lajvtexter.blogg.se

Jaha, så var det dags igen.

Essie suckade djupt inombords när hon såg i vilket skick Penny Gianelli dök upp för sitt kvällsskift. Berusad och sönderslagen. De trodde kanske inte att det syntes utanpå, de där människorna som tillfogade skada där kläderna dolde, men smärtan lyste alltid igenom i ögon och kroppshållning.

Gud Fader dömer, hade hon sagt till prästen, och det försökte hon efterleva. Det var inte hennes sak att ge några råd oombedd eller klandra någon. Hennes självpåtagna uppgift var att finnas till för de som behövde henne.

Vi behöver varandra, var en annan tanke som genomsyrade Essies syn på livet. Johnny Gianelli behövde Penny, något som kunde ta sig våldsamma uttryck ibland och ömsintare andra stunder. Penny behövde Essie när Johnny hade varit för svår, och Essie själv behövde få ta hand om andra. Egentligen var det ingen större skillnad. Världen var en våldsam plats, den dagliga kampen en del av livet. Vad kampen bestod av berodde till största delen på hur tillgången till mat och en torr sovplats såg ut. Många kämpade för ren överlevnad från en dag till en annan. De som inte behövde jaga mat kunde välja något annat att slåss för, som rättigheter och en massa politiska drömmar. Vad skulle hända om de väl fick som de ville, de där som stod och ropade om rättvisa? Skulle de sitta nöjda, eller rastlöst finna ett nytt mål att sträva mot?

Nå, det betydde inte att Essie tyckte om när hennes vänner blev slagna. Det gjorde hon inte. Men det var som det var med den saken. Ett äktenskap var ett löfte, i nöd och i lust. Nöden kunde tvinga fram ett äktenskap, liksom lusten om den fick följder. Om man inte tog saken i egna händer. Och därmed gick miste om möjligheten att få fler barn. Hade hon bara vetat hur illa det skulle gå... Hon hade litat på honom när han sagt att givetvis skulle de gifta sig och bilda familj, bara inte just då, så just det här barnet kunde de faktiskt inte få, det förstod hon väl? Det måste helt enkelt försvinna. Hon kunde lita på honom, han hade varit med om det här många gånger förut – nej, alltså, förstås inte han själv, utan vänner till honom, eller, nej, inte ens vänner utan bara ytligt bekanta för sådana vänner hade förstås inte han... men hursomhelst visste han vad han gjorde. Hon skulle bara ligga stilla så skulle han...

Essie sköt minnet ifrån sig och snöt sig ljudligt i sin trasa. Lilla Penny, vart hade hennes barn tagit vägen? Hade Johnny verkligen sålt det, så som det viskades om? Hon hoppades nästan det. Att den lilla hade kommit till en familj som tog hand om henne ordentligt. Älskade henne, så som Essie själv älskade alla de hon tagit under sina vingars beskydd. Kalla det botgöring eller kompensation, det spelade ingen roll. Hennes livs största misstag hade hjälpt så många andra.

Sveket hade kunnat knäcka henne, hon hade varit så ung och tillitsfull! Om inte Mack hade funnits där för henne så skulle hennes egen kamp inte varit särskilt olik Pennys. Nu höll de istället ihop, i ett sorts äktenskap som fungerade mycket bättre än hos de flesta omkring dem. Männen klagade över sina lata fruntimmer, kvinnorna över sina odugliga män, och det verkade som om deras äktenskap inte innehöll något annat än just det – nöd, och lust. Ingen kärlek, ingen vänskap, ingen lekfullhet. Nej, sannerligen om hon behövde en sådan man!

Mack stack in huvudet i köket.

-Var det Penny som kom?

-Det var det. Hon behövs i disken ikväll.

Hon kunde se hur hans käkar spändes. Mack hade alltid haft ett gott öga till Penny och led av att se henne bli illa slagen.

-Om han bara tagit mig på orden igår, morrade han. Det hade gjort gott att få slå honom på käften!

-Eller så hade du själv åkt på stryk. Du är inte i dina glansdagar längre, vet du.

-Hördu!

-Ja ja. Jag menar, att hur skulle det se ut om du slog ner alla våra gäster. Ingen skulle våga sig hit längre.

-Jag hade nöjt mig med att slå ner honom.

