lajvtexter.blogg.se

Varje morgon dröjde det en stund innan Missan kunde reda ut var hon befann sig. Dagens bästa stund. Ofta försökte hon inte ens minnas, utan lekte med tanken på att hon var hemma, att allt annat bara varit en mardröm. Befann hon sig utomhus, så kröp verkligheten ikapp mycket snabbare, men idag befann hon sig i en varm bädd som doftade gott. Kanske var hon ändå hemma?

Tiden hos Sten hade hjälpt henne att få ordning på mosaiken, på kronologin.

Tiden efter hade stökat till den igen.

Sten...

Å, varför hade han anförtrott henne de där eländiga dokumenten?

Drakfåglarna hade försökt både locka och hota henne att avslöja var de fanns. Idioter.

Ett stycke hade hon slagit följe med dem, tillbaka till Sten, i förhoppning om att han fortfarande levde och kunde fria henne från löftet att inte ge det till någon annan än Eirik. Snart nog hade en av dem muttrat när han trodde att hon inte hörde, om att det måste finnas effektivare sätt än detta. Varför skulle man jamsa med den här tokan för? Kunde de inte bara hänga henne uppochned i ett träd tills hon berättade vad de ville veta?

Det var nog för henne att avvika.

Tiden upphörde att existera, men det verkade vara sen vår när hon med amulettens hjälp letade sig tillbaka till den gömda stugan i Margholerskogen. Amuletten som skulle dölja hennes spår kunde även leda henne tillbaka dit hon ville gå. Om hon spelade en viss melodi på den innan hon gav sig av, och sedan spelade den igen när hon ville återvända, så skulle hon höra ekot från det väderstreck hon borde gå åt. Det hade hjälpt henne, annars hade hon aldrig hittat tillbaka.

Sten levde fortfarande, nätt och jämnt, härjad av feber och en infektion i pilsåret som vägrade ge sig. En av drakfåglarna hade stannat kvar för att vårda honom, av ren tacksamhet för vad han gjort för dem under åren.

-Du... kom tillbaka, viskade han hest när hon knäföll bredvid hans bädd.

-Ja. Jag ville se om du fanns kvar.

-Inte länge till.

-Jag kan se det.

-Stanna kvar hos mig?

-Ja.

-I resten av mitt liv?

-Ja.

-Även om jag... överlever?

Svaret kom tveklöst.

-Ja. Jag stannar hos dig.

-Även om... Eirik..?

Missan strök undan det gråsprängda håret från pannan, blött av febrig svett.

-Jag vet inte. Jag tänker inte ljuga.

Sten blundade och nickade.

-Jag förstår. Du?

-Ja?

-Han förtjänar dig inte.

-Livet handlar inte om att förtjäna.

-Vad handlar det om då?

-Om att finna något att hålla fast vid. Något som motiverar mig att ta nästa andetag, och nästa, och nästa.

-Även om det är en illusion?

-Kanske särskilt om det är en illusion. Jag vet att mina drömmar inte har någon substans, Sten. Men jag vill inte bara lägga mig ner och dö.

Han hostade. Missan torkade lugnt och sorgset bort det blodiga slemmet från munnen. Sorg? Å, det var länge sedan hon kände! Katter känner ingenting. Kanske började hon bli människa igen? På riktigt? Var hennes nio liv slut nu?

-De där dokumenten...

-Jag har dem fortfarande.

Irriterad rynka mellan ögonbrynen.

-Det är bara papper, Missan. Låt dem inte ha några hållhakar på dig. Ingen av dem! Jag löser dig från mitt löfte. Gör med dem vad du vill.

-Men...

-Jag orkar inte längre, Missan. Jag orkar inte slåss. Jag...

En ny hostattack berövade honom medvetandet.

Han återfick det aldrig.

Jodå. Visst kunde hon klara sig ensam i stugan tills drakfåglarna hade ordnat något åt henne. De hade lovat Sten. Och de ville ha hennes amulett. Och dokumenten. Tydligen skulle amuletten förlora all sin kraft om den stals eller togs med våld. Den måste överlämnas frivilligt, vad var det för idiotiskt påfund!

