Torkel Jägare i Månhella
Torkel Jägare var nästan född in i en saga. Yngst av tre bröder, annorlunda, klumpig och i sin iver att duga bar han sig ännu avigare åt så att han rev ner saker omkring sig. Kvick i tanken, men vad hjälpte det i en grovsmedja där det var uthållighet och muskelkraft som gällde? Därför sög han till sig alla berättelser vid elden, om hur det alltid var den tredje och yngsta brodern som till slut löste problemet och vann både kungariket och prinsessan. Nog vore det något, att komma hem som herreman med den vackraste flickan någon sett! Nåväl, han kunde gott tänka sig att komma hem med en vacker prins också. Både män och kvinnor var vackra och lockande. Oräknerliga var de gånger då han fått sig en åthutning i smedjan för att han glömt bort det han var satt att göra, förlorad i åsynen av glänsande muskler som arbetade. Då rymde han ut i skogen istället. Där var det ingen som tjatade på honom. Där kunde han låtsas att han var världens bästa spanare och jägare. Övade sig i timmar på att smyga efter vilda djur, så ljudlöst som möjligt.
Hemma blev allt värre ju äldre han blev. En småpojke kunde väl få springa i skogen, men skulle han vara en del av den här familjen så måste han faktiskt dra sitt strå till stacken och det innebar att arbeta i smedjan, därmed basta! Se på dina båda bröder, ta efter dem!
Det var nu inte så lätt att jämföra sig med de tystlåtna, starka ynglingarna som tog efter far i allt och gjorde allting rätt. Torkel var för rastlös, de rätta musklerna ville inte utvecklas och han kände sig instängd i den varma smedjan. Efter ett ordentligt familjegräl i yngre tonåren där han återigen blev kallad en lat odugling och snyltare fick han nog. Om han inte dög, så skulle de minsann slippa honom!
Med indignationens tårar fritt rinnande sprang han ut i skogen, till sin fristad. Här tänkte han stanna livet ut, så det så! Han skulle nog visa dem! Exakt vad de skulle få se var han inte helt klart över, men något storslaget! De skulle få ångra! Tigga honom om att komma tillbaka för att de upptäckt att de inte klarade sig utan honom. Yngste brodern skulle få upprättelse till slut!
När mörkret föll mattades revanschlystnaden av. Så ensamt det var i skogen! Så många underliga ljud som inte hördes under dagen. Svischanden. Snörvlanden. Krafsanden. Usch, varför hade han bara sprungit iväg sådär! Hungrig var han också. Undrar om han skulle kunna smyga hem igen. Med svansen mellan benen? Nej tack!
Stoltheten fick honom att räta på sig. Jaha, så han hade överilat försatt sig i en knepig situation. Så fick han väl lösa den, då! Till att börja med måste han stanna där han var, så att han inte förirrade sig för långt bort. Sedan behövde han faktiskt lite verktyg. Gärna en filt eller två, för vårnatten var ganska kylig. Extrakläder vore inte dumt. Något att förvara vatten i. Lite bröd. Eldstål!
Under den natten föddes en övertygelse. Han skulle klara sig i skogen! Varför skulle han inte kunna bli en riktigt skicklig jägare? Han var duktig på att skjuta prick. Åtminstone på stilla mål. Det var väl bara att öva sig! Full av självförtroende och den märkligt lätta känslan man kan ha i kroppen efter en sömnlös natt smög han tillbaka till byn så fort det ljusnade. Inte hem, fattades bara, utan till vännen Knut som med sina föräldrar drev ett minimalt jordbruk. Försiktigt smög Torkel in i husets enda rum och ruskade på klumpen i den säng som han hoppades var Knuts. Han hade tur.
-Mh?
-Kom med ut!
-Nu?
-Nej, igår! Kom nu!
Yrvaket snubblade Knut upp och ut på farstutrappan.
-Jag behöver din hjälp!
Ivrigt radade Torkel upp allt han under natten hade kommit på att han behövde.
-Va?
-Kniv, rep, både tjockt och tunt, några filtar, och… äsch, du sover ju fortfarande!
Omilt skvätte Torkel lite kallt vatten från regntunnan i ansiktet på den yrvakne.
-Hördu!
-Hjälper du mig?
När Knut vaknat till och fått situationen klar för sig, så drogs han också med i äventyrsandan. Tillsammans byggde de ett ordentligt vindskydd och en eldstad. De experimenterade med att tillverka en båge men kom fram till att de behövde ordentliga verktyg till det och att de nog måste försöka skaffa en hantverkskunnigt tillverkad. Den egentillverkade fungerade dock bra att öva prickskytte med. Knut kastade iväg kottar och gräsbollar för att ge Torkel ett rörligt mål att öva på. Hela våren och sommaren ägnade de åt vad som till hälften var en spännande lek, till hälften allvar. Knut hade ju arbetet på gården att sköta, men dagarna var långa och ljusa, gården var liten och hans föräldrar tog lättare på livet än Torkels. Så länge de hade mat på bordet och gården inte vansköttes, så mådde pojken bara bra av att vara ute och se sig omkring! Nötter och bär hade han också med sig hem, det förgyllde kosten.
Efter den första ensamma, oroliga natten fann Torkel att han njöt av att sova i skogen, med ett ordentligt skydd och vetskapen om att ha en vän att dela allt spännande med. Ändå fann han till sin förundran att han saknade familjen. Flera gånger hade han lekt med tanken på att besöka dem, men kom fram till att han måste ha åstadkommit något mer rejält innan dess. Frustrationen växte. Det var inte alls så lätt att lära sig på egen hand som han trott. Nu kändes det som att behöva uppfinna hjulet på nytt.
-Det känns som att vi bara leker, klagade han för Knut en kväll när de satt och metade vid bäcken.
-Tja, kanske det. Vad är det du vill då?
-Jag skulle vilja klara mig i skogen, på riktigt. På sommaren går det an, men hur ska jag klara mig i vinter när jag verkligen måste kunna jaga för att få mat? Det enda vi har lyckats fånga hittills är en död uggla.
-Då är det nog dags att du börjar be om hjälp.
-Vem då? Jag känner ingen!
Knut funderade.
-Det är en gårdfarihandlare i trakten nu. Jag frågar honom om han känner till någon!
Jodå, gårdfarihandlaren var bekant med de flesta inom ett stort område, och lovade undersöka saken.
Några veckor senare väntade en väderbiten figur vid vindskyddet när Torkel varit på en planlös tur i området. Tyst satt hen och rökte en pipa med långt skaft. Nickade kort som hälsning. Torkel visste inte riktigt vad han skulle göra. Nickade tillbaka och slog sig ner på den andra av stubbarna framför eldstaden. När figuren rökt färdigt rengjordes pipan noggrant innan den stoppades undan innanför skinnvästen.
-Så du vill lära dig leva i skogen du.
-Jo, det var tanken.
Eftertänksam nick.
-Namn är ett människors påfund. Varken djur, stenar eller växter vet eller bryr sig om vad du kallar dem. Människan har emellertid ett behov av att sortera och kategorisera. Därför ska du få lära dig namn. Mig kan du kalla Kai.
Det blev starten på Torkels nya liv. Skogen som han älskade och hade försökt leva i fick ett nytt djup när han lärde sig om växter, mineraler och djur. Kai hyste en djup respekt för allt levande och inpräntade i honom att aldrig ta ett liv, vare sig från växt eller djur, för rent nöje eller av likgiltighet. Grymhet var det största tecknet på mänsklig svaghet! Djuren förtjänade respekt och en så snabb och smärtfri död som möjligt. Respekten visades också genom att ta tillvara alla delar av djuret. Senor, hud, fett, hinnor, ben, allt fanns en användning för. Han fick lära sig att tillverka bågar för olika ändamål, bygga ett ordentligt vinterrede åt sig – ja, Kai kallade det för rede – och hur han skulle hålla värmen. Kai förklarade sig vara en ensamvarg som inte tyckte om för mycket sällskap åt gången.
-Ett par dagars intensiv träning, ett par dagars övning tills du kan allt jag har att lära ut.
