Seren Harris väg till sig själv

Svält gav en förunderlig skärpa till tankarna, noterade Seren när hon gick ensam genom London i gryningstimmarna. Hon hade lämnat sjukhusrocken och istället lagt beslag på den skjorta som åkt av hennes sällskap, lång nog att kunna fungera som klänning åt henne. Skorna hon tagit, jo, de var lite stora men fungerade. Rocken likaså.

Den lilla, lilla låga av liv som försiktigt flämtade i hennes bröst, väckt av vrede, stärkt av en kort stunds tillhörighet, värnade hon om. Värmde sig på. Fokuserade på. Den... Det var den som var viktig nu. Ingenting annat. Ingen annan.

Skärpa.

Hon måste finna bränsle till den någonstans, i lagom doser så att den inte kvävdes. Det var som hon sagt till honom. Hon ville inte aktivt dö, men orkade inte det här med att försöka leva heller, så vad gjorde man då? Existerade. Väntade. Hon hade effektivt tystat honom när han börjat prata om att hon var både fånig och självisk, borde ge tillbaka till de som hade gett henne något. Som om hon någonsin försökt göra annat!

Vreden hade fått henne att vakna till.
Det fick vara nog nu.

 

-Tar du mig med till Shrewsbury så får du göra vad du vill med mig. Jag har inga pengar.

Konduktören granskade henne från topp tilll tå.

-Är fröken från vettet?

-Inte riktigt, men jag måste till Shrewsbury.

-Och är beredd att sälja er kropp och själ för detta?

Seren ryckte lite på axlarna.

-Får jag lov att fråga vad som finns i Shrewsbury som är så viktigt, unga fröken?

Hon tvekade lite men mötte så hans blick.

-Hopp.

-Hopp?

-Förhoppningsvis.

Mannen såg allvarligt på henne.

-Hopp är hårdvaluta i dessa dagar. Finner hon det, så får hon dela med sig lite av det som betalning i efterskott.

Med en blick omkring sig smugglade han den trasiga flickan ombord.

Hoppet om hopp manifesterades av övervåningen i stationsbyggnaden. Rastrummet för järnvägsarbetare. Förr eller senare borde han dyka upp. Om inte idag, så imorgon. Eller dagen därpå. Kroppen hade vant sig vid att gå på sparlåga, hon skulle kunna klara sig länge än.

Redan samma dag dök han upp, hoppet personifierad.

Patrick var lika talför som alltid, det vill säga inte alls, och nickade bara mot sin adoptivsyster när han såg henne i ett hörn. Slog sig ner mitt emot henne, räckte henne sin vattenflaska som hon tacksamt tog emot.

-Vart ska du härnäst?

-Hemåt.

Nickade mot tidtabellen. Klockan sex gick sista tåget. Om en timme. Seren blundade och tog en klunk vatten till. Kände lågan flämta till lite starkare. Hon hade tur. Han kunde lika gärna ha varit uppe i Skottland nu, eller på väg någon helt annanstans. Shrewsbury var hans utgångspunkt.

Patricks ögonblickliga förälskelse i tåg den där julen för tio år sedan hade hållit i sig. Lokförare skulle han bli, kosta vad det kosta ville! Tim hade hjälpt honom med det han behövde för att kunna studera. Llandre passade honom så mycket bättre än London, full av förtvivlan och distraktioner, så han hade arbetat hos Lowri för mat och husrum. Fröken Llewellyn bodde också kvar och gav sig helhjärtat i att se till att pojken kunde hämta in all kunskap han hade missat och som han behövde för att nå sina mål. Efter flera år som tågstädare, där han polerade och lärde sig funktionen kring varje enskild mekanism, hade han blivit eldare. Han älskade varje moment av sin långa utbildning.

-Kan du ta mig med?

Ännu en nick. Han hade tvättat av sig, och skulle nu äta en rejäl smörgås innan det var dags för dagens sista sträcka. Räckte den till Seren, hon såg ut att behöva äta något.

Hon ryggade först tillbaka. Hade inte haft något i sin mun förutom vatten sedan hon kräktes upp sin medicin hos Delysia. Kexen som erbjudits hade givit henne panik. Det var inte så att hon inte förstod att kroppen behövde mat, hon var inte dum, men det hade låst sig något hemskt i hennes huvud. Samtidigt ville hon värna om den där lilla spiran av livslust. Utan näring skulle både den och hon dö. Ytterst försiktigt bröt hon loss en liten, liten bit ost som stack ut, inte större än en halv ärta. Tog ett djupt andetag och stoppade den i munnen. Försökte betvinga kräkreflexerna när hon kände smak. Tvingade sig att hålla kvar biten i munnen, blundade, andades djupt.

Mitt namn betyder stjärna, tänkte hon. Det måste vara ett tecken.

 

Stjärna.

Det blev stjärnorna som gav henne kraft under den här tiden. Som om hennes inre låga återspeglades i himlen.

-Sann styrka vinner du inte förrän du en gång brutits ner till spillror, samlat ihop dem och byggt upp dig själv igen. För varje liten flisa du sammanfogar med din odödliga själ, flödar en ny kraft genom dina ådror.

Tystnad och ord. I tystnaden kunde Morrigans ord slå rot och växa. Röttterna blev som ett nät som samlade ihop alla vilsna, bortsprungna delar. Tystnaden läkte, gav henne möjlighet att fokusera och reflektera när hon inte behövde säga något. Ingen krävde det av henne här, vana som de var vid både Ellys och Aidens tysta perioder. Inget märkligt med det, så länge hon gjorde sitt jobb på The Railway Inn. Stället hon avskytt för att det hade representerat hur hennes familj hade slitits sönder blev nu hennes fristad.

Snabbt gick det inte. Stjärnorna på himlen tog inga plötsliga kliv. En smak och konsistens i taget, tills hon förmådde sig till att äta tillräckligt för att orka. Morrigan utformade ritualer för ätandet och drickandet. För tvagningen. För alla göromål som tidigare lätt hade glömts bort. De och himlakropparna blev något konkret för Seren att hålla sig i, tills hon slutligen vågade börja rikta blicken inåt, mot sig själv, sina mönster, sina låsningar. Vågade tyst ställa de omöjliga frågorna till sig själv. Vem var hon? För första gången – vem var hon, utan att sätta sig själv i relation till någon annan? Om hon inte var någons dotter, syster, vän, älskarinna?

Steg för steg började hon validera sig själv. Började med sin kropp. Ytttersta leden på pekfingret. Studerade den. Kände på den. Cirklade lätt runt den med andra handens fingrar. Hur kändes det? Levande. Bit för bit, finger för finger, en hand, en arm. Hud. Följde ådrorna. Kände blodet rinna. Hjärtat slå. Luften fyllla lungorna. Provade sina tankar, en efter en. Övade sig i att hålla fast en tanke i taget. Tvingade sig till stillhet. Andades. Utförde sina ritualer. Fortfarande tyst.

Tiden blev oviktig medan årstidsväxlingarna fick en större betydelse. Grenarna som tyckts döda väcktes upp från en lång slummer. Förundrat betraktade Seren skådespelet. Kände på de små gröna löven, drog in deras doft. Smakade på dem. Kände sig som ett med dem, kände att det var samma livskraft som flödade genom dem och henne. Livet... det blev något helt annat än en yttre faktor som bara skulle klaras av. Vad brydde sig det skira bladet om svek? Ingenting.

En dag i taget. En tanke i taget. Sakta men säkert plockade Seren Harris upp bit för bit och infogade i det pussel som var hon själv.


RSS 2.0