lajvtexter.blogg.se

-Gå inte ut i skogen, inte ikväll! Du ser ut att behöva vila. Få något varmt i dig.
Orden lät så lockande att Missan för ett ögonblick tvekade. Få vila... Värma sig... Men där inne, där fanns både rödkåpor och salamandrar och människor som hotade med både tortyr och att stoppa in henne i ett litet hål.
Irriterat knyckte hon på nacken. Hur dum fick man lov att vara? Trodde de verkligen att Sten skulle givit henne det här uppdraget och avkrävt henne detta löfte om det vore så enkelt att få hemligheten ur henne? Den där Sofia hade hånskrattat med ett överlägset leende. Varför skulle inte tortyr fungera på Missan, när det var så effektivt på alla andra?
Ett stråk av trots hade dragit igenom Missan. Hon hade nästan lust att låta dem försöka. De visste inte att rödkåpornas experiment med henne hade givit henne ett försvar, att hot och våld fick hennes kattpersonlighet att dominera, så att människan i henne var fullständigt undertryckt. En katt vet ingenting om hemliga dokument och amuletter. Den kan skrika av smärta, men den kan inte be om nåd eller avslöja något.
Och en katt har nio liv.

Kroppen skrek i protest mot att röra sig. Ett par timmar hade den fått vila, inte mer.
Handen grep om den underliga flöjten om halsen. ”Den döljer dina spår.” Jo, det kunde hon behöva nu.
Vad som egentligen hade hänt visste inte Missan. Hon hade hämtat vatten från källan, och när hon kom tillbaka satt de där på den lilla gårdsplanen utanför stugan, Sten och den unga Stella som varit deras gäst tidigare. Stella andades ansträngt med ett olycksbådande, bubblande ljud. När Missan försiktigt smög närmare, såg hon hur ett pilskaft stack ut ur ryggen. Det hade gått långt in. Alltför långt.
Med en nästan övermänsklig ansträngning lossade Stella på ett vävt armband som hon hade om tummen och handleden.

-Kom, väste hon.
Missan lydde. Döende människor var långt ifrån något nytt för henne, det här var en i mängden.
-Ge den... till...
Blodet stänkte när hostan dolde namnet.
-Säg honom... att... jag älskar... älskar honom och... skulle... ha sagt det... varje... dag.
Missan nickade högtidligt. Kärlek, det var det enda som var värt att kämpa, leva och dö för.
-Ge det... till...
Ännu en hostattack skakade Stellas kropp. Med ett tjutande andetag stelnade hon plötsligt till, och föll så ihop i Stens armar.
Sten var blek, och svetten pärlade i tinningarna.
-Missan... Du måste hjälpa mig nu. Oss. Han som sköt är död, men... jag vet inte om det finns fler. Du måste härifrån. Du måste varna de andra för att komma hit mer, och...
Han grimaserade och flyttade undan den livlösa kroppen från sin egen. Ännu ett pilskaft hade funnit ett mål, och satt nu inborrat i hans ena lår.
-Jag är inte säker på att jag klarar det här, Missan. Det blöder förfärligt. Ge mig mina skrivdon!
Den vana känslan av overklighet smög sig in i hennes själ igen när hon hämtade sakerna. ”Hade jag varit mänsklig, så hade jag förmodligen gråtit nu”, tänkte hon och ordnade en plan yta att skriva mot. Medan Sten skrev, gick hon en bit in i skogen med en spade och försökte få ner den i jorden. Det gick inte alls, kölden hade suttit i för länge. Nå, så fick vilddjuren en välkommen måltid. Några symboliska grankvistar högg hon av för att täcka den döda med, mer än så kunde hon inte göra nu.
När hon återvände var Sten ännu blekare, men hade förmått författa ett brev som han nu gav henne. Fem sigill hade han satt på det, motståndskämpars stämplar som hade glömts eller avsiktligen lämnats kvar, eller som inte längre hade någon ägare.