Ett par dagar var ett flytande begrepp. Ibland dröjde det veckor innan Kai dök upp för nästa lektion, men Torkel var ändå nöjd med arrangemanget som gav honom tid att repetera och experimentera på egen hand. Allt smygande i skogen under uppväxten hade givit honom en god grund och han lärde sig snart att fånga djur med snara. Med ett litet knippe fasaner på ryggen kände han att det var dags att gå hem till familjen. Den första snön låg i ett tunt täcke och han hade varit borta sedan våren.
-Någon som är sugen på fasan till middag? hälsade han nonchalant, med ängslan väl dold, när familjen satt samlad till frukost.
-Jaha, är det dags att komma hem nu! Det börjar bli kallt, kan man tro?
Mor snörpte på munnen och korsade armarna över bröstet.
Då reste sig fadern och räckte ut handen mot Torkel.
-Fasan blir utmärkt det. Slå dig ner och ta lite frukost.
Bröderna sneglade försynt på mor, men det var far de ville likna.
-Trevligt att ha dig hemma igen.
-Vad har du haft för dig?
Moderns bemötande hade modfällt Torkel men nu kände han värmen sprida sig i bröstet.
-Jo, det ska jag berätta!
Så hittade han på en hårresande historia om hur han blivit bortrövad av trollen men kommit loss senast igår tack vare sin list.
-Och de här fåglarna plockade jag med mig på vägen. Tro det eller ej, men de växer på träd i trollens rike!
Männen drog på munnen.
-Så allt prat från Knut om att du byggt dig en hydda i skogen...?
Torkel log brett.
-Det är bara sagor, förstår ni väl!
Med tiden blev han Torkel Jägare, den som alltid ordnade prima kött till festligheterna, tillika Torkel Sagoberättare som välkomnades i alla hem. Dit han kom, blev det fest. Grannar bjöds in, instrumenten putsades av. Diskreta blinkningar, hemliga möten, brustna hjärtan. Inte kunde en sådan som Torkel stadga sig, det förstod man väl? Efter en obehaglig incident då en ung flicka trodde sig vänta hans barn tog han det lite försiktigt och höll sig till män eller gifta kvinnor. Så många var det nu inte, byn var liten och han ville helst fortsätta hålla sig väl med alla.
Livet rullade på. Storebror Olaf gifte sig med Anna och fick två barn som dyrkade sin farbror. Pojken Eirik kunde lyssna i timtal på berättelser, om och om igen, och följde gärna med ut i skogen. Knut fann Isa och fick fyra barn med henne. Tredje födseln höll emellertid på att sluta illa. Flickan föddes alldeles för tidigt och det var osäkert om hon skulle klara sig. Isa var svårt medtagen så vården av den lilla föll på Knut, som ständigt bar henne under skjortan.
-Jag vill att hon ska höra mina hjärtslag, förklarade han grumligt för Torkel när de en dag satt i solen och lät en flaska mjöd gå mellan sig.
Torkel hade dragit sig för att besöka vännen. Med de två första barnen, och med Olafs barn, var allt bara roligt. Man kunde skratta och skoja. Nu tyngdes situationen av ett allvar som han inte riktigt tyckte om.
-Det är nog en bra ide, instämde han vagt utan att ha någon aning om saken.
-När mor dog härom året så sörjde jag inte. Hon hade haft ett bra liv, tämligen långt ändå. Alla ska dö. Det är så det är. Men du Gode, kan hon inte få leva lite först?
Torkel hummade lite. Visste att han utan tvekan skulle ställa sig ivägen för en pil mot Olafs barn. Dem kände han och älskade. Ja, Knuts äldre också. Men ett sådant här litet knyte? Det var ju knappast ens en människa. Mer en liten harpalt. Eller faktiskt, som en kattunge, som syskonen Karel och Lina hävdade att hon var. Deras Missan.
Knut snöt ur näsan på marken.
-Fy tusan, vad har du haft i det här mjödet? Jag måste sätta mig på dass en stund. Kan du ta henne?
-Vad?
-Kan du hålla henne? Om jag bara skulle pissa så kunde jag nog klara det, men nu får du skylla dig själv om du bjuder mig på rävgift.
Utan att vänta på svar krånglade han ut det lilla paketet och räckte det till Torkel.
-Öppna skjortan.
-Men...
-Seså, hon får inte bli kall! Konstra inte, det är väl inget underligt med att ha en unge på bröstkorgen?
Hjälplöst fann sig Torkel i att få den lilla inpackad under tunikan. Andhämtningen var snabb som hos en skrämd skogsmus, och han kunde känna det lilla hjärtat slå ofattbart hårt mot hans hud.
-Såja, viskade han och kupade försiktigt sin hand över henne. Du är trygg hos mig. Far skulle bara gå och... hm... Han kommer snart. Ingen fara. Jag är här.
Efter en lång stund kom Knut tillbaka och räckte ut händerna för att ta barnet. Torkels första instinkt var att skydda henne från att bli tagen från honom, från den livsuppehållande värmen. Knut såg rörelsen och log lite.
-Man känner sig både mäktig och maktlös samtidigt, inte sant?
-Jo.
-Torkel?
-Mm?
-Vi har varit vänner länge nu.
-Sant.
-Vi har upplevt mycket tillsammans. Hjälpt och stöttat varandra i både svåra och glada stunder.
Torkel skämdes lite, kände att han nog borde ha kommit tidigare men nåja, nu var han i alla fall här och hade till och med tagit hand om den lilla en stund. Skammen ersattes av stolthet.
-Jo, vi har gjort så gott vi har kunnat i alla fall.
-Om något händer mig... Ser du efter mina barn då?
Tyst såg Torkel undan, in mot sin älskade skog. Knut skyndade sig att tillägga:
-Jag menar inte att du ska uppfostra dem eller ha hand om dem till vardags och så! Även om jag litar på att du skulle klara det utmärkt, så är det inte... Det har jag ingen rätt att be dig om och det är inte heller det jag vill. Men... titta till dem ibland? Se till att de har det bra? Hjälpa Isa lite då och då om hon blir ensam med dem? Se till att ingen är elak mot dem om de blir föräldralösa?
Pyret på bröstkorgen gnydde och Torkel kände något underligt bryta fram. En känsla av... ansvar? För första gången räddes han inte det ordet. Ansvar på avstånd, det skulle passa honom fint! Stadigt mötte han vännens blick.
-Det skulle jag sätta en ära i!
Trettiofem år senare hade han henne återigen på sin bröstkorg.
Herregud.
I skogen märkte Torkel endast av årstidsväxlingarna, medan åren som gick mättes i hur barnen växte. Eirik hade smittats av hans frihetstörst, gick hellre i skogen än arbetade i smedjan. ”Kunde väl tro det”, muttrade Olaf och blängde på sin bror. Han var dock inte lika hård mot pojken som deras far varit. Ville inte riskera att förlora honom.
Livet förflöt i ett behagligt tempo.
Tills det slog i spillror.
Redan på långt håll hade något känts annorlunda utan att han kunde sätta fingret på vad det var. Ju närmare byn han kom, desto hårdare slog hjärtat i bröstet. Varför var det så tyst? Vad var det för underlig lukt? Och de märkligt stilla vibrationerna, varifrån kom de?
När han såg den nedbrända byn, så var det som att hjärnan slutade fungera. Så märkligt, var det enda han förmådde tänka. Därefter steg fasan. Vettlöst rusade han runt i allt det svarta. Försökte ruska liv i de förkolnade, förtvinade gestalter som bränts inne eller låg spridda på gårdstunen. Sjasade bort korparna och ropade i öronen på de som lyckats fly undan elden men blivit nedstuckna. Skrek namnen på alla han älskade, alla vänner och släktingar, utan en tanke på att det kanske fanns någon i närheten som ville ta även honom av daga.
Först när han nådde Knuts lilla stuga ute i kanten av byn tystnade han.
Nedanför vårdträdet, som inte nåtts av elden, låg den enda kvinna han någonsin älskat så djupt att han varit beredd att avstå ifrån sitt fria liv.
Lina.
Knuts äldsta dotter, vacker, vänlig, rörande naiv.
Inte en skråma syntes på hennes vita kropp. Inte ens korparna hade nänts hacka i hennes skönhet. Så vit, så blå, så kall! Instiktivt drog Torkel av sin tunika och lyckades få den på henne. Brokorna och hosorna likaså.
