lajvtexter.blogg.se

Missan vaknade med en ovan känsla i kroppen. Hon höll ögonen stängda en stund till för att se om hon kunde identifiera den. Tankarna hade blivit klarare för var dag sedan hon lämnat Margholien, men morgnarna var fortfarande en stund av vaghet.

Något tyngde henne. En varm kropp nära hennes fick henne att tänka på Sten, men var det en arm hon hade över sig? Vems var det?

Hon slog upp ögonen och såg ner på handen som vilade mot hennes axel.

Just det. Torkel. Nu mindes hon. Hon hade somnat mitt i berättelsen om vildsvinet. Vilken behaglig känsla det hade varit!

Försiktigt lösgjorde hon sig för att göra sina morgonärenden i skogen. Regnet öste ner och hon skyndade sig att bli klar.

Torkel vaknade av draget från dörren när hon kom in igen.

-Godmorgon, mumlade han lite förläget och sträckte på sig.

-Godmorgon. Har du sovit?

-Som en stock. Du?

-Ja.

Stämningen kändes tryckt. Torkel verkade lite illa till mods, och Missan kunde förstå honom men tänkte inte acceptera det. Alldeles för mycket hade hänt, hände fortfarande, i världen omkring dem för att de skulle ha råd till att låta vänskapen falla på grund av, ja, både det ena och det andra. Hon lade ett par vedträn på glöden, satte sig vid fotändan på britsen med ryggen mot väggen och drog filten över sig.

-Jag vill inte rota i dina saker. Har du någonting att äta, eller så att du kan göra något varmt att dricka åt mig?

-Visst har jag det. Jag ska bara...

Torkel log lite generat och gjorde också ett ärende ut i hällregnet, och rös när han kom tillbaka.

-Huvaligen! Är jag bara rätt klädd så har jag inget emot regn, men idag räcker det ju med att titta ut för att bli blöt in på bara skinnet!

Han plockade fram en bit bröd och torkat kött, och satte en trefot med regnvatten över elden.

Missan tog en tugga av brödet och undrade:

-Har du några planer för dagen?

-Nej, inte direkt. Du då?

Hon tuggade en stund på det hårda brödet.

-Jag hade ju tänkt gå hem till byn, men det är inte alls lockande i det här vädret. Det är så välsignat skönt att vara torr och varm!. Får jag stanna här?

-Det är klart att du får.

-Vi kanske skulle prata ordentligt? Så att det inte blir konstigt mellan oss?

Torkel suckade och satte sig ner vid huvudänden.

-Ja du. Det borde vi nog göra. Men jag vet inte vad jag ska säga.

-Till att börja med – har du någon käresta, som kan tycka illa om vad som hände mellan oss?

-Nej, nej. Inte alls. Men det har du.

-Eirik, menar du?

-Mm.

Tystnaden lade sig över det lilla rummet, förutom regnet mot taket och ljudet av vattnet som värmdes. Torkel tog till orda igen, mycket lågt:

-Jag svor att beskydda er. Det känns som att jag har svikit Knut. Både för att jag inte fanns där för er, för att jag inte kunde skydda er, och för... för igår. Det är inte riktigt så man beter sig när man skyddar någon. Jag utnyttjade dig.

Missan sträckte ut en hand mot honom som han både tvekande och tacksamt tog emot.

-Eller så utnyttjade jag dig, men spelar det någon roll? Behöver det vara så förfärligt allvarligt?

Han skakade på huvudet.

-Vanligtvis är det ju inte det, men... Jag vet inte, Missan. Det känns allvarligare än vanligt, just för att det är du. Du kom som ett eko från en lycklig tid, jag hade velat bli igen den jag var för dig då, trygga farbror Torkel som ser efter dig och hjälper dig och...

-Det kan du väl vara ändå?

-Det blev lite mer komplicerat.

-Varför det?

-Det förstår du nog.

Irriterat kastade hon lite med huvudet.

-Se omkring dig! Hela världen och människorna i den är förryckta! De slåss och torterar och experimenterar på de mest hårresande sätt och försvarar sig och sviker och förråder och anger och spionerar och rövar bort och bränner och mejar ner och mördar och förstör! Men ändå, mitt i allt kaos, så älskar de, de skrattar och spelar och sjunger och får barn och lever, både i Margholien och här. Javisst, jag har hängt upp hela min existens på Eirik, i hela mitt liv, trots att han inte har velat det. Till slut nötte jag ner hans försvar, som droppen som urholkar stenen, men hade jag inte varit så envis så kanske han aldrig hade börjat älska mig, eller tro sig älska mig, vilket det nu kan vara. Kanske älskade han mig bara för att han inte orkade stå emot min envishet längre. Och han var katten så snabb att ge sig ut i kriget frivilligt, ska du veta. Innan vi hann gifta oss. Om jag inte mer eller mindre hade tvingat honom den sista kvällen innan han for, genom ren känslomässig utpressning, så hade du nog blivit den första mannen för mig nu igår. Kanske älskar han mig inte alls för den jag är, utan älskar mig som symbol, som den han slåss för.

