Naive
-Stanna en stund till!
-Nej, jag måste gå.
Han grep tag i hennes arm och försökte dra henne tillbaka till sängen.
-Snälla, stanna!
-Jag sade nej!
Naive ryckte åt sig armen och gav mannen i sängen en blick fylld av stilla vrede. Sådana här uppträdande avskydde hon. Ännu hade det inte hänt att någon verkligen hade hållit henne kvar mot hennes vilja, men hon var rädd för att den dagen inte var långt borta. Ändå fortsatte hon. Hennes mor anklagade henne för att spela för högt. Kunde hon inte bara skaffa sig en trevlig man och slå sig till ro med honom? Nej, det kunde hon inte. Det fanns något inom henne, en rastlöshet, och trots avskyn en tyst tillfredsställelse när någon bad henne stanna.
-Du har någon annan, eller hur, muttrade mannen och betraktade bistert när Naive klädde sig.
Moderns visdomsord ekade: ”Slingra dig som en såpad orm, men ljug bara om det blir absolut nödvändigt.”
-Om ”någon annan” frågade mig, skulle du då vilja att jag berättade om dig?
Mannen mulnade än mer. Naive satte sig på sängkanten och kysste honom lätt.
-Och om din hustru frågar, berättar du om mig då? Nej tack! Är du inte nöjd med det du har, så...
Hon ryckte likgiltigt på axlarna. Den här mannen kunde hon både ha och mista.Och även om hon velat ha kvar honom så hade hon vid det här laget insett att ett likgiltigt hot om att avsluta ett förhållande var bästa sättet att hålla fast vid det.
-Nöjd? Om det inte hade varit för dig...
-...Så?
-Så hade jag inte stått ut. Min hustru verkar hata mig, min far föraktar mig och min bror är hela tiden på mig om de där transporterna.
Försiktigt nu!
-Jag trodde att det hade ordnat sig med dem?
-Jag också, men i sista stund backade helt fel person ur och drog med sig resten.
-Är det därför du är så nervös?
-Syns det?
-Jag känner dig.
-Ja. Det gör du. Du är den enda jag kan prata med, vet du det?
Jo, det visste hon.
I början gällde det ren överlevnad. Var man kunde få tag på gammalt bröd eller kött billigt, vilket värdshus som gav en liten flicka en bit kvarlämnad mat om hon skrubbade golvet och vilka rika hushåll som till och med betalade en slant för att få ärenden uträttade. Alltid och överallt gällde det att lyssna. Lyssna och ta till sig allt som sades, inte vifta bort något som osannolikt förrän man noga kontrollerat det sagda. De andra barnen drev med henne och kallade henne Na-ive, skrattade och frågade om hon trodde på allt man sade till henne. Naive bara log mot dem och lät dem tro vad de ville samtidigt som hon gjorde anteckningar i huvudet om vem som oftast ljög för henne. Hon trodde inte alls på allt de sade, men hon lyssnade till det. Man kan lära sig mycket av lögner också. Framför allt kan man lära sig mycket om människor.
Naives mor var en adelsdam, undangömd i ett litet rum i skräddarnas gränd där hon satt och broderade vackra bonader som skräddaren sålde till andra adelsdamer. Hon gick aldrig ut annat än på den lilla inhägnade bakgården och träffade inga andra än Naive och deras hyresvärd. Historien bakom detta var tragisk, och förmodligen romantisk också antog Naive som inte hade något medfött sinne för romantik men som hade lyssnat sig till en bra bild. Modern hade varit gift en gång och hade en stolt ställning i samhället. En son hade hon och allt var som det skulle tills Naives far dök upp. Han var en av landets skickligaste barder, tillika en av landets skickligaste förförare som innehade landets hetsigaste temperament. Kombinationen hade varit förödande för den fortfarande unga och ganska uttråkade adelsfrun. Hennes make ertappade dem på bar gärning - ”och tro mig, gumman, barare än så kan ingen gärning bli” - och högg i raseri av barden hans högra hand. Där kunde historien ha slutat för moderns del, om hon hade stannat och tiggt om förlåtelse, men hos barden rymdes en omättlig hämndgirighet. Han förmådde Naives mor att ta med så mycket av värde hon kunde bära och följa honom bort från staden.
Naive hade hört historien många gånger. Modern hade ingen annan att tala med. Hade det varit någon annan som berättat så hade Naive suttit tyst eftersom tystnad ofta genererar mer information än frågor, men modern var ingen hon behövde locka hemligheter ur så nästan varje gång historien berättades utbrast Naive vid denna punkt:
-Men hur kunde du vara så dum, mor!
-Passionen gör en dum, gumman. Minns det. Din far använde sin kropp som ett vapen. Han hade ett sätt att röra sig som än idag gör mig alldeles vek när jag tänker på det. Det spelade ingen roll att han behandlade mig illa. Jag saknar honom, kan du då förstå hur dum man blir? Kärleken kan nog vara fin, det vill jag tro på, men vad du än gör så lova mig att du blir herre över dina passioner! Och lova mig att du lär dig behärska ditt temperament. Du har så mycket av din far i dig. Och din morfar. Du är inte i rätt position i samhället för att vara så stolt som du är.