-Förlåt, jag vet att de luktar svett och inte alls är särskilt rena och hela och fina. Jag ska se om jag kan hitta något annat åt dig senare, blir det bra?
Nej, tänkte han tyst. Jag har inte blivit galen. Jag vet hur det ligger till. Men just nu behöver jag få bete mig såhär. Måste låtsas lite till. Det här är för stort för att ta in just nu.
-Så, jag bär dig lite. Jag tänkte att du skulle få hälsa på mig, du har ju aldrig varit i mitt lilla krypin. Minns du hur vi brukade skoja om att du skulle besöka mig där? Att jag skulle behöva någon som du, som kom och gjorde det fint hos mig? Du är så duktig på det, Lina. Allt du rör vid blir vackert. Tror du att jag blir vacker nu, när jag bär dig såhär?
Hela vägen till hans vinterrede småpratade han med henne. Låtsades få svar. Skrattade lite.
Jodå, så hade det varit, att de pratat om hans lilla hem. Det måste ju se förfärligt ut där, menade Lina. Med tanke på hur ovårdad han själv var. Den kommentaren hade fällts av henne redan som barn, vilket hade sårat honom lite då han själv tyckte att han lade en del möda på att vara både snyggt och praktiskt klädd. För Lina gick emellertid det estetiska framför allt praktiskt. Han hade med nöje utstått hennes uppsnyggningsförsök. Låtit henne både tvätta och fläta hans hår och stoppa in blommor i länkarna. Ansa skägget. Ju äldre hon blev, desto svårare hade det blivit att behålla den farbroderligt gemytliga tonen och inte flirta med henne. Knut må vara hans bäste vän, men Torkel var tämligen säker på att en uppvaktning inte skulle uppskattas. Troligen inte av Lina heller. Hon drömde om en fin, rik och vacker man. Noll av tre var inte särskilt imponerande. Det sades att kärlek och hosta kan man aldrig dölja men han gjorde verkligen sitt yttersta.
I hyddan lade han försiktigt ner Lina på den skinnbeklädda bädden, rättade till hennes ostyriga lemmar och fann fram en filt som han bredde över henne.
-Vänta här så ska jag hämta något att dekorera med så gott jag kan.
Som bedövad gick han planlöst runt en stund och plockade åt sig allt vackert han kunde se. Midsommarens alla blommor, glimmande stenar, några lövruskor. Inte tänka. Inte tänka. Händerna skakade våldsamt när han bredde ut blommorna över filten och hennes långa hår. En impuls att skära av en hårslinga att spara sjönk undan då han inte förmådde sig att göra någon som helst åverkan på hennes gestalt. När den sista stenen var utlagd stod han länge och såg på Lina. Tänkte: ”
Jag skulle kunna fortsätta låtsas. Inbilla mig att du fortfarande lever, att du bara sover. Men trots alla mina skrönor så ligger det inte till för mig att vara oärlig. Inte när det är allvar. Och om jag låtsas, så kan jag inte hämnas dig.
Ett iskallt lugn fyllde honom från topp till tå. Ja, han skulle hämnas dem alla.
Torkel länsade sitt lilla hem på de ting han ansåg sig behöva innan han tog farväl av Lina. Utan att se sig om gick han till sitt tanketräd, en stor ek där han brukade klättra högt upp i kronan och fundera över tillvaron. Nu tänkte han över sin situation, medveten om att en adekvat reaktion på katastrofen låg och lurade någonstans i sinnet utan att förmå sig att bryta ut ännu. En av hans filosofikamrater var präst, och senast häromveckan hade de diskuterat det pågående kriget. ”Att döda är alltid en synd, men ibland är det vad som krävs för att försvara det vi håller heligt. Det vi måste akta oss för är dock att döda av samma skäl som de, och på samma sätt. Om vi också hänfaller till grymhet, så kan vi lika gärna gå över till furstens sida.”
Nej, tänkte Torkel. Han skulle inte vara grym. Tvärtom skulle han döda dem så barmhärtigt han kunde, precis som han gjorde med djuren. Inte plåga dem i onödan. Han skulle bli den gode hämnaren.
Till en början höll han sig i ensamhet. Utövade alla sina smygarkonster och sköt endast när han såg fienden ensam eller i så små grupper att han hann döda dem allihop. För varje fälld furstetrogen gjorde han ett märke i sitt koger, för att kunna göra bot när tillfälle gavs. Ibland gick det dagar, rentav veckor innan han lyckades få korn på någon, ibland hade han en riktigt bra dag. Så småningom fann han den gömda motståndsrörelsen och började umgås med dem. Försåg dem med kött och fick mänskligt sällskap i utbyte. Lärde sig om Nyckeln och Väktarna. Lovade att hjälpa dem, utan att för den sakens skull svära någon ed. Han fick höra att furstefolket hade tagit många fångar, och hoppet steg. Kanske hade inte hela hans familj blivit utplånad ändå? Beslutsamheten ökade ännu mer.
När befrielsen väl kom, så bröt sorgen ut med full kraft. Dittills hade han haft något att kämpa för. Något att hoppas på. Först nu tvingades han inse att alla var borta. Vänner, syskon, barnen som inte var några barn längre. Vad fanns det nu att leva för? Skönheten i naturen, freden, javisst, men han var så innerligt trött! Under en period släppte han allt. Drack sig redlös dagligen. Vaknade med hamrande baksmälla och förbannade livet samtidigt som han inte förmådde göra slut på det. Han ville bara... slippa. Få sova.
På väg in till Månhella för att fylla på sitt spritförråd mötte han en en dag en gestalt som väckte något till liv i hans fortfarande berusade hjärna.
-Ah, Torkel, så bra. Har du tid att hjälpa mig lite?
Karel! Gode Herre, det var Karel, Knuts äldste son! Var det sant, eller såg han i syne? Det fanns bara ett sätt att ta reda på det. Att följa med.
-Javisst. Visst.
Karel tog sig fram med en provisoriskt tillverkad krycka. Halva vänsterbenet saknades helt från ljumsken. Likadant var det med vänsterarmen, där en otäck grop buktade in i kläderna där axeln borde sitta. Bara det var en indikation på att han nog inte var ett hjärnspöke.
-Hur står det till med dig då? undrade Karel i neutral samtalston.
-Jo tack... Lite huvudvärk bara.
Godmodigt skratt.
-Festat om lite, vad? Ja, det kan man väl få lov till ibland. Spara lite till höstfesten bara! Du förser oss väl med förstkassigt kött, som vanligt?
-Höst..fest?
-Som vanligt. Missan håller på att brygga rönnbärsvin, och Lina är ute i skogen idag och plockar nypon.
En iskall hand grep om Torkels inre.
-Är Lina i skogen?
-Ja, hon tjatade om att jag skulle följa med och hjälpa henne, men vi har råkat ut för en liten olycka med huset så jag behöver faktiskt snickra lite på det. Far och jag hjälps åt men han börjar bli så klen så det vore bra om du hjälpte till lite.
Fylld av onda aningar följde Torkel med mot byn, lyssnande till Karels fantasier om festförberedelserna. När de kom fram till resterna av byn, som såg kusligt fridfull ut nu när naturen lagt en förlåtande slöja över förödelsen, fick Torkel tårar i ögonen av att se hur Karel hade försökt bygga upp sitt hem igen med kvistar och mossa. Med reducerade lemmar fanns det inte stor möjlighet för honom att göra det ordentligt. Han svalde hårt flera gånger och klarnade strupen genom att harkla sig.
-Ja du, Karel. Jag ser att det har blivit en rejäl skada. Låt mig hämta några vänner så kan vi hjälpas åt att få ordning på det här lite snabbare!
Karel lyste upp och log brett. Först nu såg Torkel något underligt längst in i blicken. En sorts distans.
-Tack du, det vore bussigt!
-Jag tror nästan att vi behöver en helt ny stock, den här gamla ser lite rutten ut, tycker du inte?
Han viftade vagt med handen åt rishögen. Karel gned sig om hakan.
-Jo, kanske. Ja, du har nog rätt!
-Kom så går vi och letar rätt på ett riktigt bra träd, och fäller det.
