lajvtexter.blogg.se

Svält gav en förunderlig skärpa till tankarna, noterade Seren när hon gick ensam genom London i gryningstimmarna. Hon hade lämnat sjukhusrocken och istället lagt beslag på den skjorta som åkt av hennes sällskap, lång nog att kunna fungera som klänning åt henne. Skorna hon tagit, jo, de var lite stora men fungerade. Rocken likaså.

Den lilla, lilla låga av liv som försiktigt flämtade i hennes bröst, väckt av vrede, stärkt av en kort stunds tillhörighet, värnade hon om. Värmde sig på. Fokuserade på. Den... Det var den som var viktig nu. Ingenting annat. Ingen annan.

Skärpa.

Hon måste finna bränsle till den någonstans, i lagom doser så att den inte kvävdes. Det var som hon sagt till honom. Hon ville inte aktivt dö, men orkade inte det här med att försöka leva heller, så vad gjorde man då? Existerade. Väntade. Hon hade effektivt tystat honom när han börjat prata om att hon var både fånig och självisk, borde ge tillbaka till de som hade gett henne något. Som om hon någonsin försökt göra annat!

Vreden hade fått henne att vakna till.
Det fick vara nog nu.

-Tar du mig med till Shrewsbury så får du göra vad du vill med mig. Jag har inga pengar.

Konduktören granskade henne från topp tilll tå.

-Är fröken från vettet?

-Inte riktigt, men jag måste till Shrewsbury.

-Och är beredd att sälja er kropp och själ för detta?

Seren ryckte lite på axlarna.

-Får jag lov att fråga vad som finns i Shrewsbury som är så viktigt, unga fröken?

Hon tvekade lite men mötte så hans blick.

-Hopp.

-Hopp?

-Förhoppningsvis.

Mannen såg allvarligt på henne.

-Hopp är hårdvaluta i dessa dagar. Finner hon det, så får hon dela med sig lite av det som betalning i efterskott.

Med en blick omkring sig smugglade han den trasiga flickan ombord.

Hoppet om hopp manifesterades av övervåningen i stationsbyggnaden. Rastrummet för järnvägsarbetare. Förr eller senare borde han dyka upp. Om inte idag, så imorgon. Eller dagen därpå. Kroppen hade vant sig vid att gå på sparlåga, hon skulle kunna klara sig länge än.

Redan samma dag dök han upp, hoppet personifierad.

Patrick var lika talför som alltid, det vill säga inte alls, och nickade bara mot sin adoptivsyster när han såg henne i ett hörn. Slog sig ner mitt emot henne, räckte henne sin vattenflaska som hon tacksamt tog emot.

-Vart ska du härnäst?

-Hemåt.

Nickade mot tidtabellen. Klockan sex gick sista tåget. Om en timme. Seren blundade och tog en klunk vatten till. Kände lågan flämta till lite starkare. Hon hade tur. Han kunde lika gärna ha varit uppe i Skottland nu, eller på väg någon helt annanstans. Shrewsbury var hans utgångspunkt.

Patricks ögonblickliga förälskelse i tåg den där julen för tio år sedan hade hållit i sig. Lokförare skulle han bli, kosta vad det kosta ville! Tim hade hjälpt honom med det han behövde för att kunna studera. Llandre passade honom så mycket bättre än London, full av förtvivlan och distraktioner, så han hade arbetat hos Lowri för mat och husrum. Fröken Llewellyn bodde också kvar och gav sig helhjärtat i att se till att pojken kunde hämta in all kunskap han hade missat och som han behövde för att nå sina mål. Efter flera år som tågstädare, där han polerade och lärde sig funktionen kring varje enskild mekanism, hade han blivit eldare. Han älskade varje moment av sin långa utbildning.

-Kan du ta mig med?

Ännu en nick. Han hade tvättat av sig, och skulle nu äta en rejäl smörgås innan det var dags för dagens sista sträcka. Räckte den till Seren, hon såg ut att behöva äta något.

Hon ryggade först tillbaka. Hade inte haft något i sin mun förutom vatten sedan hon kräktes upp sin medicin hos Delysia. Kexen som erbjudits hade givit henne panik. Det var inte så att hon inte förstod att kroppen behövde mat, hon var inte dum, men det hade låst sig något hemskt i hennes huvud. Samtidigt ville hon värna om den där lilla spiran av livslust. Utan näring skulle både den och hon dö. Ytterst försiktigt bröt hon loss en liten, liten bit ost som stack ut, inte större än en halv ärta. Tog ett djupt andetag och stoppade den i munnen. Försökte betvinga kräkreflexerna när hon kände smak. Tvingade sig att hålla kvar biten i munnen, blundade, andades djupt.

Mitt namn betyder stjärna, tänkte hon. Det måste vara ett tecken.

Stjärna.

Det blev stjärnorna som gav henne kraft under den här tiden. Som om hennes inre låga återspeglades i himlen.

-Sann styrka vinner du inte förrän du en gång brutits ner till spillror, samlat ihop dem och byggt upp dig själv igen. För varje liten flisa du sammanfogar med din odödliga själ, flödar en ny kraft genom dina ådror.

Tystnad och ord. I tystnaden kunde Morrigans ord slå rot och växa. Röttterna blev som ett nät som samlade ihop alla vilsna, bortsprungna delar. Tystnaden läkte, gav henne möjlighet att fokusera och reflektera när hon inte behövde säga något. Ingen krävde det av henne här, vana som de var vid både Ellys och Aidens tysta perioder. Inget märkligt med det, så länge hon gjorde sitt jobb på The Railway Inn. Stället hon avskytt för att det hade representerat hur hennes familj hade slitits sönder blev nu hennes fristad.

Snabbt gick det inte. Stjärnorna på himlen tog inga plötsliga kliv. En smak och konsistens i taget, tills hon förmådde sig till att äta tillräckligt för att orka. Morrigan utformade ritualer för ätandet och drickandet. För tvagningen. För alla göromål som tidigare lätt hade glömts bort. De och himlakropparna blev något konkret för Seren att hålla sig i, tills hon slutligen vågade börja rikta blicken inåt, mot sig själv, sina mönster, sina låsningar. Vågade tyst ställa de omöjliga frågorna till sig själv. Vem var hon? För första gången – vem var hon, utan att sätta sig själv i relation till någon annan? Om hon inte var någons dotter, syster, vän, älskarinna?

Steg för steg började hon validera sig själv. Började med sin kropp. Ytttersta leden på pekfingret. Studerade den. Kände på den. Cirklade lätt runt den med andra handens fingrar. Hur kändes det? Levande. Bit för bit, finger för finger, en hand, en arm. Hud. Följde ådrorna. Kände blodet rinna. Hjärtat slå. Luften fyllla lungorna. Provade sina tankar, en efter en. Övade sig i att hålla fast en tanke i taget. Tvingade sig till stillhet. Andades. Utförde sina ritualer. Fortfarande tyst.

Tiden blev oviktig medan årstidsväxlingarna fick en större betydelse. Grenarna som tyckts döda väcktes upp från en lång slummer. Förundrat betraktade Seren skådespelet. Kände på de små gröna löven, drog in deras doft. Smakade på dem. Kände sig som ett med dem, kände att det var samma livskraft som flödade genom dem och henne. Livet... det blev något helt annat än en yttre faktor som bara skulle klaras av. Vad brydde sig det skira bladet om svek? Ingenting.

En dag i taget. En tanke i taget. Sakta men säkert plockade Seren Harris upp bit för bit och infogade i det pussel som var hon själv.

”Mor, är jag en flicka eller en pojke?”

Lucky kom ihåg första gången frågan hade ställts rakt ut. Det var efter en lek ute på gatan, där barnen skulle dela in sig i två lag. Tjejerna mot killarna. Innan dess hade det inte fokuserats på det, alla hade lekt i grupp, jagat i grupp, gått på skattjakt i grupp. Ingen hade brytt sig om att fråga om vad man var, inte förrän ”lilla prinsessan” kom in i gruppen. Hon kallades så, fröken Simona, nyligen ditflyttad, nyligen lite för fattig för att bo kvar i sitt fina hus men inte för fattig för att ha kvar sina överklassmanér och lite för opraktiska kläder för gränderna i South Bank. För henne var det viktigt! Stor skillnad på flickor och pojkar! Och nu skulle de delas in.

Lucky, ska inte du vara med?

Joo...

Ja, men gå med i ditt lag då!

Lång tvekan.

Måste bara gå och kissa först!

Ha ha, måste du kolla om du har en pinne eller en ficka? Så att du vet vilket lag du ska vara med i?

Ja. Faktiskt.

Lucky hade ingen aning om att detta var det ögonblick som Essie och Mack hade fruktat länge nu. Oväntat länge. I flera år hade de lyckats hålla Luckys tillstånd hemligt. Klarat sig verbalt undan med att varken säga han eller hon. Har du sett Lucky? Åh, nu har den rackaren norpat ur kakburken igen! Man borde slå ungen på fingrarna. Om någon vågat sig på att fråga rakt ut så hade de åkt på en dask av Essies trasa, eller en örfil av Mack. Sköt du ditt! Och barnen, ja, de hade inte brytt sig. Lekar där man kikade under varandras kläder hade Lucky blivit ordentligt avskräckt från av sin överbeskyddande moder. Mycket ofog kunde hon tåla från sin älsklings håll sade hon, klättra upp på höga murar, allmänt bus, men inte det. Då skulle mor bli ledsen! Lucky ville inte för allt i världen göra sin mor ledsen. Det var det enda hot som bet. Så nej, ingen titt under kläderna. Och hur skulle man då kunna veta att man var annorlunda.

Att man var ett missfoster.

Att man borde visas upp på cirkus.

Frågan den gången hade fått ett grafiskt svar.

”Ser du den här duken, Lucky? Är den blå eller röd?”

”Den är ju rutig. Blå och röd.”

”Precis. Gud har skapat dig rutig. Så är det. Inget mer med det.”

Lucky hade tittat noga på duken.

”Men jag förstår inte.”

”Allt är inte det ena eller det andra. Sant att de flesta är röd eller blå. Men du har skapats till att vara unik. Du är både pojke och flicka. ”

”Vad konstigt!”

”Inte konstigare än att sexfingersjohnny har ett extra lillfinger. Ibland hittar Gud på sådana saker.”

”Varför det?”

”Det kan du fråga när du står inför Honom en dag. Fram till dess ska du rakryggad vara stolt över att vara Hans unika skapelse. Gå ut och lek nu och säg att du kan vara med i vilket lag du vill.”

Just då hade det känts självklart. Mor visste ju allt! Om Gud hade gjort det här så måste det ju vara rätt! Gud kunde inte göra fel. Människan trodde ibland att saker var misstag, men då litade de inte tillräckligt på Gud. Så det så.

Men det var svårt att lita på Gud och Hans stora plan när ingen annan gjorde det.

Just den dagen hade det gått bra. Men Lucky, så fånig du är! Om du går till killarnas lag så är du ju kille! Nästa gång protesterade tjejlaget. Men Lucky, du kan väl inte vara med oss! Lägg av! Vadå varför inte? Du är ju kille!

Det blev viktigare med det där ju äldre de blev. När man slutade leka i grupp, började dela upp sig. Började i skolan. Flickor. Eller pojkar. Det där första spontana valtillfället blev permanent. Ingen ifrågasatte. Ingen hade heller tittat noggrannare på det där pappret som låg i något arkiv, där en ruta inte var ordentligt ifylld. Slarv! Eller möjligen mutor.

”Mor... vad tänkte ni egentligen?”

Essie satte sig ner med en suck, händerna om sin tekopp. Hon satt sällan, men vid allvarliga samtal kunde hon inte gå omkring och dona i köket.

”Det enda vi tänkte på var att skydda dig.”

”Genom att ljuga?”

”Ljuga och ljuga... vi sa inte som det var, helt enkelt. Vi var rädda för att någon skulle ta dig ifrån oss.”

Elvaåriga Lucky började fundera mer och mer på sin identitet. Pojke passade inte. Flicka? Nej, inte det heller. Det var som mor hade sagt då. Rutig.

”Är det en sjukdom då? Du sa att det var Gud.”

”Naturligtvis är det Gud. Men människor lyssnar inte alltid på det. Om något är annorlunda, så är det skrämmande och då blir de... elaka. Det finns ingenting som plockar fram så mycket ondska hos människor som när de är rädda. Vi ville att de skulle se dig som Lucky. Inte som en liten och söt flicka, inte som en stor och duktig pojke. Du är ju vår gåva från Gud.”

”Vet far om detta?”

Far, ja... Jack Enöga, som blivit mutad med en flaska whisky för att ta på sig faderskapet och hastigt gifta sig med Essie... Den biten tyckte Essie var onödig att berätta. Jack som nog varit lite konfunderad över att inte riktigt veta om han hade en son eller en dotter hade blivit lättad vid sitt senaste sällsynta besök i land, då han hört ”han” om sitt påstådda barn.

”Far lyssnar till de som säger att du är pojke. Han vet inte. Men han älskar dig precis som du är. Du har många som älskar dig precis som du är, glöm aldrig det.”

”Men det kan bli ännu fler som inte älskar mig för precis den jag är, mor. Vad gör jag då?”

Essie tuggade på läppen. Det hon nu skulle säga var något hon egentligen inte ville. Men hon kände människor. Tyvärr.

”Då, Lucky... Då ska du slå dem på käften. Farbror Mack ska lära dig att slåss som en karl. Och vår Annie ska lära dig att slåss som bara en flicka i nöd kan göra, med alla fula knep. Du ska spela på alla de styrkor du har.”

Så Lucky började slåss. Lärde sig av far, av Tim, av Annie. Lärde sig att slåss riktigt fult. Lyssnade till allt som sades om kvinnokampen, arbetarnas kamp, fackens kamp. Sökte paralleller där de fanns att få. Låt vara att det skulle bli svårt i framtiden att inte höra till en klart definierad grupp, man eller kvinna. Men det gick att identifiera sig på andra sätt. Tillhöra på andra sätt. Och slåss för rätten att vara sig själv.

Stillheten sänkte sig både i stugan och i Missans sinne när sista gästen hade lämnat stugan. Sannerligen oväntade gäster. Sofia av alla människor. Mäster Aemilius. Dvärgar. Grannar från förr som nu hittat tillbaka. Blandningen och krocken gjorde henne alldeles lugn, som om allt skedde i en drömvärld. När de gått igen var det som om ingenting hade hänt.

Utom en sak.

Eirik visste att hon levde.

Om något av alla hennes brev äntligen nått fram eller om budet nått honom på andra vägar visste hon inte. Det spelade heller ingen roll. Han hade gråtit, fick hon höra. Oklart varför. Lättnad över att han inte dödat henne? Sorg över att han inte var fri från henne, som han trott?

Han hade varit hennes enda ankare så många år. Och hon, vad hade hon varit? Också ett ankare, men ett som tyngt honom när han behövt segla.

Mäster Aemilius skulle vidare imorgon. Förr eller senare skulle han träffa på Eirik, trodde han. Om hon litade på honom? Varken eller. Men ett sista brev skulle hon försöka få igenom innan hon gav upp. Hon plockade fram ett ark och skrivdon.

-Har de gått?

Karel vågade sig ner från loftet. Blicken lätt förvirrad. Den hon hatade mest.

-Ja, de har gått.

-Har inte Lina kommit hem än?

Åh nej... inte det här. Inte idag. Inte nu.

-Jodå, hon ligger och sover.

-Var är mor och far?

Missan svalde hårt, andades djupt ett par gånger för att hålla rösten stadig.

-De sover också. Gå och lägg dig igen, Karel, det är natt.

Till hennes lättnad lydde han utan protester.

Älskade Eirik, skrev hon inte. Jag håller på att bli tokig här, på riktigt, skrev hon inte. Av allt jag varit med om, alla vidrigheter, all ondska, är ingenting värre än detta. För att kunna överleva måste jag stänga av helt. Utföra mina sysslor. Ha ändlösa konversationer med min bror, samma som mal om och om igen, om sådant som inte längre finns. Allting i hushållet gör jag själv, vilket på sätt och vis är bra eftersom jag är så slut när jag går och lägger mig att jag somnar direkt. Ingen möjlighet har jag att fly in i min skyddande kattform, och jag urholkas lika säkert som droppen sliter ner stenen. En gång inbillade jag mig att jag skulle kunna leva när jag kom hem. Nu vet jag att jag återvände för att dö. Kanske kommer min kropp att leva länge än men mitt sinne är svart. Skrev hon inte. Det var inte det han behövde höra.