Tiden lyftes återigen ur sitt sammanhang. Länge var hon ensam. Så hämtades hon, lämnades till en familj som kallades Gadd. Därifrån vidare till Hammargården. Ett nytt ställe, ett bland många. Håglös och uppgiven fortsatte hon att andas, bet sig fast i tanken på Eirik, skrev brev på brev som aldrig gav svar. Troligen lämnades de inte ens fram. Vem var han egentligen, Eirik? Skulle hon ens känna igen honom om de sågs igen? Han, som låtit sig manipuleras och trodde att han hade dödat henne. Hade han kanske velat göra det? Velat bli av med henne?

Musiken blev hennes livlina. Musiken, och vänligheten! Jörgen och hans bröder... Risto, smeden på gården, hade smitt henne en järnflöjt då han märkte att hon uppskattade musik.

Något vaknade till liv i Missan.

Något att slåss för!

Här ville hon stanna.

Här ville hon leva!

Drakfåglar runt knuten...

Hur skulle hon kunna hjälpa till att jaga bort dem?

På S:t Ahriks gille, i Ljusets År 1140 och AD 2001, dök Missan upp för första gången. Jag minns inte vem som drog med mig, bara att jag just då inte hade ork att sätta mig in i ännu en ny värld efter Gyllene Hjorten och Wyrd, så jag sa att jag ville spela något enkelt. Någon förvirrad. Typ någon som tror att hon är en katt. Helt taget ur luften, vill jag minnas, men det blev upptakten till en historia som spelats fram under sexton år, och inte är slut än på länge.

Sommaren 2001 upprepades rollen på ett lajv som sträckte sig över en hel helg, och då behövde hon ha lite mer kött på benen. Arrangören tilldelade henne en trolovad ur det förflutna, och jag började skriva bakgrundshistorier. Utposten blev ett av mina bästa lajv någonsin, tack vare att tajmingen med min egen vardag och ett sagolikt väder ovanpå det var klockren. Missan hade en hel skog att ströva i. Hon tog tupplurar i solen, strövade fritt omkring, åt när hon var hungrig, badade, låg på en brygga och blev kliad bakom örat, varvat med några intensivt känslomässiga scener med den trolovade som nu dök upp från ingenstans.

Efter det har det varit svårt att få till ett bra spel med henne, annat än glimtvis. Hon dök upp på Jakthornet 2004, Den Svarta Nyckeln 2010 och Fristad 2014. Att skriva om henne har varit roligare än att spela henne. Då och då vill jag plocka in henne i spel, helt enkelt för att se vad som händer, men när jag nu skulle spela henne på Gravberget, januari 2017, så funderade jag på vad jag behövde för att kunna ha roligt i spel. Svaret var: Relationer! Via chatt pratade jag ihop mig med några av de som skulle spela gårdsfolk, och fick en liten kärna av personer som mer eller mindre uppriktigt brydde sig om henne.

Lajvförberedelser är också en del av nöjet i att lajva, så jag skrev brev och sånger och sydde en varm fårskinnmössa. Hemliga dokument förseglades noga, virades in i skyddande material som impregnerades med smält bivax för att klara sig från väder och vind.

Gravberget började egentligen på fredagkvällen, med möjlighet att bara vara med över lördagen för de som önskade. För min del räckte det utmärkt med lördagen, så vi bestämde att Missan hade varit utlånad till en granngård i några dagar för att hjälpa till med att spinna. Hennes uppfattning om tid och rum är fullständigt förstörd, men en magisk amulett hjälpte henne att hitta tillbaka igen. Amuletten är i form av en träocarina och sägs skydda mot magi, förstärka magi och har andra egenskaper som man ännu inte lyckats lista ut.

Tricket med att hitta hem går ut på att hon spelade en melodi på det ställe dit hon ville återvända innan hon gav sig av, och när det var dags att gå tillbaka spelade hon samma melodi och kunde höra ekot av musiken från det väderstreck där utgångsplatsen låg. Vid lajvstart gick jag iväg en bit, och försökte känna in Missans vilsenhet då jag spelade melodin och gick mot gården.

