lajvtexter.blogg.se

Torkel Jägare var nästan född in i en saga. Yngst av tre bröder, annorlunda, klumpig och i sin iver att duga bar han sig ännu avigare åt så att han rev ner saker omkring sig. Kvick i tanken, men vad hjälpte det i en grovsmedja där det var uthållighet och muskelkraft som gällde? Därför sög han till sig alla berättelser vid elden, om hur det alltid var den tredje och yngsta brodern som till slut löste problemet och vann både kungariket och prinsessan. Nog vore det något, att komma hem som herreman med den vackraste flickan någon sett! Nåväl, han kunde gott tänka sig att komma hem med en vacker prins också. Både män och kvinnor var vackra och lockande. Oräknerliga var de gånger då han fått sig en åthutning i smedjan för att han glömt bort det han var satt att göra, förlorad i åsynen av glänsande muskler som arbetade. Då rymde han ut i skogen istället. Där var det ingen som tjatade på honom. Där kunde han låtsas att han var världens bästa spanare och jägare. Övade sig i timmar på att smyga efter vilda djur, så ljudlöst som möjligt.

Hemma blev allt värre ju äldre han blev. En småpojke kunde väl få springa i skogen, men skulle han vara en del av den här familjen så måste han faktiskt dra sitt strå till stacken och det innebar att arbeta i smedjan, därmed basta! Se på dina båda bröder, ta efter dem!

Det var nu inte så lätt att jämföra sig med de tystlåtna, starka ynglingarna som tog efter far i allt och gjorde allting rätt. Torkel var för rastlös, de rätta musklerna ville inte utvecklas och han kände sig instängd i den varma smedjan. Efter ett ordentligt familjegräl i yngre tonåren där han återigen blev kallad en lat odugling och snyltare fick han nog. Om han inte dög, så skulle de minsann slippa honom!

Med indignationens tårar fritt rinnande sprang han ut i skogen, till sin fristad. Här tänkte han stanna livet ut, så det så! Han skulle nog visa dem! Exakt vad de skulle få se var han inte helt klart över, men något storslaget! De skulle få ångra! Tigga honom om att komma tillbaka för att de upptäckt att de inte klarade sig utan honom. Yngste brodern skulle få upprättelse till slut!

När mörkret föll mattades revanschlystnaden av. Så ensamt det var i skogen! Så många underliga ljud som inte hördes under dagen. Svischanden. Snörvlanden. Krafsanden. Usch, varför hade han bara sprungit iväg sådär! Hungrig var han också. Undrar om han skulle kunna smyga hem igen. Med svansen mellan benen? Nej tack!

Stoltheten fick honom att räta på sig. Jaha, så han hade överilat försatt sig i en knepig situation. Så fick han väl lösa den, då! Till att börja med måste han stanna där han var, så att han inte förirrade sig för långt bort. Sedan behövde han faktiskt lite verktyg. Gärna en filt eller två, för vårnatten var ganska kylig. Extrakläder vore inte dumt. Något att förvara vatten i. Lite bröd. Eldstål!

Under den natten föddes en övertygelse. Han skulle klara sig i skogen! Varför skulle han inte kunna bli en riktigt skicklig jägare? Han var duktig på att skjuta prick. Åtminstone på stilla mål. Det var väl bara att öva sig! Full av självförtroende och den märkligt lätta känslan man kan ha i kroppen efter en sömnlös natt smög han tillbaka till byn så fort det ljusnade. Inte hem, fattades bara, utan till vännen Knut som med sina föräldrar drev ett minimalt jordbruk. Försiktigt smög Torkel in i husets enda rum och ruskade på klumpen i den säng som han hoppades var Knuts. Han hade tur.

-Mh?

-Kom med ut!

-Nu?

-Nej, igår! Kom nu!

Yrvaket snubblade Knut upp och ut på farstutrappan.

-Jag behöver din hjälp!

