhelst blev jag stoppad av någon som sade att jag inte fick gå dit för att jag tydligen var osams med någon där. Jag kunde inte minnas att jag stött mig med någon därifrån under dagen, även om Gud skall veta att jag bråkat med några stycken, så jag krävde att få veta vem det var och då kom han.

-Där ser man. Men han visste väl att vi var här?

-Han hade väl glömt det, men han sade att han såg mig på värdshuset tidigare på kvällen.’

-Och gick därifrån?

-Ja, det gjorde han.

-Så om inte du hade gått till deras läger så hade han hållit sig undan?

-Det får han svara på själv.

-Vad menar du? Han är väl inte kvar?

-Nej, han var ju i tjänst så när hertiginnan reste, så försvann han också. Men vi har pratat med varandra och bestämt att vi skall försöka leva som en familj igen. Om du vill det, vill säga.

Sagaliten satt tyst en lång stund och ryckte upp grässtrån som hon rev sönder i små, små bitar. Till slut sade hon:

-Varför skulle jag vilja det? Varför i hela världen skulle jag vilja det?

Teja suckade och slöt ögonen.

-Ja, varför skulle du vilja det. Kanske för att du saknar honom fast du inte vill medge det.

-Det gör jag alls inte.

-Men det gör jag.

-Du har ju mig.

-Ja, det har jag, och jag vet inte vad jag skulle ta mig till utan dig. Men jag vill verkligen leva tillsammans med honom igen, med er båda. Det skulle vara så innerligt skönt att få dela ansvaret med någon. Och att dela glädjen över dig med någon. Vardagen. Ha någon som tycker att jag är värd att beskydda. Någon som älskar mig.

-Jag älskar dig. Jag trodde vi hade det bra, bara du och jag.

Teja drog Sagaliten intill sig och höll henne tätt intill sig.

-Det har vi. Men jag längtar efter kärleken som gjorde så att du blev till. Jag vill ha en man, och nu när Kåre dök upp så får det bli han.

-Tänk om han går ifrån oss igen, då?

-Så låt honom göra det. Vi vet ju att vi klarar oss ändå, men kan vi inte försöka med honom igen? Han har saknat oss så hemskt.

-Lustigt sätt han har att visa det på.

-Låt honom försöka förklara hur det var för dig.

-Jag vet inte om jag kan förlåta honom.

-Det behöver du inte bestämma dig för nu. Jag vill bara att vi försöker. Han är villig att sluta sin tjänst och flytta hit, eller så kan vi flytta till Mittburg där han bor.

-I en soldatlänga då, eller?

-Han sade att vi har råd med ett hus.

-Ett hus! Så vi bor i ett skjul medan han kan köpa sig ett hus? Då tycker jag att han kan komma hit och bygga ett åt oss här, och sedan försvinna ur vårt liv för alltid.

-Skulle det inte vara spännande att bo i Mittburg?

-Vad skulle vi göra där?

-Å, folk dör väl där också. Eller så kunde du prova på något annat.

-Jag vill inte göra något annat!

-Tänk på det innan du bestämmer dig. Vi kan alltid komma tillbaka hit.

-När han lämnar oss igen, menar du.

-Kanske det. Eller när vi bestämmer oss för att lämna honom. Vi har också det valet, vet du. Även om det inte är ett så klokt val. Jag fick nyligen veta att Kåre kunde ha blivit dömd till döden för att han lämnat oss. Det var tydligen att häda kyrkan.

-Rätt åt honom.

-Nej, Liten, det är inte rätt åt honom! Skulden till att han gick ligger minst lika mycket hos mig, skulle du vilja ha mig hängd?

-Så får du inte säga!

-Du kan lika gärna skylla på mig. Eller så kan du acceptera situationen som den är, och gå vidare i stället för att stanna kvar i bitterhet.

Ännu en lång tystnad.

-Han skulle säkert inte ens känna igen mig.

-Det kan jag inte svara på. Du får väl fråga honom.

-Jag sade att jag skulle resa till Mittburg när du kom tillbaka. Om du kom tillbaka. Jag måste ju prata med dig innan jag ger honom besked. Det här ligger i dina händer nu. Jag vill, han vill, men vi rättar oss efter dig. Men jag vill att du åtminstone talar med honom innan du bestämmer dig. Livet är alldeles för kort för att inte ta emot all glädje som man kan få. Följer du med? Det är allt du behöver lova mig.

-Det är allt jag kan lova dig.

-Men du gör det?

Sagaliten kröp ihop i sin mors famn.

-Ja, det gör jag.

Egentligen skulle jag vilja börja med att berätta om min begravning, det skulle kännas riktigast men det går ju inte. Hur skall jag kunna veta vem som tar hand om min kropp. Säkert någon klåpare, det skulle inte förvåna mig det minsta. Tyvärr är det inte alla dödgrävare som tar sitt yrke på allvar, och ännu färre av de där andra människorna som gör det. De tror ofta att det bara är att gräva ner någon och hur svårt kan det vara? Jag är född i graven, brukade far skämta om. Riktigt sant är det inte, men det stämmer att mor fick de första värkarna när hon stod nere i ett hål och jämnade till. Oddsen för det är väl inte särskilt höga, eftersom hon och far hjälptes åt med arbetet och det hör till vardagen att stå nere i hål. Hon kom från skogshuggarfamiljen och de träffades i arbetet, när far just hade flyttat till Glimminge och behövde virke till kistorna. Vad hennes familj tyckte vet jag inte och jag har inte brytt mig om att fråga nu när jag själv har god kontakt med dem, men annars är det en vanlig reaktion att dödgrävarna skall man inte beblanda sig med för mycket. Som om vi gick omkring och önskade att folk skulle dö. Det är klart att vi lever på att andra dör, men lever vi inte alla på varandra på något sätt? Liv i handelsboden lever på att folk blir hungriga, skräddarna på att folk fryser, läkefolket på sjukdomar. Inte tror jag att de går och önskar sjukdomar på sina grannar. Men nog är det underligt. Läkarna får så mycket beröm för sitt arbete, det är liksom finare att ta hand om en levande kropp och göra den frisk, än att vårda en död. En död människa blir till något otäckt som man vill ta avstånd ifrån. Varför det? Tar man hand om dem väl så luktar de inte ens speciellt illa, inte sämre än vilken bonde som helst gör när han har mockat. Inte bråkar de med en heller. De ligger där så snällt och tyst och låter sig bli omskötta. När jag var två år dog min mor. Jag kommer inte ihåg henne, mer än att jag någonstans minns hur det var att sitta i hennes knä och bli omhållen som riktigt liten. Däremot satte hennes begravning djupa spår. Jag minns, inte i detalj men i sinnesstäming, hur mina tre äldre bröder och min far byggde en oerhört vacker kista av björk (att det var björk har min bror sagt senare, det hade jag inte begrepp om då) och slipade den tills den var lenare än mors hud. Jag hjälpte till att plocka vårblommor, och vi täckte hela henne med blommor och blad innan locket spikades på. I gropen lade far mossa innan kistan sänktes ner, och han täckte sedan kistan med granris. Vi satt hela natten vid den öppna graven innan vi gemensamt skottade igen den. Jag hade min lilla leksaksspade, som jag fortfarande har kvar. Det känns bra att få vara nära mor igen, nu när jag har flyttat tillbaka till Glimminge. Jag vet inte om hon egentligen hör vad jag säger till henne, men det är inte det viktiga. Det är för min skull jag sköter om hennes, och alla andras, viloplatser. Jag vet att de är döda. Ändå är de mina bästa vänner. Jag minns som sagt inte så mycket av tiden innan mors död, men jag vet att det blev en förändring efteråt. Mina bröder hade alltid sett upp till far, men nu var han deras enda förebild och när tre halvvuxna pojkar vill överträffa varandra i att efterlikna en tystlåten, inbunden man så blir det gärna lite dystert. Jag vill gärna tänka på mor som mild, vänlig och vårdande, men samtidigt skulle jag vilja att jag liknar henne och då går det inte riktigt ihop. Direkt ovänlig är jag nog inte, om ingen irriterar mig vill säga, men särskilt mild har jag aldrig känt mig. Utom mot de döda. Dem kunde jag redan som barn pyssla om i timtal. Ordna fina frisyrer på gamla skrumpna torparkäringar, rensa deras naglar, laga deras kläder... Jag undrar ibland vilket som kom först. Om min fascination rörande de döda kom av att jag inte fick vara med och leka när jag var liten, eller tvärtom. Lite av varje tror jag, för jag minns att jag försökte leka med de andra barnen men jag visste ju inget annat om än det jag hade runt omkring mig hela dagarna, och de tröttnade på att begrava humlor och ekorrar och vad jag nu kom släpandes med. Och jag förstod inte varför man skulle jaga varandra eller leka att man lagade mat. Mat var för mig något perifiert, något man stoppade i sig ibland när magen kurrade för mycket. Den som tog det sista brödet bakade nytt, vilket innebar att det ofta låg små minimala brödbitar kvar för att ingen ville ta det sista. Torkat kött brukade finnas, och bönor av olika slag. På hösten försökte jag plocka så många vildäpplen jag kom åt, och lärde mig hur man torkade dem. Det där med att äta tillsammans, varm mat dessutom, trodde jag länge bara hörde till begravningar. Tyvärr måste jag säga att jag fortfarande lever på detta sätt, men jag försöker se till att Sagaliten får i sig det hon behöver. Fars död minns jag bättre, eftersom jag hunnit bli omkring tio år. Han bara föll ihop en dag, först på knä och så raklång. Jag har aldrig varit särskilt intresserad av varför folk dör, men det är spännande att se hur. Hängningar är de värsta, där blir ansitket så fult på dem. En halshuggning har jag sett, där hade den avrättade ett förvånat uttryck som faktiskt såg ganska dumt ut. Men far var vacker. Han såg lugn och trygg ut, han visste ju att vi skulle ta hand om honom. Jag kan lova att jag sörjde, men i mitt arbete får man tidigt lära sig att döden kan komma precis närsomhelst och varsomhelst. Och eftersom mor redan dött, så hade jag inte barnets trygga förvissning om att föräldrarna alltid kommer att finnas där. Inte ens när de har begravts kan man lita på att de ligger där de skall, men det är nog bäst att jag inte pratar mer om. Vad jag vet så ligger far fortfarande bredvid mor, och gör han inte det så spelar det inte någon roll. Jag gör mycket väsen av var jag begraver mina döda, ordar om soliga och skuggiga platser och jordmån, och drar gärna horribla berättelser om vad som händer om man inte begraver någon tillräckligt djupt, men det är egentligen bara för mitt höga nöjes skull. Är man död så är man död, och inte tror jag att liket bryr sig om ifall jag ger det till hundarna eller begraver det i fet mylla. Allt vi gör med de döda gör vi för vår egen skull. Alltså gav vi far en lika fin begravning som mor, förutom att det nu var höstlöv vi fyllde kistan med. Sedan skingrades familjen. Min yngste bror stannade kvar i Glimminge, mellanbrodern och hans hustru flyttade långt bort och min äldste bror Mads och jag slog oss ner i Lillehög där det inte funnits någon dödgrävare innan. Det var ett rent bondesamhälle, där fanns ingen handelsbod och inget värdshus. Vi nykomlingar sågs på med lite förvånat överseende. Vi byggde en liten stuga i skogsbrynet på storbondens mark, där vi fick bo mot att vi utförde en del arbete på hans ägor. Mads var ofta borta, det dör inte tillräckligt många människor i ett sådant samhälle för att försörja två människor som inte odlar någon mat själva. Visst kunde vi ha blivit kringresande dödgrävare, det hade jag nog tyckt om, men min bror var väldigt beskyddande mot mig och ville att jag skulle ha ett tryggt hem. Det var ju snällt av honom, men jag vet inte hur han tänkt sig att jag skulle passa in i detta samhälle. De första åren gjorde det mig inget att stå utanför, jag hade ju mina gravar som jag bekantade mig med snabbt, men när det började hända märkliga saker med min kropp så hände det saker i mitt bröst också. En längtan växte sig allt starkare, en längtan som fick sin förklaring när Mads mycket generad skickade mig till Kisse-Kersi för att hon skulle förklara livets mysterier för mig. Hon talade om en tvåsamhet som var helt olik den jag hade med min bror. Om han inte varit så tillknäppt så hade jag kanske försökt prata med honom, för jag undrade ju om inte han känt samma längtan som jag, han som var så mycket äldre. Men vi talade inte om sådant. Vi kunde diskutera hur man bäst skulle balsamera ett hjärta, hur armarna bör ligga på den döde i kistan, vilket virke som passade ihop med vilken jordtyp, men inte om känslor. Och jag är inte helt säker på att Kisse-Kersi, som bott hela sitt liv tillsammans med otaliga katter, var den rätta att undervisa mig, men där fanns ingen annan. Att närma sig de andra ungdomarna var det svåraste och mest förnedrande jag gjort i hela mitt liv. Mycket värre än när jag inte fick vara med och leka som barn, för då ryckte jag mest på axlarna och gick till gravfältet. Nu var det de levande jag längtade efter, och jag hade ingen aning om hur man betedde sig tillsammans med dem såvida det inte gällde att diskutera kring begravningar. Jag försökte smyga på dem för att se hur de gjorde, vad de pratade om, och fick rykte om mig att vara ännu konstigare än de redan tyckt. ”Du smyger omkring som en osalig ande”, sade en av dem till mig när jag råkade dem i grupp en gång, varpå alla skrattade. Istället för att skratta med åt skämtet och kanske komma med någon kommentar som skulle fått mig mer accepterad, spände jag blicken i honom och sade: ”Ja, jag förstår att just du vet mycket om sådana. Din farfar viskade till mig från sin grav att det var han som i fyllan slog ihjäl sin gammeldräng, och det där stället på ert fina trägolv som knarrar när man går på det, det var där han föll och varje gång du trampar där så trampar du på hans själ.” Det var ju inte det bästa jag kunde säga, det insåg jag så fort jag hade sagt det och svepte iväg med huvudet högt, men jag har alltid varit lite snarstucken när det gäller skämt om mitt yrke eller de döda. Lite bakvänt kanske, jag tror ju inte att de kan tänka eller känna, men ändå tål jag inte att man skojar om dem. Jag kanske inte är så övertygad som jag tror. Nå, det dröjde ett tag innan jag vågade mig på nästa försök till närmande. Jag vill inte gärna prata om det, så jag hoppar över en mängd missförstånd och misslyckade försök och går direkt på försommarnatten som helt ändrade riktning på mitt liv. Det hade varit dans. Inte vårens första, jag hade några svidande lördagkvällar bakom mig då jag bitit ihop och smugit tillbaka hem efter att ha blivit avvisad. Jag brukade sitta en stund på gravfältet innan jag gick till sängs för att samla kraft, men den här kvällen hann jag inte ända hem innan tårarna inte lät sig stängas inne längre. Jag gick in några steg i skogen och grät så att det gjorde ont i magen. Förmodligen var det en sedan länge lagrad sorg och saknad, jag tror faktiskt inte att jag hade blivit kramad sedan mor dog. En uppmuntrande klapp på axeln, det var den starkaste ömhetsbetygelse som männen i min familj var förmögna till. Jag tror att både människor och djur behöver närhet för att må bra, så nu försöker jag ge Sagaliten alla kramar som jag saknade som barn, både för min skulle och för hennes. Man kan leva ganska länge utan att inse att man saknar närhet, men den här kvällen hade jag fått nog. Jag slog armarna om mig själv och brydde mig inte om att försöka gråta tyst. Hade jag gjort det så hade jag kanske fortfarande bott i den där lilla kojan med Mads, men som det var nu hörde Kåre mig. Han var mellanson på en ganska stor gård, och aldrig verkat direkt avvisande mot mig när jag tänker efter. Det är så lätt att dra alla över en kam när man känner att en hel grupp är emot en. Nu satte han sig på knä bredvid mig och tog mig lätt i axeln och undrade hur det var fatt. Överraskad och ovan som jag var vid beröring så reagerade jag som vanligt bakvänt och fräste: ”Ser du inte att jag är ledsen, är du dum i huvudet!” Då strök han mig över håret och frågade mjukt: ”Men varför är du ledsen, Teja?” Det finns vissa delar av kroppen, olika för olika människor har jag under åren lärt mig, som är extra känsliga för beröring. Händer, nacke, knäveck... Jag var tydligen av den sorten som nästan blir lamslagna när någon stryker dem över håret. Jag bara stirrade på honom en lång stund. Sedan kysste jag honom. Det hade låtit bättre att säga att han förförde mig där i skogsbrynet, att han drog fördel av situationen när han tröstade den stackars utstötta dödgrävaren, men så var det inte. Inte var det bara på mitt initiativ heller. Han såg visserligen ganska förvånad ut, men han fortsatte smeka mitt hår och efter några ögonblick kysste han mig tillbaka. Det är svårt att beskriva känslan. Blodet porlade, och det var som om jag för första gången blev medveten om att en levande kropp kan användas till något annat än att arbeta. Jag glömde helt bort att gråta. Hade jag vetat då vad jag vet nu så hade jag tagit det lite lugnare, men jag var inte mycket mer än sexton eller så, och hade som sagt inte haft så mycket kontakt med andra levande människor. Varför han inte sade ifrån vet jag inte och jag har inte velat fråga senare heller. Antingen tyckte han synd om mig, eller så är det inte lätt för en ung man att säga nej till en kvinna när hon klär av sig framför honom. Hursomhelst var det en synnerligen intressant upplevelse, och trots att det blev nästan plågsamt kyligt när gryningen närmade sig så hade ingen av oss bråttom därifrån. Vi sade inte särskilt mycket vill jag minnas, men han kramade om mig innan vi gick åt varsitt håll och den känslan har jag behållit i mitt hjärta. Hela veckan efter levde jag som i en lätt dimma, där jag ibland inte var säker på om detta verkligen hade hänt mig. Mads märkte ingenting, han gick som vanligt i sina egna tankar och muttrade för sig själv. När nästa lördag kom kunde jag inte låta bli att närma mig dansen. Jag gick inte ända fram, men jag såg till att Kåre såg mig. Han såg lite generad ut när han mötte min blick, och då förstod jag att jag inte hade drömt. Varifrån jag fick modet vet jag inte, men jag gjorde ett kast med huvudet åt skogen till och gick därifrån. Jag vände mig om en gång och såg att han följde mig med blicken. Jag satte mig att vänta på samma ställe där jag gråtit en vecka tidigare, och efter en stund kom han, något förlägen. Kanske försökte han säga något, men jag kastade inte bort någon tid på ord. Det där fortsatte vecka efter vecka, och efter ett tag började vi faktiskt prata med varandra också. Vi var ganska fascinerade av varandra, han hade aldrig träffat någon som jag och jag hade ju överhuvudtaget inte träffat någon. Jag tyckte mycket om honom, och jag tror att han tyckte om mig också. Åtminstone vill jag tro det. Kisse-Kersi hade informerat mig om hur barn blev till, men ändå satte jag det inte helt i samband med det jag och Kåre sysslade med på lördagnätterna. Vad jag hade förstått så måste man vara gift för att det skulle bli barn, och det var jag ju inte. Framåt sensommaren fick jag lära mig att man inte alls behöver vara gift, bara att man borde vara det. Själv hade jag förstås ingen aning om varför jag började må så underligt, och inte oroade jag mig över det heller eftersom det hände då och då med vår dåliga mathållning att jag och Mads blev illamående. Det var Kisse-Kersi som talade om det för mig när jag var där en dag för att hjälpa henne koka sylt. Lite överraskad blev jag nog, men inte särskilt upprörd. En av fördelarna med att ha vuxit upp ett par steg utanför samhällets stränga regler. Mads blev däremot alldeles rasande när jag kom hem och lugnt berättade nyheten. Han krävde att få veta vem fadern var, och det föll mig inte in att jag skulle hemlighålla det. Hade jag gjort det, så hade jag sannolikt gjort Kåre hans livs största tjänst. Nu blev den stackaren utsatt för min beskyddande bror. ”För din skull skall jag inte slå ihjäl honom”, väste han mellan tänderna och stegade olycksbådande iväg mot Kåres gård. Rakt in i kvällsvarden. Familjen satt samlad, föräldrar, två bröder, två systrar och ett par barn. På bordet stod en stor gryta som det rykte ur, och det doftade härligt. Jag blev så tagen av den tavlan att jag ett ögonblick glömde bort Mads, som jag hade följt efter. Allas blickar riktades mot oss och jag kunde se att Kåre bleknade en aning. Mads pekade på honom med ett lätt böjt finger, som om han helst hade velat kroka honom och dra honom till sig. ”Du gifter dig med henne”, sade han mycket lågt och intensivt. Han sade inte ”annars”, men det låg i luften. Ibland har det sina fördelar att vara dödgrävare, åtminstone när man är stor och stark och hotfull. Jag har inte samma pondus, jag brukar behöva hota lite mer verbalt om jag blir arg eller vill ha min vilja fram. Det värsta jag har hotat med är nog att begrava någon med en tistel mellan skinkorna. Inte för att jag skulle göra det, ingen större idé när de väl är döda, men jag såg att tanken bet sig fast och det gottade jag mig åt. Men Mads behövde som sagt bara säga sådär, och stå och darra lite lätt som om all hans viljestyrka gick åt till att inte rusa fram och döda mannen som skandaliserat hans syster. Förmodligen var det så också. Jag tyckte inte riktigt att det var läge att berätta att jag hade minst lika mycket ansvar för den här situationen, så jag höll mig bakom Mads och studerade Kåre. När han för ett ögonblick slet sin blick från Mads och mötte min, så log jag och lade huvudet på sned på ett sätt som jag antar såg ganska intagande ut under omständigheterna. Om jag hade varit manipulativ och fått tillfälle att öva in olika gester, så hade jag nog valt den även då. Kåre verkade slappna av en smula och såg Mads stadigt i ögonen. ”Naturligtvis”, sade han. Om jag hade vetat hur mitt liv skulle bli, så hade jag nog tigit om att det var Kåre som var far. Inte för det, jag tyckte som sagt mycket om honom och snällare man skulle jag nog inte kunnat få, men tydligen fick jag hela familjen på köpet och de var inte särskilt förtjusta i sonens val av hustru. Nu var det väl inte hustru han från början valde mig som, men det var ju så det blev med min dumma bror som var tvungen att lägga sig i. Inte passade jag in på en bondgård inte! Jag var van vid att sova länge om morgnarna och att vara uppe till långt in på natten, något som närmast betraktades som en dödssynd i det här andra samhället. Att jag gjorde mer nytta mellan midnatt och timmarna framöver än från gryningen fram till middag togs ingen hänsyn till. Jag var lat helt enkelt. Min oförmåga att laga mat, att sköta djur, att arbeta på en åker – allt var lättja enligt svärmor. Antingen var hon genuint besviken, eller så var hon den svärmorstyp som alltid finner fel på de nya kvinnorna som gör intrång i hennes familj. Svårt att säga eftersom jag verkligen var precis så hopplös som hon sade. Kåre försökte försvara mig så gott han kunde. Han försökte skoja en gång och sade att jag åtminstone var bra på att gräva, men det skulle han inte ha gjort. ”Vill du att jag skall ta mått på dig?” fräste jag. Det var första gången jag såg en glimt av oro i hans blick. Första varningen om att hans hustru kanske inte alltid var så snäll. Den enda i hushållet som jag kom överens med var Kåres äldre syster Sigrid. Hon var änka sedan några år, vilket innebar att jag hade varit med om att begrava hennes make så där hade vi genast ett samtalsämne. Vidare var de två små barnen i huset hennes, och hon hjälpte mig igenom graviditeten, förlossningen och första tiden med min dotter som vi döpte till Saga. Svärmor lät jag knappt komma i närheten. Det var säkert orättvist, men jag ville inte att Sagaliten skulle få höra farmors kritik mot mig. Jag visste inte hur mycket ett så litet barn förstod. Jag visste bara att ingen, ingen skulle få skada henne så länge jag levde. Nu visste jag vad kärlek var. Så starkt, så mäktigt. Att ett så litet knyte kunde framkalla sådana känslor! Jag brydde mig allt mindre om att försöka vara en god hustru och ägnade mig åt det jag tyckte var viktigt. Mitt arv. Jag struntade ofta i sysslorna på gården och tog med Sagaliten till Mads och till gravplatsen. Istället för en liten skallra, hade hon en liten spade som hon bet i. Jag gjorde det nog mest för att reta svärmor. Efter något år var måttet rågat från bådas håll och det blev ett praktfullt gräl. Jag minns inte allt vi sade, men vi var båda mycket uppfinningsrika och gemena. Jag anklagade henne för att ha uppfostrat sina barn dåligt, och menade att om Kåre hade fått lära sig anständighet så hade han aldrig behövt hamna i en situation där han måste gifta sig med någon han inte ens tyckte om, och när Kåre försökte protestera så röt jag åt honom att om inte han hade varit så förbannat snäll och tröstat mig så hade mitt liv inte behövt bli förstört. Å, jag var orättvis, men just då brydde jag mig inte om det. ”Jag sätter aldrig mer min fot i det här huset”, skrek jag, nappade åt mig Sagaliten och rusade därifrån. Rakt till gravplatsen förstås. Saga grät och jag grät. Mads kunde inte undgå att höra oss. ”Är det dags att ångra sig nu”, muttrade han och tog flickan ifrån mig och vyssjade henne. ”Jag ångrar ingenting”, snyftade jag ilsket. Några timmar senare hade jag lugnat ner mig så pass att jag gick tillbaka till gården, utan Saga. Jag stod fast vid att jag inte ville återvända, men jag hade dåligt samvete för det jag sagt till Kåre. Han satt ensam vid brunnen när jag kom och såg ner i marken. Han tittade inte upp när jag kom och satte mig intill honom. ”Jag menade inte allt det där. Förlåt.” Han satt tyst en stund och svarade sedan: ”Det är kanske jag som skall be om förlåtelse. Om jag nu har förstört ditt liv.” Att få det tillbakakastat kändes i magen. ”Det är inte sant”; försökte jag övertyga honom. ”Jag passar bara inte för det här livet, men det är inte ditt fel. Det var jag som inte visste spelreglerna, jag visste inte att du skulle behöva gifta dig med mig.” ”Men det visste jag”, sade han lakoniskt. ”Jag borde inte ha...” Jag avbröt honom: ”Men nu gjorde både du och jag och jag vill inte ha något ogjort, utom de ord jag sade till dig förut. Utan dig hade jag inte haft Sagaliten, jag har dig att tacka för det vackraste i mitt liv. Och du... du är också en källa till glädje. Jag tycker ju om dig. Jag vet bara inte vad du tycker om mig. Kanske är det jag som har förstört ditt liv, din möjlighet att gifta dig med en bra kvinna som kan baka och slå hö.” Då lade han faktiskt armen om mig, denna snälla man. ”Dumheter. En sådan kvinna låter tråkig. Jag har hellre en som kan gräva mig en rejäl grav när jag dör.” Då började jag gråta igen och kurade ihop mig i hans omfamning och kände mig som två år igen. Våra problem löste vi så gott vi kunde genom att vi byggde oss ett eget litet hus på hans familjs ägor. Kåre fortsatte att arbeta med familjen, och jag återgick till att hjälpa Mads som låtsades vara butter men jag tror att han blev glad. Han var så förtjust i Sagaliten, som jag oftast hade med mig eftersom hon var minst ivägen i mitt arbete. Livet var faktiskt ganska behagligt i ett decennium. Jag var mer accepterad i bygden, även om jag inte deltog i det sociala samspelet. Däremot lät jag ofta Sagaliten följa med Sigrid när hon gick på besök, för att hon skulle tas upp i gemenskapen. När hon visade tecken på att hellre vilja leka begravning än matlagning så visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta. Kåre gjorde sitt bästa för att vidga hennes vyer. Han tog henne till djuren och frågade ”Titta på kossan, vad säger kossan?” och fick ett stort leende och svaret ”Ingenting. Kossan död! Grava kossan!” Familjelivet tog slut för fem år sedan. Idylliskt hade det väl inte varit direkt, inte hela tiden. Jag och Mads kan nog låta ganska otäcka när vi sätter igång, och Sagaliten plockade snabbt upp våra talesätt och skämt. Mads var ofta hos oss, och vi älskade att berätta spökhistorier för varandra men jag tror inte att Kåre sov så gott de nätterna. Vi har nämligen ett sätt att tala om de döda som om vi verkligen tror på det vi säger, och att det är faktiska sanningar vi kommer med. Trots att jag vet att Kåre inte är bekväm med tanken på döingar runt knuten, så kunde jag inte låta bli att fortsätta spelet även när Mads gått hem. Kåre kunde fråga: ”Den där kvinnan du talade om, gick hon verkligen omkring med sitt ena öga i handen?”, och istället för att säga att allt bara var påhitt så förstärkte jag allvarligt med: ”Nej, det gjorde hon inte. Hon hade satt det i munnen så att hon skulle ha händerna fria, men det ville jag inte säga när Mads var här för han är lite äckelmagad.” Dagen efter tog Sagaliten ett plommon, skalade det och ritade en pupill med en bit kol, stoppade det i munnen och visade glatt sin far. Stackarn. Nå, vändningen kom när jag blev erbjuden arbete i Glimminge. Eller rättare, jag skaffade mig arbete där. De råkade bli av med sin dödgrävare, hur vill jag inte gå in på men jag vet åtminstone att han är ordentligt begravd. Jag ville gärna ha mitt eget upptagningsområde och prova mina egna vingar, som det heter. Mads var inte glad åt det, och inte Kåre heller. Han hade ju sitt arbete och sin familj i Lillehög och var inte hågad att ge upp allt det för att börja om på nytt, och med vad? Han var bonde, och ville inte bli dräng hos någon. Jag bad så vackert att han åtminstone skulle följa med och titta på byn, om inte annat så för resans skull. Han skulle kunna förena nytta med nöje också, säkert behövdes några nya redskap som var svåra att tillverka i byn och Glimminge var ju en liten köping. Till slut gav han med sig, om än motvilligt. Jag hade nästan redan bestämt mig för att stanna i Glimminge vad han än sade, och det tror jag att han kände på sig. Vid ett vägskäl, lämpligt nog, fann Sagaliten en död fågel. ”Vi måste begrava den!” kungjorde hon och jag höll naturligtvis med. Då såg Kåre på oss en lång, lång stund och sade sedan: ”Jag tar den andra vägen.” Så vände han på klacken och gick. Sedan dess har jag inte sett honom. Glimminge såg inte ut som jag mindes det, men jag fann mig snart tillrätta. Mors släkt accepterade mig genast och vi kom överens om att samarbeta. Men det är inte lätt att försörja sig som ensam dödgrävare, även om Sagaliten hjälper till så mycket hon kan. Jag vill inte gärna erkänna det, men kvinnor orkar inte riktigt lika mycket som män när det gäller tunga plankor och riktigt våt lerjord. Jag hinner inte med allt jag borde för att få ihop de pengar jag behöver. Vore jag ensam så skulle jag nog klara mig bra, men Sagaliten skall aldrig behöva gå hungrig eller trasig. Så jag skaffade mig en alternativ inkomstkälla, som jag inte heller vill prata om. Jag kan bara säga det, att det aldrig hade fungerat om inte Dö-Elof hade hjälpt mig. Han var en ensam gubbe som ansågs lite underlig, och han hade inget emot att bli ännu mer underlig i bybornas ögon genom att låtsas skapa ett onormalt intresse för döden. Han tycker bara att det är roligt när folk pratar om honom. Så vi säger att han ger mig olika morbida uppdrag och betalar mig riktigt bra för dem, medan pengarna egentligen kommer någon helt annanstans ifrån. Ryktet har börjat gå att han har en skatt gömd någonstans, och det tycker han också är roligt. ”Då kommer ungpojkar hit och letar, så då får jag lite sällskap!”skrockar han. Det är en rar gammal gubbe, om jag inte hade honom så skulle jag inte orka med det här dubbelspelet. Någon måste jag berätta allt för. Mor vill jag verkligen inte betunga med sådana hemligheter, och de andra gravarna har nog sina problem. Inte är jag särskilt orolig för att Dö-Elof skall avslöja mig heller. Dels är jag hans enda vän, dels skulle förmodligen ingen tro honom. Visst saknar jag Kåre. Både honom som person och som min man. Jag har ju Sagaliten att krama, men det är inte samma sak. Det är pärlorna i blodet jag saknar. Nog har det funnits stiliga män att kasta blickar på, men någon heder i kroppen har även jag. Har jag nu tvingats att gifta mig för att jag har ett barn med någon, så skall jag vara honom trogen också även om jag aldrig mer träffar honom. Under tiden får jag väl leva mitt liv, ungefär som jag vill ha det. Allt kan man inte få, men jag är nöjd med det jag har.

