lajvtexter.blogg.se

Morgonens första försiktiga ljus väckte Missan ur en drömlös sömn. Det var ett trick hon hade, att släppa fram katten i sig strax innan hon somnade. Då sov hon alltid gott. Kanske var det en betydande del i att hon aldrig visste var hon befann sig när hon vaknade. Och kanske hade Samuel rätt i sina funderingar om amuletten? Om den dolde hennes spår, kunde det då vara så att det var den som gjorde att hon inte fick ordning på tid och rum?
Samuel... De hade inte haft så mycket med varandra att göra under de få veckor han varit dräng på gården. Nickat vänligt, växlat några ytliga ord om väder och vind. Hur de hamnat i diskussion om drömmar och planer mindes hon inte, men orden föll som regn på den jord som tidigare varit torr, men som försiktigt börjat fuktas av tidigare samtal under dagen. Kanske hade livet kunnat ta en tvär vändning, om de faktiskt hade givit sig av söderut tillsammans? För att söka efter något fridfullt ställe i denna värld? Sedan hade de talat om brevet. Drakfågeln Sofia hade blivit infångad och kastad i en trasig hög på golvet i storstugan. Inte vidare hyfsat sätt att bete sig mot sitt värdfolk, tyckte Missan. Slänga blodigt folk omkring sig sådär. Visste de hur svårt det var att få ur fläckar ur trägolvet? Nåväl. Missan hade gått fram till Sofia, som viskade och visade med handen att hon hade ett brev, men inte visste hur hon skulle få fram det.
Ett brev från Eirik?
Märkligt nog tändes inte det förväntade jublet i hennes bröst. Kanske för att hon inte trodde på det på allvar. Så många brev hon skrivit som aldrig blivit besvarade, varför skulle det vara annorlunda nu? Men visst ville hon ha det! Så när Sofia plötsligt var försvunnen, tydligen utbytt mot någon viktig person som drakfåglarna lyckats slå klorna i, så var brevet också borta. Eller i furstefolkets klor, vilket kunde vara aningens komprometterande för Missan. Vad gjorde ett brev till henne i en drakfågels väska? För säkerhets skull hade hon givit dokumenten hon fått av Sten till Risto, och sagt till honom att öppna paketet och göra med det det han fann bäst. I all hast glömde hon bort att han inte kunde läsa. Men om brevet till henne nämnde något om att hon hade dessa dokument, så kändes det bäst att ärligt kunna säga att hon inte längre hade dem.
Samuel hade sett granskande på henne och lågt frågat:
-Vill du att jag ska ta dig till dem?
Drakfåglarna.
Hon måste fundera en stund.
-Med tanke på att hela skogen kryllar av furstesoldater som jagar efter dem så känns det väl inte som det absolut smartaste att göra, att gå dit, men... Jag vill ha mitt brev.
Så de hade gått ut i mörkret tillsammans. Gömt sig när det kom någon på vägen, men mötte sedan några personer som tydligen var de rätta, som följde henne sista biten.
-Är det inte lite vanskligt att ta med mig till ert läger? undrade Missan. Hur vet ni att jag inte är en förrädare?
Dittills hade hon inte haft någon positiv erfarenhet alls av dessa drakfåglar. Hårda, oförsonliga, med samma hot om våld och tortyr som furstens folk. Men denne man var lättsammare och svarade vänligt:
-Hur vet du att jag inte leder dig rakt till en djup ravin i skogen?
-Det förstås.
Stämningen blev nästan gemytlig. Han sjöng en visa för henne, som hade skänkt honom förstaplatsen i den ekivoka sångtävling som de hållit kvällen innan i lägret. Katter rodnar inte, och ämnet var så främmande för Missan att hon knappt ens förstod alla anspelningar i texten. Minnet av den enda kärleksstund hon upplevt i den vägen var så behäftat med både sorg och de falska, vita minnen som magikerna implanterat i henne när de försökte tömma henne på alla känslor. Hon visste inte riktigt vad uttrycket ”vilja ha någon” innebar. Mannen hon talat med vid elden senare på kvällen, främlingen som anförtrott henne att han och hans brorsdotter verkligen ville ha varandra men inte kunde på grund av sociala konventioner... Hon förstod det inte. Vad låg det för hemskt i det?