Ivrigt radade Torkel upp allt han under natten hade kommit på att han behövde.

-Va?

-Kniv, rep, både tjockt och tunt, några filtar, och… äsch, du sover ju fortfarande!

Omilt skvätte Torkel lite kallt vatten från regntunnan i ansiktet på den yrvakne.

-Hördu!

-Hjälper du mig?

När Knut vaknat till och fått situationen klar för sig, så drogs han också med i äventyrsandan. Tillsammans byggde de ett ordentligt vindskydd och en eldstad. De experimenterade med att tillverka en båge men kom fram till att de behövde ordentliga verktyg till det och att de nog måste försöka skaffa en hantverkskunnigt tillverkad. Den egentillverkade fungerade dock bra att öva prickskytte med. Knut kastade iväg kottar och gräsbollar för att ge Torkel ett rörligt mål att öva på. Hela våren och sommaren ägnade de åt vad som till hälften var en spännande lek, till hälften allvar. Knut hade ju arbetet på gården att sköta, men dagarna var långa och ljusa, gården var liten och hans föräldrar tog lättare på livet än Torkels. Så länge de hade mat på bordet och gården inte vansköttes, så mådde pojken bara bra av att vara ute och se sig omkring! Nötter och bär hade han också med sig hem, det förgyllde kosten.

Efter den första ensamma, oroliga natten fann Torkel att han njöt av att sova i skogen, med ett ordentligt skydd och vetskapen om att ha en vän att dela allt spännande med. Ändå fann han till sin förundran att han saknade familjen. Flera gånger hade han lekt med tanken på att besöka dem, men kom fram till att han måste ha åstadkommit något mer rejält innan dess. Frustrationen växte. Det var inte alls så lätt att lära sig på egen hand som han trott. Nu kändes det som att behöva uppfinna hjulet på nytt.

-Det känns som att vi bara leker, klagade han för Knut en kväll när de satt och metade vid bäcken.

-Tja, kanske det. Vad är det du vill då?

-Jag skulle vilja klara mig i skogen, på riktigt. På sommaren går det an, men hur ska jag klara mig i vinter när jag verkligen måste kunna jaga för att få mat? Det enda vi har lyckats fånga hittills är en död uggla.

-Då är det nog dags att du börjar be om hjälp.

-Vem då? Jag känner ingen!

Knut funderade.

-Det är en gårdfarihandlare i trakten nu. Jag frågar honom om han känner till någon!

Jodå, gårdfarihandlaren var bekant med de flesta inom ett stort område, och lovade undersöka saken.

Några veckor senare väntade en väderbiten figur vid vindskyddet när Torkel varit på en planlös tur i området. Tyst satt hen och rökte en pipa med långt skaft. Nickade kort som hälsning. Torkel visste inte riktigt vad han skulle göra. Nickade tillbaka och slog sig ner på den andra av stubbarna framför eldstaden. När figuren rökt färdigt rengjordes pipan noggrant innan den stoppades undan innanför skinnvästen.

-Så du vill lära dig leva i skogen du.

-Jo, det var tanken.

Eftertänksam nick.

-Namn är ett människors påfund. Varken djur, stenar eller växter vet eller bryr sig om vad du kallar dem. Människan har emellertid ett behov av att sortera och kategorisera. Därför ska du få lära dig namn. Mig kan du kalla Kai.

 

Det blev starten på Torkels nya liv. Skogen som han älskade och hade försökt leva i fick ett nytt djup när han lärde sig om växter, mineraler och djur. Kai hyste en djup respekt för allt levande och inpräntade i honom att aldrig ta ett liv, vare sig från växt eller djur, för rent nöje eller av likgiltighet. Grymhet var det största tecknet på mänsklig svaghet! Djuren förtjänade respekt och en så snabb och smärtfri död som möjligt. Respekten visades också genom att ta tillvara alla delar av djuret. Senor, hud, fett, hinnor, ben, allt fanns en användning för. Han fick lära sig att tillverka bågar för olika ändamål, bygga ett ordentligt vinterrede åt sig – ja, Kai kallade det för rede – och hur han skulle hålla värmen. Kai förklarade sig vara en ensamvarg som inte tyckte om för mycket sällskap åt gången.

