Gårdfarihandlarens berättelse
Myntet har två sidor, säger somliga. Då har de inte tittat på det ur alla vinklar. Det finns en kant också, så smal att det kanske inte ens går att balansera myntet på den, men likväl finns den där. Aldrig ger någon det tredje alternativet, kant, när det ska singlas slant. Ena sidan, eller andra. Slåss, eller fly.
Krig är obegripligt, säger somliga. Då har de inte tänkt på hur självklart det egentligen är. Du har något jag vill ha, du vill inte ge mig det, så då tar jag det med list eller våld. Inget konstigt med det, eller hur? Sedan är det inte alltid särskilt trevligt att bo i just det område som någon annan vill ha. Men ärligt talat, det är bara en bit mark. Traditioner kan man ta med sig om det nu är så förfärligt viktigt. Människor... Tja, jodå, visst finns det de jag tyckt om och saknar men annars är jag rätt osentimental av mig. Det finns skitstövlar överallt, likväl som det finns godhjärtade både i Margholien och därifrån jag kommer.
En kant är jag, myntets kant, som rullar undan trubbel och skapar mig ett nytt liv när det gamla tar slut. Rullar omkring i världen med min kärra, fylld av varor som jag samlar på mig från ställen jag snokat rätt på under mina många och långa vandringar. Vem mer än jag vet att gammelmoran i Näsgården tillreder den effektivaste hostmedicin som går att uppbringa? Vem känner till hemligheten bakom de hållbara ostarna från Löske-Pera? Ja, inte ens jag vet ju hemligheten men han säljer ostarna til mig och jag säljer dem vidare för en god förtjänst. Ibland blir jag bestulen, ibland rånad, men hittills har jag fått behålla livet och vad mer kan man egentligen begära i den här världen? Här och var har jag små penninggömmor som oftast fått vara ifred, och alltid finns det någon som har en bädd och något att stoppa i magen på mig. Så är det ofta med gårdfarihandlare. Vi kommer med nyheter och blir därför väl emottagna. Jag har gjort mig populär genom att berätta goda historier, noga anpassade efter rådande politiskt klimat givetvis, och genom att aldrig propsa på att få sälja. Aldrig en sur min om någon inte har råd just den gången. Pengar går inte att äta så jag är nöjd bara jag blir bjuden på något litet. Blir jag inte det, så återkommer jag inte till just den gården någon mer gång. Varför skulle jag?
Rätt osentimental, sade jag. Ibland händer det dock något som skär rakt igenom det här skalet som jag av ren självbevarelsedrift byggt upp omkring mig. Man kan liksom inte värja sig när man sitter där med fötterna på en pall invid elden efter en lång vandring, med magen full av kålsoppa och en liten sked starkt innanför västen, och plötsligt, som en sådan där blixt från en klar himmel som de brukar säga, så hörde jag någon sjunga:
”Från Elenenburg bort till Norrholmen ner till Örnnästet och Tuna
Så till Drakhem och genom Almarsjön och sedan up till Geda
Upp till Gripeborg bort till Vidmarkshus och ända bort till Salfors
Via Silverån ner till Lejonnästet, sedan till Arosia!”
Jösses, vad hjärtat hoppade till!
På mitt mynts kant har jag rullat hit till Margholien från Gedanien. Naturligtvis vet ingen om det. Känns inte särskilt aktuellt att avslöja det heller. Den här sångerskan, var hon också hemifrån eller hade hon lärt sig den någon annanstans? Eller vad säger jag, hemifrån, hem är ju där jag lägger min hatt som det också sägs så käckt. Nå, där jag en gång plockade upp min hatt och satte den på huvudet för att gå, då. Geda. Varför satt någon här och sjöng en sång därifrån? Var hon fullständigt från vettet?
Normalt sett skulle jag ha hållit god min och låtit henne sjunga sig rakt i fördärvet. Inte var det mitt problem! Men man är väl en blödig idiot ibland. När hon lagt ifrån sig instrumentet hon trakterat och kröp ihop på bänken satte jag mig bredvid henne. Hon såg upp på mig ett ögonblick och makade sig närmare så att hon kunde lägga huvudet i mitt knä. Jag blev alldeles handfallen, gamla karln! Inte ens i mina kraftdagar var jag någon som flickorna såg efter två gånger. Det här kunde kanske utveckla sig till en angenämare kväll än jag kunnat tro. Lite tafatt lade jag en hand på hennes axel. Det fanns inte så många andra ställen att lägga den på. Harklade mig och såg mig omkring. De övriga i stora salen var fullt upptagna med sitt.
-Du ska nog vara lite försiktig med vad du sjunger, du tösabit, sade jag.
Säkert var hon runt trettio-fyrtio men den åldern är ungdom för mig.
-Varför det?
-Det kanske kan vara lite komprometterande att sjunga om Gedanien här.
-Gjorde jag?
-Eh... ja? Alla ortsnamnen du radade upp?
Hon fick något fjärrskådande i blicken.
-Jaha.
-Visste du inte det? Att de ligger i Gedanien?
-Kanske.
-Hm. Nåväl. Håll dig till kärleksvisorna, du. Och den där om att vara fursten trogen, den passar bra här skulle jag tro.
-Den är min livförsäkring.
-Vad?
-De tycker om att höra sådant. De onda.
Då blev jag rädd.
-Hördu, nu ska vi inte lägga några värderingar i hur människor är. Du pratar farligt nu, det vill jag inte vara med om.
-Vi kan prata om dina drömmar och önskemål istället?
Det är inte ofta jag blir paff.
-Mina vad?
-Vem är du? Vad önskar du av livet?
-Åh, en torr bädd och något i magen duger gott åt mig!
Hon nickade så att det korvade sig på mitt byxskinn.
-Torra bäddar är bäst. De blöta är så...