Jag ser dig välja ut träden

Jag ser dig slipa din egg

Jag ser att du har börjat med det som du lovat mig

Att du skall finna mig ett hem

 

Jag hör dig tala med männen

Jag hör dig bygga ditt skepp

Jag hör att du ristar in mitt namn så som du lovat mig

När du skall finna mig ett hem

 

Jag väver dig ett segel

Jag väver en mantel av mitt hår

Jag väver in min förtröstan och förhoppning om

Att du skall finna mig ett hem

 

Jag känner vinden från havet

Jag känner värmen från din hud

Och jag känner när du farit med hela min själ

Att det var du som var mitt hem

Kvinnorna i min ätt har alltid fått lära sig känna av när livstråden sträcks just innan den klipps av, så att vi skall hinna förmedla all vår kunskap till våra döttrar. Nu är min tid inne. Jag borde försaka sömn, mat, min man och allt världsligt och ägna varje timme åt att lära min dotter allt jag vet om växters, djurs och människors hemligheter som min egen mor gjorde, men min mor började sin undervisning redan när jag låg vid hennes bröst och jag har nästan ett kvarts sekel att ta igen. Det är först nu jag har min dotter helt i mina händer. Jag stryker henne över håret och lyssnar till hennes jämna andetag när hon sover med huvudet i mitt knä i ett djupt, drömlöst tillstånd orsakat av de växtdroger jag nu aldrig hinner lära henne blanda. Min man sitter tyst vid elden och täljer något, jag ser inte vad det skall bli men jag ser hans sammanbitna hopplöshet och jag känner återigen hur jag har misslyckats med alla mina viktigaste livsuppgifter.

 

Den första halvan av mitt liv log alla gudar mot mig. Jag gick i lära hos min mor tillsammans med min syster och vi blev med tiden lika betrodda som hon när det gällde att bota både mindre krämpor och allvarligare sjukdomar, och vi lärde oss att ta emot och bevara förtroenden. Min syster välsignades med den stora passionen och jag med en lugn, kärleksfull respekt för Geir Drakbyggare som blev min man. Jag födde honom snart en son som vi kallade Beol och som hade sina föräldrars lugna sinnelag. Innan han var stor nog att lämnas åt Geir följde han med mig ut i markerna och samlade örter, och trots att han var för liten för att förstå så undervisade jag honom i allt som var tillåtet för en man att veta om våra läkemedel. Tre år senare välsignades vi med en dotter, Unni, och jag kände att livet var komplett.

 

Så rycktes tillvaron upp med roten. Vi tvingades bort från landet där jag kände namnet på minsta planta, bort från vänner och familj som inte hann undan eller inte fann det värt att fly. Min syster blev kvar och kanske borde vi också ha stannat, men varken Geir eller jag är födda till att böja våra nackar för andra än gudarna så just då betänkte vi aldrig alternativet.

Flykten var som en ändlös mardröm. Jag vet inte om någon brydde sig om att räkna dagarna, men jag minns att jag såg fullmånen två gånger. Havet var som ett vilddjur och kastade runt skeppen så att vi till slut nästan inte visste vad som var himmel och vad som var hav. Färskvattnet tog slut och mitt i detta helvete av vatten dog människor av törst. Bland dem var Unni. Hon tynade bort i mina armar och det fanns ingenting jag kunde gšra. Min älskade, älskade flicka som härmade mig i allt jag gjorde, som i de två år hon fick leva följde mig på alla sjukbesök och lade handen på människors panna för att hela dem. Var det därför jag inte orkade ge min andra dotter den möjlighet hon förtjänade, för att jag aldrig kunde sluta att jämföra dem? I sorgen över Unni förlorade jag ett ofött barn, och under en av de värsta stormattackerna kunde vi ha blivit helt barnlösa då Beol spolades överbord, men gudarna visade sig nådiga och hans liv gick att rädda. Innan hans lilla kropp också torkade ut fann vi land och vi gick in i en ny fas.

 

Den första tiden i Aralond var som en spegelbild av tumultet innan vi lämnade vårt hemland. Vårt folk var hungrigt och hämndgirigt. Plundring var oss på intet sätt främmande, även om jag i egenskap av helare alltid stannat i land, men att återigen uppleva det på så nära håll fick mig att känna att livet förvandlats till en ändlös ond livsrytm.

Så småningom lugnade de värsta stridigheterna ner sig, och genom en rad överenskommelser och påtryckningar blev vi herrefolk i landet vi funnit. Vi är ett stolt släkte fullt av äregiriga män och kvinnor, men varken jag eller Geir är intresserade av maktens berusning. Jag ville utforska naturen här och se om de växter vars egenskaper jag kände fanns även här, och locka hemligheterna ur dem jag inte sett förut, och Geir ville bygga sina skepp. Vi grundade en by tillsammans med likasinnade vid kusten, inte mer än en dagsresa ifrån staden. Där bildade vi nya storfamiljer då det varit vårt sätt att leva hemma. Geir, Beol och jag delade vårt långhus med Geirs syster Gunn, hennes son Jón och Steinn Smed som Gunn tog till man efter att han blivit ensam med sönerna Örn och Hrafn. Örn och Jón var jämngamla liksom Hrafn och vår Beol som var några år yngre och vi hoppades att de skulle växa ihop som syskon.

 

Beol var omkring sju år när vi hade börjat komma igång med vårt nya liv. Vi hade får och åkrar, smedjan var byggd och virkestransporten ordnad. Geir kunde äntligen få bygga sina skepp igen och det var förstås meningen att Beol skulle börja gå i lära. Då upptäckte vi något som vi inte hunnit tänka på tidigare, att Beol hade utvecklat en panisk skräck för havet och båtar överhuvudtaget. Han varken skrek eller bråkade, han blev bara stel och ohyggligt blek och kunde inte utföra ens de enklaste sysslor man satte honom på. Geir bråkade inte, det låg inte i hans natur, men det var tydligt hur besviken han var. Båtbyggandet var hans liv, och vad var det för mening med att ha en son om denne inte gick i hans fotspår? En tid gick Beol med mig, som när han var liten, och jag tror att han hade blivit lycklig om han fått fortsätta med det. Vi talade mycket den tiden. Omständigheterna hade gjort honom mycket äldre än sina sju år och jag kunde tala med honom som till en vuxen. Han var mig till stor tröst, mitt enda barn, och han var den enda jag kunde tala om Unni med. Geir menade att de döda var döda och de som var kvar hemma var kvar, men Beol och jag mindes och sörjde tillsammans. Jag var beredd att bryta traditionen och lära honom allt som egentligen bara kvinnor får veta, jag hade förlorat ytterligare ett ofött barn och visste inte om jag någonsin skulle få en dotter och nya omständigheter kräver nya traditioner. Jag talade med Geir om det men för första gången var vi helt oense om hur våra barn skulle uppfostras. På sitt tysta, korthuggna sätt sade han att om Beol inte dög till skeppsbyggare så fick han väl bli smed, och jag hade svurit honom lydnad och fann mig motvilligt i uppgörelsen mellan Steinn och Geir, och fick i stället för Beol se Hrafn följa min man varje morgon. Beol var olycklig, jag var olycklig och jag tror att Geir ångrade sig men fram till denna dag har det aldrig hänt att han har erkänt att han har gjort fel och just det är hans enda fel.

 

Ytterligare några år senare, i det år som kallades 604, fick jag äntligen min dotter och förlorade henne i samma stund. Inte till döden, utan till Hrafn. Jag har försökt skylla ifrån mig på gudarna, och nog hade jag mycket emot mig men är det något jag verkligen ångrar i mitt liv så är det att jag inte slogs hårdare för att få henne tillbaka.

Veckan innan hade Hrafn fallit illa och brutit lårbenet och var inte till någon nytta nere vid skeppen så jag satte honom att rensa de örter jag höll på att koka en salva av. Jag skulle inte föda än på en månad enligt mina beräkningar och var tanklös nog att själv med ett ryck haka fast den stora kitteln över elden. Det kändes som om ryggen skulle gå av och plötsligt gick allt väldigt fort. Jag förstod att jag inte skulle hinna hämta hjälp samtidigt som jag kände att jag höll på att förlora medvetandet. Den enda jag hade att sätta min lit till var en tioårig pojke som inte heller kunde skaffa hjälp. Om jag ropade på honom eller om han själv förstod vad som hände minns jag inte, det enda jag var medveten om var en skärande, häftig smärta och ljudet av barnskrik. Sedan blev allt svart. Länge.

Gunn berättade för mig efteråt hur hon kommit hem strax innan mörkret föll och sett mig ligga på golvet med en fäll över mig och en mellan benen i ett tafatt försök att stoppa blodflödet, och så Hrafn sittande i sammanbiten gråt vid elden med ett litet omlindat knyte i famnen. Hans ben måste ha gjort fruktansvärt ont. Det fanns ingen möjlighet för honom att dra mig till en varmare plats i rummet, och trots fällen greps jag av hög feber som rasade i en vecka enligt Gunn. Om jag hade varit klar så hade jag kunnat berätta vilka örter de skulle botat mig med, men då febern sjönk något drabbades jag av något Ännu värre - jag kändes inte vid mitt barn. Jag vägrade se på henne och än mindre ta i henne, och jag skrek åt dem att ge mig Unni. Jag ville inte ens ge henne ett namn, så Geir uppkallade henne efter Hrafn som räddat livet på både henne och mig. Hrefna fick hon heta och jag hoppas vid alla gudar att hon aldrig kände av hur mycket jag hatade henne. Hela denna tid var det Hrafn som tog hand om henne eftersom han ändå inte kunde röra sig så mycket. Jag minns nästan inget från den tiden, bara känslan av hat och förvirring. Dimman lättade så småningom steg för steg och jag började bli mig själv igen men det tog alldeles för lång tid. När jag första gången självmant med hamrande hjärta frågade Geir var mitt barn var så fick jag en ettåring i famnen. Jag började gråta, Hrefna började gråta och genast var Hrafn där och lyfte henne ifrån mig med en anklagande blick. ”Han har fäst sig vid henne”, förklarade Geir lika kort som alltid. Fäst sig vid henne! Det visade sig vara den största underdrift han dittills försökt avfärda problem med. Hrafn tog knappt ett steg utan flickan, han bar omkring henne i en kont när han arbetade och brydde sig inte om att de andra barnen drev med honom innan de vande sig och började kalla dem ”korparna”. Han sov med henne, matade henne, berättade långa sagor för henne och betraktade svartsjukt alla andra som försökte bekanta sig med henne tills de slutligen gav upp.

 

Just som jag samlat mod nog att ta till mig min dotter upptäckte jag att jag väntade barn igen. Denna gång var inget sig likt. Jag mådde illa hela tiden och ingen av mina beprövade örtdroger hjälpte, inte heller lyckades jag hitta på något nytt. Jag var också rädd hela tiden. Skulle jag reagera likadant som när Hrefna föddes? Jag blev rädd för att vara ensam, såg hela tiden till att vara i närheten av andra vuxna som kunde hjälpa mig om något gick fel. Det gjorde det inte som väl var, men när pojken jag fick och kallade Ketill började bli en personlighet så visade det sig att han hade ett temperament som tog andan ur alla i hans närhet. Han var så olik oss andra att vi inte riktigt visste hur vi skulle handskas med honom. Han krävde hela tiden min uppmärksamhet och jag avskyr att behöva erkänna det, men jag orkade inte kämpa för Hrefna. Hon var två år när Ketill föddes och en gladare unge har jag aldrig sett. Unni var också glad för det mesta, men på ett mer stillsamt sätt som stämde så perfekt med mitt. Hrefnas skratt hördes lång väg och hon brukade hoppa upp och ner av pur livsglädje. Hon älskade alla, även mig av någon outgrundlig anledning. Men mest av alla älskade hon Hrafn och jag fann inte styrka att bemöta honom. Jag hoppades väl att han skulle tröttna när han blev lite äldre.

Medan jag väntade på att Hrefna skulle bli fri hade jag fullt upp med Ketill. Ju större han blev, desto svårare var han att se efter. Han hindrade mig i allt och gjorde sig alltid illa när han skulle klättra i de högsta träden och dyka från de högsta avsatserna. Geir fick inse att inte heller hans andre son skulle kunna ta över hans livsverk men vid det laget hade han Hrefna omkring sig hela dagarna och tröstade sig nog med tanken på att åtminstone något av hans barn skulle lära ett riktigt hantverk. Att avfärda Beol var orättvist då han arbetade hårt i den instängda smedja han vantrivdes i. Steinn Smed hade ett så häftigt temperament att grannarna ibland tittade mellan honom och min Ketill och försökte finna yttre likheter. Han tog gärna till knytnävarna när han lärde Örn och Beol sitt hantverk. Örn slog tillbaka när han var stor nog, och Hrafn visste nog också att försvara sig när fadern blev våldsam hemma, men Beol tyckte verkligen inte om att slåss. Ofta såg jag honom vidröra örterna jag hade till tork och ljudlöst säga namnen på dem. Han var inte lycklig alls, mitt mest älskade barn som växte upp till en stark och trygg man med ett lugn som bara okänsliga sällar som Steinn och hans söner var immuna mot. Hans syskon älskade honom. Han var den enda som hade tålamod med Ketill någon längre stund och Hrefna kunde faktiskt överge Hrafn kortare stunder för att sitta hopkurad i sin brors famn innan Hrafns svartsjuka tvingade henne tillbaka. Livet hade dock sina rofyllda stunder så länge Beol bodde hemma.

 

I ett slag, av ett slag förändrades tillvaron igen. Mina barn var nitton, nio och sju år gamla och vi bodde fortfarande med Gunn och Steinn som hade fått en dotter som var något år yngre än Hrefna. Örn hade byggt ett eget hus och skaffat familj, och Jón höll på att bygga sig ett eget han också. Hrafn bodde förstås kvar och hade till min förundran inte släppt taget det allra minsta om Hrefna trots att han som Beol var nitton år. De två gick inte alls ihop längre, om de egentligen någonsin gjort det. Båda hade stark auktoritet men Hrafns var av det dominanta slaget. Han hade ett stort umgänge både i vår by och inne i Aralond dit han brukade segla allt oftare. Hrefna hade inga egna vänner alls vilket oroade mig. Deras oupplöslighet irriterade många som tyckte att det var onaturligt att en nästan vuxen man drog med sig ett flickebarn vart han än gick. Steinn hörde till dem. En kväll rann sinnet över på honom. Vi satt runt elden som vanligt och jag berättade en saga hemifrån då han plötsligt for upp. ”När skall du i Lokes namn göra dig av med den där ungen”, röt han, slet till sig Hrefna som satt och halvsov i Hrafns knä och slängde henne med hela sin smedkraft in i väggen. Vad som hände sedan uppfattade jag inte då jag genast rusat fram mot min dotter, men jag hörde ett vrål och när jag vände mig om såg jag Steinn med eldstaven rakt genom bröstet. Ett ögonblick var det så totalt tyst innan Hrafn sköt undan mig och Steinn rasade i golvet.

Det fanns förstås inget jag kunde göra med mina små örter för att rädda Steinn Smeds liv. Vi var alla lamslagna, till och med Ketill var tyst. Till slut sade Hrafn:

”Vi far till Aralond ett tag.”

Då väcktes en vrede i Beols ögon som jag aldrig förut sett skuggan av. Han reste sig i sin fulla längd och sade mycket tyst: ”Du tar inte med dig min syster någonstans.”

Hrafn reste sig också, tog ett stadigt tag i Hrefna med ena handen och grep om sin täljkniv med den andra. Lika tyst svarade han: ”Jag tar med mig henne vart jag vill om jag så skall till Hel, förstår du?”

Så gick han och drog min enda levande dotter med sig och ingen av oss hindrade honom.

Till de övriga i byn sade vi att Steinn hade fallit i smedjan och slagit huvudet i städet. Örn hade gått hem tidigare så lögnen kunde få stå oemotsagd. Ingen av oss önskade skydda Hrafn, men han hade ett oskyldigt liv i sina händer och vi vågade inte ta några risker.

Min fredlige Beol hade till slut fått nog. ”Jag kan inte stanna här”, sade han. ”Jag går till Aralond för att se att Hrefna inte tagit skada, sedan går jag norrut.”

Geir såg på honom en lång stund. Jag känner honom så väl, jag vet att han ville be Beol om förlåtelse och säga att han behövde honom nu mer än någonsin. Men Geir har aldrig haft talets gåva. Det han till slut sade var ödeläggande: ”Om du går nu så är du inte min son.”

Beol såg lugnt tillbaka medan mitt hjärta grät tyst. Om allt hade varit som det skulle, om vi fått bo kvar hemma så hade min man och min son varit bästa vänner, och Unni skulle ha samlat örter med mig och lett ömt mot Hrefna som skulle ha dansat på ängen med alla tusenskönor, och Ketill kunde ha fått utlopp för sin energi genom att arbeta i skogen i stället för att gå här och känna sig värdelös, och mina ofödda barn skulle ha blivit lika lyckliga och fria och trygga som jag var hemma. Men ingenting var som det skulle. Inte nu, och inte den morgonen då Beol mycket mjukt svarade: ”I så fall är du inte min far.”

Det var sista gången jag såg honom.

 

 

Åren som följde gick jag på en håglös rutin. Beol hade lyckats hitta Hrafn och Hrefna i Aralond och berättade att vi ljugit om Steinns död för Hrefnas skull, så de kom hem igen. Hrefna var snart sitt sorglösa jag igen men jag sov inte lugnt med Hrafn i huset. Han hade fått en farlig glöd i ögonen som skrämde oss alla som visste vad som egentligen hade hänt, förutom Hrefna förstås. Hon var så okänslig för sinnesstämningar att jag definitivt slog alla tankar på att lära henne till helare ur hågen. Tanken på att någon skulle vilja be henne om råd eller hjälp var löjeväckande. Hon verkade sakna egna åsikter, Hrafn talade om för henne vem hon skulle och inte skulle tycka om, han talade om för henne när hon var trött och när hon var hungrig, och jag gjorde ingenting. Inte förrän hon var tretton och Gunn kom till mig en dag, alldeles blek, och sammanbitet sade att om jag inte ville bli mormor i förtid så borde jag blanda mina örter i Hrefnas mat. Jag ville först inte förstå vad hon menade, men när jag gjorde det satte jag mig ner och nedkallade alla förbannelser jag kunde komma på över Hrafn, och den kvällen var det inte bara Hrefna som fick örter i sin mat. Jag skulle döda Hrafn, det var det enda jag kunde göra för att rädda min dotter.

Något jag inte räknat med var att Hrefna blev lika sjuk som Hrafn. Först blev jag orolig för att jag blandat fel örter eller att de ätit samma mat, men så insåg jag med förskräckelse att de under dessa tretton år blivit så sammanbundna att Hrefna helt enkelt sympatiinsjuknade. Jag försökte hålla ut en dag till för att se om det vände, men Hrefnas febriga, förtvivlade ögon och hennes bedjande ”mor” blev för mycket för mig. Jag gav Hrafn en motverkande drog och båda blev bättre. ”Mor kan allt”, förkunnade Hrefna glädjestrålande och Hrafns genomborrande ögon avslöjade att han inte låtit sig luras. ”Ja, hon kan visst det”, sade han långsamt.

 

Strax därefter meddelade han att de skulle flytta in till staden. De skulle arbeta i fängelsehålorna med ”bearbetning” av utländska fångar. Under alla år sedan vi kom hit har det företagits mindre expeditioner för att hitta hem, men ingen har haft något att gå efter. Så kom någon på att man kunde dra nytta av informationen som fanns på de piratskepp de lyckades slå, och dra information ur lotsarna. Vissa gav med sig frivilligt, men andra värnade om sin kunskap. Det var dessa som skulle bearbetas. Hur det skulle gå till ville jag inte veta och inte ville jag att Hrefna skulle flytta till Aralond men som vanligt hade jag ingenting att sätta emot.

De kom hemseglande någon dag i månaden. I början märkte jag ingen förändring, men så såg jag att Hrefna såg mer och mer orolig ut. ”Vi har fått en ny fånge”, var allt hon ville säga när jag frågade. Under ett års tid blev hon värre för var gång jag såg henne. På nätterna vaknade hon och talade ett främmande språk och hon nynnade på sånger som inte hade något att göra med vår tradition. Jag övervann min motvilja mot Hrafn och frågade honom tyst vad som egentligen hände i Aralond. Han tittade bekymrat på henne där hon satt en bit bort och låtsades lyssna på Ketills ändlösa prat. ”Vi har en besvärlig fånge som jag tror förstör henne”, svarade han.

Jag blev förvånad. ”Att du låter det hända?” sade jag och försökte att inte låta anklagande.

Då såg han mig rakt i ögonen, och jag insåg för första gången att det här inte var en ond man, att han faktiskt inte hade stulit henne ifrån mig bara för att visa att han kunde. Han älskade min dotter med en kraft som jag inte trodde var möjlig. ”Hon vill hem”, sade han. ”Alla era berättelser om vårt land har fått henne att längta hem trots att hon aldrig varit där. Den här fången sitter inne med information, det vet vi, och jag har lovat Hrefna att ta henne hem. Vill hon fortsätta arbeta med honom så skall hon få det.”

 

Ett halvår till tog det. Så en dag kom hon springande och slog armarna om mig, lika full av glädje som jag var van att se henne. ”Vi skall hem, mor! Vi skall hitta hem!” sade hon och började hoppa upp och ner. ”Jag klarade provet, jag lärde mig hans språk och nu följer han med och visar vägen hem!”

Plötsligt blev tillvaron ljus igen. Hela byn smittades av entusiasmen och en lång rad människor kom och ville hjälpa till att bygga det nya skeppet och följa med. Den här gången skulle man hinna göra alla nödvändiga förberedelser och ha med tillräckligt med mat och vatten. Det tog tid att bygga skeppet men under den tiden hann vi lära känna många nya människor och berättade de roliga historierna hemifrån i stället för de nostalgiska. Först skulle det bli en mindre expedition för att säkerställa att man verkligen hittade hem, och sedan skulle de komma tillbaka och hämta dem som ville följa med. Jag hyste inga tvivel alls, i glädjeyran glömde jag hur hemskt det varit när vi blev bortdrivna och när vi först kom hit, och tänkte lika stridslystet som de unga att om inkräktarna var kvar så skulle vi nog kunna skaka lössen ur pälsen!

 

Ketill var förstås eld och lågor, han ville genast med, men Hrafn förklarade att någon måste stanna hemma och se efter mig och Geir. Som om inte vi skulle klara oss själva! Om jag hade varit mer uppmärksam så hade jag kanske anat oråd när Ketill inte bråkade mer än han gjorde utan verkade finna sig i Hrafns beslut. Natten innan avfärden fick jag veta hur fel jag tagit. Ketill väckte mig och sade att han måste tala med mig enskilt. Vi gick ut, och jag fick onda aningar när han först var tyst en lång stund.

”Jag måste följa med skeppet i morgon”, sade han till slut.

”Du vet att det inte går”, svarade jag.