Inte gick det att bygga hus med färska träd, det visste han nog, men just nu var han desperat efter att få komma därifrån och få något annat att tänka på!
Mötet med Karel var det som gav Torkel livsgnistan tillbaka. Löftet till Knut ekade i hans minne. ”Se efter mina barn!” Den uppgiften hade han misslyckats grundligt med, men nu skulle han göra sitt bästa för att gottgöra! Fylld av ny energi började han höra sig för om hjälp med bygget och material. Alltför många gårdar kring Månhella stod tomma. En del kunde återbefolkas av de som förlorat sina hem, men det fanns gott om halvt raserade hus med oskadade stockar som han med gott samvete fraktade till sin gamla by. Sakteliga tog huset form. De som hjälpte till hade fått strikta order att spela med och inte uppröra Karel i onödan med fräna kommentarer. Kryckan hade diskret bytts ut mot en rejälare, och Karel blev involverad i bygget så gott det gick. Alltid fanns det något mindre att bära, något att hålla.
-Grunden till smedjan är faktiskt intakt, påpekade någon en dag. Och städet står där det står. Kanske skulle vi ta och bygga upp smedjan också, och se om vi kunde få hit en smed? Vi skulle gott kunna behöva en lite närmare, nu när vi försöker reparera staden så gott det går. Ahriksriddarna behöver säkert också en smed. Det här är inget dumt läge alls för en smedja! Vad säger ni?
Motstridiga känslor stred i Torkel. Ville han bygga upp sina rötter igen, eller låta dem vila i myllan? Åh, pytt, han var väl ingen småunge! Man måste vara praktiskt, inte sentimental.
-Det är klart att vi ska bygga upp smedjan!
Sakta men säkert började Månhella resa sig ur askan och järngreppet. Invånarantalet hade reducerats starkt, eftersom endast de som behållits som tjänare tillåtits leva under furstens styre. Resten hade fått tjäna som mat åt Nidvinter eller förvandlats till vandöda. Ganska många hade också lyckats fly. Köpingen som nu byggdes upp var en blandning av återvändare, nyanlända och ovanpå det runt hundratalet Ahriksriddare som fått ta över Månhella slott. Allt som påminde om ockupationsmakten jämnades med marken. Stämningen i staden präglades av revanschlust och nybyggaranda. Så småningom skulle väl var och en hemfalla till sina egna affärer, men än så länge hjälptes man åt.
”Den skramlande tunnan” var tillhållet för de återvändare som inte riktigt orkade med entusiasmen. De som såg på nykomlingar med misstänksamhet. Torkel var i grunden en positiv man men ibland behövde han få sitta i ett hörn och bara gräva ner sig tillsammans med andra dystergökar.
Plötsligt stod hon där.
Missan!
Ännu ett av Knuts barn som hade klarat sig mot all förmodan. Hans lilla pyre, den tysta och försynta, Eiriks skugga som han försökt stötta så gott han kunnat i hennes övergivenhet. Ömheten exploderade i bröstet när han tog henne i sin famn. Hon verkade inte leva i någon sorts låtsasvärld som Karel gjorde. Kanske kunde han prata med henne? Verkligen prata allvar, få sörja de förlorade tillsammans med någon som känt dem lika väl som han? Behovet att ta hand om henne blev överväldigande och trots att hon var lång tycktes hon inte väga mer än en fjäder i hans famn när han bar henne till sitt krypin som bara var marginellt större än det han lämnat Lina i för vad som kändes som en livstid sedan. Sedan dess hade han inte satt sin fot i den delen av skogen.
Vad som hände sedan kunde han varken förklara eller försvara. Aldrig förr hade han känt någon attraktion till henne. Egentligen gjorde han det nog inte nu heller. Inte till henne som person, men hennes doft, hennes röst, allt påminde honom om en lycklig tid som han skulle ge vadsomhelst för att få tillbaka. Hade hon avvisat honom eller ens tvekat så skulle impulsen snabbt ha sjunkit undan, men nu... Sant att han hade initierat, men hon hade tagit över kommandot med en sådan självklarhet att han inte förmådde sätta stopp även om en del av honom hunnit ångra sig.
”Jag ska bära din skugga...”
Det var inget litet löfte.
Gamla instinkter sade åt honom att fly från ansvaret, tillbaka in i skogen, leva sitt ungkarlsliv lika fritt som förr. Ett hugg av dåligt samvete ansatte honom också. Eirik levde, hävdade Missan bestämt. Om han levde, så betydde det att Torkel hade tagit sig friheter med brorssonens trolovade. I krig och kärlek var allt tillåtet sades det i sagorna, men hur var det med fred och tillfällig lusta?
Han suckade djupt och ändrade ställning på britsen som blev alldeles för hård att ligga på med en annan människa över sig.
Missan lyfte huvudet, så att hennes panna vilade mot hans haka.
-Sover du inte?
-Nej.
-Fryser du?
-Nej.
De flesta kläderna hade han fortfarande på sig, liksom hon. De hade inte tagit sig tid till annat.
Tystnaden hotade att bli ansträngande.
-Berätta en saga för mig, bad hon till slut.
Det stod still i huvudet.
-Jag kommer inte på någon. Jag har inte berättat sagor på många år.
Hon låg också tyst en stund, innan hon sade:
-Har jag någonsin hört den där om när du träffade på ett vildsvin lika stort som ett troll?
Hennes formulering fick honom att skratta till. Mindes att det var ungefär så han hade börjat alla sina berättarstunder.
-Nej, den har du aldrig hört.
-Berätta den för mig!
-Då måste jag lägga mig bättre tillrätta. Du är tung, vet du.
Hon log lite och reste sig upp, och rättade samtidigt till kläderna. Han gjorde detsamma. Undrade om de skulle prata om vad som hänt, låtsas som ingenting eller bara låta det bero så länge. Kanske var det ingen stor sak. Kanske var det en livsavgörande händelse.
Torkel lade sig på sidan på britsen, så att det blev en smal remsa kvar åt henne. Där lade hon sig igen, med ryggen mot hans bröst och hans arm tryggt om henne.
Så tog han till orda:
-Jo, det var en dag mitt i den kallaste vintern...
Tillbaka i Månhella del 1
Lättnad? Sorg? Återseendets glädje?
Resan söderut hade tagit Missan hela sommaren och en god bit av hösten, till fots och med tillfälliga skjutsar. Om nätterna hade hon antingen fått tak över huvudet i utbyte mot musik, eller så klev hon in i sin kattgestalt och kurade ihop sig på något skyddat ställe. Känslan av att vara jagad hade lagt sig efter några dagar. Hon hade inte bråttom någonstans, vare sig från eller till.
Klippan med resterna av Månhella slott höjde sig fortfarande över staden. Ett sår gapade i berget, representativt för alla som mist sina liv, eller sina hem och de kära. Ekade mot Missans egen tomhet. Jaha, så nu var hon här. Vad skulle hon ta sig till nu då?
Nå, ännu var hon inte riktigt hemma. Hennes hem hade legat på andra sidan staden, närmare Almarviken. Hon måste antingen ta en omväg runt hela staden, eller gå igenom den. Kvällen nalkades och regnet hängde tungt i luften, kanske kunde hon få tak över huvudet någonstans?
Första huset hon nådde pulserade av ett varmt ljus och bullrande skratt. Några magra hästar stod utanför och en skylt som såg oväntat ny ut vajade i vinden: ”Den skramlande tunnan – stadens bästa värdshus!” Det bådade gott. Försiktigt gläntade hon på dörren.
Församligen tystnade tvärt och ett dussintal blickar vändes vasst mot henne.
-Jag spelar för en bit bröd och lite salt, hälsade Missan och sökte med blicken efter någon sorts värdshusvärd. Eller, skänkstuga handlade det snarare om. Värdshus var ett lite väl storslaget ord för den lilla byggnaden i ett plan.
En gestalt lösgjorde sig makligt från klungan och tog ett par steg mot Missan med armarna i kors över bröstet. Två flätor hängde ner mot ett brett läderbälte där diverse köksredskap och möjligen även vapen satt fästa. Bruna ögon mötte stadigt hennes.