-Blöta, fyllde jag i och vi skrattade båda lite.
Utan att tänka över det strök jag henne över håret. Det kändes liksom på sin plats att göra det, utan att jag kan förklara varför.
-Varför ligger du här i mitt knä, du lilla sångfågel? kunde jag inte låta bli att fråga.
-För att du satte dig här och ditt knä såg mjukt ut. Klappa mig mer!
Nog hann jag tänka tanken på att klappa både här och där, men så fort den var tänkt så rös jag till lite och skämdes. Det kändes helt fel. Människan i mitt knä var inte skapt för att bli tafsad på. Jag höll kvar handen på huvudet och kände något varmt i bröstet, sådär som man kan få när en fågel landar i ens hand för att smaka på några smulor.
Då kom någon och knuffade till henne så att hon nästan ramlade ner.
-Hördu! Hade han några kardor du ville ha?
-Jag har inte tittat än.
-Men gör det då! Imorgon får du gå hem igen, du har gjort det du ska här och vi kan inte hålla dig i maten längre.
Hon såg på mig och log lite.
-Har du kardor som används till att göra ullrullar?
-Visst har jag det.
-Märklig figur, påpekade jag lite senare när värdfolket hade sjasat henne i säng.
Moran fnös.
-Det kan du tro. Hon är inte klok någonstans. Tydligen är hon under familjen Gadds beskydd, och de lämpade av henne på Hammargården för något år sedan eller så, om jag minns rätt. Sa inte ett ord på flera veckor, berättas det. Men spinna kan hon så vi har låtit henne bo här några dagar medan hon har arbetat. Morbror som tog hand om allt sådan gick ju och dog för oss i höstas och vi andra, ja, naturligtvis kan vi spinna, det kan väl alla, men vi har inte riktigt hunnit med. Det är ju så förfärligt mycket att göra på en gård.
-Sannerligen är ni flitiga, berömde jag och fick en belåten blick tillbaka. Och generösa, som tar emot tokor i ert hem sådär! Är ni inte rädda att hon ska göra er något?
Ny fnysning.
-Den där? Inte då. Det har hon inte vett till. Kan inte tänka en redig tanke. Frågar man henne om något så kan hon inte svara, hon vet inte ens vilken tid på dagen det är. Men imorgon blir vi av med henne, Den Förste vare lov. Då ska hon tillbaks till Brytebröderna, som har fått henne på halsen för sina synders skull.
-Å, är de syndiga?
-Det måste de vara! De har ju varit trälar en gång!
-Ja, då förstås!
Sa jag att jag är en mästare på att vända kappan efter vinden och att stryka annat folk än tokiga fruntimmer medhårs?
Morgonen grydde och det var dags för mig att dra vidare också, åt något håll som jag ännu inte hade bestämt.
-Hittar du hem nu då? muttrade moran till spinnerskan. Vi vill inte veta av att du irrar runt och kommer tillbaka hit!
Kvinnan tog tag om en märklig flöjtliknande sak hon hade om halsen.
-Jag borde hitta tillbaka med den här.
-Hur då? undrade jag nyfiket.
-Jo, om jag är på ett ställe, och spelar en viss melodi, och så går jag därifrån och spelar samma melodi någon annanstans, så hör jag ekot ifrån det ställe jag utgick ifrån och då vet jag vilken riktning jag ska gå i.
-Verkligen?
-Kanske.
-Brukar det fungera?
-Det har fungerat förut, eller kommer att fungera, jag vet inte riktigt.
Vad det var som fångade mig kan jag inte svara på. Det oväntade? Hursomhelst bestämde jag mig för att slå följe med henne. Hammargården låg nästgårds, vilket innebar en dagsmarsch. Vi gav oss av efter frukostmålet och var framme strax innan natten föll. Jag har inget emot att vandra ensam men ibland är det trevlig med sällskap. Vi pratade om sådant vi såg på vår väg, så som underligt formade träd och stenar, försökte identifiera fåglar, hittade på melodier. Utan text för säkerhets skull. Att försöka fiska lite efter varifrån hon kom var lönlöst. Faktiskt verkade hon inte riktigt veta det. Kanske lika bra, för som jag sade, ett land är bara en bit mark som råkar ligga någonstans.
På Hammargården blev vi väl emottagna trots att vi kom så sent.
-Missan, välkommen hem! Så skönt att ha dig här igen, vill du ha lite varmt att dricka? Och herrn, välkommen ni också, gårdfarihandlare ser jag? Vi ska nog hitta en vrå åt herrn också.
Sällan blir jag kallad herrn, kan jag lova! Kanske hade det att göra med att husfolket en gång varit ofria? Fri har jag åtminstone alltid varit. På myntkanten rullade jag snabbt undan fångenskap.
I ett land som detta får människor ofta en hårdare yta. Bästa vännen kan vara drakfågel eller furstens spion, dina ord måste vägas på en finkalibrerad våg. Ingen är det hon verkar vara. Ryktena hade givetvis nått mig om att självaste gruvfrun hade figurerat som kökspiga just här på gården. Fullt av otäckstyg i görningen. Dessa tre bröder hade emellertid något oförstört i sin karaktär som gjorde att jag slappnade av lite mer än jag kanske borde göra. Man tror att man är karg och håller andra på armlängs avstånd, och så kommer det någon med ett genuint vänligt leende och en kopp med något rykande som doftade härligt och slår hål på den illusionen. Missan, som hon tydligen kallades av någon anledning, kröp genast ihop på en bänk och lade huvudet i någon av brödernas knä, så som hon gjort med mig. Han klappade om henne och frågade lite om hur hon haft det, utan att få svar. Hon bara blundade och log.