Då drämde han näven i dörrkarmen och svor en lång ramsa.

”Jag är trött på att Hrafn alltid skall köra med oss! Vad har han för makt över dig egentligen, mor, eftersom du låter honom köra bort Beol och behandla Hrefna som sin ägodel och tycker att han kan bestämma över mig också? Är du så rädd för hans kniv eftersom du tiger?”

Hur skulle jag kunna förklara? Ja, visst var jag rädd för honom men inte för min egen skull. Även nu teg jag.

”Han skall inte få trycka ner oss längre. Jag skall följa med och Hrefna skall stanna kvar här hos er. Hon måste bort från honom”, fortsatte han.

Jag visste faktiskt inte om jag kunde hålla med honom längre. Om han hade sagt det för bara ett år sedan så hade jag stöttat honom helhjärtat, men under skeppsbyggets gång såg jag den innerlighet som fanns mellan min dotter och Hrafn. Fortfarande var de helt oskiljaktiga men hon var inget barn längre. Arbetet i fängelset hade givit henne en egen styrka, en egen personlighet. Jag hörde henne till och med säga emot Hrafn vid något tillfälle, och han bara skrattade och sade att han väl fick tänka över sitt beslut igen. De var verkligen lyckliga, det strålade om dem och jag kände mig inte berättigad att bestämma vad som var rätt och fel.

”Hur skall det gå till, menar du?” frågade jag Ketill. Det fanns ingen möjlighet att han skulle kunna övertala någon att byta plats med honom.

Han var tyst en stund till.

”Jag har besegrat varenda besättningsman i envig under nätterna och har tagit löfte av dem att låta mig följa med i stället fšr Hrefna.”

Jag såg på honom länge. Han mötte inte min blick men jag såg ändå trotset och en sorts skygghet i hans ögon och tänkte att jag inte kände honom alls. Jag hade varit för upptagen med att önska att han skulle tystna i stället fšr att lyssna till det han ville berätta, jag som alltid hade satt en ära i att kunna lyssna till människor! Då började han tala igen:

”Jag vill att ni skall vara stolta över mig. Far är besviken för att jag inte har tålamod nog att lära mig skeppsbygge och du önskar att jag hade varit som Beol. Jag har alltid försökt göra mitt bästa för att vara er till lags men ni har aldrig sett mig. Ni tänker på Beol som inte är här och Hrefna som ni tror har bekymmer och till och med på Unni som är död. Om jag försvinner ett tag kanske ni tänker på mig också. Om jag hittar hem kanske ni blir stolta över mig.”

Vad skulle jag säga. Jag kunde inte ljuga fšr honom. Därför sade jag bara: ”Du vet att jag älskar dig.”

Han såg på mig med tårfyllda ögon, sexton år och vilse i livet.

”Ja, det vet jag. Men du tycker inte om mig.”

Och när han sade det insåg jag att det var sant.

 

Dagen efter är en av de dagar jag önskar skulle raderas ur mitt minne. Jag hade legat vaken hela natten och tänkt på hur jag skulle förvalta förtroendet jag fått. Om jag inte sade något så skulle Hrefnas hjärta brista, men om jag avslöjade vad jag visste så skulle jag svika Ketill och förstöra allt hopp han hade om att äntligen bli respekterad av sin far och mig. Till slut gjorde jag som jag har gjort sedan vi kom till detta land - ingenting. Jag försökte försvara mig med att Hrefna var stark och att Geir och jag kunde fylla ut en del av tomrummet, och Hrafn skulle ju komma tillbaka så småningom, men jag hörde själv hur ynkligt det lät. Jag skämdes över mig själv.

Det var en kylig vårmorgon och hundratals människor var samlade nere vid hamnen för att vinka av våra unga. Hrefna stod kvar hos Geir och mig en stund och kramade oss farväl. I ögonvrån såg jag Örn och en man jag inte kände växla blickar och snegla mot Hrefna och jag kände en olycksbådande ilning genom kroppen. Plötsligt tog två män tag i Hrafns armar på båten och Ketill klättrade ombord. Hrefna hann inte mer än vända sig förrän Örn och den andre mannen tog fast henne och lade en hand över hennes mun. ”Du skall inte med den här gången”, flinade främlingen.

Någon hade försökt tysta Hrafn också men han var betydligt starkare. Han skrek förtvivlat efter Hrefna och det krävdes fyra män att hålla honom kvar när skeppet lade ut. När det var litet som en barkbåt verkade han ha givit upp. Hur han fick styrka till sin röst är mig en gåta men vi hörde alla tydligt hur han ropade: ”Jag svär vid alla gudar att jag kommer tillbaka och hämtar dig!”

Hrefna blev stilla och de båda männen släppte sitt tag. Då störtade hon fram och kastade sig i vattnet i sina tunga reskläder och försökte simma efter. Geir hoppade genast i och försökte få upp henne men måste få hjälp. Det surrade kring bryggan, alla hade inte uppfattat vad som hänt och de övriga trodde att det var ett överromantiskt avsked. Alla utom de som kände till bandet mellan Hrafn och Hrefna. De såg förfärat på oss och undrade liksom jag - hur skall det här gå?

 

Första tiden Hrefna var ensam var det inga andra problem än att hålla hennes feber nere. Hon hade blivit ordentligt sjuk av det kalla vattnet, det var aldrig fara för hennes liv men det var som om hon inte hade några krafter kvar att kämpa med. Jag fick använda mig av de fulaste knep fšr att få henne på fötter. ”Vad tror du Hrafn säger om han kommer hem och får se dig ligga så här?” brukade jag säga och då svalde hon mina brygder. När hon blev frisk nog att vara uppe fick jag behandla henne som ett barn. Hon var helt apatisk, jag var tvungen att klä henne och borsta hennes hår, och det var med nöd och näppe som hon åt själv och det gjorde hon först när jag talat om för henne att hon var hungrig. Flera månader gick på det sättet. Många i byn som aldrig förut brytt sig om henne kom och frågade om de kunde göra något men inget hjälpte. Hon log vänligt mot dem som kom fšr att besöka henne men leendet nådde aldrig ögonen.

En dag kom Jón och hälsade på. Han berättade att han hela tiden haft kontakt med Beol men inte visste om han borde talat om det, och nu skulle Beol gifta sig och Jón skulle resa dit. Kanske Hrefna ville följa med?

Jag berättade det för henne, och äntligen kom det en livsglimt i hennes ögon. Så blev hon orolig. ”Tänk om Hrafn kommer och jag inte är här”, sade hon.

Jag hade förstått att om jag skulle få min dotter att fungera överhuvudtaget så måste jag locka med Hrafn. Jag försäkrade henne om att jag naturligtvis skulle tala om för honom var hon var och att han skulle komma efter henne, så hon skulle lugnt kunna stanna borta i några månader. Hon nickade sakta, och så tändes äntligen ett långsamt leende.

 

Tre månader var de borta. Det var första gången på nästan trettio år som jag inte hade något av mina barn i närheten och det kändes tomt. Vi upptäckte hur mycket vi saknade Ketills ändlösa energi och jag bad till gudarna att han skulle få veta det någon gång. Vår sorglösa Hrefna var också borta. Den Hrefna vi fick hem var inte fullt så hjälplös som hon varit den första tiden utan Hrafn, men hon var långt, långt ifrån den unga kvinna som förberedde sig för äventyret för bara ett år sedan. Resan till Beols bröllop verkade dock ha varit välgörande för henne. Hon berättade inte så mycket men Jón berättade desto mer och menade att Beol gjort ett klokt val, även om det nog fanns de som såg snett på att han dristat sig till att äkta en medlem av den tydligen alldeles för fina familjen Örnvinge. Däremot var han förtegen om hur Hrefna hade klarat sig. Det enda han ville säga var att på själva bröllopet hade det gått bra. Jag såg forskande på dem båda men det var allt jag fick veta.

 

Åren innan nästa omvälvning hackade sig fram. Geir och jag levde som vi alltid gjort. Hrefna kom och gick och desperationen växte hos henne för varje gång vi sågs. Långa perioder bodde hon inne i Aralond och gudarna vet vad hon gjorde där. Med jämna mellanrum kom hon hem och vägrade släppa oss ur sikte, hon sov mellan oss och följde med mig ut, och lite hann jag faktiskt lära henne då innan hon blev rastlös och for tillbaka till Aralond. Hon förstod aldrig varför hon inte fått följa med skeppet, och hon kunde inte förstå varför inte Hrafn kom och hämtade henne. Jag försökte lugna henne med vad jag kom på för stunden, att det nog var svårare att hitta hem än de trott eller att han kanske ville bygga henne ett hus först. Hon tog tacksamt emot alla möjliga förklaringar men när snart fyra år hade gått så kunde jag inte blunda för sanningen längre. Något måste ha hänt dem. Jag önskade att Hrefna kunde göra sig fri men visste att det inte gick så jag sade inget till henne om vad jag tänkte. Jag slutade dock att prata om Hrafn. När hon till slut märkte det sade hon: ”Jag vet att han lever. Jag skulle känna om han inte gjorde det och har han sagt att han kommer och hämtar mig så gör han det.”

 

Så drevs vi bort även ifrån Aralond. Jag har aldrig varit intresserad av politik och vem som anser sig vara herre över mig men ett inbördeskrig kan man inte undgå. Denna gång visste vi vart vi skulle och hann också få med oss allt vi behövde. Vår by, vill säga. Andra var inte lika lyckligt lottade och vi hörde otäcka historier om vad som hänt en del nordbor inne i staden. Jag tackade gudarna för att Hrefna just då var hemma hos oss. Jag var orolig för att hon skulle vägra följa med, men det var ingen hemlighet vart vi skulle och hon var fast övertygad om att Hrafn skulle leta upp henne var hon än befann sig.

På Österö slog vi oss ner och här har vi varit i två år nu. Hrefnas rastlöshet har drivit henne runt i hela Dahlen. Hon är fortfarande bara en skugga av sig själv, och jag har märkt att hon har utvecklat en del självdestruktiva drag. Jón fann henne för en tid sedan i en grotta i staden Dahlen där hon tydligen hade levt med några musiker. Det visade sig att musiken blev en av de få vägar hon lyckats finna till en kortare stunds själsfrid men just då var hon i ett sådant eländigt tillstånd att Jón tog henne hit. Här har hon stannat sedan dess och jag har inte sett någon annan utväg än att ge henne av mina sömnframkallande medel för att skänka henne lite ro. Jag är rädd för att hon annars skulle förlora förståndet. Geir och jag skall snart lämna Dahlen och med tanke på vad som väntar skulle jag vilja lämna kvar Hrefna men för henne vore det ett värre öde än att följa med.

 

Om några dagar skall vi försöka ta tillbaka Aralond. Några har resignerat och menar att vi lika gärna kan bo kvar här, men för de allra flesta finns det inte något annat alternativ än att ta tillbaka det som de anser vara vårt. Jag är inte blodtörstig men nu känner jag att jag har fått nog. Stillatigande har jag sett för mycket i mitt liv ta fel riktning och när det nu finns något jag kan göra så tänker jag sannerligen göra det. Jag känner min livstråd spännas och jag förstår att det är i striden jag kommer falla. Beol befinner sig mitt i krigsområdet om jag har förstått rätt. Bara gudarna vet var Ketill är. Unni är i tryggt förvar och jag skall för en gångs skull göra allt som står i min makt för att skydda Hrefna.

 

En dag hoppas jag att vi alla möts i Valhall. Därifrån blir vi åtminstone inte bortdrivna.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Karin Oswald 000205/06

ag hade tänkt mig att de kursiva verserna har fallit bort helt och återfinns i gammelmormors gömmor eller någon annanstans, och de kursiva raderna mitt i annars godtagbara verser har förvanskats.

Denna midvintervisa sjungs i form av ett skådespel av familjerna Köldgrip och Nattfroste:

Mörkret sänkes över heden

Suddar ut den kända leden

Ödesskytteln varnar stilla

Om att någon vill dig illa

 

För den som har från kriget flytt

Är onda skuggor inget nytt

Reili färdas med sin bror

Mot trygghet – det är vad hon tror

 

På hennes händer, andras blod

Att dräpa kräver inget mod

Men att kapa någons tråd

Gör det svårt att finna nåd

 

Lillebror ser Reilis plåga

Försöker med sin rena låga

Lindra hennes själakval

Med att hon inte haft nåt val

Åsynen av en gestalt

Får dem strax att göra halt

Ett skimmer strålar hotfullt ut

Och Reili anar trådens slut

 

Hon skyddar brodern bak sin rygg

Låtsas vara stark och trygg

Gestaltens halvt upplösta kropp

Släcker strax allt fåfängt hopp

 

”Så fann du oss ändå till sist

Du som redan livet mist

Din baneman var ättens far

Din hämnd att våra liv du tar”

 

”Du vet inget om mitt mål

Du som ingen smärta tål

Du som tänker svaga tankar

Och ditt eget liv högst rankar

 

Hämnden är en ringa tröst

För hålet han skar i mitt bröst

Ert öde skall bli mycket värre

Ödet är en skonlös herre”

 

”Återvänd till gravens frid

Vet att nu är ej din tid

Att leva nu med iskallt blod

Är ovärdigt ditt forna mod”

 

”Nog nu! Så, försvara dig

Annars fall på knä för mig

Greppa nu ditt usla svärd

Och slåss för allt som du är värd”

 

”Ont skall ej med ont fördrivas

Väven får ej sönderrivas

Alla stjärnor hjälp oss nu

Att laga det som gått itu”

 

Med en utsträckt myndig hand

Lossas alla Reilis band

Till brodern och till själva livet

I väven sorgens tecken skrivet

-

Men... I en mystisk väska hittas urgamla dokument, som visar att ödestron och asatron har varit mer sammanvävda än någondera av sidan vill kännas vid... Lämpligt nog så innehåller även visan en formel för att ta kål på draugar! Praktiskt eftersom det händelsevis fanns en draug på lajvet som denna visa skrevs till...

Så här lyder originalvisan!

-

 

 

Mörkret sänkes över heden

Suddar ut den kända leden

Ödesskytteln varnar stilla

Om att någon vill dig illa

 

För den som har från kriget flytt

Är onda skuggor inget nytt

Reili färdas med sin bror

Mot trygghet – det är vad hon tror

 

På hennes händer, andras blod

Att dräpa kräver inget mod

Men att kapa någons tråd

Gör det svårt att finna nåd

 

Lillebror ser Reilis plåga

Försöker med sin rena låga

Lindra hennes själakval

Med att hon inte haft nåt val

 

”Vårt ödes tråd vävs alltid in

Min egen tråd är alltid min

Men hur än trådarna går samman

Väljs ej mönstret av nån annan”

 

Åsynen av en gestalt

Får dem strax att göra halt

Ett skimmer strålar hotfullt ut

Och Reili anar trådens slut

 

Hon skyddar brodern bak sin rygg

Låtsas vara stark och trygg

Gestaltens halvt upplösta kropp

Släcker strax allt fåfängt hopp

 

”Så fann du oss ändå till sist

Du som redan livet mist

Din baneman var ättens far

Din hämnd att våra liv du tar”

 

”Du vet inget om mitt mål

Du som ingen smärta tål

Du som tänker svaga tankar

Och ditt eget liv högst rankar

 

Hämnden är en ringa tröst

För hålet han skar i mitt bröst

Ert öde skall bli mycket värre

Hos er nya, mörka herre”

 

”Återvänd till gravens frid

Vet att nu är ej din tid

Att leva nu med iskallt blod

Är ovärdigt ditt forna mod”

 

”Nog nu! Så, försvara dig

Annars fall på knä för mig

Greppa nu ditt usla svärd

Och slåss för allt som du är värd”

 

”Ont skall ej med ont fördrivas

Väven får ej sönderrivas

Alla gudar, hjälp oss nu

Att laga det som gått itu

 

Mina ord kan ingen hjälpa

En blodbesudlad kan ej stjälpa

Mörkrets vålnad – endast du

Kan laga vävens trådar nu

 

Lämna nu min trygga famn

Nämn så högt och klart dess namn

Så kan inget ont dig hända

Och mörkret skall mot solen vända”

 

”Denna mörkrets hemlighet

Är det ytterst få som vet

Och du är en utav de sista

Därför skall du livet mista”

 

Med en utsträckt myndig hand

Lossas alla Reilis band

Till brodern och till själva livet

I väven sorgens tecken skrivet

 

Brodern i sitt hjärta sörjer

Ändå han gestalten spörjer

”Din lånta livstråd är väl nött

Varför vandra, du som dött?

 

Jag ber dig vid ditt rätta namn

Återvänd till dödens famn”

 

”FARDU AD SOVA!”

 

 

Förvanskad vers som används som vaggvisa:

 

Somna in i nattens famn

Nämn så högt och klart mitt namn

Så kan inget ont dig hända

Och mörkret skall mot solen vända

 

 

 

Hösten i Nedåkra var grå. Kanhända var det för en utomstående samma sprakande färger på träden som lyst upp Högbacka, men i Vanjas ögon återspeglades inte glöden så som den gjort hemma.

Hemma... Aldrig skulle hon kalla Nedåkra sitt hem. En tillflyktsort var det. En av ödet utsedd frihamn. Det var hennes lott att finna sig i detta liv, omgärdat av bruna fält och gles skog. Hon var tacksam för sin tro, sin övertygelse om att hennes enda val var att uthärda detta. Om hon hade haft ett val, hur skulle hon då kunna stanna här?

 

Det var ödesdag.

Ännu hade de inte fått tag i någon ödestydare till gården, så det var markfurstinnans uppgift att räkna in gårdens folk. Och hela byn. Det hade hon gjort ända sedan hon kom hit för flera år sedan. Till en början hade byborna ställt sig undrande, senare förargade och i en del gårdar hade hon utsatts för hot. Nu hade dock de flesta vant sig vid att hon kom en gång i veckan för att se till att allt stod väl till i gården. Hon blev aldrig inbjuden, och det hände att någon försökte provocera henne. En man hade fräst att nej, allt var inte som det skulle, han hade precis slagit ihjäl sin hustru och sina barn med en yxa och skulle precis till att bränna ner gården. Hon hade lugnt svarat: ”Då vet jag det” och gått därifrån. Veckan efter hade hon återvänt och undrat om det fortfarande bara var han i hushållet, och hur det stod till med honom. Efter det öppnade han aldrig mer, men Vanja gick ändå dit varje vecka. Hon tyckte att det var hennes ansvar.

Det blev inte lika fort mörkt här som i Njarka, men dagarna var korta nog på hösten och hon skyndade hemåt efter att ha besökt det sista huset. I ögonvrån såg hon hur någon närmade sig snett bakifrån, men hon vände sig inte om. Det var under hennes värdighet.

-Vanja.

Hon tvärstannade och kände hur blodet frös i hennes ådror. Den rösten! Över trettio år var inte nog för att hon skulle glömma den. Hon visste att hennes röst inte skulle hålla för att svara med hans namn, så hon stod bara stilla och väntade på att han skulle hinna ikapp henne.

Vävtydare Davian var sig lik, förutom håret som nu var lika gråvitt som hennes eget. Trots mörkret kunde hon förnimma något i hans blick som hon inte sett där förut, en sorts uppgivenhet blandat med självförakt och en orubblig beslutsamhet.

-Jag har följt dig länge idag, fortsatte han lågt. Du räknar in ditt folk. Det är mina sysslor. Låt mig göra det från och med nu.

Genom förstelningen började hennes hjärta bulta allt hårdare, men hon kunde fortfarande inte få fram ett ljud.

-Jag är tillbaka hos dig nu, spann den mjuka rösten vidare. Ingenting är förändrat, inget som betyder någonting. Vi kan ta vid där vi var. Ta ett kliv över dessa år då ödet tvingat oss ifrån varandra. Nu är tiden inne att spinna vidare på den tråden. Vår tråd, Vanja, den vackraste i mitt livs väv! Nu när jag har funnit dig här släpper jag dig aldrig ifrån mig mer.

När han smugit sig så nära henne att hon kände värmen av hans andedräkt, ryckte hon till men stod kvar.

-Davian, viskade hon ljudlöst.

Han slöt ögonen ett hjärtslag, och grep så efter hennes hand.

-Låt mig följa dig hem! Låt mig ta hand om ditt hushåll, leda dem i deras väg tillbaka till den sanna tron. Jag vet att många av dem är på irrvägar. Jag vet allt om dig.

Att ha honom där... Någon att dela ansvaret med. Någon att helhjärtat dela sin tro och sina sedvänjor med, i ett hushåll som var splittrat av religiösa motsättningar. Någon som hon kunde älska...

Den tanken fick henne att vakna till från hans hypnotiska inverkan. Hon skakade på huvudet och drog tillbaka sin hand.

-Vanja, min älskade, stöt inte bort mig en gång till! Inte en gång till!

-Jag måste. Min familj...

-Din familj består av en grupp vuxna människor som är fullt kapabla att ta hand om sig själva! Du har offrat dig för dem förut, och vad fick du för det? Låt dem finna sitt eget öde! Låt dem växa upp!

Åter grep han hennes hand, båda händer, och kysste nästan desperat insidan av hennes handleder. Genom Vanja strömmade en värme hon inte känt sedan... ja, sedan dagen innan han försvann för ett halvt liv sedan. Var det så här det kändes att leva? Var det detta hon hade försakat i så många år?

Varför?

Förnuftet försökte streta emot.

-Jag måste få tänka, bad hon.

-Tänk om du måste, men det spelar ingen roll. Jag menar vad jag sade. Aldrig släpper jag dig igen. Jag gör vad jag måste för att du skall bli min. Är jag inte en präst? Skall inte jag om någon kunna ta ödet i mina egna händer?

-Vad är det du säger! utbrast Vanja förfärat.

-Precis det du hör.

-Men allt det du sade om att finna sig i sitt öde...

-Det gällde bara tills jag förlorade dig.

Vanja kände hela sin tillvaro skakas om, och hon frigjorde sig.

-Håll dig borta från mig!

-Det där menar du inte.

-Sannerligen om jag gör! Jag har inte stått ut alla dessa år för att höra dig säga att... Försvinn ur mitt liv!

Hon var för gammal för att orka springa ifrån honom, men hon lyckades svepa in sig i den aura av suveränitet som varit hennes skydd så länge. I Davians ögon glittrade det till av förvåning, men han ropade efter henne när hon gick:

-Aldrig!

 

Vanja var så van vid att gömma sina känslor och tankar, så ingen i familjen märkte något särskilt hos henne när hon återvände den kvällen. Men inom henne rasade en storm, som mattades av till en känsla av overklighet. Hade mötet verkligen inträffat, eller var det hennes egna fantasier som äntligen fick liv och spelade henne ett spratt?

Två veckor senare undrade hon inte längre. Strax efter mörkrets inbrott bultade det på dörren, tre tunga slag som bara de var tillräckligt för att ge henne rysningar. Full av onda aningar skyndade hon sig att öppna innan någon skulle hinna före henne. Hon ville inte att någon annan skulle behöva se det hon halvt om halvt förväntade sig.

Framför henne stod en lång, gänglig gestalt med mask för ansiktet.

En vandrare.

Trots att hon nästan varit förberedd, smög sig skräcken fram genom hennes ådror. Sist hon hade kommit i kontakt med en vandrare, eller det hon trodde var en vandrare, var när hon tvingades lämna Högbacka. När det senare uppdagades att masken varit en förklädnad hade hon gripits av en våldsam vrede, men hennes starka tro på ödet tvingade henne till resignation. Trots att hon inte var säker på att inte detta också var en bedragare, föll hon på knä. Vad annat kunde hon göra?

Ett tyst sus gick igenom huset när resten av hushållet upptäckte gästen. De som aldrig sett en vandrare förut föll ändå på knä i en ren reflex när de såg att markfurstinnan och så många andra gjorde det. Efter några till synes oändliga ögonblick mötte Vanja blicken bakom masken. Vandraren sträckte ut ett benigt pekfinger mot henne, och hon nickade.

-Jag måste lämna er nu, sade hon så lugnt hon förmådde.

Någon gjorde en rörelse mot henne, men hon höjde snabbt handen i en hindrande gest.

-Hälsa mina barn att jag är stolt över dem. Och säg till Eskil, om ni någonsin ser honom igen, att...

Hennes röst bröts och hon var tvungen att ta ett par djupa andetag för att kunna fortsätta:

-Att han har varit en god make och en värdig Köldgrip.

Så bad hon dem farväl och följde med ut i mörkret.

 

Davian väntade med en vagn strax utanför byn. Vandraren nickade kort mot honom och försvann. Vanja brydde sig inte ens om att fråga varför han gjort detta. Hon visste inte längre vem han var, om hon någonsin vetat det.

-Och om jag går tillbaka? sade hon kyligt.

-Så låter jag skada din familj.

Hon nickade, nästan eftertänksamt.

Så detta var hennes öde nu.

 

Hennes tro skulle stärka henne även i detta, tänkte hon sammanbitet och steg in i vagnen.

Regndoften låg tung över Nedåkra, och nattens sammet smet tätt om Vanja när hon vandrade planlöst genom bygden. Gästerna hade blivit omhändertagna, men Vanja tvivlade på att de fallit till ro efter kvällens uppståndelse. Borgevid belägrat... Vad det innebar rent praktiskt för familjen Köldgrip ville hon inte ens tänka på. Det hade varit hennes plikt, men sannerligen inte henns önskan, att erbjuda familjen Stenbräcke husrum för så lång tid de ansåg sig behöva. Tak över huvudet kunde hon nog erbjuda, men hur skulle det bli med maten?

 

Så Högbacka hade förvandlats till en soldatförläggning.

Tomheten ekade i bröstet efter gråten som nyss rev ner hennes så omsorgsfullt murade försvar. När grät hon senast? Hon mindes inte. Det måste ha varit innan hon gifte sig med Eskil. Inte ens när hon nåddes av budet om att hennes båda äldsta barn hade drunknat hade hon röjt några känslor. Eskil hade hållit masken så länge tjänarna var i närheten, men bröt så ihop fullständigt. Han var lika våldsam i sin sorg som i sin vrede och glädje, slog sönder möbler och vrålade ut sin smärta. Han hade attackerat hennes lugn. Anklagat henne för att vara en demon, så kall så att isen brann som eld i jämförelse. Sagt att det inte fanns någonting han ångrat så djupt som att han lät Högbackas skönhet förföra honom och lockat honom att ta henne som hustru. Hon hade gjort hela hans tillvaro till en levande mardröm.

Ikväll hade Rimmer berättat för henne att hans far fortfarande levde. Han hade nog menat det som ett gott bud, men Vanja gjorde det detsamma. För henne var människor antingen här eller inte här. Det var så hon hade tänkt när hennes barn sades vara döda. De var helt enkelt inte här. Några år senare kom Rana tillbaka. Vissa tog det som en sorgfylld bekräftelse av att Ulf verkligen var död, men så såg inte Vanja på det. Hon skulle inte blivit mer förvånad om Ulf hade kommit ikväll än hon blev då både Rimmer och hennes lillebror Aske gjorde det. Förvåning hörde inte hemma i hennes värld.

 

Nog hade hon uppfattat viskningarna under kvällen. Intrycket gästerna fått att markfurstinnan var väl snål. Nu var det många år sedan Vanja slutat bry sig om vad folk tyckte om henne, men hon ville inte att Ragna skulle behöva skämmas inför sin nya släkt. Hon hade haft en klar bild av att Nedåkra var familjens nya gods, varifrån hon nu fått den. Tara hade uttryckt sin förvåning när hon anlände, och frågat varför de inte kunde hålla till i huvudgården i stället. Som om det skulle finnas någon större gård än det eländiga ruckel de blivit satta i!