Länge stirrade hon in i ljuslågan innan hon vägde varje ord och skrev:

Eirik

Du har levt en lång tid i tron att jag var död, för din hand. En lång tid då du behövt bygga upp dig själv igen. Förmodligen behövde du vara utan mig för att kunna göra det, och för att kunna bli den du behöver bli. Nu har jag fått besked om att du vet att jag lever, men jag vill inte att det ska bli en ny boja för dig.

De löften vi en gång gav har burit mig igenom många svårigheter. Det var dem jag klamrade mig fast vid för att behålla min livsgnista. En låga som lyst mig hela vägen hem igen. Jag bor återigen i vår hemby, tillsammans med Karel som överlevt med svåra skador. Din farbror Torkel är också välbehållen och hjälper oss med det kött vi behöver. Visste han att jag skrev så skulle han be mig hälsa varmt, det vet jag.

Ja, löftena höll mig över ytan. Men vi är inte desamma längre. Ingen och ingenting är sig likt. Jag behöver gå vidare med mitt liv, du med ditt.

Lev väl.

Missan

Ytterligare några genomläsningar innan hon långsamt vek ihop brevet. Handen hade av gammal vana velat skriva ”Din för alltid” eller ”Med all min kärlek”, men det var inte längre sant och passade dessutom mycket dåligt i ett brev där hon bekräftade deras uppbrott som egentligen skett för länge sedan. Hon hade ingen kärlek. Mindes knappt vad det var.

Gå vidare med sitt liv...?

Gå vidare?

Eller bara... stanna. Apatiskt uthärda ett ingenting.

Nåja. Hon var mätt och torr. Allt hon önskat under lång tid.

Alltså var allt bra.

Allt var bara bra.

Jaha, så var det dags igen.

Essie suckade djupt inombords när hon såg i vilket skick Penny Gianelli dök upp för sitt kvällsskift. Berusad och sönderslagen. De trodde kanske inte att det syntes utanpå, de där människorna som tillfogade skada där kläderna dolde, men smärtan lyste alltid igenom i ögon och kroppshållning.

Gud Fader dömer, hade hon sagt till prästen, och det försökte hon efterleva. Det var inte hennes sak att ge några råd oombedd eller klandra någon. Hennes självpåtagna uppgift var att finnas till för de som behövde henne.

Vi behöver varandra, var en annan tanke som genomsyrade Essies syn på livet. Johnny Gianelli behövde Penny, något som kunde ta sig våldsamma uttryck ibland och ömsintare andra stunder. Penny behövde Essie när Johnny hade varit för svår, och Essie själv behövde få ta hand om andra. Egentligen var det ingen större skillnad. Världen var en våldsam plats, den dagliga kampen en del av livet. Vad kampen bestod av berodde till största delen på hur tillgången till mat och en torr sovplats såg ut. Många kämpade för ren överlevnad från en dag till en annan. De som inte behövde jaga mat kunde välja något annat att slåss för, som rättigheter och en massa politiska drömmar. Vad skulle hända om de väl fick som de ville, de där som stod och ropade om rättvisa? Skulle de sitta nöjda, eller rastlöst finna ett nytt mål att sträva mot?

Nå, det betydde inte att Essie tyckte om när hennes vänner blev slagna. Det gjorde hon inte. Men det var som det var med den saken. Ett äktenskap var ett löfte, i nöd och i lust. Nöden kunde tvinga fram ett äktenskap, liksom lusten om den fick följder. Om man inte tog saken i egna händer. Och därmed gick miste om möjligheten att få fler barn. Hade hon bara vetat hur illa det skulle gå... Hon hade litat på honom när han sagt att givetvis skulle de gifta sig och bilda familj, bara inte just då, så just det här barnet kunde de faktiskt inte få, det förstod hon väl? Det måste helt enkelt försvinna. Hon kunde lita på honom, han hade varit med om det här många gånger förut – nej, alltså, förstås inte han själv, utan vänner till honom, eller, nej, inte ens vänner utan bara ytligt bekanta för sådana vänner hade förstås inte han... men hursomhelst visste han vad han gjorde. Hon skulle bara ligga stilla så skulle han...

Essie sköt minnet ifrån sig och snöt sig ljudligt i sin trasa. Lilla Penny, vart hade hennes barn tagit vägen? Hade Johnny verkligen sålt det, så som det viskades om? Hon hoppades nästan det. Att den lilla hade kommit till en familj som tog hand om henne ordentligt. Älskade henne, så som Essie själv älskade alla de hon tagit under sina vingars beskydd. Kalla det botgöring eller kompensation, det spelade ingen roll. Hennes livs största misstag hade hjälpt så många andra.

Sveket hade kunnat knäcka henne, hon hade varit så ung och tillitsfull! Om inte Mack hade funnits där för henne så skulle hennes egen kamp inte varit särskilt olik Pennys. Nu höll de istället ihop, i ett sorts äktenskap som fungerade mycket bättre än hos de flesta omkring dem. Männen klagade över sina lata fruntimmer, kvinnorna över sina odugliga män, och det verkade som om deras äktenskap inte innehöll något annat än just det – nöd, och lust. Ingen kärlek, ingen vänskap, ingen lekfullhet. Nej, sannerligen om hon behövde en sådan man!

Mack stack in huvudet i köket.

-Var det Penny som kom?

-Det var det. Hon behövs i disken ikväll.

Hon kunde se hur hans käkar spändes. Mack hade alltid haft ett gott öga till Penny och led av att se henne bli illa slagen.

-Om han bara tagit mig på orden igår, morrade han. Det hade gjort gott att få slå honom på käften!

-Eller så hade du själv åkt på stryk. Du är inte i dina glansdagar längre, vet du.

-Hördu!

-Ja ja. Jag menar, att hur skulle det se ut om du slog ner alla våra gäster. Ingen skulle våga sig hit längre.

-Jag hade nöjt mig med att slå ner honom.

-Och givit lilla Penny ännu mer besvär. Du vet hur sådana där män är. Dessutom vet man aldrig var man har typer som han. De är lömska och kan mycket väl sätta eld på hela vårt lager med rom medan vi sover.

Mack mumlade något ohörbart och återvände till utskänkningslokalen.

Essie tog sin trasa och började torka disk. En ren trasa. Hon hade massor likadana, men det gjorde besvärliga kunder gott att inte riktigt veta om hennes främsta vapen var rent eller detsamma som hon torkat upp spottloskor med.

En dag i taget, tänkte hon lugnt.

En dag i taget.

En något äldre, distingerad herre steg in på The Seventh Barrel och såg sig förlägen omkring. Hit kom alla möjliga och även en del omöjliga gäster så Essie tog ingen notis om honom till en början. När han stått och trampat på samma fläck en stund, gick hon emellertid fram till honom och undrade vänligt:

-Är det något jag kan hjälpa till med? Det här är mitt ställe.

Mannen harklade sig ett par gånger och sade lågt:

-Jag är intresserad av rosor.

Det var inte mycket som kunde förvåna Essie efter alla år som pubägare, men nu höjde hon på ögonbrynen.

-Rosor?

Han rodnade.

-Ja, ni vet... rosor.

-Nog vet jag vad rosor är, men några sådana säljer vi tyvärr inte.

Något olyckligt smög sig in i främlingens ögon.

-Åh... Jag ber om ursäkt... Är jag kanske inte på The Seventh Barrel?

-Jo, nog är ni det, men... Mack! Kom hit!

Brodern lämnade motvilligt samtalet om gatuboxning som han varit djupt engagerad i.

-Vad?

-Mannen här vill ha rosor!

-Rosor?

-Du hörde rätt. Är det nån sorts kod för något elände som du har dragit hit igen bakom ryggen på mig? Nån sån där absent eller nåt?

-Absint, nej, det var Gröna Damen. Rosor har jag ingen aning om vad...

Så gick det upp ett ljus för honom och han började gapskratta, medan gästen kände sig alltmer bortgjord.

-Menar du Rose, som i namnet? Är det en person du söker?

Stram nick.

-Du vill alltså ”köpa rosor?”

Ny harkling.

Mack drämde näven i närmaste bord och skrattade så att han tjöt.

-Han vill ha vår Becky, Essie!

-Rebecka, rättade Essie. Och vad är det som är så roligt med det?

Becky, det var för vänner det, inte för potentiella kunder.

Mack viftade avvärjande med handen, han måste skratta färdigt innan han pressade fram:

-Men hör du inte hur förtjusande det lät? Jädrar i min lilla låda, det måste varit Oscar som har hittat på ett sådant spratt! Komma hit och leta efter rosor, ja, det är min grabb det! Han har alltid haft ordens gåva. Var det han? Oscar Harvey?

Mannen såg ut att vilja sjunka genom golvet när Essie spände blicken i honom.

-Hörnu, min gode herre! Ser jag ut att vara en hallick? Jag säljer öl. Rom, om det krävs något extra under västen. En och annan smörgås. Men inte lammkött, förstått? Nu sätter han sig ner och dricker några stop och väntar snällt för att se om Rebecka dyker upp eller ej, och så gör han upp med henne direkt om det ska bli någon affär av.

Med ett bestämt tag om den rockklädda armen föste hon bort gästen till ett hörn och tryckte ner honom på bänken. Så lutade hon sig närmare och väste:

-Och så hoppas jag verkligen att han har tvättat sin Petter Niklas ordentligt! Hon är en fin flicka, vår Rebecka, och han ska inte komma och tro att han kan behandla henne hursomhelst eller vara lortig under den där fina ytan han har. Begrips?

Utan att vänta på svar vände hon ryggen mot honom och dolde ett leende bakom handen.

Köpa rosor! Det var det roligaste hon hört på länge. Det skulle allt bli något att skriva om i breven ikväll!

-Patrick?

Essie Tanner petade försiktigt till pojkens fötter med sina skospetsar för att väcka honom. För varje ny gäst fick hon uppfinna ett nytt sätt att närma sig. Ett vänligt tag om skuldran skulle hon själv föredra att använda, men hon hade lärt sig under alla dessa år att beröring var något som de flesta av hennes små vänner förknippade med något obehagligt.

På ett ögonblick flög den magra lilla varelsen upp och slog huvudet i bänken som han sovit under.

-Förlåt, miss! Förlåt!

Yrvaket flög han omkring i rummet, försökte städa, putsa, damma, göra allt som han trodde att han skulle få skäll för att han inte redan hade gjort, utan att veta vad som krävdes av honom. Nu hade han försovit sig till något igen, som alltid, nu skulle han väl få stryk?

Essie fick bita sig i läppen för att inte stryka över det ostyriga håret, medveten om att det inte skulle ha någon lugnande effekt alls på honom.

-Ingen fara. Jag har stekt lite bacon till frukost, kan du bära in en tallrik till Mack? Det är bästa sättet att väcka honom på. Då håller han sig på gott humör resten av dagen.

Tveksamt tog Patrick emot tallriken som tanten höll fram mot honom. Gott humör? Det förknippade han med när far kom hem full och sjöng. Då kunde han vara snäll. En stund. Sedan tog det snälla slut. Men... det doftade verkligen underbart!! Munnen vattnades och ögonen höll på att ramla ur sina hålor. Om han bara finge äta upp alltsammans och sedan rymma sin väg, det skulle vara värt det!

Hungern talade sitt tydliga språk och Essie hade inga svårigheter att tyda det.

-Jag har lite bröd på gång också i ugnen. När du har gett det där till Mack, så tar vi oss en bit också, du och jag. Sedan har vi mycket arbete som väntar på oss. Det var allt tur att du kom förbi igår kväll och letade efter din far. Jag funderar också på vart han kan ha tagit vägen. Stanna här idag och hjälp mig du, så sätter vi Mack på att ta reda på vad som hänt!

De strykberedda ögonen for mellan fatet och Essie. Vad var haken? Eller fanns det kanske inte någon hake, eftersom han skulle arbeta för maten? Han borde gå hem, far skulle bli så arg, men... de hade ju blivit utkastade, och far hade inte funnits på något av sina vanliga ställen, så Patrick hade inte vetat vart han skulle ta vägen. Han borde veta, far skulle skälla på honom, han borde ha hittat ett nytt hem åt dem eller... Något skulle han få smörj för i alla fall. Så mycket var säkert. Men innan dess kunde han få bröd. Nytt bröd, inte mögligt! Om det inte var något lurt? Med en ängslig, desillusionerad suck skyndade han upp till övervåningen med fatet. Lite bacon nu och sedan aldrig kunna visa sig här igen, eller vänta en stund och kanske få lite bröd också? Det var värt att chansa. Om damen ljög om brödet så kunde han alltid hämnas på henne senare. Hämnd var bra, sa far. Det gav en något att leva för.

Essie såg efter pojken med en känslosam klump i bröstet, en blandning av sorg över hur illa människor kunde behandla sina barn och tacksamhet över att hon hade möjlighet att hjälpa till ibland. Oräkneliga var de trashankar som hon hade tagit hand om genom sitt liv. Ibland hade det gått illa, som när Mack nästan hade blivit ihjälhuggen i sömnen när en av deras gäster försökt komma åt dagskassan som förvarades under madrassen. Andra gånger hade de blivit bestulna på lösöre men nästan alltid fått det tillbaka av gäster som kände igen pinalerna. Oftast hade det dock gått bra. Säkert hade det att göra med deras princip att här gavs inget bort gratis. Mat och husrum arbetades det för, hur liten eller hur sliten man än var! På så sätt behövde ingen känna att de utsattes för välgörenhet, och de fick behålla den lilla stolthet de hade kvar.

Alla som betalade för sig var välkomna till The Seventh Barrel på South Bank. Här gjordes ingen skillnad på fattig och mindre fattig, studenter eller arbetare, ärliga hantverkare eller mindre hederliga yrkesutövare. En dag kan vi komma att behöva varandra, resonerade Essie och slog dövörat för prästens förmaningar om att en gudfruktig kvinna som hon borde hålla en högre standard på sitt etablissemang. ”Han ska inte komma här och kasta sten i glashus”, hade hon svarat varpå han hade satt upp en oförstånde min. Han, Guds oskyldiga lamm! Som bara kom till puben för att ta sig ett glas rom eller två enbart för att stödja hennes verksamhet. Då hade hon spänt blicken i honom och sagt att hörnu fader, i himlen är det vår Fader som dömer, för Han ser varje liten människa för sig, och kan förstå och förlåta handlingar som vi människor inte begriper oss på. Därför ska inte vi ödsla tid på att sköta Hans jobb, utan koncentrera oss på att vara goda medmänniskor, och respektera varandra så gott det går, förstått? Hon hade inte berättat att hon visste allt om hur han frikostigt stödde andra verksamheter. Hennes pojkar och flickor, som hon kallade alla som någon gång sökt hennes hjälp oavsett hur gamla de var, kunde berätta både det ena och det andra om prästens moralnivå. Det som anförtroddes henne stannade hos henne. Om hennes barn inte hade någon annan i sitt liv som de kunde lita på, så skulle de åtminstone kunna känna sig trygga hos henne!

Medan hon tog ut det doftande brödet ur ugnen smög sig Patrick in i det lilla köket och tryckte sig mot väggen, beredd till flykt men fasthållen av de ljuvliga ångorna.

-Ah, där är du, lilla vän! Ta ner ett par tallrikar från hyllan därborta så grundar vi med lite te innan vi sätter igång med arbetet. Det står ”tallrikar” på en skylt där, ser du det? Ta ner ett par muggar också.

Allt i köket var prydligt märkt med textade lappar. En av Essies största ambitioner var att lära sina gäster att läsa någorlunda, utan pekpinnar, utan tadel. En dag kunde det komma väl till pass. Om inte annat så kunde de skriva till henne när de givit sig av för att pröva sina vingar.

Medan de satt och åt – Patrick längst ut på kanten på sin stol, beredd till flykt – kom Mack ner med det tomma fatet i sin fyrkantiga näve. Hela han var märkligt fyrkantig, med en haka nästan lika bred som pannan.

-Ah, godmorgon mina vänner! Var är min morgonkram?