-Ett par dagars intensiv träning, ett par dagars övning tills du kan allt jag har att lära ut.

Ett par dagar var ett flytande begrepp. Ibland dröjde det veckor innan Kai dök upp för nästa lektion, men Torkel var ändå nöjd med arrangemanget som gav honom tid att repetera och experimentera på egen hand. Allt smygande i skogen under uppväxten hade givit honom en god grund och han lärde sig snart att fånga djur med snara. Med ett litet knippe fasaner på ryggen kände han att det var dags att gå hem till familjen. Den första snön låg i ett tunt täcke och han hade varit borta sedan våren.

-Någon som är sugen på fasan till middag? hälsade han nonchalant, med ängslan väl dold, när familjen satt samlad till frukost.

-Jaha, är det dags att komma hem nu! Det börjar bli kallt, kan man tro?

Mor snörpte på munnen och korsade armarna över bröstet.

Då reste sig fadern och räckte ut handen mot Torkel.

-Fasan blir utmärkt det. Slå dig ner och ta lite frukost.

Bröderna sneglade försynt på mor, men det var far de ville likna.

-Trevligt att ha dig hemma igen.

-Vad har du haft för dig?

Moderns bemötande hade modfällt Torkel men nu kände han värmen sprida sig i bröstet.

-Jo, det ska jag berätta!

Så hittade han på en hårresande historia om hur han blivit bortrövad av trollen men kommit loss senast igår tack vare sin list.

-Och de här fåglarna plockade jag med mig på vägen. Tro det eller ej, men de växer på träd i trollens rike!

Männen drog på munnen.

-Så allt prat från Knut om att du byggt dig en hydda i skogen...?

Torkel log brett.

-Det är bara sagor, förstår ni väl!

 

Med tiden blev han Torkel Jägare, den som alltid ordnade prima kött till festligheterna, tillika Torkel Sagoberättare som välkomnades i alla hem. Dit han kom, blev det fest. Grannar bjöds in, instrumenten putsades av. Diskreta blinkningar, hemliga möten, brustna hjärtan. Inte kunde en sådan som Torkel stadga sig, det förstod man väl? Efter en obehaglig incident då en ung flicka trodde sig vänta hans barn tog han det lite försiktigt och höll sig till män eller gifta kvinnor. Så många var det nu inte, byn var liten och han ville helst fortsätta hålla sig väl med alla.

Livet rullade på. Storebror Olaf gifte sig med Anna och fick två barn som dyrkade sin farbror. Pojken Eirik kunde lyssna i timtal på berättelser, om och om igen, och följde gärna med ut i skogen. Knut fann Isa och fick fyra barn med henne. Tredje födseln höll emellertid på att sluta illa. Flickan föddes alldeles för tidigt och det var osäkert om hon skulle klara sig. Isa var svårt medtagen så vården av den lilla föll på Knut, som ständigt bar henne under skjortan.

-Jag vill att hon ska höra mina hjärtslag, förklarade han grumligt för Torkel när de en dag satt i solen och lät en flaska mjöd gå mellan sig.

Torkel hade dragit sig för att besöka vännen. Med de två första barnen, och med Olafs barn, var allt bara roligt. Man kunde skratta och skoja. Nu tyngdes situationen av ett allvar som han inte riktigt tyckte om.

-Det är nog en bra ide, instämde han vagt utan att ha någon aning om saken.

-När mor dog härom året så sörjde jag inte. Hon hade haft ett bra liv, tämligen långt ändå. Alla ska dö. Det är så det är. Men du Gode, kan hon inte få leva lite först?