Vanja bet ihop och tvingade sina tankar från det förflutna. Ryggen värkte värre än vanligt och i hennes bröst ekade en förtvivlad tomhet. Hennes barn, hennes älskade barn, varför hade hon inte kunnat gripa in och styra deras öde till en jämnare stig? Åsynen av Rimmer som satt och vävde in en trasa av sina egna kläder i Ragnas bröllopsväv var nästan mer än hon kunde bära. När skulle de förstå att det var de två som hörde ihop, som alltid hade hört ihop? Nog verkade den unge Stenbräcke vara en sympatisk man, långt bättre än Erling som Ragna först gift sig med, men han skulle aldrig kunna sudda ut skuggan av längtan i Ragnas ögon.

Även i Ranas ögon vilade en tyngd. Åtminstone när blicken motvilligt var vänd mot modern. Och nu hade Vanja lagt ytterligare sten på bördan, genom att anklaga henne för att de förlorade Högbacka. Hade hon kunnat ta tillbaka orden så hade hon gjort det, samtidigt som känslan inte gick att ignorera. Vad hade hänt om de hade stannat kvar? Hade de kunnat rädda godset och deras folk, eller hade de alla måst offra sina liv, som Rana var övertygad om? Vanja hade varit helt beredd att göra just det. Hela hennes liv var redan offrat för godset och familjen, så varför hade hon blivit fråntagen möjligheten att kämpa för sitt hem? Hon hade velat återvända nu, men fått hela familjen emot sig. De hade tyngt henne med hennes ansvar för dem. Vanja tänkte bittert att hon hade skämt bort dem. De flesta var vuxna människor, hur hade ansvaret för dem blivit hennes?

Därför att hon hade tagit det ansvaret. Fångad i sitt eget garn.

 

 

 

I stillheten sökte hon sin styrka. Kände leran tynga hennes skor. Lyssnade till regndropparnas försiktiga möte med växtligheten. Stod stilla en stund och bara andades in natten. Rätade ut varje värkande kota och återvände för att lyfta den börda ödet tilldelat henne.

 

Kan man verkligen bli sjuk av motvilja?

 

Jo, det kunde man.

 

För fasadens skull stannade Vanja hela natten i den påkostade bröllopssängen. Eskil låg med ryggen mot henne och snarkade tungt. Solen stod redan högt och Vanja var van vid att vara uppe så dags. Nu var det hon som var markfurstinna. Ansvaret för hela gården var hennes. Åtminstone såg hon på det så. Eskil tänkte hon inte lita på. Hon hade sett hur han behandlade sitt eget folk, han var ofta inkonsekvent och tog sig aldrig tid att lyssna till problem som han inte var intresserad av. Så kunde man inte driva ett gods. Hur skulle hon få honom att överlåta den biten till henne? Hon smög upp och satte sig i fönsternischen med täcket omkring sig. Det var alls inte kallt i rummet, men hon frös inifrån. Någon hade vävt in en kraftig gren i deras bröllopsväv. Hon hade inte blivit det minsta förvånad, bara mött Davians rasande blick och bitit ihop.

 

En lång stund efter utsatt tid hade Tea skickats att hämta vävtydaren. Hon sade efteråt till Vanja att han hade verkat förvånad, som om han hade glömt att han skulle förrätta en vigsel. Sedan hade han blivit alldeles blek och skyndat före henne. Aldrig förut hade Vanja sett en sådan förtvivlan. Det måste ha tagit honom all själsstyrka för att kunna sköta sitt uppdrag. Det viskades. Vad hade det tagit åt honom, han som annars var lugnet själv? Var han kanske berusad? Inte följde han den traditionella mallen heller. Istället för att be ödet skänka brudparet allt gott, så sade han att ödet måtte ge dem det de förtjänade. Men det kanske var samma sak? Eskil lade inte märke till det, men Vanja förstod.

 

Valet hade flera konsekvenser än hon räknat med. Valet mellan Davian och Eskil. I hennes tankar hade det ena inneburit avsaknaden av det andra, men så var det inte. Davian var kvar, fortsatte sitt arbete på godset, fortsatte att kalla Vanja vid namn varje ödesdag. Vreden han riktat mot henne på bröllopsdagen var som bortblåst. Han var densamme som hon älskat sedan första ögonblicket. Ständigt närvarande i hennes medvetande.

Kärleken hörde inte hemma i en rationell tillvaro, det visste hon. Kärlek var en lyxsjukdom som inte hade någon plats i hennes nya liv, i hennes äktenskap. Hon ville verkligen vara en god hustru åt Eskil. Hennes religiösa uppfostran satt starkt i ryggmärgen där. Om detta nu var hennes öde, så ville hon försöka uppfylla det så gott hon kunde. Försöka förhärda sitt hjärta.

 

Gården blev hennes främsta intresse. Hon upptäckte snart att det värsta som kunde hända hennes man var att tappa ansiktet, och det gav henne den makt hon behövde för att kunna styra som hon ville. Alla befallningar skedde i hans namn. Markfursten önskar si eller så. Nog hörde hon viskningarna, om att den där nya markfurstinnan inte verkade ha några egna åsikter alls, men så länge det tjänade hennes syften brydde hon sig inte om vad som sades. Eskil var även hennes ansikte, och hon var lika mån som han om att han skulle verka vara den fast styrande. De talade aldrig någonsin om det. Detta var hennes hem och hennes sedvänjor, han var främlingen som hade att försöka lära utan att låta märka att han ingenting visste. Politiken var hans område, inte skötsel av ett gods. Vanja hamnade i överläge och det var ingen bra förutsättning för att bli en god hustru.

 

Omedvetet, kanske, utövade hon sin makt över Eskil. Utan någon diskussion skaffade hon sin egen sovkammare, med en sådan självklarhet så att ett ifrågasättande skulle verka okunnigt. Sanningen var att hon inte stod ut med att sova bredvid sin man. Om dagarna ansträngde hon sig till det yttersta för att vara honom behaglig, men någonstans måste hon få vila. Önskade han hennes sällskap fick han tala om det. Hon förstod inte att det var ytterligare ett sätt att spä på hans förödmjukelse. Överhuvudtaget tänkte hon aldrig över vem han var och vad han kunde känna. Hon visste ju att han egentligen hade önskat gifta sig med Tara, så hon antog att deras inställning till detta äktenskap var ömsesidig, en ömsesidig vilja till Högbacka. Att Eskil kanske hade kunnat tänka sig att lära känna henne, Vanja, för att få ett fungerande samliv med just henne, föll henne aldrig in.

Kanske hade de kunnat bli vänner? Om Vanja gått till honom med sin ensamhet och rädsla?

Nu bet hon ihop om den. Hårt.

 

Efter ett år var gränsen nådd.

Hon flydde till Davians stuga.

Två vinbägare på hans bord.

-Jag visste att du skulle komma tillbaka till mig, log han.

 

Veckan efter var han borta.

En ny vävtydare räknade in dem. Vanja höll masken, tvingade sin blick till lugn. Försökte avväga vilket som var naturligast, att fråga eller att avstå. Detta var något som hon borde vetat. En markfurstinna skulle inte bli överraskad av något sådant.

-Vi har en ny vävtydare, sade hon så lugnt hon förmådde till Eskil när de var på hemväg.

Hans käkar spändes tyst till svar.

Vanja väntade. Sade på nytt:

-Jag skulle vilja veta...

Eskil vände sig häftigt emot henne.

-Du har ingenting att ställa mig till svars för! Ingenting!

Så gick han ifrån henne.

 

Att falla.

Hur ta spjärn i ett bottenlöst hål?

Den dagen började på allvar Vanjas förvandling.

Släppte hon det allra minsta på sin självbehärskning så skulle hon falla.

Släppte hon in någon så skulle hon falla.

 

Livet blev overkligt, samtidigt som hon alltmer tog del i gårdens skötsel. Trodde sig kunna fylla tomrummet med kontroll.

Barnet hon väntade?

Nej, det angick inte henne. Hennes kropp var värd för det, hennes sinne låst i praktiska ting.

Eskil ville ta dit sin egen amma som huvudansvarig, och Vanja protesterade inte.

Inte förrän det var för sent.

 

Två var de. En Rana och en Ulf. Alla sade att Vanja måste vara för trött för att ha dem hos sig, visst var det en innerlig tur att mor Aima fanns där!

Vanja var inte alls trött. Tvärtom, det kändes som att hon hade blivit förlöst från mycket mer än en fysisk börda. Det här kanske var en skänk från ödet, en ny början?

Kampen började.

Eskil tillbringade mycket tid med barnen. Han kunde med dem och med sitt eget folk vara den känslomännsika han egentligen var. Skrattade högt när de log mot honom. Berättade för alla som ville höra på att Rana minsann grep om hans finger så att han trodde att hon skulle bli en duktig björnjägare en dag.

Men inte skulle Vanja behöva byta på dem! Nej, det fanns det ju tjänare till. Seså, du ser ju att mor Aima kan sina saker, du tar hand om godset så tar hon hand om barnen.

Var det ett medvetet straff?

 

Nätterna kunde hon stjäla sig till.

När hon egenhändigt släckt alla ljus smög hon in i barnkammaren. Satt hos dem länge, hörde deras sovande andetag och stämde av deras hjärtslag med sina egna. Kunde inte förstå den sanning som började sprida sig. Som alltid hörde hon mer än vad hennes folk trodde. Det talades, lite ömsint, om hur totalt hopplös fru Vanja var med barn. Ett skratt som tvärtystnade när hon steg in i sina barns rum. Ängsliga blickar när hon ville lyfta dem. Kanske är det ändå bäst om mor Aima...?

Och ständigt masken utåt. Inte få visa sin osäkerhet. Sitt oförstående. Rak i ryggen, behärskat ansikte. Borde förstås kunnat använda den spelade säkerheten även här, borde verkligen ha tagit över.

Önskade att hon kunde tala med någon. Vävtydaren? Nej, hon visste vad hans svar skulle bli. Dessa kvinnor var satta att sköta hennes barn, deras öde var att utföra det arbetet så bra de någonsin kunde. Inte ville väl markfurstinnan slå en knut på deras ödestrådar av ren egoism?

Men om mitt öde är att vara en så bra mor som möjligt?

Kanske var det så, att hennes enda sätt att vara en bra mor var att hålla sig ifrån sina barn. Precis som det enda sättet att vara en bra hustru var att i största möjliga mån undvika sin man.

Hur skulle hon kunna veta?

 

Hur skulle hon någonsin kunna veta någonting?

 

 

Varje snöflinga har ett eget ljud, en tyst skälvning som samman med sina systrar bildar en bedövande melodi om man bara vet hur man skall lyssna. Vanja visste hur man lyssnade. Vintern var den årstid hon älskade mest, och hon kunde ägna timmar ute i den bitande kylan åt att bara lyssna till stillheten, som för henne inte var stilla alls. Tvärtom förstorades varje liten knäppning i snölandskapet, ljud som under de andra årstiderna skulle drunknat helt fyllde nu rymden.

- Vanja! skar en irriterad mansröst genom lugnet. Hon vände huvudet mot sin storebror och dolde skickligt sitt missnöje.

- Sitter du där! sade Grendel otåligt. Mor har letat efter dig, har du glömt bort vår gäst? Det hade hon inte. Modern hade inte talat om annat i flera veckor, än att den nye vävtydaren skulle bo hos dem tills hans eget hus blev iordningställt. Vanja hade ägnat hela morgonen åt att se över arbetet i köket så att de skulle kunna duka fram en måltid värdig deras gäst, och representativ för deras stånd. Hon tyckte att hon kunde få stjäla till sig en stunds dagsljus innan det försvann. Dagarna var korta om vintern uppe i Njarka. Inte för det, Vanja trivdes lika bra med att röra sig i mörkret, men hon kände ändå att hon behövde suga åt sig lite av den sol som vågade sig fram den här årstiden. Motvilligt reste hon sig och rullade ihop det lilla skinnstycket hon suttit på och följde med brodern. När familjen Köldgrip var samlad, även den lilla gren av den som utgjorde Vanjas närmaste familj, föredrog hon att glida in i bakgrunden. Hennes syskon var alla starka personligheter. Storebror Grendel, med en nästan föraktfull auktoritet. Lillasyster Tara, bara något år yngre, som brann för sina åsikter även om de direkt skar sig mot familjens. Och yngst i skaran var Aske, en slarver men ändå mors ögonsten. Vanja fanns det som ingen plats för. Någon gång hade det bestämts att det skulle vara hennes uppgift att ta hand om föräldrarna när de blev äldre, och att hon därför inte skulle giftas bort. ”Det är ditt öde”, hade far barskt meddelat henne.

Nog hade Vanja hört om motståndet, om de som vägrade finna sig i sitt öde. Och i tysthet sympatiserade hon med dem. Det viskades om att ta sitt liv i egna händer, och inte låta sig tryckas ner av sådana fraser som hennes far använde mot henne. Tara gick sina egna, farliga vägar, men Vanja fann sig i situationen. Nog hade hon gärna bildat en egen familj, men så länge hon fick bo kvar på sitt älskade Högbacka så fick hon vara nöjd. Att protestera skulle inte falla henne in. Inte för att hon lydigt accepterade sin fars ord om vad som var hennes öde, utan för att det inte låg i hennes natur att göra uppror. Hon hade så lätt för att kliva ur en situation och betrakta den utifrån, som om det inte gällde henne. Som om hon levde ett eget liv, där det enda sanna var det som vinden viskade till henne.

Vävtydare Davian var ingen storvuxen man, men hans närvaro tycktes ändå fylla hela salen. Hans artiga nick mot Vanja berörde henne mer än en fysisk hälsning skulle gjort.

- Vanja, det här är vävtydare Davian, presenterade mor.

- Fröken Vanja, log mannen, och orden träffade henne som en mjuk stöt i mellangärdet. Rösten var låg, kanske för att kompensera hans auktoritet, men ändå tycktes det Vanja som att den skulle kunna överrösta vintervindarna.

- Vävtydare Davian, svarade hon och försökte hålla rösten stadig. Helst hade hon svarat ”herr vävtydare”, eftersom det hade känts som en oanständighet att ta hans namn i sin mun, men etiketten krävde att hon svarade med namn om han hälsat med hennes namn. Hennes namn… Aldrig förut hade hon vetat att hennes namn låtit som en fallande snöflinga!

Vanja gjorde vad hon kunde för att dölja sin växande fascination. Förälskelse kunde hon inte kalla det, snarare en förtrollning. Varje rörelse han gjorde drog hennes blickar till sig. Han hade aldrig bråttom, rörde sig alltid med en lugn säkerhet som hade han aldrig tvivlat på någonting i sitt liv. Tog sig alltid tid att lyssna på allas funderingar, tog alltid allas frågor på allvar. Undervisningstimmarna blev till sagostunder, mässan på ödesdagen till en fest. Vanja sög till sig klangen av när han uttalade hennes namn, när han kontrollerade om hon var på plats. ”Han bryr sig om mig, han vill veta var jag är!” tänkte hon rusigt utan att bry sig om att det var hans plikt och att han måste räkna in dem alla. Hon lyssnade intensivt till hans ord om att alla hade sin plats i väven, att alla var lika viktiga vare sig de styrde över ett gods eller odlade potatis. Deras förre vävtydare hade haft en inställning som mer liknade fars, att man skulle tiga stilla och finna sig i sitt öde. Vävtydare Davian menade att man skulle nöja sig med sitt öde, det vill säga, finna nöje i det även om man kanske tyckte att man blivit illa lottad. Han stärkte självförtroendet hos Vanja och helt tydligt hos många av deras livegna också, som fick en annan glans i ögonen efter att ha lyssnat till hans tal. Livet blev helt enkelt bättre.

I några år fortsatte livet att vara bra. Davians hus blev snart färdigt, men även sedan han flyttat var han en ofta sedd gäst i huvudbyggnaden. Vanja var som förr helt nöjd med att hålla sig utanför konversationen. Hon satt och lyssnade, ofta med ett småleende, men lät sig sällan dras med i samtal. Glömde hon sig någon gång hade hon strax sin fars ogillande blick på sig.

Friden ändrades inom Vanja i ett slag den kvällen far kallade in henne till sitt arbetsrum.

- Du skall gifta dig med Eskil Tryggvesson, meddelade han burdust.

Eskil Tryggvesson var en, i Vanjas ögon, sällsynt otrevlig man som de senaste månaderna hade setts som gäst med jämna mellanrum på Högbacka. Hon visste inte varför han var där men hade heller aldrig tidigare haft anledning att fundera över det. Han var en av furstens närmaste män och var inte sen att påpeka det i tid och otid, och hade ett sätt att bete sig som om egendomen var hans.

- Nej! flämtade hon och ryggade tillbaka ett par steg. Fadern sträckte ut ett befallande finger mot henne.

- Det är ditt öde! röt han och störtade ut ur rummet. Hennes öde. Vad hade far egentligen för rätt att säga så? Hur kunde han bestämma över det? Hade någon annan människa rätten att avgöra det för henne?

Vanja sjönk ner på golvet i arbetsrummet. Känslorna och tankarna virvlade omkring och hakade i varandra. Vad skulle hon göra? Kanske Tara kunde hjälpa henne. Lillasyster, som alltid verkat så mycket äldre, som tillsammans med sin nyblivne make Tirfing sökt ytterligare styrka hos de gudar som det viskades allt tätare om. Någonting måste hon göra. Hon kunde inte stillatigande ta emot detta! Vad var det Davian hade sagt? Att man skulle nöja sig. Nöja sig med en man som inte hade etikett nog att dölja sitt häftiga humör ens när han var någons gäst? Var det det som menades?

Hon måste tala med vävtydaren. Måste få vägledning.

Trots den sena kvällen svepte hon en mantel om sig och gick den inte alltför långa vägen bort till Davians hus. Det lyste svagt därinne. Ett ögonblick tvekade Vanja, men knackade så på.

- Fröken Vanja, sade han och låtsades inte dölja sin överraskning. Han var klädd i en tjock nattrock och tofflor, men verkade inte ha hunnit gå till sängs ty invid den tända lyktan låg ett halvskrivet ark och skrivsaker.

- Jag ber om ursäkt, herr vävtydare, men jag behövde få tala med er.

Intet kunde få henne att tilltala honom med namn i denna situation. Han klev åt sidan och släppte in henne.

- Jag skulle just hälla upp en mugg glödgat vin, får jag bjuda er?

Vanja nickade och tog tacksamt emot drycken. Muggen värmde hennes kvällskylda händer, och hon fann det enklare att tala när hon hade något i händerna. Så berättade hon mycket lågmält om vad som hänt.

Davian betraktade henne en lång stund sedan hon tystnat.

- Högbacka håller på att glida er ur händerna, förklarade han lugnt.

- Vad!

- Så är det. Det har legat i luften länge nu. Varför er familj har fallit i onåd kan jag inte svara på, men det är furstens vilja att denne Eskil Tryggvesson tar över godset.

- Men Grendel…

- Han är betydelselös i det här sammanhanget. Det är du som är viktig. Om inte du gifter dig med honom så åker ni alla ut.

- Det kan inte vara sant!

- Det är sant. Och det är nu du har möjligheten att visa hur väl du bär ditt öde. Vanja mötte olycklig hans blick.

- Men vad är mitt öde? Far har alltid sagt att jag skulle ta hand om dem, att det var mitt öde att förbli ogift.

- Din far har ingenting med ditt öde att göra och han vet inte vad han talar om.

- Hjälp mig att förstå! Davian tog ifrån henne muggen och ställde den på bordet, och fattade så hennes händer.

- Ditt öde, sade han lågt och såg henne intensivt i ögonen, är att visa dig värdig varje situation du hamnar i. Som en snöflinga smälte på huden sjönk orden in i henne. Att visa sig värdig…

Hon nickade sakta och såg ner på hans händer. Tryckte dem lätt till tack och lämnade honom. Hon skulle visa sig värdig.

Morgonen efter bad hon sin far om ursäkt för hennes olämpliga uppträdande, och han mottog den med ett förläget grymtande. Vanja förstod honom bättre nu. Det var mer än deras hem på spel. Det var även hans heder, hela familjens heder. Allt hängde på Vanjas axlar nu. Eskil kom allt oftare på besök, nu sedan trolovningen blivit officiell. Vanja ansträngde sig för att vara honom behaglig, trots att han knappt bevärdigade henne en blick. För vart besök tyckte hon sämre om honom. För var dag bröllopet närmade sig snörde hennes strupe ihop sig ytterligare.

Kvällen innan ceremonin stod hon inte ut längre. Återigen sökte hon upp vävtydaren. På hans bord stod två muggar, och hon bad om ursäkt och ville gå.

- Den ena är till dig, Vanja, sade han som en viskning. Nästan förfärad mötte hon hans blick.

- Varje kväll sedan du var här har jag ställt fram den, fortsatte han och fäste blicken på väggen bakom henne. Jag hoppades att du skulle komma tillbaka. Jag hade så mycket mer att säga dig.

Med en gest bjöd han henne att slå sig ned på den smala bänken. Vanja satte sig, som bedövad.

- Jag har betraktat dig. Ända sedan jag kom hit. Många tystlåtna har helt enkelt inget att säga, men din tystnad är lockande. Jag vet att du har mycket att berätta för mig. Jag har sett dig betrakta skiftningar i molnen, hur du doftar på ängsblommorna, din njutande min när du smakar på rönnbärssylten som jag vet att du själv har kokat för att det förnöjer dig att förvandla något så surt till något delikat. Du talar med allt omkring dig, allt utom människor. Jag har längtat efter att du skall tala till mig. Jag skulle förstå dig. Ingen annan än jag skulle det. Och jag vet att du skulle förstå mig. Jag vet nog att de tycker att jag är en bra vävtydare, jag ser och uppskattar att de blir styrkta av mina ord. Men mina drömmar? Vem lyssnar till dem? Du. Du har lyssnat. Sedan första gången du kom i min närhet har du förstått vem jag är. Du har lyssnat till mig som du lyssnar till vinden, du har sett i mig det du ser i regnbågen. Att få uttala ditt namn… Åh, den lycka jag känner när jag räknar in er och ser dig där! Jag nämner ditt namn och du är där. Jag har tänkt på det så många kvällar, tänkt att om jag bara nämner ditt namn så kanske du kommer. Och ikväll hörde du mig.

Davian föll på knä framför henne men rörde henne inte.

- Du är mitt öde, sade han förtvivlat. Du, Vanja.

Att visa sig värdig i varje situation man hamnade i, vad innebar det? Vad var värdighet? Vanja gled ner från bänken så att hon kom att stå mitt emot honom. Så bröt hon mot den värdighet han ålagt henne.

Med huden glödande av hans smekningar vacklade hon hemåt. Solen hade ännu inte vaknat helt, så världen låg insvept i ett suddigt skimmer. Högbacka skulle gå förlorat. Familjen skulle bli bortkörd och tvingade till tiggeri. Alla deras livegna, hur skulle de få det under Eskil om inte hon var där och passade på? Verkligheten smög sig på Vanja ju närmare hemmet hon kom. För en stund sedan hade allt varit så självklart. Det var hon och Davian, det kunde aldrig finnas någon annan för dem. Vad de än mötte för motgångar skulle de finna styrka hos varandra och i tron på sitt öde. Men nu? Nu när morgonkylan svalkade hennes hetta verkade inte deras sanning vara den rätta. För dem, ja, men för alla andra? Kanske var det nu de andras tur att visa sig starka, visa hur väl de kunde acceptera sitt öde. Men var det inte så att det var Vanjas val som direkt skulle ändra alla deras öden? Hade hon den rätten? Hade hennes far haft rätten att ändra hennes? Halvvägs hem satte hon sig på en sten och lät ögonen kamma igenom det välbekanta landskapet. Varje sten hade sin plats. Varje grässtrå var viktigt i väven, samtidigt som varje strå och varje människa enskilt var så lite. Det var som väv de var starka. Om hon tänkte på sig själv som individ skulle hon riva sönder väven och alla omkring sig. Om hon accepterade sin plats så skulle allt fortlöpa mer eller mindre som förr, men hon skulle svika mannen hon älskade med hela sitt väsen. Vad var rätt?

”Det här är sista gången”, lovade Vanja sig själv. ”Det här får bli sista gången jag gråter.” Hon fäste ögonen mot det gyllene diset som förebådade solens uppgång, redo att släppa fram smärtan. När ljuset hotade att förblinda henne slog hon äntligen ner blicken. Ingen tår hade lämnat hennes själ. Det hon lämnade var för stort för att sörja.

Så fortsatte hon mot Högbacka.

Uppvaknandet var inte som att komma ur en dröm, utan som att vakna in i en.

I hörnet dansade en liten brasa. En bekväm stol stod bredvid, med en fotpall klädd i fårskinn. Ett litet bord intill, på vilket en kopp med rykande innehåll väntade på någon.

Missan låg alldeles stilla. Ögonen sved, näsan var tät och tankarna ville inte fungera. Hon låg visst i en säng med tunga fällar över sig. I vilken del av livet hörde denna mosaikskärva hemma?

 

En storvuxen man kom in i rummet och slog sig ner i stolen med koppen. Efter en lång stund kastade han en blick åt Missans håll.

-Sedär, du har vaknat! konstaterade han strävt.

Missan försökte svara, men lyckades bara åstadkomma en halvkvävd rossling. Hon försökte röra sina stela lemmar. Behövde gå ut, men visste knappt om hon levde eller var död. Det sista hon mindes... Ja, vad var det? Vilket av alla splittrade minnesfragment var det senaste? Huvudet värkte av ansträngningen. Bäst att ta en sak i taget.

-Kissa, viskade hon förläget.

-Ut genom den dörren, andra gången till vänster!

Andra gången... ?

När Missan kom ut, förstod hon. Världen var täckt i ett tjockt snölager, där endast ett fåtal gångar med höga vallar på sidorna var uppskottade.

Snö... Jo, det hade snöat. Synfältet hade uppfyllts av de stora flingorna. Den lilla mat hon lyckats få med sig från Högmyren hade för länge sedan tagit slut. Inte visste hon vart hon varit på väg ens när hon kunde se, och nu i snöyran insåg hon att hennes liv höll på att rinna bort. En märklig känsla uppfyllde henne, en blandning av sorg, förtvivlan och lättnad. Skulle nu äntligen allt få ta slut? Men, varför just nu, när hon bestämt sig för att kämpa?

 

Någon måste ha hittat henne. Den här mannen. För levde, det gjorde hon. Hade hon varit död, så hade hon sannolikt inte varit kissnödig.

Väl tillbaka i stugan kröp hon raskt ner i sängen igen, kall ända in i magen.

Mannen reste sig sävligt och räckte henne sin kopp.

-Ser ut som att du skulle behöva få något varmt i dig.

Missan satte sig upp och drack tacksamt. Någon sorts buljong, underbart god!

-Innan jag bestämmer mig för om du är värd att hållas vid liv, så vill jag veta var dina lojaliteter finns, sade han nonchalant och sjönk åter ner bredvid elden.

Missan mötte stadigt hans blick.

-Hos Eirik, svarade hon uppriktigt.

Hennes räddare log snett.

-Och denne Eirik... Vem slåss han för?

Ja, vems sida stod han egentligen på? Missan visste inte. Det sade hon också. Brydde sig inte om att försöka luska ut vad hon borde säga. Skulle hon någonsin lyckas hitta tillbaka till sig själv, så måste hon säga det hon trodde var sant.

-Han lämnade mig för att kämpa för kung Imrar. Sedan blev han tillfångatagen. De höll honom inlåst i mer än sex år. Sedan verkade han vara en av dem.

-”Dem”?

-De där med röda kläder, som inte är snälla.

-Rödkåporna?

Den vaksamma tonen undgick henne inte.

-Ja. Det var åtminstone de som försökte få honom att tortera mig. Han skulle få bevisa för dem att han hade lagt sitt förflutna bakom sig och var lojal mot dem nu. Det var visst några punkter han skulle trycka på för att... för att göra mig illa.

-Det där känner jag till, kommenterade mannen tonlöst. Man brukar inte kunna komma loss från rödkåporna. Hur bar du dig åt?