Jodå, det var en lisa för själen att få krypa ner mellan lakan - bara det! - i en halmbädd och känna vänligheten omkring mig. Så behagligt att jag bestämde mig för att stanna några dagar under förevändning att jag behövde laga lite material. Naturligtvis kunde jag betala bra för mig, fattas bara annat! Den ene av bröderna verkade tala pengapungens språk och bjöd mig ivrigt att stanna kvar så länge jag önskade så jag tog honom på orden. Under den kommande veckan delade jag villigt med mig av mina berättelser och allt skvaller medan jag reparerade lite remmar och kärl och allt vad jag kunde hitta på för att dra ut på den behagliga tillvaron. En och annan sång och melodi på mungigan blev det också, och då satt hon och lyssnade som trollbunden, den här Missan som tycktes mer och mer normal för varje dag som gick. Självmant berättade hon för mig att hon under en tid varit fånge, och att man experimenterat med hennes huvud tills hon varken visste ut eller in.
-Allt är som en mosaik berättade hon. Något som är sönderslaget och ihoprafsat till den som är jag. Det stör mig inte så mycket, förutom när folk envisas med att vilja tortera mig för att få mig att berätta saker som jag inte kan svara på. Det börjar bli lite enerverande.
-Tortera dig? Varför vill de det, du som är så oskyldig?
Hon ryckte lite på axlarna.
-Å, de hittar på skäl. Både fursten och drakfåglarna har en viss förkärlek för att hota med tortyr. Att de inte börjar ledsna snart!
-Men Missan! Drakfåglar? Dem måste du verkligen hålla dig ifrån, det förstår du väl?
-Det är inte så lätt, när man inte vet vilka de är! Man sitter och pratar med en kökspojke, och vips pratar han om frihet och frågar om jag vill följa med till drakfåglarnas läger och så ligger han alldeles sönderslagen några timmar senare här på golvet och dör i min famn.
-Nå, du skulle nog slippa hot om tortyr om du inte pratade så mycket om sådant.
-Men jag kan inte komma ihåg allt jag inte borde prata om!
-Kanske är det bättre att vara tyst då?
-Det är jag emellanåt. När jag är en katt.
-Ursäkta?
-När jag är en katt.
-Åhå. Ja, det är sällan man hör katter prata.
I ett annat sammanhang hade jag avfärdat allt som struntprat. Här kändes det emellertid självklart. Troligt också. Nog hade jag sett effekterna av de så kallade vetenskapsmännens experiment här och där. Trasiga människospillror som satt och dunkade huvudet i väggen eller stirrade apatiskt in i densamma. De som överlevt alltså. Som förvridna småbarn var de där experimentörerna, som drog benen av spindlar för att se hur de vred sig i vånda. Jag är slipad nog att kunna umgås med vemsomhelst och skoja och dra rövarhistorier, men ibland kostar det på lite extra. Det krävs is i magen för att skoja med en rödkåpa. Tur att man är en harmlös gammal gubbe. I deras ögon.
Friden bröts när en kvinna med familjen Gadds vapen på dräkten anlände mitt under frukosten en morgon. Utan ett ord slog hon sig ner, bredbent för att markera sin rätt att ta plats, och tog för sig av maten. Ohyfs är ett av de simplaste knepen för att sätta sig i respekt. Är man stupid så har man inte mycket annat att ta till och det här var inget snille de hade skickat. Bröderna svalde oskicket. Missan försökte smita undan. Då tog den objudna gästen till orda:
-Du stannar där du är. Du ska följa med mig.
Brodern som hette Jörgen stelnade till lite.
-Får man lov att fråga varför?
-Det har inte du med att göra.
-Nej, givetvis inte, men... ja... hon hör ju till gården, så...
-Hon hör till herr Magnus Gadd och han har andra planer för henne.
I tumultet som följde hann jag inte riktigt se vad som hände, men några ögonblick senare låg Missan på golvet med handfängsel och den burdusa personens fot på sitt huvud. Det gick så fort att ingen av oss hade kunnat ingripa även om vi velat.
-Packa matsäck åt mig. Den här förtjänar inget.
Jörgen hade nästan tårar i ögonen.
-Men... inte behöver ni behandla henne på det här sättet!
-Rymningsbenägen, sade de till mig och det stämmer ju, eller hur? Nå, upp med dig!
Foten lyftes från huvudet för att uppfordrande sparka till henne. Då kröp hon ihop till en liten orörlig, tyst boll på golvet.
Jörgen föll på knä bredvid henne och lade försiktigt en hand på hennes rygg.
-Hon hör till gården, upprepade han tyst. Herr Gadd lämnade henne i våra händer.
-Har du svårt att förstå? Nu är hon i mina.
-Vart tänker ni ta henne?
Kvinnan ilsknade till och lossade ett vapen från sitt bälte.
-Jag har varit tålmodig och vänlig mot er. Nu är det slut med det! Se till att få upp den här kraken på fötter!
Det gick inte alls. Något fick mig att misstänka att ordern gällde att ta Missan oskadd vart hon nu skulle föras. Annars hade hon troligen legat rejält illa till.
Osentimental, men inte otacksam. Bröderna hade givit mig mat och husrum i en vecka. Tjänster och gentjänster.
-Vet ni, kapten, jag ska händelsevis åt ert håll och kan nog bistå med lite vallningshjälp.
Inte visste jag om hon var kapten men det är alltid ett bra ord att ta till. Högre rang än kapten lär inte skickas på sådana här skenbart simpla uppdrag.
Misstänksam blick från den som jag i fortsättningen kommer att kalla kapten, även om hon med största sannolikhet inte var det. Namn brydde jag mig inte om och skulle nog inte ha blivit anförtrodd något sådant heller.
-Och hur kan du veta åt vilket håll jag ska, gubbe?
Jag gned näsan lite. Det brukar ha en avväpnande effekt. Ser lite gulligt farbroderligt ut, har någon sagt.