Torkel hummade lite. Visste att han utan tvekan skulle ställa sig ivägen för en pil mot Olafs barn. Dem kände han och älskade. Ja, Knuts äldre också. Men ett sådant här litet knyte? Det var ju knappast ens en människa. Mer en liten harpalt. Eller faktiskt, som en kattunge, som syskonen Karel och Lina hävdade att hon var. Deras Missan.

Knut snöt ur näsan på marken.

-Fy tusan, vad har du haft i det här mjödet? Jag måste sätta mig på dass en stund. Kan du ta henne?

-Vad?

-Kan du hålla henne? Om jag bara skulle pissa så kunde jag nog klara det, men nu får du skylla dig själv om du bjuder mig på rävgift.

Utan att vänta på svar krånglade han ut det lilla paketet och räckte det till Torkel.

-Öppna skjortan.

-Men...

-Seså, hon får inte bli kall! Konstra inte, det är väl inget underligt med att ha en unge på bröstkorgen?

Hjälplöst fann sig Torkel i att få den lilla inpackad under tunikan. Andhämtningen var snabb som hos en skrämd skogsmus, och han kunde känna det lilla hjärtat slå ofattbart hårt mot hans hud.

-Såja, viskade han och kupade försiktigt sin hand över henne. Du är trygg hos mig. Far skulle bara gå och... hm... Han kommer snart. Ingen fara. Jag är här.

Efter en lång stund kom Knut tillbaka och räckte ut händerna för att ta barnet. Torkels första instinkt var att skydda henne från att bli tagen från honom, från den livsuppehållande värmen. Knut såg rörelsen och log lite.

-Man känner sig både mäktig och maktlös samtidigt, inte sant?

-Jo.

-Torkel?

-Mm?

-Vi har varit vänner länge nu.

-Sant.

-Vi har upplevt mycket tillsammans. Hjälpt och stöttat varandra i både svåra och glada stunder.

Torkel skämdes lite, kände att han nog borde ha kommit tidigare men nåja, nu var han i alla fall här och hade till och med tagit hand om den lilla en stund. Skammen ersattes av stolthet.

-Jo, vi har gjort så gott vi har kunnat i alla fall.

-Om något händer mig... Ser du efter mina barn då?

Tyst såg Torkel undan, in mot sin älskade skog. Knut skyndade sig att tillägga:

-Jag menar inte att du ska uppfostra dem eller ha hand om dem till vardags och så! Även om jag litar på att du skulle klara det utmärkt, så är det inte... Det har jag ingen rätt att be dig om och det är inte heller det jag vill. Men... titta till dem ibland? Se till att de har det bra? Hjälpa Isa lite då och då om hon blir ensam med dem? Se till att ingen är elak mot dem om de blir föräldralösa?

Pyret på bröstkorgen gnydde och Torkel kände något underligt bryta fram. En känsla av... ansvar? För första gången räddes han inte det ordet. Ansvar på avstånd, det skulle passa honom fint! Stadigt mötte han vännens blick.

-Det skulle jag sätta en ära i!

 

Trettiofem år senare hade han henne återigen på sin bröstkorg.

Herregud.

 

I skogen märkte Torkel endast av årstidsväxlingarna, medan åren som gick mättes i hur barnen växte. Eirik hade smittats av hans frihetstörst, gick hellre i skogen än arbetade i smedjan. ”Kunde väl tro det”, muttrade Olaf och blängde på sin bror. Han var dock inte lika hård mot pojken som deras far varit. Ville inte riskera att förlora honom.

Livet förflöt i ett behagligt tempo.

Tills det slog i spillror.

 

Redan på långt håll hade något känts annorlunda utan att han kunde sätta fingret på vad det var. Ju närmare byn han kom, desto hårdare slog hjärtat i bröstet. Varför var det så tyst? Vad var det för underlig lukt? Och de märkligt stilla vibrationerna, varifrån kom de?