-Vad för dig hit till vår stad?
-Det började bli dags att gå hem.
-Varifrån kommer du, då?
Som alltid när hon ansattes av frågor, svajade något till i huvudet och tidslinjen suddades ut.
-Vad spelar det för roll? Om jag vore här i ljusskygga ärenden så skulle jag ljuga och säga något som passar er. Nu vill jag bara söka skydd från regnet en stund, och gärna försöka hålla mig vid liv ett par dagar till med lite ätbart. Jag vill ingen något ont.
Ännu en person, som suttit längst inne i hörnet, reste sig och gick tungt de få stegen mot Missan.
-Jag går i god för henne.
Å, den rösten!
I ett hjärtslag var Missan tillbaka till ungdomen. Hopkurad på bänken med huvudet i någons knä lyssnade hon med ett litet leende till Eiriks farbror Torkels berättelser om allt han varit med om och alla skrönor han hört under sina många vandringar. ”Har jag nånsin berättat om...?” börjades alltid sagostunden. ”Nej, det har vi inte hört om, berätta!” var det förväntade svaret, oavsett om ämnet var bekant eller ej. Hursomhelst spelade det ingen roll om själva temat hade hörts förut, för Torkel ändrade alltid detaljer från gång till gång. Ibland hände det att någon åhörare protesterade. ”Tjugo rövare? Var det inte femton?” varpå Torkel med glimten i ögat påminde dem om att de ju aldrig hade hört detta förut, så hur kunde de veta det?
Minnet av värmen i smedsgården ekade i Missans trötta kropp. Människovärmen och den stora eldstaden med sinnrika rör i form av ett träd, som fördelade eldens hetta i hela storstugan. Dit hade hon alltid varit välkommen. Nå, det hade funnits perioder då Eirik hade undvikit henne. Mumlat något ursäktande och givit sig av när hon kom på sina dagliga besök. Visst hade det gjort ont i henne men hon kunde inte hålla sig borta. Bara att få se honom en kort stund gjorde hennes dag perfekt. För att inte besvära honom så mycket – och, handen på hjärtat, också för att han inte skulle kunna be henne att inte komma – så riktade hon sina ärenden och besök till hela familjen. Inte för att någon lät sig luras. Alla visste vem som ägde hennes hjärta.
En eftermiddag när hon hade lämnat en härva nyfärgat garn och Eirik hade smitit ut med en avmätt nick lade Torkel en arm om hennes ihopsjunkna axlar.
-Har jag någonsin berättat för dig om älvorna och flickan som önskade bort sin skugga?
Tyst skakade Missan på huvudet. Klumpen som värkte i halsen gjorde det omöjligt att svara.
-Kom och lägg dig här en stund du, så ska jag berätta.
Sagostunderna brukade vara ett allmänt nöje som kunde dra lyssnare från halva byn, men den här gången drog sig Torkel undan till en bänk längst inne i hörnet, där man förvarade krus och byttor till matlagningen och brukade sitta och ansa rotfrukter när det var för kallt att vara ute. Han lade sin smidiga hand, så olik sin bror smedens, på hennes huvud och kliade rytmiskt.
-Jo, som du vet så finns det många olika sorters älvor. Somliga är så små att de ryms i din hand, och kan lätt tas för trollsländor en dimmig dag. Det finns också älvor som är lika stora som bergatrollen, ja, ännu större! De kan anas tidiga morgnar i skogen och över sjöar dit de har kommit för att dricka morgondagg, som ju är älvornas favoritdryck. Och så har vi den sorten som liknar oss människor. Det du kanske inte har tänkt på är att älvor inte har någon skugga. De är så lätta och skira, så solen lyser rakt igenom dem. Jag har träffat på älvor många, många gånger under mina vandringar i skogen men också ibland i städerna, eftersom älvor är lika nyfikna på oss som vi är på dem. Nåväl. Den här berättelsen handlar om en flicka, som vi kan kalla Tuva. Hon bodde alldeles intill en skog, och brukade smyga efter älvor. Du vet ju hur det brukar vara när man letar efter något, inte sant? Precis som när du letade blodspindlingar att färga garn med, du fann dem inte förrän du slutade leta. Det är likadant med älvor, de vill minsann inte bli hittade utan visar sig bara på sina egna villkor. Så hur än Tuva letade och ropade och försökte sätta ut fällor med honungsvatten som lockbete – ja, älvor är tokiga i honung – så fann hon dem inte. Det verkade som att ju mer hon letade, desto tystare blev skogen.
Torkel gjorde en paus för att ta en klunk te. Ibland måste strupen fuktas, ibland måste en paus läggas in i berättelsen för sakens skull.
-Ja, Tuva var verkligen besatt av älvorna. År efter år försökte hon locka fram dem. Men en dag fick hon något annat att tänka på. Matteas från grannbyn hade bett om hennes hand. Hennes föräldrar jublade, ty flickan var allmänt sedd som världsfrånvänd och kanske inte direkt arbetsskygg men särskilt flitig var hon då inte. De hade givit upp hoppet om att hitta en friare till henne. Matteas var en god bit äldre, men det var säkerligen bara en fördel i det här sammanhanget. Tuva själv hade aldrig ens tänkt på sin framtid, så fokuserad var hon på att hitta älvornas rike. Så för en gångs skull gick hon in i djupaste skogen med tankarna någon helt annanstans. Då dök de äntligen upp, älvorna! Ljudlöst smög de sig närmare Tuva som inte såg dem komma, så inne var hon i sina egna tankar. Inte förrän en av dem lätt rörde vid hennes kind märkte hon av dem.
Lätt som en fjäder strök Torkel över Missans kind så att hon rös till.
-Att vidröras av älvor liknar ingenting du tidigare har känt. En del säger att det är som att få spindelväv i ansiktet, men jag håller inte med. Det är mer som ett... pirrande i huden. Ett svalt, nästan fuktigt pirrande. Det var vad Tuva kände och förfärat tumlade hon baklänges i den lilla skogsgläntan där hon satt sig på en mossig sten.
”Vad vill ni!” utropade hon burdust, hon som i långt över tio år övat på hövliga och vördnadsfulla fraser att hälsa älvorna med.
De log lite retsamt.
”Frågan är väl snarare vad du vill oss, du människobarn.”
”Jag vill er ingenting!”
”Så? Är det därför du har sökt efter oss så länge och så hett?”
Tuva rodnade och såg ner i marken. De hade ju helt rätt! Hon hade sökt efter dem, men kunde just nu inte komma på varför.
”Jag vill vara en av er!” var det första hon kom att tänka på att säga.
”Så minsann? Nå, det kräver en del uppoffringar av dig!”
”Jag gör vadsomhelst!”
De skrattade överlägset.
”Det säger du. Då får du börja med att göra dig av med det där du har vid dina fötter.”
Tuva såg förvirrat omkring sig.
”Vad menar ni?”
”Det där mörka, som ni människor alltid verkar dra omkring på i dagsljus. Det som sitter fast vid fötterna.”
”Menar ni min skugga? Men – hur ska jag bli av med den?”
”Det är ditt problem att lösa.”
Älvorna drog sig bakåt och verkade lösas upp bland träden. Som bedövad satt Tuva kvar och försökte smälta det som hänt. Hade hon drömt? Nej, beröringen vid hennes kind kändes ännu i huden. Hon såg ner på sin skugga och greps av en intensiv motvilja. Hon måste bli av med den, det enda hindret som låg mellan henne och älvorna!
När Tuva kom tillbaka till byn, så såg hon på människorna med helt andra ögon. De tycktes så tunga och klumpiga, ständigt med dessa skuggor som hon aldrig reflekterat över tidigare. Nu kunde hon inte tänka på något annat än hur hon skulle bli av med sin egen och bli till någon annan, till något annat. Om hon varit disträ tidigare, så blev det sju resor värre nu. Hon frågade alla om de visste hur man blev av med sin skugga, och fick förbryllade eller förfärade blickar som svar. Vad för slags fråga var det!