Utanför Hammargården (en scoutstuga utanför Norrhällby) stod en massa folk. En massa massa folk enligt Missan, som blev mycket tveksam huruvida hon kommit rätt. Hon spelade melodin igen, och jodå, nog ekade svaret från gården, men det hela var läskigt så hon kröp ihop på den tacksamt nog frusna marken och kikade bara upp då och då för att se om de hade försvunnit. Det hade de inte, tvärtom blev det ännu läskigare när någon verkade hålla på med ritualer och elände, och är det något som Missan fått nog av, så är det magiska ritualer! Hon tänkte att om hon gömde huvudet så kanske hon inte syntes. Det funkade ganska dåligt då en av furstens soldater kom och undrade varför hon låg där, och sparkade till henne (väldigt försiktigt, ska sägas till de som läser som inte lajvar och vet att våld endast är markerat). Spelet fick en perfekt början då herren på gården, Jörgen, kom springande på den glashala vägen för att ta hand om henne och försöka lugna henne. Missan kikade upp på den hemska samling folk, och kände igen minst två personer från sitt förflutna. Den ena hade experimenterat med henne under en tid i fångenskap, den andra hade vid ett senare tillfälle varit våldsamt intresserad av att få ”undersöka” henne på grund av hennes splittrade själ.

”Kommer någon att vilja döda eller tortera mig?” undrade Missan ynkligt, varpå Jörgen bestört svarade att nej, varför skulle någon vilja göra något sådant? Här finns ingen som ville göra henne illa. Missan var nu inte så säker på det, i hennes värld är frågeställningen snarare varför någon inte skulle vilja göra henne illa. Hon vågade inte gå in på gården förrän alla läskiga personer hade försvunnit för att titta på någon gruva i närheten.

Väl inne tog det en liten stund för henne att landa och förbereda sig på att det skulle komma en massa läskigt folk. Lite hett vatten att dricka och en stunds spelande på järnflöjten, som i spelet smitts av hennes bäste vän på gården, var ännu ett bra avstamp för att komma in i roll, följt av samtal med de tre bröderna på gården, på tu man hand eller i grupp. Det gav en känsla av samhörighet, att de var vardagen och resten av folket var inkräktare som helst skulle gå hem nyss.

Ett hisnande djupt samtal med smeden Risto om tid, liv, död och själen gav Missan ett helt nytt perspektiv på livet, och medan alla som just återvänt från turen till gruvan kom tillbaka för att äta lunch, tog hon en promenad på en skogsväg, och satt en lång stund på en snöig sten och kände sig helt lycklig. Det är inte ofta som jag fått lov att uppleva den känslan hos henne i lajv, så både jag och Missan sög på den karamellen en lång stund. Hon funderade på om det kunde vara så som Risto hade filosoferat om – tänk om tiden är som många olika hjul, där alla människor hade sitt eget tidshjul men så fanns det ett gigantiskt världshjul? Och tänk om hon vid något tillfälle hade kunnat se hela detta hjul, och att det blivit för mycket för en människa att ta in så att det var orsaken till hennes dysfunktionella tidsuppfattning? Ovanpå detta, tänk om hon då hade sett att allting till slut skulle bli bra, så att det var därför hon orkade stå ut? Tiden var elastisk, kanske det där som blev bra till slut i timmar och minuter endast var en enda dag, men att den kunde kännas så lång så att den vägde upp ett helt liv i misär? Tänk om detta var den sista dagen? Ja, men nu var hon lycklig, så det skulle gott kunna få vara så!

Lycklig, och nästan förälskad i Jörgen, som tog mest hand om henne. Kanske var hon mest förälskad i det faktum att någon brydde sig om henne, gav henne varmt att dricka, bekymrade sig över att hon inte åt, såg henne som en självklar del av gården. Livet var inte så illa ändå!

Tack vare denna känsla, så blev hon inte alls glad när furstesoldater kom släpandes på Sofia, den drakfågel som hon några timmar tidigare hade jublat om de fångat. Tortyr och elände innan de slängde henne i ett hörn i stugan. Otroligt ohyfsat, tyckte Missan. Här kommer man och gästar en fredlig gård, och så slänger man blodigt folk omkring sig inomhus? Nå, hon smög fram till Sofia, som lyckades viska att hon hade ett brev i väskan till Missan, men inte visste hur hon skulle lyckas få fram det. En av vakterna blev lite misstänksam. Kände Missan den här personen? Neejdå, inte alls, hon bara liknade någon.

Är det bra eller inte om furstefolket finner ett brev till Missan i en motståndskämpes väska? Ett brev som troligen handlar om några otroligt viktiga dokument som ska överlämnas? Nog inte. Missan är en usel lögnare, så för säkerhets skull – och för att Karin visste att arrangörerna ville få ut de här dokumenten i spel – så gav hon det väl invaxade paketet till Risto, bad honom öppna det och göra med innehållet det han tyckte var bäst. Då skulle hon sanningsenligt kunna säga att hon inte längre hade kvar dem, om det gick så långt.