När han såg den nedbrända byn, så var det som att hjärnan slutade fungera. Så märkligt, var det enda han förmådde tänka. Därefter steg fasan. Vettlöst rusade han runt i allt det svarta. Försökte ruska liv i de förkolnade, förtvinade gestalter som bränts inne eller låg spridda på gårdstunen. Sjasade bort korparna och ropade i öronen på de som lyckats fly undan elden men blivit nedstuckna. Skrek namnen på alla han älskade, alla vänner och släktingar, utan en tanke på att det kanske fanns någon i närheten som ville ta även honom av daga.

Först när han nådde Knuts lilla stuga ute i kanten av byn tystnade han.

Nedanför vårdträdet, som inte nåtts av elden, låg den enda kvinna han någonsin älskat så djupt att han varit beredd att avstå ifrån sitt fria liv.

Lina.

Knuts äldsta dotter, vacker, vänlig, rörande naiv.

Inte en skråma syntes på hennes vita kropp. Inte ens korparna hade nänts hacka i hennes skönhet. Så vit, så blå, så kall! Instiktivt drog Torkel av sin tunika och lyckades få den på henne. Brokorna och hosorna likaså.

-Förlåt, jag vet att de luktar svett och inte alls är särskilt rena och hela och fina. Jag ska se om jag kan hitta något annat åt dig senare, blir det bra?

Nej, tänkte han tyst. Jag har inte blivit galen. Jag vet hur det ligger till. Men just nu behöver jag få bete mig såhär. Måste låtsas lite till. Det här är för stort för att ta in just nu.

-Så, jag bär dig lite. Jag tänkte att du skulle få hälsa på mig, du har ju aldrig varit i mitt lilla krypin. Minns du hur vi brukade skoja om att du skulle besöka mig där? Att jag skulle behöva någon som du, som kom och gjorde det fint hos mig? Du är så duktig på det, Lina. Allt du rör vid blir vackert. Tror du att jag blir vacker nu, när jag bär dig såhär?

Hela vägen till hans vinterrede småpratade han med henne. Låtsades få svar. Skrattade lite.

Jodå, så hade det varit, att de pratat om hans lilla hem. Det måste ju se förfärligt ut där, menade Lina. Med tanke på hur ovårdad han själv var. Den kommentaren hade fällts av henne redan som barn, vilket hade sårat honom lite då han själv tyckte att han lade en del möda på att vara både snyggt och praktiskt klädd. För Lina gick emellertid det estetiska framför allt praktiskt. Han hade med nöje utstått hennes uppsnyggningsförsök. Låtit henne både tvätta och fläta hans hår och stoppa in blommor i länkarna. Ansa skägget. Ju äldre hon blev, desto svårare hade det blivit att behålla den farbroderligt gemytliga tonen och inte flirta med henne. Knut må vara hans bäste vän, men Torkel var tämligen säker på att en uppvaktning inte skulle uppskattas. Troligen inte av Lina heller. Hon drömde om en fin, rik och vacker man. Noll av tre var inte särskilt imponerande. Det sades att kärlek och hosta kan man aldrig dölja men han gjorde verkligen sitt yttersta.

I hyddan lade han försiktigt ner Lina på den skinnbeklädda bädden, rättade till hennes ostyriga lemmar och fann fram en filt som han bredde över henne.

-Vänta här så ska jag hämta något att dekorera med så gott jag kan.

Som bedövad gick han planlöst runt en stund och plockade åt sig allt vackert han kunde se. Midsommarens alla blommor, glimmande stenar, några lövruskor. Inte tänka. Inte tänka. Händerna skakade våldsamt när han bredde ut blommorna över filten och hennes långa hår. En impuls att skära av en hårslinga att spara sjönk undan då han inte förmådde sig att göra någon som helst åverkan på hennes gestalt. När den sista stenen var utlagd stod han länge och såg på Lina. Tänkte: ”

Jag skulle kunna fortsätta låtsas. Inbilla mig att du fortfarande lever, att du bara sover. Men trots alla mina skrönor så ligger det inte till för mig att vara oärlig. Inte när det är allvar. Och om jag låtsas, så kan jag inte hämnas dig.