Stolt. Jo, nog var hon det i hjärtat. Även om hon försökte skyla över det med en vänlig ödmjukhet så lyste kärnan igenom, och trots moderns varning var Naive övertygad om att det var stoltheten som givit henne allt hon hade idag. Äran i att utföra det minsta av ärenden på bästa sätt gav henne som barn allt fler uppdrag. Hon blev inbjuden i köken och fick både pengar och en bit mat och kunde på så sätt spara på de betungande matutgifterna. De betalade ingen hyra för rummet de delade, Naive lyssnade sig till att hennes morfar betalade skräddaren både för rummet och för att hålla tyst om sina inneboende. Naive fick komma och gå som hon ville, men hennes mor var alltför känd för att få visa sig ute. Hon hade dragit nog med vanära över familjerna som det var, och hon skulle enbart vara tacksam för att han överhuvudtaget kändes vid henne när hon kom och sökte hjälp med magen i vädret. Och tacksam var hon. Skräddaren också tydligen, ty ingenting läckte ut. Naive satt ofta i köket i moderns makes hus och lyssnade till pratet, och aldrig sades det att den förlupna hustrun skulle kunna finnas i staden.
Barden talades det desto mer om, framför allt i det köket. När Naive var omkring fem år hade det gått sju år sedan den våldsamma scenen med hennes föräldrar och moderns make, och en sådan man och en sådan historia var för bra för att glömmas så snabbt. Kvinnorna som mindes honom suckade trånande, och de yngre kvinnorna skapade sig en egen bild av honom och suckade åt den.
En av de äldre pigorna tittade en dag på Naive med koncentrerat rynkade ögonbryn.
-Banne mig om du inte är lik honom. Titta här, flickor! Visst är hon lik honom?
Naive drog sig så långt tillbaka hon kunde på stolen och försökte att inte rodna. Hon var inte gammal men hade redan hört historien i stora drag och anade att det vore slut med hennes dagar i frihet om sanningen kom fram. En annan replik räddade henne:
-Undrar om hon också kan sjunga.
Det kunde hon. Hon sjöng för dem resten av eftermiddagen och började där och då sin karriär i faderns fotspår.
När Naive var femton år dog hennes morfar och det uppdagades hur mycket han hade betalat skräddaren, och då denne ansåg att rummet var värt precis så mycket så tvingades Naive finna en annan bostad åt sig och modern. Det enda hon kunde hitta som de eventuellt kunde ha råd med var en skrubb i Bagargränd där inte mer än en brits och ett par pallar fick rum. Modern hade blivit folkskygg under de instängda åren och satt inne och broderade hela dagarna. Hennes syn började försämras och arbetet gick allt långsammare, så trots att de nu fick mycket bättre betalt för bonaderna så blev det inte mer pengar över. Naive svor inom sig när hon låg hopkurad på fällen på golvet och plågades av doften av nybakat bröd som väckte hennes sällan stillade hunger till liv. Hon var värd så mycket mer än detta! Skulle hon behöva betala av på moderns skuld i resten av sitt liv?
Det var till slut musiken som ledde henne till en drägligare tillvaro. Alltsedan den gången hon som liten började sjunga hade hon utvecklat sin musikalitet. Modern hade inte tyckt det minsta om det och förbjöd Naive att sjunga hemma, men överallt annars var det uppskattat och strax efter flytten fick hon sitt första uppdrag i högre kretsar, faktiskt på en fest som hennes halvbror höll för några av sina vänner, och i samband med det de första skamliga förslagen som hon avböjde med väl dold indignation. Hon berättade det för modern när hon kom hem.
-Sade jag inte åt dig att hålla dig ifrån musiken? fräste hon. Har du ingenting lärt av min historia? Din far satte barn på mig omedelbart så att det skulle vara omöjligt för mig att återvända utan att skämma ut min familj. Vill du utnyttja musiken på samma sätt som han? Förvrida huvudet på män och locka dem från hem och familj och vett och sans?
Naive satt tyst en stund.
-Mor, väntade du inte mig när du flydde?
-Det har jag ju berättat. Varfšr tror du annars vi hamnade hos den där förfärliga skräddaren?
-Bodde du inte med min far i två år?
-Det vet du ju. Vad har det med saken att göra?
-Och han satte barn på mor omedelbart? Det har du inte berättat.
Modern bleknade.
-Hitta inte på någon historia nu, mor! Jag skulle se om du ljög för mig.
-Nej, jag skall inte ljuga för dig, suckade hon och slöt ögonen. Du är inte min första dotter. Jag fick inte med mig henne. Två barn har jag avstått för hans skull. Jag vill inte att det skall hända dig någonting.
-Jag har alltså en syster också
.-Hon måste vara död för länge sedan. Om er far fortsatte att supa lika hårt som han gjorde då så måste han ha dött ganska snart, och hur skulle en liten flicka kunna överleva ensam i skogen? Jag vill tro att hon är död. Mina skuldkänslor räcker bara för min son.