-Och givit lilla Penny ännu mer besvär. Du vet hur sådana där män är. Dessutom vet man aldrig var man har typer som han. De är lömska och kan mycket väl sätta eld på hela vårt lager med rom medan vi sover.

Mack mumlade något ohörbart och återvände till utskänkningslokalen.

Essie tog sin trasa och började torka disk. En ren trasa. Hon hade massor likadana, men det gjorde besvärliga kunder gott att inte riktigt veta om hennes främsta vapen var rent eller detsamma som hon torkat upp spottloskor med.

En dag i taget, tänkte hon lugnt.

En dag i taget.

En något äldre, distingerad herre steg in på The Seventh Barrel och såg sig förlägen omkring. Hit kom alla möjliga och även en del omöjliga gäster så Essie tog ingen notis om honom till en början. När han stått och trampat på samma fläck en stund, gick hon emellertid fram till honom och undrade vänligt:

-Är det något jag kan hjälpa till med? Det här är mitt ställe.

Mannen harklade sig ett par gånger och sade lågt:

-Jag är intresserad av rosor.

Det var inte mycket som kunde förvåna Essie efter alla år som pubägare, men nu höjde hon på ögonbrynen.

-Rosor?

Han rodnade.

-Ja, ni vet... rosor.

-Nog vet jag vad rosor är, men några sådana säljer vi tyvärr inte.

Något olyckligt smög sig in i främlingens ögon.

-Åh... Jag ber om ursäkt... Är jag kanske inte på The Seventh Barrel?

-Jo, nog är ni det, men... Mack! Kom hit!

Brodern lämnade motvilligt samtalet om gatuboxning som han varit djupt engagerad i.

-Vad?

-Mannen här vill ha rosor!

-Rosor?

-Du hörde rätt. Är det nån sorts kod för något elände som du har dragit hit igen bakom ryggen på mig? Nån sån där absent eller nåt?

-Absint, nej, det var Gröna Damen. Rosor har jag ingen aning om vad...

Så gick det upp ett ljus för honom och han började gapskratta, medan gästen kände sig alltmer bortgjord.

-Menar du Rose, som i namnet? Är det en person du söker?

Stram nick.

-Du vill alltså ”köpa rosor?”

Ny harkling.

Mack drämde näven i närmaste bord och skrattade så att han tjöt.

-Han vill ha vår Becky, Essie!

-Rebecka, rättade Essie. Och vad är det som är så roligt med det?

Becky, det var för vänner det, inte för potentiella kunder.

Mack viftade avvärjande med handen, han måste skratta färdigt innan han pressade fram:

-Men hör du inte hur förtjusande det lät? Jädrar i min lilla låda, det måste varit Oscar som har hittat på ett sådant spratt! Komma hit och leta efter rosor, ja, det är min grabb det! Han har alltid haft ordens gåva. Var det han? Oscar Harvey?

Mannen såg ut att vilja sjunka genom golvet när Essie spände blicken i honom.

-Hörnu, min gode herre! Ser jag ut att vara en hallick? Jag säljer öl. Rom, om det krävs något extra under västen. En och annan smörgås. Men inte lammkött, förstått? Nu sätter han sig ner och dricker några stop och väntar snällt för att se om Rebecka dyker upp eller ej, och så gör han upp med henne direkt om det ska bli någon affär av.

Med ett bestämt tag om den rockklädda armen föste hon bort gästen till ett hörn och tryckte ner honom på bänken. Så lutade hon sig närmare och väste:

-Och så hoppas jag verkligen att han har tvättat sin Petter Niklas ordentligt! Hon är en fin flicka, vår Rebecka, och han ska inte komma och tro att han kan behandla henne hursomhelst eller vara lortig under den där fina ytan han har. Begrips?

Utan att vänta på svar vände hon ryggen mot honom och dolde ett leende bakom handen.

Köpa rosor! Det var det roligaste hon hört på länge. Det skulle allt bli något att skriva om i breven ikväll!

-Patrick?

Essie Tanner petade försiktigt till pojkens fötter med sina skospetsar för att väcka honom. För varje ny gäst fick hon uppfinna ett nytt sätt att närma sig. Ett vänligt tag om skuldran skulle hon själv föredra att använda, men hon hade lärt sig under alla dessa år att beröring var något som de flesta av hennes små vänner förknippade med något obehagligt.

På ett ögonblick flög den magra lilla varelsen upp och slog huvudet i bänken som han sovit under.