Så en dag när hon frågade en gammal man som sålde små kryddpåsar vid den årliga höstmarknaden, så fick hon äntligen svar! Jodå, han visste nog hur hon skulle bära sig åt. Men visste hon verkligen vad hon gav sig in på? Hade hon tänkt över konsekvenserna? Det hade Tuva inte, men var vid det här laget så besatt av att bli av med den eländiga skuggan som följde alla hennes rörelser, så hon svarade att jo, hon visste minsann vad hon ville!
”Nå, då så. Det enda du behöver göra är att säga till din familj och dina vänner att du inte längre vill tillhöra dem, att de måste släppa dig fri. Så måste du betala mig tre guldmynt, eller likvärdigt. Till sist säger du tre gånger högt på ett ställe som ekar: `Jag skänker herr Lakari min skugga`. Sedan är du fri från den.”
”Herr Lakari? Vem är det?”
”Det behöver du inte bry dig om, du vill väl bli av med skuggan?”
”Mer än något annat.”
”Då vet du vad du ska göra. Möt mig vid den gamla eken vid midnatt.”
”Men hur ska jag få tag på tre guldmynt!”
”Det är ditt problem att lösa.”
Tuva tänkte så det knakade i hennes förvirrade huvud. Tre guld, det var mer pengar än hon ens hört talas om! Men, om hon ändå tänkte lämna människornas värld, så behövde hon inte bry sig om vad som hände med den. Så hon förhärdade sitt hjärta, gick till sin familj och de som hon tidigare sett som sina vänner och sade så hemska saker till dem att de grät och inte protesterade när hon kungjorde att hon inte längre ville ha med dem att göra. Endast en såg lugnt på henne. Matteas som bett om hennes hand.
”Så, Tuva, du har äntligen funnit ett sätt att bli av med din skugga?”
”Ja, tänk för att jag har det!”
”Involverar det möjligen en herr Lakari?”
”Det har inte du med att göra!”
”Du har rätt. Du har gjort helt klart för mig att du inte vill veta av mig, att dina drömmar om framtiden inte var desamma som mina. Det kan jag acceptera. Men min kärlek till dig är starkare än att den dräps inte av några hårda ord från dig. Därför ger jag inte upp så lätt, och därför ska jag ge dig en utväg, om ditt nya liv inte blir som du tänkt dig. Gör då allt detta motsatt! De människor som du nu stöter ifrån dig, knyt dem nära igen! Om du har blivit ombedd att göra något annat, gör då detta omvänt. Och istället för att anropa herr Lakari, så ropa mitt namn!”
Tuva fnös och lämnade honom. När mörkret fallit smög hon sig in i alla hus och stal allt hon kunde komma över av värde. Detta överlämnade hon till gubben vid midnatt, som avtalat, orolig för att det inte skulle räcka men han förklarade sig nöjd.
”Gå nu in i skogen och ropa det jag sagt, så ska du se att du blir av med din skugga!”
För varje steg in bland träden sjönk de mänskliga känslorna undan. Till slut hamnade hon vid den djupa ravinen, där de som barn lekt med ekon. Med en röst som blev både starkare och ihåligare för var upprepning gav hon luft åt orden som äntligen skulle frälsa henne:
”Jag skänker herr Lakari min skugga! Jag skänker herr Lakari min skugga! JAG SKÄNKER HERR LAKARI MIN SKUGGA!”
Först kändes ingenting annorlunda. Tuva såg sig om, men i nattmörkret kunde hon inte avgöra om formeln haft någon verkan. Hon lade sig ner i mossan för att sova, men fukten gick rakt igenom huden och kylde ner hennes blod så att hon rös av obehag.
”Hallå!” ropade hon ut i mörkret. ”Jag är redo att bli en av er nu!”
”Er nu... er nu... er nu...” svarade ekot, med en underton av hånskratt.
Överallt var för kallt att ligga eller ens sätta sig ner. Nå, tänkte Tuva, nog kunde hon hålla sig vaken en natt tills den värmande solen steg! Förväntansfullt inväntade hon gryningen, och fann att hennes önskan slagit in. Gryningsljuset sökte henne – men väjde undan! Huttrande sträckte Tuva ut sin hand för att fånga strålarna, som dansande gled ifrån henne lika lätt som älvorna hade gjort. Utöver den obehagliga känslan av att vara frusen kunde hon inte känna någonting. Varken hunger eller törst, varken glädje eller sorg, varken trötthet eller energi. Jo, ett kunde hon känna: Tomhet!
Utan mål strövade hon genom skogen. Tankarna på både älvor och människor rann av henne, och just för att hon inte sökte så kom återigen älvfolket fram till henne och rörde hennes kind. Denna gång kände hon ingenting.
”Så minsann, du gjorde dig av med din skugga ändå.”
”Ja. Jag gjorde det.”
”Önskar du fortfarande bli en av oss?”
”Det bryr jag mig inte längre om.”
”Inte det? Nåväl, som du vill!”
Med ett lätt skratt lämnades Tuva ensam igen.
Dagar och nätter flöt ihop till en sorts icke-existens. Människor som befann sig i samma område som hon i skogen kunde ana en sorts närvaro men varken såg eller hörde henne, och hon tog ingen notis om dem. Så gick åren, utan hennes vetskap.
Torkel tystnade så länge att Missan såg upp på honom. Han harklade sig lite och lät fingrarna löpa genom en hårslinga som lossnat ur hennes fläta. Så fortsatte han:
-En dag, eller om det var natt, även det hade mist sin betydelse för henne, stod Tuva framför just den ek där hon hade mött den gamle mannen och givit honom allt hon stulit. För första gången sedan dess rörde sig något i hennes bröst, när de sedan länge glanslösa ögonen föll på namnet som stod ristat i trädet:
Matteas
Några fraser ekade i hennes diffusa minne:
Om ditt nya liv inte blir som du tänkt dig.
Gör allt omvänt!
En ny känsla dunsade igenom det som skulle föreställa hennes kropp.
Längtan!
Å, kunde hon bara få sin skugga tillbaka! Återställa allt hon förstört!
Göra allt baklänges?
Ekot.
Febrigt rusade hon in i skogen igen, sökte efter ravinen där hon givit upp sitt jag. Fann den till slut och ropade:
”Jag ber Matteas om min skugga! Jag ber Matteas om min skugga! JAG BER MATTEAS OM MIN SKUGGA!”
Därnäst gällde det de tre guldmynten. Hon måste återlämna något värdefullt till alla hon stulit av. Med ens brann hennes tankar av aktivitet. Vad kunde vara värdefullt för människor, som hon kunde ge? Mänskliga minnen kröp sakta fram till hennes nyväckta medvetande. Växter, bär, sällsynta svampar att använda som krydda eller att färga garn med. Blodspindlingen som var så svår att finna, hon visste precis var det fanns ett bestånd som skulle kunna reparera en stor del av skadan.
Missan kikade upp på Torkel och log. Misstänkte starkt att hela berättelsen improviserades fram när nu blodspindlingen dök upp, och kände sig varm i magen. Torkel log tillbaka och ryckte lite på axlarna.
-Dagar och nätter fick med ens substans igen, och Tuva samlade guld från skogen som hon smög in i förråden hos sina forna vänner. Om nätterna viskade hon till dem, var och en som ännu levde, bad om förlåtelse och framförde en innerlig önskan om att få bli en av dem igen. Så återvände hon till eken och väntade.
Matteas, hennes friare, mötte henne i glittrande gryningsljus. Hans hår och skägg hade grånat men ögonen var desamma. Under tystnad räckte han fram en liten snidad ask till henne, som hon försiktigt öppnade. Med ett ihåligt sus smet något mörkgrått ur asken och snodde sig runt Tuvas fötter. Med den återvände både tankar och känslor. Sorg och glädje. Hunger och törst. Solen som hon sträckte ut sin hand mot vek inte längre undan, utan lade sig mjukt på hennes ådrade hand och lämnade en lång skugga på marken.
Blygt räckte hon sin hand mot Matteas, som tog den i ett tryggt grepp.
”Har du vakat över min skugga all denna tid?”
”Inte riktigt. Det tog mig lång tid att vinna den från herr Lakari.”
”Hur bar du dig åt för att göra det?”
”Det ska jag berätta en annan dag.”
Och det, min käraste lilla Missan, det är en helt annan berättelse.
Allt detta kom tillbaka till Missan när hon hörde Torkels röst:
-Jag går i god för henne.