-Å, ni ska väl längs med vägen, kan man tänka? Missan här kan gott få åka på min kärra.
-Men... viskade Jörgen i vag protest.
Jag blinkade lite åt honom medan kaptenen kastade en blick ut genom fönstret på min lilla varukärra. Jag vet nog inte själv riktigt vad jag menade med den blinkningen. Kanske skulle den verka lugnande. Konspiratorisk. Vi förde en lågmäld diskussion när jag också med möda tog mig ner i marknivå.
-Seså, hjälp mig att lyfta upp henne, så kanske någon kan samla ihop hennes saker?
-Hon... hon har inga saker.
-Inte det? Nåväl. Nog bäst att inte bråka om det här, inte sant?
-Men hon vill ju inte! Tänk om de är elaka mot henne?
-Jo, men har de nu satt sig i sinnet på att ta henne härifrån så kan priset bli lite väl högt för at vägra. De kan bränna ner hela gården, vet ni.
Då rörde Missan på sig lite och såg upp på Jörgen med en blick full av hopplöshet, sorg och något annat som gjorde mig varm om mitt gamla förhärdade hjärta.
-Jag följer med, viskade hon.
-Du behöver inte, Missan. Vi... vi kan... vi hittar på något.
Hon grep med handen om den flöjtliknande amuletten om halsen.
-Jag hittar tillbaka.
-Men...
Sådär hade de nog kunnat bli sittande en stund om jag inte hade gripit tag i tillfället.
-Så bra, tösen. Jag följer med åtminstone en bit och tittar till dig.
Långsamt kravlade hon upp till sittande. Något hände med hennes blick. Den verkade på samma gång både glida undan och fokuseras. Svårt att förklara. Så vände hon sig mot Jörgen och sade lågt:
-Glöm mig inte. Så länge du inte glömmer mig, så kanske jag finns. Och säg till Risto att jag gick frivilligt. Jag vill inte att han blir... jag tror inte han skulle tycka om att någon sparkade på mig.
Jörgen nickade utan att kunna svara.
-Glöm mig inte, upprepade hon och lät sig föras ut.
Vad kan jag säga om färden? Tja, jag försökte göra den så munter som möjligt utan att ha något för det. Missan låg tyst i kärran, kapten var inte på humör. Jag hade kunnat avvika närsomhelst, men nu hade jag hunnit bli lite nyfiken. Och det kändes helt ärligt inte så bra att lämna en apatisk kvinna i kaptens våld.
Efter några övernattningar, som jag förstås förväntades betala för själv eftersom ingen bett mig följa med, men som jag till viss del kom undan genom byteshandel eller att sova i stallet, kom vi fram till en gård som jag kände väl. Herr Magnus Gadds eget residens minsann! Nu känner jag inte herr Gadd personligen, fattas bara, utan går efter vad rykten och tjänstefolk säger. Fler barn än han kan räkna, säger somliga. Ont förtal, jag är säker på att han kan räkna till hundra. Bestämd men rättvis och vänlig mot den som det förtjänar. Kanske helt enkelt för att det kräver mer energi att vara despotisk än vänlig? Det är en man som tycker om nöjen och livets goda.
Nu råkade det sig så att han själv stod ute på gårdsplanen för att göra sig redo för avfärd till någonstans när vi anlände.
-Men se Marja, redan tillbaka? Utan gäst?
Underdånigheten plockades fram.
-Inte alls, herrn, hon har rest hela vägen i kärran här.
Herr Gadd stegade fram och kastade en blick ner i vagnen.
-Bunden?
Icke-kaptenen hade inte hunnit ta av handfängslen och försökte slingra sig. Mumlade något om flyktbenägen, kraftigt motstånd, kanske ett missförstånd och annat.
-Missan bjöds hit som vår gäst, Marja. Det här har du skött mycket illa.
Han gjorde ett tecken åt några tjänstefolk och beordrade dem att ta hand om Missan. Varligt! En kammare stod redan klar åt henne. Eftersom kärran var min, så hjälpte jag också till och flyttade undan några varor som riskerade att välta. Samtidigt passade jag på att viska till henne:
-Herr Gadd är en hederlig karl. Ta det lugnt och gör som han ber om så behöver du inte fly! Här finns mat och en torr bädd. Ta vara på det!
Om hon förstod vad jag sade var svårt att säga. Hon betraktade mig uttryckslöst och lät sig hjälpas ner. Handfängslen hade grävt djupa, otrevliga sår i hennes handleder eftersom hon aldrig givit upp försöken att komma ur dem. Apatisk var nog fel ord, insåg jag.
Berättelsen fick jag i köket hos mina gamla bekanta. Jo, det hade slagits vad. Ordentliga insatser, viskades det om. Hur det hade startat visste ingen, men det hela hade landat i att Missan skulle tränas upp till musiker och kunna spela på en finare fest. Man skrattade gott åt detta. Det där tokiga fruntimret som någon plockat upp ur skogen, som knappt sade ett vettigt ord? Det här kunde bli riktigt skojigt! Kanske kunde man passa på att göra sig lite lustig på hennes bekostnad också. Ända in till köket hade vadslagningen nått. Några hade satsat för, några emot. De som hade sina pengar på att hon skulle klara det tänkte bestämt hjälpa till så mycket de förmådde, så det så! Allt var tillåtet. Utom mord. Eller ja, det gick ju för sig, men då blev vadet ogiltigt.
Bedrövad lyssnade jag till kacklet. Jaha, riskerade hon nu livet om hon blev för duktig? Jag funderade på om jag skulle försöka låta herr Gadd veta detta, men beslutade mig för att jag hade lagt mig i tillräckligt. Det fick bli som det blev med detta.