Han bredde ut sina korta armar och Essie gav honom leende en ordentlig kram. Det här var något de hållit på med ända sedan de tagit emot sitt första oplanerade fosterbarn, som inte visste att man kunde kramas utan att det skulle leda till något förfärligt obehagligt. Syskonen ville visa att det fanns ett sätt att vara mot varandra som inte behövde handla om våld eller oönskade ting. Även när de inte hade någon gäst, vilket var sällan, så gav de varandra en morgonkram. Det var svårt att vara osams med någon då. Förresten var det omöjligt att vara arg någon längre stund på Mack även utan kramar. Han var alltid på gott humör. Till synes en slarver, men Essie visste att han hade fullständig kontroll över allt som rörde The Seventh Barrel och dess gäster. Bakom den glättiga ytan och det bullrande skrattet ruvade en hökblick. Hans hjärta var lika stort som Essies och han satte en ära i att vara en ny sorts manlig förebild för de luggslitna stackare som de tog under sina vingar. Nog hade det hänt att han förälskat sig i kvinnliga skyddslingar, och vice versa, men han hade hållit sig i skinnet och inte utnyttjat situationen. Istället valde han sina flickvänner ur den betalande kundkretsen. Essie höll sig till dryckesleverantörerna, det blev minst tjafs så.

-Jaha, så det här är Paddys son, eller hur? Paddy har inte setts till på ett par dagar, så du kan väl stanna här och hjälpa oss lite tills vi får några nyheter om honom? Jag skulle verkligen behöva hjälp med att stapla ved efter frukosten. Vad säger du om det, grabben?

Patrick nickade lydigt, och Essie som inte kunde hålla sig från en öm gest rufsade istället om sin brors hår.

-Det är allt tur att jag har er idag, när så mycket ska göras!

Puben öppnade vid lunchtid, då det serverades enklare smörgåsar till studenter och de som hade möjlighet att komma ifrån sitt arbete en kort stund, och förstås för de som ville börja dricka tidigt eller bara sitta och prata. Mack intog sin plats bakom disken och lämnade den endast för kortare ärenden, medan Essie och idag också Patrick skötte arbetet omkring och snyggade upp borden allt eftersom. Framåt eftermiddagen och fylldes lokalen nästan till bristningsgränsen, för att bli något luftigare timmen innan stängning.

Just när strömmen började mattas av stormade en lång, välbyggd man in med en rasande uppsyn.

-Är hon här! röt han, mer som en anklagelse än en fråga.

Patrick kröp in under ett bord och slog händerna för öronen.

-Ta det lugnt, Gianelli, skrockade Mack. Brinner det någonstans?

De mörka ögonen sköt mördande blixtar mot värden.

-Jag har varnat er! Om ni gömmer henne igen, så...

-Här göms ingen, avbröt Essie skarpt och satte händerna i sidorna. Ska du dricka eller bråka?

Mack kavlade upp ärmarna och spände musklerna.

-Det var sannerligen länge sedan jag var med om ett ordentligt slagsmål! Vad säger du? Ska vi gå ut en stund?

Italienaren fnös och spottade på golvet innan han vände ryggen mot dem och gick.

Gästerna iakttog sensationslystet scenen. Essie var känd för att ha en fast hand med besvärliga gäster, hur skulle hon hantera detta?

Hon bara log och torkade upp loskan med handduken som alltid hängde i hennes förkläde.

-Nästa gång spottar jag i hans öl, förkunnade hon lugnt. Och den som får för sig att man kan bete sig såhär på The Seventh Barrel får gärna tänka om genast, om man inte vill ha den här trasan i synen. Nån kommentar om det?

Ett mumlande ”nejdå” och förlägna blickar ner i stopen.

Mack tog Essie åt sidan.

-Var är Penny?

-Jag vet inte, det var ett tag sedan jag hörde av henne. Jag hoppas hon skriver snart.

-Du och dina brev, log han. Får vi slut på dasspapper så behöver vi åtminstone inte vara oroliga!

-Hördudu du! Du låter allt min skatt vara ifred. Har du hört något om Paddy?

Han blev allvarlig.

-Det ryktas om en irländare som blev ihjälslagen i hamnen igår kväll. Det kan vara han. Jag bad både Oscar och May att försöka ta reda på mer.

Essie suckade, både av lättnad och för hur ledsamt livet kunde vara ibland.

-Nåväl, pojken får förstås stanna hos oss tills vidare.

-Det är klart.

När alla gäster hade fösts ut, så tog de sig en smörgås innan grovrengöringen av golvet. Patrick var så trött att han klippte med ögonen men vågade ingenting säga.

-Jaha, grabben, kan du tänka dig att stanna hos oss ett tag till och hjälpa till? Du jobbade på bra idag, och vi vet fortfarande inte vart din farsgubbe har tagit vägen.

-Ja, jag vet faktiskt inte vad jag hade tagit mig till utan dig idag, inflikade Essie och räckte pojken en brödbit till. Du kan väl stanna? Vi kan lägga lite halm och en filt inne i vår kammare, där är det varmast.

De små beniga axlarna som varit uppdragna hela dagen sjönk ett par tum. Inte ett ord hade han sagt på hela dagen efter morgonens framviskade förlåt, och inte heller nu fick han fram något. Nickade bara häftigt.

Essie och Mack sken upp.

-Vad trevligt! Då gör vi iordning så får vi krypa ner, det har vi sannerligen förtjänat efter den här dagen, tycker ni inte?

Det kändes bra att pyssla om någon igen, tyckte Essie när hon stoppade om den halvsovande Patrick en stund senare. Höra ett barns snusande andetag. Kanske visste Gud vad Han gjorde när Han inte hade givit henne några egna barn, som skulle ha vuxit upp och lämnat henne. Nu hade hon en ojämn men konstant ström av barn att ta hand om, tillsammans med Mack som aldrig skulle drömma om att bära hand på någon som var mindre än han. ”Kanske blir man en bättre människa av stryk”, brukade han säga. ”Vi blev ju rätt bra, både du och jag. Men jag tror att våra ungar har fått sin beskärda del, och de blir nog inte sämre av att vi låter bli att slå dem.”

Nej, det trodde inte Essie heller. Kanske var det snarare tvärtom, att barnen blev ännu bättre av att man var snäll mot dem. Men något sådant sade hon inte högt, inte till vemsomhelst.

-Om jag kunde begripa varför karlarna har nöje av att slå sina fruntimmer, filosoferade Mack när han kröp ner bredvid henne i den lilla kammaren efter kvällsbestyren. Att slåss med någon jämnstark, eller tillochmed starkare kan jag förstå, men lilla Penny?

-Å, jag vet nog de som hugger åt sig en stol och slår tillbaka.

-Tja, jo, det kunde väl kanske vara livat... Men det finns väl roligare saker att göra med sin fru, kan jag tro!

-Tyst med dig, log Essie och drämde kudden i huvudet på sin bror.

-Godnatt, mitt söta lilla huskors, flinade han till svar.

Missan vaknade med en ovan känsla i kroppen. Hon höll ögonen stängda en stund till för att se om hon kunde identifiera den. Tankarna hade blivit klarare för var dag sedan hon lämnat Margholien, men morgnarna var fortfarande en stund av vaghet.

Något tyngde henne. En varm kropp nära hennes fick henne att tänka på Sten, men var det en arm hon hade över sig? Vems var det?

Hon slog upp ögonen och såg ner på handen som vilade mot hennes axel.

Just det. Torkel. Nu mindes hon. Hon hade somnat mitt i berättelsen om vildsvinet. Vilken behaglig känsla det hade varit!

Försiktigt lösgjorde hon sig för att göra sina morgonärenden i skogen. Regnet öste ner och hon skyndade sig att bli klar.

Torkel vaknade av draget från dörren när hon kom in igen.

-Godmorgon, mumlade han lite förläget och sträckte på sig.

-Godmorgon. Har du sovit?

-Som en stock. Du?

-Ja.

Stämningen kändes tryckt. Torkel verkade lite illa till mods, och Missan kunde förstå honom men tänkte inte acceptera det. Alldeles för mycket hade hänt, hände fortfarande, i världen omkring dem för att de skulle ha råd till att låta vänskapen falla på grund av, ja, både det ena och det andra. Hon lade ett par vedträn på glöden, satte sig vid fotändan på britsen med ryggen mot väggen och drog filten över sig.

-Jag vill inte rota i dina saker. Har du någonting att äta, eller så att du kan göra något varmt att dricka åt mig?

-Visst har jag det. Jag ska bara...

Torkel log lite generat och gjorde också ett ärende ut i hällregnet, och rös när han kom tillbaka.

-Huvaligen! Är jag bara rätt klädd så har jag inget emot regn, men idag räcker det ju med att titta ut för att bli blöt in på bara skinnet!

Han plockade fram en bit bröd och torkat kött, och satte en trefot med regnvatten över elden.

Missan tog en tugga av brödet och undrade:

-Har du några planer för dagen?

-Nej, inte direkt. Du då?

Hon tuggade en stund på det hårda brödet.

-Jag hade ju tänkt gå hem till byn, men det är inte alls lockande i det här vädret. Det är så välsignat skönt att vara torr och varm!. Får jag stanna här?

-Det är klart att du får.

-Vi kanske skulle prata ordentligt? Så att det inte blir konstigt mellan oss?

Torkel suckade och satte sig ner vid huvudänden.

-Ja du. Det borde vi nog göra. Men jag vet inte vad jag ska säga.

-Till att börja med – har du någon käresta, som kan tycka illa om vad som hände mellan oss?

-Nej, nej. Inte alls. Men det har du.

-Eirik, menar du?

-Mm.

Tystnaden lade sig över det lilla rummet, förutom regnet mot taket och ljudet av vattnet som värmdes. Torkel tog till orda igen, mycket lågt:

-Jag svor att beskydda er. Det känns som att jag har svikit Knut. Både för att jag inte fanns där för er, för att jag inte kunde skydda er, och för... för igår. Det är inte riktigt så man beter sig när man skyddar någon. Jag utnyttjade dig.

Missan sträckte ut en hand mot honom som han både tvekande och tacksamt tog emot.

-Eller så utnyttjade jag dig, men spelar det någon roll? Behöver det vara så förfärligt allvarligt?

Han skakade på huvudet.

-Vanligtvis är det ju inte det, men... Jag vet inte, Missan. Det känns allvarligare än vanligt, just för att det är du. Du kom som ett eko från en lycklig tid, jag hade velat bli igen den jag var för dig då, trygga farbror Torkel som ser efter dig och hjälper dig och...

-Det kan du väl vara ändå?

-Det blev lite mer komplicerat.

-Varför det?

-Det förstår du nog.

Irriterat kastade hon lite med huvudet.

-Se omkring dig! Hela världen och människorna i den är förryckta! De slåss och torterar och experimenterar på de mest hårresande sätt och försvarar sig och sviker och förråder och anger och spionerar och rövar bort och bränner och mejar ner och mördar och förstör! Men ändå, mitt i allt kaos, så älskar de, de skrattar och spelar och sjunger och får barn och lever, både i Margholien och här. Javisst, jag har hängt upp hela min existens på Eirik, i hela mitt liv, trots att han inte har velat det. Till slut nötte jag ner hans försvar, som droppen som urholkar stenen, men hade jag inte varit så envis så kanske han aldrig hade börjat älska mig, eller tro sig älska mig, vilket det nu kan vara. Kanske älskade han mig bara för att han inte orkade stå emot min envishet längre. Och han var katten så snabb att ge sig ut i kriget frivilligt, ska du veta. Innan vi hann gifta oss. Om jag inte mer eller mindre hade tvingat honom den sista kvällen innan han for, genom ren känslomässig utpressning, så hade du nog blivit den första mannen för mig nu igår. Kanske älskar han mig inte alls för den jag är, utan älskar mig som symbol, som den han slåss för.

Anletsdragen hade varit hårda under detta, men mjuknade något:

-Eller så är det verkligen så att han älskar mig och gör allt detta för min skull. Det onda han gjorde... Jo, jag förstår att han behöver rena sin själ. Om klostret är det rätta stället för det, så väl bekomme. Kanske kommer den dag då han återvänder till byn med helt hjärta och söker efter mig, och vill ta vid där vi slutade. Vad vet jag. Det jag med säkerhet vet, är att något så mänskligt som en tillfällig förening mellan två fysiska kroppar endast är en försumbar droppe i det oändliga hav av känslor som stormar i den här vansinniga världen. Dessutom är det mellan dig och mig. Jadå, jag lovade honom trohet en gång i tiden, men han lovade mig också sådant som han inte har hållit. Om vi börjar om, han och jag, så måste det bli under förutsättning att allt vi gjort, tänkt och sagt tidigare stannar i det förflutna. Och börjar vi inte om... så spelar det heller ingen roll. Förutom för mig. Det spelar en enorm roll för mig just nu.

Lite oroligt sneglade han på henne.

-Gör det?

-Ja, det gör det. För du fick mig att känna mig som en människa för första gången på mycket länge.

-Som en människa? Vad menar du?

Med den rykande koppen i händerna betraktade hon honom fundersamt. Ville hon verkligen berätta allt för honom om sitt kattjag? Behövdes det, nu när det nionde livet verkade vara förbrukat? Å andra sidan hade Torkel levt nära djur i skogen i över halva sitt liv. Han skulle kanske förstå. Samtidigt kändes det så befriande att han såg henne som den hon varit. Inte som en toka.

-Jag menar att jag har haft några... intensiva år. Jag har varit fånge. Flykting. Tjänare. Lägst av de lägsta, föraktad, bespottad, försumbar. Med dig känner jag mig nästan som mig själv igen. Och det här... vad vi nu ska kalla det. Om vi måste kalla det något alls. Det som hände. Det drev stumheten ur kroppen på mig. I åratal har jag gått med en sorts overklighetskänsla som skydd. Visst har jag kunnat känna köld och hunger och värme, men det har aldrig liksom... nått mig. Jag vet inte om du kan förstå vad jag menar. Jag har varit bedövad. Kunnat konstatera att ja, det där gjorde ont, men... Åh, jag vet inte. Du... väckte mig. Och det är jag tacksam för. Innerligt tacksam!

Återigen sträckte hon ut sin hand mot honom, återigen tog han den och tryckte hårt.

-Tack, Missan. Jag behövde nog höra det. Det är inte så lätt att hålla reda på rätt och fel, och vad som är betydelsefullt eller meningslöst eller likgiltigt i tider som dessa. Först kämpade jag för de jag hoppades skulle finnas kvar. Sedan kämpade jag för...

Med ens rätade han på sig.

-Åh, Missan! Jag skulle ha berättat genast för dig! Karel lever!

Ett försiktigt hopp tändes i hennes ögon.

-Karel? Min bror? Han är inte borta?

-Nej! Jag trodde också att han hade gått under. Men han lever! Han är mycket skadad, och... ja, jag måste berätta det för dig, så att han inte överrumplar dig. Han lever i det förgångna. Vi har hjälpts åt att bygga upp ert hus igen, och han tar hand om allt så gott han kan, och... han tror, eller låtsas, jag vet inte vilket... han lever som om ni finns omkring honom. Som om ni bara tillfälligt är ute och ordnar med det ena eller andra, men väntas hem närsomhelst. Han lagar mat åt er, dukar åt er, bäddar åt er... På sätt och vis är det rörande att se, men samtidigt... oändligt kusligt och sorgligt.

Stilla lät Missan detta sjunka in, med blicken in i elden. Till slut vände hon sig mot Torkel.

-Du vet att Lina är död?

-Ja. Det vet jag. Jag begravde henne.

Ögonen tårades på dem båda.

-Verkligen? Blev det vackert?

-Så vackert jag förmådde göra det. Jag plockade midsommarblommor, och...

Rösten bröts.

-Du såg allt, Missan. Såg och förstod mer än någon annan. Visste du hur det låg till?

-Ja. Jag visste att du älskade henne. Och jag vet också att hon älskade dig.

Händerna som grep om hans krus vitnade.

-Vad är det du säger, viskade han.

-Hon sade det aldrig, men jag såg hur hon följde dig med blicken. Och hon hade ett halsband med bokstaven T inristad, närmast kroppen. Minns du det där hjorthornet som du gjorde slantar åt oss av, att leka handel med? Hon gjorde hål i en av dem senare, för att kunna ha om halsen.