-Det här... det ska du ge till den man som känner igen Stellas armband. Hon hade avtalat att möta honom på Väktarnatten, på Unnsbacken i västra Ravnsmark, i närheten av Lodalen och Formenos. Hittar du dit?
Missan fick något vilset i blicken.
Sten slöt ögonen och suckade. Pekade ut en riktning.
-Ditåt. Gå ditåt. Lämna det här brevet. Och på vägen... Göm de här dokumenten. Och den här amuletten. Stella dog för dem. De får inte komma i orätta händer, hör du det? De får bara inte. Hellre får de ligga och förmultna. Jag har skrivit...
Med en plågad min försökte han sätta sig lite bättre tillrätta, och trevade efter något att stoppa blodet med. Missan virade av sin sjal och räckte honom.
-Tack. Jag skrev att du bara kommer att tala om var de är för en enda levande människa. Kan du svära på det?
-Jag vill inte lova något, viskade Missan. Jag bara försäger mig. Det vet du. Man kan inte lita på mig.
-Jo, det kan man! Om det gäller Eirik. Har jag fel?
Stjärnorna som tändes i hennes ögon bevisade hans tes.
-Berätta var de finns för Eirik. Ingen annan. Svär vid hans liv!
Hon nickade högtidligt.
-Vid hans liv, upprepade hon. Sitt eget liv, det var oviktigt, men Eirik... Det var han som representerade liv för henne, så en heligare ed än så kunde hon inte svära.
-Bra, nickade Sten matt. Brevet till den som känner igen armbandet, och göm dessa väl.
Han gav henne arken men tvekade när han kom till amuletten. Den som sades skydda mot magi. Som kanske skulle kunna förstärka magiska krafter, man visste inte, hade inte hunnit undersöka den. Kanske var det bara en helt vanlig ocarina. Drakfåglarna kunde ha nytta av den. Men utan beskydd kanske inte Missan skulle komma fram med beskedet.
-Ta den här om halsen. Den döljer dina spår. Ingen kommer kunna förfölja dig om du bär denna om halsen.
Om det var sant visste han inte.

”Du får inte bli en katt innan du lämnat brevet! Du måste behålla fokus!”
Det hade varit Stens sista ord till henne innan hon begivit sig av. Det hade hon inte kunnat lova, men lovade göra sitt bästa. Hon kunde kontrollera det där ganska bra nu, men vem visste vilka faror som hotade på vägen. Katthamnen var det bästa skydd hon hade.
Ända fram till Unnsbacken hade det gått bra. Inget hade distraherat henne på vägen. Men väl där...
Ett välbekant ansikte fick något att röra sig i bakhuvudet. Någon som bar på en gryta...
Ost. Skulle hon inte skära ost? Eller skala rödbetor?
Kvinnan såg lika förvirrad ut som Missan, när hon fick frågan. Skulle Missan skära ost? Nej, det var väl inte nödvändigt. Och några rödbetor fanns där inte att skala, men hon kunde få bära ner det här till elden?
Hade de verkligen haft en eldstad utomhus?
Den här kvinnan fick en mosaikskärva att framträda tydligt. Ehrenskiölds vackra gård, där de hade arbetat tillsammans. Eller hade de inte? Några försiktiga frågor för att försöka få rätsida på det hela. Säv-Sverker, fanns han också här? Ja, kanske, blev svaret. Rödkåpor, då? Nej, här fanns inga rödkåpor. Men inte heller något tecken på att Missan var igenkänd. Var det amuletten? Man kanke inte ens kunde känna igen henne när hon hade den på sig?
På ostadiga steg gick hon in i skänkstugan. Musik... Åh, ännu ett ansikte hon kände igen! Odd Lycke, nog var det han?
Nästan desperat tog hon någons plats bredvid honom och la huvudet mot hans arm.
-Hej på dig också, sa han roat, och för ett ögonblick kände hon sig förankrad igen. Men så såg hon upp, och fann både en rödkåpa och en salamander i salen. En känsla av uppgivenhet grep henne. Jaha. Här också. En satt visserligen med ett rep om händerna, men Missan visste själv hur lätt det var att komma loss från sådant. Och salamandern satt där helt fritt. Och kramades med en drakfågel.
Hennes ärende hamnade alltmer i skymundan. Ett brev, var det så? Till vem?

En man hjälpte henne. Så lik Eirik... Det skulle komma att bli hennes fördärv en dag, att hon litade på män som liknade honom. Var hon inte nära att gifta sig med en annan man en gång? Bara för att han liknade hennes Eirik, och skulle kunnat ge henne det liv hon ville ha. Ett hem, ett lugn. Hade det varit bättre att leva i en lögn, än att flacka runt som hon gjort år efter år? Det fick hon aldrig veta.
Järv hette mannen som brevet var ämnat åt. När det var överlämnat, kände sig Missan tom. Nästan naken. Vad hade hon nu att hålla sig till? Vad skulle hon göra nu?
Bestulen på all energi reste hon sig ändå och började gå från värdshuset, utan mål. Men så stannade hon upp.
Nej.
Nu var det nog!
Minst en person här visste var Eirik fanns. Hon var trött på det här. Ville ha sitt liv tillbaka. Nu!
Men Sofia var inte intresserad av att berätta det. Inte alls. Först fick allt Missan berätta var de där hemliga dokumenten fanns. Annars skulle de nog kunna få det ur henne.
Missan vände på klacken. Å, hon var så trött, så innerligt trött på allt det här! Tortyr, ritualer, magiska cirklar, vänner och fiender i en salig röra. Hon ville bara...
Mannen som var så lik Eirik följde efter henne. Hjälpte henne ännu en gång. Han hade hört... lagt ihop ett och ett... han visste nog var den här Eirik fanns. Örnevalls kloster. Men... kunde hon inte kompromissa med det här med dokumenten? Berätta för någon hon kunde lita på var de fanns?
Det var just det som var problemet. Hon litade inte på någon utom på Eirik. Och om hon, som nästan aldrig avgav några löften, svek en helig ed, vad hade då löften för betydelse?