Anletsdragen hade varit hårda under detta, men mjuknade något:

-Eller så är det verkligen så att han älskar mig och gör allt detta för min skull. Det onda han gjorde... Jo, jag förstår att han behöver rena sin själ. Om klostret är det rätta stället för det, så väl bekomme. Kanske kommer den dag då han återvänder till byn med helt hjärta och söker efter mig, och vill ta vid där vi slutade. Vad vet jag. Det jag med säkerhet vet, är att något så mänskligt som en tillfällig förening mellan två fysiska kroppar endast är en försumbar droppe i det oändliga hav av känslor som stormar i den här vansinniga världen. Dessutom är det mellan dig och mig. Jadå, jag lovade honom trohet en gång i tiden, men han lovade mig också sådant som han inte har hållit. Om vi börjar om, han och jag, så måste det bli under förutsättning att allt vi gjort, tänkt och sagt tidigare stannar i det förflutna. Och börjar vi inte om... så spelar det heller ingen roll. Förutom för mig. Det spelar en enorm roll för mig just nu.

Lite oroligt sneglade han på henne.

-Gör det?

-Ja, det gör det. För du fick mig att känna mig som en människa för första gången på mycket länge.

-Som en människa? Vad menar du?

Med den rykande koppen i händerna betraktade hon honom fundersamt. Ville hon verkligen berätta allt för honom om sitt kattjag? Behövdes det, nu när det nionde livet verkade vara förbrukat? Å andra sidan hade Torkel levt nära djur i skogen i över halva sitt liv. Han skulle kanske förstå. Samtidigt kändes det så befriande att han såg henne som den hon varit. Inte som en toka.

-Jag menar att jag har haft några... intensiva år. Jag har varit fånge. Flykting. Tjänare. Lägst av de lägsta, föraktad, bespottad, försumbar. Med dig känner jag mig nästan som mig själv igen. Och det här... vad vi nu ska kalla det. Om vi måste kalla det något alls. Det som hände. Det drev stumheten ur kroppen på mig. I åratal har jag gått med en sorts overklighetskänsla som skydd. Visst har jag kunnat känna köld och hunger och värme, men det har aldrig liksom... nått mig. Jag vet inte om du kan förstå vad jag menar. Jag har varit bedövad. Kunnat konstatera att ja, det där gjorde ont, men... Åh, jag vet inte. Du... väckte mig. Och det är jag tacksam för. Innerligt tacksam!

Återigen sträckte hon ut sin hand mot honom, återigen tog han den och tryckte hårt.

-Tack, Missan. Jag behövde nog höra det. Det är inte så lätt att hålla reda på rätt och fel, och vad som är betydelsefullt eller meningslöst eller likgiltigt i tider som dessa. Först kämpade jag för de jag hoppades skulle finnas kvar. Sedan kämpade jag för...

Med ens rätade han på sig.

-Åh, Missan! Jag skulle ha berättat genast för dig! Karel lever!

Ett försiktigt hopp tändes i hennes ögon.

-Karel? Min bror? Han är inte borta?

-Nej! Jag trodde också att han hade gått under. Men han lever! Han är mycket skadad, och... ja, jag måste berätta det för dig, så att han inte överrumplar dig. Han lever i det förgångna. Vi har hjälpts åt att bygga upp ert hus igen, och han tar hand om allt så gott han kan, och... han tror, eller låtsas, jag vet inte vilket... han lever som om ni finns omkring honom. Som om ni bara tillfälligt är ute och ordnar med det ena eller andra, men väntas hem närsomhelst. Han lagar mat åt er, dukar åt er, bäddar åt er... På sätt och vis är det rörande att se, men samtidigt... oändligt kusligt och sorgligt.

Stilla lät Missan detta sjunka in, med blicken in i elden. Till slut vände hon sig mot Torkel.

-Du vet att Lina är död?

-Ja. Det vet jag. Jag begravde henne.

Ögonen tårades på dem båda.

-Verkligen? Blev det vackert?

-Så vackert jag förmådde göra det. Jag plockade midsommarblommor, och...

Rösten bröts.

-Du såg allt, Missan. Såg och förstod mer än någon annan. Visste du hur det låg till?

-Ja. Jag visste att du älskade henne. Och jag vet också att hon älskade dig.

Händerna som grep om hans krus vitnade.

-Vad är det du säger, viskade han.

-Hon sade det aldrig, men jag såg hur hon följde dig med blicken. Och hon hade ett halsband med bokstaven T inristad, närmast kroppen. Minns du det där hjorthornet som du gjorde slantar åt oss av, att leka handel med? Hon gjorde hål i en av dem senare, för att kunna ha om halsen.

-Men varför...

-Hon tänkte väl detsamma som du. Att far inte skulle godkänna det. Hon ville inte förstöra vänskapen mellan dig och far. Och du dolde det bra. Hon visste inget om dina känslor.

Han lät det sjunka in en lång stund. Snörvlade till.

-Så annorlunda allt hade kunnat vara...

