Lucky

”Mor, är jag en flicka eller en pojke?”

Lucky kom ihåg första gången frågan hade ställts rakt ut. Det var efter en lek ute på gatan, där barnen skulle dela in sig i två lag. Tjejerna mot killarna. Innan dess hade det inte fokuserats på det, alla hade lekt i grupp, jagat i grupp, gått på skattjakt i grupp. Ingen hade brytt sig om att fråga om vad man var, inte förrän ”lilla prinsessan” kom in i gruppen. Hon kallades så, fröken Simona, nyligen ditflyttad, nyligen lite för fattig för att bo kvar i sitt fina hus men inte för fattig för att ha kvar sina överklassmanér och lite för opraktiska kläder för gränderna i South Bank. För henne var det viktigt! Stor skillnad på flickor och pojkar! Och nu skulle de delas in.

Lucky, ska inte du vara med?

Joo...

Ja, men gå med i ditt lag då!

Lång tvekan.

Måste bara gå och kissa först!

Ha ha, måste du kolla om du har en pinne eller en ficka? Så att du vet vilket lag du ska vara med i?

 

Ja. Faktiskt.

 

Lucky hade ingen aning om att detta var det ögonblick som Essie och Mack hade fruktat länge nu. Oväntat länge. I flera år hade de lyckats hålla Luckys tillstånd hemligt. Klarat sig verbalt undan med att varken säga han eller hon. Har du sett Lucky? Åh, nu har den rackaren norpat ur kakburken igen! Man borde slå ungen på fingrarna. Om någon vågat sig på att fråga rakt ut så hade de åkt på en dask av Essies trasa, eller en örfil av Mack. Sköt du ditt! Och barnen, ja, de hade inte brytt sig. Lekar där man kikade under varandras kläder hade Lucky blivit ordentligt avskräckt från av sin överbeskyddande moder. Mycket ofog kunde hon tåla från sin älsklings håll sade hon, klättra upp på höga murar, allmänt bus, men inte det. Då skulle mor bli ledsen! Lucky ville inte för allt i världen göra sin mor ledsen. Det var det enda hot som bet. Så nej, ingen titt under kläderna. Och hur skulle man då kunna veta att man var annorlunda.

Att man var ett missfoster.

Att man borde visas upp på cirkus.

 

Frågan den gången hade fått ett grafiskt svar.

”Ser du den här duken, Lucky? Är den blå eller röd?”

”Den är ju rutig. Blå och röd.”

”Precis. Gud har skapat dig rutig. Så är det. Inget mer med det.”

Lucky hade tittat noga på duken.

”Men jag förstår inte.”

”Allt är inte det ena eller det andra. Sant att de flesta är röd eller blå. Men du har skapats till att vara unik. Du är både pojke och flicka. ”

”Vad konstigt!”

”Inte konstigare än att sexfingersjohnny har ett extra lillfinger. Ibland hittar Gud på sådana saker.”

”Varför det?”

”Det kan du fråga när du står inför Honom en dag. Fram till dess ska du rakryggad vara stolt över att vara Hans unika skapelse. Gå ut och lek nu och säg att du kan vara med i vilket lag du vill.”

Just då hade det känts självklart. Mor visste ju allt! Om Gud hade gjort det här så måste det ju vara rätt! Gud kunde inte göra fel. Människan trodde ibland att saker var misstag, men då litade de inte tillräckligt på Gud. Så det så.

 

Men det var svårt att lita på Gud och Hans stora plan när ingen annan gjorde det.

 

Just den dagen hade det gått bra. Men Lucky, så fånig du är! Om du går till killarnas lag så är du ju kille! Nästa gång protesterade tjejlaget. Men Lucky, du kan väl inte vara med oss! Lägg av! Vadå varför inte? Du är ju kille!

Det blev viktigare med det där ju äldre de blev. När man slutade leka i grupp, började dela upp sig. Började i skolan. Flickor. Eller pojkar. Det där första spontana valtillfället blev permanent. Ingen ifrågasatte. Ingen hade heller tittat noggrannare på det där pappret som låg i något arkiv, där en ruta inte var ordentligt ifylld. Slarv! Eller möjligen mutor.

 

”Mor... vad tänkte ni egentligen?”

Essie satte sig ner med en suck, händerna om sin tekopp. Hon satt sällan, men vid allvarliga samtal kunde hon inte gå omkring och dona i köket.

”Det enda vi tänkte på var att skydda dig.”

”Genom att ljuga?”

”Ljuga och ljuga... vi sa inte som det var, helt enkelt. Vi var rädda för att någon skulle ta dig ifrån oss.”

Elvaåriga Lucky började fundera mer och mer på sin identitet. Pojke passade inte. Flicka? Nej, inte det heller. Det var som mor hade sagt då. Rutig.

”Är det en sjukdom då? Du sa att det var Gud.”

”Naturligtvis är det Gud. Men människor lyssnar inte alltid på det. Om något är annorlunda, så är det skrämmande och då blir de... elaka. Det finns ingenting som plockar fram så mycket ondska hos människor som när de är rädda. Vi ville att de skulle se dig som Lucky. Inte som en liten och söt flicka, inte som en stor och duktig pojke. Du är ju vår gåva från Gud.”

”Vet far om detta?”

Far, ja... Jack Enöga, som blivit mutad med en flaska whisky för att ta på sig faderskapet och hastigt gifta sig med Essie... Den biten tyckte Essie var onödig att berätta. Jack som nog varit lite konfunderad över att inte riktigt veta om han hade en son eller en dotter hade blivit lättad vid sitt senaste sällsynta besök i land, då han hört ”han” om sitt påstådda barn.

”Far lyssnar till de som säger att du är pojke. Han vet inte. Men han älskar dig precis som du är. Du har många som älskar dig precis som du är, glöm aldrig det.”

”Men det kan bli ännu fler som inte älskar mig för precis den jag är, mor. Vad gör jag då?”

Essie tuggade på läppen. Det hon nu skulle säga var något hon egentligen inte ville. Men hon kände människor. Tyvärr.

”Då, Lucky... Då ska du slå dem på käften. Farbror Mack ska lära dig att slåss som en karl. Och vår Annie ska lära dig att slåss som bara en flicka i nöd kan göra, med alla fula knep. Du ska spela på alla de styrkor du har.”

 

Så Lucky började slåss. Lärde sig av far, av Tim, av Annie. Lärde sig att slåss riktigt fult. Lyssnade till allt som sades om kvinnokampen, arbetarnas kamp, fackens kamp. Sökte paralleller där de fanns att få. Låt vara att det skulle bli svårt i framtiden att inte höra till en klart definierad grupp, man eller kvinna. Men det gick att identifiera sig på andra sätt. Tillhöra på andra sätt. Och slåss för rätten att vara sig själv.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0