-Men varför...

-Hon tänkte väl detsamma som du. Att far inte skulle godkänna det. Hon ville inte förstöra vänskapen mellan dig och far. Och du dolde det bra. Hon visste inget om dina känslor.

Han lät det sjunka in en lång stund. Snörvlade till.

-Så annorlunda allt hade kunnat vara...

-Allt hade varit annorlunda om inte om hade varit. Förmodligen hade det varit ännu mer smärtsamt för er båda om ni vetat att längtan var ömsesidig. Hon var alldeles för ängslig för vad folk tyckte och tänkte om henne. Jag tror inte att hon hade orkat med skvallret.

-Du har nog rätt.

Missan ställde ifrån sig sitt krus och räckte ut armen mot honom.

-Kom här, bad hon mjukt. Låt mig hålla om dig lite? Snälla?

Han skakade på huvudet.

-Inte nu.

Med en känsla av att ha blivit ratad och undanknuffad kröp hon ihop lite, tog kruset igen för att ha något i händerna. Kände ett starkt behov av att springa därifrån. Gömma sig någonstans, vartsomhelst, gömma sig från tröttheten som hotade att bryta ner henne nu när hon var tillbaka i sina hemtrakter men inte var välkommen.

Torkel veknade och strök hennes skuldra försiktigt.

-Jag menar inte så. Det är bara det... att jag inte vet hur man gör när man blir omhållen. Jag vet bara hur man skjuter fiender i det dolda och ser efter andra. Det känns som att jag skulle rasa ihop om du höll om mig.

-Jag förstår, viskade hon utan att se på honom.

-Missan... Du? Kan inte jag få hålla om dig istället?

-Så att du får vara den stora, starka hjälten och jag den hjälplösa?

Han kunde inte låta bli att le lite snett.

-Nja, hjälplös tror jag då inte att du är. Långt därifrån. Men... ja, något ditåt. Det känns som att jag har ett existensberättigande när jag ser efter någon.

-Men jag ska inte få lov att bry mig om dig, menar du?

-Så lät det kanske.

-Jo.

-Nå, det var kanske lite orättvist. Men vi kanske ska prata vidare om vad du har tänkt dig. Hem till byn alltså? Vad vill du göra där?

-Jag är inte så bra på att tänka logiskt och långsiktigt. Målet var att komma tillbaka. Det kändes som att det var dags. Jag har irrat runt i världen alldeles för länge och om jag väl har hittat ett ställe där jag kunde tänka mig att slå mig till ro, så... Så har omständigheterna inte tillåtit det utan jagat bort mig igen. Jag såg ju förödelsen med egna ögon och visste att ingenting fanns kvar, så jag kan inte förklara mig. Kanske hoppades jag att några hade överlevt och börjat bygga upp husen igen, och då skulle jag hjälpa till. Och så var det ju också. Är han svårt skadad? Karel? Du vet ingenting om Lillebror?

-Nej, honom har jag inte sett till. Han var ju inte i byn under massakern så det finns en möjlighet att han hann undan. Kanske är han gömd någonstans, kanske hjälper han motståndsrörelsen på något sätt, han var ju så klipsk... Karel har förlorat en arm och ett ben men han låtsas som att han inte är skadad alls vilket gör det ganska komplicerat. Han behöver hjälp som han vägrar erkänna att han behöver. Jag vet faktiskt inte vad som skulle hända med honom om han tillät sig se sanningen.

-Sanningen är inget absolut begrepp.

-Kanske inte, men vissa fakta kvarstår rent krasst.

-Tror du att han skulle bli upprörd av att få se mig?

-Nej, det tror jag inte. Mig hälsade han som om vi setts senast igår. Frågan är hur du skulle orka med att leva i hans fantasivärld, du som verkar ha förståndet intakt.

Missan vek undan med blicken. Förstånd var inte heller ett absolut begrepp. Att gå in i sitt kattjag var förmodligen det förståndigaste hon kunde göra under vissa omständigheter, men intakt...? Nja, det var nog att ta i.

-Jag har en magisk amulett, sade hon för att undvika en eventuell diskussion om hennes mentala hälsa.

-Jaså, log han.

-Mm. Jag fick den av en drakfågel.

Hon halade fram den lilla flöjten och visade honom. Torkel rätade på sig och skärpte tonen:

-En drakfågel?

-Ja. Jag bodde hos honom ett tag. I skogen. Sedan skulle jag gå någonstans med ett meddelande åt honom, och för att jag inte skulle villa bort mig så gav han mig den här. Den hjälper mig att hitta tillbaka till ställen jag har varit på. Och så skyddar den mot magi.

-Verkligen?

-Ja. Oknytt kan inte heller komma i närheten av mig.

-Kan de inte?

-Nej. En försökte, men han höll på att kvävas. Det var ganska intressant.

-Du sitter inte och driver med mig nu?

Sårad stoppade hon amuletten under kläderna.

-Varför skulle jag vilja göra det!

-Ville han inte ha tillbaka en så mäktig amulett?

-Han skulle ha fått tillbaka den när jag kom tillbaka, men...

Blicken blev fjärrskådande. Hur var det nu? Hon mindes inte.

-Han dog, avslutade hon vagt.

Torkel skakade lite på huvudet och log.

-Säger du det.

-Underligare ting har väl hänt?

-Det är förstås sant.

-Men jag är alldeles för vanlig och försumbar för att någon ska vilja ge mig en skyddsamulett?

-Det sade jag inte!

-Det var dessutom för att få fram ett meddelande som tydligen var viktigt. Inte för att skydda mig som person. Då kanske det blir lättare för dig att tro på det?

-Men Missan! Bli inte arg! Det är klart att jag tror på dig.

Hon kände att det inte var sant, men orkade inte bry sig om det. Plötsligt kände hon sig både gammal och trött. Det hade nog sina nackdelar att bli sedd som den person hon var förr. Skulle hon orka med Karels verklighetsflykt, eller var den en säker väg tillbaka till hennes egen förvirring? Och om så vore, skulle det då skada?

Ja, det skulle det! Hon ville inte leva i gränslandet längre, hon ville...

Något annat.

Torkel hade något farbroderligt beskyddande i blicken som gjorde henne uppgiven. Om hon visade sig hjälplös så skulle han nog ta hand om henne. Så som de alla gjort, under åren. Då hade hon behövt det. Men nu?

-Jag vill sova, deklamerade hon och kröp ihop på bänken.

När hon sov som katt drömde hon ingenting. Som människa dök det upp en mängd oönskade minnen och situationer. Skarpt, vitt ljus. Eld. Rök. Förtvivlan. Känslan av att vara jagad.

-Missan, vakna!

Med bultande hjärta rycktes hon ur mardrömmarna och stirrade på Torkel utan att kunna svara.

-Du är trygg här. Ingen ska få ta dig.

Försiktigt strök han henne över håret som så många gånger förr. En spinnande känsla väcktes i henens bröst och hon översköljdes av lättnad. Katten hade inte övergivit henne! Hon slets mellan längtan efter att få sjunka in i den andra världen där ingenting var viktigt utom att ta vara på varje ögonblick av njutning, och önskan om att få vara människa igen.

Kvickt kröp hon upp i Torkels famn och gömde huvudet mot hans hals.

-Jag vill att det ska bli lugnt i världen, viskade hon.

-Jag också.

En lång stund satt hon tyst. Hon hade en amulett som skyddade mot magi. Den hjälpte förmodligen föga mot fysiskt våld, men magiker var oftast fega kräk som inte vågade ta en närstrid. Sten hade också sagt att amuletten kunde förstärka redan befintlig magi. Att det var därför furstens folk också var intresserad av den.

-Finns det de på vår sida som också håller på med magi och sådant? undrade hon, fortfarande viskande.

-Jo. Det finns det. Magi måste med magi bekämpas. Det här kriget handlar om vem som är starkast, på flera plan än vi vet om.

-Jag hatar magi.

-Jag vet inte, Missan... Jag har haft ganska många samtal med en god vän om det här. Han är präst och ser ibland på livet från ett annat håll än jag, men... Han säger att det vi kallar magi egentligen bara är naturkrafter som vetenskapen ännu inte lyckats förklara, eller komma underfund med. Göra upp eld, till exempel, det måste ha tett sig som magi innan människan lärde sig hur man gjorde. Nu är det inget magiskt över det.

-Men alla ritualer...

-Jag vet inte så mycket om sådant.

Hon var tyst så länge att Torkel kikade ner på henne.

-Vad vet du om ritualer?

Med en suck rätade hon på sig och lutade ryggen mot väggen.

-Jag vet inte om jag vill prata med dig om den saken. Det känns som att du skulle föredra att göra som Karel, att låtsas att jag var densamma som när du såg mig senast.

Han sänkte huvudet lite.

-Förlåt.

-Sluta patronisera mig?

-Jag ska försöka.

Avvägande betraktade hon honom en stund. Vad ville han? Vad ville hon? Något annat, ja, men vad?

-Vad vill du, Torkel?

-Gällande vad?

-Låt oss tala i stora ord. Livet. Vad vill du med livet?

Han kliade sig lite i nacken. Lade mer ved på elden.

-Ja du. Jag är en enkel man. Jag vill kunna ströva runt i skog och mark, jaga för föda men inte för grymhet, kunna besöka mina vänner, ta mig ett stop och ett stopp när jag har lust... Låta döden komma den dag den kommer, men helst inte som resultat av ondska.

-Det låter bra. Vardag. Spinna garn. Laga mat. Diska. Lyssna på berättelser och musik. Somna i tron på att morgondagen kommer att likna den föregående, med de sysslor som måste utföras för den dagen. Leva, utan att grubbla så mycket.

-Jo. Det är nog vad de flesta vill.

-Men du måste acceptera att jag inte är den jag var förr. Det finns ingen anledning att berätta om allt som har omformat mig. Det behöver du inte veta och jag behöver inte heller berätta. Men vi måste veta var vi har varandra. Om vi ens har varandra.

-Vad menar du med det?

-Jag vet inte riktigt. Kanske att du inte behöver känna något ansvar för mig bara för att du en gång lovade min far att se efter oss.

Torkels blick skärptes när han spände den i Missan.

-Ett löfte är ett löfte!

Hon kunde inte låta bli att le. Jodå, det mantrat hade hållit henne uppe många gånger, till vissa personers gränslösa frustration. Stackars Sofia, som frenetiskt försökte få henne att lämna ifrån sig det där noggrant förseglade dokumentpaketet som Sten givit henne.

Leendet bleknade bort när hon mindes brevet som sades vara från Eirik. Någon hade ansträngt sig för att försöka lura henne. Vem? Och varför? Hon ruskade lite på sig.

-Nåväl. Jag kan gott behöva någon som ser efter mig. Och jag behöver nog komma tillbaka till byn innan vi pratar mer om framtiden. Se hur det känns, både att vara tillbaka och att träffa Karel igen.

Dagen efter hade regnet lättat så att de kunde bege sig till byn som nyss varit hemvist för spöken men nu försiktigt började viska om liv och hopp. Förutom hennes barndomshem var smedjan på gång, och ytterligare ett par hus hade fått grunden lagd.

Missan hade förväntat sig den vanliga känslan av att marken gungade under henne när hon möttes av en situation som ansträngde hennes förnuft. Istället kände hon till sin förvåning hur ett varmt lugn spred sig från bröstet ut till varje del av hennes kropp. Huset som stod på samma plats som hennes hem var till formen detsamma, men hon kände hur det utstrålade något nytt, något obevekligt, något... något hoppfullt mitt i det som en gång varit död och förtvivlan. Hon stod alldeles stilla och bara tog in känslan. Hemma! Hon hade äntligen kommit hem!

En haltande figur skymtade i dörröppningen. Hjärtat gjorde en volt – Karel! Hennes älskade storebror! Med ett jublande tjut sprang hon den sista biten mot gårdstunet och slog armarna så häftigt om honom att han tappade balansen och föll omkull med Missan över sig. Hon bara skrattade, och fick med sig honom också.

-Missan, vad går det åt dig?

-Jag blev bara så glad att se dig!

-Vi sågs ju imorse!

-Jag vet, men ändå!

Orden rann över hennes läppar utan att hon tänkte över det.

-Har du Lina med dig?

Karels röst hade blivit hes, som om hans hals blivit ohjälpligt skadad av något. Eller någon. Nog hörde hon klangen i den, den lätta oron över att hon skulle sticka hål på hans bubbla. Det kanske hon skulle en dag, men inte nu.

-Nej, du får nöja dig med mig. Och Lillebror vet man aldrig var man har, eller hur?

Han skrattade nöjt, trygg i att hon spelade med.

-Du har rätt. Det vet man aldrig. Jag dukar åt honom varje dag, ifall han skulle dyka upp, men...

-Ja, det gör du rätt i, för en vacker dag står han här och det är bra att han känner att han alltid är medräknad.

-Precis vad jag tänker!

Ivrigt pratade de i munnen på varandra, i en sorts märklig blandning av att inte ha setts på mycket länge med en både sann och inbillad känsla av att de aldrig skilts åt.

Börja om på nytt.
Här fanns hennes möjlighet!

-Torkel, våra förråd verkar vara på upphällningen. Går du ut och ser om du kan hitta något åt oss att laga till middag?

-Jag vet inte om jag vill lämna dig ensam.

-Jag är inte ensam. Jag är med min bror. Vad skulle kunna hända?

”Vadsomhelst”, tycktes Torkels blick svara, men han lämnade dem.

-Mycket har förändrats i byn, konstaterade Missan stilla när de tog en promenad efter att det första återseendetumultet hade lagt sig.

-Ingenting har förändrats.

Tonen i Karels röst hade en underlig klang och Missan sneglade fundersamt på honom. Hon undrade vad han faktiskt såg. Kanske låg det ett filter framför hans ögon. Kanske var det så avancerat att de levde i olika tider, men ändå samtidig på något sätt. Det skulle inte förvåna henne det minsta. Att ifrågasätta hans verklighet skulle vara lika nonchalant som Torkels avfärdande av hennes amulett. Hon måste lära sig att se det han såg, och komma underfund med om han såg något av det nya. Försiktigt provade hon:

-Är inte det där huset nytt? Det som Torkel sade skulle bli ett färgeri? Precis bredvid gamla Orvars stuga?

Stugan låg inte ens i ruiner utan var helt utplånad. Förmodligen hade stenarna använts till det nya husets grund.

Tankarna malde tydligt i Karels huvud när han processade den gamla och nya informationen. Trögt och långsamt kom svaret:

-Joo... Jo, nog är det ett nytt hus de håller på att bygga!

Han skrattade till lite.

-Hur har jag kunnat missa det! Tja, så går det när man har fullt upp.

-Ska vi gå bort och titta på det?

-Jag vet inte...

-Imorgon kanske?

-Kanske. Nu är det dags att börja förbereda middagen. Är han inte tillbaka snart, den där Torkel?

Aldrig förr hade väl Torkel Jägare skjutit sig middagsmat så snabbt som nu. Snart var han tillbaka med ett par duvor som han bad Missan hjälpa honom plocka medan Karel fick fart på elden.

-Nå? mumlade han uppfordrande.

Hon satt tyst en stund medan hon rytmiskt separerade fjädrarna från skinnet. Lina hade älskat att krypa ner under ett fjäderfyllt täcke. Och Torkel hade visst älskat att förse henne med fjädrar.

-Det kommer bli... en utmaning. Jag kommer behöva din hjälp.

-Självklart.

-På flera sätt.

-Jag är beredd att hjälpa dig på alla sätt jag kan.

-Bra. För jag kommer behöva dina sagor och din snabbtänkthet. Förutom det rent praktiska. Jag vet inte hur man tar hand om någon annan. Jag har bara haft mig själv att tänka på, och Karel kan...

Där avbröt hon sig. Hade tänkt säga ”Karel kan nog inte hålla tillgodo med råa skogsmöss som jag gör när jag är katt”. Istället fortsatte hon lite tystare:

-Karel kan behöva lite annat sällskap också, och mer rejäl mat om han ska återhämta sig. Men jag... jag kommer inte att kunna leva i hans verklighet. Vi måste ändra hans syn. På ett sätt som han kan hantera.

-Hur menar du nu?

-Jag vet inte riktigt just nu. Jag får improvisera.