I ännu ett djupt samtal med jägaren Lukas, som befunnit sig på gården i några veckor, kröp det fram att han nog hade sina lojaliteter hos drakfåglarna. Missan undrade varför han vågade säga sådant till henne, men han hade känslan av att han kunde lita på henne. Gud så dumt, tänkte hon, men när han sa att han kunde hjälpa henne ta reda på vad som hänt med brevet, så var det inte så dumt längre. Mitt i allt detta kom en fursteperson och bad henne sjunga den där trevliga sången som hon sjungit för honom när de möttes för en tid sedan på ett värdshus (det vill säga, det hade vi bestämt via chatt innan). Den handlade om att skjuta drakfåglar... I ett obevakat ögonblick medan Missan letade rätt på texten i sin sångbok, så kom hon åt att viska åt Lukas att ”den här skrev jag som en livförsäkring”. Kanske inte skulle kännas så helt bra för honom att strax efter att ha avslöjat sin ståndpunkt få höra en sådan visa från hennes läppar...

Drakfåglarna hade tillfångatagit en av furstens magiker, och de hade gjort ett fångutbyte så att Sofia släppts fri. Missan protesterade lite vagt, menade att det väl kanske inte var så klokt att gå ut i skogen och lysa med en lykta och leta efter drakfåglarnas läger medan en hel skock furstesoldater gjorde samma sak? Äsch, sa Lukas, det skulle nog gå bra. Och Karins lajvsinne tog överhand – det skulle naturligtvis bli ett mycket roligare lajv för flera inblandade om vi gav oss iväg, så det gjorde vi. Halvvägs mötte vi en drakfågel som tog över ledsagningen då Lukas fick ett bud om att vända tillbaka av någon anledning. En ganska intressant diskussion tog form mellan Missan och den främmande motståndskämpen, där hon undrade om det inte var lite väl godtroget av honom att ta med henne till deras läger, tänk om hon skulle avslöja dem? Äsch, de skulle snart dra vidare ändå, så det var ingen fara.

Väl i lägret blev det, som på tidigare lajv, en något agiterad diskussion mellan Missan och Sofia angående de där jämrans dokumenten som de ville ha. Och när Sofia erkände att hon inte ens hade träffat Eirik, så sjönk förtroendet ytterligare. ”Men moder vadhonnuheter säger att han mår bättre, och jag litar på henne!” ”Jaha, men jag litar inte på dig, så då ligger det ju inte någon större tyngd i vilka du litar på!” och så vidare tills de gav upp och återvände till Hammargården för att försöka få tag på den där Elin, som Sofia sa att hon hade smusslat brevet till medan hon var fånge, men som visade sig vara en förrädare. Ah, nu är mitt brev alltså i händerna på en dubbelagent som aldrig var på er sida alls? Så snopet då!

Väl tillbaka på gården blev det tid för ett samtal med Jörgen. Vid det laget hade Missan fått höra att han visst var gift, men att frun av någon outgrundlig anledning tjänat på en annan gård de senaste månaderna. Vemod blandat med lättnad. Det hade kunnat bli besvärligt om hon på allvar förälskat sig i honom, om det till slut dök upp ett livstecken från Eirik. Dessutom var hon ju inget att ha, halvtokig som hon var. Ja ja.

När det var middagsdags fylldes salen av alla dessa läskiga människor, så då gick Missan ut på gården och uppehöll sig en lång stund vid elden. Kröp ihop under manteln och lade sig på en väldigt smal bänk och bara tittade in i lågorna medan tiden försvann. En av bröderna kom för att se till elden, och tyckte att hon såg väldigt ensam och ynklig ut, men hon var ändå ganska nöjd. Lite senare kom en av gästerna ut för att torka sina stövlar, och det blev ett sådant där finstämt samtal med avslöjande av hemligheter som man bara kan berätta för en främling vid en eld. Det visade sig att han var Elins farbror, så då bad Missan honom fråga om brevet. Det gjorde han, men hon sade sig inte ha det.