Efter en natts stärkande sömn gav jag mig av från gården. Nog undrar jag hur det kommer att gå för henne, det gör jag. Kanske får jag veta det en gång. Kanske inte. Nåväl, livet är fullt med frågor man aldrig får svar på.
Dags att vandra vidare.
Krig är obegripligt, säger somliga. Då har de inte tänkt på hur självklart det egentligen är. Du har något jag vill ha, du vill inte ge mig det, så då tar jag det med list eller våld. Inget konstigt med det, eller hur? Sedan är det inte alltid särskilt trevligt att bo i just det område som någon annan vill ha. Men ärligt talat, det är bara en bit mark. Traditioner kan man ta med sig om det nu är så förfärligt viktigt. Människor... Tja, jodå, visst finns det de jag tyckt om och saknar men annars är jag rätt osentimental av mig. Det finns skitstövlar överallt, likväl som det finns godhjärtade både i Margholien och därifrån jag kommer.
En kant är jag, myntets kant, som rullar undan trubbel och skapar mig ett nytt liv när det gamla tar slut. Rullar omkring i världen med min kärra, fylld av varor som jag samlar på mig från ställen jag snokat rätt på under mina många och långa vandringar. Vem mer än jag vet att gammelmoran i Näsgården tillreder den effektivaste hostmedicin som går att uppbringa? Vem känner till hemligheten bakom de hållbara ostarna från Löske-Pera? Ja, inte ens jag vet ju hemligheten men han säljer ostarna til mig och jag säljer dem vidare för en god förtjänst. Ibland blir jag bestulen, ibland rånad, men hittills har jag fått behålla livet och vad mer kan man egentligen begära i den här världen? Här och var har jag små penninggömmor som oftast fått vara ifred, och alltid finns det någon som har en bädd och något att stoppa i magen på mig. Så är det ofta med gårdfarihandlare. Vi kommer med nyheter och blir därför väl emottagna. Jag har gjort mig populär genom att berätta goda historier, noga anpassade efter rådande politiskt klimat givetvis, och genom att aldrig propsa på att få sälja. Aldrig en sur min om någon inte har råd just den gången. Pengar går inte att äta så jag är nöjd bara jag blir bjuden på något litet. Blir jag inte det, så återkommer jag inte till just den gården någon mer gång. Varför skulle jag?
Rätt osentimental, sade jag. Ibland händer det dock något som skär rakt igenom det här skalet som jag av ren självbevarelsedrift byggt upp omkring mig. Man kan liksom inte värja sig när man sitter där med fötterna på en pall invid elden efter en lång vandring, med magen full av kålsoppa och en liten sked starkt innanför västen, och plötsligt, som en sådan där blixt från en klar himmel som de brukar säga, så hörde jag någon sjunga:
”Från Elenenburg bort till Norrholmen ner till Örnnästet och Tuna
Så till Drakhem och genom Almarsjön och sedan up till Geda
Upp till Gripeborg bort till Vidmarkshus och ända bort till Salfors
Via Silverån ner till Lejonnästet, sedan till Arosia!”
Jösses, vad hjärtat hoppade till!
På mitt mynts kant har jag rullat hit till Margholien från Gedanien. Naturligtvis vet ingen om det. Känns inte särskilt aktuellt att avslöja det heller. Den här sångerskan, var hon också hemifrån eller hade hon lärt sig den någon annanstans? Eller vad säger jag, hemifrån, hem är ju där jag lägger min hatt som det också sägs så käckt. Nå, där jag en gång plockade upp min hatt och satte den på huvudet för att gå, då. Geda. Varför satt någon här och sjöng en sång därifrån? Var hon fullständigt från vettet?
Normalt sett skulle jag ha hållit god min och låtit henne sjunga sig rakt i fördärvet. Inte var det mitt problem! Men man är väl en blödig idiot ibland. När hon lagt ifrån sig instrumentet hon trakterat och kröp ihop på bänken satte jag mig bredvid henne. Hon såg upp på mig ett ögonblick och makade sig närmare så att hon kunde lägga huvudet i mitt knä. Jag blev alldeles handfallen, gamla karln! Inte ens i mina kraftdagar var jag någon som flickorna såg efter två gånger. Det här kunde kanske utveckla sig till en angenämare kväll än jag kunnat tro. Lite tafatt lade jag en hand på hennes axel. Det fanns inte så många andra ställen att lägga den på. Harklade mig och såg mig omkring. De övriga i stora salen var fullt upptagna med sitt.
-Du ska nog vara lite försiktig med vad du sjunger, du tösabit, sade jag.
Säkert var hon runt trettio-fyrtio men den åldern är ungdom för mig.
-Varför det?
-Det kanske kan vara lite komprometterande att sjunga om Gedanien här.
-Gjorde jag?
-Eh... ja? Alla ortsnamnen du radade upp?
Hon fick något fjärrskådande i blicken.
-Jaha.
-Visste du inte det? Att de ligger i Gedanien?
-Kanske.
-Hm. Nåväl. Håll dig till kärleksvisorna, du. Och den där om att vara fursten trogen, den passar bra här skulle jag tro.
-Den är min livförsäkring.
-Vad?
-De tycker om att höra sådant. De onda.
Då blev jag rädd.
-Hördu, nu ska vi inte lägga några värderingar i hur människor är. Du pratar farligt nu, det vill jag inte vara med om.
-Vi kan prata om dina drömmar och önskemål istället?
Det är inte ofta jag blir paff.
-Mina vad?
-Vem är du? Vad önskar du av livet?
-Åh, en torr bädd och något i magen duger gott åt mig!
Hon nickade så att det korvade sig på mitt byxskinn.
-Torra bäddar är bäst. De blöta är så...
-Blöta, fyllde jag i och vi skrattade båda lite.
Utan att tänka över det strök jag henne över håret. Det kändes liksom på sin plats att göra det, utan att jag kan förklara varför.