Vägen till klostret kände hon inte, annat än väderstrecket. Och egentligen hade hon ingen brådska dit. Om de här dokumenten nu var så viktiga, så skulle förmodligen någon komma att förfölja henne. Lika bra att ta en omväg.
Sofia hade vid flera tillfällen kallat Missan för den mest egoistiska och självupptagna person hon någonsin stött på. Missan blev mer förundrad än indignerad över det påståendet. Hon, som knappt ens fanns? Eller var det kanske det som var självupptagenhet, att rikta all sin själ mot en annan person? Kanske det. Men i så fall var det ett inkonsekvent påstående. Första gången hon blev kallad självisk, var när hon fick veta att Eirik trott att han dödat henne, och nu sökte göra bot och finna försoning. Om han nu fann det... Skulle det inte göra saken mycket värre om han fick veta att hon levde? Då skulle han kanske tvingas gå igenom allt en gång till, och hon skulle fortfarande vara ett möjligt vapen emot honom. I sex eller sju års tid hade de hållit honom fången och plågat honom med berättelser om hur de höll henne i ständiga plågor, varvade med att hon stod bredvid dem och skrattade åt honom. Om hon var död, så skulle han inte kunna plågas av det mer. Men nej, det var det värsta Sofia hade hört, brydde hon sig inte alls om Eirik och hur han mådde? Jo, det var ju just det hon gjorde. Så hon skrev ett brev, som Sofia lovade försöka vidarebefordra. Men nu stod hon och skrattade åt henne och sa att det brevet hade hon faktiskt glömt. Det hade inte kommit iväg. Missan nickade, hade inte räknat med det heller. Men när hon krävde att få veta var Eirik fanns, för att hon själv ville tala om för honom att hon levde, då var plötsligt det en handling av renaste egoism.
Nej, Sofia förstod inte. Hävdade att Missan aldrig älskat Eirik på riktigt. En tanke som var så befängd att Missan inte kunde annat än le åt den. Nej, hon tänkte inte berätta för dem var Stellas papper fanns, för att på så sätt få reda på var Eirik fanns. Hon hade svurit vid hans liv. Det enda liv som betydde något för henne. Om så tusen själar skulle räddas av att hon avslöjade det, så var det meningslöst för henne om det var till följd av att hennes löfte brutits.

En komplicerad människa, hade mannen kallat henne. Svår att förstå sig på. Själv kände sig Missan väldigt enkel. Hon ville att Eirik skulle ha det bra. Svårare än så var det inte. Om hon kom till klostret och där fann att han kommit till ro och kunnat gå vidare med sitt liv, och försonats med hennes död, så skulle hon dö. Om det fanns en möjlighet att han skulle må bättre av vetskapen om att hon levde, så skulle han få veta det. Ville han vara med henne så skulle hon följa honom vart han än gick, ville han vara ensam så skulle hon låta honom gå. Ingenting kunde vara enklare.

Medan benen rörde sig av sig själva, flödade tankarna.
Nio liv.
Hur många hade hon kvar?
Kronologiskt förmådde hon inte sortera dem, hon fick gripa tag i dem i flykten.
När Eirik trodde att han dödat henne, naturligtvis. Där var ett. Där var det nära. Likaså när Sten räddade henne i skogen efter flykten, eller när han lika gärna kunde ha slängt ut henne i snön igen och låtit henne förfrysa. Två. Tre. När hon klarade sig från massakern i Månhella förstås. Fyra. När hon helt släppte in katten i sin själ. Fem. När hon förlorade sitt barn och blev frisläppt. Sex. Mötet med Nidvinter. Sju. Att hon kom helskinnad från sin tid som husdjur hos signifern, mitt bland de furstliga, det måste ha varit ett åttonde.
Så nu var hon inne på sitt sista liv.

Missan rätade på sin värkande rygg.
-När detta liv är slut, så har jag ingen glädje av min kattsjäl längre, sa hon högt till sig själv.
När detta liv har tjänat mig färdigt, så ska jag ta tillbaka mig själv!