-Allt hade varit annorlunda om inte om hade varit. Förmodligen hade det varit ännu mer smärtsamt för er båda om ni vetat att längtan var ömsesidig. Hon var alldeles för ängslig för vad folk tyckte och tänkte om henne. Jag tror inte att hon hade orkat med skvallret.

-Du har nog rätt.

Missan ställde ifrån sig sitt krus och räckte ut armen mot honom.

-Kom här, bad hon mjukt. Låt mig hålla om dig lite? Snälla?

Han skakade på huvudet.

-Inte nu.

Med en känsla av att ha blivit ratad och undanknuffad kröp hon ihop lite, tog kruset igen för att ha något i händerna. Kände ett starkt behov av att springa därifrån. Gömma sig någonstans, vartsomhelst, gömma sig från tröttheten som hotade att bryta ner henne nu när hon var tillbaka i sina hemtrakter men inte var välkommen.

Torkel veknade och strök hennes skuldra försiktigt.

-Jag menar inte så. Det är bara det... att jag inte vet hur man gör när man blir omhållen. Jag vet bara hur man skjuter fiender i det dolda och ser efter andra. Det känns som att jag skulle rasa ihop om du höll om mig.

-Jag förstår, viskade hon utan att se på honom.

-Missan... Du? Kan inte jag få hålla om dig istället?

-Så att du får vara den stora, starka hjälten och jag den hjälplösa?

Han kunde inte låta bli att le lite snett.

-Nja, hjälplös tror jag då inte att du är. Långt därifrån. Men... ja, något ditåt. Det känns som att jag har ett existensberättigande när jag ser efter någon.

-Men jag ska inte få lov att bry mig om dig, menar du?

-Så lät det kanske.

-Jo.

-Nå, det var kanske lite orättvist. Men vi kanske ska prata vidare om vad du har tänkt dig. Hem till byn alltså? Vad vill du göra där?

-Jag är inte så bra på att tänka logiskt och långsiktigt. Målet var att komma tillbaka. Det kändes som att det var dags. Jag har irrat runt i världen alldeles för länge och om jag väl har hittat ett ställe där jag kunde tänka mig att slå mig till ro, så... Så har omständigheterna inte tillåtit det utan jagat bort mig igen. Jag såg ju förödelsen med egna ögon och visste att ingenting fanns kvar, så jag kan inte förklara mig. Kanske hoppades jag att några hade överlevt och börjat bygga upp husen igen, och då skulle jag hjälpa till. Och så var det ju också. Är han svårt skadad? Karel? Du vet ingenting om Lillebror?

-Nej, honom har jag inte sett till. Han var ju inte i byn under massakern så det finns en möjlighet att han hann undan. Kanske är han gömd någonstans, kanske hjälper han motståndsrörelsen på något sätt, han var ju så klipsk... Karel har förlorat en arm och ett ben men han låtsas som att han inte är skadad alls vilket gör det ganska komplicerat. Han behöver hjälp som han vägrar erkänna att han behöver. Jag vet faktiskt inte vad som skulle hända med honom om han tillät sig se sanningen.

-Sanningen är inget absolut begrepp.

-Kanske inte, men vissa fakta kvarstår rent krasst.

-Tror du att han skulle bli upprörd av att få se mig?

-Nej, det tror jag inte. Mig hälsade han som om vi setts senast igår. Frågan är hur du skulle orka med att leva i hans fantasivärld, du som verkar ha förståndet intakt.

Missan vek undan med blicken. Förstånd var inte heller ett absolut begrepp. Att gå in i sitt kattjag var förmodligen det förståndigaste hon kunde göra under vissa omständigheter, men intakt...? Nja, det var nog att ta i.

-Jag har en magisk amulett, sade hon för att undvika en eventuell diskussion om hennes mentala hälsa.

-Jaså, log han.

-Mm. Jag fick den av en drakfågel.

Hon halade fram den lilla flöjten och visade honom. Torkel rätade på sig och skärpte tonen:

-En drakfågel?

-Ja. Jag bodde hos honom ett tag. I skogen. Sedan skulle jag gå någonstans med ett meddelande åt honom, och för att jag inte skulle villa bort mig så gav han mig den här. Den hjälper mig att hitta tillbaka till ställen jag har varit på. Och så skyddar den mot magi.

-Verkligen?

-Ja. Oknytt kan inte heller komma i närheten av mig.

-Kan de inte?

-Nej. En försökte, men han höll på att kvävas. Det var ganska intressant.

-Du sitter inte och driver med mig nu?

Sårad stoppade hon amuletten under kläderna.

-Varför skulle jag vilja göra det!

-Ville han inte ha tillbaka en så mäktig amulett?

-Han skulle ha fått tillbaka den när jag kom tillbaka, men...

Blicken blev fjärrskådande. Hur var det nu? Hon mindes inte.

-Han dog, avslutade hon vagt.

Torkel skakade lite på huvudet och log.

-Säger du det.

-Underligare ting har väl hänt?

-Det är förstås sant.

-Men jag är alldeles för vanlig och försumbar för att någon ska vilja ge mig en skyddsamulett?

-Det sade jag inte!