Betoningen låg på du. Som om han visste om någon annan, och ville jämföra metoder.

-Jag satte min kniv mot min egen hals.

-Som om det skulle stoppat dem, fnös han och reste sig häftigt. Då skrattade de väl?

-Nej. Jag pratade väldigt fort. Sade att...

Hon försökte minnas. Vad hade hon sagt? Allt hon kunde komma på.

-Jag sade att de inte visste vem de hade att göra med. Att jag hade sett in i Nidvinters ögon och var mycket mäktigare än de förstod. Att de var gäster hos fru Ehrenskiöld, och att hon inte skulle uppskatta om de tvingade en av hennes tjänsteflickor att skära halsen av sig mitt under den pågående banketten. De tvekade ett ögonblick, och då sprang jag.

Han blev stående mitt i rummet.

-Och de lät dig gå?

-Jag vet inte riktigt. Kanske var jag inte så viktig.

Med en plågad suck satte han sig på pallen.

-Om jag har räddat dig från dem... Vad gjorde du på Högmyren, förresten?

-Skar ost.

-Hur länge hade du arbetat där?

-Jag vet inte.

-Är du dum?

Missan skrattade till.

-Ja, ibland så.

-Jag börjar tro det. Kan du ge mig ett rakt svar – om kung Imrar och fursten skulle stå här i rummet, vem skulle du springa från?

Hon tänkte efter.

-Jag tänker aldrig mer springa för någon. Men kung Imrar har hotat hugga huvudet av mig, och furstens folk har inte heller alltid varit snälla så jag skulle nog vara lite vaksam vem jag än mötte.

-Hördu, sade mannen lent. Jag tror att du får berätta din historia för mig.

-Den är lång, varnade Missan. Och osammanhängande.

-Vintern har just börjat. Vi kommer att vara helt insnöade i flera månader och jag har inget annat för mig. Låt höra!

 

Det är väl detta som behövs för att jag skall bli någorlunda hel igen. Att någon mer eller mindre tvingar mig till att försöka reda ut allt. Bestämmer han sig sedan för att mitt liv inte är värt att få fortsätta, så får det väl vara så. Jag är inte intresserad av att försöka lista ut vad han vill höra.

Bara att börja gör ont. Minnet av hur mitt hem såg ut är så förknippat med skräckupplevelsen då jag såg det i ruiner. Då jag såg Lina... Men mor sade så många gånger att det gör ont att läka, att det är ett bra-ont till skillnad för det ont-onda man känner vid själva skadan. Jag får lita på hennes ord.

 

Mina starkaste minnen hör ihop med dofter. Kanske är det så för alla. När jag luktar på en gran, så får jag en känsla av trygghet. Hemma sov vi alltid på granris. Stugan var liten, men mor och Lina satte en ära i att hålla den skinande ren. Vi ägde bara ett litet stycke mark, inte tillräckligt för att försörja hela familjen så vi arbetade på de större gårdarna och fick då oftast betalt i natura. Far hyste en djup misstro mot mynt. ”Det här kan man inte äta”, fnyste han om mor någon gång kom hem med en slant. Han var så stolt, far! En riktig livsnjutare. Han arbetade precis så mycket som behövdes för att försörja oss, och när han ansåg att vi kunde äta oss mätta så ägnade han tiden åt annat. Mor ville helst spara ihop ett förråd, men då pekade far bort mot ruinerna av det som en gång var bygdens rikaste gård. ”Allt du har slitit för kan ödeläggas på ett par ögonblick”, sade han. ”Men ingen kan ta ifrån dig dina minnen. Lägg du ner din sömnad, så tar vi med barnen ner till ån och badar!”

Nu är jag ganska säker på att någon kan ta ifrån mig minnen, men vad visste vi om ondskan då.

Tre syskon hade jag. Min bror Karel var äldst. Stark och trygg, glad och stolt. Han och far var ganska lika i det att de ägde en lugn auktoritet, och en sorts värdighet som gjorde att inte många pikade oss för att vi enligt andras sätt att se var ganska fattiga. När någon skröt om sina ägodelar, så skrattade Karel och sade: ”Visst, din nya dräkt är vacker, men vi har Lina. Vad i hela Månhella kan vara vackrare än hon?”

Så var det verkligen. Lina var så vacker att många passerade vår lilla gård bara för att få se henne. Allt hon rörde vid fick en guldkant. Om fläcken på hennes kjol inte gick att tvätta bort, så broderade hon en blomma över den. Alltid hängde det en krans på våra dörrar, av sommarblommor, höstlöv eller enris, vad årstiden hade att bjuda henne på. Inget ont fanns i henne, men ärligt talat var hon ganska självupptagen. Visst kom det friare, som hon ratade efter att först ha lyssnat på hur underbar de tyckte att hon var. Dem själva intresserade hon sig inte för. Ingen var liksom god nog åt henne. Hon skulle ha den finaste, som kom med de praktfullaste gåvorna. Hon ville inte inse att rika söker sig till rika, hur bländande yttre hon än hade. Mor knotade, men far lät henne vara ifred. Sade att gården visserligen var liten, men stor nog att försörja oss alla om vi valde att bo kvar. Ingen skulle behöva tvingas till något!

En lillebror hade jag också. Vi kallade honom bara Lillebror. Han var familjens ljus. Funderade alltid över hur allt hängde ihop. Varför växlade årstiderna? Varför ändrade löven färg på hösten? Mors förklaring att det var Den Förstes vilja gav han inte mycket för. Det vill säga, han accepterade hennes svar, men ville veta hur Den Förste gjorde för att saker och ting skulle hända. Till slut sökte far upp den visaste personen i Månhella, och satte Lillebror i lära. Efter det såg vi inte till honom så ofta. Han blev nästan som en främling, som artigt tackade mor för maten när han var på besök. Vi fick aldrig veta hur han hade det inne i staden, och det var svårt att läsa av honom då han alltid varit så tyst. Ändå var han också en stark personlighet. Det blev så tomt efter honom.

Annat var det med mig. Medan Lillebror funderade, Karel och Lina småkivades, mor for runt som en myra och far fyllde upp ett rum bara genom att sitta och tälja, så var det som Lina sade en gång: ”Man märker inte när du är borta, Missan, men det är trevligt när du är här! Du går här som katten!” Och så var det. Missan kallades jag från den dag jag föddes, för att jag var så liten. Familjens smeknamn hamnade alla i den kategorin. ”Hej kissen”, brukade Karel säga och klia mig bakom örat. Om kvällarna låg jag gärna hopkrupen på en bänk och bara lyssnade till sagor eller när far spelade på sin fiddla. Jag var fullkomligt nöjd med att bara lyssna, att bara finnas till. Faktiskt har jag aldrig pratat så mycket som jag gör just nu. Det känns märkligt.

 

Eirik.

Du vill veta vem Eirik är. Jag trodde att jag visste, men kan vi egentligen svara för någon annan än oss själva?

Vi har alltid känt varandra. Hans far var smed, och de bodde inte långt från oss. Närheten till bäcken var en större fördel för en smed än att bo mitt inne i stan, och Eiriks far var så skicklig att folk gärna tog den extra omvägen för att göra sina affärer med just honom. Deras gård var stor och vackert utsmyckad, men det var ändå något som saknades i atmosfären. Eiriks far var aldrig riktigt nöjd. Framför allt inte med Eirik, som tidigt gjorde klart att han inte var intresserad av att ta över smedjan. Han ville mycket hellre bli jägare, som sin farbror Torkel. Vi kunde sitta i timtal och lyssna på berättelser från skogen! Eirik blev under hans ledning en skicklig bågskytt, en son att bli stolt över men hans far kunde aldrig riktigt förlåta honom.

Jag har alltid älskat honom. Har du någonsin träffat en person som har fått dig att känna dig hel? Så var det med honom. Jag bara visste. Strök som en katt omkring honom. Var i hans hem så ofta jag bara kunde, blev överlycklig de gånger jag fick övernatta. Naturligtvis fick jag inte sova bredvid honom, jag delade bädd med hans syster Elin, men han fanns där i närheten. Fram till alldeles nyligen trodde jag att han också känt likadant, men när jag nu ser på mig själv och på mitt liv på lite avstånd, så förstår jag att det nog inte var så enkelt. Jag tror att det var svårt för honom att bli sådär villkorslöst älskad, när hans far hela tiden ställde outtalade krav på honom. Som om han inte förstod varför jag alltid ville vara med honom. Samtidigt ville han ju vara med mig också. Vi var ofta ute i skogen, plockade bär eller samlade ved. Vi hade vårt eget hemliga ställe, det var som en liten grotta inne i en granskog. Där gömde vi oss och pratade om allt och ingenting, eller bara satt tysta tillsammans.

När vi blev lite äldre och andra känslor började spela, så tror jag att han blev lite rädd. Det förstår jag först nu. Ibland försökte han hålla mig på lite avstånd utan att såra mig. Kanske var han förälskad i någon annan? Kanske visste han inte att man kan älska en människa djupt, men ändå vara förälskad i en annan. Jag fanns ändå alltid där, väntade i trygg förvissning om att det var hos mig han hörde hemma.

Till slut blev det ändå vi på riktigt. Jag tror att det var mina syskons förtjänst. Lillebror hade varit hemma en hel vecka, och hade med sig en äldre studiekamrat. De skulle studera något vid ån. Jag höll också till därnere, jag färgade garn och det kräver ständig passning så jag sökte inte upp Eirik som jag annars alltid gjorde. Dessutom var det så roligt att få vara tillsammans med Lillebror och hans vän. Det var som att jag lärde känna honom på ett nytt sätt nu. De pratade så lätt och kvickt så jag märkte inte att tiden gick. Sista kvällen kom Eirik hem till oss. Han såg lite osäker ut. ”Jag började undra om du hade blivit sjuk”, sade han förläget. Jag skulle precis svara, då Karel grep in. ”Missan har fått en beundrare, så hon har varit lite upptagen.” Det blev alldeles knäpptyst! Alla stirrade först på mig, sedan på vår gäst. Eirik fick något svart i ögonen som jag aldrig sett där förut. Lina tog först till orda. Hon var väldigt upprörd eftersom hon själv hade kastat långa blickar efter ynglingen. ”Var inte dum,” snäste hon. ”Det är väl ingen som vill ha Missan! Hon är ju ingenting. Inte vill du väl ha henne?” Lillebrors vän såg förskräckt på mig, som om han såg mig för första gången, och utbrast: ”Nej, verkligen inte!”

Han menade säkert inte att låta så elak. Men jag kunde ändå inte hindra ett par tårar. Dessutom har jag alltid tyckt väldigt illa om att stå i centrum. Jag ville bara därifrån. I ögonvrån såg jag hur mor var på väg att resa sig för att trösta mig, men far hade blicken på Eirik och hindrade henne. Eirik blev om möjligt ännu svartare i blicken. Han drog några djupa andetag, sträckte handen mot mig och sade nästan argt: ”Men det vill jag! Kom, Missan!”

Han drog med mig ut och hann knappt utom synhåll från stugan innan han slog armarna om mig hårdare än någonsin förut. ”Jag har saknat dig,” viskade han mot mitt hår. Sedan kysste han mig. Visst hade vi småpussats en hel del tidigare, men det här var något helt annorlunda. Jag trodde att jag skulle dö av lycka.

Sedan den stunden var det verkligen vi på allvar. Vi trolovade oss snart, och skulle förstås ha gift oss också – om inte kriget kommit emellan. Om det var farbror Torkels berättelser eller en önskan om att försvara mig kan vara osagt, men Eirik ville absolut ut och slåss. Blev kriget värre än så här, så skulle han ändå tvingas kämpa. Det skulle kännas bättre att gå nu, och kanske kunna förhindra något hemskt. En månad skulle han vara borta, inte längre. Kanske trodde han på det själv, men jag tvivlar. Det var ett sätt att göra det hanterbart för oss. Sedan skulle vi gifta oss, när han kom hem! Då skulle vi få det där livet tillsammans som vi båda så innerligt längtade efter. Han var så ädel, min Eirik, och skulle absolut inte ”röra mig” innan vi var ordentligt gifta. Men jag var rädd. Risken fanns att han aldrig skulle komma tillbaka till mig. Paniken grep tag i mig vid tanken på att jag kanske aldrig skulle få älska med honom. Sedan han kysste mig den där gången, så hade det brunnit en längtan i mig som jag visste skulle jaga all ro ur kroppen om han for. Jag ville inte ställa några villkor, men... samma dag han bestämde sig, så tog jag med honom till vårt gömställe bland granarna. Hur skulle han kunnat säga nej till mig då? Men om vår första riktiga kyss varit full av hopp och lycka, så var den här kärlekshandlingen så sorgtyngd att vi båda grät.

Nu vill jag inte berätta mer. Jag kan inte det!

 

-Du kan kalla mig Sten.

Missans räddare sträckte på sig och tömde koppen, som för länge sedan var tom.

Så långt hade berättelsen flutit oavbruten.

-Vi kanske skulle ha oss lite mat, sade han. Ligg kvar du, jag tror du behöver vila lite till.

Innan han hann tillbaka hade Missan somnat om. Kanske av utmattning, kanske av ren självbevarelsedrift.

 

Den natten plågades hon av de värsta mardrömmar hon haft på många år. Till slut vaknade hon av sina egna skrik, och fann att Sten åter satt i fåtöljen och iakttog henne.

-Här, sade han kort och höll fram en flaska med en klar vätska.

Missan drack, och höll på att storkna.

Det här är gift, tänkte hon. Något i det jag berättade igår dömde mig. Nåväl.

Viss om att hon skulle möta döden, tog hon ett par klunkar till av den starka vätskan.

-Nu räcker det. Så, låt höra din dröm!

 

Jag såg Lina. Så som jag såg henne sist.

Stämningen i byn hade varit orolig under några dagar. Det viskades om konstigheter uppe vid slottet. Far hade velat skicka iväg oss, men vart skulle vi ha tagit vägen? Hela landet var ju i fara.

Den här dagen... Jag kan lika gärna prata om det. Vad du än gav mig att dricka gör det lättare. Som om det inte rör mig. Den här dagen hade jag varit långt inne i skogen och letat stenlav att färga garn med. Det ger en ljuvligt varm brun ton, visste du det? Redan på långt håll hörde jag. Aldrig förr hade jag hört någon skrika för sitt liv, och nu var det hundratals röster som blandades till något så fasansfullt att det nästan inte kändes verkligt. Jag stannade kvar där jag var och försökte tänka. Min första instinkt var att rusa dit för att hjälpa, men jag förstod att jag ingenting skulle kunna göra. Inte just då. Därför väntade jag till nästa dag. Den natten kändes som ett helt liv, kan jag lova dig! Tusen gånger bestämde jag mig för att gå, tusen gånger tänkte jag på Eirik och hur han skulle känna om han hittade mig död. Tusen gånger tänkte jag att min familj nog hade hunnit undan, att de väntade på mig på ett tryggt ställe.

Till slut vågade jag mig tillbaka.

Synen som mötte mig var länge efteråt det enda jag såg så fort jag slöt ögonen. Döda överallt. Lemlästade. Sönderbrända. Mina föräldrar låg som groteska kolfigurer strax utanför den ännu rykande stugruinen. Någon hade kedjat fast dem, så att de långsamt måste ha bränts till döds av sitt eget hem. Och Lina... Strax utanför gårdsplanen växte en stor ek, som vi barn alltid hade älskat att klättra i. Där hade de hängt upp henne i hennes långa, vackra hår. Inom lagom synhåll för mor och far. Inte en skråma fanns på hennes kropp, vilket nästan gjorde synen ännu värre. Som om hon närsomhelst skulle slå upp ögonen och be mig hjälpa henne ner. Allt stod still i huvudet på mig, bara en enda tanke for runt: Vilken tur att jag inte hade varit där. Inte för min egen skull, men nu hade mina föräldrar sluppit se mig också hänga där. Kanske hade de dött med ett uns hopp om att jag hade klarat mig.

Jag kunde inte låta min syster hänga sådär. Jag klättrade upp i trädet och skar ner henne med min lilla matkniv. Fallet var inte långt, men ljudet var nästan otäckare än dödskamperna från gårdagen. Inte alls som när man själv hoppar ner.

Medan jag satt där uppe kom några soldater lojt promenerande. ”Ser man på, efterrätt!” skrattade den ena och pekade på mig. ”Tror inte jag orkar, jag åt mig rejält mätt på hon där”, svarade hans kamrat och petade till Lina med stöveln. ”Det var roligast medan hon skrek, men hon var bra god som döing också. Man kanske skulle ta sig en smakbit till ändå?”

Han vände på Lina och höll precis på att lossa bältet, då en tredje person kom. En kvinna, kort men med en förlamande auktoritet. ”Sluta lek”, viskade hon. Så såg hon upp på mig, och hennes ögon smalnade och fylldes sakta av en otäck hänförelse. ”Den här är i grossess. Barnet är avlat i sorg. Det vill jag ha! Ta med henne.” Allt viskade hon, jag hörde henne aldrig någonsin tala normalt.

I grossess. Eiriks barn. Ett sorgebarn? Under ett par hjärtslag fylldes jag av glädje, som byttes i ren skräck. Vad ville hon göra med vårt barn?

Det fick jag snart veta. De låste in mig i en liten fönsterlös cell. Det fanns ett sorts ljudrör, så att jag kunde höra den där viskande rösten utan att se något. Hon berättade att hon länge hade velat skapa ett barn totalt utan känslor. Nu hade jag givit henne möjligheten, det tackade hon mig för. De skulle dränera mig på alla mina egna känslor, så att jag inte skulle kunna överföra något till fostret. När barnet var fött skulle hon själv ta hand om det. Kanske skulle de skaffa fler barn genom mig, kanske inte. För att jag inte skulle skada mig själv, så band de fast mina handleder vid väggen. Tre gånger om dagen kom någon in med mat, jag gjorde bäst i att äta för annars hade de metoder att tvinga mig sade de. Och varje dag dessa ritualer. Det var rökelse som nästan kvävde mig. Skärande vitt ljus. Entoniga trummor. Jag som är uppvuxen med ljusets lära, att ljuset är det goda, jag fruktade nu deras vita ljus. De fick mig att tro att allt jag lärt var fel. Att det var detta som väntade efter döden. De försökte också inplantera nya minnen i mig, att Eirik hatade mig, föraktade mig, avskydde barnet. Jag har fortfarande de minnena, men det är något märkligt med dem. Som om de är kantade av just det här vita skenet, till skillnad från de kärleksfulla minnena som har ett varmt gult ljus.

Till en början var jag apatisk och lät dem göra vad de ville. Men den dagen jag kände barnet sparka första gången, då lyckades jag samla mina tankar till motstånd. De fick inte stjäla mina känslor! Hur det hade gått med Eiriks familj visste jag inte, men jag utgick ifrån att jag kanske var den enda han hade kvar. För hans skull måste jag kämpa!

Ett minne kom till mig. Bland ruinerna i byn hade en katt smugit omkring, helt oberörd. Var inte jag också en katt, kanske? Med nio liv! Jag skulle offra mitt första liv som människan Missan, och bli katten Missan. En katt skulle de inte kunna nå! Så vid nästa ritual sög jag ivrigt åt mig deras magi. All min vilja koncentrerades om en enda tanke: Jag är en katt!

Det tog några dagar innan de uppfattade vad jag höll på med. ”Vad gör hon?” frågade någon. ”Kämpar emot”, viskade den obehagliga rösten, nästan smeksamt. ”Så roligt! Då får vi höja nivån.”

Sedan utbrast en kamp. Jag hade övertaget, eftersom de ville åt mitt barn. Då kunde de inte utsätta mig för vadsomhelst. Vad de än sade eller gjorde, så höll jag fast vid tanken. Till slut tröttnade viskaren. ”Nu skall vi bryta ner henne. Misslyckas ni, så blir jag mycket besviken på er.” Från soluppgång till solnedgång höll de på. Inte för att jag hade någon tidsuppfattning, men jag hörde dem prata om det. Sedan gick de ifrån mig.

Den natten föddes mitt barn. Alldeles för tidigt, de hade ingen bevakning på mig vid den här tidpunkten. Jag kunde ingenting göra, med händerna bundna. Mitt i min förtvivlan kände jag att det här var min enda chans att rädda barnet. Inte till livet, det hade jag ingen möjlighet till, men från livet. Från ett liv i deras klor. Därför bet jag ihop om värkarna, omvandlade skriken till tanken på att jag var en katt. Barnet kom ur mig, så litet att det inte ens kunde skrika. Det gnydde, precis som en liten kattunge. Jag kunde bara röra det med mina ben och fötter. Smekte det och grät. Sedan dess har jag inte fällt en tår. Mänskligheten rann ur mig samtidigt som tårarna lämnade ögonen och livet lämnade mitt barn. När det var dött, så hade jag helt och hållet förvandlats till en katt.

Minnena jag har som katt är också annorlunda. De är färgade av smaragdgrönt. Som katt såg jag hur de öppnade dörren och upptäckte mig där, med barnet och efterbörden ännu sammanläknade. ”Det här var inte bra”, sade en. ”Vad gör vi nu?” Något svar hörde jag inte, men plötsligt var jag fri. Remmarna som fäste mig vid väggen var avskurna, dörren öppen.

Det var mitt andra liv som gick åt där.

 

-De släppte dig alltså fri?

-Ja.

-Utan att göra dig illa?

-Ja.

-Utan att förfölja dig och plåga dig från vett och sans?

-Ja.

Då var det Sten som tog några djupa klunkar ur flaskan.

-Nu är det jag som inte vill höra mer, nästan snyftade han och lämnade henne ensam.

 

Några dagar förflöt. Sten satte fåordigt in Missan i rutinerna i den insnöade stugan. Ta in snö och smälta. Laga mat och baka bröd. Förrådet skulle gott och väl räcka till en person under hela vintern, och kunde nog hålla dem båda vid liv om de snålade lite. Om det nu skulle behövas, tänkte Missan med ett snett leende. Än visste hon inte om hon var godkänd som livsvärdig. Vedförrådet var även det välfyllt. Ett par getter bodde i en utbyggnad, vägg i vägg med boningshuset för att hålla värmen bättre. De gav både mjölk och sällskap. Missan kammade deras tjocka päls, tänkte att hon kunde försöka spinna ett grovt garn av det. Om hon nu fortfarande kunde hantera en slända.

Stugan bestod av ett enda rum. Sängen som blivit hennes, och ytterligare ett par bäddar i ett annat hörn. Stolen vid elden. Ett stort bord med bänkar, som om det kunde väntas gäster.

Missan frågade ingenting. Hon hade funnit sydon i ett skåp, så om kvällarna satt hon vid elden och lagade det som behövdes. Sten täljde på en tallrik.

-Så du blev en katt, frågade han till slut avvaktande.

-Ja.

-Hm. Berätta mer!

 

Den värsta delen har jag ju redan fått ur mig, så nu känner jag inget mostånd alls mot att försöka reda ut mitt liv. Det är bara så svårt att få ordning på de gröna minnena! Man förväntar sig inte att en katt skall kunna redogöra för sina förehavanden, eller hur? Men jag har kvar känslan av att gå långt och vara mycket, mycket hungrig. När jag vaknade upp hos bryggarfamiljen, så var det ungefär som nu. Någon måste ha hittat mig och tagit mig dit. Fråga mig inte var i världen det var. Jag vet inte var jag är just nu heller. Men så mycket vet jag, att det var hos ljustrogna, för vi skulle fira Väktarnatt. Jag gjorde inget vettigt i hushållet, jag var verkligen en katt. Låg mest på en bänk, eller satt hopkrupen under bordet och lekte med alla spännande skärp som dinglade när gästerna tog mat. Kvällen före själva Väktarnatten hölls en bankett, som besöktes av kung Imrar och hans följe. Den här kvällen var speciell, för då blandades de där vita minnena in igen. Något i salen fick mig orolig, och jag, som nästan varit helt tyst sedan jag kom dit, sade en massa saker som jag inte borde ha gjort. Att hela ljusets lära vilade på en lögn, att ljuset i själva verket var den yttersta fasan. Inte undra på att kungen hotade hugga huvudet av mig!

Då dök Nidvinter upp. Ja, jag ser att du är skeptisk, men det här kan du fråga kungen själv om ifall du träffar honom någon gång. Han försöke frysa kronprinsessan till is. Allt blev kaos och panik. Mitt i allt det där bröt sig mina riktiga minnen igenom, de guldkantade. Jag blev så arg! Så fruktansvärt arg för att det vita, kalla ljuset hade berövat mig så mycket. Jag utmanade Nidvinter. Skrek åt honom. Försökte angripa honom. Jag kan lova dig att mitt tredje liv försvann där! Hur de lyckades besegra honom till slut vet jag inte, men prästerna vände sina blickar mot mig efteråt. De ville förhöra mig. Då flydde jag! De hade blivit mina fiender. Och vem var då mina vänner? Glömsk av allt som hände innan jag blev katt, begav jag mig norrut. Jag ville att de furstetrogna skulle hitta mig!

Länge dröjde det inte. Det verkar som att de flesta människor behöver någon att vara snäll mot, hur svarta de än är i själen. Människor är ofta vanskligt att fästa sig vid i krigstider, så många valde något udda. En tam ekorre. En liten nyckelpiga. Eller en katt.

Jag blev omhändertagen av en mäktig kvinna. Vad hon hade för befattning brydde jag mig aldrig om. Hon lockades av det bisarra i att ha en sådan som jag som husdjur, och hon fick någon att pyssla om. Jag hade det bra hos henne. Fick mat och ett hem. Ingen annan brydde sig särskilt mycket om mig. Inte förrän...

Nu blir det svårt igen.

Det skulle byggas en utpost någonstans. Plötsligt var det fullt av folk som inte var furstens. Vanliga bönder, skogsvarelser, motståndsmän... och Eirik.

Min Eirik var där. Och jag sprang ifrån honom! Plötsligt hade han blivit ett hot. Han, som varit allt jag drömt om! Sedan jag blev katt hade jag helt förträngt honom. Nu slog han hål i min sköld. Då insåg jag med full styrka att jag trots allt hade blivit bestulen på mina känslor. Det gjorde mig så arg, att jag försökte sätta dit honom. Som tur var lyssnade ingen på mig, jag var ju bara en tokig katt. Men Eirik såg mig i ögonen och hörde. Hans blick... Smärtan i den bekom mig inte det minsta i det ögonblicket, men nu skulle jag ha givit vadsomhelst för att få leva om den stunden. När han till slut tvingade mig att lyssna och tala, och fick veta allt som hänt. Likgiltigt berättade jag att jag hade förlorat vårt barn. Han bönade och bad om att jag skulle följa honom, men varför skulle jag det? Han betydde känslor och därmed smärta. Jag såg honom rakt in i ögonen och sade till honom att jag inte älskade honom. Att jag inte kunde känna sådant längre, utan bara kunde minnas att jag en gång gjorde det.

Där dräpte jag något i honom. Tanken på mig hade hållit honom uppe, men vad hade han nu att kämpa för? Utan kärleken är livet inte mycket värt.

 

-Så du stod alltså på de furstligas sida, pressade Sten fram bakom vita läppar. Tallriken han täljt på låg i flisor vid hans fötter.

 

Jag tänker inte försvara mig. De tog hand om mig och gav mig mat och trygghet. Jag klarade inte av allt som Eirik rörde upp. Alla känslor, som sedan blev till kyla. Redan när jag såg honom gå ångrade jag mig bittert, men jag fungerade inte rätt. Mitt enda skydd var att bli en katt igen. Men plötsligt blev det också en fara. Något hade hänt i skogen, något som krävde en av de ritualer jag så innerligt hatade. Min beskyddare ville ha mig med. Det var då jag lämnade henne.

 

-Du slapp undan dem en andra gång?

-Ja.

-Ändå tog du dig hit till Margholien?

-Jag känner mig trots allt tryggare med dem.

Sten stirrade stumt på henne en lång stund.

