lajvtexter.blogg.se

Efter ett par timmars sömn gav sig Naive av ifrån Tistelhem. Gården sjöd försiktigt av ett mumlande liv, efter en sådan bröllopsfest verkade det omöjligt till och med för huset självt att komma till ro. I köket låg dofterna kvar av den storslagna middag som Naive då inte kunnat få ner en bit av, men av resterna lagade hon nu till en rejäl matsäck som hon stoppade ner i sin packning. Det var inte mycket hon hade att bära, harpan hade hon måst sälja i Madel och mandon vägde inte mycket. Den, en flöjt och kläderna hon bar var allt hon ägde. Att bördan var så lätt hade hon sin mor att tacka för.

Mor...

Naive bet ihop och grep hårdare om sitt lilla färdknyte när hon skyndade ut från gården. Hennes mor hade svikit henne, förrått henne till den grad att Naives vrede blandats med förundran. Varför? Varför hade mor gjort henne detta?

 

Färden till morbroderns gård, där mor enligt ryktena befann sig nu, tog inte lång tid. Ett långt stycke fick hon åka med en kringresande hovslagare mot att hon låtsades lyssna på hans oändliga berättelser om berömdheter och kungligheter vars hästar han skött om. Mannen verkade fast övertygad om att han var en av de viktigaste personerna i världen, och Naive kände en tagg av avund. Vem var hon viktig för? Hon tryckte snabbt undan den känslan och tackade hovslagaren för skjutsen. Hon hade aldrig förut hängivit sig åt självömkan och hade sannerligen inte råd att börja med det nu.

Naive misstänkte att modern hade talat lika illa om henne i sin brors hem som hon gjort i Madel, och hon ville egentligen inte ge sig tillkänna. Medan hon funderade över hur hon skulle göra, med blicken på gården som inte låg långt borta, passerades hon av en liten flicka som bar på ett par ostar. Naive kallade henne tillbaka.

-Skall du till gården där? frågade hon och pekade.

Flickan nickade och såg lite avvaktande ut.

-Vill du ta med ett bud från mig? Om du har ett svar med tillbaka så skall du få någonting av mig.

Blicken ljusnade och flickan nickade igen.

Så Naive lät hälsa att Belina hade besök. Inte mer än så, hon ville inte nämna sitt namn men hoppades att modern skulle förstå eller bli så pass nyfiken att hon kom ändå.

Länge fick hon vänta innan flickan kom tillbaka.

-Hon sade att Ni skulle gå in i skogsdungen där och vänta på henne, sade hon och tittade förväntansfullt på Naive, som mycket motvilligt räckte henne det vackra halsbandet med fruktkärnan som hon fått av Arvid. Det var det enda hon hade att ge bort, förutom det andra halsbandet med stenen, men i det vilade en beskyddande besvärjelse och hon hade sökt tröst i det i nästan tio år nu så det tänkte hon inte skiljas ifrån med mindre än att någon tog det ifrån henne med våld. Men flickan blev glad över gåvan och hängde genast smycket om sin hals.

 

Naive satte sig på en omkullfallen trädstam i dungen och väntade. Detta kändes som hennes ödestimme. Hon hade ingenstans att ta vägen, ingen riktning alls på sitt liv. Mötet med modern måste ge henne ny drivkraft, det måste det ty hon var tom. Vreden hade tagit henne så här långt men nu var till och med den slut.

Redan på långt håll såg hon sin mor. Välklädd med konstfullt uppsatt hår, men med den smygande gången hon lagt sig till med i Madel för att undvika att dra uppmärksamheten till sig utan att förstå att just det fick folk att titta till en extra gång på henne.

-Vad gör du här? gnällde modern så fort hon var inom hörhåll. Naive väntade tills hon kommit ända fram.

-Varför gjorde du det? frågade hon och försökte hålla rösten så lugn som möjligt.

-För att du övergav mig! högg modern genast tilbaka.

-Jag arbetade!

-Du var ute och roade dig! Med han, den där! Hur tror du att jag någonsin skall kunna vinna något anseende tillbaka om du reser världen runt och... horar!

Vreden började återvända till Naives ådror.

-Så allt det här är för att du skall få bättre anseende?

-Jag förtjänar det! Som du har behandlat mig. Hållit mig inlåst i en liten skrubb i alla år! Varit som en kvarnsten om halsen på mig, det är vad du har varit. Utan dig hade jag kunnat återvända till min man och min älskade son.

-De ville inte ha dig nu, eller hur? pressade Naive fram mellan sammanbitna tänder.

-Nej, för att de kände till dig! För att du har dragit skam över mig.

-Tror du på det där själv?

-Allt är ditt fel, fortsatte modern. Jag har gjort allt för dig. Jag älskade verkligen din far, men för din skull lämnade jag honom.

-För att han inte skulle slå ihjäl oss, ja! skrek Naive. Du har ju berättat hur det var!

-Du vet ingenting om hur det var! Jag lämnade din syster också för att få dig i säkerhet.

-Så du har övergivit alla dina barn.

-Inte dig. Men jag önskar att jag hade gjort det, vid alla gudar vad jag önskar att jag satt ut dig att dö!

Vid de orden vek vreden undan inför en förlamande kyla som tycktes få Naives hjärta att sluta slå. Hon satt tyst en lång stund med armarna om de uppdragna knäna som hon lutade hakan mot. Modern blängde på henne, full av bitterhet. Till slut bröt Naive tystnaden.

-Vet du mor, sade hon nästan eftertänksamt. En dag kommer du att behöva min hjälp. Det kommer inte att finnas någon annan i hela världen som du kan vända dig till och du skall kräla framför mina fötter. Men jag skall förneka dig. Det blir min hämnd.

Naives mor stod ett par sekunder och stirrade på sin dotter med vidöppna ögon. Så vände hon om och flydde.

 

En dag skall ingen mer kommendera mig. De jag möter på en smal väg skall vika undan av respekt. En dag skall alla böja sina nackar bara de hör mitt namn.

 

Med ett egendomligt leende vilande i ögonen började Naive sin vandring. Vart hon gick spelade ingen roll. Hennes vilja skulle leda henne rätt.