Något brev fanns förstås inte i drakfåglarnas läger. Sofia sade att hon hade givit det till någon som sedan visade sig vara en förrädare. Missan suckade djupt och tänkte att jaha, då blir det väl hot om tortyr och sådant igen. Kanske bäst att hon gav sig iväg redan nu? Men nej, det orkade hon inte. Ville inte lämna Hammargården. Hon skulle nog kunna klara sig ändå. Det hade hon alltid gjort hittills. Hon vände tillbaka, tillsammans med fyra drakfåglar som skulle försöka hjälpa henne att få tillbaka brevet från den där Elin. Missan hade protesterat, var de inte kloka? Skulle de verkligen närma sig gården, som var pin tjock av folk som inget hellre ville än att hänga dem uppochned? Äsch, de skulle nog klara sig den här gången också!
Missan fick känslan av att de nog tyckte att det var lite spännande ändå, att smyga på fienden och försöka lura dem. Nu var det inte deras förtjänst att brevet till slut kom i hennes händer, det var något av barnen som fann det åt henne, öppnat naturligtvis. Hon behövde bara kasta ett öga på det för att se att det inte var från Eirik.
-Vi kan garantera att det är äkta, hävdade en snorkig man högdraget.
-Men det är det inte.
-Vi har studerat sigillet och kan intyga...
-Jaså? Känner ni Eiriks handstil och hans sätt att uttrycka sig? Det här brevet är inte från honom, säger jag.
Hånfull uppmaning:
-Så bränn det då!
Utan att blinka kastade Missan brevet i elden. Det gjorde honom aningens ställd. Så började någon fråga henne om dokumenten, som det mycket riktigt hade stått om i brevet. Vad handlade det om?
-Inte vet jag!
-Men det stod ju att du hade några dokument!
Katten i henne fräste:
-Jag kan väl inte hållas till svars för vad det står i ett förfalskat brev till mig!
De lät henne vara.
En stund.
Tills de fångat in Samuel och avslöjat honom som drakfågelsympatisör, varpå han under tortyr hade berättat att han visat Missan till deras läger längre bort i skogen.
-Jag trodde inte att du tyckte om drakfåglar, sade en av soldaterna nästan bedrövat.
-Det gör jag inte heller, svarade Missan sanningsenligt. Visst hade mannen med den tvivelaktiga visan varit trevlig nog, men Sofias otrevlighet vägde tyngst. Drakfåglar ville hon inte befatta sig med.
-Men du har ju varit hos dem!
-För att de hade ett brev till mig, ja! Som visade sig vara falskt!
-Vet du inte att det är belagt med dödsstraff att umgås med drakfåglar?
Katten ilsknade till igen:
-Umgås? Det är väl inte att umgås! Jag gick dit för att hämta mitt brev, och de hade det inte, och då gick jag igen!
-Du vet alltså var de befinner sig?
-Det är klart att jag inte vet! Om jag går ut ifrån den här gården så hittar jag inte hem igen, om jag så bara går utanför grinden!
-Så praktiskt då!
-Tro mig, det är alls inte praktiskt!
Den fruktade doktor Igel gick förbi, och Missan högg tag i honom.
-Berätta för dem att det inte är någon idé att de försöker tortera mig, Igel! Du vet att det inte går.
Han log sitt märkliga lilla leende och svarade lugnt:
-Korrekt. Det lilla som fanns där inne har vi fått ut för länge sedan. Spara er mödan.
Där grep Jörgen in. Å, den milda, fina mannen som slog knut på sig själv för att furstefolket inte skulle ha något att anmärka på, som småträtte med sina båda bröder men slöt upp bakom dem så fort det behövdes. Nu var det henne han kämpade för. Henne!
-Missan skulle aldrig, aldrig ha något med drakfåglarna att göra! Hon är fullständigt lojal! Jag ska erkänna att jag haft tjänstefolk här som kanske inte alltid har haft sina sympatier helt där de borde vara, och några som jag inte kunnat vara helt säker på, men aldrig Missan! Hon älskar den här gården, precis som vi gör, och hon skulle aldrig göra något sådant!