Måltiden intogs under glättigt samtal om grannars väl och ve, människor som antingen var döda eller försvunna sedan länge. Mor och far hade ”gått till sängs”, Linas frånvaro förklarades med att hon sov över hos en väninna. De diskade undan och slog sig ner på de låga bänkarna framför brasan med en kopp varmt vatten. Förr hade kvällarna avslutats med rogivande örtte, men något sådant fanns inte att tillgå nu.

Stugan hade bestått av ett stort rum med eldstad, matplats och sovplatser samt en mindre kammare som Knut hade byggt till när barnen började bli större. Om någon av dem ville bilda familj men samtidigt stanna på gården, så kanske de ville ha ett eget litet utrymme. I stora drag var hemmet återskapat så som det hade sett ut, men alla detaljer och alla minnen som suttit i väggarna saknades givetvis. Allt doftade nytt. Tomt. Främmande. Känslan av att ha kommit hem rann av Missan mer och mer när hon var inomhus. Helst hade hon velat be Torkel följa med henne ut en stund, men regnet hade återvänt och brasan sprakade inbjudande. Längtan att krypa ihop hos honom och drömma sig bort tryckte hon undan och lade istället sitt huvud i Karels halva knä. Funderade över om det ändå vore bäst att ge sig av och låta Karel fortsätta leva i sin egen värld. Vem var hon att vända uppochned på den, om han var tillfreds? Men vart skulle hon själv då ta vägen? Det skulle vara så lätt för henne att glida in i hans värld. Låtsas tillsammans med honom. Förlora fotfästet totalt. Överleva istället för att leva. Vad det nu innebar, att leva.

Egoist, hade Sofia kallat henne. Den mest egoistiska hon någonsin mött, som bara tänkte på sig själv. Kanske var det dags att leva upp till det nu. Ta det hon ville ha. Forma världen som hon själv ville ha den, så gott det gick.

-Berätta om hur Karel förlorade sin arm och sitt ben, bad hon plötsligt innan handen som låg över hennes hår började klia henne till glömska, utan att ha tänkt igenom det nogrannare än att hon inte stod ut med broderns förnekande av förlusten.

Det enda benet under hennes huvud spändes, och handen grep tag i håret så hårt att hon måste bita ihop för att inte skrika till.

-Vad? flämtade Torkel förfärat.

-Du vet, när du skulle på björnjakt men råkade fastna med foten i ett snår av rötter och inte kom loss, och björnen var på väg att attackera dig.

Torkel andades djupt några gånger och köpte sig tid genom att omsorgsfullt stoppa sin pipa. Klarnade strupen och började så stadigt han förmådde:

-Har jag någonsin berättat om när Karel räddade mig från att bli björnmat?

-Nej, aldrig, svarade Missan lydigt.

Karel satt tyst. Andades knappt.

Så spann Torkel en ny saga, där Karel var hjälten och modigt räddade sin vän med sitt eget liv som insats, och offrade nästan en tredjedel av sin egen lekamen.

-Ja, så gick det till och jag kan inte tacka dig nog. Även om vi lever i svåra tider... Jag menar... även om... Nå, jag älskar livet och är inte färdig med det än. Och björnskinnet blev till en rejäl vinterkappa åt någon rikeman.

Stämningen i salen vibrerade när tystnaden lade sig. Missan kikade upp när handen togs ifrån henne och såg hur Karel långsamt lyfte den mot sin sargade sida och kände på den. Samma sak med benet. Där det borde ha varit ett ben. Länge satt han tyst med blicken i intet.

-Läggdags, mumlade han grötigt och sköt försiktigt undan Missan som reste sig upp till sittande. Med lätt förvirrad blick sökte han efter sin krycka. Kände på den också. Vägde den i handen. Slöt handen om den understa tvärslån och reste sig långsamt. Lämnade rummet för kvällsbestyren, med ny tyngd i steget.

Torkels näsvingar hade vitnat av vrede när han spände blicken i Missan efter att dörren slagit igen.

-Vad i alla onda makters namn är det du håller på med?

Hon ryggade tillbaka lite inför hans intensitet.

-Improviserar!

-Du ljuger för honom!

-Än sen då?

-Vad ska det bli härnäst? Ska du hitta på alternativa berättelser om alla ruiner också? Om era föräldrar? Om Lina? Det förbjuder jag dig!

-Alternativet är att jag försvinner härifrån, och det tänker jag inte göra!

-Bättre det än att du bygger upp en ny sorts fantasivärld som han kan gömma sig i! Fattar du inte vad det kan göra med honom?

-Lära sig använda de lemmar han har kvar ordentligt, kanske?

-Åh, du din...

-Min vad?

Torkel reste sig häftigt och sparkade omkull närmaste pall.

-Inga fler lögner!

Tyst såg hon på honom och kände modet sjunka.

-Nåväl.

-Svär på det!

-Jag svär på det. Jag ska inte ljuga mer för Karel.

-Eller för mig!

-Eller för dig.

-Eller för någon!

Mitt i tomheten bröt sig ett snett leende fram.

-Jag tar lika allvarligt på löften som du gör, Torkel. Men en välplacerad lögn kan vara skillnaden mellan att vara fånge och fri. Och jag tänker inte vara fånge mer. Men mot dig ska jag vara ärlig, om du nu insisterar.

Han fnös och gick ut.

Hemma.

Vad nu det betydde.

Friden hon känt avtog dag för dag. Hade hon bara fått lov att ändra Karels minnen! Lina skulle kunna ha blivit rikt bortgift, långt därifrån, så att hon inte väntades hem närsomhelst. Föräldrarna skulle kunna, ja, faktiskt kunnat ha dött naturligt, eller åtminstone varit på besök hos Lina. Denna ständiga väntan på att de skulle komma in genom dörren närsomhelst höll på att göra henne galen på riktigt. Spökhusen som Karel tvingade henne att se gjorde henne så yr att hon måste sätta sig ner och blunda. För hon såg dem. Klart som dagen – men utan skuggor. Människorna som bott där irrade också omkring på gårdsplanen med döda blickar.

Torkel tittade förbi en stund varje dag, då han lämnade något ätbart eller hjälpte till med något, men han åt inte med dem igen och undvek hennes blick när hon försökte prata med honom. Det gjorde mer ont än någonting annat. Vad var det hon hade tänkt? Att hon skulle ta det hon ville ha? Hon ville ha trygghet, vardag, vänner. Människorna som rörde sig runt nybyggena hälsade vänligt på henne men vänskap så som hon känt den på Hammargården var det inte tal om.

De skulle ha byggt henne en vävstuga. Hon kunde ha hjälpt till med gårdens försörjning. Allt hon någonsin velat ha fanns där. Utom Eirik. Men man kunde väl inte få allt.

Om fursten störtades och alla ondsinta magiker förintades, så skulle hon kunna återvända till Brytebröderna och leva i trygghet, och ingen skulle ha anledning eller anse sig ha rätt att ta henne därifrån.

Tanken fick mogna en tid.

Till slut bestämde hon sig.

Hon förklarade för Karel att hon måste resa bort en tid. Lång tid. Troligen flera år.

Han fick något förvirrat i blicken.

-Lyssna på mig, Karel. Om jag kan, så kommer jag tillbaka. Men det är inte omöjligt att jag dör, för det är en farlig resa jag ska ut på.

-Vart ska du då?

-Jag vet inte riktigt, men det finns saker som jag måste göra om jag ska kunna få det liv jag vill ha.

-Men vi har det väl bra här, och snart ska du och Eirik gifta er och då kan ni bo i kammaren.

-Eirik har lämnat mig.

-Nej, nej! värjde han sig och backade ett par steg. Allt är som det alltid har varit!

-Inte allt. Jag önskar att det vore det, men nu är det som det är. Kanske kommer han tillbaka till mig. Kanske inte.

-Du måste stanna här och vänta på honom! Tänk om han kommer tillbaka imorgon?

-Tror du inte att jag har tänkt så själv! Tänk om, tänk om inte! Jag vill inte sitta här overksam och bara kasta bort mitt liv på ett luftslott! Jag måste... göra något!

-Men jag behöver dig, gnällde han och grep tag i hennes arm.

-Skaffa dig en hustru! Skaffa dig ett eget liv!

Bittert skratt.

-Vem vill ha en halv man?

-Å, det finns väl viktigare delar av dig som fortfarande fungerar som de ska! Tror du inte att jag hör dig om kvällarna? Jag är inget barn längre. Jag vet vad du gör. Du har byggt upp en fin liten gård, och med lite hjälp kan du få den att blomstra igen. Mor och far kommer inte tillbaka, Lina kommer inte tillbaka, men det finns människor av kött och blod som lever nära dig och säkerligen skulle dela ditt liv om du bara lät dem! Människor dör, Karel, det dör folk varje dag på både naturlig och olycklig och otrevlig väg, men du och jag lever och vi kan välja att leva på riktigt eller leva på låtsas. Jag är trött på att låtsas, gör vad du vill men jag ger mig av för att skaffa mig ett liv!

Med de orden packade hon ihop lite mat och sina få tillhörigheter medan han stod handfallen och såg på henne. Hans tafatthet fick hennes hjärta att vekna och hon lade armarna om honom.

-Jag älskar dig, Karel. Du är min bror. Att du finns kvar i den här världen, om än något reducerad, gör mig bara ännu mer besluten att försöka göra slut på allt som hotar oss.

Han fnös i hennes hår.

-Hur ska du lyckas med det hade du tänkt?

-Jag kommer nog på något.

-Du, som inte kan något annat än att spinna?

Märkligt nog var hans föraktfulla ton befriande i jämförelse med den nästan paniskt glättiga han dittills haft. Därför blev hon varken arg eller ledsen. Dessutom hade han rätt.

-Jag får väl lära mig, svarade hon vänligt och försökte göra sig fri. Då klamrade han sig fast vid henne så hårt att det nästan knakade till i revbenen.

-Gå inte!

-Jag kan inte stanna här längre, bland spöken.

-Snälla... Jag behöver dig!

-Till vad? Jag vill inte leka familj med skuggor längre. De är döda, Karel. Borta. Kanske inte lillebror, men de andra är borta. Jag såg dem. Torkel begravde dem. Byn är borta. Nedbränd. Förstörd. Och jag tror att du vet att det inte var en björn som tog det du förlorat. Jag trodde inte att det var min sak att slå hål på bubblan du omgivit dig med, och det är det kanske inte heller men du förtjänar att få veta varför jag måste ge mig av. Torkel fick mig att lova att inte ljuga för dig mer. Han är så arg på mig för det där med björnsagan. Förlåt mig.

Karel började skaka i hela kroppen och föll ner på knä. Missan lade ifrån sig knytet och tog honom i famnen.

-Jag vet, viskade hon. Jag vet, käraste bror. Mina fötter står också på ostadig grund. De har tagit så mycket ifrån mig... Jag vet knappt vad som är upp och ner, jag vet inte om saker som har hänt faktiskt har hänt eller om de ska hända eller om det bara sker i mina tankar. Jag trodde att jag skulle kunna anpassa min egen bubbla till din, men det går inte. Om jag stannar, så måste vi leva på riktigt, Karel. På riktigt. Se ruinerna men samtidigt hjälpa till att bygga upp allt igen. Gråta, men också skratta. Sörja men samtidigt älska. Vågar du försöka?

-Nej! Jag vill inte! Jag vill att allt ska vara som det var! Som det alltid har varit! Som det alltid ska bli!

-Ingenting är beständigt, det vet du. Det var det inte innan heller. Varje dag hände något nytt. Jag kan hålla med om att det hände alldeles för mycket otäckt nytt på alldeles för kort tid, som håller i sig alldeles för länge, men om vi inte bygger upp det som de har raserat, inklusive oss själva, så har de vunnit. Och det tillåter jag inte. Ingen ska få äga mig igen. Varken mig eller mina tankar eller min rädsla.

-Gå inte!

Missan suckade djupt. Borde hon ha smugit iväg under natten, som hon först tänkt? Nej, det hade nästan varit som att ljuga och då hade hon aldrig kunnat återvända med rak rygg.

-Nåväl.

-Stanna!

-Jag stannar ett tag till.

-För alltid!

-Det finns inget som heter så, Karel!

-Lova!

-Jag kan bara lova från dag till dag. Idag stannar jag. Imorgon vet jag inte.

Långsamt och smärtsamt förändrades deras liv. Karel kämpade mot verklighetens demoner som hotade förtära honom, och tog emellanåt sin tillflykt till drömvärlden för att få ett andningshål. Missan vägrade spela med men sade inte heller emot honom. Alltmer gled hon tillbaka till den hon varit innan, tyst och tillbakadragen, och visste inte om hon tyckte om det eller ej. Bit för bit byggde hon upp en vardag. Fick tag på kardor och en slända så att hon kunde börja spinna igen. Det gav henne en välkommen tankepaus, då hon kunde koppla bort allt annat. Frestelsen att låta katten ta över kliade i henne när hon slet med hushållssysslorna eller förtvivlade över Karels oregelbundna sammanbrott, men hon visste att det skulle vara fegt. Katten fanns där när hon verkligen behövde den, när hon var hotad på ett eller annat sätt. Inte som något att gömma sig i bara för att livet inte var som hon ville. Lugn och ro, det var allt hon trodde att hon velat ha. Nu när hon var tillbaka till sina rötter och dag lades till dag utan andra hot än när brodern slog omkring sig för att undkomma osynliga fiender, så kröp en ny längtan fram.

Samhörigheten med någon.

Låset som öppnats av Torkel, porten som varit så igenrostad att hon inte ens tänkt på den, hade släppt fram en längtan som plågade henne värre än någonting annat. Huden skrek efter längtan att bli berörd. Ungdomens vilda blod forsade på nytt och lät sig inte stillas av en klapp på huvudet. Kanske skulle hon inte ens kunna fly in i katten längre. De mänskliga drifterna hade tagit över.

Torkel Jägare var nästan född in i en saga. Yngst av tre bröder, annorlunda, klumpig och i sin iver att duga bar han sig ännu avigare åt så att han rev ner saker omkring sig. Kvick i tanken, men vad hjälpte det i en grovsmedja där det var uthållighet och muskelkraft som gällde? Därför sög han till sig alla berättelser vid elden, om hur det alltid var den tredje och yngsta brodern som till slut löste problemet och vann både kungariket och prinsessan. Nog vore det något, att komma hem som herreman med den vackraste flickan någon sett! Nåväl, han kunde gott tänka sig att komma hem med en vacker prins också. Både män och kvinnor var vackra och lockande. Oräknerliga var de gånger då han fått sig en åthutning i smedjan för att han glömt bort det han var satt att göra, förlorad i åsynen av glänsande muskler som arbetade. Då rymde han ut i skogen istället. Där var det ingen som tjatade på honom. Där kunde han låtsas att han var världens bästa spanare och jägare. Övade sig i timmar på att smyga efter vilda djur, så ljudlöst som möjligt.

Hemma blev allt värre ju äldre han blev. En småpojke kunde väl få springa i skogen, men skulle han vara en del av den här familjen så måste han faktiskt dra sitt strå till stacken och det innebar att arbeta i smedjan, därmed basta! Se på dina båda bröder, ta efter dem!

Det var nu inte så lätt att jämföra sig med de tystlåtna, starka ynglingarna som tog efter far i allt och gjorde allting rätt. Torkel var för rastlös, de rätta musklerna ville inte utvecklas och han kände sig instängd i den varma smedjan. Efter ett ordentligt familjegräl i yngre tonåren där han återigen blev kallad en lat odugling och snyltare fick han nog. Om han inte dög, så skulle de minsann slippa honom!

Med indignationens tårar fritt rinnande sprang han ut i skogen, till sin fristad. Här tänkte han stanna livet ut, så det så! Han skulle nog visa dem! Exakt vad de skulle få se var han inte helt klart över, men något storslaget! De skulle få ångra! Tigga honom om att komma tillbaka för att de upptäckt att de inte klarade sig utan honom. Yngste brodern skulle få upprättelse till slut!

När mörkret föll mattades revanschlystnaden av. Så ensamt det var i skogen! Så många underliga ljud som inte hördes under dagen. Svischanden. Snörvlanden. Krafsanden. Usch, varför hade han bara sprungit iväg sådär! Hungrig var han också. Undrar om han skulle kunna smyga hem igen. Med svansen mellan benen? Nej tack!