-Förlåt, miss! Förlåt!

Yrvaket flög han omkring i rummet, försökte städa, putsa, damma, göra allt som han trodde att han skulle få skäll för att han inte redan hade gjort, utan att veta vad som krävdes av honom. Nu hade han försovit sig till något igen, som alltid, nu skulle han väl få stryk?

Essie fick bita sig i läppen för att inte stryka över det ostyriga håret, medveten om att det inte skulle ha någon lugnande effekt alls på honom.

-Ingen fara. Jag har stekt lite bacon till frukost, kan du bära in en tallrik till Mack? Det är bästa sättet att väcka honom på. Då håller han sig på gott humör resten av dagen.

Tveksamt tog Patrick emot tallriken som tanten höll fram mot honom. Gott humör? Det förknippade han med när far kom hem full och sjöng. Då kunde han vara snäll. En stund. Sedan tog det snälla slut. Men... det doftade verkligen underbart!! Munnen vattnades och ögonen höll på att ramla ur sina hålor. Om han bara finge äta upp alltsammans och sedan rymma sin väg, det skulle vara värt det!

Hungern talade sitt tydliga språk och Essie hade inga svårigheter att tyda det.

-Jag har lite bröd på gång också i ugnen. När du har gett det där till Mack, så tar vi oss en bit också, du och jag. Sedan har vi mycket arbete som väntar på oss. Det var allt tur att du kom förbi igår kväll och letade efter din far. Jag funderar också på vart han kan ha tagit vägen. Stanna här idag och hjälp mig du, så sätter vi Mack på att ta reda på vad som hänt!

De strykberedda ögonen for mellan fatet och Essie. Vad var haken? Eller fanns det kanske inte någon hake, eftersom han skulle arbeta för maten? Han borde gå hem, far skulle bli så arg, men... de hade ju blivit utkastade, och far hade inte funnits på något av sina vanliga ställen, så Patrick hade inte vetat vart han skulle ta vägen. Han borde veta, far skulle skälla på honom, han borde ha hittat ett nytt hem åt dem eller... Något skulle han få smörj för i alla fall. Så mycket var säkert. Men innan dess kunde han få bröd. Nytt bröd, inte mögligt! Om det inte var något lurt? Med en ängslig, desillusionerad suck skyndade han upp till övervåningen med fatet. Lite bacon nu och sedan aldrig kunna visa sig här igen, eller vänta en stund och kanske få lite bröd också? Det var värt att chansa. Om damen ljög om brödet så kunde han alltid hämnas på henne senare. Hämnd var bra, sa far. Det gav en något att leva för.

Essie såg efter pojken med en känslosam klump i bröstet, en blandning av sorg över hur illa människor kunde behandla sina barn och tacksamhet över att hon hade möjlighet att hjälpa till ibland. Oräkneliga var de trashankar som hon hade tagit hand om genom sitt liv. Ibland hade det gått illa, som när Mack nästan hade blivit ihjälhuggen i sömnen när en av deras gäster försökt komma åt dagskassan som förvarades under madrassen. Andra gånger hade de blivit bestulna på lösöre men nästan alltid fått det tillbaka av gäster som kände igen pinalerna. Oftast hade det dock gått bra. Säkert hade det att göra med deras princip att här gavs inget bort gratis. Mat och husrum arbetades det för, hur liten eller hur sliten man än var! På så sätt behövde ingen känna att de utsattes för välgörenhet, och de fick behålla den lilla stolthet de hade kvar.

Alla som betalade för sig var välkomna till The Seventh Barrel på South Bank. Här gjordes ingen skillnad på fattig och mindre fattig, studenter eller arbetare, ärliga hantverkare eller mindre hederliga yrkesutövare. En dag kan vi komma att behöva varandra, resonerade Essie och slog dövörat för prästens förmaningar om att en gudfruktig kvinna som hon borde hålla en högre standard på sitt etablissemang. ”Han ska inte komma här och kasta sten i glashus”, hade hon svarat varpå han hade satt upp en oförstånde min. Han, Guds oskyldiga lamm! Som bara kom till puben för att ta sig ett glas rom eller två enbart för att stödja hennes verksamhet. Då hade hon spänt blicken i honom och sagt att hörnu fader, i himlen är det vår Fader som dömer, för Han ser varje liten människa för sig, och kan förstå och förlåta handlingar som vi människor inte begriper oss på. Därför ska inte vi ödsla tid på att sköta Hans jobb, utan koncentrera oss på att vara goda medmänniskor, och respektera varandra så gott det går, förstått? Hon hade inte berättat att hon visste allt om hur han frikostigt stödde andra verksamheter. Hennes pojkar och flickor, som hon kallade alla som någon gång sökt hennes hjälp oavsett hur gamla de var, kunde berätta både det ena och det andra om prästens moralnivå. Det som anförtroddes henne stannade hos henne. Om hennes barn inte hade någon annan i sitt liv som de kunde lita på, så skulle de åtminstone kunna känna sig trygga hos henne!