Förundrat såg Missan upp på honom. Dubbel förundran – dels för att han tog henne i försvar, dels för att han... Ja, vad gjorde han? Ljög han, eller trodde han verkligen på det han själv sade? Trodde han på henne?
Med en djup suck lät de henne vara. Helgen hade varit full av bråk och tortyr och avslöjanden och avrättningar, kanske hade även de fått nog.
Samuel hade de slängt in i en kammare. Förmodligen var det dummaste hon kunde göra att söka efter honom just nu när hon hade ögonen på sig, men när folk kommit till ro så smög hon ändå in till honom. Han var djupt medvetslös, andades knappt. Vibrationerna omkring honom sade att han inte hade långt kvar. Hon satte sig på knä, och strök försiktigt över hans ljusa hår. I tankarna försökte hon nå honom:
”Jag stannar hos dig tills du nått ditt mål. Minns du vad vi talade om? Lugn och ro. Om du finner det dit du ska, så vila där och se efter de du älskar!”
Hon blev inte förvånad över att höra ett svar inom sig:
"Jag vet inte om jag kommer att komma till en bättre plats, eller om jag lämnar en bättre värld bakom mig. I min hast att skydda de oskyldiga så har jag angett andra. Jag förstår inte hur du kan vara med mig nu, men jag kan bara be om ursäkt för det som eventuellt kan hända dig i framtiden då ditt namn lämnade mina läppar och nådda Salamandrarnas öron. De har ögonen på dig och jag vill inte att du eller andra skall skadas på grund av mig."
Hon svarade:
"Jag vet att allt kommer bli bra. Du var vänlig mot mig. Du litade på mig och hjälpte dig så därför älskar jag dig och vill värna om din själ innan den lämnar den här kroppen.”
"Tack för ditt sällskap. Lev i Frid, Missan, och jag hoppas du hittar det du vill hitta i livet."
"Jag börjar göra det nu. Mycket tack vare dig”
"Det gläder mig!”
Ett sista rosslande andetag sade henne att kroppen som låg framför henne nu var tom.
-Farväl, viskade hon högt.

Med en märklig känsla i kroppen sökte hon upp en så avskild vrå som möjligt att sova i. Något började vakna i henne. Något som sovit under en lång, lång tid.

Stora salen var full med främmande människor i fina kläder när hon steg upp dagen efter. Igen,eller fortfarande. Svårt att veta. Hon stod villrådig några andetag innan hon letade upp sin mantel och gick ut på gården. Elden vid de smala bänkarna hade ännu inte tänts, men hon lade sig ändå på dem, kurade ihop sig mot kylan. En stum känsla i kroppen sade henne att hon inte hade ätit på länge. Hade hon varit på flykt igen? Hon blundade en stund och lät känslan av välbefinnande jaga bort alla tankar. Trots allt folk så fanns här ändå något som var bra. Det var hon säker på, även om hon just nu inte kunde minnas exakt vad. Någon slog sig ned bredvid henne, och hon slog upp ögonen för att se vem det var. Vännen Ristos vänliga ansikte fyllde henne med glädje. Hon log brett och sträckte ut sin hand mot hans.
-Godmorgon!
Risto hade haft oerhört svårt att sova på natten, alltför mycket hade hänt och känslan av att det inom en snar framtid skulle komma ett vägval var påtaglig. Dagen hade vart oerhört händelserik med svärdet Aurinko i centrum liksom malmen. När kvällen så kom och svärdet såväl som den resterande malmen stängts in i gruvan uppstod en tydlig känsla av att existera för tunt. En bit av honom fanns nere i gruvan och kände den råa fukten mot kroppen liksom en del av honom fanns inne i Maga Solaris huvud och kunde till viss del känna vad hon tänker såväl som ha direktkontakt med hennes hjärna och påverka hennes val.
När det så till sist blev ljust steg han upp och konstaterade lite surt att alltför många var kvar, så han tog med sig en frukosttallrik ut för att få vara ifred och tänka. På en bänk fick han se Missan och mindes då tydligt hur hon kröp upp i famnen på den mycket obehaglige doktor Igel under gårdagskvällen. Han bestämde sig för att skjuta lite på sina egna bryderier då han inte kunde släppa det konstiga i den synen, så han gick till bänken, satte sig bredvid henne och sökte hennes hand.