-Det var dessutom för att få fram ett meddelande som tydligen var viktigt. Inte för att skydda mig som person. Då kanske det blir lättare för dig att tro på det?

-Men Missan! Bli inte arg! Det är klart att jag tror på dig.

Hon kände att det inte var sant, men orkade inte bry sig om det. Plötsligt kände hon sig både gammal och trött. Det hade nog sina nackdelar att bli sedd som den person hon var förr. Skulle hon orka med Karels verklighetsflykt, eller var den en säker väg tillbaka till hennes egen förvirring? Och om så vore, skulle det då skada?

Ja, det skulle det! Hon ville inte leva i gränslandet längre, hon ville...

Något annat.

Torkel hade något farbroderligt beskyddande i blicken som gjorde henne uppgiven. Om hon visade sig hjälplös så skulle han nog ta hand om henne. Så som de alla gjort, under åren. Då hade hon behövt det. Men nu?

-Jag vill sova, deklamerade hon och kröp ihop på bänken.

 

När hon sov som katt drömde hon ingenting. Som människa dök det upp en mängd oönskade minnen och situationer. Skarpt, vitt ljus. Eld. Rök. Förtvivlan. Känslan av att vara jagad.

-Missan, vakna!

Med bultande hjärta rycktes hon ur mardrömmarna och stirrade på Torkel utan att kunna svara.

-Du är trygg här. Ingen ska få ta dig.

Försiktigt strök han henne över håret som så många gånger förr. En spinnande känsla väcktes i henens bröst och hon översköljdes av lättnad. Katten hade inte övergivit henne! Hon slets mellan längtan efter att få sjunka in i den andra världen där ingenting var viktigt utom att ta vara på varje ögonblick av njutning, och önskan om att få vara människa igen.

Kvickt kröp hon upp i Torkels famn och gömde huvudet mot hans hals.

-Jag vill att det ska bli lugnt i världen, viskade hon.

-Jag också.

En lång stund satt hon tyst. Hon hade en amulett som skyddade mot magi. Den hjälpte förmodligen föga mot fysiskt våld, men magiker var oftast fega kräk som inte vågade ta en närstrid. Sten hade också sagt att amuletten kunde förstärka redan befintlig magi. Att det var därför furstens folk också var intresserad av den.

-Finns det de på vår sida som också håller på med magi och sådant? undrade hon, fortfarande viskande.

-Jo. Det finns det. Magi måste med magi bekämpas. Det här kriget handlar om vem som är starkast, på flera plan än vi vet om.

-Jag hatar magi.

-Jag vet inte, Missan... Jag har haft ganska många samtal med en god vän om det här. Han är präst och ser ibland på livet från ett annat håll än jag, men... Han säger att det vi kallar magi egentligen bara är naturkrafter som vetenskapen ännu inte lyckats förklara, eller komma underfund med. Göra upp eld, till exempel, det måste ha tett sig som magi innan människan lärde sig hur man gjorde. Nu är det inget magiskt över det.

-Men alla ritualer...

-Jag vet inte så mycket om sådant.

Hon var tyst så länge att Torkel kikade ner på henne.

-Vad vet du om ritualer?

Med en suck rätade hon på sig och lutade ryggen mot väggen.

-Jag vet inte om jag vill prata med dig om den saken. Det känns som att du skulle föredra att göra som Karel, att låtsas att jag var densamma som när du såg mig senast.

Han sänkte huvudet lite.

-Förlåt.

-Sluta patronisera mig?

-Jag ska försöka.

Avvägande betraktade hon honom en stund. Vad ville han? Vad ville hon? Något annat, ja, men vad?

-Vad vill du, Torkel?

-Gällande vad?

-Låt oss tala i stora ord. Livet. Vad vill du med livet?

Han kliade sig lite i nacken. Lade mer ved på elden.

-Ja du. Jag är en enkel man. Jag vill kunna ströva runt i skog och mark, jaga för föda men inte för grymhet, kunna besöka mina vänner, ta mig ett stop och ett stopp när jag har lust... Låta döden komma den dag den kommer, men helst inte som resultat av ondska.

-Det låter bra. Vardag. Spinna garn. Laga mat. Diska. Lyssna på berättelser och musik. Somna i tron på att morgondagen kommer att likna den föregående, med de sysslor som måste utföras för den dagen. Leva, utan att grubbla så mycket.

-Jo. Det är nog vad de flesta vill.

-Men du måste acceptera att jag inte är den jag var förr. Det finns ingen anledning att berätta om allt som har omformat mig. Det behöver du inte veta och jag behöver inte heller berätta. Men vi måste veta var vi har varandra. Om vi ens har varandra.

-Vad menar du med det?

-Jag vet inte riktigt. Kanske att du inte behöver känna något ansvar för mig bara för att du en gång lovade min far att se efter oss.

Torkels blick skärptes när han spände den i Missan.

-Ett löfte är ett löfte!

Hon kunde inte låta bli att le. Jodå, det mantrat hade hållit henne uppe många gånger, till vissa personers gränslösa frustration. Stackars Sofia, som frenetiskt försökte få henne att lämna ifrån sig det där noggrant förseglade dokumentpaketet som Sten givit henne.