-Varför ligger du här i mitt knä, du lilla sångfågel? kunde jag inte låta bli att fråga.
-För att du satte dig här och ditt knä såg mjukt ut. Klappa mig mer!
Nog hann jag tänka tanken på att klappa både här och där, men så fort den var tänkt så rös jag till lite och skämdes. Det kändes helt fel. Människan i mitt knä var inte skapt för att bli tafsad på. Jag höll kvar handen på huvudet och kände något varmt i bröstet, sådär som man kan få när en fågel landar i ens hand för att smaka på några smulor.
Då kom någon och knuffade till henne så att hon nästan ramlade ner.
-Hördu! Hade han några kardor du ville ha?
-Jag har inte tittat än.
-Men gör det då! Imorgon får du gå hem igen, du har gjort det du ska här och vi kan inte hålla dig i maten längre.
Hon såg på mig och log lite.
-Har du kardor som används till att göra ullrullar?
-Visst har jag det.
-Märklig figur, påpekade jag lite senare när värdfolket hade sjasat henne i säng.
Moran fnös.
-Det kan du tro. Hon är inte klok någonstans. Tydligen är hon under familjen Gadds beskydd, och de lämpade av henne på Hammargården för något år sedan eller så, om jag minns rätt. Sa inte ett ord på flera veckor, berättas det. Men spinna kan hon så vi har låtit henne bo här några dagar medan hon har arbetat. Morbror som tog hand om allt sådan gick ju och dog för oss i höstas och vi andra, ja, naturligtvis kan vi spinna, det kan väl alla, men vi har inte riktigt hunnit med. Det är ju så förfärligt mycket att göra på en gård.
-Sannerligen är ni flitiga, berömde jag och fick en belåten blick tillbaka. Och generösa, som tar emot tokor i ert hem sådär! Är ni inte rädda att hon ska göra er något?
Ny fnysning.
-Den där? Inte då. Det har hon inte vett till. Kan inte tänka en redig tanke. Frågar man henne om något så kan hon inte svara, hon vet inte ens vilken tid på dagen det är. Men imorgon blir vi av med henne, Den Förste vare lov. Då ska hon tillbaks till Brytebröderna, som har fått henne på halsen för sina synders skull.
-Å, är de syndiga?
-Det måste de vara! De har ju varit trälar en gång!
-Ja, då förstås!
Sa jag att jag är en mästare på att vända kappan efter vinden och att stryka annat folk än tokiga fruntimmer medhårs?
Morgonen grydde och det var dags för mig att dra vidare också, åt något håll som jag ännu inte hade bestämt.
-Hittar du hem nu då? muttrade moran till spinnerskan. Vi vill inte veta av att du irrar runt och kommer tillbaka hit!
Kvinnan tog tag om en märklig flöjtliknande sak hon hade om halsen.
-Jag borde hitta tillbaka med den här.
-Hur då? undrade jag nyfiket.
-Jo, om jag är på ett ställe, och spelar en viss melodi, och så går jag därifrån och spelar samma melodi någon annanstans, så hör jag ekot ifrån det ställe jag utgick ifrån och då vet jag vilken riktning jag ska gå i.
-Verkligen?
-Kanske.
-Brukar det fungera?
-Det har fungerat förut, eller kommer att fungera, jag vet inte riktigt.
Vad det var som fångade mig kan jag inte svara på. Det oväntade? Hursomhelst bestämde jag mig för att slå följe med henne. Hammargården låg nästgårds, vilket innebar en dagsmarsch. Vi gav oss av efter frukostmålet och var framme strax innan natten föll. Jag har inget emot att vandra ensam men ibland är det trevlig med sällskap. Vi pratade om sådant vi såg på vår väg, så som underligt formade träd och stenar, försökte identifiera fåglar, hittade på melodier. Utan text för säkerhets skull. Att försöka fiska lite efter varifrån hon kom var lönlöst. Faktiskt verkade hon inte riktigt veta det. Kanske lika bra, för som jag sade, ett land är bara en bit mark som råkar ligga någonstans.
På Hammargården blev vi väl emottagna trots att vi kom så sent.
-Missan, välkommen hem! Så skönt att ha dig här igen, vill du ha lite varmt att dricka? Och herrn, välkommen ni också, gårdfarihandlare ser jag? Vi ska nog hitta en vrå åt herrn också.
Sällan blir jag kallad herrn, kan jag lova! Kanske hade det att göra med att husfolket en gång varit ofria? Fri har jag åtminstone alltid varit. På myntkanten rullade jag snabbt undan fångenskap.
I ett land som detta får människor ofta en hårdare yta. Bästa vännen kan vara drakfågel eller furstens spion, dina ord måste vägas på en finkalibrerad våg. Ingen är det hon verkar vara. Ryktena hade givetvis nått mig om att självaste gruvfrun hade figurerat som kökspiga just här på gården. Fullt av otäckstyg i görningen. Dessa tre bröder hade emellertid något oförstört i sin karaktär som gjorde att jag slappnade av lite mer än jag kanske borde göra. Man tror att man är karg och håller andra på armlängs avstånd, och så kommer det någon med ett genuint vänligt leende och en kopp med något rykande som doftade härligt och slår hål på den illusionen. Missan, som hon tydligen kallades av någon anledning, kröp genast ihop på en bänk och lade huvudet i någon av brödernas knä, så som hon gjort med mig. Han klappade om henne och frågade lite om hur hon haft det, utan att få svar. Hon bara blundade och log.
