Missan 1148
-Välsigne dig, har du med tobak!
Sten tog girigt emot paketet som Odd Lycke med ett snett leende räckte honom. Vintern hade varit lång, Lia hade inte haft med sig några av dessa förnödenheter och någon annan besökare hade de inte haft sedan snösmältningen.
Det hade inte blivit någon resa till Råbro. Lia hade funnit det för riskabelt att ta med Missan, och Sten hade inte kunnat förmå sig till att lämna henne ensam i den lilla skogsstugan. Om något skulle hända henne...
Den dagen han insåg att han faktiskt brydde sig om den vilsna figuren, så hade han gått långt bort i skogen och svurit innerligt och nedkallat alla förbannelser han kommit på över henne. Han som aldrig mer skulle bry sig om någon mänsklig varelse!
Men, försvarade han sig tjurigt, hon var ingen mänsklig varelse. Inte helt och hållet.
Vad nu det spelade för roll, grälade han på sig själv i nästa andetag. Opålitlig var hon, så mycket visste han. Borde ha lämnats där i snön i vintras.
Men så innerligt varm där hon låg hopkurad intill honom i bädden. Tillitsfull.
Fördömt!
Kärlek var det inte talan om, hans hjärta var för länge sedan bortskänkt, krossat och förlorat. Knappast vänskap heller, de talade nästan aldrig med varandra. Mest en sorts... samhörighet. Det måste väl bli så när man delar ett så trångt utrymme. Och, det var som han sagt till Lia – det låg en viss trygghet i det opålitliga. Han visste att hon skulle kasta honom till vargarna om det kunde hjälpa denne Eirik. Förmodligen skulle han offra henne också om det blev skarpt läge. Men han skulle inte tycka om det.
Med en suck av både uppgivenhet och förväntan satte sig Sten tillrätta för att stoppa sin pipa. Odd stämde sin luta, vars ljud blivit lätt skevt i det fuktiga vädret.
Missan, som suttit och kardat ull, lystrade omedelbart vid ljudet av instrumentet. Lade frånvarande ner kardorna och nästan sögs närmare.
Odd såg upp på henne, lite förvånad över hennes intresse innan han hunnit börja spela. Prövande slog han an ett ackord, varpå hon kröp ihop på golvet och fixerade honom med blicken.
-Tycker du om musik, du? undrade han roat.
Missan svarade inte, väntade bara uppmanande.
Sten lyssnade till musiken och betraktade vaksamt sin inneboende. Den här sidan hade han inte sett hos henne förut, hon hade aldrig berättat något om att hon tyckte om musik. Varför skulle hon ha gjort det, när ingen av dem hade för vana att prata, efter den där första tiden då han tvingat fram hennes livsberättelse.
Hans namn var självvalt, ändrat efter att livet rämnade. Hårt som en sten, utan känslor, det var så han ville vara. Kamratskapet i motståndsrörelsen kunde gå an, men detta?
Med stigande oro slet han blicken från den lyssnande varelsen på golvet.
På något sätt måste han göra sig av med henne.
Sten tog girigt emot paketet som Odd Lycke med ett snett leende räckte honom. Vintern hade varit lång, Lia hade inte haft med sig några av dessa förnödenheter och någon annan besökare hade de inte haft sedan snösmältningen.
Det hade inte blivit någon resa till Råbro. Lia hade funnit det för riskabelt att ta med Missan, och Sten hade inte kunnat förmå sig till att lämna henne ensam i den lilla skogsstugan. Om något skulle hända henne...
Den dagen han insåg att han faktiskt brydde sig om den vilsna figuren, så hade han gått långt bort i skogen och svurit innerligt och nedkallat alla förbannelser han kommit på över henne. Han som aldrig mer skulle bry sig om någon mänsklig varelse!
Men, försvarade han sig tjurigt, hon var ingen mänsklig varelse. Inte helt och hållet.
Vad nu det spelade för roll, grälade han på sig själv i nästa andetag. Opålitlig var hon, så mycket visste han. Borde ha lämnats där i snön i vintras.
Men så innerligt varm där hon låg hopkurad intill honom i bädden. Tillitsfull.
Fördömt!
Kärlek var det inte talan om, hans hjärta var för länge sedan bortskänkt, krossat och förlorat. Knappast vänskap heller, de talade nästan aldrig med varandra. Mest en sorts... samhörighet. Det måste väl bli så när man delar ett så trångt utrymme. Och, det var som han sagt till Lia – det låg en viss trygghet i det opålitliga. Han visste att hon skulle kasta honom till vargarna om det kunde hjälpa denne Eirik. Förmodligen skulle han offra henne också om det blev skarpt läge. Men han skulle inte tycka om det.
Med en suck av både uppgivenhet och förväntan satte sig Sten tillrätta för att stoppa sin pipa. Odd stämde sin luta, vars ljud blivit lätt skevt i det fuktiga vädret.
Missan, som suttit och kardat ull, lystrade omedelbart vid ljudet av instrumentet. Lade frånvarande ner kardorna och nästan sögs närmare.
Odd såg upp på henne, lite förvånad över hennes intresse innan han hunnit börja spela. Prövande slog han an ett ackord, varpå hon kröp ihop på golvet och fixerade honom med blicken.
-Tycker du om musik, du? undrade han roat.
Missan svarade inte, väntade bara uppmanande.
Sten lyssnade till musiken och betraktade vaksamt sin inneboende. Den här sidan hade han inte sett hos henne förut, hon hade aldrig berättat något om att hon tyckte om musik. Varför skulle hon ha gjort det, när ingen av dem hade för vana att prata, efter den där första tiden då han tvingat fram hennes livsberättelse.
Hans namn var självvalt, ändrat efter att livet rämnade. Hårt som en sten, utan känslor, det var så han ville vara. Kamratskapet i motståndsrörelsen kunde gå an, men detta?
Med stigande oro slet han blicken från den lyssnande varelsen på golvet.
På något sätt måste han göra sig av med henne.