Stoltheten fick honom att räta på sig. Jaha, så han hade överilat försatt sig i en knepig situation. Så fick han väl lösa den, då! Till att börja med måste han stanna där han var, så att han inte förirrade sig för långt bort. Sedan behövde han faktiskt lite verktyg. Gärna en filt eller två, för vårnatten var ganska kylig. Extrakläder vore inte dumt. Något att förvara vatten i. Lite bröd. Eldstål!

Under den natten föddes en övertygelse. Han skulle klara sig i skogen! Varför skulle han inte kunna bli en riktigt skicklig jägare? Han var duktig på att skjuta prick. Åtminstone på stilla mål. Det var väl bara att öva sig! Full av självförtroende och den märkligt lätta känslan man kan ha i kroppen efter en sömnlös natt smög han tillbaka till byn så fort det ljusnade. Inte hem, fattades bara, utan till vännen Knut som med sina föräldrar drev ett minimalt jordbruk. Försiktigt smög Torkel in i husets enda rum och ruskade på klumpen i den säng som han hoppades var Knuts. Han hade tur.

-Mh?

-Kom med ut!

-Nu?

-Nej, igår! Kom nu!

Yrvaket snubblade Knut upp och ut på farstutrappan.

-Jag behöver din hjälp!

Ivrigt radade Torkel upp allt han under natten hade kommit på att han behövde.

-Va?

-Kniv, rep, både tjockt och tunt, några filtar, och… äsch, du sover ju fortfarande!

Omilt skvätte Torkel lite kallt vatten från regntunnan i ansiktet på den yrvakne.

-Hördu!

-Hjälper du mig?

När Knut vaknat till och fått situationen klar för sig, så drogs han också med i äventyrsandan. Tillsammans byggde de ett ordentligt vindskydd och en eldstad. De experimenterade med att tillverka en båge men kom fram till att de behövde ordentliga verktyg till det och att de nog måste försöka skaffa en hantverkskunnigt tillverkad. Den egentillverkade fungerade dock bra att öva prickskytte med. Knut kastade iväg kottar och gräsbollar för att ge Torkel ett rörligt mål att öva på. Hela våren och sommaren ägnade de åt vad som till hälften var en spännande lek, till hälften allvar. Knut hade ju arbetet på gården att sköta, men dagarna var långa och ljusa, gården var liten och hans föräldrar tog lättare på livet än Torkels. Så länge de hade mat på bordet och gården inte vansköttes, så mådde pojken bara bra av att vara ute och se sig omkring! Nötter och bär hade han också med sig hem, det förgyllde kosten.

Efter den första ensamma, oroliga natten fann Torkel att han njöt av att sova i skogen, med ett ordentligt skydd och vetskapen om att ha en vän att dela allt spännande med. Ändå fann han till sin förundran att han saknade familjen. Flera gånger hade han lekt med tanken på att besöka dem, men kom fram till att han måste ha åstadkommit något mer rejält innan dess. Frustrationen växte. Det var inte alls så lätt att lära sig på egen hand som han trott. Nu kändes det som att behöva uppfinna hjulet på nytt.

-Det känns som att vi bara leker, klagade han för Knut en kväll när de satt och metade vid bäcken.

-Tja, kanske det. Vad är det du vill då?

-Jag skulle vilja klara mig i skogen, på riktigt. På sommaren går det an, men hur ska jag klara mig i vinter när jag verkligen måste kunna jaga för att få mat? Det enda vi har lyckats fånga hittills är en död uggla.

-Då är det nog dags att du börjar be om hjälp.

-Vem då? Jag känner ingen!

Knut funderade.

-Det är en gårdfarihandlare i trakten nu. Jag frågar honom om han känner till någon!

Jodå, gårdfarihandlaren var bekant med de flesta inom ett stort område, och lovade undersöka saken.

Några veckor senare väntade en väderbiten figur vid vindskyddet när Torkel varit på en planlös tur i området. Tyst satt hen och rökte en pipa med långt skaft. Nickade kort som hälsning. Torkel visste inte riktigt vad han skulle göra. Nickade tillbaka och slog sig ner på den andra av stubbarna framför eldstaden. När figuren rökt färdigt rengjordes pipan noggrant innan den stoppades undan innanför skinnvästen.

-Så du vill lära dig leva i skogen du.

-Jo, det var tanken.

Eftertänksam nick.

-Namn är ett människors påfund. Varken djur, stenar eller växter vet eller bryr sig om vad du kallar dem. Människan har emellertid ett behov av att sortera och kategorisera. Därför ska du få lära dig namn. Mig kan du kalla Kai.

Det blev starten på Torkels nya liv. Skogen som han älskade och hade försökt leva i fick ett nytt djup när han lärde sig om växter, mineraler och djur. Kai hyste en djup respekt för allt levande och inpräntade i honom att aldrig ta ett liv, vare sig från växt eller djur, för rent nöje eller av likgiltighet. Grymhet var det största tecknet på mänsklig svaghet! Djuren förtjänade respekt och en så snabb och smärtfri död som möjligt. Respekten visades också genom att ta tillvara alla delar av djuret. Senor, hud, fett, hinnor, ben, allt fanns en användning för. Han fick lära sig att tillverka bågar för olika ändamål, bygga ett ordentligt vinterrede åt sig – ja, Kai kallade det för rede – och hur han skulle hålla värmen. Kai förklarade sig vara en ensamvarg som inte tyckte om för mycket sällskap åt gången.

-Ett par dagars intensiv träning, ett par dagars övning tills du kan allt jag har att lära ut.

Ett par dagar var ett flytande begrepp. Ibland dröjde det veckor innan Kai dök upp för nästa lektion, men Torkel var ändå nöjd med arrangemanget som gav honom tid att repetera och experimentera på egen hand. Allt smygande i skogen under uppväxten hade givit honom en god grund och han lärde sig snart att fånga djur med snara. Med ett litet knippe fasaner på ryggen kände han att det var dags att gå hem till familjen. Den första snön låg i ett tunt täcke och han hade varit borta sedan våren.

-Någon som är sugen på fasan till middag? hälsade han nonchalant, med ängslan väl dold, när familjen satt samlad till frukost.

-Jaha, är det dags att komma hem nu! Det börjar bli kallt, kan man tro?

Mor snörpte på munnen och korsade armarna över bröstet.

Då reste sig fadern och räckte ut handen mot Torkel.

-Fasan blir utmärkt det. Slå dig ner och ta lite frukost.

Bröderna sneglade försynt på mor, men det var far de ville likna.

-Trevligt att ha dig hemma igen.

-Vad har du haft för dig?

Moderns bemötande hade modfällt Torkel men nu kände han värmen sprida sig i bröstet.

-Jo, det ska jag berätta!

Så hittade han på en hårresande historia om hur han blivit bortrövad av trollen men kommit loss senast igår tack vare sin list.

-Och de här fåglarna plockade jag med mig på vägen. Tro det eller ej, men de växer på träd i trollens rike!

Männen drog på munnen.

-Så allt prat från Knut om att du byggt dig en hydda i skogen...?

Torkel log brett.

-Det är bara sagor, förstår ni väl!

Med tiden blev han Torkel Jägare, den som alltid ordnade prima kött till festligheterna, tillika Torkel Sagoberättare som välkomnades i alla hem. Dit han kom, blev det fest. Grannar bjöds in, instrumenten putsades av. Diskreta blinkningar, hemliga möten, brustna hjärtan. Inte kunde en sådan som Torkel stadga sig, det förstod man väl? Efter en obehaglig incident då en ung flicka trodde sig vänta hans barn tog han det lite försiktigt och höll sig till män eller gifta kvinnor. Så många var det nu inte, byn var liten och han ville helst fortsätta hålla sig väl med alla.

Livet rullade på. Storebror Olaf gifte sig med Anna och fick två barn som dyrkade sin farbror. Pojken Eirik kunde lyssna i timtal på berättelser, om och om igen, och följde gärna med ut i skogen. Knut fann Isa och fick fyra barn med henne. Tredje födseln höll emellertid på att sluta illa. Flickan föddes alldeles för tidigt och det var osäkert om hon skulle klara sig. Isa var svårt medtagen så vården av den lilla föll på Knut, som ständigt bar henne under skjortan.

-Jag vill att hon ska höra mina hjärtslag, förklarade han grumligt för Torkel när de en dag satt i solen och lät en flaska mjöd gå mellan sig.

Torkel hade dragit sig för att besöka vännen. Med de två första barnen, och med Olafs barn, var allt bara roligt. Man kunde skratta och skoja. Nu tyngdes situationen av ett allvar som han inte riktigt tyckte om.

-Det är nog en bra ide, instämde han vagt utan att ha någon aning om saken.

-När mor dog härom året så sörjde jag inte. Hon hade haft ett bra liv, tämligen långt ändå. Alla ska dö. Det är så det är. Men du Gode, kan hon inte få leva lite först?

Torkel hummade lite. Visste att han utan tvekan skulle ställa sig ivägen för en pil mot Olafs barn. Dem kände han och älskade. Ja, Knuts äldre också. Men ett sådant här litet knyte? Det var ju knappast ens en människa. Mer en liten harpalt. Eller faktiskt, som en kattunge, som syskonen Karel och Lina hävdade att hon var. Deras Missan.

Knut snöt ur näsan på marken.

-Fy tusan, vad har du haft i det här mjödet? Jag måste sätta mig på dass en stund. Kan du ta henne?

-Vad?

-Kan du hålla henne? Om jag bara skulle pissa så kunde jag nog klara det, men nu får du skylla dig själv om du bjuder mig på rävgift.

Utan att vänta på svar krånglade han ut det lilla paketet och räckte det till Torkel.

-Öppna skjortan.

-Men...

-Seså, hon får inte bli kall! Konstra inte, det är väl inget underligt med att ha en unge på bröstkorgen?

Hjälplöst fann sig Torkel i att få den lilla inpackad under tunikan. Andhämtningen var snabb som hos en skrämd skogsmus, och han kunde känna det lilla hjärtat slå ofattbart hårt mot hans hud.

-Såja, viskade han och kupade försiktigt sin hand över henne. Du är trygg hos mig. Far skulle bara gå och... hm... Han kommer snart. Ingen fara. Jag är här.

Efter en lång stund kom Knut tillbaka och räckte ut händerna för att ta barnet. Torkels första instinkt var att skydda henne från att bli tagen från honom, från den livsuppehållande värmen. Knut såg rörelsen och log lite.

-Man känner sig både mäktig och maktlös samtidigt, inte sant?

-Jo.

-Torkel?

-Mm?

-Vi har varit vänner länge nu.

-Sant.

-Vi har upplevt mycket tillsammans. Hjälpt och stöttat varandra i både svåra och glada stunder.

Torkel skämdes lite, kände att han nog borde ha kommit tidigare men nåja, nu var han i alla fall här och hade till och med tagit hand om den lilla en stund. Skammen ersattes av stolthet.

-Jo, vi har gjort så gott vi har kunnat i alla fall.

-Om något händer mig... Ser du efter mina barn då?

Tyst såg Torkel undan, in mot sin älskade skog. Knut skyndade sig att tillägga:

-Jag menar inte att du ska uppfostra dem eller ha hand om dem till vardags och så! Även om jag litar på att du skulle klara det utmärkt, så är det inte... Det har jag ingen rätt att be dig om och det är inte heller det jag vill. Men... titta till dem ibland? Se till att de har det bra? Hjälpa Isa lite då och då om hon blir ensam med dem? Se till att ingen är elak mot dem om de blir föräldralösa?

Pyret på bröstkorgen gnydde och Torkel kände något underligt bryta fram. En känsla av... ansvar? För första gången räddes han inte det ordet. Ansvar på avstånd, det skulle passa honom fint! Stadigt mötte han vännens blick.

-Det skulle jag sätta en ära i!

Trettiofem år senare hade han henne återigen på sin bröstkorg.

Herregud.

I skogen märkte Torkel endast av årstidsväxlingarna, medan åren som gick mättes i hur barnen växte. Eirik hade smittats av hans frihetstörst, gick hellre i skogen än arbetade i smedjan. ”Kunde väl tro det”, muttrade Olaf och blängde på sin bror. Han var dock inte lika hård mot pojken som deras far varit. Ville inte riskera att förlora honom.

Livet förflöt i ett behagligt tempo.

Tills det slog i spillror.

Redan på långt håll hade något känts annorlunda utan att han kunde sätta fingret på vad det var. Ju närmare byn han kom, desto hårdare slog hjärtat i bröstet. Varför var det så tyst? Vad var det för underlig lukt? Och de märkligt stilla vibrationerna, varifrån kom de?

När han såg den nedbrända byn, så var det som att hjärnan slutade fungera. Så märkligt, var det enda han förmådde tänka. Därefter steg fasan. Vettlöst rusade han runt i allt det svarta. Försökte ruska liv i de förkolnade, förtvinade gestalter som bränts inne eller låg spridda på gårdstunen. Sjasade bort korparna och ropade i öronen på de som lyckats fly undan elden men blivit nedstuckna. Skrek namnen på alla han älskade, alla vänner och släktingar, utan en tanke på att det kanske fanns någon i närheten som ville ta även honom av daga.

Först när han nådde Knuts lilla stuga ute i kanten av byn tystnade han.

Nedanför vårdträdet, som inte nåtts av elden, låg den enda kvinna han någonsin älskat så djupt att han varit beredd att avstå ifrån sitt fria liv.

Lina.

Knuts äldsta dotter, vacker, vänlig, rörande naiv.

Inte en skråma syntes på hennes vita kropp. Inte ens korparna hade nänts hacka i hennes skönhet. Så vit, så blå, så kall! Instiktivt drog Torkel av sin tunika och lyckades få den på henne. Brokorna och hosorna likaså.

-Förlåt, jag vet att de luktar svett och inte alls är särskilt rena och hela och fina. Jag ska se om jag kan hitta något annat åt dig senare, blir det bra?

Nej, tänkte han tyst. Jag har inte blivit galen. Jag vet hur det ligger till. Men just nu behöver jag få bete mig såhär. Måste låtsas lite till. Det här är för stort för att ta in just nu.

-Så, jag bär dig lite. Jag tänkte att du skulle få hälsa på mig, du har ju aldrig varit i mitt lilla krypin. Minns du hur vi brukade skoja om att du skulle besöka mig där? Att jag skulle behöva någon som du, som kom och gjorde det fint hos mig? Du är så duktig på det, Lina. Allt du rör vid blir vackert. Tror du att jag blir vacker nu, när jag bär dig såhär?

Hela vägen till hans vinterrede småpratade han med henne. Låtsades få svar. Skrattade lite.

Jodå, så hade det varit, att de pratat om hans lilla hem. Det måste ju se förfärligt ut där, menade Lina. Med tanke på hur ovårdad han själv var. Den kommentaren hade fällts av henne redan som barn, vilket hade sårat honom lite då han själv tyckte att han lade en del möda på att vara både snyggt och praktiskt klädd. För Lina gick emellertid det estetiska framför allt praktiskt. Han hade med nöje utstått hennes uppsnyggningsförsök. Låtit henne både tvätta och fläta hans hår och stoppa in blommor i länkarna. Ansa skägget. Ju äldre hon blev, desto svårare hade det blivit att behålla den farbroderligt gemytliga tonen och inte flirta med henne. Knut må vara hans bäste vän, men Torkel var tämligen säker på att en uppvaktning inte skulle uppskattas. Troligen inte av Lina heller. Hon drömde om en fin, rik och vacker man. Noll av tre var inte särskilt imponerande. Det sades att kärlek och hosta kan man aldrig dölja men han gjorde verkligen sitt yttersta.

I hyddan lade han försiktigt ner Lina på den skinnbeklädda bädden, rättade till hennes ostyriga lemmar och fann fram en filt som han bredde över henne.

-Vänta här så ska jag hämta något att dekorera med så gott jag kan.

Som bedövad gick han planlöst runt en stund och plockade åt sig allt vackert han kunde se. Midsommarens alla blommor, glimmande stenar, några lövruskor. Inte tänka. Inte tänka. Händerna skakade våldsamt när han bredde ut blommorna över filten och hennes långa hår. En impuls att skära av en hårslinga att spara sjönk undan då han inte förmådde sig att göra någon som helst åverkan på hennes gestalt. När den sista stenen var utlagd stod han länge och såg på Lina. Tänkte: ”

Jag skulle kunna fortsätta låtsas. Inbilla mig att du fortfarande lever, att du bara sover. Men trots alla mina skrönor så ligger det inte till för mig att vara oärlig. Inte när det är allvar. Och om jag låtsas, så kan jag inte hämnas dig.