Ett iskallt lugn fyllde honom från topp till tå. Ja, han skulle hämnas dem alla.

 

Torkel länsade sitt lilla hem på de ting han ansåg sig behöva innan han tog farväl av Lina. Utan att se sig om gick han till sitt tanketräd, en stor ek där han brukade klättra högt upp i kronan och fundera över tillvaron. Nu tänkte han över sin situation, medveten om att en adekvat reaktion på katastrofen låg och lurade någonstans i sinnet utan att förmå sig att bryta ut ännu. En av hans filosofikamrater var präst, och senast häromveckan hade de diskuterat det pågående kriget. ”Att döda är alltid en synd, men ibland är det vad som krävs för att försvara det vi håller heligt. Det vi måste akta oss för är dock att döda av samma skäl som de, och på samma sätt. Om vi också hänfaller till grymhet, så kan vi lika gärna gå över till furstens sida.”

Nej, tänkte Torkel. Han skulle inte vara grym. Tvärtom skulle han döda dem så barmhärtigt han kunde, precis som han gjorde med djuren. Inte plåga dem i onödan. Han skulle bli den gode hämnaren.

 

Till en början höll han sig i ensamhet. Utövade alla sina smygarkonster och sköt endast när han såg fienden ensam eller i så små grupper att han hann döda dem allihop. För varje fälld furstetrogen gjorde han ett märke i sitt koger, för att kunna göra bot när tillfälle gavs. Ibland gick det dagar, rentav veckor innan han lyckades få korn på någon, ibland hade han en riktigt bra dag. Så småningom fann han den gömda motståndsrörelsen och började umgås med dem. Försåg dem med kött och fick mänskligt sällskap i utbyte. Lärde sig om Nyckeln och Väktarna. Lovade att hjälpa dem, utan att för den sakens skull svära någon ed. Han fick höra att furstefolket hade tagit många fångar, och hoppet steg. Kanske hade inte hela hans familj blivit utplånad ändå? Beslutsamheten ökade ännu mer.

 

När befrielsen väl kom, så bröt sorgen ut med full kraft. Dittills hade han haft något att kämpa för. Något att hoppas på. Först nu tvingades han inse att alla var borta. Vänner, syskon, barnen som inte var några barn längre. Vad fanns det nu att leva för? Skönheten i naturen, freden, javisst, men han var så innerligt trött! Under en period släppte han allt. Drack sig redlös dagligen. Vaknade med hamrande baksmälla och förbannade livet samtidigt som han inte förmådde göra slut på det. Han ville bara... slippa. Få sova.

På väg in till Månhella för att fylla på sitt spritförråd mötte han en en dag en gestalt som väckte något till liv i hans fortfarande berusade hjärna.

-Ah, Torkel, så bra. Har du tid att hjälpa mig lite?

Karel! Gode Herre, det var Karel, Knuts äldste son! Var det sant, eller såg han i syne? Det fanns bara ett sätt att ta reda på det. Att följa med.

-Javisst. Visst.

Karel tog sig fram med en provisoriskt tillverkad krycka. Halva vänsterbenet saknades helt från ljumsken. Likadant var det med vänsterarmen, där en otäck grop buktade in i kläderna där axeln borde sitta. Bara det var en indikation på att han nog inte var ett hjärnspöke.

-Hur står det till med dig då? undrade Karel i neutral samtalston.

-Jo tack... Lite huvudvärk bara.

Godmodigt skratt.

-Festat om lite, vad? Ja, det kan man väl få lov till ibland. Spara lite till höstfesten bara! Du förser oss väl med förstkassigt kött, som vanligt?

-Höst..fest?

-Som vanligt. Missan håller på att brygga rönnbärsvin, och Lina är ute i skogen idag och plockar nypon.