Leendet bleknade bort när hon mindes brevet som sades vara från Eirik. Någon hade ansträngt sig för att försöka lura henne. Vem? Och varför? Hon ruskade lite på sig.

-Nåväl. Jag kan gott behöva någon som ser efter mig. Och jag behöver nog komma tillbaka till byn innan vi pratar mer om framtiden. Se hur det känns, både att vara tillbaka och att träffa Karel igen.

 

Dagen efter hade regnet lättat så att de kunde bege sig till byn som nyss varit hemvist för spöken men nu försiktigt började viska om liv och hopp. Förutom hennes barndomshem var smedjan på gång, och ytterligare ett par hus hade fått grunden lagd.

Missan hade förväntat sig den vanliga känslan av att marken gungade under henne när hon möttes av en situation som ansträngde hennes förnuft. Istället kände hon till sin förvåning hur ett varmt lugn spred sig från bröstet ut till varje del av hennes kropp. Huset som stod på samma plats som hennes hem var till formen detsamma, men hon kände hur det utstrålade något nytt, något obevekligt, något... något hoppfullt mitt i det som en gång varit död och förtvivlan. Hon stod alldeles stilla och bara tog in känslan. Hemma! Hon hade äntligen kommit hem!

En haltande figur skymtade i dörröppningen. Hjärtat gjorde en volt – Karel! Hennes älskade storebror! Med ett jublande tjut sprang hon den sista biten mot gårdstunet och slog armarna så häftigt om honom att han tappade balansen och föll omkull med Missan över sig. Hon bara skrattade, och fick med sig honom också.

-Missan, vad går det åt dig?

-Jag blev bara så glad att se dig!

-Vi sågs ju imorse!

-Jag vet, men ändå!

Orden rann över hennes läppar utan att hon tänkte över det.

-Har du Lina med dig?

Karels röst hade blivit hes, som om hans hals blivit ohjälpligt skadad av något. Eller någon. Nog hörde hon klangen i den, den lätta oron över att hon skulle sticka hål på hans bubbla. Det kanske hon skulle en dag, men inte nu.

-Nej, du får nöja dig med mig. Och Lillebror vet man aldrig var man har, eller hur?

Han skrattade nöjt, trygg i att hon spelade med.

-Du har rätt. Det vet man aldrig. Jag dukar åt honom varje dag, ifall han skulle dyka upp, men...

-Ja, det gör du rätt i, för en vacker dag står han här och det är bra att han känner att han alltid är medräknad.

-Precis vad jag tänker!

Ivrigt pratade de i munnen på varandra, i en sorts märklig blandning av att inte ha setts på mycket länge med en både sann och inbillad känsla av att de aldrig skilts åt.

Börja om på nytt.
Här fanns hennes möjlighet!

-Torkel, våra förråd verkar vara på upphällningen. Går du ut och ser om du kan hitta något åt oss att laga till middag?

-Jag vet inte om jag vill lämna dig ensam.

-Jag är inte ensam. Jag är med min bror. Vad skulle kunna hända?

”Vadsomhelst”, tycktes Torkels blick svara, men han lämnade dem.

 

-Mycket har förändrats i byn, konstaterade Missan stilla när de tog en promenad efter att det första återseendetumultet hade lagt sig.

-Ingenting har förändrats.

Tonen i Karels röst hade en underlig klang och Missan sneglade fundersamt på honom. Hon undrade vad han faktiskt såg. Kanske låg det ett filter framför hans ögon. Kanske var det så avancerat att de levde i olika tider, men ändå samtidig på något sätt. Det skulle inte förvåna henne det minsta. Att ifrågasätta hans verklighet skulle vara lika nonchalant som Torkels avfärdande av hennes amulett. Hon måste lära sig att se det han såg, och komma underfund med om han såg något av det nya. Försiktigt provade hon:

-Är inte det där huset nytt? Det som Torkel sade skulle bli ett färgeri? Precis bredvid gamla Orvars stuga?

Stugan låg inte ens i ruiner utan var helt utplånad. Förmodligen hade stenarna använts till det nya husets grund.

Tankarna malde tydligt i Karels huvud när han processade den gamla och nya informationen. Trögt och långsamt kom svaret:

-Joo... Jo, nog är det ett nytt hus de håller på att bygga!

Han skrattade till lite.

-Hur har jag kunnat missa det! Tja, så går det när man har fullt upp.

-Ska vi gå bort och titta på det?

-Jag vet inte...

-Imorgon kanske?

-Kanske. Nu är det dags att börja förbereda middagen. Är han inte tillbaka snart, den där Torkel?

 

Aldrig förr hade väl Torkel Jägare skjutit sig middagsmat så snabbt som nu. Snart var han tillbaka med ett par duvor som han bad Missan hjälpa honom plocka medan Karel fick fart på elden.

-Nå? mumlade han uppfordrande.

Hon satt tyst en stund medan hon rytmiskt separerade fjädrarna från skinnet. Lina hade älskat att krypa ner under ett fjäderfyllt täcke. Och Torkel hade visst älskat att förse henne med fjädrar.

