lajvtexter.blogg.se

Stillheten sänkte sig både i stugan och i Missans sinne när sista gästen hade lämnat stugan. Sannerligen oväntade gäster. Sofia av alla människor. Mäster Aemilius. Dvärgar. Grannar från förr som nu hittat tillbaka. Blandningen och krocken gjorde henne alldeles lugn, som om allt skedde i en drömvärld. När de gått igen var det som om ingenting hade hänt.

Utom en sak.

Eirik visste att hon levde.

Om något av alla hennes brev äntligen nått fram eller om budet nått honom på andra vägar visste hon inte. Det spelade heller ingen roll. Han hade gråtit, fick hon höra. Oklart varför. Lättnad över att han inte dödat henne? Sorg över att han inte var fri från henne, som han trott?

Han hade varit hennes enda ankare så många år. Och hon, vad hade hon varit? Också ett ankare, men ett som tyngt honom när han behövt segla.

Mäster Aemilius skulle vidare imorgon. Förr eller senare skulle han träffa på Eirik, trodde han. Om hon litade på honom? Varken eller. Men ett sista brev skulle hon försöka få igenom innan hon gav upp. Hon plockade fram ett ark och skrivdon.

-Har de gått?

Karel vågade sig ner från loftet. Blicken lätt förvirrad. Den hon hatade mest.

-Ja, de har gått.

-Har inte Lina kommit hem än?

Åh nej... inte det här. Inte idag. Inte nu.

-Jodå, hon ligger och sover.

-Var är mor och far?

Missan svalde hårt, andades djupt ett par gånger för att hålla rösten stadig.

-De sover också. Gå och lägg dig igen, Karel, det är natt.

Till hennes lättnad lydde han utan protester.

Älskade Eirik, skrev hon inte. Jag håller på att bli tokig här, på riktigt, skrev hon inte. Av allt jag varit med om, alla vidrigheter, all ondska, är ingenting värre än detta. För att kunna överleva måste jag stänga av helt. Utföra mina sysslor. Ha ändlösa konversationer med min bror, samma som mal om och om igen, om sådant som inte längre finns. Allting i hushållet gör jag själv, vilket på sätt och vis är bra eftersom jag är så slut när jag går och lägger mig att jag somnar direkt. Ingen möjlighet har jag att fly in i min skyddande kattform, och jag urholkas lika säkert som droppen sliter ner stenen. En gång inbillade jag mig att jag skulle kunna leva när jag kom hem. Nu vet jag att jag återvände för att dö. Kanske kommer min kropp att leva länge än men mitt sinne är svart. Skrev hon inte. Det var inte det han behövde höra.

Länge stirrade hon in i ljuslågan innan hon vägde varje ord och skrev:

Eirik

Du har levt en lång tid i tron att jag var död, för din hand. En lång tid då du behövt bygga upp dig själv igen. Förmodligen behövde du vara utan mig för att kunna göra det, och för att kunna bli den du behöver bli. Nu har jag fått besked om att du vet att jag lever, men jag vill inte att det ska bli en ny boja för dig.

De löften vi en gång gav har burit mig igenom många svårigheter. Det var dem jag klamrade mig fast vid för att behålla min livsgnista. En låga som lyst mig hela vägen hem igen. Jag bor återigen i vår hemby, tillsammans med Karel som överlevt med svåra skador. Din farbror Torkel är också välbehållen och hjälper oss med det kött vi behöver. Visste han att jag skrev så skulle han be mig hälsa varmt, det vet jag.

Ja, löftena höll mig över ytan. Men vi är inte desamma längre. Ingen och ingenting är sig likt. Jag behöver gå vidare med mitt liv, du med ditt.

Lev väl.

Missan

Ytterligare några genomläsningar innan hon långsamt vek ihop brevet. Handen hade av gammal vana velat skriva ”Din för alltid” eller ”Med all min kärlek”, men det var inte längre sant och passade dessutom mycket dåligt i ett brev där hon bekräftade deras uppbrott som egentligen skett för länge sedan. Hon hade ingen kärlek. Mindes knappt vad det var.

Gå vidare med sitt liv...?

Gå vidare?

Eller bara... stanna. Apatiskt uthärda ett ingenting.

Nåja. Hon var mätt och torr. Allt hon önskat under lång tid.

Alltså var allt bra.

Allt var bara bra.