Jodå, det var en lisa för själen att få krypa ner mellan lakan - bara det! - i en halmbädd och känna vänligheten omkring mig. Så behagligt att jag bestämde mig för att stanna några dagar under förevändning att jag behövde laga lite material. Naturligtvis kunde jag betala bra för mig, fattas bara annat! Den ene av bröderna verkade tala pengapungens språk och bjöd mig ivrigt att stanna kvar så länge jag önskade så jag tog honom på orden. Under den kommande veckan delade jag villigt med mig av mina berättelser och allt skvaller medan jag reparerade lite remmar och kärl och allt vad jag kunde hitta på för att dra ut på den behagliga tillvaron. En och annan sång och melodi på mungigan blev det också, och då satt hon och lyssnade som trollbunden, den här Missan som tycktes mer och mer normal för varje dag som gick. Självmant berättade hon för mig att hon under en tid varit fånge, och att man experimenterat med hennes huvud tills hon varken visste ut eller in.
-Allt är som en mosaik berättade hon. Något som är sönderslaget och ihoprafsat till den som är jag. Det stör mig inte så mycket, förutom när folk envisas med att vilja tortera mig för att få mig att berätta saker som jag inte kan svara på. Det börjar bli lite enerverande.
-Tortera dig? Varför vill de det, du som är så oskyldig?
Hon ryckte lite på axlarna.
-Å, de hittar på skäl. Både fursten och drakfåglarna har en viss förkärlek för att hota med tortyr. Att de inte börjar ledsna snart!
-Men Missan! Drakfåglar? Dem måste du verkligen hålla dig ifrån, det förstår du väl?
-Det är inte så lätt, när man inte vet vilka de är! Man sitter och pratar med en kökspojke, och vips pratar han om frihet och frågar om jag vill följa med till drakfåglarnas läger och så ligger han alldeles sönderslagen några timmar senare här på golvet och dör i min famn.
-Nå, du skulle nog slippa hot om tortyr om du inte pratade så mycket om sådant.
-Men jag kan inte komma ihåg allt jag inte borde prata om!
-Kanske är det bättre att vara tyst då?
-Det är jag emellanåt. När jag är en katt.
-Ursäkta?
-När jag är en katt.
-Åhå. Ja, det är sällan man hör katter prata.
I ett annat sammanhang hade jag avfärdat allt som struntprat. Här kändes det emellertid självklart. Troligt också. Nog hade jag sett effekterna av de så kallade vetenskapsmännens experiment här och där. Trasiga människospillror som satt och dunkade huvudet i väggen eller stirrade apatiskt in i densamma. De som överlevt alltså. Som förvridna småbarn var de där experimentörerna, som drog benen av spindlar för att se hur de vred sig i vånda. Jag är slipad nog att kunna umgås med vemsomhelst och skoja och dra rövarhistorier, men ibland kostar det på lite extra. Det krävs is i magen för att skoja med en rödkåpa. Tur att man är en harmlös gammal gubbe. I deras ögon.
Friden bröts när en kvinna med familjen Gadds vapen på dräkten anlände mitt under frukosten en morgon. Utan ett ord slog hon sig ner, bredbent för att markera sin rätt att ta plats, och tog för sig av maten. Ohyfs är ett av de simplaste knepen för att sätta sig i respekt. Är man stupid så har man inte mycket annat att ta till och det här var inget snille de hade skickat. Bröderna svalde oskicket. Missan försökte smita undan. Då tog den objudna gästen till orda:
-Du stannar där du är. Du ska följa med mig.
Brodern som hette Jörgen stelnade till lite.
-Får man lov att fråga varför?
-Det har inte du med att göra.
-Nej, givetvis inte, men... ja... hon hör ju till gården, så...
-Hon hör till herr Magnus Gadd och han har andra planer för henne.
I tumultet som följde hann jag inte riktigt se vad som hände, men några ögonblick senare låg Missan på golvet med handfängsel och den burdusa personens fot på sitt huvud. Det gick så fort att ingen av oss hade kunnat ingripa även om vi velat.
-Packa matsäck åt mig. Den här förtjänar inget.
Jörgen hade nästan tårar i ögonen.
-Men... inte behöver ni behandla henne på det här sättet!
-Rymningsbenägen, sade de till mig och det stämmer ju, eller hur? Nå, upp med dig!
Foten lyftes från huvudet för att uppfordrande sparka till henne. Då kröp hon ihop till en liten orörlig, tyst boll på golvet.
Jörgen föll på knä bredvid henne och lade försiktigt en hand på hennes rygg.
-Hon hör till gården, upprepade han tyst. Herr Gadd lämnade henne i våra händer.
-Har du svårt att förstå? Nu är hon i mina.
-Vart tänker ni ta henne?
Kvinnan ilsknade till och lossade ett vapen från sitt bälte.
-Jag har varit tålmodig och vänlig mot er. Nu är det slut med det! Se till att få upp den här kraken på fötter!
Det gick inte alls. Något fick mig att misstänka att ordern gällde att ta Missan oskadd vart hon nu skulle föras. Annars hade hon troligen legat rejält illa till.
Osentimental, men inte otacksam. Bröderna hade givit mig mat och husrum i en vecka. Tjänster och gentjänster.
-Vet ni, kapten, jag ska händelsevis åt ert håll och kan nog bistå med lite vallningshjälp.
Inte visste jag om hon var kapten men det är alltid ett bra ord att ta till. Högre rang än kapten lär inte skickas på sådana här skenbart simpla uppdrag.
Misstänksam blick från den som jag i fortsättningen kommer att kalla kapten, även om hon med största sannolikhet inte var det. Namn brydde jag mig inte om och skulle nog inte ha blivit anförtrodd något sådant heller.
-Och hur kan du veta åt vilket håll jag ska, gubbe?
Jag gned näsan lite. Det brukar ha en avväpnande effekt. Ser lite gulligt farbroderligt ut, har någon sagt.
-Å, ni ska väl längs med vägen, kan man tänka? Missan här kan gott få åka på min kärra.
-Men... viskade Jörgen i vag protest.