-Det kommer bli... en utmaning. Jag kommer behöva din hjälp.

-Självklart.

-På flera sätt.

-Jag är beredd att hjälpa dig på alla sätt jag kan.

-Bra. För jag kommer behöva dina sagor och din snabbtänkthet. Förutom det rent praktiska. Jag vet inte hur man tar hand om någon annan. Jag har bara haft mig själv att tänka på, och Karel kan...

Där avbröt hon sig. Hade tänkt säga ”Karel kan nog inte hålla tillgodo med råa skogsmöss som jag gör när jag är katt”. Istället fortsatte hon lite tystare:

-Karel kan behöva lite annat sällskap också, och mer rejäl mat om han ska återhämta sig. Men jag... jag kommer inte att kunna leva i hans verklighet. Vi måste ändra hans syn. På ett sätt som han kan hantera.

-Hur menar du nu?

-Jag vet inte riktigt just nu. Jag får improvisera.

 

Måltiden intogs under glättigt samtal om grannars väl och ve, människor som antingen var döda eller försvunna sedan länge. Mor och far hade ”gått till sängs”, Linas frånvaro förklarades med att hon sov över hos en väninna. De diskade undan och slog sig ner på de låga bänkarna framför brasan med en kopp varmt vatten. Förr hade kvällarna avslutats med rogivande örtte, men något sådant fanns inte att tillgå nu.

Stugan hade bestått av ett stort rum med eldstad, matplats och sovplatser samt en mindre kammare som Knut hade byggt till när barnen började bli större. Om någon av dem ville bilda familj men samtidigt stanna på gården, så kanske de ville ha ett eget litet utrymme. I stora drag var hemmet återskapat så som det hade sett ut, men alla detaljer och alla minnen som suttit i väggarna saknades givetvis. Allt doftade nytt. Tomt. Främmande. Känslan av att ha kommit hem rann av Missan mer och mer när hon var inomhus. Helst hade hon velat be Torkel följa med henne ut en stund, men regnet hade återvänt och brasan sprakade inbjudande. Längtan att krypa ihop hos honom och drömma sig bort tryckte hon undan och lade istället sitt huvud i Karels halva knä. Funderade över om det ändå vore bäst att ge sig av och låta Karel fortsätta leva i sin egen värld. Vem var hon att vända uppochned på den, om han var tillfreds? Men vart skulle hon själv då ta vägen? Det skulle vara så lätt för henne att glida in i hans värld. Låtsas tillsammans med honom. Förlora fotfästet totalt. Överleva istället för att leva. Vad det nu innebar, att leva.

Egoist, hade Sofia kallat henne. Den mest egoistiska hon någonsin mött, som bara tänkte på sig själv. Kanske var det dags att leva upp till det nu. Ta det hon ville ha. Forma världen som hon själv ville ha den, så gott det gick.

-Berätta om hur Karel förlorade sin arm och sitt ben, bad hon plötsligt innan handen som låg över hennes hår började klia henne till glömska, utan att ha tänkt igenom det nogrannare än att hon inte stod ut med broderns förnekande av förlusten.

Det enda benet under hennes huvud spändes, och handen grep tag i håret så hårt att hon måste bita ihop för att inte skrika till.

-Vad? flämtade Torkel förfärat.

-Du vet, när du skulle på björnjakt men råkade fastna med foten i ett snår av rötter och inte kom loss, och björnen var på väg att attackera dig.

Torkel andades djupt några gånger och köpte sig tid genom att omsorgsfullt stoppa sin pipa. Klarnade strupen och började så stadigt han förmådde:

-Har jag någonsin berättat om när Karel räddade mig från att bli björnmat?

-Nej, aldrig, svarade Missan lydigt.

Karel satt tyst. Andades knappt.

Så spann Torkel en ny saga, där Karel var hjälten och modigt räddade sin vän med sitt eget liv som insats, och offrade nästan en tredjedel av sin egen lekamen.

-Ja, så gick det till och jag kan inte tacka dig nog. Även om vi lever i svåra tider... Jag menar... även om... Nå, jag älskar livet och är inte färdig med det än. Och björnskinnet blev till en rejäl vinterkappa åt någon rikeman.

Stämningen i salen vibrerade när tystnaden lade sig. Missan kikade upp när handen togs ifrån henne och såg hur Karel långsamt lyfte den mot sin sargade sida och kände på den. Samma sak med benet. Där det borde ha varit ett ben. Länge satt han tyst med blicken i intet.

-Läggdags, mumlade han grötigt och sköt försiktigt undan Missan som reste sig upp till sittande. Med lätt förvirrad blick sökte han efter sin krycka. Kände på den också. Vägde den i handen. Slöt handen om den understa tvärslån och reste sig långsamt. Lämnade rummet för kvällsbestyren, med ny tyngd i steget.

Torkels näsvingar hade vitnat av vrede när han spände blicken i Missan efter att dörren slagit igen.

-Vad i alla onda makters namn är det du håller på med?