En iskall hand grep om Torkels inre.

-Är Lina i skogen?

-Ja, hon tjatade om att jag skulle följa med och hjälpa henne, men vi har råkat ut för en liten olycka med huset så jag behöver faktiskt snickra lite på det. Far och jag hjälps åt men han börjar bli så klen så det vore bra om du hjälpte till lite.

Fylld av onda aningar följde Torkel med mot byn, lyssnande till Karels fantasier om festförberedelserna. När de kom fram till resterna av byn, som såg kusligt fridfull ut nu när naturen lagt en förlåtande slöja över förödelsen, fick Torkel tårar i ögonen av att se hur Karel hade försökt bygga upp sitt hem igen med kvistar och mossa. Med reducerade lemmar fanns det inte stor möjlighet för honom att göra det ordentligt. Han svalde hårt flera gånger och klarnade strupen genom att harkla sig.

-Ja du, Karel. Jag ser att det har blivit en rejäl skada. Låt mig hämta några vänner så kan vi hjälpas åt att få ordning på det här lite snabbare!

Karel lyste upp och log brett. Först nu såg Torkel något underligt längst in i blicken. En sorts distans.

-Tack du, det vore bussigt!

-Jag tror nästan att vi behöver en helt ny stock, den här gamla ser lite rutten ut, tycker du inte?

Han viftade vagt med handen åt rishögen. Karel gned sig om hakan.

-Jo, kanske. Ja, du har nog rätt!

-Kom så går vi och letar rätt på ett riktigt bra träd, och fäller det.

Inte gick det att bygga hus med färska träd, det visste han nog, men just nu var han desperat efter att få komma därifrån och få något annat att tänka på!

 

Mötet med Karel var det som gav Torkel livsgnistan tillbaka. Löftet till Knut ekade i hans minne. ”Se efter mina barn!” Den uppgiften hade han misslyckats grundligt med, men nu skulle han göra sitt bästa för att gottgöra! Fylld av ny energi började han höra sig för om hjälp med bygget och material. Alltför många gårdar kring Månhella stod tomma. En del kunde återbefolkas av de som förlorat sina hem, men det fanns gott om halvt raserade hus med oskadade stockar som han med gott samvete fraktade till sin gamla by. Sakteliga tog huset form. De som hjälpte till hade fått strikta order att spela med och inte uppröra Karel i onödan med fräna kommentarer. Kryckan hade diskret bytts ut mot en rejälare, och Karel blev involverad i bygget så gott det gick. Alltid fanns det något mindre att bära, något att hålla.

-Grunden till smedjan är faktiskt intakt, påpekade någon en dag. Och städet står där det står. Kanske skulle vi ta och bygga upp smedjan också, och se om vi kunde få hit en smed? Vi skulle gott kunna behöva en lite närmare, nu när vi försöker reparera staden så gott det går. Ahriksriddarna behöver säkert också en smed. Det här är inget dumt läge alls för en smedja! Vad säger ni?

Motstridiga känslor stred i Torkel. Ville han bygga upp sina rötter igen, eller låta dem vila i myllan? Åh, pytt, han var väl ingen småunge! Man måste vara praktiskt, inte sentimental.

-Det är klart att vi ska bygga upp smedjan!

 

Sakta men säkert började Månhella resa sig ur askan och järngreppet. Invånarantalet hade reducerats starkt, eftersom endast de som behållits som tjänare tillåtits leva under furstens styre. Resten hade fått tjäna som mat åt Nidvinter eller förvandlats till vandöda. Ganska många hade också lyckats fly. Köpingen som nu byggdes upp var en blandning av återvändare, nyanlända och ovanpå det runt hundratalet Ahriksriddare som fått ta över Månhella slott. Allt som påminde om ockupationsmakten jämnades med marken. Stämningen i staden präglades av revanschlust och nybyggaranda. Så småningom skulle väl var och en hemfalla till sina egna affärer, men än så länge hjälptes man åt.