Till slut blev det för kallt vid elden, och en uppgiven Missan såg sig om inne i salen och försökte komma på ett sätt att undkomma alla människor som mumsade på desserten. Till slut kröp hon ihop under ett bord och låg där alldeles stilla. Själv hade jag ingen aning om vad klockan kunde vara och började bli lite trött, så det var rätt skönt att ha en roll som utan att tveka kunde ligga under ett bord och vila. Då blev det något ståhej som hon inte uppfattade något av alls, och folk rusade ut för att hålla ännu fler läskiga magiska ritualer. Då blev salen betydligt luftigare och hon kunde istället lägga sig på en bänk, vid den egentligen rätt fruktansvärt läskige doktor Igel som varit med och experimenterat på henne för så länge sedan, men just därför kändes han paradoxalt trygg – han om någon visste att det inte var någon idé att försöka mixtra mer med henne. Så hon låg och blundade där medan han kliade henne bakom örat, och hon kände att det ändå var bra mycket enklare att vara en katt. Kanske skulle hon bli det igen? Hon hade varit människa ganska länge nu, och bara haft katt-personligheten i reserv om någon skulle hota henne.

Till slut dök brevet upp. Öppnat, naturligtvis. Missan ögnade igenom det, och konstaterade lakoniskt att det inte var äkta. ”Vi garanterar att det är äkta”, sade furste-pappersnissen snorkigt. ”Det är det inte.” ”Vi har noga granskat sigillet.” ”Jaså? Men känner ni Eirik? Känner ni hans handstil och hans sätt att uttrycka sig? Det här är inte från honom.” ”Så? Kasta det i elden, då!” lätt hånfullt provocerande replik. ”Visst!” Det hade han inte väntat sig, och visste inte vad han skulle göra nu, furstestroppen!

Lukas hade blivit tillfångatagen, ertappad som överlöpare, och hade efter tortyr avslöjat att han hade visat Missan vägen till drakfåglarnas läger. Givetvis blev det ett förhör kring det. Min goda vän Ingeli spelade ett befäl i transportbrigaden, som nästan ledset såg på Missan och sa: ”Jag trodde inte du tyckte om drakfåglar?” ”Men det gör jag inte heller!” Och det var ju sant. Sofia var en drakfågel, och hon var definitivt inte omtyckt. Vadå, hade det stått om några dokument i brevet? Ja, men det var ju ett förfalskat brev, så då spelade det väl ingen roll vad det stod i det? Hon kunde väl inte behöva stå till svars för det, eller hur? Och vadå umgicks med drakfåglar, det var väl inte att umgås, att vilja ha ett brev som var hennes? Hur hon visste att de hade ett brev? Det visste väl inte hon heller! Någon hade väl sagt det! Och nej, hon kunde inte visa vägen till lägret, hon hittade ju inte hem om hon så gick tio meter utanför porten! Jaså, du tycker att det är praktiskt? Det är det inte alls, kan jag lova! Hördu, Igel, kan du berätta för den här personen som vaktar mig med kniv att det inte är någon idé att hålla på och hota med tortyr och så?

Hade detta varit tidigare under dagen, så hade det nog blivit en större sak, men klockan närmade sig elva på kvällen och alla började bli rätt trötta, så de bara släppte det med en djup suck och ”jag behöver något att dricka!” Jörgen kom också och gick i god för Missan, höll ett brinnande tal om att jodå, nog hade det funnits folk på gården med fel lojaliteter, men han gick i god för Missan och litade på henne helt och fullt, hon skulle aldrig ha något med drakfåglar att göra, aldrig någonsin! Missan såg storögd på honom – trodde han verkligen på det där själv, eller ville han bara försöka skydda henne? Vilket inte alls var så ”bara!”

Alldeles innan avblås pratade bröderna om att de absolut ville att hon skulle bo kvar hos dem, att de skulle timra en egen vävstuga åt henne som hon skulle få ha alldeles för sig själv, dit hon kunde dra sig undan när hon behövde. Hur lät det?

Det lät helt fantastiskt!

Så, nu har jag för första gången med den rollen inte lämnat henne att fly, utan hon får förhoppningsvis ett lugnt och stabilt liv på Hammargården. Åtminstone tills det är dags att damma av henne igen. Men det får bli en annan berättelse, om ytterligare några år! Nu vet jag att det kan vara roligt att lajva igen, om förutsättningarna är de rätta. Det känns bra!