Likt sagans Matteas hade Torkels hår och skägg antagit en grå nyans. Doften var emellertid exakt densamma, konstaterade Missan med en djup suck när hon föll i hans famn. Skog, salt och läder. Hans björnstarka armar tryckte nästan luften ur hennes lungor. När hade hon senast blivit omhållen? Kliad bakom örat, javisst, och en försiktig hand på hennes axel ibland av Brytebröderna. Ryggen mot Stens bröstkorg under tiden i hans stuga, men han hade aldrig hållit om henne. Det här var första gången sedan...
Sedan Eirik drog ut i kriget.
Inte ens när de hade setts de få gångerna hade de omfamnat varandra på detta sätt. De mötena hade varit präglade av anklagelser och förtvivlan.
Här kunde hon stå för alltid!
-Lov vare Den Förste, jag trodde aldrig att jag skulle få se dig igen! viskade Torkel grumligt mot hennes hår när han till slut lättade lite på sitt grepp.
-Nu är jag hemma igen, svarade hon i samma tonläge.
På nytt hårdnade greppet och hon kunde känna att han grät. Försiktigt lirkade hon loss en hand och strök honom över kinden.
-Så, vännen. Bjuder du mig på något att dricka?
Torkel snöt sig i nederkanten av manteln och nickade utan att släppa henne.
-Det kan du lita på. Hannela? Ett stop mjöd hitåt! Eller ta två! Hörni, slashasar, maka på er så att Missan får plats! Det här är en gammal vän till mig. Hon är fullständigt pålitlig!
En våg av obehag sköljde genom magen. Pålitlig? Var hon det? För vem, i så fall?
Med en stadig arm om hennes axlar gjorde Torkel plats åt dem på bänken. Per automatik kröp hon upp och lade huvudet i hans knä, trots bänkgrannens protester över att bli undansparkad. Torkel försvarade henne.
-Hon har gått långt, hördu! Medan du har suttit och latat dig hela dagen och druckit upp dina sista småslantar. Gå hem till din man nu, och låt Missan få ordentligt med plats!
Godmodiga skratt. Nu när främligen var godkänd kunde man lätta på vaksamheten som låg på lur strax under ytan.
Mjödet bars ut och hon lyfte lite på huvudet för att dricka. Trots att det inte var starkt kändes drycken genast i knäna. Hon hade inte druckit något annat än vatten på flera år. Impulsen att ta några riktigt djupa klunkar för att bara domna bort var så stark att hon inte förmådde kväva den. Snart låg hon med ett avslappnat leende i Torkels knä och inte många ögonblick senare sov hon djupt.
Nattkylan fick Missan att kvickna till när hon fann sig bli buren genom vindlande gränder.
-Vart ska vi? undrade hon lojt, fullkomligt trygg i hans famn.
-Jag har en liten stuga inne i skogen.
-Jag kan gå själv.
-Det tror jag säkert, men om jag tror rätt så har du gått alldeles tillräckligt. Och jag tycker om att bära dig. Trevligare än att släpa hem vildsvin!
Hon skrattade till.
-Jag tror jag luktar som ett vildsvin.
-Inte då! Du doftar som en vårdag.
Det fick henne att skratta ännu högre. Hon protesterade inte mer mot färdsättet utan vilade huvudet mot hans bröst och lät sig bli omhändertagen.
Stugan låg en bra bit in i skogen, och påminde henne om Stens gömställe. Liksom där gick rökgången inte rakt upp, utan verkade försvinna någonstans för att inte avslöja den som inte ville bli funnen. Först vid den låga ytterdörren satte Torkel ner henne.
-Du gode tid, Missan! Att ha dig här... Att ha någon alls här som jag bryr mig om! Jag trodde att alla var borta. Nej, låt oss inte prata om det nu! Du är här, du lever, du är varm och andas, du är dig tillochmed lik! Det är... det är alldeles oerhört!
Var hon sig lik? Ja, hon kunde förstå att han tyckte det, efter att bara ha träffat henne en kort stund och inte fått någon insyn alls i hennes splittrade sinne. Innan kriget hade hon mestadels hållit en låg profil. Talat tyst och sällan. Hur hon skulle bete sig nu när hon ville börja sitt liv på nytt fick tiden utvisa.
Stens stuga hade varit rymlig, välstädad, ständigt redo att ta emot gäster. Torkels krypin var helt klart inget annat än ett ställe att sova på när tak över huvudet behövdes. En smal brits och en eldstad, det var allt. Inte ens en pall.
-Det är inget slott precis, ursäktade han sig och sparkade undan några vedklabbar som låg ivägen.
-Det är helt perfekt, försäkrade Missan och log mot honom.
Då slog han armarna om henne igen och drog in hennes doft.
-Jag har varit så ensam...
-Jag också.
-När jag kom tillbaka... När... Jag hade varit ute och jagat som vanligt. Varit borta ett par veckor. De måste ha kommit strax efter att jag givit mig av. Allt var kallt. Svart och kallt och dött och korparna... de... Ingenting var kvar. Ingen var kvar. Städet i smedjan... det stod där... naket bland ruinerna... Om jag bara hade stannat kvar...
-Så hade du också varit död, viskade hon ömt.
-Jag hade kunnat skjuta dem alla, på säkert avstånd! Jag hade kunnat rädda er!
-De var för många.
Det visste hon egentligen ingenting om, hon hade själv varit utanför byn under attacken, men det kändes som rätt sak att säga.
-Jag hade kanske kunnat...
-Det tjänar ingenting till att se bakåt, vännen min. Det som har hänt har hänt. Det är vad vi gör med vårt nu och vår framtid som spelar någon roll.
Orden som lämnade hennes mun förvånade henne nästan själv. Var det verkligen hon som stod här och talade lugnande ord till Eiriks farbror, den starka och erfarna som visste och kunde allt? Menade hon det hon sade? Vad vi gör med vårt nu – så hade hon inte tänkt förut. Nuet hade bara varit splittrade ögonblick utan sammanhang. Hade hon verkligen återfått förmågan att skapa lite struktur inuti och kanske tillochmed omkring sig?
Fortfarande med ett hårt grepp om henne snubblade orden ur honom:
-Jag gjorde vad jag kunde senare! Jag... jag sköt dem, alla jag såg, jag smög i staden och i omgivningarna och... Om dagarna täljde jag till nya pilar medan det var ljust, gömd i skogen, och när mörkret föll letade jag upp dem och... Det krävdes aldrig mer än en pil för att fälla dem. Jag träffade varje gång. De fick aldrig tag på mig. Jag ville hämnas er. Varenda en. Du måste tro mig! Jag har inte suttit här och gömt mig, jag byggde bara det här för att... för att jag måste sova ibland på vintern, jag är ledsen, jag borde inte ha sovit alls, jag... förlåt!
-Det var klokt av dig att sova ibland. Så orkade du döda fler.
Ivrigt grep Torkel tag i hennes ord.
-Ja! Det var så jag tänkte! Det går inte att göra misstag, och man måste sova för att kunna vara koncentrerad, du förstår det? Jag drack ingenting utom vatten! Måste hålla mig skärpt hela tiden. Först långt efter att borgen fallit unnade jag mig en rejäl fylla, för jag orkade inte längre då. Det var som att all kraft rann ur mig. Jag hade kämpat så länge för er skull, och så plötsligt var staden befriad men – men ni var inte där! Jag hade lurat mig själv att tro att om jag bara lyckades, om de bara försvann, så skulle ni krypa fram ur något gömställe och allt skulle vara som vanligt igen. Men det gjorde ni inte. Bara...
Han hejdade sig. Torkade tårarna som nu rann fritt igen mot hennes hår och släppte taget.
-Du måste vara trött.
-Onekligen.
-Jag vill höra din historia, Missan, men du ska få vila ut ordentligt först. Säg mig bara – är du verklig?
Något svajade till igen i hennes huvud.
-Låt mig känna efter en stund?
Undrande nickade han och tog ett steg bakåt. Stugan var så liten att han då genast slog i väggen.
Missan satte sig på britsen. Hon kände sig fortfarande yr i huvudet efter mjödet. Och hon var kissnödig. Om inte det var verkligt, så visste hon då rakt inte! Det fick henne att skratta.