-Sannerligen sitter du löst nu, sade han långsamt.

-Betyder det att du tänker döda mig ikväll, eller är det dags att sova? undrade Missan vänligt.

En djup suck undslapp honom.

-Gå och lägg dig, Missan. Gå bara och lägg dig! Jag orkar inte ta itu med dig just nu.

 

Dagen efter undvek han henne så gott man nu kunde i den lilla stugan. Gjorde sig många ärenden utomhus. Gångarna måste ju hållas öppna!

Missan störde honom inte. Hon visste att det hon berättade kunde uppröra folk på båda sidorna. Men när de hade lagt sig den kvällen, fortsatte hon på eget initiativ att berätta.

 

Vägen från utposten var inte så mycket av en flykt, som ett beslut att gå vidare. Ett långt stycke hade jag sällskap, och kände mig nästan mänsklig igen. Men du förstår, det var så lätt att vara katt! Kalla mig bekväm eller feg eller vad du vill, jag valde att gå tillbaka till den tillvaron. En luffarkvinna tog sig an mig. Inte på långt när så bekvämt som hos de furstliga, men hon kliade mig bakom öronen och delade med sig av allt hon fick att äta.

En kväll kom vi till ett värdshus. Då slogs jag helt oväntat av en mäktig känsla. Jag låg där på en bänk och lekte med skinnet på en mans väst, då han mötte min blick och fastnade i den. Länge, länge bara såg vi på varandra och jag kände att han kanske skulle kunna rädda mig! Eirik kändes förlorad, men som jag sade så är ett liv utan kärlek värdelöst. Efter bara någon timme frågade jag om han ville gifta sig med mig. Han blev ställd, sade att jag väl kunde komma och bo hos honom en tid för att se hur vi kände för varandra även i vardagen. Men jag visste att det måste ske då, omedelbart, innan något hände med mig igen. Och innan någon kom och satte käppar i hjulet. Så långt kom vi emellertid inte. Jag var helt enkelt för märklig för att hans vänner skulle låta honom genomgå en vigsel. De trodde att jag hade förhäxat honom. Kanske hade jag det, utan att veta om det? Han var så lik Eirik, jag längtade plötsligt efter någon som brydde sig om mig som människa och inte som katt.

Jag sörjde när jag gick därifrån. I den byn hade jag aldrig kunnat bli accepterad, men bara vetskapen om att det kunde finnas kärlek utan Eirik gav mig nytt hopp. Då bestämde jag mig för att försöka vara människa igen. Det var oerhört svårt, och krävde en närvaro som jag inte alltid orkade med. Men jag försökte!

Än en gång drog jag norrut. Överallt där fursten ännu inte hade makten, så var människor rädda, arga och misstänksamma. Den stämningen frätte på mig. För att kunna leva som människa, behövde jag stabilitet. Spelade ingen roll vilken sida de stod på, så länge de inte var rädda! Jag arbetade mig norrut. Stannade på flera olika ställen, längre eller kortare tid. Slog följe med resenärer. Till slut hamnade jag på Högmyren. Där kunde jag skapa ett hem. Jag arbetade i köket, där pratades det sällan politik utan alla var sysselsatta med sitt. Jag gjorde så gott jag kunde och försökte hålla mig för mig själv. En enda vän hade jag. De flesta verkade avsky honom, med rätta får jag väl säga, men kanske behövde också han någon att vara snäll emot och det blev jag. Jag dömde honom aldrig för något. Liv eller död, lögn eller sanning, inget av det var bättre än det andra så länge jag fick vara ifred. För Säv-Sverker kunde jag berätta...

 

Sten for upp.

-Säv-Sverker! röt han. Du vågar nämna det namnet här!

Han ryckte upp Missan ur sängen, slängde henne över axeln och kastade ut henne i snön.

Natten var alldeles stjärnklar. Missan satte sig tillrätta i snön och lutade huvudet bakåt så att hon kunde vila blicken i det ändlösa skådespelet.

Så hon skulle alltså dö. Hon visste att det inte fanns några vägar härifrån i snön. Nå, det blev nog bra med det också. Hon hade hört att det inte var så hemskt att dö av förfrysning. Att man efter en stund fylldes av en falsk värme och ville klä av sig. Att få dö under en stjärnhimmel som denna, sämre kunde hon ha råkat ut!

Så långt hann det inte gå. Innan kylan nått in i märgen öppnade Sten dörren och stirrade vilt på henne. Hon tittade lugnt tillbaka.

-Kom in, högg han. Jag vill inte ha ditt lik stirrande på mig därute hela vintern.

-Du kunde ju skotta snö över mig, föreslog Missan. Så slapp du se mig.

-Fresta mig inte. Kom hit nu!

 

Jag förstår att du är arg. Han hade den effekten på många. Nej, jag skall inte prata om honom mer om du inte vill, men kan du förstå mig? Jag visste inte vem eller vad jag var, jag kunde knappt hålla kvar en vettig tanke om ingen styrde mig. Jag har inte råd att sätta mig på några höga hästar eller ha några ideal. Min enda dröm är om kärlek.

Eirik kom till Högmyren. Jag brydde mig inte om varför. Trots att han var ond på mig, trots att hans själ verkade vara i trasor, så uppfyllde han mig med ett sådant lugn. Med honom var det tvärtom. Han hade hoppats att jag var död, så att han kunde släppa mig helt. Jag erbjöd mig gladeligen att dö för honom, men det ville han inte heller. När de rödklädda grep tag i mig... Om jag på något sätt kunnat hjälpa honom genom att låta dem plåga mig, så hade jag aldrig flytt. Men jag kunde bara inte låta dem tvinga Eirik att göra mig illa. Jag kan inte tro att han skulle ha blivit lyckligare av det. Istället offrade jag ännu ett av mina kattliv för att ta mig loss.

 

-Vad är du nu då, frågade Sten strävt. Katt eller människa?

Missan tänkte länge.

-Jag tror inte att jag kan vara det ena eller andra. Katten i mig är ett utmärkt försvar mot det onda. Försöker de sig på magi eller tortyr igen, så blir jag katt. Deras egna ritualer vändes emot dem, den där gången för så länge sedan. Men som katt kan jag inte uträtta något.

-Vad vill du göra då?

Nu fanns det ingen tvekan.

-Jag vill leva i lugn och ro med min Eirik. Vad de än gör med honom, så tror jag inte att de kan döda hans kärlek till mig.

-Och om han dör?

-Så försöker jag leva ett så lyckligt liv som möjligt. Vad är det för mening med att kämpa, om man tänker ge upp? Dör Eirik så söker jag en ny kärlek. Men så länge jag tror att han lever, tänker jag slåss för honom!

-Om han nu har gått över till de furstliga...

-Jag bryr mig inte om vilken sida han står på.

-Tyst och låt mig tänka! Jag vet inte vad jag skall göra med dig. Vad jag törs berätta för dig.

-Jag är inte alltid dum i huvudet. Du tycker inte om de furstliga.

Sten spottade på golvet.

-Det kan du sätta dina resterande liv i pant på att jag inte gör! Min historia är inte helt olik din. Men till skillnad från dig så är jag helt på det klara med var mina lojaliteter ligger. Hur skulle jag kunna ha dig här, om du ens funderade på att hjälpa de där förbannade asen? Du, som har varit husdjur hos dem!

Missan lade huvudet på sned.

-Tills du bestämt dig, så kan jag vara katt hos dig.

Sten stirrade mållös på henne en lång stund. Till slut sade han uppgivet:

-Jag klarar inte av att döda dig. Hur märkligt det här än låter, så får det nog bli så. Du får vara min katt i vinter, Missan. Som människa orkar jag inte försöka hantera dig.

Missan suckade förnöjt. Smög bort till hans säng, kurade ihop sig och somnade mot hans axel.

 

Våren kom sent men snabbt. Snön rann undan, och stigarna blev framkomliga igen. En dag fick stugan besök av en mycket trött kvinna.

-Jag höll på att inte hitta hit, suckade hon. Du har verkligen valt ditt gömställe med omsorg.

-Det var tanken, det. Välkommen, Lia! Vad för dig hit?

-Sorgebesked. Men låt mig sätta mig först!

Sten dukade upp en enkel måltid vid det stora bordet.

-Vad har hänt? frågade han oroligt.

Lia drack ur sin mugg, som för att samla sig.

-Hela Norrby är utplånat, sade hon ostadigt.

-Vad! flämtade Sten.

Lia nickade. Tårarna rann.

-Alla är döda. Alla utom gamle Lars. Han blev kvarlämnad för att kunna berätta hur det går för den som inte är lojal mot fursten. Tre man hade kommit instormande, drivna av en överjordisk fanatism. Dräpte alla. Kvinnor och barn, gamla och unga. Många hann inte ens vakna.

Sten försökte smälta nyheterna.

-Det här kan inte fortsätta! sade han till slut. Jag har fått nog av att gömma mig i skogen. Jag måste slåss!

-Var inte så orättvis mot dig själv. Du har varit vår trygga punkt i många år nu, du har gjort stor nytta för oss!

-Och vem behöver gömma sig nu, när de dräper alla som står på vår sida? Jag kan inte sitta overksam längre!

Missan kom in i stugan efter att ha letat späda nässlor till middagen. Lia hoppade förskräckt till, gjorde sig försvarsberedd.

-Det där är bara Missan, lugnade Sten utan att låta särskilt övertygande.

-Hon? Henne har jag sett på Högmyren! Hon är visst inte riktigt klok. Vad gör hon här?

-Gömmer sig för rödkåporna, svarade han torrt. Jag plockade upp henne mitt ute i skogen i vintras, precis innan den värsta snön föll.

-Och du vågar lita på henne?

Sten mötte Missans klara blick. Han drog på det.

-Gå ut igen, bad han henne. Fortsatte sedan: Nej, jag litar inte på henne. Du vet att jag inte litar på någon, inte ens dig. Men hon kan visa sig användbar.

-Hon har väl bedårat dig med sina blå ögon! fnös Lia.

-Det skulle hon inte lyckats med ens om hon försökt. Men det är något speciellt med henne. Tre gånger har hon varit i de furstligas våld och kommit loss. Hon har sett in i Nidvinters ögon, har det givit henne ett vapen som hon inte själv känner till? Men framför allt har hon en hängivelse och är inte rädd för att sätta sitt liv på spel. Och kalla mig vansinnig, men jag börjar tro på hennes övertygelse om att hon har nio liv. Då kan hon få offra några av dem för vår skull. Med rätt argument tror jag att vi kan manipulera henne att göra vad vi än vill.

-Men om hon inte är pålitlig...

-Ingen av oss är pålitlig! avbröt Sten häftigt. Vem som helst av oss kan ställas inför en situation där vi måste rannsaka oss själva. Vad skulle du själv ha gjort, om du fick valet att låta din son gå fri eller sälja ett par hemligheter till hans mördare?

Lia satt tyst.

-Med henne, fortsatte han lite lugnare, behöver vi inte fundera. Det ligger en paradoxal trygghet i att inte vara säker på någon. Kanske kan hon också svetsa oss samman ännu bättre, om hon blir den udda figuren som måste bevakas. Kanske lär vi oss att prata tystare om våra hemligheter, om vi inte ens kan diskutera dem högt i vårt eget läger. Men visst, om du vill så kan jag lämna henne här. Här gör hon ingen skada. Men sannerligen gör hon ingen nytta heller!

 

Lia stannade kvar ett par dagar i stugan. Hon bevakade Missan med hökblick, försökte fråga ut henne om hennes åsikter utan att bli mycket klokare. Missan plockade fram sin mänskliga sida igen, men lät katten kika fram när det passade henne.

-Vart tänker du dig nu? frågade Sten när det var dags för avfärd.

-Råbro. Jag måste helt enkelt bort från Margholien, och det ryktas om att Råbro äntligen har blivit någotsånär fritt.

-Då kommer jag med dig.

-Du eller ni båda?

-Det avgör du.

Lia avvägde.

-Då får du ta henne på ditt ansvar.

Sten betraktade Missan där hon satt och kämpade med gethåret och sländan.

-Nåväl, sade han bistert. Till Råbro är hon mitt ansvar.

Skymningen hade fallit. Eirik drog den slitna grå manteln om sig där han beslutsamt tog sig fram genom skogen. Någonstans här borde gården vara.

Allt gick enligt planerna.

Långsamt men säkert hade han fått deras förtroende, långsamt med säkert hade han fått dem att minska bevakningen och sänka garden. De trodde han var knäckt, de trodde han var bruten. Men de svinen hade fel.

Det hade kostat. Fortfarande gick inte en dag utan att det värkte i hans kropp av alla slag, all tortyr han hade utstått. Sju år. Men nu hade han dem där han ville. De litade på honom.

De hade skickat honom norrut till en by i norra Margholien som misstänktes vara ett fäste för Drakfåglar. Han hade utgett sig för att vara smedslärling, och snabbt blivit välkomnad in i bygemenskapen. Det dröjde inte länge förrän han lyckades ta reda på att det var smeden som tillsammans med bagaren var ringledarna, de två som framförallt hade kontakt med drakfåglarna, men hela byn var mer eller mindre sympatisörer. Nu gällde bara att läcka bara precis så mycket information som nödvändigt, utan att förråda byn helt.

 

Nu såg han hur det glimmade av fackelsken mellan träden framför honom, och snart nådde han vägen som ledde upp till gården. En stormansgård utan tvekan, med flera byggnader, uthus, stall och smedja.

Han ryckte tag i en tjänsteflicka. ”Hämta något att dricka. Något starkt. Och gör det kvickt.” Hon ryckte till, nästan skräckslaget, och kom strax tillbaka med ett stop öl. Eirik muttrade ett tack och stod lutad mot väggen och såg ut över salen.

 

Sedan såg han henne. Först reflekterade han inte ens över det. Sen var det något inom honom som väcktes. Minnen. Hållningen, håret. Sättet hon strök bak håret bakom örat för att det inte skulle vara ivägen. Och så plötsligt vred hon på huvudet och han såg hennes ansikte. Ljus! Det var hon. Missan.

 

Han drog sig bakåt, ut i skuggan under dörrposten. Än hade hon inte sett honom. En tjänare gick förbi honom mot köket och han ryckte tag i mannens ärm så han nästan snubblade.

”Flickan där vid bordet”, Eirik pekade in mot stora salen, ”vem är hon? Hur länge har hon varit här?”

”Menar du Mia? Tja, hon har väl varit här några månader. Vadå, känner du henne?”

”Nej.” Eirik skakade hastigt på huvudet.

”Ja, varför undrar du då?”

Eiriks ögon smalnade. ”Har du inte med att göra.” Så gav han mannen en knuff mot köket och drog sig bakåt ytterligare några steg för att tänka.

 

Så fattade han sitt beslut. Missan stod vid ett av uppläggningsborden och när han såg att ingen annan var direkt i närheten gick han snabbt fram till henne och grep tag i hennes arm och drog henne in mot väggen i hörnet.

”Vad gör du här!?” Hans röst blev mer aggressiv än han avsett, men samtidigt fick hennes blotta närvaro honom att känna en iskall hand som vreds om i magen. Hon såg på honom med den lugna blicken han mindes så väl.

”Jag skär ost”, svarade hon.

Han stirrade på henne. Var hon fortfarande lika tokig som vid Utposten?

”Du ska inte vara här!”

”Var skulle jag vara då?”

”Gedanien, Gotmar, var som helst! Bara bort! Bort från Margholien, bort från Thule! De kommer att skada dig!”

”Jag är trött på att fly. Jag har varit här i flera månader nu, ingen har velat skada mig.

-

 

Eirik satt vid bordet med händerna i huvudet. Tankarna virvlade omkring som stormvindar. Det var för mycket. Han klarade inte av att se henne i livet igen. I sju år hade han intalat sig att hon var död. I sju år hade de furstliga sagt att de fångat in henne och höll henne i konstanta plågor. Och nu, mitt i furstligt område. Det kunde omkullkasta allt! Om de furstliga fick kännedom om henne, och hans koppling till henne, skulle han aldrig kunna ta sig nära fursten. Och de skulle skada henne. Det ville han inte. Hon hade sårat honom. Hon hade krossat hans hjärta. Men han älskade henne. Han vågade inte älska henne, men han kunde inte tränga bort det.

Han såg sig omkring i salen. Fullt med furstliga: magiker, soldater, vildfolk och till och med några orcher, det fördömda packet. Och där, vid ena väggen, en alv, klädd i enkla, trasiga kläder, och med ansiktet rejält tilltufsat. Ena ögat var igensvullet och torkat blod var utsmetat över nästan hela kinden. Hon tittade på honom, och han ryste till av hennes genomträngande blick.

”Du har tappat bort dig själv. Var är du?” Hennes röst var låg och melodisk, men något i rösten fick honom att darra okontrollerat. Han vände bort blicken och såg hur en av salamandrarna, Sverker tittade forskande på honom och pekade bort mot köket med brödbiten han höll i handen.

”Vem var pigan du pratade med nyss? Det verkar som hon kände dig?”

Han skakade häftigt på huvudet. ”Nej nej, jag vet inte vem hon är.” Jag måste hålla uppe spelet. De får inte tro att Missan känner mig. ”Pigan verkar vara galen. Hon tycks tro att hon är en katt. Tokiga, de är alla tokiga.”

Sverker skrattade. ”Tja, ibland är det den som tycker att alla andra är tokiga som är den verkligen token.”

-

Han kände hennes doft redan innan han vände på huvudet och såg henne komma fram mot honom. Hon satte sig ner vid bordet och lutade sig framåt.

”Jag tänker inte fly mer. Jag älskar dig. Även om de dödar oss så kan de inte döda vår kärlek. Och om jag måste så blir jag en katt. Bara så där. Och de skadar inte katter, varför skulle de göra det?”

Eirik skakade på huvudet, och desperationen rang i rösten. ”Därför att det är det de gör. De skadar, de plågar, de njuter av lidandet. Varje dag i de sex år jag satt fången, varje dag bad jag till den Förste och Ende att du var död.”

”Då vet du hur jag kände, alla de år när de grävde i mitt huvud och experimenterade med mitt sinne. Förstår du inte, de har gjort samma sak med oss båda. Men det spelar ingen roll.”

”Jo, det spelar roll! För du är inte död, du lever, och de kommer fånga dig och de kommer skada dig!”

”Om du kan förlåta mig. Kan du det?”

Han mötte hennes blick, och den ärliga öppna vänligheten som han kände igen så väl strömmade ur hennes ögon.

Plötsligt kom alvens ord till honom. Du har tappat bort dig själv. Vem är du? Det stack till som av glödande nålar i hjärtat på honom, men han kunde inte längre ljuga. Utan att kunna få fram några ord nickade han. Hon log. ”Då behöver vi inte oroa oss. För då vet jag att du älskar mig. Och då kan de inte skada oss.”

Han skakade på huvudet. ”Men du har fel! De kommer att fånga dig, de kommer att skada dig!”

”Men de kan inte göra mig något. Även om de skulle skada min kropp, så i huvudet är jag en katt. Och det kan de inte skada. Och i mitt hjärta vet jag att du älskar mig. Det kan de inte ta bort. Jag bryr mig inte om vad de gör med mig.”

”Men JAG gör det!” Han kunde inte hålla rösten lugn längre. ”Om jag blev tvungen skulle jag hellre skära halsen av dig själv, hellre än att de slog sina klor i dig.”

”Vill du göra det?” Hon tittade storögt på honom. ”Du får. Jag skulle dö lycklig. Och du skulle inte längre behöva oroa dig för mig. Jag skulle vänta på dig i det som finns efter döden. Bara jag visste att du älskar mig. För då skulle vi vara tillsammans. Ta kniven, gör det nu. Jag vill det.”

Han bleknade. ”Jag menade inte... jag skulle inte kunna...” Tårar strömmade ur hans ögon, han kunde inte längre hindra dem. Han skakade på huvudet och ansiktet förvreds i smärta. ”Säg inte så... Be mig inte om det! Jag kan inte!”

 

Plötsligt blev han medveten om de inte var ensamma. På andra sidan bordet stod Sarian och Sverker och skrockade för sig själva.

”Jag börjar tvivla på din lojalitet, Egil.” Sarian lutade sig fram. ”Du ljuger för oss. Du vet att för att tjäna Fursten måste du skära av alla band till ditt gamla liv. Jag tyckte du sa att du inte kände flickan här, men det stämmer ju inte, eller hur?”

Eirik svalde, hans hjärna arbetade för högtryck. ”Det... det är sant. Jag ljög. Jag känner kvinnan, hon är en... en vän. Från det förflutna. Och jag försöker säga åt henne att jag inte vill ha henne i min närhet.”

”Det räcker inte att prata. Du måste visa. Visa på ett otvivelaktigt vis att hon tillhör ditt förflutna och att hon inte har någon plats här nu. För du är väl lojal mot Fursten?”

”Jag är lojal mot Fursten. Låt mig få visa det! Jag kan visa min lojalitet hur ni vill! Ge mig vilket uppdrag som helst.”

Sarian bytte en blick med Sverker och log svagt. ”Då ska du få visa det. Kom med, båda två.”

 

Eiriks hjärta bultade som en smeds hammare mot städet när han följde Salamandrarna ut ur huset och ut på gården, med Missan bredvid sig. De höll på att snärja honom. Han måste ta sig ur det. På något sätt.

”Dåså. Sverker ska nu visa dig ett par smärtpunkter, som du ska få applicera på Mia här. Ju mer smärta du tillfogar henne, desto tydligare visar du din lojalitet mot Fursten.”

Eirik blev helt kall, och han kunde inte förmå sig att röra sig.

”Inte?” Sverker, kan du visa första smärtpunkten.”

Sverker tog ett steg mot Missan, men innan han hann fram hade hon fått upp en liten kniv och satte spetsen mot sin egen hals. ”Låt mig gå! Jag varnar er. Låt mig gå.”

 

Från det ögonblicket var det som att en slöja drogs för Eiriks ögon, och en känsla av overklighet grep tag i honom. Allt hade han känt dittills, hennes doft, hennes värme, känt hur den välbekanta rösten smekte hans själ. Men nu... Det var som att han tog ett kliv utifrån sig själv, och såg allt på avstånd. Utan känslor. Utan perception.

Sarian log. ”Nu blev det intressant. Egil, fortsätt nu. Visa din lojalitet mot fursten. Annars kommer vi att leka med henne. Hon kommer inte att hinna sticka till. Hon kommer inte att dö. Vi ska hålla henne vid liv och plåga henne varje dag, länge och väl tills hon skriker, men inte så mycket att hon dör.

Eirik såg på Missan, hon fångade hans blick och log. Han tyckte sig höra hennes röst i sitt huvud. ”Du vet vad du måste göra. Du får göra det. Jag vill det. Då gör du mig fri.”

”Vänta!” ropade han, när Sverker rörde sig för att gå mot Missan. ”Jag ska göra det.” Likblek i ansiktet och med kallsvetten rinnande i pannan tog han de få stegen fram till Missan. Långsamt sträckte han ut handen och lade den över hennes, kramade den mjukt där den höll den lilla kniven mot strupen. En liten klarröd droppe hade redan läckt fram ur huden där den vassa spetsen trängt in. Han tog ett steg till, så ytterligare ett, tills de stod tätt tätt tillsammans. Hans läppar snuddade hennes kind och vilade mot hennes öra. Så öppnade han med darrande läppar munnen och orden kom som en tyst smekning, ohörbar för världen omkring dem.

”Jag älskar dig, Missan.” Så slöt han ögonen och tryckte till. Hon skakade till när kniven sjönk in i hennes hals, och ett ljud som av en lättad suck undslapp henne. Så sjönk hennes huvud ner mot bröstet och hon blev slapp i hans armar. Varsamt sänkte han ner henne på marken och såg henne ligga där, livlös men ännu varm. På hennes läppar spelade ett svagt leende, och hennes ansikte var fridfullt, nästan triumfatoriskt.

Vila i frid, min Missan. Nu kan de inte längre skada dig. Du är fri!

 

Så blev han återigen medveten om sin omgivning, där han stod på knä vid Missans sida. Sverker skrattade till och Eirik reste sig hastigt och försökte ordna till ansiktsdragen, dölja alla känslor som riskerade att avslöja honom.

”Lite väl hastigt kanske, men det är ju målet som är det viktiga.

”Absolut”, Sarian nickade. ”Bra gjort, Egil. Du har gjort ett bra arbete, och du ska få en liten belöning för det.”

De markerade åt honom att följa dem, och tillsammans gick de ut på altanen mot innergården.

Sverker tryckte ner honom på knä och Eirik sjönk ner framför Stormästaren, som tog fram ett kärl ur sin bältesväska.

”Egil. Du står nu vid ett vägskäl. Du kan fortfarande vända åt sidan. Men nu har du nått slutpunkten. Här efter finns ingen återvändo. Är du redo att binda dig till Fursten?

Eirik tittade upp på Stormästaren. Tankar flöt blixtsnabbt genom huvudet. Tanken på Missans ögon när han tryckte in kniven i hennes hals, hennes ord tidigare. Allt är förgäves om jag tvekar nu. Om jag bara kan komma nära Fursten...

”Jag tjänar Fursten. Jag gör vad han befaller mig.”

Sarian nickade. ”Gott.” Han drog ur korken och hällde innehållet över Eiriks panna. Blod. Rött blod. Men inte vanligt blod. Det frätte, fräste, det brann! Eirik började skaka, som i trans. Det kändes som hela hann brann, hans hjärna överhettade och smälte, hans själ slets sönder av tusen klor. Han visste inte längre vem han var, var han var. Vagt hörde han Sarians ord, som från en djup avgrund.

”Bege dig tillbaka till byn där du spionerat. Dräp de drakfågeltrogna. Bränn byn. Barn, kvinnor, gamlingar, alla!”

”Barn... kvinnor... de måste dö! Alla måste dö!” Eirik stammade fram orden. Det kändes svårt att andas, och det var svårt att fokusera blicken.

”Gå! Utför Fustens bud! GÅ!”

Med Sarians ord ekandes i huvudet sprang Eirik upp. En blodröd dimma låg framför hans ögon, och ett svart kaos stormade i hans huvud. Utan ett ord vända han om, och som en galning sprang han rakt ut från gården och in i skogen, mot norr.

Sarian och broder Sverker stod kvar och såg efter honom.

"Synd att fruns folk kom och lade sig i," anmärkte Sverker. "Nu fick vi inte veta om han faktiskt skulle ha stuckit kniven i pigan."

"Tvärtom, det är just vad vi vet," sade Sarian med en antydan till ett leende. "När vi gjorde blodsritualen passade jag på att leka lite med hans minne, när han nu ändå var som mest mottaglig. Som han såg det, och minns det nu, blev vi inte avbrutna utan han fick sticka ned henne. Och han skulle ha gjort det."

Broder Sverker höjde ena ögonbrynet.

"Det här är egentligen bättre," fortsatte Salamandrarnas mästare halvt för sig själv. "Nu kan vi både äta upp kakan och ha den kvar. Vi vet att vi har Egil... Eirik... och om vi ändå skulle få besvär med honom i framtiden så har vi kvar pigan. Vi får se till att hålla reda på henne bara. Ta och se efter var hon håller hus med en gång."

Sverker gjorde Furstehälsningen och gick mot tjänstefolkets kvarter. Han hade en ond aning om att det skulle bli en längre tur än så för att leta rätt på den där pigan."

På flykt igen.

 

Höstkylan sprängde i Missans ansträngda lungor när hon sprang för sitt liv ifrån Högmyren.

Förbannelse över Eirik! skrek hon inom sig. Varför hade han tvingat bort henne från den trygghet hon så väl behövde? Falsk eller äkta trygghet, vad spelade det för roll så länge hon slapp fly?

 

Samtidigt var det för Eiriks skull hon nu flög fram genom skogen i Margholien. Hade rödkåporna enbart velat döda henne, så skulle hon nästan tacksamt ha tagit emot den befrielsen. Men inte så här!