-Godmorgon.
-Du ser bekymrad ut.
- Ja, gårdagen var en alltför händelserik dag. Du, vem är egentligen den där obehaglige doktorn?
-Vem?
-Igår runt middagen kröp du upp i knät på en man jag tror de kallar Igel.
-Var det igår?
-Ja enligt mitt sätt att räkna tid var det igår
Hon nickade eftertänksamt, och Risto fortsattte:
-Vem är karln som ger mig kalla kårar? Sedan du kom hit till gården har jag ofta haft glädje av din reaktion när nya kommer hit och genom att läsa ditt kroppsspråk kunnat avgöra om det är personer att lita på eller inte. I detta fall motsäger dock din reaktion min egen upplvese vilket gör mig förbryllad.
-Jag förstår inte.
- Personen som kallas Igel gav mig ett mycket obehagligt intryck men du kröp upp i hans famn
En oro spred sig i Missans mellangärde.
-Men, Risto! Du kan inte använda mig på det sättet! Vem man litar på är fullständigt individuellt. Jag menar... Man kan lita på folk på olika sätt. Jag litar på att du och bröderna tar hand om mig när det behövs. Samtidigt så litar jag på att den där Solaris vill mig illa. Det är därför det är lättare för mig att vara i furstetroget sällskap, för där vet jag att de flesta vill mig illa så jag behöver inte vara orolig för det, om du förstår.
-Jag förstår och det var inte på något sätt min mening att ytnyttja dig, jag ser det mer som en klok fingervisning
-Tycker du?
-Ja.
-Åh...
Det var länge sedan någon hade kallat henne klok. Det var svårt att ta in.
-Det känns som du har en instinkt för det
Hon såg forskande på honom. Tänkte att det nog är katten i henne som vädrar fara. Hon hade inte pratat så mycket med Risto om det här med hennes katt-jag. Kanske var det dags.
-Han gör mig inget illa. Han kliar mig bakom örat, nästan försvarade hon sig.
-Men du vet att han gjort mycket konstigt också? Har ni känt varandra länge?
Missan skrattade lite. Det här med hennes tidsuppfattning var ett kapitel för sig. Hon hade försökt förklara det som att tiden var som ett snöre, som någon hade klippt i många små bitar, en del korta och en del lite längre, och hon visste inte hur de hängde ihop eller om det saknades några bitar, eller om det ens fanns någon början eller slut.
-Hur ska jag kunna veta vad som är länge! Jadå, han gjorde en massa förfärligt konstiga och obehagliga saker medan jag var inlåst, men förstår du inte? Det är just därför jag kan lita på honom! Han vet att det inte är någon idé att göra otäcka saker med mig längre, för jag blir en katt då och då finns det inget att göra och det vet han så han försöker inte ens, och han tog mig tillochmed i försvar när de där furstemänniskorna ville tortera mig igår för att de sa att jag hade varit hos drakfåglarna.
Så tillade hon lite tystare:
-Och han är den enda som kliar mig bakom örat.
-Och du klarar att se förbi vad som har varit?
-Katter bryr sig inte om annat än att bli kliade bakom öronen. Dessutom. .. inget av det där var ju riktat mot mig personligen. Jag var bara något de experimenterade på. Inte mer än en sak. Men sedan... jag bryr mig inte om varför han kliar mig. Kanske njuter han av det bisarra i det hela. Kanske är han som en annan jag var hos, som tyckte om att ha ett konstigt husdjur. Men hon ville ha mig till en ritual och då rymde jag. Skulle Igel också vilja utnyttja mig till något rituellt så skulle jag vägra, och jag skulle välja döden framför att låta mig tvingas. Sten har lärt mig olika sätt att dö utan hjälpmedel, och jag har ett litet näverkuvert med gift som jag alltid bär på mig om det skulle behövas. Men att klia mig är att vara snäll mot mig och jag... jag suger i mig all snällhet jag kommer över.
Risto kramade hennes hand.
-Jag tror att jag förstår hur du menar även om det är svårt att relatera till.