Medan hon tog ut det doftande brödet ur ugnen smög sig Patrick in i det lilla köket och tryckte sig mot väggen, beredd till flykt men fasthållen av de ljuvliga ångorna.

-Ah, där är du, lilla vän! Ta ner ett par tallrikar från hyllan därborta så grundar vi med lite te innan vi sätter igång med arbetet. Det står ”tallrikar” på en skylt där, ser du det? Ta ner ett par muggar också.

Allt i köket var prydligt märkt med textade lappar. En av Essies största ambitioner var att lära sina gäster att läsa någorlunda, utan pekpinnar, utan tadel. En dag kunde det komma väl till pass. Om inte annat så kunde de skriva till henne när de givit sig av för att pröva sina vingar.

Medan de satt och åt – Patrick längst ut på kanten på sin stol, beredd till flykt – kom Mack ner med det tomma fatet i sin fyrkantiga näve. Hela han var märkligt fyrkantig, med en haka nästan lika bred som pannan.

-Ah, godmorgon mina vänner! Var är min morgonkram?

Han bredde ut sina korta armar och Essie gav honom leende en ordentlig kram. Det här var något de hållit på med ända sedan de tagit emot sitt första oplanerade fosterbarn, som inte visste att man kunde kramas utan att det skulle leda till något förfärligt obehagligt. Syskonen ville visa att det fanns ett sätt att vara mot varandra som inte behövde handla om våld eller oönskade ting. Även när de inte hade någon gäst, vilket var sällan, så gav de varandra en morgonkram. Det var svårt att vara osams med någon då. Förresten var det omöjligt att vara arg någon längre stund på Mack även utan kramar. Han var alltid på gott humör. Till synes en slarver, men Essie visste att han hade fullständig kontroll över allt som rörde The Seventh Barrel och dess gäster. Bakom den glättiga ytan och det bullrande skrattet ruvade en hökblick. Hans hjärta var lika stort som Essies och han satte en ära i att vara en ny sorts manlig förebild för de luggslitna stackare som de tog under sina vingar. Nog hade det hänt att han förälskat sig i kvinnliga skyddslingar, och vice versa, men han hade hållit sig i skinnet och inte utnyttjat situationen. Istället valde han sina flickvänner ur den betalande kundkretsen. Essie höll sig till dryckesleverantörerna, det blev minst tjafs så.

-Jaha, så det här är Paddys son, eller hur? Paddy har inte setts till på ett par dagar, så du kan väl stanna här och hjälpa oss lite tills vi får några nyheter om honom? Jag skulle verkligen behöva hjälp med att stapla ved efter frukosten. Vad säger du om det, grabben?

Patrick nickade lydigt, och Essie som inte kunde hålla sig från en öm gest rufsade istället om sin brors hår.

-Det är allt tur att jag har er idag, när så mycket ska göras!

Puben öppnade vid lunchtid, då det serverades enklare smörgåsar till studenter och de som hade möjlighet att komma ifrån sitt arbete en kort stund, och förstås för de som ville börja dricka tidigt eller bara sitta och prata. Mack intog sin plats bakom disken och lämnade den endast för kortare ärenden, medan Essie och idag också Patrick skötte arbetet omkring och snyggade upp borden allt eftersom. Framåt eftermiddagen och fylldes lokalen nästan till bristningsgränsen, för att bli något luftigare timmen innan stängning.

Just när strömmen började mattas av stormade en lång, välbyggd man in med en rasande uppsyn.

-Är hon här! röt han, mer som en anklagelse än en fråga.

Patrick kröp in under ett bord och slog händerna för öronen.

-Ta det lugnt, Gianelli, skrockade Mack. Brinner det någonstans?

De mörka ögonen sköt mördande blixtar mot värden.