Ett iskallt lugn fyllde honom från topp till tå. Ja, han skulle hämnas dem alla.

Torkel länsade sitt lilla hem på de ting han ansåg sig behöva innan han tog farväl av Lina. Utan att se sig om gick han till sitt tanketräd, en stor ek där han brukade klättra högt upp i kronan och fundera över tillvaron. Nu tänkte han över sin situation, medveten om att en adekvat reaktion på katastrofen låg och lurade någonstans i sinnet utan att förmå sig att bryta ut ännu. En av hans filosofikamrater var präst, och senast häromveckan hade de diskuterat det pågående kriget. ”Att döda är alltid en synd, men ibland är det vad som krävs för att försvara det vi håller heligt. Det vi måste akta oss för är dock att döda av samma skäl som de, och på samma sätt. Om vi också hänfaller till grymhet, så kan vi lika gärna gå över till furstens sida.”

Nej, tänkte Torkel. Han skulle inte vara grym. Tvärtom skulle han döda dem så barmhärtigt han kunde, precis som han gjorde med djuren. Inte plåga dem i onödan. Han skulle bli den gode hämnaren.

Till en början höll han sig i ensamhet. Utövade alla sina smygarkonster och sköt endast när han såg fienden ensam eller i så små grupper att han hann döda dem allihop. För varje fälld furstetrogen gjorde han ett märke i sitt koger, för att kunna göra bot när tillfälle gavs. Ibland gick det dagar, rentav veckor innan han lyckades få korn på någon, ibland hade han en riktigt bra dag. Så småningom fann han den gömda motståndsrörelsen och började umgås med dem. Försåg dem med kött och fick mänskligt sällskap i utbyte. Lärde sig om Nyckeln och Väktarna. Lovade att hjälpa dem, utan att för den sakens skull svära någon ed. Han fick höra att furstefolket hade tagit många fångar, och hoppet steg. Kanske hade inte hela hans familj blivit utplånad ändå? Beslutsamheten ökade ännu mer.

När befrielsen väl kom, så bröt sorgen ut med full kraft. Dittills hade han haft något att kämpa för. Något att hoppas på. Först nu tvingades han inse att alla var borta. Vänner, syskon, barnen som inte var några barn längre. Vad fanns det nu att leva för? Skönheten i naturen, freden, javisst, men han var så innerligt trött! Under en period släppte han allt. Drack sig redlös dagligen. Vaknade med hamrande baksmälla och förbannade livet samtidigt som han inte förmådde göra slut på det. Han ville bara... slippa. Få sova.

På väg in till Månhella för att fylla på sitt spritförråd mötte han en en dag en gestalt som väckte något till liv i hans fortfarande berusade hjärna.

-Ah, Torkel, så bra. Har du tid att hjälpa mig lite?

Karel! Gode Herre, det var Karel, Knuts äldste son! Var det sant, eller såg han i syne? Det fanns bara ett sätt att ta reda på det. Att följa med.

-Javisst. Visst.

Karel tog sig fram med en provisoriskt tillverkad krycka. Halva vänsterbenet saknades helt från ljumsken. Likadant var det med vänsterarmen, där en otäck grop buktade in i kläderna där axeln borde sitta. Bara det var en indikation på att han nog inte var ett hjärnspöke.

-Hur står det till med dig då? undrade Karel i neutral samtalston.

-Jo tack... Lite huvudvärk bara.

Godmodigt skratt.

-Festat om lite, vad? Ja, det kan man väl få lov till ibland. Spara lite till höstfesten bara! Du förser oss väl med förstkassigt kött, som vanligt?

-Höst..fest?

-Som vanligt. Missan håller på att brygga rönnbärsvin, och Lina är ute i skogen idag och plockar nypon.

En iskall hand grep om Torkels inre.

-Är Lina i skogen?

-Ja, hon tjatade om att jag skulle följa med och hjälpa henne, men vi har råkat ut för en liten olycka med huset så jag behöver faktiskt snickra lite på det. Far och jag hjälps åt men han börjar bli så klen så det vore bra om du hjälpte till lite.

Fylld av onda aningar följde Torkel med mot byn, lyssnande till Karels fantasier om festförberedelserna. När de kom fram till resterna av byn, som såg kusligt fridfull ut nu när naturen lagt en förlåtande slöja över förödelsen, fick Torkel tårar i ögonen av att se hur Karel hade försökt bygga upp sitt hem igen med kvistar och mossa. Med reducerade lemmar fanns det inte stor möjlighet för honom att göra det ordentligt. Han svalde hårt flera gånger och klarnade strupen genom att harkla sig.

-Ja du, Karel. Jag ser att det har blivit en rejäl skada. Låt mig hämta några vänner så kan vi hjälpas åt att få ordning på det här lite snabbare!

Karel lyste upp och log brett. Först nu såg Torkel något underligt längst in i blicken. En sorts distans.

-Tack du, det vore bussigt!

-Jag tror nästan att vi behöver en helt ny stock, den här gamla ser lite rutten ut, tycker du inte?

Han viftade vagt med handen åt rishögen. Karel gned sig om hakan.

-Jo, kanske. Ja, du har nog rätt!

-Kom så går vi och letar rätt på ett riktigt bra träd, och fäller det.

Inte gick det att bygga hus med färska träd, det visste han nog, men just nu var han desperat efter att få komma därifrån och få något annat att tänka på!

Mötet med Karel var det som gav Torkel livsgnistan tillbaka. Löftet till Knut ekade i hans minne. ”Se efter mina barn!” Den uppgiften hade han misslyckats grundligt med, men nu skulle han göra sitt bästa för att gottgöra! Fylld av ny energi började han höra sig för om hjälp med bygget och material. Alltför många gårdar kring Månhella stod tomma. En del kunde återbefolkas av de som förlorat sina hem, men det fanns gott om halvt raserade hus med oskadade stockar som han med gott samvete fraktade till sin gamla by. Sakteliga tog huset form. De som hjälpte till hade fått strikta order att spela med och inte uppröra Karel i onödan med fräna kommentarer. Kryckan hade diskret bytts ut mot en rejälare, och Karel blev involverad i bygget så gott det gick. Alltid fanns det något mindre att bära, något att hålla.

-Grunden till smedjan är faktiskt intakt, påpekade någon en dag. Och städet står där det står. Kanske skulle vi ta och bygga upp smedjan också, och se om vi kunde få hit en smed? Vi skulle gott kunna behöva en lite närmare, nu när vi försöker reparera staden så gott det går. Ahriksriddarna behöver säkert också en smed. Det här är inget dumt läge alls för en smedja! Vad säger ni?

Motstridiga känslor stred i Torkel. Ville han bygga upp sina rötter igen, eller låta dem vila i myllan? Åh, pytt, han var väl ingen småunge! Man måste vara praktiskt, inte sentimental.

-Det är klart att vi ska bygga upp smedjan!

Sakta men säkert började Månhella resa sig ur askan och järngreppet. Invånarantalet hade reducerats starkt, eftersom endast de som behållits som tjänare tillåtits leva under furstens styre. Resten hade fått tjäna som mat åt Nidvinter eller förvandlats till vandöda. Ganska många hade också lyckats fly. Köpingen som nu byggdes upp var en blandning av återvändare, nyanlända och ovanpå det runt hundratalet Ahriksriddare som fått ta över Månhella slott. Allt som påminde om ockupationsmakten jämnades med marken. Stämningen i staden präglades av revanschlust och nybyggaranda. Så småningom skulle väl var och en hemfalla till sina egna affärer, men än så länge hjälptes man åt.

”Den skramlande tunnan” var tillhållet för de återvändare som inte riktigt orkade med entusiasmen. De som såg på nykomlingar med misstänksamhet. Torkel var i grunden en positiv man men ibland behövde han få sitta i ett hörn och bara gräva ner sig tillsammans med andra dystergökar.

Plötsligt stod hon där.

Missan!

Ännu ett av Knuts barn som hade klarat sig mot all förmodan. Hans lilla pyre, den tysta och försynta, Eiriks skugga som han försökt stötta så gott han kunnat i hennes övergivenhet. Ömheten exploderade i bröstet när han tog henne i sin famn. Hon verkade inte leva i någon sorts låtsasvärld som Karel gjorde. Kanske kunde han prata med henne? Verkligen prata allvar, få sörja de förlorade tillsammans med någon som känt dem lika väl som han? Behovet att ta hand om henne blev överväldigande och trots att hon var lång tycktes hon inte väga mer än en fjäder i hans famn när han bar henne till sitt krypin som bara var marginellt större än det han lämnat Lina i för vad som kändes som en livstid sedan. Sedan dess hade han inte satt sin fot i den delen av skogen.

Vad som hände sedan kunde han varken förklara eller försvara. Aldrig förr hade han känt någon attraktion till henne. Egentligen gjorde han det nog inte nu heller. Inte till henne som person, men hennes doft, hennes röst, allt påminde honom om en lycklig tid som han skulle ge vadsomhelst för att få tillbaka. Hade hon avvisat honom eller ens tvekat så skulle impulsen snabbt ha sjunkit undan, men nu... Sant att han hade initierat, men hon hade tagit över kommandot med en sådan självklarhet att han inte förmådde sätta stopp även om en del av honom hunnit ångra sig.

”Jag ska bära din skugga...”

Det var inget litet löfte.

Gamla instinkter sade åt honom att fly från ansvaret, tillbaka in i skogen, leva sitt ungkarlsliv lika fritt som förr. Ett hugg av dåligt samvete ansatte honom också. Eirik levde, hävdade Missan bestämt. Om han levde, så betydde det att Torkel hade tagit sig friheter med brorssonens trolovade. I krig och kärlek var allt tillåtet sades det i sagorna, men hur var det med fred och tillfällig lusta?

Han suckade djupt och ändrade ställning på britsen som blev alldeles för hård att ligga på med en annan människa över sig.

Missan lyfte huvudet, så att hennes panna vilade mot hans haka.

-Sover du inte?

-Nej.

-Fryser du?

-Nej.

De flesta kläderna hade han fortfarande på sig, liksom hon. De hade inte tagit sig tid till annat.

Tystnaden hotade att bli ansträngande.

-Berätta en saga för mig, bad hon till slut.

Det stod still i huvudet.

-Jag kommer inte på någon. Jag har inte berättat sagor på många år.

Hon låg också tyst en stund, innan hon sade:

-Har jag någonsin hört den där om när du träffade på ett vildsvin lika stort som ett troll?

Hennes formulering fick honom att skratta till. Mindes att det var ungefär så han hade börjat alla sina berättarstunder.

-Nej, den har du aldrig hört.

-Berätta den för mig!

-Då måste jag lägga mig bättre tillrätta. Du är tung, vet du.

Hon log lite och reste sig upp, och rättade samtidigt till kläderna. Han gjorde detsamma. Undrade om de skulle prata om vad som hänt, låtsas som ingenting eller bara låta det bero så länge. Kanske var det ingen stor sak. Kanske var det en livsavgörande händelse.

Torkel lade sig på sidan på britsen, så att det blev en smal remsa kvar åt henne. Där lade hon sig igen, med ryggen mot hans bröst och hans arm tryggt om henne.

Så tog han till orda:

-Jo, det var en dag mitt i den kallaste vintern...

Varje morgon dröjde det en stund innan Missan kunde reda ut var hon befann sig. Dagens bästa stund. Ofta försökte hon inte ens minnas, utan lekte med tanken på att hon var hemma, att allt annat bara varit en mardröm. Befann hon sig utomhus, så kröp verkligheten ikapp mycket snabbare, men idag befann hon sig i en varm bädd som doftade gott. Kanske var hon ändå hemma?

Tiden hos Sten hade hjälpt henne att få ordning på mosaiken, på kronologin.

Tiden efter hade stökat till den igen.

Sten...

Å, varför hade han anförtrott henne de där eländiga dokumenten?

Drakfåglarna hade försökt både locka och hota henne att avslöja var de fanns. Idioter.

Ett stycke hade hon slagit följe med dem, tillbaka till Sten, i förhoppning om att han fortfarande levde och kunde fria henne från löftet att inte ge det till någon annan än Eirik. Snart nog hade en av dem muttrat när han trodde att hon inte hörde, om att det måste finnas effektivare sätt än detta. Varför skulle man jamsa med den här tokan för? Kunde de inte bara hänga henne uppochned i ett träd tills hon berättade vad de ville veta?

Det var nog för henne att avvika.

Tiden upphörde att existera, men det verkade vara sen vår när hon med amulettens hjälp letade sig tillbaka till den gömda stugan i Margholerskogen. Amuletten som skulle dölja hennes spår kunde även leda henne tillbaka dit hon ville gå. Om hon spelade en viss melodi på den innan hon gav sig av, och sedan spelade den igen när hon ville återvända, så skulle hon höra ekot från det väderstreck hon borde gå åt. Det hade hjälpt henne, annars hade hon aldrig hittat tillbaka.

Sten levde fortfarande, nätt och jämnt, härjad av feber och en infektion i pilsåret som vägrade ge sig. En av drakfåglarna hade stannat kvar för att vårda honom, av ren tacksamhet för vad han gjort för dem under åren.

-Du... kom tillbaka, viskade han hest när hon knäföll bredvid hans bädd.

-Ja. Jag ville se om du fanns kvar.

-Inte länge till.

-Jag kan se det.

-Stanna kvar hos mig?

-Ja.

-I resten av mitt liv?

-Ja.

-Även om jag... överlever?

Svaret kom tveklöst.

-Ja. Jag stannar hos dig.

-Även om... Eirik..?

Missan strök undan det gråsprängda håret från pannan, blött av febrig svett.

-Jag vet inte. Jag tänker inte ljuga.

Sten blundade och nickade.

-Jag förstår. Du?

-Ja?

-Han förtjänar dig inte.

-Livet handlar inte om att förtjäna.

-Vad handlar det om då?

-Om att finna något att hålla fast vid. Något som motiverar mig att ta nästa andetag, och nästa, och nästa.

-Även om det är en illusion?

-Kanske särskilt om det är en illusion. Jag vet att mina drömmar inte har någon substans, Sten. Men jag vill inte bara lägga mig ner och dö.

Han hostade. Missan torkade lugnt och sorgset bort det blodiga slemmet från munnen. Sorg? Å, det var länge sedan hon kände! Katter känner ingenting. Kanske började hon bli människa igen? På riktigt? Var hennes nio liv slut nu?

-De där dokumenten...

-Jag har dem fortfarande.

Irriterad rynka mellan ögonbrynen.

-Det är bara papper, Missan. Låt dem inte ha några hållhakar på dig. Ingen av dem! Jag löser dig från mitt löfte. Gör med dem vad du vill.

-Men...

-Jag orkar inte längre, Missan. Jag orkar inte slåss. Jag...

En ny hostattack berövade honom medvetandet.

Han återfick det aldrig.

Jodå. Visst kunde hon klara sig ensam i stugan tills drakfåglarna hade ordnat något åt henne. De hade lovat Sten. Och de ville ha hennes amulett. Och dokumenten. Tydligen skulle amuletten förlora all sin kraft om den stals eller togs med våld. Den måste överlämnas frivilligt, vad var det för idiotiskt påfund!

Tiden lyftes återigen ur sitt sammanhang. Länge var hon ensam. Så hämtades hon, lämnades till en familj som kallades Gadd. Därifrån vidare till Hammargården. Ett nytt ställe, ett bland många. Håglös och uppgiven fortsatte hon att andas, bet sig fast i tanken på Eirik, skrev brev på brev som aldrig gav svar. Troligen lämnades de inte ens fram. Vem var han egentligen, Eirik? Skulle hon ens känna igen honom om de sågs igen? Han, som låtit sig manipuleras och trodde att han hade dödat henne. Hade han kanske velat göra det? Velat bli av med henne?

Musiken blev hennes livlina. Musiken, och vänligheten! Jörgen och hans bröder... Risto, smeden på gården, hade smitt henne en järnflöjt då han märkte att hon uppskattade musik.