-När någon kliar mig. .. allt annat försvinner och blir oviktigt.
-Det är så fascinerande att lyssna på hur du fångar det positiva,
-Om jag skulle fånga det onda så skulle jag drunkna inifrån. Och beröring som får mig att glömma bort tid och rum, som bara får mig att njuta i ögonblicket, kan inte vara ond. Men jag förstår vad du menar. Att se dig med Solaris... gjorde ont.
-Fast solaris har aldrig gjort mig något ont, jag vet att jag inte kan lita på henne och att jag bara är intressant så länge det finns nytta av mig men det är ömsesidigt. Det ger ett jämställt möte
-Det gör ont ändå.
Hon låg tyst en stund och funderade. Verkade nästan vädra något i hans aura. Något fattades. Han var inte som vanligt. Hon såg sökande på honom med en blick som växlade mellan fjärrskådande, lyssnande och sökande. Hans själ... Den var splittrad! Vad var det han sagt? Att en del av honom fanns i svärdet? Och en del hos... Det mindes hon inte, men kunde höra ekot av den. Instinktivt sträckte hon ut sin fria hand mot hållet där gruvan låg. Det var som att hennes egen kärlek till smeden svarade henne långt bortifrån, och utan att egentligen veta vad hon gjorde så sög hon den till sig. Likadant med delen som fanns någonstans i huvudbyggnaden. Så suckade hon förnöjt och kröp ihop på den kalla, smala bänken.
-Så. Nu är din själ hel, i mitt hjärta. Och om du en dag vill bli hel igen, så låt mig veta. Jag kan hjälpa dig.
Orden rann över hennes läppar utan att hon hade någon aning om hur hon skulle kunna hjälpa honom. Risto undrade också.
-Hur skulle det gå till och hur kan min själ vara hel hos dig men splittrad hos mig?
Svaren kom från dolda källor inom henne:
-För att jag kan samla ihop delarna. För att jag älskar alla dina delar och då hör jag dem. Spelar det någon roll hur?
-Ja det spelar roll då det handlar om.mitt väsen och jag inte förstår hur det skulle vara möjligt och vad för konsekvenser som skulle kunna komma
-Konsekvenserna är mina.
Hon försökte skaka fram ett minne som inte vill visa sig. Det var något underligt med det minnet. Det var varken vitt, som de fabricerade minnena, eller grönt som från hennes tid som katt, och inte heller hade det den varmt ljusgula nyans som de äkta minnena från hennes människotid hade. De här var... nästan violetta. Kunde det vara något så bakvänt som ett minne av något som inte ens hade hänt? Trevande försökte hon förklara:
-Men jag tror... Att det är en av de bitarna som är... Längre fram. För jag minns inte vad som händer. Jag... Ser det bara. Att jag står där. Framför gruvfrun.
- Biten som är instängd i gruvan?
-Ja. Den är i tryggt förvar, men... Men om du vill ha tillbaka den en dag, så kan jag få loss den åt dig.
-Oj frestelsen att få tillbaka mer än den från gruvan är ännu alldeles för stor, kanske en dag dock om det inte innebär stora risker för dig.
-Jag tror inte att din tid som tre har nått sitt syfte än. Men en dag. Jag tänkte att det kanske kan vara bra för dig att veta att du kan bli hel.
- Ja det är självklart underbart om det nu är säkert att det är så
Hon såg nästan förvånad ut.
-Tror du mig inte?
-Det är alltid lite svårt att tro på saker man inte kan förstå, därmed inte ment att jag misstror dig.
-Är inte det själva innebörden av att tro? Att inte helt förstå?
-Jo så är det väl men nyckeln är inte helt förstå, detta förstår jag inte alls.
Missan nickar och såg in i resterna av det som igår var en eld. En död brasa gav henne alltför ofta synen tillbaka av hennes nedbrända barndomshem, och hon tyckte sig nästan se de förkolnade resterna av föräldrarna där bland de brända pinnarna som inte gått upp i rök ännu. Hon drog häftigt efter andan och vände bort blicken, ruskade lite på sig medan hon satte sig upp, rak i ryggen.