Jag blinkade lite åt honom medan kaptenen kastade en blick ut genom fönstret på min lilla varukärra. Jag vet nog inte själv riktigt vad jag menade med den blinkningen. Kanske skulle den verka lugnande. Konspiratorisk. Vi förde en lågmäld diskussion när jag också med möda tog mig ner i marknivå.
-Seså, hjälp mig att lyfta upp henne, så kanske någon kan samla ihop hennes saker?
-Hon... hon har inga saker.
-Inte det? Nåväl. Nog bäst att inte bråka om det här, inte sant?
-Men hon vill ju inte! Tänk om de är elaka mot henne?
-Jo, men har de nu satt sig i sinnet på att ta henne härifrån så kan priset bli lite väl högt för at vägra. De kan bränna ner hela gården, vet ni.
Då rörde Missan på sig lite och såg upp på Jörgen med en blick full av hopplöshet, sorg och något annat som gjorde mig varm om mitt gamla förhärdade hjärta.
-Jag följer med, viskade hon.
-Du behöver inte, Missan. Vi... vi kan... vi hittar på något.
Hon grep med handen om den flöjtliknande amuletten om halsen.
-Jag hittar tillbaka.
-Men...
Sådär hade de nog kunnat bli sittande en stund om jag inte hade gripit tag i tillfället.
-Så bra, tösen. Jag följer med åtminstone en bit och tittar till dig.
Långsamt kravlade hon upp till sittande. Något hände med hennes blick. Den verkade på samma gång både glida undan och fokuseras. Svårt att förklara. Så vände hon sig mot Jörgen och sade lågt:
-Glöm mig inte. Så länge du inte glömmer mig, så kanske jag finns. Och säg till Risto att jag gick frivilligt. Jag vill inte att han blir... jag tror inte han skulle tycka om att någon sparkade på mig.
Jörgen nickade utan att kunna svara.
-Glöm mig inte, upprepade hon och lät sig föras ut.
Vad kan jag säga om färden? Tja, jag försökte göra den så munter som möjligt utan att ha något för det. Missan låg tyst i kärran, kapten var inte på humör. Jag hade kunnat avvika närsomhelst, men nu hade jag hunnit bli lite nyfiken. Och det kändes helt ärligt inte så bra att lämna en apatisk kvinna i kaptens våld.
Efter några övernattningar, som jag förstås förväntades betala för själv eftersom ingen bett mig följa med, men som jag till viss del kom undan genom byteshandel eller att sova i stallet, kom vi fram till en gård som jag kände väl. Herr Magnus Gadds eget residens minsann! Nu känner jag inte herr Gadd personligen, fattas bara, utan går efter vad rykten och tjänstefolk säger. Fler barn än han kan räkna, säger somliga. Ont förtal, jag är säker på att han kan räkna till hundra. Bestämd men rättvis och vänlig mot den som det förtjänar. Kanske helt enkelt för att det kräver mer energi att vara despotisk än vänlig? Det är en man som tycker om nöjen och livets goda.
Nu råkade det sig så att han själv stod ute på gårdsplanen för att göra sig redo för avfärd till någonstans när vi anlände.
-Men se Marja, redan tillbaka? Utan gäst?
Underdånigheten plockades fram.
-Inte alls, herrn, hon har rest hela vägen i kärran här.
Herr Gadd stegade fram och kastade en blick ner i vagnen.
-Bunden?
Icke-kaptenen hade inte hunnit ta av handfängslen och försökte slingra sig. Mumlade något om flyktbenägen, kraftigt motstånd, kanske ett missförstånd och annat.
-Missan bjöds hit som vår gäst, Marja. Det här har du skött mycket illa.
Han gjorde ett tecken åt några tjänstefolk och beordrade dem att ta hand om Missan. Varligt! En kammare stod redan klar åt henne. Eftersom kärran var min, så hjälpte jag också till och flyttade undan några varor som riskerade att välta. Samtidigt passade jag på att viska till henne:
-Herr Gadd är en hederlig karl. Ta det lugnt och gör som han ber om så behöver du inte fly! Här finns mat och en torr bädd. Ta vara på det!
Om hon förstod vad jag sade var svårt att säga. Hon betraktade mig uttryckslöst och lät sig hjälpas ner. Handfängslen hade grävt djupa, otrevliga sår i hennes handleder eftersom hon aldrig givit upp försöken att komma ur dem. Apatisk var nog fel ord, insåg jag.
Berättelsen fick jag i köket hos mina gamla bekanta. Jo, det hade slagits vad. Ordentliga insatser, viskades det om. Hur det hade startat visste ingen, men det hela hade landat i att Missan skulle tränas upp till musiker och kunna spela på en finare fest. Man skrattade gott åt detta. Det där tokiga fruntimret som någon plockat upp ur skogen, som knappt sade ett vettigt ord? Det här kunde bli riktigt skojigt! Kanske kunde man passa på att göra sig lite lustig på hennes bekostnad också. Ända in till köket hade vadslagningen nått. Några hade satsat för, några emot. De som hade sina pengar på att hon skulle klara det tänkte bestämt hjälpa till så mycket de förmådde, så det så! Allt var tillåtet. Utom mord. Eller ja, det gick ju för sig, men då blev vadet ogiltigt.
Bedrövad lyssnade jag till kacklet. Jaha, riskerade hon nu livet om hon blev för duktig? Jag funderade på om jag skulle försöka låta herr Gadd veta detta, men beslutade mig för att jag hade lagt mig i tillräckligt. Det fick bli som det blev med detta.
Efter en natts stärkande sömn gav jag mig av från gården. Nog undrar jag hur det kommer att gå för henne, det gör jag. Kanske får jag veta det en gång. Kanske inte. Nåväl, livet är fullt med frågor man aldrig får svar på.
Dags att vandra vidare.
Kommentarer
Trackback