Något vaknade till liv i Missan.

Något att slåss för!

Här ville hon stanna.

Här ville hon leva!

Drakfåglar runt knuten...

Hur skulle hon kunna hjälpa till att jaga bort dem?

På S:t Ahriks gille, i Ljusets År 1140 och AD 2001, dök Missan upp för första gången. Jag minns inte vem som drog med mig, bara att jag just då inte hade ork att sätta mig in i ännu en ny värld efter Gyllene Hjorten och Wyrd, så jag sa att jag ville spela något enkelt. Någon förvirrad. Typ någon som tror att hon är en katt. Helt taget ur luften, vill jag minnas, men det blev upptakten till en historia som spelats fram under sexton år, och inte är slut än på länge.

Sommaren 2001 upprepades rollen på ett lajv som sträckte sig över en hel helg, och då behövde hon ha lite mer kött på benen. Arrangören tilldelade henne en trolovad ur det förflutna, och jag började skriva bakgrundshistorier. Utposten blev ett av mina bästa lajv någonsin, tack vare att tajmingen med min egen vardag och ett sagolikt väder ovanpå det var klockren. Missan hade en hel skog att ströva i. Hon tog tupplurar i solen, strövade fritt omkring, åt när hon var hungrig, badade, låg på en brygga och blev kliad bakom örat, varvat med några intensivt känslomässiga scener med den trolovade som nu dök upp från ingenstans.

Efter det har det varit svårt att få till ett bra spel med henne, annat än glimtvis. Hon dök upp på Jakthornet 2004, Den Svarta Nyckeln 2010 och Fristad 2014. Att skriva om henne har varit roligare än att spela henne. Då och då vill jag plocka in henne i spel, helt enkelt för att se vad som händer, men när jag nu skulle spela henne på Gravberget, januari 2017, så funderade jag på vad jag behövde för att kunna ha roligt i spel. Svaret var: Relationer! Via chatt pratade jag ihop mig med några av de som skulle spela gårdsfolk, och fick en liten kärna av personer som mer eller mindre uppriktigt brydde sig om henne.

Lajvförberedelser är också en del av nöjet i att lajva, så jag skrev brev och sånger och sydde en varm fårskinnmössa. Hemliga dokument förseglades noga, virades in i skyddande material som impregnerades med smält bivax för att klara sig från väder och vind.

Gravberget började egentligen på fredagkvällen, med möjlighet att bara vara med över lördagen för de som önskade. För min del räckte det utmärkt med lördagen, så vi bestämde att Missan hade varit utlånad till en granngård i några dagar för att hjälpa till med att spinna. Hennes uppfattning om tid och rum är fullständigt förstörd, men en magisk amulett hjälpte henne att hitta tillbaka igen. Amuletten är i form av en träocarina och sägs skydda mot magi, förstärka magi och har andra egenskaper som man ännu inte lyckats lista ut.

Tricket med att hitta hem går ut på att hon spelade en melodi på det ställe dit hon ville återvända innan hon gav sig av, och när det var dags att gå tillbaka spelade hon samma melodi och kunde höra ekot av musiken från det väderstreck där utgångsplatsen låg. Vid lajvstart gick jag iväg en bit, och försökte känna in Missans vilsenhet då jag spelade melodin och gick mot gården.

Utanför Hammargården (en scoutstuga utanför Norrhällby) stod en massa folk. En massa massa folk enligt Missan, som blev mycket tveksam huruvida hon kommit rätt. Hon spelade melodin igen, och jodå, nog ekade svaret från gården, men det hela var läskigt så hon kröp ihop på den tacksamt nog frusna marken och kikade bara upp då och då för att se om de hade försvunnit. Det hade de inte, tvärtom blev det ännu läskigare när någon verkade hålla på med ritualer och elände, och är det något som Missan fått nog av, så är det magiska ritualer! Hon tänkte att om hon gömde huvudet så kanske hon inte syntes. Det funkade ganska dåligt då en av furstens soldater kom och undrade varför hon låg där, och sparkade till henne (väldigt försiktigt, ska sägas till de som läser som inte lajvar och vet att våld endast är markerat). Spelet fick en perfekt början då herren på gården, Jörgen, kom springande på den glashala vägen för att ta hand om henne och försöka lugna henne. Missan kikade upp på den hemska samling folk, och kände igen minst två personer från sitt förflutna. Den ena hade experimenterat med henne under en tid i fångenskap, den andra hade vid ett senare tillfälle varit våldsamt intresserad av att få ”undersöka” henne på grund av hennes splittrade själ.

”Kommer någon att vilja döda eller tortera mig?” undrade Missan ynkligt, varpå Jörgen bestört svarade att nej, varför skulle någon vilja göra något sådant? Här finns ingen som ville göra henne illa. Missan var nu inte så säker på det, i hennes värld är frågeställningen snarare varför någon inte skulle vilja göra henne illa. Hon vågade inte gå in på gården förrän alla läskiga personer hade försvunnit för att titta på någon gruva i närheten.

Väl inne tog det en liten stund för henne att landa och förbereda sig på att det skulle komma en massa läskigt folk. Lite hett vatten att dricka och en stunds spelande på järnflöjten, som i spelet smitts av hennes bäste vän på gården, var ännu ett bra avstamp för att komma in i roll, följt av samtal med de tre bröderna på gården, på tu man hand eller i grupp. Det gav en känsla av samhörighet, att de var vardagen och resten av folket var inkräktare som helst skulle gå hem nyss.

Ett hisnande djupt samtal med smeden Risto om tid, liv, död och själen gav Missan ett helt nytt perspektiv på livet, och medan alla som just återvänt från turen till gruvan kom tillbaka för att äta lunch, tog hon en promenad på en skogsväg, och satt en lång stund på en snöig sten och kände sig helt lycklig. Det är inte ofta som jag fått lov att uppleva den känslan hos henne i lajv, så både jag och Missan sög på den karamellen en lång stund. Hon funderade på om det kunde vara så som Risto hade filosoferat om – tänk om tiden är som många olika hjul, där alla människor hade sitt eget tidshjul men så fanns det ett gigantiskt världshjul? Och tänk om hon vid något tillfälle hade kunnat se hela detta hjul, och att det blivit för mycket för en människa att ta in så att det var orsaken till hennes dysfunktionella tidsuppfattning? Ovanpå detta, tänk om hon då hade sett att allting till slut skulle bli bra, så att det var därför hon orkade stå ut? Tiden var elastisk, kanske det där som blev bra till slut i timmar och minuter endast var en enda dag, men att den kunde kännas så lång så att den vägde upp ett helt liv i misär? Tänk om detta var den sista dagen? Ja, men nu var hon lycklig, så det skulle gott kunna få vara så!

Lycklig, och nästan förälskad i Jörgen, som tog mest hand om henne. Kanske var hon mest förälskad i det faktum att någon brydde sig om henne, gav henne varmt att dricka, bekymrade sig över att hon inte åt, såg henne som en självklar del av gården. Livet var inte så illa ändå!

Tack vare denna känsla, så blev hon inte alls glad när furstesoldater kom släpandes på Sofia, den drakfågel som hon några timmar tidigare hade jublat om de fångat. Tortyr och elände innan de slängde henne i ett hörn i stugan. Otroligt ohyfsat, tyckte Missan. Här kommer man och gästar en fredlig gård, och så slänger man blodigt folk omkring sig inomhus? Nå, hon smög fram till Sofia, som lyckades viska att hon hade ett brev i väskan till Missan, men inte visste hur hon skulle lyckas få fram det. En av vakterna blev lite misstänksam. Kände Missan den här personen? Neejdå, inte alls, hon bara liknade någon.

Är det bra eller inte om furstefolket finner ett brev till Missan i en motståndskämpes väska? Ett brev som troligen handlar om några otroligt viktiga dokument som ska överlämnas? Nog inte. Missan är en usel lögnare, så för säkerhets skull – och för att Karin visste att arrangörerna ville få ut de här dokumenten i spel – så gav hon det väl invaxade paketet till Risto, bad honom öppna det och göra med innehållet det han tyckte var bäst. Då skulle hon sanningsenligt kunna säga att hon inte längre hade kvar dem, om det gick så långt.

I ännu ett djupt samtal med jägaren Lukas, som befunnit sig på gården i några veckor, kröp det fram att han nog hade sina lojaliteter hos drakfåglarna. Missan undrade varför han vågade säga sådant till henne, men han hade känslan av att han kunde lita på henne. Gud så dumt, tänkte hon, men när han sa att han kunde hjälpa henne ta reda på vad som hänt med brevet, så var det inte så dumt längre. Mitt i allt detta kom en fursteperson och bad henne sjunga den där trevliga sången som hon sjungit för honom när de möttes för en tid sedan på ett värdshus (det vill säga, det hade vi bestämt via chatt innan). Den handlade om att skjuta drakfåglar... I ett obevakat ögonblick medan Missan letade rätt på texten i sin sångbok, så kom hon åt att viska åt Lukas att ”den här skrev jag som en livförsäkring”. Kanske inte skulle kännas så helt bra för honom att strax efter att ha avslöjat sin ståndpunkt få höra en sådan visa från hennes läppar...

Drakfåglarna hade tillfångatagit en av furstens magiker, och de hade gjort ett fångutbyte så att Sofia släppts fri. Missan protesterade lite vagt, menade att det väl kanske inte var så klokt att gå ut i skogen och lysa med en lykta och leta efter drakfåglarnas läger medan en hel skock furstesoldater gjorde samma sak? Äsch, sa Lukas, det skulle nog gå bra. Och Karins lajvsinne tog överhand – det skulle naturligtvis bli ett mycket roligare lajv för flera inblandade om vi gav oss iväg, så det gjorde vi. Halvvägs mötte vi en drakfågel som tog över ledsagningen då Lukas fick ett bud om att vända tillbaka av någon anledning. En ganska intressant diskussion tog form mellan Missan och den främmande motståndskämpen, där hon undrade om det inte var lite väl godtroget av honom att ta med henne till deras läger, tänk om hon skulle avslöja dem? Äsch, de skulle snart dra vidare ändå, så det var ingen fara.

Väl i lägret blev det, som på tidigare lajv, en något agiterad diskussion mellan Missan och Sofia angående de där jämrans dokumenten som de ville ha. Och när Sofia erkände att hon inte ens hade träffat Eirik, så sjönk förtroendet ytterligare. ”Men moder vadhonnuheter säger att han mår bättre, och jag litar på henne!” ”Jaha, men jag litar inte på dig, så då ligger det ju inte någon större tyngd i vilka du litar på!” och så vidare tills de gav upp och återvände till Hammargården för att försöka få tag på den där Elin, som Sofia sa att hon hade smusslat brevet till medan hon var fånge, men som visade sig vara en förrädare. Ah, nu är mitt brev alltså i händerna på en dubbelagent som aldrig var på er sida alls? Så snopet då!

Väl tillbaka på gården blev det tid för ett samtal med Jörgen. Vid det laget hade Missan fått höra att han visst var gift, men att frun av någon outgrundlig anledning tjänat på en annan gård de senaste månaderna. Vemod blandat med lättnad. Det hade kunnat bli besvärligt om hon på allvar förälskat sig i honom, om det till slut dök upp ett livstecken från Eirik. Dessutom var hon ju inget att ha, halvtokig som hon var. Ja ja.

När det var middagsdags fylldes salen av alla dessa läskiga människor, så då gick Missan ut på gården och uppehöll sig en lång stund vid elden. Kröp ihop under manteln och lade sig på en väldigt smal bänk och bara tittade in i lågorna medan tiden försvann. En av bröderna kom för att se till elden, och tyckte att hon såg väldigt ensam och ynklig ut, men hon var ändå ganska nöjd. Lite senare kom en av gästerna ut för att torka sina stövlar, och det blev ett sådant där finstämt samtal med avslöjande av hemligheter som man bara kan berätta för en främling vid en eld. Det visade sig att han var Elins farbror, så då bad Missan honom fråga om brevet. Det gjorde han, men hon sade sig inte ha det.

Till slut blev det för kallt vid elden, och en uppgiven Missan såg sig om inne i salen och försökte komma på ett sätt att undkomma alla människor som mumsade på desserten. Till slut kröp hon ihop under ett bord och låg där alldeles stilla. Själv hade jag ingen aning om vad klockan kunde vara och började bli lite trött, så det var rätt skönt att ha en roll som utan att tveka kunde ligga under ett bord och vila. Då blev det något ståhej som hon inte uppfattade något av alls, och folk rusade ut för att hålla ännu fler läskiga magiska ritualer. Då blev salen betydligt luftigare och hon kunde istället lägga sig på en bänk, vid den egentligen rätt fruktansvärt läskige doktor Igel som varit med och experimenterat på henne för så länge sedan, men just därför kändes han paradoxalt trygg – han om någon visste att det inte var någon idé att försöka mixtra mer med henne. Så hon låg och blundade där medan han kliade henne bakom örat, och hon kände att det ändå var bra mycket enklare att vara en katt. Kanske skulle hon bli det igen? Hon hade varit människa ganska länge nu, och bara haft katt-personligheten i reserv om någon skulle hota henne.

Till slut dök brevet upp. Öppnat, naturligtvis. Missan ögnade igenom det, och konstaterade lakoniskt att det inte var äkta. ”Vi garanterar att det är äkta”, sade furste-pappersnissen snorkigt. ”Det är det inte.” ”Vi har noga granskat sigillet.” ”Jaså? Men känner ni Eirik? Känner ni hans handstil och hans sätt att uttrycka sig? Det här är inte från honom.” ”Så? Kasta det i elden, då!” lätt hånfullt provocerande replik. ”Visst!” Det hade han inte väntat sig, och visste inte vad han skulle göra nu, furstestroppen!

Lukas hade blivit tillfångatagen, ertappad som överlöpare, och hade efter tortyr avslöjat att han hade visat Missan vägen till drakfåglarnas läger. Givetvis blev det ett förhör kring det. Min goda vän Ingeli spelade ett befäl i transportbrigaden, som nästan ledset såg på Missan och sa: ”Jag trodde inte du tyckte om drakfåglar?” ”Men det gör jag inte heller!” Och det var ju sant. Sofia var en drakfågel, och hon var definitivt inte omtyckt. Vadå, hade det stått om några dokument i brevet? Ja, men det var ju ett förfalskat brev, så då spelade det väl ingen roll vad det stod i det? Hon kunde väl inte behöva stå till svars för det, eller hur? Och vadå umgicks med drakfåglar, det var väl inte att umgås, att vilja ha ett brev som var hennes? Hur hon visste att de hade ett brev? Det visste väl inte hon heller! Någon hade väl sagt det! Och nej, hon kunde inte visa vägen till lägret, hon hittade ju inte hem om hon så gick tio meter utanför porten! Jaså, du tycker att det är praktiskt? Det är det inte alls, kan jag lova! Hördu, Igel, kan du berätta för den här personen som vaktar mig med kniv att det inte är någon idé att hålla på och hota med tortyr och så?

Hade detta varit tidigare under dagen, så hade det nog blivit en större sak, men klockan närmade sig elva på kvällen och alla började bli rätt trötta, så de bara släppte det med en djup suck och ”jag behöver något att dricka!” Jörgen kom också och gick i god för Missan, höll ett brinnande tal om att jodå, nog hade det funnits folk på gården med fel lojaliteter, men han gick i god för Missan och litade på henne helt och fullt, hon skulle aldrig ha något med drakfåglar att göra, aldrig någonsin! Missan såg storögd på honom – trodde han verkligen på det där själv, eller ville han bara försöka skydda henne? Vilket inte alls var så ”bara!”

Alldeles innan avblås pratade bröderna om att de absolut ville att hon skulle bo kvar hos dem, att de skulle timra en egen vävstuga åt henne som hon skulle få ha alldeles för sig själv, dit hon kunde dra sig undan när hon behövde. Hur lät det?

Det lät helt fantastiskt!

Så, nu har jag för första gången med den rollen inte lämnat henne att fly, utan hon får förhoppningsvis ett lugnt och stabilt liv på Hammargården. Åtminstone tills det är dags att damma av henne igen. Men det får bli en annan berättelse, om ytterligare några år! Nu vet jag att det kan vara roligt att lajva igen, om förutsättningarna är de rätta. Det känns bra!