-Jag har varnat er! Om ni gömmer henne igen, så...

-Här göms ingen, avbröt Essie skarpt och satte händerna i sidorna. Ska du dricka eller bråka?

Mack kavlade upp ärmarna och spände musklerna.

-Det var sannerligen länge sedan jag var med om ett ordentligt slagsmål! Vad säger du? Ska vi gå ut en stund?

Italienaren fnös och spottade på golvet innan han vände ryggen mot dem och gick.

Gästerna iakttog sensationslystet scenen. Essie var känd för att ha en fast hand med besvärliga gäster, hur skulle hon hantera detta?

Hon bara log och torkade upp loskan med handduken som alltid hängde i hennes förkläde.

-Nästa gång spottar jag i hans öl, förkunnade hon lugnt. Och den som får för sig att man kan bete sig såhär på The Seventh Barrel får gärna tänka om genast, om man inte vill ha den här trasan i synen. Nån kommentar om det?

Ett mumlande ”nejdå” och förlägna blickar ner i stopen.

Mack tog Essie åt sidan.

-Var är Penny?

-Jag vet inte, det var ett tag sedan jag hörde av henne. Jag hoppas hon skriver snart.

-Du och dina brev, log han. Får vi slut på dasspapper så behöver vi åtminstone inte vara oroliga!

-Hördudu du! Du låter allt min skatt vara ifred. Har du hört något om Paddy?

Han blev allvarlig.

-Det ryktas om en irländare som blev ihjälslagen i hamnen igår kväll. Det kan vara han. Jag bad både Oscar och May att försöka ta reda på mer.

Essie suckade, både av lättnad och för hur ledsamt livet kunde vara ibland.

-Nåväl, pojken får förstås stanna hos oss tills vidare.

-Det är klart.

När alla gäster hade fösts ut, så tog de sig en smörgås innan grovrengöringen av golvet. Patrick var så trött att han klippte med ögonen men vågade ingenting säga.

-Jaha, grabben, kan du tänka dig att stanna hos oss ett tag till och hjälpa till? Du jobbade på bra idag, och vi vet fortfarande inte vart din farsgubbe har tagit vägen.

-Ja, jag vet faktiskt inte vad jag hade tagit mig till utan dig idag, inflikade Essie och räckte pojken en brödbit till. Du kan väl stanna? Vi kan lägga lite halm och en filt inne i vår kammare, där är det varmast.

De små beniga axlarna som varit uppdragna hela dagen sjönk ett par tum. Inte ett ord hade han sagt på hela dagen efter morgonens framviskade förlåt, och inte heller nu fick han fram något. Nickade bara häftigt.

Essie och Mack sken upp.

-Vad trevligt! Då gör vi iordning så får vi krypa ner, det har vi sannerligen förtjänat efter den här dagen, tycker ni inte?

Det kändes bra att pyssla om någon igen, tyckte Essie när hon stoppade om den halvsovande Patrick en stund senare. Höra ett barns snusande andetag. Kanske visste Gud vad Han gjorde när Han inte hade givit henne några egna barn, som skulle ha vuxit upp och lämnat henne. Nu hade hon en ojämn men konstant ström av barn att ta hand om, tillsammans med Mack som aldrig skulle drömma om att bära hand på någon som var mindre än han. ”Kanske blir man en bättre människa av stryk”, brukade han säga. ”Vi blev ju rätt bra, både du och jag. Men jag tror att våra ungar har fått sin beskärda del, och de blir nog inte sämre av att vi låter bli att slå dem.”

Nej, det trodde inte Essie heller. Kanske var det snarare tvärtom, att barnen blev ännu bättre av att man var snäll mot dem. Men något sådant sade hon inte högt, inte till vemsomhelst.

-Om jag kunde begripa varför karlarna har nöje av att slå sina fruntimmer, filosoferade Mack när han kröp ner bredvid henne i den lilla kammaren efter kvällsbestyren. Att slåss med någon jämnstark, eller tillochmed starkare kan jag förstå, men lilla Penny?

-Å, jag vet nog de som hugger åt sig en stol och slår tillbaka.

-Tja, jo, det kunde väl kanske vara livat... Men det finns väl roligare saker att göra med sin fru, kan jag tro!

-Tyst med dig, log Essie och drämde kudden i huvudet på sin bror.

-Godnatt, mitt söta lilla huskors, flinade han till svar.