Hon ryggade tillbaka lite inför hans intensitet.

-Improviserar!

-Du ljuger för honom!

-Än sen då?

-Vad ska det bli härnäst? Ska du hitta på alternativa berättelser om alla ruiner också? Om era föräldrar? Om Lina? Det förbjuder jag dig!

-Alternativet är att jag försvinner härifrån, och det tänker jag inte göra!

-Bättre det än att du bygger upp en ny sorts fantasivärld som han kan gömma sig i! Fattar du inte vad det kan göra med honom?

-Lära sig använda de lemmar han har kvar ordentligt, kanske?

-Åh, du din...

-Min vad?

Torkel reste sig häftigt och sparkade omkull närmaste pall.

-Inga fler lögner!

Tyst såg hon på honom och kände modet sjunka.

-Nåväl.

-Svär på det!

-Jag svär på det. Jag ska inte ljuga mer för Karel.

-Eller för mig!

-Eller för dig.

-Eller för någon!

Mitt i tomheten bröt sig ett snett leende fram.

-Jag tar lika allvarligt på löften som du gör, Torkel. Men en välplacerad lögn kan vara skillnaden mellan att vara fånge och fri. Och jag tänker inte vara fånge mer. Men mot dig ska jag vara ärlig, om du nu insisterar.

Han fnös och gick ut.

 

Hemma.

Vad nu det betydde.

Friden hon känt avtog dag för dag. Hade hon bara fått lov att ändra Karels minnen! Lina skulle kunna ha blivit rikt bortgift, långt därifrån, så att hon inte väntades hem närsomhelst. Föräldrarna skulle kunna, ja, faktiskt kunnat ha dött naturligt, eller åtminstone varit på besök hos Lina. Denna ständiga väntan på att de skulle komma in genom dörren närsomhelst höll på att göra henne galen på riktigt. Spökhusen som Karel tvingade henne att se gjorde henne så yr att hon måste sätta sig ner och blunda. För hon såg dem. Klart som dagen – men utan skuggor. Människorna som bott där irrade också omkring på gårdsplanen med döda blickar.

Torkel tittade förbi en stund varje dag, då han lämnade något ätbart eller hjälpte till med något, men han åt inte med dem igen och undvek hennes blick när hon försökte prata med honom. Det gjorde mer ont än någonting annat. Vad var det hon hade tänkt? Att hon skulle ta det hon ville ha? Hon ville ha trygghet, vardag, vänner. Människorna som rörde sig runt nybyggena hälsade vänligt på henne men vänskap så som hon känt den på Hammargården var det inte tal om.

De skulle ha byggt henne en vävstuga. Hon kunde ha hjälpt till med gårdens försörjning. Allt hon någonsin velat ha fanns där. Utom Eirik. Men man kunde väl inte få allt.

Om fursten störtades och alla ondsinta magiker förintades, så skulle hon kunna återvända till Brytebröderna och leva i trygghet, och ingen skulle ha anledning eller anse sig ha rätt att ta henne därifrån.

Tanken fick mogna en tid.

Till slut bestämde hon sig.

Hon förklarade för Karel att hon måste resa bort en tid. Lång tid. Troligen flera år.

Han fick något förvirrat i blicken.

-Lyssna på mig, Karel. Om jag kan, så kommer jag tillbaka. Men det är inte omöjligt att jag dör, för det är en farlig resa jag ska ut på.

-Vart ska du då?

-Jag vet inte riktigt, men det finns saker som jag måste göra om jag ska kunna få det liv jag vill ha.

-Men vi har det väl bra här, och snart ska du och Eirik gifta er och då kan ni bo i kammaren.

-Eirik har lämnat mig.

-Nej, nej! värjde han sig och backade ett par steg. Allt är som det alltid har varit!

-Inte allt. Jag önskar att det vore det, men nu är det som det är. Kanske kommer han tillbaka till mig. Kanske inte.

-Du måste stanna här och vänta på honom! Tänk om han kommer tillbaka imorgon?

-Tror du inte att jag har tänkt så själv! Tänk om, tänk om inte! Jag vill inte sitta här overksam och bara kasta bort mitt liv på ett luftslott! Jag måste... göra något!

-Men jag behöver dig, gnällde han och grep tag i hennes arm.

-Skaffa dig en hustru! Skaffa dig ett eget liv!

Bittert skratt.

-Vem vill ha en halv man?

-Å, det finns väl viktigare delar av dig som fortfarande fungerar som de ska! Tror du inte att jag hör dig om kvällarna? Jag är inget barn längre. Jag vet vad du gör. Du har byggt upp en fin liten gård, och med lite hjälp kan du få den att blomstra igen. Mor och far kommer inte tillbaka, Lina kommer inte tillbaka, men det finns människor av kött och blod som lever nära dig och säkerligen skulle dela ditt liv om du bara lät dem! Människor dör, Karel, det dör folk varje dag på både naturlig och olycklig och otrevlig väg, men du och jag lever och vi kan välja att leva på riktigt eller leva på låtsas. Jag är trött på att låtsas, gör vad du vill men jag ger mig av för att skaffa mig ett liv!