-Han verkade ha det bra såvitt jag kunde se. Sluta tänk på det och försök i stället glädjas åt att vi kan äta hyggligt ett tag framöver!
-Det måste finnas bättre sätt för dig att tjäna pengar.
-Kanske det. Men det är det här jag är bra på.
Naives envisa vägran att gå till sängs med någon och hennes ständiga avböjande av vinet som bjöds gav henne ett rykte som var bättre än många av hennes kollegors. Hon blev erbjuden att bo periodvis hos olika familjer och såg sin chans att komma ifrån den alltmer missnöjda modern och att få äta sig mätt och sova i en riktig bädd. Hälften av betalningen krävde hon då alltid i förskott och gav till modern. Första gången det hände blev modern dödsförskräckt över att tvingas ut bland folk, men med tiden vande hon sig och fann till och med nöje i att kunna fungera som en social människa igen. Ingen kunde längre känna igen henne, åtminstone inte i de kvarter hon numera rörde sig i. Och för första gången kunde hon erkänna Naive som sin dotter. Hon kunde stolt handla sina grönsaker och förkunna att hennes dotter minsann kunde försörja henne. Grannarna log mest åt henne, att se någon så lycklig över att kunna köpa sig ett par kålrötter gav inte upphov till något illvilligt skvaller om vad den där dottern egentligen försörjde dem på. Tvärtom fick Naive ett gott rykte även bland dem. Att ta hand om sin mor var hedervärt. Att inte tjäna mer pengar än någon annan var också hedervärt.
Hur hamnade hon då i detta, frågade hon sig när hon äntligen lyckats slita sig loss från mannen som beklagade sig över sin miserabla hemsituation. Omkring tjugofem år måste hon vara, kanske något mer. Ett gott rykte hade hon fortfarande. Hon drack fortfarande aldrig vin, aldrig någonsin, och ingen kunde säga att de fått henne i säng vid första försöket. Inte andra heller. Och förhoppningsvis kunde de hon inlett förhållanden med hålla tyst om det. Henne veterligt visste ingen av dem om varandra och det var så hon ville ha det. Hon var alltid glad och trevlig, ställlde aldrig några krav och lyssnade gärna. Mycket gärna. Män säger så intressanta saker till nakna flickor. Om transporter, om krigsplaner, om politik. Det upptäckte hon redan den gången hon bröt sitt celibat, när hon av ren nyfikenhet gav efter för en ung adelsman som hon tyckte riktigt bra om. Lusten att samla information om allt väcktes på nytt i henne. Hon måste se baksidan av myntet, måste se det i alla belysningar. Än så länge gjorde hon inget med informationen hon lagrade, men hon var övertygad om att det i dessa oroliga tider skulle komma en dag då hon var tacksam över sitt vetande. Och under tiden levde hon ett ganska gott liv. Hon tyckte om alla män hon hade förhållanden med även om mannen hon träffat idag började bli något påfrestande. Hon hade än så länge blivit förskonad från både passionen och den djupare kärleken och det var alltid någon som såg till att hon fick mat och kläder. För att inte riskera att ta något för givet sov hon hos sin mor då och då. Modern grälade fortfarande på henne ibland, mest för sakens skull, men då visste hon inte vilka männen var som dottern umgicks med. Bara att det var mer än en.
Naive hade svårt att dölja sin irritation när hon hälsade på modern den dagen. Det kostade på att tygla sitt temperament och att alltid, alltid vara den som lyssnade. Hon skulle behöva någon som lyssnade på henne, men hon ville absolut inte utse modern till sin förtrogna och någon annan litade hon inte på även om hon hade fått gott om kamrater under årens lopp. Alla tycker om någon som lyssnar på en.
-Hur är det fatt? undrade modern.
-Å, det är bara en som är så envis.
-Se upp så att han inte blir kär i dig.
Naive skakade på huvudet åt sådant nonsens. Hon hade aldrig varit riktigt kär och kunde inte förstå hur någon då kunde bli kär i henne.
-Jag menar allvar, gumman. Du skall inte leka med dem sådär.
-Leker? Tror du jag leker med dem?
-Så, lugna dig!
-Jag kan inte förstå hur du kan med att kritisera mig. Vad hade det blivit av dig om du inte haft mig?
-Våga inte tala så till mig som har givit dig livet!
-Och det säger du som om det vore något bra? Som om det vore nog? Vartenda steg i livet har jag tagit själv, och inte har du väl blivit hungrigare av det trots att du alltid kritiserat mig?
-Jag har väl aldrig kritiserat dig.
-Driver du med mig?
-Du vet ju att jag är stolt över dig.
-Nej mor, det vet jag inte. Den enda stoltheten jag sett i dina ögon är när du talar om din son, och i ögonen på de män som tror att de är utvalda.
Naive hejdade sig, förskräckt över vad hon just sagt. Var det så det var?
Hon lämnade modern trots hennes protester. Hon måste tänka. Lurade hon sig själv? Inbillade hon sig bara att det var informationen hon ville åt? Var det kanske i sället uppskattningen? Var det den sanna anledningen till att hon inte kunde nöja sig med en man?
En ny mening med livet, hur skaffade man sig det?