 

När en röd dimma hotade att ta över hennes medvetande, så rullade hon ihop sig under en tät gran. Där orkade hon inte hålla tankarna borta. Som en mönsterlös mosaik flöt bitarna omkring framför hennes inre synfält. Vassa skärvor utan någon fog emellan.

 

Där var skärvan från trolovningsdagen. Då hon och Eirik hade bekräftat sin kärlek, som hon alltid trott var självklar. Och där överlappades den av skärvan från ikväll – eller var det också för hundra år sedan? När han spänt en förtvivlad, nästan hatfylld blick i henne och spottat fram att för henne hade allt varit så enkelt och självklart. För henne. Inte för honom?

 

En smärta större än hon någonsin känt skar genom hela hennes kropp.

Om inte Eirik älskade henne, vad fanns då kvar? Han som var den ljuslåga som hållit henne vid liv i alla år.

 

Nästa skärva skar nästan lika illa.

Utposten.

Första gången Missan och Eirik träffades sedan han drog ut i kriget. Första gången sedan hon blivit fri från furstens vetenskapsmän som hon kom ihåg att hon kanske inte alls var en katt, utan en gång varit en människa. Hon visste inte hur man skulle tänka eller känna. Mindes allt som hänt, men kände ingenting. Såg rakt in i Eiriks ögon och sade att hon bara kom ihåg att hon hade älskat honom. Nu visste hon inte vad det var längre.

 

Hade Eiriks smärta varit lika stor då, som hennes nu?

 

Åren på Högmyren hade varit bra. Lugna, precis som hon ville ha det. Exakt hur hon hade hamnat där visste hon inte, visste inte vilken mosaikbit som passade ihop med tiden i köket hos den fina familjen Ehrenskiöld. Där hade hon valt att vara en människa. Mia hette hon. Det namn hennes far en gång givit henne. Första tiden hade hon haft svårt att anpassa sitt tänkande och agerande. De andra gårdsarbetarna hade irriterat sig på henne. En dag hade hon fått en rejäl smäll av en stallkarl. Men nästan omärkligt vände stämningen, och hon fann sig ha fått en vän! Säv-Sverker, som avskyddes och föraktades av många för sitt ljusskygga leverne, höll ett extra öga på henne. Till honom vågade hon ty sig. Tordes berätta att hon egentligen var en katt – eller hur det nu var.

 

Den här skärvan gjorde också ont.

Hade hon älskat Säv-Sverker också?

Ja, på ett sätt. Hon hade inte drömt om ett liv med honom, men hon ville gärna vara nära. Lyssna på hans hårresande historier. Känna att han faktiskt tyckte om henne, som hon var. Det var första gången hon känt något likande sedan... Ja, sedan Eirik. Och inte ens då. Då hade hon ju varit en trygg och enkel person som helst hållit sig lite i bakgrunden. Enkelt att tycka om. Att nu behöva fly ifrån den enda som hade accepterat hennes trasiga själ, det skar nästan lika illa som att Eirik kanske aldrig hade älskat henne alls.

 

Tiden som människa och relationen till Sverker hade öppnat upp den igenbommade porten till hennes känslor igen. När Eirik dök upp på Högmyren, under det stora mötet med alla forskare och allt vad de var, så upplevde hon bara en pur glädje och tacksamhet över att få se honom igen. Kärleken strömmade igenom henne. Hur hade hon någonsin inte kunnat känna den?

Eirik hade inte blivit lika förtjust.

-Vad gör du här? väste han åt henne.

-Skär ost, svarade hon sanningsenligt.

Det var ju så enkelt. Hon var där, han var där. En vacker bit av mosaiken som inte behövde någon förklaring. Nu kunde de gå vidare tillsammans, nu kände hon åter kärlekens styrka.

Att Eirik var klädd som furstens soldater reflekterade hon inte över.

Men samtalet flöt inte som hon önskade. Han menade att hon var galen som trodde att hon kunde vara trygg här, i Margholien av alla ställen! Hon måste fly, långt långt bort!

Missan var trött på att fly. Kunde han inte förstå att det var bättre att gömma sig mitt bland dem som ville henne illa? Då slapp man ju att springa så långt, om de nu ville åt henne.

Nej, det förstod han inte. Han brann av förtvivlan, och något som Missan inte kunde känna igen hos honom. Ett avståndstagande. Ett mörker. Som om...

Som om han inte älskade henne.

-I sex år höll de mig inlåst, viskade han sammanbitet. I sex år! De fick mig fast efter att du kastade i ansiktet på mig att du inte kände något för mig. Men ändå skulle de plåga mig med ditt namn. Ena dagen berättade de för mig hur du torterades i rummet bredvid. Nästa dag sade de att det var du som hade förrått mig, och att du stod här utanför och skrattade. En annan gång hittade de på att de hade tröttnat på dig och hängt dig på en påle som korpmat. Och jag kunde ingenting göra! Förstår du hur det kändes?

Nej, det kunde hon inte förstå. Men hon anade vad som hade hänt. På något sätt hade skulden blivit hennes.

-Jag önskade att du var död, fortsatte han i samma desperata ton. Nu kan de komma åt mig igen genom dig.

Hos Missan fanns ingen tvekan.

-Så dör jag för din skull! viskade hon lugnt. Mitt liv är inget värt utan dig.

Eirik blev ännu mer upprörd.

-Så kan du väl inte säga heller!

-Jo, om ditt liv blir lättare utan mig. Vill du att jag gör det?

-Nej!

 

Säv-Sverker ropade på henne. Det var dags att servera soppan.

-Vem var det där? frågade han avvaktande.

-Det var Eirik. Vi skulle gifta oss, men kriget kom ivägen. Han skulle bara hjälpa kung Imrar en kort tid, och sedan komma tillbaka till mig. Men det gjorde han aldrig. Och nu är han arg på mig för att jag skär ost här.

-Kung – Imrar?

-Ja.

Sverker grep tag i hennes arm.

-Mia, varifrån kommer du egentligen?

I vanliga fall var hon på sin vakt. Men nu föll allt i bitar omkring henne, så att hon inte visste vad hon borde tiga med.

-Månhella. Men det förstördes. Alla dog. Utom jag. Jag blev en katt istället.

-Vimsar du nu igen?

Missan såg hjälplöst på honom.

-Jag vet inte! Hur skall jag kunna veta det?

 

Ja, hur skulle hon kunna veta någonting? Vad var sant, och vad var produkter av alla experiment de utfört på henne?

 

En alv satt i hörnet. Tittade försmädligt på henne, sade:

-Jag vet vad jag ser. Och det är inte en katt.

I nästa ögonblick sniffade en annan varelse på henne och frågade:

-Varför luktar du katt?

-För att jag är en katt, svarade Missan försvarsberedd.

Varelsen nickade eftertänksamt.

-Då förstår jag.

 

Så vad var hon?

 

Kvällen böljade som ett ostyrigt hav. Så länge hon hade något för händer, så kunde hon vara stilla i tanken. Skala rödbetor. Bena ur fisken. Skura ämbar. Men måste hon ut i salen, så kändes marken ostadig. Ibland såg hon Eirik i ett hörn, i nästa stund var han borta.

Sverker bad henne följa med för att tala med herr Erk. Hon svarade så gott hon kunde, att ja, hon var en flykting från Månhella, och ja, den som hon kallade Eirik var en gång en soldat i kung Imrars armé. Borde hon inte säga det?

En obehaglig man med slingrande rörelser smög sig inpå henne.

-Hon har sett in i Nidvinters ögon! väste han hänfört. Låt mig undersöka henne!

Vid ortet undersöka grep paniken tag om Missan.

-Måste tillbaka till köket nu, måste skära mer ost!

Aldrig mer undersökt! Aldrig mer ritualer!

De lät henne gå.

 

En stund senare kunde hon stjäla till sig ännu ett samtal med Eirik, trots att han försökte undvika henne.

-Låt mig följa med dig om jag nu inte får dö, bad hon.

-Det bad jag dig om en annan gång, men då ville du inte.

-Då var jag fortfarande förlamad i mitt hjärta. Som du har blivit nu. Jag förstår hur mycket jag sårade dig – kan du förlåta mig? Du, som vet vad furstens folk kan hitta på för att plåga en själ. Minns att jag också var deras fånge. I hjärtat älskar vi varandra, det har vi alltid gjort.

-Det var alltid så enkelt för dig, fräste han. Du var alltid så säker.

-Ja, det var jag. Och det är jag nu också. Säg att du älskar mig, så kommer mörkret aldrig att vinna!

Ögonblicken drogs ut till en evighet innan han pressade fram:

-Det kan jag inte.

 

Några rödklädda män närmade sig.

-Har du problem med den här kvinnan? frågade en av dem lent. Vi har ju pratat om att lösgöra sig från det förflutna, du verkar inte riktigt klara det.

För första gången under hela kvällen fungerade Missans tankar.

-Det är jag som inte kan släppa honom, hasplade hon snabbt ur sig. Men jag har insett att han inte vill veta av mig, så jag...

-Inte så bråttom, sade en annan och spärrade hennes reträtt. Jag tror minsann att vi måste lära den här mannen en läxa.

De vände sig mot Eirik.

-Nu skall du få lära dig några intressanta sätt att tillfoga smärta på.

Missan förstod vad han menat. Så länge hon var i livet, så kunde de plåga honom genom henne.

Innan någon hann reagera, drog hon upp sin lilla skalkniv ur förklädet och satte mot sin egen halsgrop. Helst hade hon tryckt till, för Eiriks skull, men han hade ju förbjudit henne att ta livet av sig.

-Så, så, det här är ingen bra idé, skrattade en av rödkåporna nervöst.

-Låt mig gå, befallde Missan med all pondus hon lyckades skrapa ihop. Fru Ehrenskiöld är er värdinna, hon kommer att bli mycket missnöjd om ni är orsaken till att en av hennes tjänare blodar ner hela hennes serveringsrum!

-Missan! Nej! viskade Eirik – eller skrek han? Gör det inte!

Nej, hon tänkte inte fullfölja sitt hot. Men hon vägrade att se honom bli tvingad till att tortera henne.

 

Så hon flydde. De hade släppt henne. Men för hur länge? Kom någon efter henne just nu? Ville de hämnas, eller skrattade de bara åt henne och glömde henne i nästa stund?

 

Om hon dog, så måste Eirik få veta om det så att han kunde känna sig lugn. Men om hon lät sig fångas, så skulle han straffas än värre än hon. Därför måste hon fortsätta.

 

Oavsett om du älskar mig eller ej, så brinner min kärlek. Den elden lyckades de inte släcka. För din skull skall jag inte låta dem vinna.

 

I alltför många år hade hon irrat omkring i sin trasiga mosaik. Det dög inte längre. Hon måste foga samman bitarna till ett begripligt mönster. Hon måste bli hel.

För första gången sedan Månhella föll, slöt hon sina ögon i intensiv bön:

 

Jag tror på Den Förste och Enda,
himmelens och jordens Fader,
solens och månens Moder.

Jag tror på Den Förste och Enda,
varken man eller kvinna,
ung eller gammal
utan allt och mer därtill.

Jag tror på Den Förste och Enda,
på Din styrka och nåd,
alla oskiljaktiga i dig.

På darrande ben reste hon sig och fäste blicken mot himlen.

Jag ber dig. Led mig rätt!

Så fortsatte hon in i natten.

En kall vindil drog genom träden och Bodvar drog skinnvästen tätare omkring sig.

Den Förste ger, och den Förste tar tillbaka. Hans mors röst viskade i hans huvud. Han gav till en suck när hans förvirrade tankar fick det att snurra i skallen.

”Bodvar?”

Grimner Klockares fråga var lågmäld och hans tonfall medlidsamt.

Bodvar stannade och såg först bortåt stigen åt det håll de gick och sedan på Klockaren.

”Tack Grimner, men nu klarar jag mig själv tillbaks till gården. Jag klarar mig, säkert” lade han till när han såg hur Grimner tvekade.

Den gulskäggige klockaren såg på honom en kort stund och nickade sedan.

”Ta hand om dig nu, Bodvar. Försök få en god sömn inatt, trots allt som hänt.”

”Det ska jag, Grimner, och tack – tack för allt.”

De skakade hand och med en sista nick vände Grimner om gick med raska steg tillbaks mot värdshuset. Bodvar stod en stund och såg på hur klockaren i sin klarröda kjortel försvann bort i mörkret. Sen suckade han och fortsatte hemåt.

Hur kunde en enda dag rymma så mycket? I ett avseende hade ödet lett mot honom idag och fört honom från olycka till lycka och i ett annat hade den största glädje han någonsin känt vänts i sorg.

Han och husmor Tora hade lämnat gården efter mjölkning och frukost och begett sig till Jakthornet. På vägen hade Tora pratat på som vanligt i ett kör utan större avbrott.

”Du måste verkligen lära dig att lägga band på dig, Bodvar. Jag vet att Ulf och Klas är bråkstakar, men att slå dem så illa…” Hon suckade. Husbonde ansvarar för dräng och om Edla Håkansdotter – som var Ulfs och Klas matmor – valde att dra saken inför ting så skulle också Tora bli indragen. Nu hade Tora hört att Fru Sigun skulle gästa värdshuset ett par dar och tyckte att det var bäst att tala med lagkvinnan och se om det fanns något att göra innan Edla tog saken till ting.

Bodvar lyssnade med ett halvt öra på sin husmor och handen grep lite hårdare om den bastanta påk han tagit med sig och nu använde som vandringsstav.

Han suckade för sig själv. Varför hamnade han alltid i såna här problem? Fast denna gång skulle han lösa problem som någon annan ställt till med. Han grymtade till av ilska när han tänkte på det. Hans halvsyster Alva, som han vaktade högst beskyddande över – ofta till hennes stora förtret – hade varit sjuk nästan hela sommaren och när han råkat höra Tora och Örjan säga att hon hade haft ett missfall så hade han trott att det var Ulf som dragit henne i olycka. Han hade uppvaktat henne i våras och det hade varit just likt honom att först göra henne med barn och sedan överge henne och dra sig undan allt ansvar. Men när Bodvar stött på Ulf på Bäckahästen förra lördan hade han ändå hållit sig på sin kant och inte velat ställa till med bråk. Ulf hade dock fallit för djupt in i ruset för att kunna hålla truten. Han hade kommit fram till honom och flinat sitt hånfulla leende.

”Hur står det till med syster din?” hade han frågat och sedan fortsatt. ”hon hade ju tur att det gick som det gick trots allt, det hade kunnat bli pinsammare annars.”

Bodvar hade kramat hårt om ölstopet och stirrat bestämt ner i det bruna ölet, fast besluten att inte låta Ulf reta honom till dumheter.

Men dryckesdjävulen tycktes ha farit i Ulf för han fortsatte med samma spefulla röst.

”Men det är ju inte så förvånande att hon hamnade i omständigheterna till att börja med; sådan dotter sådan mor, och det skulle ju inte bli den förste oäktingen i Estasläkten.

Vad som sedan hände var fortfarande dimmigt för Bodvar, men han mindes att han flugit på Ulf och slagit honom till golvet. Hans kamrat Klas kommit till Ulfs hjälp, men inte ens tillsammans hade de båda drängarna rått på Bodvar som tycktes gå bärsärkagång, blind för allt utom sitt raseri. När han kom till sans igen hade han suttit inlåst på ett av Bäckahästens uthus och där fick han tillbringa natten. Morgonen därpå hade bud sänts till Anundsgården och Tora hade kommit och hämtat honom. Hon hade försökt blidka Siri, men krögerskan hade bara sagt ”Ta bort honom från mitt värdshus, bort ur min åsyn” och Bodvar hade tyst och med nedböjt huvud följt med Tora hem. Dagen därpå hade Alva kommit förbi gården och de hade pratat länge. Hans syster hade varit bestört över slagsmålet men när Bodvar berättade om vad han hört Tora och Örjan säga så visade det sig att det låg mer bakom Alvas sjukdom än vad han först trott. Barnet hade inte varit Ulfs, utan Gregers Spelman som hon haft en historia med i våras. Gregers hade tydligen mer eller mindre lovat henne att de skulle trolovas när han återvände från en nära förestående resa, men när han under sommaren kommit tillbaks hade han gjort Alva rädd. Hon hade hoppats på att han nu skulle infria sitt löfte om trolovning, men istället hade han utfört några mörka konster på henne, vilket hade fördrivit fostret och näranog dödat henne själv också.

Nu hade Bodvar hört av Torvald att Gregers bodde på Jakthornet och med lite tur skulle han få tag i honom och säga honom ett och annat, med eller utan träpåken som talesman.

Han och Tora hade anlänt till värdshuset och de hade stött på Alva som var ute och samlade ved. Bodvar hade genast frågat henne om var Gregers fanns men hon sade att han hade gått ut under förmiddagen och troligen vandrade runt någonstans.

Och när Bodvar tänkte sig in på värdshuset uppenbarade sig ytterligare ett problem. På trappan satt nämligen inte bara Edla Håkansdotter utan även Siri Krögerska och talade tillsammans. Det var inte lönt att gå förbi dem, säkerligen skulle de börja överrösa honom med klander, spe och hot. Istället ställde sig Bodvar bakom knuten och täljde lite grann på träpåken för att fördriva tiden. En gammal daglönare i sunkiga kläder och en stor svart slokhatt haltade sig förbi med hjälp av en käpp och hälsade honom god dag, men Bodvar muttrade bara något ohörbart till svar. Ett par främlingar till – troligen daglönare även de – gick förbi, samt en ung väpnare i röd tunika, med friherrinnan Tre Rosors märke på en bindel kring armen.

Så såg han upp vid ljudet av en gren som knäcktes under en fot och påken föll ur hans hand i förvåning. Ut ur snåren bakom värdshuset stapplade Gregers, likblek i ansiktet och med händerna tryckta mot magen. Han släpade sig ytterligare ett par steg och föll så ihop, just nedanför värdshustrappen. Pigorna och drängarna sprang ut på trappen och försökte se vad som hände och strax var fru Sigun där. Lagkvinnan hade tydligen kommit i sällskap med sin svåger herr Magnus Silverfors och dennes kusin junker Birger, och de kallade nu med myndig röst och frågade om det fanns någon läkekunnig på plats. Men inga läkeörter i världen kunde hjälpa spelmannen, som strax drog sitt sista andetag. Fader Thomas kom skyndande ut ur värdshuset och när han blivit informerad om vad som hänt fanns inget mer att göra än att framsäga de rätta bönerna och uttala orden som hemskänkte den döde till den Förste och Enda.

Redan innan Fader Thomas hade avslutat hade Bodvar gått in i värdshuset och skaffat sig ett stop öl av unge Saxe Blå och stod nu och såg ut över det nästan tomma skänkrummet. De få gäster som fanns var främlingar som han inte sett tidigare. Ett par kvinnor satt och tycktes nästan halvsova vid det närmaste bordet och Bodvar grymtade missnöjt när han såg att hans favoritplats i bortersta hörnet var upptagen, men missnöjet vände till nyfikenhet och förväntan när han märkte att de som satt där var en grupp musikanter. Så han gled in vid väggen vid bordet bredvid och drack lite ur stopet. När Alva kom förbi för att servera dryck till musikanterna hade han talat som hastigast med henne.

  ”Det var lika så gott så som skedde. Efter vad han gjorde mot dig så fick han vad han förtjänade.”

Hon hade stirrat på honom, upprörd och bestört.

”Hur kan du säga så? Ingen förtjänar att bli mördad på det sättet.”

”Jag sörjer honom inte. Det bör inte du heller göra.”

Hon stirrade på honom som hon ville ge honom en örfil, men ryckte sedan bara loss armen ur hans grepp och försvann tillbaks till köket.

Han suckade. Varför kunde inte Alva förstå att han bara försökte hjälpa henne. Men allt som oftast hade hans försök lett till att hon istället blev ond på honom.

Nästan omedvetet rörde sig hans hand upp mot bröstet och slöt sig kring den enkla tvinnade tenn- och kopparringen som han bar i en lädersnodd kring halsen.

Medan han fingrade på ringen som hans mor givit honom fångades hans uppmärksamhet av de båda kvinnorna som hade suttit halvsovandes vid bordet bredvid. Den längre av dem, med långt mörkblont hår, hade krupit ihop på bänken och när folk gick förbi sköt hennes hand ut mot dem, strök med fingertopparna mot bältesändar och pälsbrämade kanter. Så fick hon en utskällning av en man vars dinglande penningpung hon farit ut med handen efter. Antingen var hon en ovanligt dålig tjuv, eller så var hon efterbliven och vilket det än var så skulle hon bli utslängd eller åtalad för stöld om hon inte höll fingarna i styr, om det fick bli som den gormande mannen ville. Hans högljuddhet att fått henne att krypa ihop på golvet och plötsligt, utan att Bodvar riktigt uppfattade hur det gick till, så såg han ner på den märkliga kvinnan som nu satt på golvet precis bredvid honom och fingrade på pälsen på insidan av hans slitna skinnväst.

Talet om tjuv flög för ett ögonblick genom hans huvud och han kände med vänstra handen efter att skinnpungen hängde trygg i bältet, på motsatta sidan från där kvinnan satt. Plötsligt såg hon upp och ett par klara blå ögon mötte hans. Bodvar stelnade till, med stopet halvt höjt till munnen, nu helt bortglömt. Hon var så vacker. Ett smalt och välformat ansikte, hyn ljus och slät och pannan hög och mjuk, med långt hår av mörkt guld som ramade in ansiktet och fortsatte ner i sjalen som hon bar lindad kring halsen. Under ett par ögonblick, även om de lika gärna kunde varit timmar och dagar såg de bara på varandra. Sedan makade hon sig närmare honom och med huvudet lika mycket vilande på bänken som mot Bodvar fortsatte hon fingra på den bruna pälsen i hans skinnväst.

Han hade suttit där och bara sett på henne och inte vetat varken ut eller in; om han skulle flytta på sig eller få henne att sluta upp och sköta sig själv, men när den första förundringen över denna märkliga kvinnas beteende hade släppt så insåg han att det kändes besynnerligt normalt och att han trots allt inte kände sig särskilt obekväm där han satt med henne nästan liggandes i sitt knä.

”Du säger inte så mycket, du,” hade han mumlat. ”Det tycker jag är bra. De flesta pratar alldeles för mycket och säger ändå ingenting viktigt.”

*    *    *

En uggla hoade och Bodvar höjde huvudet där han gick genom skogen och försökte lokalisera ljudet. För ett ögonblick bröts hans tankar när han såg upp mot den spöklikt skinande månen genom de tunna molnslöjorna.

Han och Tora hade talat med Edla och Siri efter kvällsmålet. Båda två hade varit förvånansvärt lugna i sinnet och vänliga på rösten. Siri hade utan minsta protest gått med på att låta honom arbeta av skulden för den förstörda inredningen och låta det vara med det, och Edla hade tydligen tänkt om gällande att dra saken inför tinget. Om hon gjorde det skulle drottningens fogde ta det mesta av boten och det skulle inte hon bli gladare av. Så hon hade föreslagit att Bodvar kom och hjälpte till med skörden när det var dags, och arbetade för henne så länge Ulf och Klas var sängliggandes. Och hon hade varit märkligt förstående för hans motvilja att möta dem igen och lovat honom att de skulle hålla sig inne i huset när han var på ägorna.

När de talat klart och skakat hand på saken hade det snurrat i Bodvars huvud. Det hela skulle lösas, han skulle inte bli dragen inför tinget och dömd. Hjärtat bultade i kroppen som om det skulle slå sönder bröstkorgen inifrån. Han nästan sprang in i värdshuset och letade reda på Alva, som satt och skalade potatis. ”Det är ordnat! Edla kommer inte att dra mig inför tinget, allt är väl!”

  ”Så bra då.”

Han hajade till av hennes svala ton, och såg på henne. Hon hade inte ens lyft huvudet och tittat på honom. Var hon inte glad för hans skull? Var hon fortfarande arg på honom för hans ord om Gregers?

”Vi borde prata med fru Sigun om Gregers, om det som hände.”

Hon såg upp och mötte hans blick och han skrämdes av dess kyla.

  ”Och säga vad? Vad skulle det göra annat än mer skada? Vill du skämma ut mig ännu mer?

Han tvekade och lade sedan handen lite tafatt på hennes axel. ”Allt kommer att bli bra, Alva. Du vet att jag bara vill att du ska vara glad…”

Hon ryckte på axlarna och skakade av sig hans hand. ”Jag hinner inte prata nu, jag har arbete att göra.”

Tyst såg han på henne och gick sedan in i skänkrummet igen. Sedan hade allt blivit som en märklig dröm, så vacker och underbar. Den märkliga stumma kvinnan satt vid musikanternas bord och spelade på en enkel flöjt. Men melodin var så vacker att det värkte i Bodvars bröst.

Sedan hade hon krupit upp på bänken bredvid honom och åter lagt sitt huvud i hans knä och bara legat där och sett upp mot honom, och han på henne.

”Det kanske är därför du inte pratar”, sade han. ”För att du istället ska kunna spela så underbart.” Så suckade han igen och frågade, mer rakt ut i luften än till henne: ”Vem är du?”

Men denna gång log hon och över hennes läppar kom ett enda ord, och det enda ordet hade fått skälvningar av värme att sprida sig genom honom.

”Missan.”

*    *    *

Efterhand hade hon börjat prata mer. Hon betedde sig nästan som en vanlig kvinna, förutom den underliga glimt av något han inte förstod som han ibland såg skymta till i hennes ögon.

Hon hade visat honom ett smycke hon bar kring halsen: en liten kattfigur. Kanske var hon verkligen en förtrollad katt. Kanske var hon ett skogsrå i kattform. Men hur det än var så hade hon drivit bort rädsla och butterhet från honom som i ett trollslag.

Senare på kvällen hade han talat med Jante Torsson. Han hade känt Jante hyfsat väl tidigare, men de senaste åren hade Jante varit utbygds och han hade blivit förändrad på något sätt, som om han sett saker ingen annan sett och visste saker ingen annan kunde förstå. Kanske var det därför han bett om Jantes råd, fastän de inte talats vid på år och dag.

Han berättade om Missan och frågade Jante vad han trodde om henne, men till hans besvikelse visste inte Jante mer än han själv. Så mycket kunde han säga, att någonting hemskt förmodligen hade hänt henne vid något tillfälle och att det fortfarande låg över henne som ett ont moln.

”Hon vacklar mellan ljus och mörker,” hade Jante sagt. ”Det hon behöver mest av allt är någon som är öm mot henne och ger henne den trygghet hon behöver.”

En kort stund senare satt han åter inne i skänkrummet bredvid Missan, osäker på vad han skulle säga, vad han skulle göra, bara fylld av en längtan att hjälpa henne.

De hade ätit och druckit lite grann när hon plötsligt bröt tystnaden.

”Vad tycker din fru om att du sitter och umgås med kattkvinnor på värdshuset då?”

Han hade rodnat och till sist lyckats stamma fram att han var ogift och då hade de där märkligt djupa ögonen borrat sig in i honom och hennes röst hade blivit glad.

”Vill du gifta dig med mig då?”

*    *    *

Bodvar suckade där han gick genom skogen. Att få höra de orden, sagda på det sättet och av den kvinnan… allt hade snurrat runt för honom och han hade inte kunnat få fram ett ljud på flera minuter, alltför rädd att hon drev gäck med honom, men han kunde inte läsa någon lögn i hennes blick.

Han hade skrattat lite förläget och frågat om hon inte ville komma och bo på gården med honom en tid först och om hon fortfarande ville samma sak när midvinternatten kom så skulle de genomgå ceremonin då, men att det var ett väl stort steg att ta så här plötsligt.

Då hade hon blivit dödligt allvarlig.

”Vill du att jag ska bli din hustru måste du bestämma dig nu. Inte om en vecka, inte vid midvinter, nu. Vi gifter oss här och nu, eller inte alls.”