Med de orden packade hon ihop lite mat och sina få tillhörigheter medan han stod handfallen och såg på henne. Hans tafatthet fick hennes hjärta att vekna och hon lade armarna om honom.

-Jag älskar dig, Karel. Du är min bror. Att du finns kvar i den här världen, om än något reducerad, gör mig bara ännu mer besluten att försöka göra slut på allt som hotar oss.

Han fnös i hennes hår.

-Hur ska du lyckas med det hade du tänkt?

-Jag kommer nog på något.

-Du, som inte kan något annat än att spinna?

Märkligt nog var hans föraktfulla ton befriande i jämförelse med den nästan paniskt glättiga han dittills haft. Därför blev hon varken arg eller ledsen. Dessutom hade han rätt.

-Jag får väl lära mig, svarade hon vänligt och försökte göra sig fri. Då klamrade han sig fast vid henne så hårt att det nästan knakade till i revbenen.

-Gå inte!

-Jag kan inte stanna här längre, bland spöken.

-Snälla... Jag behöver dig!

-Till vad? Jag vill inte leka familj med skuggor längre. De är döda, Karel. Borta. Kanske inte lillebror, men de andra är borta. Jag såg dem. Torkel begravde dem. Byn är borta. Nedbränd. Förstörd. Och jag tror att du vet att det inte var en björn som tog det du förlorat. Jag trodde inte att det var min sak att slå hål på bubblan du omgivit dig med, och det är det kanske inte heller men du förtjänar att få veta varför jag måste ge mig av. Torkel fick mig att lova att inte ljuga för dig mer. Han är så arg på mig för det där med björnsagan. Förlåt mig.

Karel började skaka i hela kroppen och föll ner på knä. Missan lade ifrån sig knytet och tog honom i famnen.

-Jag vet, viskade hon. Jag vet, käraste bror. Mina fötter står också på ostadig grund. De har tagit så mycket ifrån mig... Jag vet knappt vad som är upp och ner, jag vet inte om saker som har hänt faktiskt har hänt eller om de ska hända eller om det bara sker i mina tankar. Jag trodde att jag skulle kunna anpassa min egen bubbla till din, men det går inte. Om jag stannar, så måste vi leva på riktigt, Karel. På riktigt. Se ruinerna men samtidigt hjälpa till att bygga upp allt igen. Gråta, men också skratta. Sörja men samtidigt älska. Vågar du försöka?

-Nej! Jag vill inte! Jag vill att allt ska vara som det var! Som det alltid har varit! Som det alltid ska bli!

-Ingenting är beständigt, det vet du. Det var det inte innan heller. Varje dag hände något nytt. Jag kan hålla med om att det hände alldeles för mycket otäckt nytt på alldeles för kort tid, som håller i sig alldeles för länge, men om vi inte bygger upp det som de har raserat, inklusive oss själva, så har de vunnit. Och det tillåter jag inte. Ingen ska få äga mig igen. Varken mig eller mina tankar eller min rädsla.

-Gå inte!

Missan suckade djupt. Borde hon ha smugit iväg under natten, som hon först tänkt? Nej, det hade nästan varit som att ljuga och då hade hon aldrig kunnat återvända med rak rygg.

-Nåväl.

-Stanna!

-Jag stannar ett tag till.

-För alltid!

-Det finns inget som heter så, Karel!

-Lova!

-Jag kan bara lova från dag till dag. Idag stannar jag. Imorgon vet jag inte.

 

Långsamt och smärtsamt förändrades deras liv. Karel kämpade mot verklighetens demoner som hotade förtära honom, och tog emellanåt sin tillflykt till drömvärlden för att få ett andningshål. Missan vägrade spela med men sade inte heller emot honom. Alltmer gled hon tillbaka till den hon varit innan, tyst och tillbakadragen, och visste inte om hon tyckte om det eller ej. Bit för bit byggde hon upp en vardag. Fick tag på kardor och en slända så att hon kunde börja spinna igen. Det gav henne en välkommen tankepaus, då hon kunde koppla bort allt annat. Frestelsen att låta katten ta över kliade i henne när hon slet med hushållssysslorna eller förtvivlade över Karels oregelbundna sammanbrott, men hon visste att det skulle vara fegt. Katten fanns där när hon verkligen behövde den, när hon var hotad på ett eller annat sätt. Inte som något att gömma sig i bara för att livet inte var som hon ville. Lugn och ro, det var allt hon trodde att hon velat ha. Nu när hon var tillbaka till sina rötter och dag lades till dag utan andra hot än när brodern slog omkring sig för att undkomma osynliga fiender, så kröp en ny längtan fram.

Samhörigheten med någon.

Låset som öppnats av Torkel, porten som varit så igenrostad att hon inte ens tänkt på den, hade släppt fram en längtan som plågade henne värre än någonting annat. Huden skrek efter längtan att bli berörd. Ungdomens vilda blod forsade på nytt och lät sig inte stillas av en klapp på huvudet. Kanske skulle hon inte ens kunna fly in i katten längre. De mänskliga drifterna hade tagit över.