 

”Den skramlande tunnan” var tillhållet för de återvändare som inte riktigt orkade med entusiasmen. De som såg på nykomlingar med misstänksamhet. Torkel var i grunden en positiv man men ibland behövde han få sitta i ett hörn och bara gräva ner sig tillsammans med andra dystergökar.

Plötsligt stod hon där.

Missan!

Ännu ett av Knuts barn som hade klarat sig mot all förmodan. Hans lilla pyre, den tysta och försynta, Eiriks skugga som han försökt stötta så gott han kunnat i hennes övergivenhet. Ömheten exploderade i bröstet när han tog henne i sin famn. Hon verkade inte leva i någon sorts låtsasvärld som Karel gjorde. Kanske kunde han prata med henne? Verkligen prata allvar, få sörja de förlorade tillsammans med någon som känt dem lika väl som han? Behovet att ta hand om henne blev överväldigande och trots att hon var lång tycktes hon inte väga mer än en fjäder i hans famn när han bar henne till sitt krypin som bara var marginellt större än det han lämnat Lina i för vad som kändes som en livstid sedan. Sedan dess hade han inte satt sin fot i den delen av skogen.

Vad som hände sedan kunde han varken förklara eller försvara. Aldrig förr hade han känt någon attraktion till henne. Egentligen gjorde han det nog inte nu heller. Inte till henne som person, men hennes doft, hennes röst, allt påminde honom om en lycklig tid som han skulle ge vadsomhelst för att få tillbaka. Hade hon avvisat honom eller ens tvekat så skulle impulsen snabbt ha sjunkit undan, men nu... Sant att han hade initierat, men hon hade tagit över kommandot med en sådan självklarhet att han inte förmådde sätta stopp även om en del av honom hunnit ångra sig.

”Jag ska bära din skugga...”

Det var inget litet löfte.

Gamla instinkter sade åt honom att fly från ansvaret, tillbaka in i skogen, leva sitt ungkarlsliv lika fritt som förr. Ett hugg av dåligt samvete ansatte honom också. Eirik levde, hävdade Missan bestämt. Om han levde, så betydde det att Torkel hade tagit sig friheter med brorssonens trolovade. I krig och kärlek var allt tillåtet sades det i sagorna, men hur var det med fred och tillfällig lusta?

Han suckade djupt och ändrade ställning på britsen som blev alldeles för hård att ligga på med en annan människa över sig.

Missan lyfte huvudet, så att hennes panna vilade mot hans haka.

-Sover du inte?

-Nej.

-Fryser du?

-Nej.

De flesta kläderna hade han fortfarande på sig, liksom hon. De hade inte tagit sig tid till annat.

Tystnaden hotade att bli ansträngande.

-Berätta en saga för mig, bad hon till slut.

Det stod still i huvudet.

-Jag kommer inte på någon. Jag har inte berättat sagor på många år.

Hon låg också tyst en stund, innan hon sade:

-Har jag någonsin hört den där om när du träffade på ett vildsvin lika stort som ett troll?

Hennes formulering fick honom att skratta till. Mindes att det var ungefär så han hade börjat alla sina berättarstunder.

-Nej, den har du aldrig hört.

-Berätta den för mig!

-Då måste jag lägga mig bättre tillrätta. Du är tung, vet du.

Hon log lite och reste sig upp, och rättade samtidigt till kläderna. Han gjorde detsamma. Undrade om de skulle prata om vad som hänt, låtsas som ingenting eller bara låta det bero så länge. Kanske var det ingen stor sak. Kanske var det en livsavgörande händelse.

Torkel lade sig på sidan på britsen, så att det blev en smal remsa kvar åt henne. Där lade hon sig igen, med ryggen mot hans bröst och hans arm tryggt om henne.

Så tog han till orda:

-Jo, det var en dag mitt i den kallaste vintern...