   Han hade försökt övertala henne att se resonligt på saken, och en lika desperat som svårförståelig rädsla att förlora henne kom över honom, men hon var orubblig som stål och vägrade ändra på sitt beslut. Till slut hade han tystnat och bara suttit och stirrat på henne en lång stund.

”Om du är ett skogsrå så är jag redan förlorad,” hade han sagt.

”Och är jag det inte har du ingenting att förlora,” hade hon svarat med ett leende som smälte allt motstånd i honom.

Det leendet hade tänt känslor i honom som han inte visste fanns, en värme som han inte känt på många långa år, när hans mor fortfarande fanns hos honom. Han hade hämtat fader Thomas och handgripligen, nästan bryskt tryckt ner honom mellan dem på bänken och bett honom att genast viga dem samman. Stackars gamle Thomas hade blivit ytterst förvånad men det hade ändå inte behövts mycket övertalning innan han gått med på att viga dem. Men det fanns andra som var svårare att övertala. Tora och Siri hade börjat ropa högljudda protester i mun på varandra när fader Thomas utlyste den snarast stundande vigseln och verkade tycka att Bodvar förlorat förståndet, eller ännu värre, blivit förhäxad. Fru Sigun och herr Magnus hade också invändningar i frågan, de tycktes tro att Missan hade något att göra med Gregers död vilket ju måste vara helt befängt.

Till Bodvars förvåning var det Grimner som hade ställt sig på hans sida och talat för hans sak. Han stod egentligen varken på god eller dålig fot med klockaren, men han hade ju hört om dennes hetlevrade temperament och tyckt att allt var väl så länge de höll sig ur varandras väg.

När nu Grimner erbjöd sig att till och med betala skulden till Siri som bröllopsgåva blev Bodvar så rörd att han knappt kunde tala, men han tryckte varmt Grimners hand.

Allt hade blivit kaotiskt efter det. Tora och Siri ville inte lugna ner sig och lagkvinnan förbjöd rakt ut fader Thomas att genomföra vigseln. Förtvivlad hade så Bodvar talat åter med Jante och bönfallit honom att använda vad inflytande han än hade – en stor och viktig person som han nu tydligen blivit – och tala med fru Sigun om saken. Jante hade först varit tveksam, han kunde se alltför mycket mörker i Missans förflutna. ”Bara aldrig så lite smuts räcker för att besudla det klaraste vatten”, hade han sagt och någonstans från djupt inom sig flöt ett svar upp i Bodvar.

”Men i ett nattsvart rum kan ett enda litet bloss förjaga mörkret.”

Jante hade stått tyst en stund och begrundat detta och sedan hade han nickat. ”Nåväl, jag ska tala med fru Sigun. Det är allt jag kan lova.”

Fylld av ett nyväckt hopp hade han återvänt in på värdshuset, men hoppet hade lika hastigt övergått till oro och förtvivlan när han fann att Missan försvunnit och inte längre fanns på värdshuset. I virrvarret hade hon smitit ut och ingen han frågade hade sett henne och hon hade inte svarat på hans enträgna rop.

Hon sa att hon skulle försvinna om vi inte gifte oss, och nu har jag förlorat henne för alltid.

Tanken brände i honom och han kände hur bröstet snörpte ihop sig. Med en plötslig känsla av allt genomsyrande trötthet hade han sjunkit ner på en bänk i ett avskilt hörn och närt sina mörka tankar. Skådespelarna hade spelat upp sin pjäs, men han hade knappt uppfattat ett ord av den, och skratten och applåderna runt omkring honom lyckades inte lysa upp hans sinne.

Så plötsligt hade hon stått i dörröppningen och han hade farit upp, precis som mer eller mindre alla i hela salen. För hennes blick var blank och frånvarande och händerna som hängde slappa längs med sidorna glänste våta och röda, täckta av blod.

Han hade försökt komma fram till henne, men herr Magnus och junker Birger hade ställt sig i hans väg och det var bara det kalla stålet i herr Magnus hand som hindrat honom från att kasta sig fram förbi dem för att nå henne. Han hörde hur det började viskas runt om i salen, hur Missans följeslagerska, en stum kvinna, inte längre fanns någonstans att finna. Plötsligt hade allt brustit inom honom. Bodvar hade försökt fånga Missans blick men hon hade vänt bort sitt huvud och till sist sänkte han huvudet, besegrad och kraftlös, knappt i stånd att hålla igång hjärtats slag. Han hade mumlat till Tora att han begav sig tillbaks mot gården och Grimner hade erbjudit sig att slå följe en bit på vägen. Apatiskt hade han tackat ja och så hade de gett sig av på stigen genom skogen mot hemmet.

Nu var det bara ett par fjärdingsväg kvar och Bodvar drog med handen över ögonen och torkade tårarna som smugit sig fram obemärkta.

Vem var du, Missan? Vad var de onda ting som förmörkade ditt förflutna? Jag hade velat vara den som förde dig bort från mörkret, men nu hoppas jag ändå att du finner frid en dag, med vem det än är. Förste och Enda, vaka över henne, vaka över Missa-Mi.

Vattnet droppade långsamt från en spricka i taket. I ena hörnet slogs råttorna om något. Han ville inte veta vad det var de gnagde på.

Han rätade lite på ryggen, och grimaserade av smärta. De röda linjerna på ryggen efter piskrappen brände så fort han rörde sig. Försiktigt försökte han väta sina spruckna, torra läppar med saliv, kände hur svullna de var.

Det var slut.  Allt var slut. Förbannade pack! Varför skulle legionärerna bestämma sig för att komma just till Valegården på Väktarnatt. De hade känt igen honom. De visste. Och ett av svinen som han trott var död hade överlevt. Han hade sett ärret där hans kniv försökt skära av hennes strupe. Och hon hade känt igen honom.

Han avbröt sina tankar och rös. På Väktarnatten går de döda bland de levande.... den horungen till legionär som han verkligen lyckats döda hade uppenbarat sig på gården. Hon var fortfarande klädd i samma rustning som när han skurit av hennes grishals, och det levrade blodet täckte hennes strupe. En vålnad, inget annat än en fördömd gast, men han hade blivit helt iskall när hon såg på honom. Hon kände igen sin baneman, det var därför hon hade kommit, för att hemsöka honom.

Och strax därefter hade legionärerna kommit. Först hade det verkat som att de inte känt igen honom, det fann trots allt nästan ingenting kvar av Malte den Halte över honom nu, nu var han Egil Grim, varken halt eller efterbliven. För en stund trodde han att han var säker. Men plötsligt hade de kommit emot honom med svärden halvvägs ur skidorna, och han visste att det var över. Och kanske hade han lyckats fly, om inte en av dem hade väntat utanför, och nära nog slagit in skallen på honom med svärdshjaltet. Efter det hade allt blivit dimmigt. Vagt mindes han sparkarna och slagen som haglat över honom, hur de försökt få honom att erkänna. Till slut hade han inte orkat längre, utan skrikit åt dem, svurit varenda ed han kunde över dem. "Jag dödade henne! Jag skar av hennes djävla förbannade hals, och jag skulle göra det igen! Jag ska döda varenda en av er!!"

Men de var alltför många, och han var alltför svag. Vagt hade han hört hur mor Margit skrek hysteriskt när soldaterna fortsatte misshandla honom, vagt hade han sett Turids och de andras ansikten som såg på honom med medlidande, rädsla och vanmakt i ansiktena, innan han äntligen sjönk ner i en barmhärtig mörk medvetslöshet. Det fanns ingenting de kunde göra. Det fanns inte längre någonting någon kunde göra för honom.

Men han mindes mor Margits hand som gripit om hans, precis innan de släpat ut honom i natten, hur hon kramat hans fingrar hårt innan en legionär knuffade bort henne. 

Eirik slöt ögonen och försökte stänga ute ljudet av råttorna i hörnet, försökte glömma smärtan och tankarna på döden för ett tag. Ännnu var han inte knäckt...

-

"Smärta… svart blixtrande smärta som spräcker mitt huvud. Plågor jag aldrig drömt om ens i mina värsta mardrömmar. Och den där häxan Cornelia som hotar med den värsta mardrömmen av alla: Missan, min älskade Missan, bunden, torterad, om och om igen. Hon skriker! Hon ser på mig, anklagar mig. Och jag är skyldig. Svek… Jag svek henne! Varför svek jag henne! Praetorn, hans fruktansvärda ansikte som faller sönder, ett levande lik, han lovar mig frihet… ljuger, han måste ljuga! Alla Furstliga ljuger, ljuger som svin… Nestor… plåga… blå eld plågar mig! Nestors eld… kan inte skrika längre, vill dö vill dö… de låter mig inte dö.. de låter mig inte… låt mig dö…Frihet… om jag gör som de säger… men de ljuger! Om jag förråder Imrar… Adriana! De vill mörda henne! Jag kan inte förråda henne… jag måste förråda henne! Förråda henne eller Missan… Adriana eller Missan… Åh Förste… Jag vill dö! Varför får jag inte dö! Låt mig dö…"

Eirik kröp kvidande ihop i fosterställning på det kalla stengolvet i fängelsehålan och försökte gråta, längtade till medvetslöshetens barmhärtiga mörker där han kunde glömma, kunde glömma och bli fri. Han var knäckt.

Missan är en söt och snäll katt. Missan är en...

Nej.

Missan är en människospillra, på flykt från ljuset in i mörkret.

Innan Missan var en söt och snäll katt var Missan en söt och snäll flicka. Missan hade hon alltid hetat. Hon hade varit så liten när hon föddes att hennes mor inte kunde komma på något annat att kalla henne. Hennes far hade protesterat och givit henne ett vettigt namn som han försökte kalla henne vid, men ingen, allra minst Missan själv, förstod vem han menade så till slut gav han upp.

Ljuset hade varit en lika självklar del av livet som luften de andades. Barmhärtighetens ljus, solens värmande ljus som skyddade från allt ont. Missan visste inte ens vad ondska var. Lillebror funderade
ofta, han rörde sig mer i staden och hörde mer. Om kvällarna lyssnade Missan med ett halvt öra till hans
diskussioner med föräldrarna. Varför fanns det onda män? Hur kunde man skydda sig? Svaret han alltid fick var att om man bara levde i Ljuset så behövde man inte oroa sig.

När huset brändes blev det ljust.

Männen i gillesalen, prästerna, hur länge skulle de låta henne vara? De hade så fel. Ljuset var en fälla,
ett lockbete till något som de inte kunde föreställa sig. De trodde att de satt inne med sanningen. De
kunde inte tåla att hon var lika övertygad om sin sanning. I godhetens namn kan man begå lika grymma brott som i ondskans. När de upptäckte att ingenting de hotade henne själv med skrämde henne, vad skulle de
då ta till?

Hennes familj.

Bryggaren som snäste åt henne men ändå klappade henne på huvudet.

Mor som alltid var mild i rösten och gav henne mat.

Barnen, bortskämda men för unga för att kunna anklagas för det.

Ingen av dem skulle behöva lida för Missans skull!

För andra gången den kvällen smet hon ut trots att hon lovat låta bli, och hon räknade med att alla skulle
tro att hon snart skulle komma tillbaka igen. Hon lämnade sin älskade fisk och sin mantel för att förstärka den illusionen. Frusit hade hon gjort förr.

Ute på gatan stannade hon upp ett kort ögonblick. Om de skulle leta efter henne, var kunde hon gömma sig? Var kunde man gömma sig för ljuset?

Naturligtvis.

Missan skrattade till för sig själv och gick norrut.

Tomt. Att det kunde kännas så tomt.

Missan hade försökt ge Eirik ett leende att minnas då vagnen rullade iväg mot Geda, men så fort den var utom synhåll tappade hon masken och stod still en lång stund och bara tittade ut i tomheten. För sig själv kunde hon inte låtsas tillförsikt. Vad hjälpte det om Eirik var skicklig med sin båge då motståndarsidan säkerligen hade minst lika skickliga män?

Hemma väntade ytterligare salt i såren. Lina, alltför självupptagen för att minnas att det var idag Eirik skulle åka, ville diskutera brudklänningar med sin lillasyster. Missan stod inte ut många hjärtslag innan hon flydde. Hon ryckte åt sig sin slända och en korg med kardflor och sprang ner till sitt favoritställe nere vid ån. Där satte hon sig att spinna. Missan spinner, det mest nötta skämtet i familjen. Hon försökte le vid tanken men kände i stället gråten bryta fram ur klumpen i magen som hon burit på sedan Eirik meddelat att han skulle fara.  

Karel fann henne efter en stund och lade varsamt armarna om henne.

"Ibland har jag lust att sopa till Lina," mumlade han.

"Det är inte hennes fel. Jag är glad att hon är lycklig," snyftade Missan.

"Men du är inte lycklig, Missan min."

"Nej. Jag önskar att jag kunde vara lika säker som han verkar vara på att han kommer tillbaka."

"Han måste vara säker på det för att stå ut, det förstår du väl?"

"Ja, det gör jag, men jag vill inte att han skall ge mig löften som han kanske inte kan infria."

"Ett löfte kanske är det enda som kan hålla honom på rätt sida om liv och död, vet du."

Missan begrundade detta medan hon försökte ta kontroll över sin andning igen.

"Det bästa du kan göra," fortsatte Karel, "är att fortsätta ditt liv som förut och inte bara gå och vänta på honom. Han får inte tro att du går och är ledsen hela tiden. Imorgon är det du och jag som går och dansar!"

Missan skrattade till.

"Det var precis vad jag sade till Eirik att du skulle säga."

-Du är en klok kisse du, log Karel och rufsade tillgivet om i hennes hår.

Men med natten kom tankarna. Krig var opålitligt. Sedan oroligheterna började hade hon lyssnat noga på vad Lillebror hade att berätta. En månad, hade Eirik sagt. En månad och så skulle han vara tillbaka hos henne. Skulle kriget vara slut inom en månad? Om det inte var det, skulle då inte Eirik känna att han svek sin kung och sitt land om han inte fortsatte? Vad var egentligen viktigast för honom, att hålla ett löfte till sin trolovade eller att försöka få bevis för sin fars respekt? Missan hade aldrig ställt sig den frågan förut, men nu gnagde den. Att han älskade henne hade hon inga tvivel om, inga som helst, men kanske tog han henne för given? Henne behövde han inte kämpa för, som för sin fars uppskattning. Och hon, tog inte hon Eirik för given också? Det hade alltid varit de två, inget att fundera över och inget att oroa sig för. Det var självklart att hon skulle vänta på honom. Men hur länge? Om månaden tog slut utan att han kom tillbaka, hur länge var det då meningen att hon skulle vänta? Hon ville ha ett eget hem och barn. Eiriks barn naturligtvis, något annat hade aldrig funnits i hennes tankar, men nu kanske hon skulle bli tvungen att tänka på det. Hon blev inte yngre. De flesta i hennes ålder hade varit gifta länge och hade redan en barnaskara att ta hand om. Vad var mest värt för henne om hon var tvungen att splittra sin framtidsbild? Eirik eller en egen familj?

De tankarna ekade i hennes huvud och drev all sömn på flykten. Då de malt runt så många varv att hon inte orkade tänka dem längre väckte hon försiktigt Lina.

"Förlåt att jag sprang iväg förut," viskade hon. "Snälla Lina, berätta om din brudklänning!"

Och till systerns lyckliga, sömndruckna fabulerande somnade Missan.

---

Karin som Missan på Utposten

"Vet ni, det är den här tiden på året som jag tycker om allra bäst! Allt är så levande och vackert och doftar så underbart, och så vet man att det kommer fortsätta vara varmt  i flera månader till!"

"Om man har tur ja! Minns du inte förra sommaren då det regnade tre månader i sträck?"

"Det gjorde det väl inte!"

"Jaså inte? Men det är så typiskt dig, Lina. Du vill att livet skall vara soligt och glatt, så då ordnar du dina minnen i efterhand så att det blir så. Jag önskar att du fick bestämma här i världen. Då kanske vi skulle ha fått in allt hö i tid förra året, om det nu hade varit en så fin sommar som du minns."

Missan lyssnade bara med ett halvt öra till sina syskon. Karel och Lina trätte alltid om något, och hon lade sig sällan i. Denna morgon hade hon dessutom annat att tänka på. De var ute på stora ängen och plockade blommor att pryda smedsgården med till kvällen. Hon själv skulle visst också smyckas med blommor, men så långt tänkte hon inte. Hennes trolovningsdag, hennes och Eiriks, det kändes på något sätt overkligt. Inte för det, hon och Eirik hade så gott som alltid vetat att de hörde ihop, men att manifestera det inför prästen… Missan tyckte i sitt stilla sinne att ingen annan hade med deras förhållande att göra. Hennes föräldrar var emellertid av en annan mening. När en lång tids antydningar inte hade givit resultat tog hennes far saken i egna händer. En vinterkväll när Eirik var på besök hade Knut, som suttit och spelat för dem, lagt ifrån sig fiddlan, harklat sig och sagt att jaha, skulle de ordna trolovningsfest till midsommar då? Som om det varit något som diskuterats en tid och bara behövde ett datum. Missan och Eirik hade sett på varandra, nästan lite förläget, och samtidigt mumlat att jo, det skulle väl gå bra.

Och nu var det midsommar. Ängen bjöd på en slösande mångfald av blommor, som ännu glittrade av morgondaggen. Lina, som alltid ville stå i centrum, pladdrade på om hur hennes trolovningsdag skulle bli och Karel retades med henne men undvek att kommentera att hon vid hennes ålder till och med borde ha varit gift vid det här laget. Och nog hade det funnits friare, men ingen god nog åt Lina och Knut var inte den typen av far som tvingade på sina barn någonting. Ville inte Lina gifta sig med någon av de som visat intresse, så slapp hon. Gården var stor nog att kunna försörja henne ändå. Vad grannarna hade att säga om den saken brydde han sig inte om.

Lillebror var också med denna morgon. Han bodde annars inne i staden och gick i lära hos en skrivare där, men Knut och Isa höll hårt på att han skulle fira helger och andra viktiga tilldragelser med familjen. Särskilt stor nytta gjorde han nu inte, i stället för att plocka blommor satt han stilla och betraktade en smörblomma med rynkade ögonbryn och försökte lista ut hur den hängde ihop. Sådan hade han alltid varit. Lina grälade på honom, men Missan uppmanade henne att låta Lillebror vara. Hon var glad bara över att ha honom i närheten. Hon förstod sig inte på hans funderingar och hans ganska dystra sinne, men hon tyckte om lugnet han utstrålade.

-Så, nu får det räcka, bestämde Lina. Vi måste ju hinna tvätta dig ordentligt, och bara ditt hår tar väl halva dagen att få ordning på!

 

Missan tyckte om att tillverka vackra saker i trä och textila material, men ingen i familjen hade ett sådant sinne för skönhet som Lina. Hon tog sig an Missan med en yrkesmässig attityd och Missan kunde inte annat än att le åt hennes beskäftighet. Lina tog av sin egen dyrbara lavendeltvål och skrubbade sin syster glödande ren från topp till tå, och redde försiktigt ut det långa håret och flätade det i fyra flätor som hon stack fullt med blommor i. Mor Isa hade strukit den enkla linneklänningen som Missan själv spunnit, vävt och sytt.

-Jag måste säga att jag först tyckte det verkade väldigt tråkigt med en ofärgad linnedräkt, sade Lina kritiskt, men nu erkänner jag att det nog är vackrast så, med alla blommor till. Men jag vill nog trolova mig på hösten eller vintern så att jag kan få ha riktigt vackra och färgglada kläder på mig.

  Karel kom ut på gården där utsmyckningen pågick.

-Se där, inte illa! nickade han uppskattande.

-Tack, strålade Lina som tog åt sig all förtjänst av att lillasyster inte längre såg ut som den gråa mus Lina alltid sett henne som. Missan själv log bara och böjde huvudet. Hon var mycket ovan vid situationen och fann det svårt att bara sitta och bli omhändertagen. Det kändes som om allt detta var för hennes familjs skull, för att de tyckte det var roligt att styra ut henne och ställa till med kalas. Mor hade skyndat iväg till smedsgården tidigt på morgonen för att hjälpa till med alla förberedelser och Missan hade inte hunnit prata med henne. Hon visste egentligen inte vad de skulle prata om, men hon kände att hon hade behövt någon form av stöd, och gärna en förklaring till varför detta var nödvändigt. Lina kunde hon inte prata med, hon tyckte bara att allt var spännande, och Karel tordes hon inte anförtro sig åt. Kanske skulle han inte ta henne på allvar utan skoja bort hennes undringar. Och Eirik kände hon instinktivt att hon inte borde avslöja sina dubier inför. Han kanske skulle bli sårad. Det var ju inte det att hon inte ville trolova sig, absolut inte, men måste det vara sådant ståhej?

När Lina tog en paus i sitt pysslande letade Missan rätt på sin far. Han satt och putsade upp sin fiddla och log mot henne när hon kom in.

-Så vacker du är, Missan min!

Knut var den enda som först opponerat sig mot att kalla flickan Missan. Han höll inte alls med sin hustru om att hon var så liten när hon föddes att det inte gick att kalla henne något annat. Han hade officiellt givit henne namnet Mia och hade i något år försökt att kalla henne det, men gav upp när han inte fick respons från vare sig barnet eller omgivningen.

Missan gick fram och gav sin far en kram, och aktade noga så att inte de blomsterspäckade flätorna kom i kläm.

-Far, måste man säga allt det där? Alla vet ju hur det är, så varför måste man säga det?

Knut lade händerna om dotterns ansikte och såg allvarligt på henne.

-Ibland, vännen min, behöver man få även sina sanningar bekräftade. Och jag skulle tycka väldigt mycket om att höra dig säga det.

Missan begrundade det några ögonblick och nickade.

 

Isa kom hemskyndande framåt tidig eftermiddag för att hinna göra sig själv iordning innan ceremonin. Man skulle gå familjevis och sammanstråla hos prästen. Eftersom det var en så vacker dag skulle de hålla till utomhus. Alla var klädda i sina bästa kläder och Lina hade hunnit binda en enkel blomsterkrans åt sig själv också. Visst var det Missans dag, men det hindrade väl inte att Lina också kunde få vara vacker!

Missan försökte att dölja hur illa till mods hon var där hon gick med ett stadigt tag om Karels hand. Helst hade hon velat hålla i sin far, men ville inte verka som en barnunge. Hon var trots allt nitton år och borde vara väl förberedd på detta tillfälle. Men att stå i centrum hade aldrig varit hennes önskan, och inte var hon någon vän av ord. Bara den biten var avklarad kanske hon skulle slappna av.

Eirik och hans familj anlände samtidigt som de. Han var så stilig i sin vackert broderade blå tunika. Missan, som lärt sig tyda skiftningarna i hans ansikte, såg att inte han heller fann sig helt tillrätta. Hon skulle vilja förmedla trygghet till honom men fann ingen sådan hos sig själv, så allt hon kunde åstadkomma var ett ansträngt leende. Karel följde henne ända fram till den angivna platsen framför prästen, där hon lät Eirik ta sina händer i hans.

rästen var en känslosam man. Han hade sett Eirik och Missan växa upp och drömt om denna dag. Han började hålla ett tal med ostadig stämma om hur vackert det var när två själar så tidigt kunde finna vila och glädje hos varandra. Missan ville inte höra. Hon såg envist ner på sina skospetsar och tryckte Eiriks händer allt hårdare tills hon inte stod ut längre. Hon lyfte blicken och gav prästen ett kort, rasande ögonkast så att han häpet tystnade. Den lilla gesten hade fått en stor del av hennes spänning att släppa, och nu fick hon i stället anstränga sig för att hålla sig för att hålla ett okynnigt leende tillbaka. Hon såg upp på Eirik och bad med blicken om förlåtelse, och tryckte lätt till hans händer, som för att ursäkta att hon nyss hållit dem så hårt och för att hon inte kunnat uthärda den sentimentala ordströmmen. Hon visste ju att andra uppskattade sådant. Mor var säkert besviken på henne.

När löftena skulle uttalas försökte hon så stadigt som möjligt hålla blicken vilande i Eiriks. Seden bjöd att mannen talade först.

 

”Av allting i världen är ingenting mig kärare än du.

Av alla i världen skall jag ingen ära, stötta och skydda som dig.

Av alla i världen är det dig jag vill vara trogen.

Av alla i världen vill jag bara leva med dig,

Tills den Förste kallar oss till hans sida.”

 

Efter varje fras upprepade Missan det sagda, tyst och ovant. Hon var glad över att Eirik talade först, hon själv skulle nog inte ha kommit ihåg allt. För henne var det bara ord. Meningslösa ord. Hon visste att de var sanna, men de var ändå inte Eiriks och de var inte hennes. Hon kunde inte känna någon glädje alls vid orden, och leendet hon lyckades prestera var snarare vemodigt än lyckligt. Hon skulle vilja dra sig undan, hon skulle vilja gråta.

Mor tog hennes reaktion för rörelse och kramade om henne ordentligt efteråt.

-Missan min, viskade hon darrigt och strök henne om kinden. Missan min!

 

Middagen var storslagen även om det inte var så många gäster bjudna. Borden dignade av väldoftande mat, vackert upplagd. Eiriks mor Anna, lillasyster Elin och Isa uppmanade gästerna att ta för sig, och var uppenbart stolta över sitt arbete. Missan betraktade dem och värmdes av deras glädje. Hon studerade alla vid bordet. Olaf Smed var tydligt nöjd över att få bjuda på trolovningsfest i sitt hem, och det var ju inte illa att grannarna fick veta vilken rasande duktig matmor hans hustru var.

Det var lättare att koppla av när alla hade något för händer och inte hade Missan och Eirik som enda blickfång. För att ytterligare avleda uppmärksamheten bad Missan att Eiriks farbror Torkel skulle berätta hur det gått till när han skjutit rådjuret de just avnjöt. Rummet fylldes genast av jägarberättelser som hakades på med andra skrönor, och då alla ätit klart tog Knut fram sina instrument. Att höra fadern spela var det bästa Missan visste. Helst skulle hon ha kurat ihop sig på bänken och lagt sig med huvudet i Eiriks knä, men nöjde sig med att luta huvudet mot hans axel och blunda. Hon sökte hans hand och flätade ihop fingrarna med hans. Så här skulle livet vara. Inga ord kunde förmedla känslan av den totala lyckan.

 

När gästerna och Missans familj drog sig hemåt valde Missan att övernatta i smedsgården. Att inte sova under samma tak som Eirik denna dag vore otänkbart. Hon avlägsnade alla blommor, som inte var alltför vissna, ur håret och kröp ner bredvid Elin. Men hon kunde inte somna. Hon låg länge och tänkte på dagen och kände att något inte var som det skulle. Hon var övertygad om att Eirik visste hur hon kände för honom, men hennes fars ord om att få sina sanningar bekräftade gnagde i henne. Hon hade inte bekräftat någonting idag. Hon hade bara mekaniskt upprepat några meningar som någon annan givit henne.

När Elin somnat steg Missan försiktigt upp och smög sig ut. Hon hade lånat med sig Elins kam och redde försiktigt ut håret så att det stod som en vågig sky omkring henne efter den hårda flätningen. Månen var inte full, men natten vilade ändå i ett stilla ljus. Hon tassade tillbaka och väckte Eirik så varsamt hon kunde.

-Kom med, viskade hon och tog hans hand.

Hon förde honom ner till den lilla bäcken som rann förbi smedjan och bjöd honom att sitta ner. De satt tysta en stund innan hon tog till orda.

-Det är som med den här bäcken, sade hon lågt. Jag vet inte varifrån den kommer eller var den slutar, men den har funnits här så länge jag har funnits och jag förstår inte hur vattnet någonsin skulle kunna ta slut. Källan måste vara outtömlig. Som min kärlek till dig.

Så började hon sjunga. En innerlig sång utan ord, påhittad för stunden, för att bekräfta sin sanning inför mannen hon älskade.