-Det är mycket som kan verka svårt att förstå till en början. Det gäller bara att se på det från rätt håll, eller för den delen, kanske låta bli att se på det alls. Att tova ihop ull, till exempel. Det är enkelt om man inte försöker att förstå. Karda ullen på rätt sätt, lägg sjoken mot varandra på rätt sätt, blöt med såpa och bearbeta. Så enkelt. Men om man börjar titta närmare på exakt vad det är som händer, och hur och varför det kan bli vattentäta stövlar av denna ull, så blir det hela så övermäktigt att man baxnar. Och så är det med mig, Risto. Jag tycker själv att jag är en mycket enkel person. Jag intrigerar inte, och håller mig inte med krångliga relationer. Det enda jag önskar av livet är att någon kliar mig bakom örat. Eller att jag får lov att vara torr. Får jag dessutom vara någorlunda varm, så är jag nöjd. Sedan har jag förstås den här fixeringen vid Eirik, men... Jag vet om att den är en illusion. Jag är naiv, men inte dum. Men...
Hon gjorde en liten paus och sökte hans hand igen, som hon släppt medan hon kavat sig upp till sittande. Nu såg hon honom rakt in i ögonen.
-Tittar man närmare, så är det nog inte fullt så enkelt. De försökte få Eirik att skada mig, förstår du. De hånlog och sa att nu skulle de sätta hans lojalitet till fursten på prov, och nu skulle han få tillämpa några av de tekniker han lärt sig för att tillfoga smärta. Jag var verkligen beredd att dö för honom där och då, men inte på det sättet! Det kunde jag bara inte. Kan du själv föreställa dig hur det skulle kännas att skada någon du håller av? Så jag sa... Jag sa att de inte visste vem de hade att göra med. Att jag hade sett in i Nidvinters ögon, vilket gav mig en styrka som de inte kunde föreställa sig. Att jag är mycket starkare än de tror. Och, vet du... Det är sant. Jag besitter en styrka som jag själv inte vetat om, men som jag ser och känner nu när jag konfronteras med dem som gjorde mig illa en gång. Den här amuletten...
Hon grep med sin lediga hand om den lilla träflöjten med tillhörande smycke som hon fortfarande hade om halsen.
-Den har fler egenskaper. Den döljer inte bara mina fysiska spår. De kan inte heller se vad jag är. Vad jag besitter. Och den lockar fram mina egna källor, som sprang fram genom sprickorna av mitt förlorade jag. Kanske är det verkligen som vi talade om igår, att jag har förunnats att se den hela, stora bilden, och att det är därför som mitt sammanhängande medvetande splittrades. Inte ens Igel kunde se igenom mitt katt-jag. Solaris såg lite väl nyfiket på mig, men det var förmodligen för att hon försökte placera mig, försökte minnas var hon sett mig. Sedan struntade hon i mig. De vet inte, Risto. Men jag vet. Jag vet att jag kan få tillbaka din själ med min blotta viljekraft. Fråga mig inte hur. Bara tro på mig. Tro på mig som om jag vore ett av de sagoväsen som du kan så mycket om.
Risto lyssnade under tystnad, lät hennes ord sjunka in innan han svarade:
- Det tycks finnas väldigt mycket mer hos dig än jag hade anat och jag tycker mig känna spår av en styrka som inte är förunnad människor. Jag ska tro på dig för är det något de gamla sångerna lärt oss så är det att även de högre ofta skall gå ibland oss och då får jag finna mig i att tro och inte förstå
Även de högre...
Hon, som i så många år trott sig vara den lägsta och enklaste av dem alla.
Hon, som kastats handlöst mellan att vara katt och människa, mellan att vara någons ägodel, leksak, börda, och nu till slut, äntligen, någons vän.
Här fanns hennes grogrund.
All magi som studsat mellan väggarna här, den hade hon automatiskt dragit åt sig, och precis som förr hade den gjort henne ännu starkare.
Ja. Nu skulle hon släppa fram all den kärlek som hon visste att hon besatt. Och ju mer den fick flöda fritt ur den bottenlösa källan, desto starkare skulle hon bli.
Leendet spred sig från magen, ner i tårna, ut till ögonen som strålade ikapp med solen.

Nu började hennes riktiga liv.
Äntligen.