-Ja, jag är faktiskt verklig! Och behöver kissa!
Torkel strök sig lite generat över skägget men föll in i skrattet.
-Ja du! I alla mina vakna och sovande drömmar om att någon av mina nära kommer tillbaka till mig, så har ingen av dem haft det problemet så jag måste tro att du faktiskt finns. Men jag har inget för dig att... Hrm. Jag brukar liksom bara... gå ut.
-Vet du, jag tyckte mig se en skog där ute. Den kanske jag kan lätta på trycket i?
Det fick honom att skratta ännu hjärtligare, av lättnad över att ha någon att skratta med överhuvudtaget.
-Jag sover förstås på golvet, erbjöd Torkel galant när Missan var tillbaka från sin lilla skogstur.
-Varför det?
-För att du är den enda gäst jag har haft här och jag vill försöka komma ihåg hur det är att dela utrymme med en annan människa.
-Britsen ser onekligen ganska smal ut, så det blir lite väl trångt att dela.
-Kommer inte på fråga! Så mycket minns jag i alla fall. Lägg dig nu tillrätta så ska jag se vad jag kan hitta för att hålla dig varm.
Med en underligt doftande filt över sig kurade Missan ihop sig på britsen och lät tystnaden sprida sig.
-Är det verkligen ingenting kvar? viskade hon efter en lång stund.
Torkel drog på svaret.
-En del håller på att bygga upp byn.
Hon satte sig tvärt upp.
-Gör de!
-Det är inget hälsosamt ställe, Missan.
-Jag vill bo där.
-Nej, det vill du inte.
-Någon följer mina steg! Jag är säker på att det är Eirik. Han måste kunna finna mig!
-Eirik finns inte längre.
-Jo, det gör han!
-Missan...
-Jag vet att han lever och jag vet var han är och jag vet att han har gjort så mycket ohyggligt att han måste rena sin själ och... Och kanske kommer han aldrig att bli den han var igen, men vem av oss blir väl det efter något sådant här? Kanske älskar han mig inte längre efter allt jag har utsatt honom för och allt han har blivit sagd att jag har gjort, kanske har han stängt av sina känslor för allt och alla för att lyckas överleva... men om han letar efter mig, så måste jag ge honom en chans att finna mig och jag har försökt lämna meddelande till honom på övernaturlig väg om att jag lever och att jag väntar på honom hemma och... Han är inte död! Han är inte det!
På ett ögonblick tog sig Torkel upp från golvet för att lugna henne. Varsamt lade han armen om henne.
-Förlåt mig. Naturligtvis lever han än och letar efter dig. Jag har blivit för cynisk av allt dödande, och har glömt hur stark er kärlek var. Är.
-Jag är hans skugga, Torkel. Jag är den som ska förankra honom!
-Hans skugga?
-Minns du inte sagan du berättade för mig en gång? Om flickan som sökte efter älvorna? Var inte Eirik den flickan? När han inte ville veta av mig för att jag var för lojal, älskade honom för mycket, kvävde honom, pressade honom utan att mena det, när han längtade efter något annat och ville prova andra aspekter av livet? När det var viktigare för honom att få sin fars respekt och gick ut i kriget trots att han inte behövde, när han trodde att skuggan var oviktig, att den alltid skulle finnas där... Men han har förlorat sin skugga, Torkel! Han har gjort så mycket onda ting... Och nu tror han att han kan finna den i det där klostret, men han förstår inte att det är jag som bär skrinet med hans skugga!
-Missan, lugna dig!
-Jag tänker inte lugna mig, han tror att han har dödat mig, Torkel! De har fått honom att tro att han har stuckit kniven i mig, våndas han över det eller är han lättad över att bli av med mig eller har han insett att det bara var bländverk? Förstår han ens att han måste leta efter mig för att kunna bli hel igen? Har han någonsin älskat mig på riktigt, eller är det bara jag? Är det alltid, alltid bara jag? Vem bär min skugga? Vem ska göra mig hel igen? Måste jag göra det ensam?
Ordflödet tystades av ett par varma läppar.
Torkels brinnande ögon så nära hennes.
Frågande. Skrämda. Skrämmande.
Kattgestalten hade räddat henne undan mer genom åren än hon hade tänkt över. Ingen under hennes fångenskap eller ensamma resor hade försökt utnyttja hennes kropp. Ingen av de som haft henne som lustigt husdjur hade verkat komma på tanken att använda henne till något annat. Inte ens Magnus Gadd som var känd för sitt heta blod hade gjort ens antydan till närmande.
”Varför luktar du katt? - För att jag är en katt.”
”Du doftar som en vårdag.”
I Hammargården hade något av hennes längtan väckts till liv. Hade inte Jörgen varit gift, så hade hon nog kunnat tänka sig att försöka glömma Eirik och stanna kvar. Där hade hon det bra. Kattdoften gjorde henne ointressant, men kanske hade hon kunnat byta gestalt och bli mänsklig hos dem. Med mänskliga drifter.
Odört hade påbörjat lösgörandet mellan Missan och hennes totem. Resten hade hon gjort själv. Trodde sig kunna bestämma över katthamnen, kunna krypa in i den när hon ville.
Men när har man någonsin lyckats bestämma över en katt?
Övergav den henne när hon satte foten i Månhella igen?
Som straff, eller för att den inte längre behövdes?
Eller för att de nio liven till slut förbrukats?
Med bultande hjärta försökte hon skydda sig mot denna omtumlande närhet genom att kliva in i katten, en tankens handling som fram till idag varit så självklar att hon inte ens tänkte över hur det gick till. Det var något hon bara gjorde, lika enkelt som att öppna eller stänga sina ögon.
Den oväntade kyssen hade fått andra delar av hennes ack så mänskliga kropp att pulsera i takt med hjärtat och det var omöjligt att samla sig kring något sådant som en katt. Att känna blodet svalla i delar som hon trott var döda grumlade allt annat.
Ett vagt, protesterande eko försökte bryta sig igenom dimman som började fördunkla hennes blick.
Eirik...
Eirik sitter i ett kloster och kanske aldrig mer vill se dig.
Torkel var stark och hade med lätthet kunnat ta sig de friheter som ingen annan försökt sig på under dessa splittrade år, om han velat. Istället väntade han. Andades skälvande, alldeles för nära henne, alldeles för långt ifrån henne.
Tankarna och känslorna virvlade omkring i en svindlande malström. Eirik skulle inte tycka om. Eirik är inte här. Du är den mest själviska person jag någonsin har träffat. Kanske hade Sofia rätt.
Här fanns någon. På riktigt. Någon som just nu behövde henne. Någon som kanske kunde låta henne behöva honom.
Det skulle kunna vara enkelt. Ett kort, fysiskt möte för att stilla en plötsligt uppkommen hunger. Tung sömn, skamsna blickar imorgon, överenskommelse om att glömma. En förstörd vänskap. Möjligen upprepande av akten, med svartnande samvete, bitterhet, ånger, vånda.
Eller så kunde hon dra sig undan nu, med osläckt längtan, likväl skam och ansträngd munterhet imorgon. Låtsas som ingenting alls samtidigt som de skulle kasta förstulna blickar på varandra.
Nej.
Inget av det tänkte hon spela med i.
Omedvetet grep Missan tag i amuletten och kände hur den vibrerade då hon slogs av en mäktig insikt.
En amulett är aldrig starkare än sin bärare.
En amulett är enbart ett redskap för att kanalisera bärarens egen styrka.
Hon var stark. Starkare än hon själv eller någon annan förstod.
Hon var också en egen individ.
Aldrig mer skulle hon låta någon annan diktera vad hon skulle göra eller inte!
Samtidigt som styrkan fyllde hennes medvetande, blev hon rädd för densamma och grep efter närmaste ankare.
Torkel.
Med ena handen om amuletten och den andra om hans nacke drog hon försiktigt hans huvud den sista lilla biten så att hans läppar bara snuddade vid hennes.
-Du ska bära min skugga, andades hon.
-Jag ska bära din skugga, ekade han lika ljudlöst.
Med det lät hon sig drunka i sin mänskliga kropps längtan.
